Paso de Jama

Tio timmars bussresa över Anderna för att komma till Argentina? Tillbringa mer än sex timmar på en höjd över 4000 m och sedan åka nerför på serpentinvägar? Ja, vi var sugna på den resan och är så nöjda! Det var mycket välorganiserat, fräsch buss och seriös busschaufför som körde mycket lugnt! Priset per person var ca 650 kronor.

Gränsövergången var inte snabb… först skulle alla kliva ur bussen och ta med ryggsäckarna och köa för att stämpla ut ur Chile, sedan ny kö för immigration till Argentina. Allt i ett litet rum där köerna korsade varandra. Efter det skulle bagaget hämtas (prompt från vänster sida av bussen trots att vi alla lastat in våra väskor på höger sida) och åka igenom scanning, de som hade mat med sig blev av med den. Vi hade lämnat vår lilla matkasse på bussen så vi slapp resa vidare med knorrande magar!

En vacker resa var det ialla fall! Högsta höjden är 4800 möh och då blir man andfådd av minsta ansträngning, som att tugga ett kex, snyta sig eller prata med långa meningar…

Växtligheten skiftar när man kommer över på den argentinska sidan av bergen, från små gula grästuvor till olika typer av gröna buskar. På den Argentinska sidan såg vi inte bara vacunjas utan även alpackor. Fatta ALPACKOR, måste vara världens sötaste djur!

Vi passerade även Salinas Grandes – en gigantisk saltöken!

Alla foton tagna genom bussfönstret.

Portvin

Är man i Porto kan man inte undgå att portvin är en av de stora ”sevärdheterna”. Alla portvinshusen ligger på rad längs floden Douros södra strand.

Här odlas inte druvorna och vinet produceras inte heller här. Men det är en bra plats att lagra portvin innan det ska skeppas vidare ut i världen eller drickas på plats.

Portvin är ”halvjäst” vin (cirka 6-7% alkohol) från Douro-regionen där jäsningen har avbrutits genom att sätta till druvsprit. Eftersom jästsvamparna inte konsumerat allt socker i druvmusten så är portvin mycket sött. Inte riktigt i min smak, men smaka måste man ju om man är i Porto. När spriten har tillsats så är portvin ofta kring 20% alkohol.

Sandeman, kanske det mest kända portvinshuset.

Portvin finns i alla vinfärger, rött, vitt och rosé. Rött portvin är antingen ruby eller tawny beroende på om det har lagrats på ståltank (ruby) eller ekfat (tawny). Sen finns flera olika typer beroende på lagring och blandning mellan årgångar. Eftersom det är hög alkoholhalt så kan det lagras mycket länge.

Alla portvinshusen tar emot besökare och har alla möjliga guidade visningar, förstås med provsmakning på slutet. Jag valde Burmester.

Det låter tyskt och det är det också. Två tyskar startade detta portvinshus 1750.  Först en kort rundvandring sedan serverades det en vit och en ruby port. SÖTT som sagt…

Jag hittar alltid en anledning att hyra bil när vi är på semester och denna gång blev det en tur längs Douro-floden. Centrum för portvinsdruvodlingarna ligger 10-15 mil upp längs floden från Porto.

Vackert är det längs Douro! Här i närheten av byn Mesão Frio.

Douro är världens äldsta reglerade vindistrikt. I mitten på 1700-talet bestämdes regler och gränser för Dourovinerna.

En utsiktsplats med vinfält så långt ögat kan nå.

Vinodlingarna klättrar på flodbankarna så det är inte läge för någon maskinplockning av druvor direkt.

Alla druvor som odlas i Douro blir inte portvin. Ungefär hälften blir vanligt vin av det enklare slaget, typ bordsviner.

Små vingårdar, ”quintas”, klamrar sig fast på bergssidan.

Väl tillbaka i Porto så fick det till sist bli ett besök på den mycket upphaussade bokhandeln Livraria Lello. Rankad som en av de vackraste bokhandlarna i världen, men det stora turisttrycket beror troligen på att J.K. Rowling påstås ha inspirerats av lokalen när hon bodde i Porto och började skriva Harry Potter böckerna.

Absolut. En bokhandel som platsar bland världens vackraste.
Fullt med besökare, men försäljningen är nog obefintlig. Det är foton man vill ha med sig inte böcker.
Utanför bokhandeln köade folk i hettan. Alternativen var att stå där och vänta i 45-50 minuter eller betala 5€ för att gå före. Jag valde att betala…

Olika är bra!

Se bara på olivträden, så himla fina och inget träd är det andra likt! Olivodlingar har det funnits på Mallorca sedan romartiden och under 1500-talet satte det riktig fart, nu finns det minst 260 olika sorters oliver i Spanien!

Kolla på hyllorna i Sverige om ni hittar någon olivolja från Mallorca. Troligen inte, eftersom de mallorkinska oliverna innehåller för hög syrahalt (fettsyror) för att få exporteras. Allt enligt enligt EU:s normer.

Jungfruoljan, som är den finaste, får inte hettas upp till mer än 28 grader och den görs av säsongens första oliver. Det flytande guldet sägs försköna hyn, minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar, förebygga cancer och skydda mot gallsten!

Skördesäsongen är lång, september till februari här på Mallorca. I slutet av november börjar man skörda för att göra olja, då slås de svarta skrynkliga oliverna försiktigt ner i stora nät.

Går man i olivträdsköpartankar kan man slå till på ett medelstort träd för en sisådär 1200. Euro!
Det 600-åriga olivträdet på Plaça de Cort får vara med på bild igen!

Varsågod och njut av vackra träd!

Port des Canonge <-> Banyalbufar

Tramuntanabergen är fulla av vandringsleder av olika slag. Det är inte bara den ”listade” GR221 som vi har testat delar av då och då. En mycket lätt vandringssträcka går längs västkusten mellan Port des Canonge och Banyalbufar. Vi valde att starta i den lilla ”hamnbyn” Port des Canonge. Från början var detta en liten samling hus vid hamnen eller snarare stranden, men nu finns här ett litet samhälle med några dussin hus och två restauranger.

Sist vi hade planer på att besöka byn var det stopp redan då man svänger av från huvudvägen i Tramuntana för de sista 5 km ner till havet. En tornado hade dragit fram här i september 2020. Träden välte inte med rötterna utan bröts av på mitten. Stora områden förstördes och det är fortfarande mycket kvar att rensa upp. Förödelsen syns lätt längs den mycket slingriga bilvägen ner mot Port des Canonge.

Precis där vandringsleden startar utanför Port des Canonge ligger Platja de Son Bunyola, en liten stenstrand.

Ovanför stranden ligger gården Son Bunyola. Det ser ut som en gammal övergiven borg eller ett kloster, men ska tydligen bli ett av medelhavets lyxigaste hotell. Det verkar inte otroligt med tanke på att det är Richard Branson (han som skapat Virgin-företagen och mycket mer) som äger stället och nu startat arbetet med att göra hotell av detta.

Son Bunyola mitt bland mängder av odlingsterrasser.

Efter Port des Canonge stiger vandringsleden sakta upp mot ca 200 meter över havet. Vägen går förbi och under en brant klippa.

Vägen längs kusten ser bitvis sorglig ut med alla knäckta träd. Det enda positiva är väl att utsikten mot havet är lite friare…

Efter en ganska kort vandring så skymtar man Banyalbufar nere i nästa dal, med alla sina terrasser som byggts för att kunna odla i dessa bergiga trakter.

Banyalbufar

En del av terrasserna är uppåt 1000 år gamla och byggdes av morerna (araberna) som härskade på ön före 1200-talet. Allt möjligt har odlats på dessa och odlas fortfarande, som olivträd, vin, mandelträd, apelsinträd, osv.  Banyalbufar är ett av de bynamn som har fått leva kvar från den tiden, men är uppblandat med katalan. Betyder tydligen ”inbäddat i havet”.

Sedan var det dags att vända om och ta samma väg tillbaka. Tyvärr finns inte något annat alternativ. Gångstigen är väldigt välpreparerad med flis. För flis finns det ju ett överflöd av när alla halva träd ska tas omhand!

Flis i överflöd!
Tillbaka i Port des Canonge.

Mittpunkten

Efter mycket letande hittade jag en skog att promenera i på den platta delen av Mallorca. I inlandet alltså. Det finns verkligen inte mycket av den varan eftersom mycket mark är privat. Utanför byn Lloret de Vistalegre finns den lilla skogen Sa Comuna som är ett naturreservat. Tydligen har det varit gemensam/kommunal mark sedan 1767.

Inte direkt någon jätteskog får man tillstå, men tillräcklig för en promenad med lite välbehövlig skugga så här på sensommaren.

Grönt och fint trots flera månader med nästan inget regn.

Ingen trängsel i skogen direkt, men två personer mötte vi i alla fall i dessa coronatider. Munskydd behövs inte så det är bara att insupa så mycket frisk luft det bara går.

Sa Comuna har också turen att ha en geografisk ”upplevelse”. Här finns Mallorcas geografiska mittpunkt. Fantastiskt att den finns just här och är tillgänglig för alla istället för att den råkat hamna på en motorväg eller på någons tomt 🙂 . En minnessten är rest på platsen så att man inte missar möjligheten att befinna sig på mittpunkten.

I skogen finns också en bronsåldersgrav, Sa Cova d’en Dainat, i form av en liten grotta med uthuggen ingång.

En gammal brunn finns här också. Säkerligen en viktig plats förr i tiden och kanske en anledning till att detta varit kommunal mark under flera hundra år.

Cap de Formentor

Halvön Formentor ligger längst norrut på Mallorca. En smal 1,5 mil lång halvö som slutar vid fyren Far Formentor. Vi valde att åka hit just nu i turistfria nedtrappningstider för Coronan eftersom här normalt är väldigt trångt med folk på sommaren. Sedan något år är den enda vägen som går ut på halvön avstängd för biltrafik från juni till augusti. Bussar kör fram och tillbaka istället.  

Första stopp på vägen, efter några hårnålskurvor när man lämnat Port de Pollenca, är utsiktsplatsen Es Colomer. Här har vi stannat några gånger förr, så nu körde vi helt enkelt förbi.

En vintervy från utsiktsplatsen kan se så här maffig ut.

De två milen ut till udden och fyren var nästan helt fria från trafik, bara någon enstaka cyklist som säkert njöt av den öde vägen. Mitt i vintern kan det vara så, men det har nog inte hänt på sommaren sedan turismen startade.

Far de Formentor byggdes i mitten på 1800-talet. Då var det båt- eller åsnetransport över bergen som gällde. Nu är det lättare att ta sig fram och till och med möjligt att stanna var som helst för ett foto.

Lätt att hitta parkering var det 🙂

På vägen tillbaka blev det ett stopp vid den fina lilla stranden Platja de Formentor.

Stranden välkrattad och badvakten redo!

En högsäsongsdag är här troligen proppfullt på den lilla stranden. Nu var det ett riktigt paradis! Lite asienstrandkänsla över detta.

När badgästerna är borta passar getterna på!

På halvön finns några mer svårtillgängliga badvikar också. Vi hade spanat in Cala Murta, men gångvägen dit var tyvärr stängd och låst. I närheten ligger Cala Figuera (en av flera med samma namn på ön), som vi valde att bara studera på lite avstånd.

Mendoza

Vi har tagit en liten paus från turistandet, det är många intryck att smälta!
Från BA flög vi ca 100 mil rakt västerut och hamnade då vin-meckat Mendoza, checkade in på ett airbnb med bra wifi och stor takterrass och här har vi passat på att njuta av att laga vår egen mat, att kunna tvätta och att titta på Svtplay…
Men vi har såklart kollat in omgivningarna, Mendoza är inte bara vingårdar utan dessutom  en skön stad som är lätt att promenera i.

Gott om skuggande träd och det är ju bra med tanke på att det är 35 grader varmt!


Mest har vi nog hängt i General San Martin Park, ett perfekt rekreationsområde med flera utegym, joggingspår, caféer, djurpark, konstgjord sjö och wifi!
Parken skapades efter en jordbävning 1861, då många allvarliga sjukdomar härjade i staden (som kolera och difteri). Man satsade på kanaler för avrinningsvatten och rent dricksvatten åt besökarna. 
De pampiga grindarna beställdes av en sultan som ångrade sig och inte ville ha dem. Istället hamnade grindarna som en entré till parken och kondor med utbredda vingar fick ersätta de symboler för islam som fanns från början.

Lyxigt med drickbart kranvatten!
I parken finns även berget Cerro de la Gloria med ett monument på toppen till minne av Andernas armé som fightades för att få Argentina att bli självständigt.
Råkade visst bo nära ”ölgatan” också! Där låg barerna som på ett pärlband, nästan alla med egna ölsorter (för 15 kr/pint). Salud!

När rastlösheten kickade in hyrde vi en bil och tog oss upp en bit i Anderna. Vi passerade en häftig by vid den lilla kurorten Punte de Inca. Stenbron har skapats av varma källor som löste upp vissa mineraler i berggrunden.

Målet var att få se Aconcagua som med sina 6962 möh är det högsta berget utanför Asien.

Rio Mendoza är i princip helt torrlagd!
Aconcagua med snö på toppen!

Pampas – den bördiga slätten

Vissa har lite kul åt att jag har cirka noll koll när det kommer till planering av våra resor (lite gliringar får jag ta emot, men jag kan tänka mig att ännu fler har kul lite i smyg…). Det bjuder jag på! 

Puente Viejo – sevärdheten i byn San Antonio de Areco

Men ibland tänker jag till! Just att vi skulle ta några nätter på en estancia var faktiskt min idé och jag valde Cinacina efter tips i någon blogg jag läst. Mycket fint och avkopplande!

En eftermiddag samlade vi allt mod vi hade och anmälde oss till en timmes ridtur.  Spännande, och ganska läskigt när man är helt ovan vid hästar. 

Som riktiga guachos!

Cinacina ligger precis i utkanten av byn San Antonio de Areco, cirka 10 mil från Buenos Aires. En trevlig liten by där man emellanåt fick känslan av att tiden stått stilla. Värt ett besök om man gillar stora herrelösa hundar. Men det gör man ju inte… 

Nästa stopp: Medoza

El Chaltén

Efter den lilla staden El Calafate körde vi en bit norrut längs Anderna. En bit av vägen är R40 som är en av världens längsta riksvägar. 500 mil från södra till norra Argentina. Vi skulle bara avverka några mil av dessa, men troligen återkommer vi om några mil till längre norrut lite senare.

Långa raka vägar och inget som stör utsikten. När vi närmade oss målet syns anledningen till att orten finns alls: berget Fitz Roy med några lika spetsiga grannberg.

Jag älskar serpentinvägar, men Patagoniens raka vägar är inte dumma heller!

En skön och lugn stämning råder i byn där de flesta är vandringsklädda back-packers och där seneftermiddagarna ägnas åt After Walk på någon pub med hantverksöl (lokal öl från byn kan man gissa). Mycket trevligt!

Åker man hit så är det vandringar upp i området kring Fitz Roy som gäller. Många välpreparerade vandringsleder för de flesta smaker.

Första dagen valde vi en cirka 4 timmar (tur och retur) lång vandring upp till fina utsiktsplatser mot Fitz Roy och till sjön Lago Capri.

En picknick vid sjökanten. Hur fint som helst!

Är man klätterproffs kan man ju fortsätta upp till toppen! Fitz Roy lär vara ett av världens svåraste berg att bestiga, trots ”bara” 3400 meters höjd. Blåsigt, ofta dimma och så är det ju väldigt brant 🙂 .

Nästa dag trappade vi ner lite på vandrandet med en tur på ca 3 timmar. Om första dagens vandring var väl skyltad, så var det sämre med starten på denna tur. Vi gissade på en stig som startade från byn för att nå en utsiktsplats mot bergen Cerro Torres och Cerro Solo, vilket som tur var blev helt rätt.

Lite molnigare denna gång, men ändå en fantastisk vy!

Cerro Solo ser ut som en perfekt skidbacke även så här på sensommaren.

Byn El Chaltén började byggas först 1985 då det tvistades om gränsdragningen mellan Argentina och Chile. Argentina började bygga en turistby och då blev det ju tydligt att detta var en del av Argentina.

Med bara 700 invånare och nog minst lika många turister är det ingen större ort, men mycket charmig med hus av alla de sorter.

Nybyggarandan kan lätt ses på vissa ställen. Först en tomt med en husvagn sen ett plåthus och sedan byggs det ett tegelhus!

När det var dags att vända tillbaka mot El Calafate insåg vi att det vore bra att tanka. Närmsta mack är 22 mil bort… Jo, det fanns ett tankställe i byn, men det ser inte ut som det brukar! Vi hade tur med kön som bara var några bilar lång. Kvällen före var det nog 20-25 bilar som skulle tanka från den enda pumpen.

Ingen vacker mack, men desto finare utsikt.

På vägen tillbaka till El Calafate var det djurspaning som gällde. Några fynd gjorde vi. Guanaco, som finns lite här och där längs vägarna, en pampasräv och en bälta!

Efter turen i Patagonien bär det av norrut till en estancia ute på Pampas.

Patagonien – El Calafate

Vi fortsätter att beta av sevärdheter på UNESCO:s världsarvslista!

När vi kände oss färdiga med BA tog vi ett flyg tre timmar söderut i Argentina och hamnade i El Calafate (visst låter det som en härlig spontanresa men så var det naturligtvis inte)!

Men attans vilket skönt ställe vi kom till, ett tag kändes det som att vi var på en enda lång after ski. Dock med ganska hög medelålder. Byn är full av vandrare, vandringsklädda sådana, och jag anammade stämningen direkt och gick omkring i fleecetröja mest hela tiden! 

Mindre angenämt var alla vildhundar som sprang omkring. Inte en promenad i byn utan hundsällskap och det kändes lite sådär.

Gillar inte stora oberäkneliga hundar som saknar ägare! 

El Calafate med sina 8000 invånare ligger på den karga argentinska stäppen mitt i ingenstans, precis vid den isblå sjön Lago Argentino.

Främsta syftet med att åka just hit var att besöka en glaciär, Perito Moreno närmare bestämt. Mycket häftigt! 

Glaciären är 30 km lång och isväggen man ser ca 60 meter hög. När vi var där släppte glaciären ifrån sig bitar av isen i ”fronten” (kalvade) och hjälp vad det låter! Som pistolskott vid småbitar och mer som en bomb vid större isblock. Perito Moreno är en av få glaciärer i världen som inte minskar i storlek. 

Sedan hade vi en dags vila. Kanske för att strosa i byn eller läsa en bok. Tänkte jag. Vandra i berg tänkte David. Hej och hå, mot Lago Roca och vandringen Cerro Cristales.

Lago Roca

Man kan inte se sig mätt på all vacker natur!

Några fåglar fastnade också på bild, typ ibis, nandu (strutsliknande icke-struts) och carancha (tofskarakara?).

Nästa stopp: El Chalten!