Staden och parken Nara är en lagom utflykt med tåg från Kyoto. En del huvudbry krävs för att hitta rätt typ av tåg och biljett. Valet står mellan tunnelbana, lokaltåg, expresståg, limited express, osv. Det kostar olika mycket och tar olika lång tid, men till Nara kom vi i alla fall. Dessutom för ett billigt pris, ca 50 kronor för 5 mils resa.
Nara är en stad med gamla anor. Det var den första permanenta huvudstaden i Japan och grundades på 700-talet.
Det var Nara park som var vårt mål. Ett område med flera tempel, många blommande körsbärsträd och framförallt japanska hjortar.
I blomningstider får hjortarna konkurrens om fotograferandet!
Kōfuku-ji templet ett av sju stora tempel i Nara med anor från 700-talet, precis som staden.
Stängda tempel är perfekt för att få fina foton! Annars ser man knappt byggnaderna för alla människor. Här den gyllene hallen.
Kōfuku-ji-templet har också en ståtlig femvåningspagoda. I Japan byggs pagodor av trä för att klara jordbävningar. Fem våningar ska symbolisera buddhismens fem element, jord, vatten, eld, luft, och himlen.
Hjortarna sågs som gudomliga budbärare enligt traditioner från 1000 år tillbaka. Att döda en hjort i Nara kunde ge dödsstraff ända in på 1900-talet.
Nu för tiden är hjortarna mest något som lockar turister till Nara-parken. Speciellt när träden inte blommar kan det behövas något speciellt. Det heter att hjortarna är halvtama, men att de fortfarande kan vara farliga om de behandlas fel.
HJortarna får bara matas med speciella hjortkex (nej, inte gjorda på hjort…) som säljs överallt. Tydligen nyttiga saker samtidigt som de verkar uppskattas.
Med Shinjuku som bas blev det några utflykter till andra stadsdelar i Tokyo också under de första dagarna i Japan. Eftersom hemresan går från Tokyo om några veckor så kommer vi tillbaka till storstan och fortsätter turistandet.
Avstånden i centrala Tokyo är inte omöjliga om man känner för att promenera. Vi siktade på att gå från Shinjuku till Shibuya via Yoyogiparken och sedan vidare till stadsdelen Meguru. Allt som allt en knapp mil.
Shibuya är mest känt för en gatukorsning med övergångsställen som går i alla riktningar. Alla fotgängare släpps fram samtidigt när det blir grönt. Eftersom korsningen ligger precis vid utgången till Shibuyastationen, som har näst flest passagerare i världen (efter Shinjuku) så släpps det loss ett myller med fotgängare när det blir grönt (ja ingen går mot rött, för det är ju inte tillåtet 🙂 ).
För att få lite utsikt över korsningen i Shibuya är Starbucks ett alternativ (för utsikten då, inte för kaffet…)
Nästa tur i Tokyo gick till Asakusa för att skicka Camilla på matlagningskurs med tema Ramen och gyozas. Det var en 60-årspresent som nu skulle utnyttjas. Ett passade ställe att ha kursen på då Japans första Ramenrestaurang öppnade i just Asakusa för mer är 100 år sedan.
Ja, det ser helt godkänt ut!
Asakusa är annars känt för två saker: shopping (ingen överraskning när det gäller Japan) och tempel. Nakamise är ett stort gågateområde med massor av shopping och mat (förstås).
Restaurang på Hoppy street i Nakamise. Personalen är ute och putsar alla stolar. Inte för uteservering utanför alla som ska köa!
Buddisttemplet Sensoji är Japans äldsta och drar stora mängder besökare, speciellt i körsbärsblomningstider.
Asakusa är inte bara turistkvarter. Bostadskvarteren är en blandning av höghus och en- eller tvåfamiljshus. Lugna och trevliga smågator är det i alla fall.
Sumidafloden flyter igenom Tokyo och avgränsar Asakusa mot stadsdelen som också bär namnet Sumida. Från Asakusasidan har man fin utsikt mot bland annat Tokyo sky tree och ölbryggeriet Asahis huvudkontor.
Golden Flame heter ”takutsmyckningen” på Asahis ölhuvudkontor. Undrar hur tankarna gock när detta bestämdes…
I närheten av Asakusa ligger Uenoparken som är känd för sina körsbärsträd denna tid på året.
Här är vägen mot helgedomen Ueno Toshogu. I blomningstider är här tydligen en kaotisk matmarknad.
Nästa dag var en regnig dag, men det hindrade inte oss från ett besök i Ginza, området framför allt för finshopping.
Shoppingcenter på rad i grådasket. Shopparna lockas att hålla sig inne i butikerna en sådan här dag.
Vi fastnade för Uniqlo’s Ginzabutik i 12 våningar. Ett café med utsikt långst upp hade vi koll på skulle finnas med det var inte något att leta sig fram till.
Några kvarter från Ginza ligger Tsukiji Outer Market, ett stort matmarknadsområde med allt man kan tänka sig. Mycket fisk och skaldjur då detta ligger nära Tokyos hamnområde.
Grillade stora kammusslor och paraplytäta gränder i Tsukiji’s utomhusmarknad.Mochi med jordgubbe. Denna japanska bulle gjord på mochigome (klibbigt ris) smakar helt enkelt klibbig degbulle.
Till lunch hade vi tänkt äta något på Tokyo Ramen Street som ligger under Tokyo centralstation. Att hitta dit i det enorma restaurang- och köpcentret under jord var inte lätt och när vi hittat fram så var matköerna lååånga. Det fick bli vanliga nudelrätter i stället på ett köfritt ställe.
Nåt hundratal butiker och restauranger under jorden. Perfekt när det regnar ute!Tokyo Ramen Street. Kö redan utanför ”gatan”.
En treveckorstur i Japan mitt i körsbärsblommornas tid. Det handlar om Camillas 60-årsresa som har funnits på önskelistan sedan flera år tillbaka.
Första stopp är Tokyo i några dagar. En riktig storstad med 35 miljoner människor på en yta som Skåne ungefär. Det skulle kunna betyda kaos, men inte i ett välordnat land som Japan. Trångt kan det vara, men inte oorganiserat.
Ett gytter så långt ögat kan nå sett från inflygning till Tokyo
Tokyo är inte bara en stad utan ett antal stadsdelar som är centrum i sig. Vi bodde de första dagarna i stadsdelen Shinjuku är främst en kontors- och nöjesstadsdel så här bor ”bara” cirka 400 000 invånare.
När det gällde restauranger så letade vi länge runt i gatorna i Kabukicho. Problemet var att det finns alldeles för mycket att välja på.
Vissa restaurangkvarter består av moderna höghus med ett överflöd av ljusreklam. Ramen, sushi, nudlar, wagyubiffar,… bara att välja.
Som så mycket annat i Tokyo gäller det att utnyttja alla tre dimensionerna. Det finns inte bara en restaurang i bottenvåningen utan också en annan på våning 2 och 3 och 4 osv.
Restaurang på våning 1, karaoke på 2:an och bar på 3:an går bra även i detta lilla hus lite utanför nöjesområdet Kabukicho.
Det verkar vara helt OK att restauranger inte syns från gatan. Även de som kan erbjuda lite utsikt väljer de ofta att täcka över och avskärma.
Skyltar med viktig info (tror vi…) istället för fönster mot gatan.
Några kvarter har fokus på izakayas (japanska barer). I Shinjuku finns några udda exempel på detta med gamla anor. Gränder är det som gäller och barer i miniatyrformat.
Ett exempel är gränden Omoide Yokochō, som också kallas Piss Alley ligger precis vi spåren till Shinjukustationen. Grändens historia började som ett illegalt “supkvarter” på 40-talet med billiga drinkar och grillmat. Toaletter rymdes inte i dessa trånga lokaler, därav namnet som snabbt blev allmänt känt.
Pub med 5 platser utan vettigt benutrymme! Men pampig inredning är det i alla fall.
Golden Gai är ett annat udda kvarter i Kabukicho med anor från före andra världskriget och som sen fick sitt uppsving som ”svartabörsen-område” när restriktionerna efter kriget var hårda. Över 200 barer är intryckta på några små kvarter. Maxkapacitet ca 4-5 personer. Barerna på ovanvåningarna nås med trappor på några decimeters bredd 😲 .
Nej, den här baren var full!En fin liten bar, med kö och allt!
Irrandes omkring för att hitta restaurang så hamnade vi plötsligt vid shintoist templet Hanazono Shrine. Vackert och fridfullt som kontrast till bargatorna.
Körsbärsblommor är fina även på natten.
Shinjukus kanske mest kända ”sevärdhet” (överträffar till och med bargatorna 🙂 ) är järnvägsstationen och det är inte för att den är vacker eller historisk utan för att här passerar 3,5 miljoner passagerare per dag… Ändå känns det välordnat och välskött. Resenärerna sprids smidigt på de 200 in/utgångarna (om man hittar rätt förstås).
En 3D-katt vakar över några av Shinjuku-passagerarna på väg ut.
Efter två veckor i Lund var målet att hälsa på i Bordeaux igen. På vägen dit passade vi på att göra ett stopp i London och det är ju aldrig fel.
Vi bodde på ett hotell i Bloomsbury, vilket betyder promenadavstånd till en hel del ”måsten”. Vi reste från Lund i svinottan (ett så bra uttryck som är på utdöende!) och kom fram redan före lunch. Vi började gå och hann beta av Holborn, Covent Garden, Trafalgar Square, SOHO och Oxford Street i rask takt.
China Town utsmyckat för att fira början på kaninens år och Trafalgar Square med ovanligt lite duvor.
Det gällde att välja övergångsställe så att vi kunde passera tillsammans 🙂 .
Ett soligt och fint vinterväder dessa dagar passade bra för några cykelturer med stadshyrcyklarna. De kan verkligen rekommenderas även om det inte längre finns dagstaxor med obegränsat antal korta hyrperioder. Men 1,65 £ för en halvtimme är ju helt OK.
Förra gången vi cyklade runt i London var det coola/hippa/charmiga områden (ja vad ska man kalla dessa lite ruffiga områden som genomgår en gentrifiering på gott och ont) och kanalerna som lockade. Så även denna gång.
Första målet var Shoreditch. Ett nedgånget East End-område fram till 90-talet som nu är bland de hippaste områdena i London.
Vi lyckades dyka rakt in i Brick Lane’s Vintage-marknad som hålls på söndagar.
Galet trångt på Brick Lane. För att smälta in ska man ställa sig i en Bagelkö. Lång väntan trots öppet dygnet runt…
I grannområdet Bethnal Green var det sedan dags för nästa söndagsmarknad. Blomstermarknaden på Columbia Road.
Blommor på söndagen, det är tydligen det som gäller för massor av Londonbor.
Sedan cyklade vi vidare mot Regent’s Canal. Ett riktigt fint och lugnt stråk genom norra delarna av centrala London.
Vi avslutade cyklandet längs vattenvägarna vid King’s Cross.
Jag hann också ta en cykeltur till Camden för att se vad som hänt sedan sist, som var för typ 13 år sedan. Camden har ändrats en hel del genom decennierna. Bränder och renoveringar har gjort att detta inte är det samma som på 60-talet då den brittiska punken föddes här.
En stilla morgon vid Hawlay Lock.Camden Stables Market och Camden High Steet.
En anledning att besöka London är alla musicals och teaterföreställningar. Vi tog chansen att se ABBA Voyage konserten med ABBA-medlemmarna som avatarer. Vi hade inte så många förväntningar mer än att det låter underligt med ett konstgjort uppträdande. Men det var otroligt bra! Som att ha varit på en mycket proffsig konsert med ”Abborna” från 80-talet. Det är omöjligt att se hur det hela är gjort och fungerar.
Tyvärr är det absolut förbjudet att fotografera konserten. Överträdelse -> Du blir utslängd.
Föreställningen hålls i ABBA Arena som är specialbyggd för detta. Den ligger i Stratford en mil från centrum. Vi passade förstås på att cykla dit genom skiftande områden i East End.
Det var länge sedan någon plats på Mallorca fick ta plats i vår blogg. Inte för att vi är trötta på öns alla byar och stränder utan för att det börjar bli svårt att hitta helt nya ställen att upptäcka. I alla fall när det gäller byar.
En solig januaridag var det dags att göra ett besök först på Playa de Muro och sedan i byn Muro som ligger en mil från stranden.
Öde och tomt på Playa del Muro så här års.
Playa del Muro är av Tripadvisor 2022 rankad som Europas tredje bästa strand! Ja väldigt fin är den, speciellt så här på vintern när det är nästan folktomt.
Hotell på rad och vid horisonten skymtar Alcúdia.
OK, bäst i Europa enligt Tripadvisor är Rabbit beach på Lampedusa i Italien så behöver man inte fundera på det.
Byn Muro är by med anor från 1200-talet. Som de flesta inlandsbyar på Mallorca var jordbruk största inkomstkällan. Idag kompletterat med turism.
En rejäl kyrka för att bara vara en by med 7000 invånare.Som vanligt i Mallorcas byar, caféer i varje hörna.Fina små gränder!
Efter en knappt två timmars flygresa rakt österut från Jujuy hamnade vi i Puerto Iguazú. Det är den argentinska delen av ett stadsområde runt ”treriksröset” (inte ett rös precis eftersom skärningspunkten är mitt i en flodkorsning) mellan länderna Argentina, Paraguay och Brasilien.
Till Iguazú kommer man framförallt för att se vattenfallen, som är ett av de nya sju naturliga underverken i världen.
Från ganska torra och hanterliga 30 grader i Jujuy hade vi nu hamnat i tropiskt fuktiga 30 grader. Ordentligt svettigt var det!
Vattenfallen i Iguazú är inte världens högsta och inte de med mest vattenflöde, men här finns flest fall på samma ställe. Uppåt 300 fall finns här beroende på hur mycket det regnat och en de har en fallhöjd på upp till 80 meter!
Vi utrustade oss med massor med vatten och vandrade runt på den nedre och övre rutten kring fallen.
När flödet är som störst bildar huvudfallen ett sammanhängande tre kilometer brett fall.
Det är verkligen vattenfall överallt längs utsiktsrutterna. Stora, små, breda och smala. Helt otroligt!
Fallen ligger i nationalparken Iguazú där det finns en del vilda djur värda att varna för.
Några stora kattdjur såg vi inte, som tur var, men väl kapucinapa och coatis (en halvbjörn).Matgästerna fick sitta i bur för att slippa tiggande apor och coatis! Inte helt djurfritt ändå. En ödla hade skrämt upp några på bänkarna 🙂 .
Nationalparken vimlade också av fjärilar av olika sorter. Vissa mer närgångna än andra.
En ”Anna’s eighty-eight”-fjäril och en Sälgskimmerfjäril (tror jag).
Staden Puerto Iguazú är framförallt en plats där besökarna till fallen bor och ett ställe för brasilianare att handla billigt vin och olivolja.
Avenida Brasil, en bargata i centrum av Puerto Igoazú.
Vi flyttade oss sedan med taxi några kilometer över till den brasilianska sidan och staden Foz do Iguaçu. Vi hade bokat en hotellnatt för att vara nära flygplatsen och ett tidigt morgonflyg till Rio. Det visade sig vara en överdådig golfresort. Inte alls vårt normala hotellval, men man kan ju anpassa sig 🙂 .
Vattenfallen kan beskådas från den braslianska sidan också. Men enligt utsago lär Argentinasidan vara bäst. Vi valde att inte pröva om det är så utan vi tog istället en promenad i Foz do Iguaçu för att äta lunch. Slutsatsen av det blev att sydbrasilianarna helst äter buffé. Det kändes inte riktigt lockande i den tropiska värmen.
Avenida Brasil. Ja, den finns i Foz do Iguazú också. Inte bara på Argentina sidan.
Hundstatusrapporten från Iguazú kan beskrivas som att antalet lösdrivande hundar är ganska lågt och att katterna har stärkt sina ställningar istället.
Hotellkatt och hotellhund. Jag föredrar det första alternativet.
En fördel med Salta är att det ligger nära de häftiga bergsvägarna upp i Anderna. Vi passade på att testa två av vägarna upp mot höjderna från Salta: vägen upp mot Paso Sico, som leder över till Chile och vägen upp till Cafayate. Sen kunde vi inte låta bli att ta en tredje tur norrut från Jujuy när vi bodde där i några dagar.
Vägen upp mot Paso Sico följer dels Rio Rosario, dels den gamla järnvägen där Tren de los Nubes (”tåget till molnen”) går.
Vägen stiger långsamt mot 4000 meters höjd vid passet Abra Blanca.
Berg i alla dess former och färger kräver fotostopp med korta mellanrum!På de mer låglänta delarna växer gigantiska kaktusar.
Längs vägen finns några spridda hus, men inget som kan kallas byar. Skolor finns det några stycken och vid en av dem längs vägen hittade vi en empanada-restaurang som räddade vår lunch.
Vårt mål, eller helt enkel där vi tänkte vända tillbaka mot Salta var den väldigt nedgångna byn San Antonio de los Cobres. Byn är bland de högst belägna i Argentina (ca 3800 möh). Anledningen till att byn finns är att det är en gruvarbetarby och har en station för Tren de los Nubes när den banan är i drift. Nu var den stängd för underhåll och repratationer. Troligen för att det var läge att passa på när pandemin slog till.
Inte mycket grönska i bergbyn San Antonio de los Cobres.
Byborna är tydligen unika för att de har utvecklat en mutation som gör dem mer resistenta mot arsenikförgiftning! Området har 10 gånger högre arsenikhalter i vattnet än vad som är säkert.
Dagen efter var det dags för nästa utfärd. Vi skulle stanna några nätter i Cafayate och turen upp dit var en upplevelse i sig själv.
Det blev flera stopp för att beskåda olika klippformationer, raviner och berg med alla möjliga färger.
Djävulens hals, eller Garganta del Diablo, är en ravin som vattnet har karvat ur i berget.Bara några hundra meter vidare längs vägen finns ravinen som kallas Amfiteatern.Så fina vägar! Som att köra omkring i ett vykort!
När vi sedan efter Cafayate och Salta tillbringade några dagar i staden Jujuy så lockade de mångfärgade bergen längs ruta 9 norrut mot gränsen till Bolivia till ytterligare en biltur upp i Anderna. Vi hade bokat en hyrbil hos en firma för att de hade öppet även på södagar. Men, när vi kom för att hämta var det ingen där. Efter 1 timme lyckades vi få kontakt med dem och efter mycket pappersarbete få ut en bil. Vi kollade så att vi kunde lämna samma dag kl 19. Vi påminde sen att vi var på väg en halv timme i förväg, men ingen var där ändå! Så trött man blir. Vi fich lämna bilen på gatan utanför och senare på kvällen lyckades vi få firman att hämta nycklarna där vi bodde.
Vi fick i alla fall en fin tur i bergen när vi väl kom iväg.
Busshållplatser finns lite här och där längs vägen utan att det ser ut som någon bor i närheten.I Maimará ligger en begravningsplats helt otroligt vackert!
Bergen har färgats av olika mineraler som lösts ut och eroderats av vatten och vind. Bergen är som konstverk!
Efter byn Humahuaca var det grusväg som gällde i sådar 3 mil för att nå utsiktspunkten Mirador de los 14 Colores del Hornocal där bergen med 14 färger kan beskådas. Nu var vi på 4350 meters höjd och känslan är att kroppen är seg som klister 🙂 .
Tyvärr var vädret inte på vår sida. 8 grader, blåst och lite snöfall… Bergen kunde skymtas genom molnen ibland.
Utsikten i verkligheten en molnig dag…Utsikten presenterad på flygplatsen i Jujuy som den ser ut i fint väder och med lite filterfixning…
Sedan var det dags att vända om och köra ner igen. Vackra vyer i kurvorna:
Vi spenderade några dagar i den lilla vinbyn Cafayate en bit upp i Anderna i provinsen Salta. Tanken var att få se vackra vyer, prova lite vin och bo i ett lite mindre och lugnare samhälle. Så blev det verkligen.
Cafayate räknas som väldens högst belägna vinområde. Från 1800 meters höjd till 3000 meter ligger alla vingårdarna. Det hade inte fungerat i Europa där vintrarna är kalla, men här närmare ekvatorn är det en fördel med lite höjd.
Här odlas framför allt de typiska argentinska druvorna Malbec för röda viner och Torrontés för vita viner.
Vi besökte några vingårdar för att prova. En del gör riktigt bra viner, som till och med når Systembolaget.
El Esteco är bland de mest kända Cafayate-vinerna.I en del odlingar var vinrankorna mer som träd än små buskar. Vi funderar fortfarande på varför…
Sen är det ingen nackdel att Cafayate-distriktet ligger otroligt vackert i Calchaquíes-dalen. Ja, det en dal mellan höga berg även om ”botten” ligger på nästan 2000 meter.
Rankat bland de bästa vinerna från Cafayate är de från Finca Las Nubes (”molngården”).Bodegan Los Nubes i änden av en 5 km grusväg från Cafayate.
Cafayate ligger längs Ruta 40. En 500 mil lång riksväg från södra till norra Argentina.
Ruta 40 är delvis grusväg. Vi fick aldrig reda på vad som dolde sig bortom denna milstolpe för vi vände tillbaka till asfalten. Hade man kört hela vägen hit från södra Argentina hade man betat av drygt 437 mil! Säkert en helt fantastisk tur! Kanske får prova nån gång 🙂 .
Vi körde en bit söderut längs Ruta 40 från Cafayate för att se ”vad som fanns bakom nästa krök”. Jag brukar spana efter sevärdheter och Camilla efter djur. När det gäller djur ska det helst dyka upp alpackor i dessa trakter, men så blev det inte denna gång.
Plötsligt dök det upp en avtagsväg mot ruinstaden Quilmes. Vi hade inte koll på vad detta handlade om, men körde en halvmil på en grusväg och hamnade i en mycket välordnad arkeologisk plats. Vi betalade inträde och blev uppmanade att gå igenom ett muséum och att se en infovideo innan vi fick vandra runt i utgrävningarna.
Biljettkontrollanten hade tillfällig hjälp av en lama!
Det blev mer ”kulturellt” än vad vi brukar satsa på, men var väldigt intressant. Quilmes-folket var en grupp urinvånare i norra Argentina som först stod emot Inkafolkets angrepp och sedan under 130 år stod emot spanska erövrarna, men sedan besegrades de av spanjorerna och deporterades till ett reservat i utkanten av Buenos Aires.
En ruinstad från Quilmesfolket vid bergets fot.
Detta blev sedan staden Quilmes. Att Quilmes också är en öl visste vi sedan tidigare 🙂 .
Byn Cafayate var en ganska avslappad upplevelse. Lite liv och rörelse kring torget mitt i byn. Tidigt på sommaren (i november alltså) är det inte högsäsong. Flera boenden verkade stängda och vi var nästan ensamma på vårt lägenhetshotell.
En åsna hade bosatt sig på torget i Cafayate. Chips verkade vara huvudsakliga födan. Sorgligt…
Hundrapporten från Cafayate blir att det finns hundar i varje kvarter, men att de inte är så störiga. Lite samma lugn som i byn i övrigt.
Vid vårt hotell var det nakenhundar som gällde. Inte så charmiga precis.
Så var vi tillbaka i San Pedro de Atacama efter drygt två och ett halvt års pandemiavbrott. De sista dagarna här i slutet av mars 2020 avfolkades byn på turister och allt stängde ner efter hand. Vi ville gärna komma tillbaka just hit för att se vad som hänt med byn när det mesta av det man levde av försvann.
Caracoles, gågatan i centrala San Pedro.
Det var skönt att se att gatorna nu vimlade av turister igen. Lite tur i sammanhanget är att San Pedro bara förlorat en turisthögsäsong eftersom pandemin slog till när här var på väg mot höst och vinter (maj-september alltså). Vi pratade med några som hade jobbat här när det stängde ner och fick reda på att många som arbetade i byn var från grannländerna och därför åkte hem när det stängde ner. De som var kvar hade det tufft, men samhället hade hjälp till en hel del.
Mycket har också renoverats och fixats till för de kommande säsongerna som man hoppades skulle komma. En del gator till exempel är stenlagda istället för sand/grus som innan.
Förutom att strosa runt på byns gator och gränder så var det en del utflykter i öknen som lockade.
Vi bokade en färdig tur ut i öknen. Olikt oss och sanningen är att vi försökte hyra en bil istället, men inga lediga bilar fanns. Att turismen är tillbaka starkt igen är tydligen en överraskning för vissa branscher.
Dessa fantastiska vägar!Frukost dukades upp mitt på den södra vändkretsen. Här kommer solen att stå i zenit om en månad.
San Pedro ligger på en högplatå på ca 2400 meter över havet och vissa av platserna att besöka ligger på ännu högre platåer. Vi stannade vid Piedras Rojas där en timmes promenad i långsam takt stod på programmet.
Saltsjön Aguas Calientes var målet för promenaden.
Det låter som en lätt vandring, men nu var vi på 4200 meters höjd och syretillgången lite begränsad. Det gick förvånansvärt bra, men kändes som att man gjort ett rejält träningspass när vi kom tillbaka. En turdeltagare mådde sämre och blev beordrad cocabladste som botemedel. Alla blev också erbjudna detta redan till frukost om i fall att 🙂 .
Piedras Rojas betyder helt enkelt röda stenar.
Otroligt att det finns en del växtlighet som gör slätterna gröna på vissa ställen. Atacama räknas som världens torraste plats (polerna räknas inte med här). Genomsnittlig nederbörd i hela Atacama är ca 1 mm per år och det finns delar av öknen som inte haft regn på 500 år!
De fåtal växter som finns på vissa ställen får förlita sig på havsdimma som kan ge vatten via luften. Några djur kan sedan leva här på den sparsamma växtligheten och vattnet.
En gråräv, som kanske mest lever av matrester från turisterna nu för tiden och en nandu, som liknar en liten struts, men inte är det.
Vi stannade sen vid Lagunas Altiplanicas. Två laguner vid foten av vulkaner.
Laguna Miniques nedanför en rad vulkaner som också kallas Miniqes.
Sista stopp var Laguna Chaxa mitt ute i saltöknen Salinas Atacama. Största delen av öknen består av torr lera med salt.
Salinas Atacama, ett enormt område av lera och salt.
På några ställen finns laguner med grundvatten som är perfekta fiskevatten för flamingos och andra fåglar.
I byn kunde vi också konstatera att:
Fler ”systembolag” tillkommit i form av ”hål i väggen”-butiker. Alkohol säljs bara i dessa speciella butiker.
Långa öppettider och manuell service, kanske något för systembolaget att ta efter?
Pisco sour är en klar favorit! Den skulle skydda mot covid sas det förra gången vi var här och vem vet kanske det stämmer.
Det var dags för Lovisa och Marcus att flytta till Lund efter några år i Valencia. En del saker behövde transporteras och framför allt behövde kanin Hemulen flytta med. Gnagare får inte flyga, så en bilfärd med Lovisa och kanin fick det bli. 250 mil är en bra bit, så vi delade upp sträckan i tre delar.
Lämnade Valencia med kanin efter några varv i de valencianska rondellerna! 7 filer och ett par tre stoppljus inne i rondellen. GSPens filtips är inte alltid att lita på.
Inga turistiga utsvävningar kostade vi på oss. Vi valde närmaste vägen från Valencia via Barcelona, Lyon och Frankfurt. Det blev ändå tillräckligt många timmar för Hemulen i sin transportbur. Allt lugnt och stilla. Kanske trivdes Hemulen med bilfärden.
Turen startade i ett Spanien med 30 graders högsommarvärme för att sen bli allt med höstlikt.
Är man i Lund lockar alltid en tur till Skrylle för en joggingtur. Denna gång i gråmulet duggregn. Riktigt fint höstväder alltså!Hemulen på plats, fina Lundapromenader och sen bron mot kontinenten!
Efter en vecka i Lund var det dags att starta turen söderut tog vi vägen om Bordeaux för att hälsa på Léonore, Linus och Cyrielle.
Första stopp blev den lite annorlunda tyska staden Xanten vid floden Rhen på gränsen till Holland. Annorlunda för att det inte låter som ett tyskt stadsnamn och för att det finns romerska lämningar så här långt norrut.
Av det som varit en romersk stad fanns delar av en arena och en del byggnadsdelar kvar. Tyvärr var detta väl inhägnat och inte öppet på de tider som vi var kvar i staden.
Bredvid denna forna stad ligger medeltidsstaden Xanten med ringmurar och fina små gator.
Öde gator i Xanten så här i lågsäsong.Ett lika öde stortorg i gryningen.
Vi körde vidare genom Holland och Belgien för att sedan ta ytterligare ett stopp. Denna gång i franska staden Chartres söder om Paris. Staden är mest känd för sin pampiga katedral och den gamla staden runt omkring.
Katedralen tronar högt över staden.
Hotellet tipsade oss om att det fanns ljusinstallationer som man kunde se på olika ställen i centrum. Det lät inte superspännande, men var väl värt en promenerad runt i natten för att se dessa udda skapelser.
Ljuskonst längs floden i Chartres.Fina gränder i Chartres gamla stad även utan ljuskonst.
Men, Bordeaux var förstås vårt viktigaste mål på vägen söderut.
Det blev några hämtningar på Léonores crèche och trevliga pauser på torget i Saint Augustin.
Det dröjer några månader till innan Léonore kan släppas fri på lekplatsen.
Vi hann också med att träna på ostronätning i saluhallen Marché des Capucins.
Även jag börjar vänja mig och har kommit till nivå 2 (äter två stycken alltså).
Denna gång hade vi bokat en liten lägenhet nära Place Gambetta närmare centrum är tidigare gånger. En riktig innergårdslägenhet som vi hade en del strul med. Depositioner och städtillägg behövde betalas innan man ens fick komma in.
På plats mitt i ett gammalt hus, mitt i stan.
Sista biten hem gick via Barcelona och nattbåten till Palma.
På vägen passerade vi Pyrenéerna via Coll de Pimorent.
Passet var stängt under arbetstid för vägarbeten så vi hamnade först i Andorra av misstag och fastnade i köer av fransmän som passade på att handla öl i det skattefria lilleputtlandet.
