En långhelg i Zaragoza & Valencia

Zaragoza; äntligen en ny spansk stad att undersöka! En långhelg på grund av Todos los Santos, eller Alla helgons dag, och huvudmålet var Valencia för att hälsa på Lovisa och Marcus. Men en femdagarsledighet räckte också till att besöka Zaragoza som vi aldrig varit i tidigare. Det är Spaniens femte största stad och huvudstad i regionen Aragonien.

Den gamla stenbron Puente de Piedra över floden Ebro.

Zaragoza är en av de många spanska städer som grundades av romarna. I detta fall av kejsar Augustus ca 14 år före kristus.

Staden har ett brokigt förflutet som har satt sina spår. Först romersk, sedan gotisk, arabisk och sedan spansk stad. Det syns bland annat på stilen hos den stora basilikan Nuestra Señora del Pilar.

Vi hade mindre tur med vädret som just denna alla helgons helg bestod mest av regn och gråa moln. Men det stoppar inte oss inte från stadspromenader.

Gågatan Alfonso I

Kring det stora torget i centrum, Plaza del Pilar, ligger två katedraler, ett museum med lämningar av det gamla romerska torget och ett vattenfall i form av Sydamerika för att hylla La Hispanidad, eller spanskheten helt enkelt.

Plaza del Pilar, 500 meter långt och gott om helgfirande Zaragozabor.
Här under det brokiga huset finns rester av det gamla romerska torget.
Sydamerikakarta som ett vattenfall… Dock utan vatten just nu.
Grundaren själv ser ut att peka bort från både centrum och saluhallen.

Den gamla stadskärnan var överfull med barer och restauranger och ett kvarter, kallat El Tubo, är speciellt känt för sina pintxos- och tapas-barer. Calle Estebanes är mest tapasbartät. 17 barer på 170 meter gata!

Vi väntar på att något tapasställe äntligen ska öppna 🙂 . Vi var tapassugna på tider som inte är normala, typ vid 12 på dagen och vid 5 på eftermiddagen.

Pintxos är tyvärr en bristvara på Mallorca, så vi passade på att prova så många som möjligt när chansen fanns.

Zaragozsaborna verkar också uppskatta alla dessa barer och restauranger. Uteserveringarna var fyllda med lokalbefolkning som passade på att fira långhelg när regnet gjorde lite uppehåll ibland. Vi var lättledda att följa trenden och jag kan erkänna att det blev mer av matkultur än historisk kultur på denna tur.

Fullt på uteserveringarna trots nästan turistfritt i staden.

Efter Zaragoza styrde vi söderut mot Valencia. På vägen passerade vi vinområdet Cariñena som lyste i fina höstfärger denna tidiga morgon. Vi blev lite överaskade över färgprakten. Mallorcas vinfält ser inte ut riktigt så. Där torkar nog bladen och faller av innan det hinner bli höstkallt.

Det blev några avstickare från motorvägen för att köra omkring bland vinrankorna och beundra höstfärgerna.

Även om Valencia bara är knappt 30 mil söder om Zaragoza så kändes det som en annan klimatzon denna helg. Plötsligt nära 30 grader varmt. En ganska hög temperatur för att vara den 1 november i Spanien.

Vi hann med några promenader i staden förstås. I det charmiga området El Carmen till exempel med all sin gatukonst/klotter.

Trots pandemi och nära nog noll turister under lång tid, så finns motståndet mot turismen kvar och skyltas på lite olika sätt. Här som ytterligare en väggmålning:

En turist mer = en granne mindre. Aporofobi, fattigdomsfientlighet, är ett nytt ord för mig.

Även i Valencia blev det ett pintxosstopp. Ett återbesök på favoritstället Malafama i stadsdelen Cabanyal.

Malafama, väl värt ett besök om man gillar pintxos!

Som sagt, mat var en röd tråd för denna långhelg. Lovisa och Marcus tog med oss till en riktigt bra asiatisk restaurang, inhyst i en överbyggd innergård med lite asienkänsla.

Massor av smårätter att välja bland. Till exempel råbiff med senapsglass, ja varför inte, men inte så asiatiskt…

Sedan kan man inte besöka Valencia utan att gå en runda i Turiaparken och när man går förbi natur- och vetenskapsmuséet måste man bara fotografera!

Sommarvarma kvällar på uteserveringar är inte så dumt i november!

Lovisa, Marcus och Hemulen + lite Skip-Bo-spel.

Colmar

Vi närmar oss sakteliga vår slutdestination som ju är Lund! Men nu Colmar i Alsace, en otroligt charmig stad i norra Frankrike! Kanaler, medeltida byggnader, roliga detaljer, blomsterarrangemang – omöjligt att sluta fotografera!

Pyttelitet hus som hänger på ett större!

Min ”reiseleiter” levererar år efter år – jag fattar inte hur han hittar allt. Perfekta stopp längs vägen och mysiga boenden (ofta i budgetklass) och, tänka sig, än har vi inte stannat för ett enda av UNESCO:s världsarv.
Att det inte är så mycket turister som dräller omkring överallt gör också allt så mycket mer lättillgängligt

Korsvirkeshus i massor! Lilla Venedig!

Att Colmar tillhört Tyskland i omgångar märks inte minst på maten. Vi hoppade Michelinkrogar (det är annars ett stjärntätt område) och i glufsade glatt i oss de lokala delikatesserna Tarte flambée (Flammkuchen) som i princip är en pizza med färskost istället för tomatsås och en sorts rösti (som egentligen kommer från Schweiz). Vi valde en med chevre på toppen. Mycket gott!

Flammkuchen med munsterost, en stinkande asgod kittost med mycket smak.

Inte lika gott var Choucroute (surkål med 5 sorters fläskkött), men har man ett inbyggt tvång att testa nya maträtter så har man…

Kan inte sluta skratta – så ful rätt! Men ändå god! Dijonsenapen gjorde sitt till!

Känner ni till Frederic-Auguste Bartholdi från Colmar? Exakt, det var ju han som ritade Frihetsgudinnan. Hans hus här är nu ett museum och i en av stadens rondeller finns en 12 m hög kopia av frihetsgudinnan, men just nu höll hon på att repareras så hon ville inte vara med på bild! Har heller inga bilder från museet pga går inte på museum…

Annars är väl Alsace mest känt för sina goda vita viner! Det där som David skrev om vinskådande, nja. Vi testar en hel del också! 

Julmarknaden kan nog vara fin här, med tanke på att julen var närvarande även i julihettan!

Vi tog även en sväng inom byn Riquewihr och bunkrade upp med både Riesling och Pinot Gris. För övrigt skippade vi den 17 mil långa La Route des Vins d’Alsace – svårt att koncentrera sig till 100 % på ”detaljer” när man ska förflytta sig 220 mil!

Riquewihr!

Nästa stopp: Goslar

Påsklov hej och hå!

Hotell Port Mahón – a room with a view!

Det blev en svajig start på påsklovet. En elev visade sig bära på covid-smitta precis veckan före påsklovet, covid-skolaenheten kontaktades och hela klassen hamnade i 10 dagars karantän. Det gjorde att lovet för mig startade två dagar tidigare än beräknat, men även att de första dagarna av lovet fick spenderas i karantän. Turligt nog var ingen annan i klassen smittad! Eller tur och tur, det var såklart tack vare munskydden som vi bär hela dagarna…

Under påsken skärptes covid-restriktionerna i Spanien och alla provinser försattes i perimeterkarantän, dvs man fick inte lämna sin region om man inte hade särskilda skäl. Och eftersom att hälsa på släkt inte räknas som särskilda skäl kunde vi inte åka till Valencia som vi så gärna vill. Däremot påverkar denna perimeterkarantän inte turismen från andra länder. Det gjorde att – håll i er nu – 50 flyg per dag från Tyskland kunde landa under hela påskveckan!

För vår del blev det hemester, Menorca blev vårt mål! Närmare bestämt Mahón, med nästan 30 000 invånare, på den östra delen av Menorca. 

Vi tog den snabba katamaranen från Alcudia till Ciutadella på tisdagen, strosade (gick vilse) i Ciutadella och körde sedan upp på öns högsta berg – Monte Toro 350 möh! 

Tidens gång: en generation bygger jesusstaty och nästa master!

Onsdagen var tänkt till vandring, när vi vaknade var det 20 grader och strålande sol. Eller nej, det är visst fult att ljuga, det var 7 grader, molnigt och väldigt blåsigt! Så vi satte oss i bilen och körde en sväng, finns alltid något mål som David stjärnmärkt på sin karta!

Det blev en snabb promenad i byn Es Grau.

Sedan köptes snabbnudlar som avnjöts till lunch sittandes i hotellsängen! Framåt eftermiddagen visade sig solen och vi vågade oss ut igen. Promenerade längs Cami de Caballo i sydostlig riktning, fikade i en by och promenerade lite till. Jag tänker alltid att vi promenerar, vandra låter så pretto! 

På torsdagen blev det varken promenad eller vandring, istället hyrde vi cyklar. Och solen sken!

Sant Lluis – ingen rusningstrafik!
Cyklade längs en utmärkt cykelväg – möjligen en cykelväg för terrängcyklar!

Målet var byn Binibeca Vell, en av de stora turistmagneterna på Menorca! Tipset var att inte åka hit under turistsäsong för då skulle byns charm gå förlorad i turisthysteri! Nu var här turistfritt, sånär som på de cyklande svenskarna! Fiskebyn skapades som ett turistcentrum på 60-70-talet och husen, som alla är vitkalkade, är byggda så tätt att man går omkring som i labyrinter i området. 

Lite kulturella var vi också på cykelturen. Talaiotiska lämnningar finns det gott om på ön!

Talaioter, bronsåldersfolk som levde på de baleariska öarna från 2000 fkr tills romarna kom kring år 0. De byggde stenhus, stengravar och stenstoder. Det finns många lämningar just på Menorca och David vill gärna se dem alla…

Mendoza

Vi har tagit en liten paus från turistandet, det är många intryck att smälta!
Från BA flög vi ca 100 mil rakt västerut och hamnade då vin-meckat Mendoza, checkade in på ett airbnb med bra wifi och stor takterrass och här har vi passat på att njuta av att laga vår egen mat, att kunna tvätta och att titta på Svtplay…
Men vi har såklart kollat in omgivningarna, Mendoza är inte bara vingårdar utan dessutom  en skön stad som är lätt att promenera i.

Gott om skuggande träd och det är ju bra med tanke på att det är 35 grader varmt!


Mest har vi nog hängt i General San Martin Park, ett perfekt rekreationsområde med flera utegym, joggingspår, caféer, djurpark, konstgjord sjö och wifi!
Parken skapades efter en jordbävning 1861, då många allvarliga sjukdomar härjade i staden (som kolera och difteri). Man satsade på kanaler för avrinningsvatten och rent dricksvatten åt besökarna. 
De pampiga grindarna beställdes av en sultan som ångrade sig och inte ville ha dem. Istället hamnade grindarna som en entré till parken och kondor med utbredda vingar fick ersätta de symboler för islam som fanns från början.

Lyxigt med drickbart kranvatten!
I parken finns även berget Cerro de la Gloria med ett monument på toppen till minne av Andernas armé som fightades för att få Argentina att bli självständigt.
Råkade visst bo nära ”ölgatan” också! Där låg barerna som på ett pärlband, nästan alla med egna ölsorter (för 15 kr/pint). Salud!

När rastlösheten kickade in hyrde vi en bil och tog oss upp en bit i Anderna. Vi passerade en häftig by vid den lilla kurorten Punte de Inca. Stenbron har skapats av varma källor som löste upp vissa mineraler i berggrunden.

Målet var att få se Aconcagua som med sina 6962 möh är det högsta berget utanför Asien.

Rio Mendoza är i princip helt torrlagd!
Aconcagua med snö på toppen!

Patagonien – El Calafate

Vi fortsätter att beta av sevärdheter på UNESCO:s världsarvslista!

När vi kände oss färdiga med BA tog vi ett flyg tre timmar söderut i Argentina och hamnade i El Calafate (visst låter det som en härlig spontanresa men så var det naturligtvis inte)!

Men attans vilket skönt ställe vi kom till, ett tag kändes det som att vi var på en enda lång after ski. Dock med ganska hög medelålder. Byn är full av vandrare, vandringsklädda sådana, och jag anammade stämningen direkt och gick omkring i fleecetröja mest hela tiden! 

Mindre angenämt var alla vildhundar som sprang omkring. Inte en promenad i byn utan hundsällskap och det kändes lite sådär.

Gillar inte stora oberäkneliga hundar som saknar ägare! 

El Calafate med sina 8000 invånare ligger på den karga argentinska stäppen mitt i ingenstans, precis vid den isblå sjön Lago Argentino.

Främsta syftet med att åka just hit var att besöka en glaciär, Perito Moreno närmare bestämt. Mycket häftigt! 

Glaciären är 30 km lång och isväggen man ser ca 60 meter hög. När vi var där släppte glaciären ifrån sig bitar av isen i ”fronten” (kalvade) och hjälp vad det låter! Som pistolskott vid småbitar och mer som en bomb vid större isblock. Perito Moreno är en av få glaciärer i världen som inte minskar i storlek. 

Sedan hade vi en dags vila. Kanske för att strosa i byn eller läsa en bok. Tänkte jag. Vandra i berg tänkte David. Hej och hå, mot Lago Roca och vandringen Cerro Cristales.

Lago Roca

Man kan inte se sig mätt på all vacker natur!

Några fåglar fastnade också på bild, typ ibis, nandu (strutsliknande icke-struts) och carancha (tofskarakara?).

Nästa stopp: El Chalten!

Mer att se i Buenos Aires

Känslan för dagen efter ett besök i La Boca…

Idag styrde vi kosan mot arbetarstadsdelen La Boca, den coolahippa och färgglada stadsdelen. När artisten Benito Quinela Martin på 60-talet, började måla husen längs El Caminito i glada färger förvandlades gatan från fallfärdig och övergiven till ett paradis för kreativa artister och skjulen av korrugerad plåt fick stå kvar.

Men nu…

Det var inte många rätt i den stadsdelen! Turistfälla är en bättre beskrivning. Massturism på liten yta och allt anpassat därefter. Inte riktigt vår melodi!

Massor av häftiga väggmålningar finns det i alla fall även i denna stadsdel!
Fotbollslaget Boca Juniors kommer från La Boca. Man var inte ense om lagtröjornas färger från start 1907 så man bestämde att välja flaggans färger på första fartyg som anlände till Buenos Airies. Ett svenskt fartyg blev det!

Vi gick en snabb promenad längs El Caminito, tog en sväng förbi Boca Juniors hemmaarena La Bombonera och åkte sedan taxi därifrån. Ja vi åkte taxi, både dit och tillbaka faktiskt, eftersom vi läst många varningar om att i områdena utanför turiststråket var risken för rån stor! Sådana varningar tar vi på allvar! 

En morgon kände vi för en PW och tog oss över bron Puente de la Mujer mot det fashionabla området Puerto Madero där det, förutom lyxiga bostäder, finns ett naturreservat (Reserva Ecológica) som man kan promenera/jogga/cykla i.

Fram till 50-talet var området en plats för ett bad i Rio de la Plata, men sedan blev vattnet för smutsigt och 1986 bildades ett reservat för att skydda flora och fauna. 

Varningsskyltarna för ormar var många, men vi såg bara sköldpaddor!

En sväng till området Ricoleta har vi också hunnit med, där var tanken shopping men istället blev det besök på ett trevligt microbrygeri, Buller, och en sväng inom den häftiga begravningsplatsen Cementerio de la Recoleta där vi letade efter Evitas grav (men gav upp ganska snabbt då vi höll på att gå åt i värmen)!

Köpenhamn

Varje sommar när vi är i Sverige försöker vi få till en cykelutflykt till Köpenhamn. Vissa år blir det inte av på grund av regnrisk varje dag och förra åter blev det inte av för att det var så varmt. Känns osannolikt att det faktiskt var så soligt och varmt flera veckor i sträck.

Men i år kom vi iväg, lyckades dessutom lura med oss mina systrar med respektive så vi var sex personer med cyklar som skulle med tåget över Öresundsbron. Det sägs att ”cykelvagnen” kan ta nio cyklar (cykeln åker på barnbiljett) och det stämmer säkert om där inte är några barnvagnar eller resenärer med resväskor! Men det är där ju eftersom många av dom som åker över bron är på väg till/från Kastrup! Trångt var det, men fram kom vi!

Köpenhamn är ett cykelparadis! Visserligen mycket trafik, det är ju en miljonstad, men så himla välordnat för cyklister med 30 mil cykelbana. Dessutom är de danska cyklisterna mästare på att cykla i stadstrafik – det är visst inte vi! Vi glömde räcka ut handen när vi skulle svänga, glömde göra stopptecken när vi skulle stanna och eftersom vi inte alltid hade koll på vart vi skulle så cyklade vi ibland i fel fil.

I Nørrebro blev det lite hur som med cykelbanorna…

Vi har sällan något givet mål när vi cyklar i Köpenhamn, njuter mest av cykla i nya miljöer och gör täta stopp för mat och dryck.

Vi startade vår cykling med en tur till Bjerget. Ett berg i Köpenhamn! Med tanke på att Danmarks högsta berg, Møllehøj, endast är 170,86 möh så var förväntningarna rimliga Själv var jag säker på att Danmarks högsta berg var Himmelbjerget, men det var visst fel.

Turen gick sedan vidare via Havneringen förbi nybyggda bostadsområden där flera av lägenheterna har egen båtplats precis utanför köksfönstret. Vattnet sägs vara rent och det var årets varmaste dag så på några ställen simmade folk omkring i de små kanalerna!

Den livliga stadsdelen Nørrebro gillar vi skarpt, här finns allt från halalslaktat kött till hipstercaféer och microbryggerier. Något lokalt ölbryggeri står alltid på Davids lista, i år tog vi en öl på To Øl.

Ett väldigt trevligt stopp var Nordens största street food market, Reffen! Här ska entreprenörer få blomma och gourmander få njuta av ekologiskt odlad mat från hela världen. Allt så klimatsmart som möjligt!

När paltkoman infann sig var det bara att ta plats i en av de många solstolarna längs kajkanten.
I turistspäckade Nyhavn blev vi lite törstiga och gjorde ett sista stopp innan hemfärd!

Taipei

Taiwan och huvudstaden Taipei hade jag väldigt lite koll på innan vi bestämde oss för att åka dit. Det var tack vare att vi ville hälsa på sonen och hans sambo, Linus och Cyrielle, på deras 5 månader långa Asien-tur, som vi hamnade just här. Tur var väl det för det är ett väldigt trevligt land!

Taipei som storstad käns lite svår att placera in i något fack. Inte riktigt likt någon annan asiatisk metropol som vi besökt. Mycket välordnat, vänliga människor och bra mat. Lite som en blandning av Hongkong och Singapore kanske, men det var något som fattades för att det ska vara ett ställe att återvända till.

Taiwan kallas officiellt för Republiken Kina som sedan 1949 är skilt från Folkrepubliken Kina på fastlandet. Denna delning skedde när Chiang Kai-shek och 1,5 miljoner människor, många av dem militärer, flydde hit efter inbördeskriget i Kina.

En storslagen anläggning mitt i Taipei är byggd som en minnesplats för Chiang Kai-shek. Relativt få turister och ett väldigt regnande de första dagarna gjorde att vi nästan fick hela området för oss själva.

Chiang Kai-shek på sin tron, med vakter som byttes varje timme.

Minnesplatsen var värd ett återbesök när regnandet upphört och det till och med var lite blå himmel.

Buddism och Taoism är de största religionerna i landet. Ett besök på det 300 år gamla Longshan-templet satsade vi på när det regnade som mest. Templet är en helgedom för Buddism, Taoism och Konfusianism.

En del äldre kvarter i staden är bevarande i form av ”old streets”. Den äldsta av dem är Dihua street med anor från 1600 talet. Shopping är det som gäller, som på de flesta gator.

Den mest kända byggnaden i staden är Taipei 101, som var väldens högsta byggnad under ett antal år på 00-talet. 101 våningar och design inspirerad av bambu!

Vi tog också en tur till utkanten av tunnelbanesystemet för att besöka de varma källor som finns i förorten Beitou, som ligger vid foten av en slocknad vulkan. Vattnet vid källan är definitivt inte badbart. Nära 100 grader och svavel och radonhaltigt… Flera hälsobad finns och har funnits i närheten som drar nytta av det varma vattnet efter det svalnat något. Det blev dock inte något bad för oss eftersom våra badkläder inte uppfyllde den tuffa kravspecen i det publika badet…

Vi bodde i en lägenhet i ett helt valigt bostadsområde i distriktet Da’an. Taxichaufören som körde oss dit stannade en stund extra för att se att vi inte hade hamnat helt galet 🙂 .

Da’an distriktet hyser också en fin park, som skapades på 90-talet när man rev några kvarter med diverse illegala bosättare och svartbyggen.

Bottle palms och bambu i Da’an Forest Park.

Det blev många och långa promenader runt om i stan, till allt från gamla slitna historiska kvarter till moderna shoppinggator.

Bopiliao Historical Block och det lite mordernare Shi-men Ting-området

Först blöta av ihållande ösregn, sen blöta av svett och utmattade av tryckande värme.

Huashan 1914 Creative Park, en sake-fabrik som nu blivit kulturhus. 38 grader i skuggan och ”real feel” 45…

Ett måste att besöka i Taipei är någon av stadens alla nattmarknader. Den största av dem är Shilin med fokus på street food. Som tur var hade vi Linus och Cyrielle med som pålästa matguider så att vi vågade prova lite mer. Mer Asiatiska mathistorier finns på deras blogg TastyRoutes!.

Utbudet av mat är stort och det är tydligt att det är just maten som drar folk till nattmarknaderna.

Sockerbelagda frukter, Tanghulu.

Vi tog chansen att prova en del specialiteter, som till exempel Pork Pepper Bun (Hu Jiao Bing). En kryddad köttfärsröra i en bulle som bakas i speciella ugnar där bullarna sätts fast på innerväggen. Lite som Naan-brödsugnar.

Pork Pepper Bun-tillagning.

Ett säkert sätt att ta reda på vad som är de bästa matställena är att titta efter köer. En lång kö till ett svampgrillningsställe såg lockande ut! King Oyster Mushroom, eller Kungsmussling på svenska, serverades grillade med ett urval av kryddor. En riktig delikatess.

Linus och Cyrielle tålmodigt väntande i svampkön:

När det gäller drycker är bubble tea, eller boba, en nödvändighet att smaka. En taiwanesisk ”uppfinning” från 80-talet. Kallt te i olika former blandat med tapiokakulor, som sen intas med ett tjockt sugrör för att få i sig ”bubblorna” i lagom takt. Brown sugar milk tea-varianten var riktigt god!

Dumplings är också en specialitet som i Taiwan också går under namnet wonton. små friterade eller kokta degkryten med någon fyllning av kött, grönsaker eller fisk. Ätes som de är, doppade i soja eller i en soppa.

Dumplings i gathörnet och à la Din Tai Fung-restaurang

Vill man prova en kaka, eller kanske mer en bulle så är japanska mochis ett tips. En risdegsbulle med någon fyllning i. Vi provade en mangomochi. Degen smakar som obakad bulldeg ungefär. Gott tyckte jag, men fick inte medhåll från Camilla.

Valet föll på mangomochi i det digra utbudet.

Taiwanesisk frukost är också ett speciellt kapitel, med bröd och sojamjölk i huvudrollerna! Cyrielle och Linus hade hittat ett frukostställe med garanterad kö (alltså värt att vänta på!). Fuhang Soy Milk (i Zhongzheng-distriktet) öppnar 5.30 på morgonen och sedan är det mer eller mindre kö som gäller hela förmiddagen. Salt eller söt, varm eller kall sojamjölk i en skål och baguett-liknande bröd med någon fyllning. Personalen är grymt effektiv så det tog inte mer än en kvart ungefär att ta sig fram till där man beställde.

När det gäller dryckeskultur så måste jag förstås propagera för lokala ölbryggerier. Den vanligaste ölen heter rätt och slätt Taiwan Beer. Som vanligt helt OK att dricka då lokal öl oftast är bäst! Men, det finns flera lokala småbryggerier här som på fler och fler platser i världen. Vi fick chansen att prova en riktigt bra Chocolalate stout från Taiwan Head Brewers.

Mmmm, chocolate Stout. Den rostade malten i stout ger en viss chokladsmak, men i denna bryggd så är lite kakaobönor tillsatta för att det ska smaka riktigt gott!

Katedralens tak

Katedralen i Palma, La Seu, är en häftig sevärdhet som avhandlades i inlägget Katedralen i Palma. Då handlade det om insidan och allt som finns där. Nu har även taket blivit tillgängligt för en titt, både för att se själva byggnaden från ”ovan”, men också för utsiktens skull.

Det är bara guidade turer som gäller om man ska ta sig upp på taket. Tider kan bokas på nätet och det är begränsat med platser per gång. Turister betalar 12€ och vi öbor får 100% rabatt! Förnämligt! Det kanske är en av anledningarna till att det nästan bara är bofasta på turen som vi var med på. Kul i alla fall att så många ”turistar” på hemmaplan.

Upp till terrasserna på taket tar man sig via en smal spiraltrappa. En bra bit upp är det, totalt 208 trappsteg. Allt väl skyltat vart femte steg!

Äntligen uppe! Pust…

Ett välbehövligt stopp på vägen gjordes för att bland annat informera oss om att klotter inte bara är ett nytt fenomen. Katedralpersonal som för flera hundra år sedan huserade i ett litet kapell under klocktornet passade på att klottra och det hela finns att beskåda än idag. Kanske inte så vackert, men gammalt!

Men, nu var det taket som vi var på väg till!

Utsikten över omgivningarna är förstås en stor del av upplevelsen.

Förr i tiden gick vattnet ända fram till ringmuren precis nedanför katedralen. På 70-talet flyttades kustlinjen en bit ut för att ge plats åt park och vägar.

Det är inte mycket som stör utsikten. Katedralen är fortfarande näst högst i staden efter 800 år! Ett 24 våningshus från 70-talet är några meter högre.

Rosettfönstren som pryder öst- och västsidan av katedralen ser gigantiska ut så här på nära håll.

Det är placeringen av dessa fönster som drar fullt hus av åskådare den 11/11 och 2/2 kl 8 varje år för att se när solens morgonstrålar bildar en 8:a på västväggen! Undrar hur det gick till att ordna denna ljusshow på 1200-talet!

Córdoba

Huvudmålet för vår Andalusien-tur var Córdoba. En stad med ett långt och varierande förflutet. Vem kan gissa att detta var världens största stad för cirka 1000 år sedan? På den tiden hade staden cirka en halv miljon invånare (enligt vissa källor, folkräkning från den tiden är inte helt exakt) och idag kring 300 000.

Det är inte helt enkelt att ta sig till Córdoba eftersom flygplatsen inte har några reguljärflyg. Det är därför antingen Sevilla eller Granada som gäller om man ska flyga dit och sedan cirka 15-20 mils biltur. Fördelen är att man kan besöka en massa andra trevliga ställen på vägen!

Som vanligt när jag planerar turer så finns det ett eller flera UNESCO-världsarv inom räckhåll. Denna gång är det hela den gamla staden i Córdoba där också moské-katedralen Mezquitan ligger, som stod på listan.

De tidigare moskédelarna av katedralen med över 850 valvbågar.

I Córdodas gamla stadskärna är det svårt att orientera sig utan Google Maps. Ingen gata är rak, smala gränder slingrar sig fram utan att man ser slutet. Men, mycket fint att titta på finns det!

Det är alltså upplagt för att gå vilse och hitta ställen som man inte planerat. En trevlig vinbar eller en bryggeripub till exempel. Califa är en lokal öl med en egen bar.

Vita hus och mycket blommor är det som gäller överallt i staden, som är känd för alla fina innergårdar.

En riktig turistfälla är gränden Calleja de las Flores. Smal så man knappt kan mötas och på dagarna packad med turister. Det är dessutom en återvändsgränd så alla måste ut samma väg som de kom in…

Men, en tidig morgon gick det att få en folktom bild!

Även Córdoba har ett typiskt spanskt torg med valvgångar runt. I många städer kallat Plaza Major, men här heter det Plaza de la Corredera och är lite för stort för att locka till sig restauranger och butiker. Väldigt öde alltså.

Staden har haft många härskare och religioner under de 2200 år som Córdoba varit stad. Under långa tider levde judar, muslimer och kristna sida vid sida i en stad som var mycket framstående (från 1000-1500-talet). Det gamla judiska området, Judería, ligger precis intill den stora moskén.

Moské-katedralen, Mezquitan, är utan tvekan den stora sevärdheten. Speciellt blandningen där en katedral har byggts mitt inne i en stor moské.

Historien är också speciell och tänkvärd. På platsen där ett romerskt tempel fanns byggdes på 500-talet en kyrka. Med morernas intåg på 700-talet användes byggnaden gemensamt av kristna och muslimer. Sen ”köptes kykan ut” och det blev enbart en moské som byggdes steg för steg. på 1200-talet blev Córdoba ”återerövrat” och återigen kristet. Då byggdes moskén om till katedral, men stora delar av de välkända valven och dekorationerna behölls.

Nu på 2000-talet har muslimer önskat att delar av Mezquitan ska öppnas så att muslimer kan be i byggnaden också, men det har inte godkänts ännu.

Mezquitan täcker ett stort kvarter mitt i den gamla staden. En del av byggnaden är en stor innergård med apelsinträd och palmer.

Här finns också ingången till Mezquitan för turister. Allt är inte helt enkelt att förstå. En kö till ingången där vi efter ett tag misstänkte att biljetter köper man inte här… Nej, biljettkassor finns på ett annat ställe, där en annan kö ringlade till en kassa med manuell betjäning. Två antika automater fanns också, som bara tog kontanter och som krävde omvårdnad av vakter mellan varannan kund ungefär. Där gick det i alla fall lite fortare att ordna biljetter.

Vi bodde på ett trevligt hotell som heter Maimonides och som ligger precis utanför katedral/moskéns murar. Perfekt läge mitt bland allt.

Bron över Guadalquivir är också en sevärdhet. Först byggd av romarna cirka 100 år f.kr. Sedan på- och ombyggd flera gånger. Morerna gjorde en större ombyggnad på 700-talet. 250 meter lång och väldigt vacker!

Restaurangutbudet i Andalusien är lite annorlunda än på Mallorca. Den arabisk/nordafrikanska kulturen finns kvar. Många små mysiga tavernor finns det, ofta med en oansenlig ingång, men desto finare på insidan. En god falafel-lunch blev det på torget Plaza de las Cañas. Ja, vi förknippar caña med beställning av en öl på en bar, men det kan betyda spö eller stav också förstås. Vad torget är uppkallat efter förtäljer inte historien. En caña till falafeln blev i alla fall.