Tåg+cyklingsturer i Skåne

En vår i Skåne utan bil betyder att man får hitta andra sätt att göra utflykter. Vi passade på att utnyttja Eurovision-veckans speciella skånekort på tågen. En överkomlig kostnad för att resa fritt i hela Skåne i en vecka och som vanligt kan man ta med cyklar gratis.

Första turen gick till Helsingborgstrakten. Vi hoppade av i Ramlösa och cyklade runt i den gamla Brunnsparken. Området räddades från rivning på 70-talet vilket man verkligen kan vara glad för. Många vackra gamla hus som var delar av en turistindustri på 1900-talets början kring det hälsosamma vattnet i källan.

Den gamla källan är fortfarande kvar bakom galler. Idag leds i stället vattnet till en fabrik i ett indistriområde där Ramlösa-flaskorna fylls och sprids över världen.

Efter ca 1 mils cyklande i utkanterna av Helsingborg hamnade vi i Ödåkra. Den gamla spritfabriken ”Spritan” var en storproducent av aquavit i början på 1900-talet. 1917 tvångsinlöstes fabriken av statliga Vin & Sprit och sedan gick det utför till nedläggningen på 70-talet.

Spritan lever ett nytt liv med butiker och caféer.

Sedan bar det av ner mot Öresundskusten där vi passerade Sofiero utan att gå in i rhododendronparken. Det var nån vecka för tidigt för full blomning.

Innan tåget hem passerade vi Helsingborgs ”Riviera” som var ganska folktom denna vårdag.

Nästa tur några dagar senare gick till Ringsjöarna. Planen var att ta tåget till Stehag för att sen cykla mot västra Ringsjön. Men, pågatåget var redan fullt med cyklar ifrån Lund och nästa tåg gick en timme senare. Vi hoppade i stället på första bästa tåg norrut och hamnade i Eslöv.

Det fick bli att starta turen därifrån. En extra mil cykling skadar förstås inte.

En picknicklunch vid en liten badplats vid västra Ringsjön blev första stoppet.

…Ringsjöarna. Same, same, but different 🙂 .

Vägarna kring sjöarna är fina!

En fika på Bosjökloster var eftermiddagsplanen, men kaféet låg inne i klostret och krävde inträde först. ”Kultursnåla” som vi är så blev det en fika på golfbanekaféet intill i stället.

En badplats vid Västra Ringsjön.
I denna lilla trädgård trodde vi man hade satsat på en udda getstaty, men det visade sig vara äkta vara 🙂 .

Tillbaka i Eslöv hägrade en After Bike-paus på torget framför hotell Stensson.

Hakone Matata

Eller snarare Hakone Yumoto, för här är vi nu! En liten by som fungerar bra som bas om man vill utforska Hakoneområdet. Lite märkligt är dock att de flesta restaurangerna stänger redan vid 6-7 på kvällen!

Hakone ligger i en vulkandal full av varma källor och är en del av Fuji-Hakone-Izu nationalpark, belägen endast tio mil från Tokyo och ändå känns det som att vi hamnat på landet. Naturen är storslagen och det är lätt att ta sig fram till fots. En dag valde vi dock att testa både tåg, bergbana och kabinbana för att förflytta oss mellan några av de sju byarna i området.  Solen sken från en klarblå himmel så vi tänkte att chanserna att få se Mount Fuji skulle vara optimala.

Visst ryker det ur kratern?

Mount Fuji har inte haft utbrott sedan år 1707, men det är fortfarande en aktiv vulkan. Med sina 3776 möh är det Japans högsta berg. Berget anses heligt och är omgivet av tempel och helgedomar, även på kanten av kratern och på insidan av vulkanen!

På Lake Ashi kan man cruisa fram i piratbåtar, töntigt men ändå ett rätt trevligt transportsätt!

Sjön lär vara fiskrik!

Vi hade också fått tips om skulpturparken Hakone så det blev ett besök även här. De flesta av de 120 skulpturerna är gjorda av engelsmannen Henry Moore, men även Carl Milles finns representerad. Kul med skulpturer även om man är allmänt okunnig när det kommer till konst!

Människan och Pegasus av Carl Milles, originalet finns i Slottsparken i Malmö!

Hakonetemplet, Hakone-jinja, med sin röda torii (red gate of peace) har främst lockat militärer och resande genom åren, nu kanske mest turister? Många av templen vi sett är röda eftersom det är en färg som skrämmer iväg onda andar. Såklart!

De varma och ibland stinkande källorna, onsen, har man dragit nytta av och gjort till bad i olika skepnader.

Det bubblar och fräser lite varstans!

Vi valde att besöka en liten onsen som vårt guesthouse rekommenderade och det var verkligen avkopplande. Reglerna är många och vi missade säkert flera av dem, men otatuerade är vi alla fall så vi blev insläppta!

Trots att jag älskar kakor och godis tar det ändå tid innan jag vänjer mig vid andra länders sötsaker. Jag menar vad slår väl svenskt lösgodis och svenska bakverk! Men vi har jobbat lite på det och testat:

Mochi med jordgubbar på toppen. Mochi görs av klibbigt ris och är mycket populära, de är som väljäst bulldeg i konsistensen och finns i olika smaker. Dango, klibbiga rismjölsbullar (inte helt olika mochi) uppträdda på spett. Taiyaki- fiskformad ”pannkaka” med söt fyllning av röda bönor.
Godast var: Jordgubben! Fisken med bönröra var också god, man måste bara vänja sig vid bönor i en dessert.

Matcha-te har vi också fått i oss i olika former, inte bara som dryck! Tebladen mals ner till pulver och används som smaksättare i allt från tempura till godis, Kitkat finns i en matchavariant här i Japan.

Matchaglassen är god
Sista blommorna, lovar!

Biltur Kyoto-Kanasawa tur och retur

Om jag är i ett land som det är praktisk möjligt och tillåtet att köra bil själv i så bara måste jag ta en tur. I Japan är det fullt möjligt om man trivs med vänstertrafik och har ordnat ett internationellt körkort.

Vi hyrde bil i Kyoto och styrde norrut mot Kanazawa där vi stannade i tre nätter. På vägen dit, på en extra tur norrut och sen på vägen tillbaka till Kyoto fick vi se platser som inte tillhör de stora sevärdheterna. En liten dos av japanernas egna utflyktsmål helt enkelt.

Slättlandet i Toyama med Hida-bergen i bakgrunden.

Några mil norr om Kyoto ligger Biwasjön, som är Japans största insjö. Här stannade vi vid Shirahige Jinja templet med en ”flytande” torii (portal som symboliserar ingången till ett shinto-tempel då man lämnar det världsliga bakom sig). Just här går tyvärr vägen precis vid sjökanten med ett vägräcke som förstör de fina fotomöjligheterna… Nitiska vakter stoppade också mina tappra försök att korsa vägen. Men som tur är fanns en lösning. Ett fototorn har uppförts som alternativ till att bryta mot trafikreglerna och riskera livet!

Nästa stopp blev Nishiyama park i staden Fukui. Parken är känd för att i maj blommar 50 000 azaleor i parken. Nu i mars så är attraktionen istället de 1000 körsbärsträden som står i full blom.

De gröna buskarna är azaleor, så det är säkert fint när alla blommar.

Den i det stora hela väl tillrättalagda trafiken i Japan har några störiga inslag om man ska förflytta sig längre sträckor. När ”riksvägar” passerar tätorter så ligger affärer och restauranger på rad, anpassade för att köra bil till. Lite amerikansk stil på det hela (förutom att det finns trottoarer i Japan och inte bara vägar). Trafikljus dyker upp med jämna mellanrum och en snittfart på kanske 30-40 km/h blir det. Alternativet är betalmotorvägar, men då blir det dyrt, i alla fall med europeiska mått mätt. Cirka 30 kronor per mil får man räkna med.

En av dagarna i Kanazawa tog vi en tur norrut runt halvön Noto i japanska havet. Fösta biten går längs kusten. Fina stränder som är skyltade som strandvägar, och det är de verkligen.

Chirihama stranden, eller snarare strandvägen.

Längst uppe norr på halvön ligger risterrasserna Shiroyone Senmaida. Tyvärr inte riktigt säsong för att beundra dessa i slutet på mars.

På vägen tillbaka till Kanazawa körde vi längs den fina Amaharashi-kusten med utsikt mot bergen kring Nagano.

Från Kanazawa till Kyoto körde vi vägen genom bergsområdet kring Mount Haku, ett av Japans tre heliga berg. Vägen steg allt högre och plötsligt var det snö och vi hamnade i skidområdet Taira. Det verkade stängt för säsongen, men det visade sig finnas några tappra skidåkare som ville åka några sista åk innan snön var helt borta!

Vidare längs denna bergsväg finns några traditionella bergsbyar med halmtakshus. Branta tak nästan ner till marken för att snön skulle glida av.

Byn Suganuma.
Byn Gokayama består bara av några få hus.
Byn Shirikawa är större och lockar fler turister. Här är bebyggelsen lite blandad av gammalt och nytt.

Ett sista stopp nära Kyoto blev staden Ōmihachiman. Här finns ett vackert gammalt centrum med kanaler och körsbärsträd förstås! Tidigare var detta en viktig handelsplats i Omi-provinsen från medeltiden och några hundra år framåt.

Sen var vi tillbaka i Kyoto för ett andra stopp. Genom att bo i en annan del av staden så känns det som att komma till ett nytt ställe. Fortsättning följer.

Norra Argentina

Nu känns det lite som att speedturisterna tappat fart! Vi valde att stanna ett tag här i norra Argentina och har övernattat i Salta, Cafayate och Jujuy.

Nu senast i Jujuy, en stad så mycket större än vi trodde, 200 000 invånare, men för turister mest som en hubb för sightseeing i området. Vi hade en hel dag oplanerad, what börjar åldern ta ut sin rätt? Dagen ägnades åt promenad på stan och ett besök i den botaniska trädgården. Sex kronor per person betalade vi i inträde och det var inte a walk in the park som vi tänkt oss. Snarare en djungeltur på en kulle där vi inte såg en enda blomma, visst tänker man att det ska finns blommor i en botanisk trädgård? Men många träd var namngivna, om man nu vill lära sig spanska trädnamn! Vi gick o gick o gick i den 30-gradiga värmen och såg myror, färgglada fjärilar och flera olika fågelarter. Haha, mer spännande än så blev det inte!

Utsikten var i alla fall fin!

Värmen var förvånansvärt lätthanterlig trots att det var över 30 grader varje dag. Den torra luften gör sitt till och så lite eftermiddagsbris på det!

Julpyntat statshus i Jujui.

En dag besökte vi byarna Parmamarca och Humahuaca. I Humahuaca på drygt 3000 möh vinglade vi omkring (jag tappar visst balanssinnet på höga höjder), åt lunch, och vinglade vidare. Byn grundades på 1500-talet och är ett starkt centrum för bevarande av ursprungsbefolkningen Quechuafolkets kultur och traditioner.

Kullerstensgator överallt!
Monument för att hedra argentinska frihetskämpar i början av 1800-talet.

Vi ville inte missa den lilla vackra och färgglada byn Purmamarca beläget vid foten av Cerro Siete colores (de sjufärgade bergen) – här kunde man stannat några nätter!

Sedan var det det här med pengar… Hur svårt kan det vara? Man kan ta ut pengar i uttagsautomat men med hög avgift. Dessutom blev två av våra uttag avbrutna (det stod tydligt att ingen transaktion kunde göras), men sedan var pengarna ändå dragna från kontot! Omvänt var det med det vi lyckats betala med kort (butiker, bensin och några restauranger), där har det trillat in pengar på kontot i efterhand och vi gissar att det är växlingskursen Euro/argentinska pesos som justerats. Men vi fattar ingenting! Överlägset bästa sättet att komma över argentinska pesos har i alla fall varit att växla på antingen Western Union eller små växlingskontor, mycket bra kurs!

Här är ett annat ställe med bra växlingskurs, en souvenirbutik…
Purmamarca: Ett johannesbrödsträd från 1594! Och en man från 1960!

Hundstatus: Lika samma överallt, alltid ett par lösa hundar inom synhåll!

Tre turer upp i Anderna

En fördel med Salta är att det ligger nära de häftiga bergsvägarna upp i Anderna. Vi passade på att testa två av vägarna upp mot höjderna från Salta: vägen upp mot Paso Sico, som leder över till Chile och vägen upp till Cafayate. Sen kunde vi inte låta bli att ta en tredje tur norrut från Jujuy när vi bodde där i några dagar.

Vägen upp mot Paso Sico följer dels Rio Rosario, dels den gamla järnvägen där Tren de los Nubes (”tåget till molnen”) går.

Vägen stiger långsamt mot 4000 meters höjd vid passet Abra Blanca.

Berg i alla dess former och färger kräver fotostopp med korta mellanrum!
På de mer låglänta delarna växer gigantiska kaktusar.

Längs vägen finns några spridda hus, men inget som kan kallas byar. Skolor finns det några stycken och vid en av dem längs vägen hittade vi en empanada-restaurang som räddade vår lunch.

Vårt mål, eller helt enkel där vi tänkte vända tillbaka mot Salta var den väldigt nedgångna byn San Antonio de los Cobres. Byn är bland de högst belägna i Argentina (ca 3800 möh). Anledningen till att byn finns är att det är en gruvarbetarby och har en station för Tren de los Nubes när den banan är i drift. Nu var den stängd för underhåll och repratationer. Troligen för att det var läge att passa på när pandemin slog till.

Inte mycket grönska i bergbyn San Antonio de los Cobres.

Byborna är tydligen unika för att de har utvecklat en mutation som gör dem mer resistenta mot arsenikförgiftning! Området har 10 gånger högre arsenikhalter i vattnet än vad som är säkert.

Dagen efter var det dags för nästa utfärd. Vi skulle stanna några nätter i Cafayate och turen upp dit var en upplevelse i sig själv.

Det blev flera stopp för att beskåda olika klippformationer, raviner och berg med alla möjliga färger.

Djävulens hals, eller Garganta del Diablo, är en ravin som vattnet har karvat ur i berget.
Bara några hundra meter vidare längs vägen finns ravinen som kallas Amfiteatern.
Så fina vägar! Som att köra omkring i ett vykort!

När vi sedan efter Cafayate och Salta tillbringade några dagar i staden Jujuy så lockade de mångfärgade bergen längs ruta 9 norrut mot gränsen till Bolivia till ytterligare en biltur upp i Anderna. Vi hade bokat en hyrbil hos en firma för att de hade öppet även på södagar. Men, när vi kom för att hämta var det ingen där. Efter 1 timme lyckades vi få kontakt med dem och efter mycket pappersarbete få ut en bil. Vi kollade så att vi kunde lämna samma dag kl 19. Vi påminde sen att vi var på väg en halv timme i förväg, men ingen var där ändå! Så trött man blir. Vi fich lämna bilen på gatan utanför och senare på kvällen lyckades vi få firman att hämta nycklarna där vi bodde.

Vi fick i alla fall en fin tur i bergen när vi väl kom iväg.

Busshållplatser finns lite här och där längs vägen utan att det ser ut som någon bor i närheten.
I Maimará ligger en begravningsplats helt otroligt vackert!

Bergen har färgats av olika mineraler som lösts ut och eroderats av vatten och vind. Bergen är som konstverk!

Efter byn Humahuaca var det grusväg som gällde i sådar 3 mil för att nå utsiktspunkten Mirador de los 14 Colores del Hornocal där bergen med 14 färger kan beskådas. Nu var vi på 4350 meters höjd och känslan är att kroppen är seg som klister 🙂 .

Tyvärr var vädret inte på vår sida. 8 grader, blåst och lite snöfall… Bergen kunde skymtas genom molnen ibland.

Utsikten i verkligheten en molnig dag…
Utsikten presenterad på flygplatsen i Jujuy som den ser ut i fint väder och med lite filterfixning…

Sedan var det dags att vända om och köra ner igen. Vackra vyer i kurvorna:

Paso de Jama

Tio timmars bussresa över Anderna för att komma till Argentina? Tillbringa mer än sex timmar på en höjd över 4000 m och sedan åka nerför på serpentinvägar? Ja, vi var sugna på den resan och är så nöjda! Det var mycket välorganiserat, fräsch buss och seriös busschaufför som körde mycket lugnt! Priset per person var ca 650 kronor.

Gränsövergången var inte snabb… först skulle alla kliva ur bussen och ta med ryggsäckarna och köa för att stämpla ut ur Chile, sedan ny kö för immigration till Argentina. Allt i ett litet rum där köerna korsade varandra. Efter det skulle bagaget hämtas (prompt från vänster sida av bussen trots att vi alla lastat in våra väskor på höger sida) och åka igenom scanning, de som hade mat med sig blev av med den. Vi hade lämnat vår lilla matkasse på bussen så vi slapp resa vidare med knorrande magar!

En vacker resa var det ialla fall! Högsta höjden är 4800 möh och då blir man andfådd av minsta ansträngning, som att tugga ett kex, snyta sig eller prata med långa meningar…

Växtligheten skiftar när man kommer över på den argentinska sidan av bergen, från små gula grästuvor till olika typer av gröna buskar. På den Argentinska sidan såg vi inte bara vacunjas utan även alpackor. Fatta ALPACKOR, måste vara världens sötaste djur!

Vi passerade även Salinas Grandes – en gigantisk saltöken!

Alla foton tagna genom bussfönstret.

Portvin

Är man i Porto kan man inte undgå att portvin är en av de stora ”sevärdheterna”. Alla portvinshusen ligger på rad längs floden Douros södra strand.

Här odlas inte druvorna och vinet produceras inte heller här. Men det är en bra plats att lagra portvin innan det ska skeppas vidare ut i världen eller drickas på plats.

Portvin är ”halvjäst” vin (cirka 6-7% alkohol) från Douro-regionen där jäsningen har avbrutits genom att sätta till druvsprit. Eftersom jästsvamparna inte konsumerat allt socker i druvmusten så är portvin mycket sött. Inte riktigt i min smak, men smaka måste man ju om man är i Porto. När spriten har tillsats så är portvin ofta kring 20% alkohol.

Sandeman, kanske det mest kända portvinshuset.

Portvin finns i alla vinfärger, rött, vitt och rosé. Rött portvin är antingen ruby eller tawny beroende på om det har lagrats på ståltank (ruby) eller ekfat (tawny). Sen finns flera olika typer beroende på lagring och blandning mellan årgångar. Eftersom det är hög alkoholhalt så kan det lagras mycket länge.

Alla portvinshusen tar emot besökare och har alla möjliga guidade visningar, förstås med provsmakning på slutet. Jag valde Burmester.

Det låter tyskt och det är det också. Två tyskar startade detta portvinshus 1750.  Först en kort rundvandring sedan serverades det en vit och en ruby port. SÖTT som sagt…

Jag hittar alltid en anledning att hyra bil när vi är på semester och denna gång blev det en tur längs Douro-floden. Centrum för portvinsdruvodlingarna ligger 10-15 mil upp längs floden från Porto.

Vackert är det längs Douro! Här i närheten av byn Mesão Frio.

Douro är världens äldsta reglerade vindistrikt. I mitten på 1700-talet bestämdes regler och gränser för Dourovinerna.

En utsiktsplats med vinfält så långt ögat kan nå.

Vinodlingarna klättrar på flodbankarna så det är inte läge för någon maskinplockning av druvor direkt.

Alla druvor som odlas i Douro blir inte portvin. Ungefär hälften blir vanligt vin av det enklare slaget, typ bordsviner.

Små vingårdar, ”quintas”, klamrar sig fast på bergssidan.

Väl tillbaka i Porto så fick det till sist bli ett besök på den mycket upphaussade bokhandeln Livraria Lello. Rankad som en av de vackraste bokhandlarna i världen, men det stora turisttrycket beror troligen på att J.K. Rowling påstås ha inspirerats av lokalen när hon bodde i Porto och började skriva Harry Potter böckerna.

Absolut. En bokhandel som platsar bland världens vackraste.
Fullt med besökare, men försäljningen är nog obefintlig. Det är foton man vill ha med sig inte böcker.
Utanför bokhandeln köade folk i hettan. Alternativen var att stå där och vänta i 45-50 minuter eller betala 5€ för att gå före. Jag valde att betala…

Olika är bra!

Se bara på olivträden, så himla fina och inget träd är det andra likt! Olivodlingar har det funnits på Mallorca sedan romartiden och under 1500-talet satte det riktig fart, nu finns det minst 260 olika sorters oliver i Spanien!

Kolla på hyllorna i Sverige om ni hittar någon olivolja från Mallorca. Troligen inte, eftersom de mallorkinska oliverna innehåller för hög syrahalt (fettsyror) för att få exporteras. Allt enligt enligt EU:s normer.

Jungfruoljan, som är den finaste, får inte hettas upp till mer än 28 grader och den görs av säsongens första oliver. Det flytande guldet sägs försköna hyn, minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar, förebygga cancer och skydda mot gallsten!

Skördesäsongen är lång, september till februari här på Mallorca. I slutet av november börjar man skörda för att göra olja, då slås de svarta skrynkliga oliverna försiktigt ner i stora nät.

Går man i olivträdsköpartankar kan man slå till på ett medelstort träd för en sisådär 1200. Euro!
Det 600-åriga olivträdet på Plaça de Cort får vara med på bild igen!

Varsågod och njut av vackra träd!

Port des Canonge <-> Banyalbufar

Tramuntanabergen är fulla av vandringsleder av olika slag. Det är inte bara den ”listade” GR221 som vi har testat delar av då och då. En mycket lätt vandringssträcka går längs västkusten mellan Port des Canonge och Banyalbufar. Vi valde att starta i den lilla ”hamnbyn” Port des Canonge. Från början var detta en liten samling hus vid hamnen eller snarare stranden, men nu finns här ett litet samhälle med några dussin hus och två restauranger.

Sist vi hade planer på att besöka byn var det stopp redan då man svänger av från huvudvägen i Tramuntana för de sista 5 km ner till havet. En tornado hade dragit fram här i september 2020. Träden välte inte med rötterna utan bröts av på mitten. Stora områden förstördes och det är fortfarande mycket kvar att rensa upp. Förödelsen syns lätt längs den mycket slingriga bilvägen ner mot Port des Canonge.

Precis där vandringsleden startar utanför Port des Canonge ligger Platja de Son Bunyola, en liten stenstrand.

Ovanför stranden ligger gården Son Bunyola. Det ser ut som en gammal övergiven borg eller ett kloster, men ska tydligen bli ett av medelhavets lyxigaste hotell. Det verkar inte otroligt med tanke på att det är Richard Branson (han som skapat Virgin-företagen och mycket mer) som äger stället och nu startat arbetet med att göra hotell av detta.

Son Bunyola mitt bland mängder av odlingsterrasser.

Efter Port des Canonge stiger vandringsleden sakta upp mot ca 200 meter över havet. Vägen går förbi och under en brant klippa.

Vägen längs kusten ser bitvis sorglig ut med alla knäckta träd. Det enda positiva är väl att utsikten mot havet är lite friare…

Efter en ganska kort vandring så skymtar man Banyalbufar nere i nästa dal, med alla sina terrasser som byggts för att kunna odla i dessa bergiga trakter.

Banyalbufar

En del av terrasserna är uppåt 1000 år gamla och byggdes av morerna (araberna) som härskade på ön före 1200-talet. Allt möjligt har odlats på dessa och odlas fortfarande, som olivträd, vin, mandelträd, apelsinträd, osv.  Banyalbufar är ett av de bynamn som har fått leva kvar från den tiden, men är uppblandat med katalan. Betyder tydligen ”inbäddat i havet”.

Sedan var det dags att vända om och ta samma väg tillbaka. Tyvärr finns inte något annat alternativ. Gångstigen är väldigt välpreparerad med flis. För flis finns det ju ett överflöd av när alla halva träd ska tas omhand!

Flis i överflöd!
Tillbaka i Port des Canonge.

Mittpunkten

Efter mycket letande hittade jag en skog att promenera i på den platta delen av Mallorca. I inlandet alltså. Det finns verkligen inte mycket av den varan eftersom mycket mark är privat. Utanför byn Lloret de Vistalegre finns den lilla skogen Sa Comuna som är ett naturreservat. Tydligen har det varit gemensam/kommunal mark sedan 1767.

Inte direkt någon jätteskog får man tillstå, men tillräcklig för en promenad med lite välbehövlig skugga så här på sensommaren.

Grönt och fint trots flera månader med nästan inget regn.

Ingen trängsel i skogen direkt, men två personer mötte vi i alla fall i dessa coronatider. Munskydd behövs inte så det är bara att insupa så mycket frisk luft det bara går.

Sa Comuna har också turen att ha en geografisk ”upplevelse”. Här finns Mallorcas geografiska mittpunkt. Fantastiskt att den finns just här och är tillgänglig för alla istället för att den råkat hamna på en motorväg eller på någons tomt 🙂 . En minnessten är rest på platsen så att man inte missar möjligheten att befinna sig på mittpunkten.

I skogen finns också en bronsåldersgrav, Sa Cova d’en Dainat, i form av en liten grotta med uthuggen ingång.

En gammal brunn finns här också. Säkerligen en viktig plats förr i tiden och kanske en anledning till att detta varit kommunal mark under flera hundra år.

Verifierad av MonsterInsights