Cafayate

Vi spenderade några dagar i den lilla vinbyn Cafayate en bit upp i Anderna i provinsen Salta. Tanken var att få se vackra vyer, prova lite vin och bo i ett lite mindre och lugnare samhälle. Så blev det verkligen.

Cafayate räknas som väldens högst belägna vinområde. Från 1800 meters höjd till 3000 meter ligger alla vingårdarna. Det hade inte fungerat i Europa där vintrarna är kalla, men här närmare ekvatorn är det en fördel med lite höjd.

Här odlas framför allt de typiska argentinska druvorna Malbec för röda viner och Torrontés för vita viner.

Vi besökte några vingårdar för att prova. En del gör riktigt bra viner, som till och med når Systembolaget.

El Esteco är bland de mest kända Cafayate-vinerna.
I en del odlingar var vinrankorna mer som träd än små buskar. Vi funderar fortfarande på varför…

Sen är det ingen nackdel att Cafayate-distriktet ligger otroligt vackert i Calchaquíes-dalen. Ja, det en dal mellan höga berg även om ”botten” ligger på nästan 2000 meter.

Rankat bland de bästa vinerna från Cafayate är de från Finca Las Nubes (”molngården”).
Bodegan Los Nubes i änden av en 5 km grusväg från Cafayate.

Cafayate ligger längs Ruta 40. En 500 mil lång riksväg från södra till norra Argentina.

Ruta 40 är delvis grusväg. Vi fick aldrig reda på vad som dolde sig bortom denna milstolpe för vi vände tillbaka till asfalten. Hade man kört hela vägen hit från södra Argentina hade man betat av drygt 437 mil! Säkert en helt fantastisk tur! Kanske får prova nån gång 🙂 .

Vi körde en bit söderut längs Ruta 40 från Cafayate för att se ”vad som fanns bakom nästa krök”. Jag brukar spana efter sevärdheter och Camilla efter djur. När det gäller djur ska det helst dyka upp alpackor i dessa trakter, men så blev det inte denna gång.

Plötsligt dök det upp en avtagsväg mot ruinstaden Quilmes. Vi hade inte koll på vad detta handlade om, men körde en halvmil på en grusväg och hamnade i en mycket välordnad arkeologisk plats. Vi betalade inträde och blev uppmanade att gå igenom ett muséum och att se en infovideo innan vi fick vandra runt i utgrävningarna.

Biljettkontrollanten hade tillfällig hjälp av en lama!

Det blev mer ”kulturellt” än vad vi brukar satsa på, men var väldigt intressant. Quilmes-folket var en grupp urinvånare i norra Argentina som först stod emot Inkafolkets angrepp och sedan under 130 år stod emot spanska erövrarna, men sedan besegrades de av spanjorerna och deporterades till ett reservat i utkanten av Buenos Aires.

En ruinstad från Quilmesfolket vid bergets fot.

Detta blev sedan staden Quilmes. Att Quilmes också är en öl visste vi sedan tidigare 🙂 .

Byn Cafayate var en ganska avslappad upplevelse. Lite liv och rörelse kring torget mitt i byn. Tidigt på sommaren (i november alltså) är det inte högsäsong. Flera boenden verkade stängda och vi var nästan ensamma på vårt lägenhetshotell.

En åsna hade bosatt sig på torget i Cafayate. Chips verkade vara huvudsakliga födan. Sorgligt…

Hundrapporten från Cafayate blir att det finns hundar i varje kvarter, men att de inte är så störiga. Lite samma lugn som i byn i övrigt.

Vid vårt hotell var det nakenhundar som gällde. Inte så charmiga precis.

Bretagne och Normandie

En biltur i Bretagne och Normandie har jag haft som mål i många år. Från La Rochelle som var vårt första stopp efter Bordeaux är det inte så långt dit, bara ca 30 mil, så nu var det läge att passa på.

Det viktigaste på turen för min del var ett besök på Mont-Saint-Michel.

Jag hade sökt och hittat byn Dinan i Bretagne för att stanna två nätter. Det visade sig vara ett riktigt fint litet samhälle med en medeltida stadskärna och en småbåtshamn i floden Rance.

Branta kullestengator leder från hamnen upp till byn med en ringmur från med anor från medeltiden. Just nu höll muren på att renoveras, så tyvärr gick det inte att gå en tur på den.

Helt sjukt vackert! Som att promenera i ett museum.

Vissa av husen är så gamla som från 1200-talet men ändå hyfsat välbehållna och användbara som bostäder och restauranger.

Vi bodde nere längs hamnen i ett gammalt lite pittoreskt hotell.

Knarrande och lutande golv och en liten blombukett! En hel del charm på B&B Le Poisson Ivre (”den fulla fisken”).

Restaurangerna låg som ett pärlband längs floden. På torsdagskvällen var det nästan fullt men sedan på fredagkvällen var det mesta stängt. Lite underligt…

Bretagne är ju känt för skaldjur i alla möjliga former. Vi satsade på att smaka några typiska läckerheter. Camilla gick all-in medan jag höll mig till en ”smakportion”.

Nej, inte samma måltid! Ostron en dag och musslor nästa.

Men det var Mont-Saint-Michel som var målet. På vägen dit passerades kustbyn Cancale som är känd för sin ostronproduktion.

Men, sedan var det dags för Mont-Saint-Michel! Redan på 700-talet började en kyrka byggas på den lilla tidvattenön utanför Normadies kust. Några hundra år senare byggdes ett kloster på ön och sedan har det byggts på efter hand så att det nu är ett litet samhälle runt klosterkyrkan på toppen. En perfekt plats för ett kloster, som ju ofta ligger på svåråtkomliga ställen.

Från början var det säkert ett äventyr att ta sig ut till ön. Det gällde att tajma tidvattnet och undvika att fastna i leran. Just i denna vik i engelska kanalen är tidvattenskillnaden bland den högsta i världen, runt 10 meter och det tar bara cirka 6 timmar mellan låg och högvatten!

Smala gränder är det på ön. Inte mycket plats för annat än hus och klosterkyrka.

Nuförtiden är det säkrare att ta sig ut. Antingen går man på en bro ut eller så kan man hoppa på en buss. Vi valde att gå de cirka 2,5 kilometrarna från parkeringen men sedan vara bekväma och tog bussen tillbaka.

En aktivitet vid lågvatten är att vandra ut i havsviken och klafsa i leran. Här ett antal grupper av vandrare som tajmar turen med att vattnet fortfarande är på väg ut.

Dop i Bordeaux

Dopet ja! Ett katolskt barndop med en stel präst som mässade och vi satt tysta och rakryggade i våra bänkar. Nejnejnej, tvärtom!
Dopet skulle börja 10.00 i kvarterskyrkan St Augustin. Vi samlades på torget framför kyrkan, den charmige prästen minglade runt bland dopgästerna och påtalade att det inte var någon brådska eftersom kyrkan inte var bokad efter dopet. På plats var stora delar av Cyrielles släkt och från Linus sida var vi nio personer, inte illa en vanlig helg i september!

Präst, pappa, gudmor och så lilla Léonore förstås!

På väg in i kyrkan stoppades vi i entrén där föräldrarna skulle svara på om de verkligen ville genomföra dopet. Typ! Jag förstår ju ingen franska!

Väl inne i kyrkan fick jag känslan av att prästen improviserade en del, Linus fick lite spontant i uppdrag att översätta vissa delar till svenska och prästen gick även runt med sin mikrofon och plötsligt förväntades nära anhöriga säga något klokt i denna mick! Mer förberett var att några bibeltexter skulle läsas av anhöriga (även David läste) och att gudmor och gudfar var redo!

Fast ingen hade tränat på huvudmomentet!
Så var den söta, superförkylda Léonore Ingrid Lundberg döpt!

Då var det dags för doplunch för cirka 60 gäster. Vi förflyttade oss till en vingård utanför stan och här blev det lyxigt kalas! Och hjälp vad vi åt: bläckfisk, oxfilé med potatispuffar, ostar och till detta väl utvalda viner! När sedan magen stod i fyra hörn var det dags för den traditionella doptårtan, ett torn av fyllda petit chouxer (franskt ord, svensk pluralform, läses på skånska…) som limmats ihop med smält socker = Croquembouche!

Hur mätt man än är finns det alltid plats för en dessert!
Huvudpersonen tog en powernap!

Helgen fortsatte sedan med besök i St Emilion och guidad tur på vingården Chateau D’Aiguille och bad i Atlanten!
Vi blir alltid väl omhändertagna (och smaklökarna smorda) när vi är här på besök!

Saint Emilion
Plage du Truc Vert – här blev det bad och surf med bodyboards!

Sedan droppade svenskgänget av och David och jag körde norrut några dagar!

En långhelg i Zaragoza & Valencia

Zaragoza; äntligen en ny spansk stad att undersöka! En långhelg på grund av Todos los Santos, eller Alla helgons dag, och huvudmålet var Valencia för att hälsa på Lovisa och Marcus. Men en femdagarsledighet räckte också till att besöka Zaragoza som vi aldrig varit i tidigare. Det är Spaniens femte största stad och huvudstad i regionen Aragonien.

Den gamla stenbron Puente de Piedra över floden Ebro.

Zaragoza är en av de många spanska städer som grundades av romarna. I detta fall av kejsar Augustus ca 14 år före kristus.

Staden har ett brokigt förflutet som har satt sina spår. Först romersk, sedan gotisk, arabisk och sedan spansk stad. Det syns bland annat på stilen hos den stora basilikan Nuestra Señora del Pilar.

Vi hade mindre tur med vädret som just denna alla helgons helg bestod mest av regn och gråa moln. Men det stoppar inte oss inte från stadspromenader.

Gågatan Alfonso I

Kring det stora torget i centrum, Plaza del Pilar, ligger två katedraler, ett museum med lämningar av det gamla romerska torget och ett vattenfall i form av Sydamerika för att hylla La Hispanidad, eller spanskheten helt enkelt.

Plaza del Pilar, 500 meter långt och gott om helgfirande Zaragozabor.
Här under det brokiga huset finns rester av det gamla romerska torget.
Sydamerikakarta som ett vattenfall… Dock utan vatten just nu.
Grundaren själv ser ut att peka bort från både centrum och saluhallen.

Den gamla stadskärnan var överfull med barer och restauranger och ett kvarter, kallat El Tubo, är speciellt känt för sina pintxos- och tapas-barer. Calle Estebanes är mest tapasbartät. 17 barer på 170 meter gata!

Vi väntar på att något tapasställe äntligen ska öppna 🙂 . Vi var tapassugna på tider som inte är normala, typ vid 12 på dagen och vid 5 på eftermiddagen.

Pintxos är tyvärr en bristvara på Mallorca, så vi passade på att prova så många som möjligt när chansen fanns.

Zaragozsaborna verkar också uppskatta alla dessa barer och restauranger. Uteserveringarna var fyllda med lokalbefolkning som passade på att fira långhelg när regnet gjorde lite uppehåll ibland. Vi var lättledda att följa trenden och jag kan erkänna att det blev mer av matkultur än historisk kultur på denna tur.

Fullt på uteserveringarna trots nästan turistfritt i staden.

Efter Zaragoza styrde vi söderut mot Valencia. På vägen passerade vi vinområdet Cariñena som lyste i fina höstfärger denna tidiga morgon. Vi blev lite överaskade över färgprakten. Mallorcas vinfält ser inte ut riktigt så. Där torkar nog bladen och faller av innan det hinner bli höstkallt.

Det blev några avstickare från motorvägen för att köra omkring bland vinrankorna och beundra höstfärgerna.

Även om Valencia bara är knappt 30 mil söder om Zaragoza så kändes det som en annan klimatzon denna helg. Plötsligt nära 30 grader varmt. En ganska hög temperatur för att vara den 1 november i Spanien.

Vi hann med några promenader i staden förstås. I det charmiga området El Carmen till exempel med all sin gatukonst/klotter.

Trots pandemi och nära nog noll turister under lång tid, så finns motståndet mot turismen kvar och skyltas på lite olika sätt. Här som ytterligare en väggmålning:

En turist mer = en granne mindre. Aporofobi, fattigdomsfientlighet, är ett nytt ord för mig.

Även i Valencia blev det ett pintxosstopp. Ett återbesök på favoritstället Malafama i stadsdelen Cabanyal.

Malafama, väl värt ett besök om man gillar pintxos!

Som sagt, mat var en röd tråd för denna långhelg. Lovisa och Marcus tog med oss till en riktigt bra asiatisk restaurang, inhyst i en överbyggd innergård med lite asienkänsla.

Massor av smårätter att välja bland. Till exempel råbiff med senapsglass, ja varför inte, men inte så asiatiskt…

Sedan kan man inte besöka Valencia utan att gå en runda i Turiaparken och när man går förbi natur- och vetenskapsmuséet måste man bara fotografera!

Sommarvarma kvällar på uteserveringar är inte så dumt i november!

Lovisa, Marcus och Hemulen + lite Skip-Bo-spel.

Colmar

Vi närmar oss sakteliga vår slutdestination som ju är Lund! Men nu Colmar i Alsace, en otroligt charmig stad i norra Frankrike! Kanaler, medeltida byggnader, roliga detaljer, blomsterarrangemang – omöjligt att sluta fotografera!

Pyttelitet hus som hänger på ett större!

Min ”reiseleiter” levererar år efter år – jag fattar inte hur han hittar allt. Perfekta stopp längs vägen och mysiga boenden (ofta i budgetklass) och, tänka sig, än har vi inte stannat för ett enda av UNESCO:s världsarv.
Att det inte är så mycket turister som dräller omkring överallt gör också allt så mycket mer lättillgängligt

Korsvirkeshus i massor! Lilla Venedig!

Att Colmar tillhört Tyskland i omgångar märks inte minst på maten. Vi hoppade Michelinkrogar (det är annars ett stjärntätt område) och i glufsade glatt i oss de lokala delikatesserna Tarte flambée (Flammkuchen) som i princip är en pizza med färskost istället för tomatsås och en sorts rösti (som egentligen kommer från Schweiz). Vi valde en med chevre på toppen. Mycket gott!

Flammkuchen med munsterost, en stinkande asgod kittost med mycket smak.

Inte lika gott var Choucroute (surkål med 5 sorters fläskkött), men har man ett inbyggt tvång att testa nya maträtter så har man…

Kan inte sluta skratta – så ful rätt! Men ändå god! Dijonsenapen gjorde sitt till!

Känner ni till Frederic-Auguste Bartholdi från Colmar? Exakt, det var ju han som ritade Frihetsgudinnan. Hans hus här är nu ett museum och i en av stadens rondeller finns en 12 m hög kopia av frihetsgudinnan, men just nu höll hon på att repareras så hon ville inte vara med på bild! Har heller inga bilder från museet pga går inte på museum…

Annars är väl Alsace mest känt för sina goda vita viner! Det där som David skrev om vinskådande, nja. Vi testar en hel del också! 

Julmarknaden kan nog vara fin här, med tanke på att julen var närvarande även i julihettan!

Vi tog även en sväng inom byn Riquewihr och bunkrade upp med både Riesling och Pinot Gris. För övrigt skippade vi den 17 mil långa La Route des Vins d’Alsace – svårt att koncentrera sig till 100 % på ”detaljer” när man ska förflytta sig 220 mil!

Riquewihr!

Nästa stopp: Goslar

Påsklov hej och hå!

Hotell Port Mahón – a room with a view!

Det blev en svajig start på påsklovet. En elev visade sig bära på covid-smitta precis veckan före påsklovet, covid-skolaenheten kontaktades och hela klassen hamnade i 10 dagars karantän. Det gjorde att lovet för mig startade två dagar tidigare än beräknat, men även att de första dagarna av lovet fick spenderas i karantän. Turligt nog var ingen annan i klassen smittad! Eller tur och tur, det var såklart tack vare munskydden som vi bär hela dagarna…

Under påsken skärptes covid-restriktionerna i Spanien och alla provinser försattes i perimeterkarantän, dvs man fick inte lämna sin region om man inte hade särskilda skäl. Och eftersom att hälsa på släkt inte räknas som särskilda skäl kunde vi inte åka till Valencia som vi så gärna vill. Däremot påverkar denna perimeterkarantän inte turismen från andra länder. Det gjorde att – håll i er nu – 50 flyg per dag från Tyskland kunde landa under hela påskveckan!

För vår del blev det hemester, Menorca blev vårt mål! Närmare bestämt Mahón, med nästan 30 000 invånare, på den östra delen av Menorca. 

Vi tog den snabba katamaranen från Alcudia till Ciutadella på tisdagen, strosade (gick vilse) i Ciutadella och körde sedan upp på öns högsta berg – Monte Toro 350 möh! 

Tidens gång: en generation bygger jesusstaty och nästa master!

Onsdagen var tänkt till vandring, när vi vaknade var det 20 grader och strålande sol. Eller nej, det är visst fult att ljuga, det var 7 grader, molnigt och väldigt blåsigt! Så vi satte oss i bilen och körde en sväng, finns alltid något mål som David stjärnmärkt på sin karta!

Det blev en snabb promenad i byn Es Grau.

Sedan köptes snabbnudlar som avnjöts till lunch sittandes i hotellsängen! Framåt eftermiddagen visade sig solen och vi vågade oss ut igen. Promenerade längs Cami de Caballo i sydostlig riktning, fikade i en by och promenerade lite till. Jag tänker alltid att vi promenerar, vandra låter så pretto! 

På torsdagen blev det varken promenad eller vandring, istället hyrde vi cyklar. Och solen sken!

Sant Lluis – ingen rusningstrafik!
Cyklade längs en utmärkt cykelväg – möjligen en cykelväg för terrängcyklar!

Målet var byn Binibeca Vell, en av de stora turistmagneterna på Menorca! Tipset var att inte åka hit under turistsäsong för då skulle byns charm gå förlorad i turisthysteri! Nu var här turistfritt, sånär som på de cyklande svenskarna! Fiskebyn skapades som ett turistcentrum på 60-70-talet och husen, som alla är vitkalkade, är byggda så tätt att man går omkring som i labyrinter i området. 

Lite kulturella var vi också på cykelturen. Talaiotiska lämnningar finns det gott om på ön!

Talaioter, bronsåldersfolk som levde på de baleariska öarna från 2000 fkr tills romarna kom kring år 0. De byggde stenhus, stengravar och stenstoder. Det finns många lämningar just på Menorca och David vill gärna se dem alla…

Mendoza

Vi har tagit en liten paus från turistandet, det är många intryck att smälta!
Från BA flög vi ca 100 mil rakt västerut och hamnade då vin-meckat Mendoza, checkade in på ett airbnb med bra wifi och stor takterrass och här har vi passat på att njuta av att laga vår egen mat, att kunna tvätta och att titta på Svtplay…
Men vi har såklart kollat in omgivningarna, Mendoza är inte bara vingårdar utan dessutom  en skön stad som är lätt att promenera i.

Gott om skuggande träd och det är ju bra med tanke på att det är 35 grader varmt!


Mest har vi nog hängt i General San Martin Park, ett perfekt rekreationsområde med flera utegym, joggingspår, caféer, djurpark, konstgjord sjö och wifi!
Parken skapades efter en jordbävning 1861, då många allvarliga sjukdomar härjade i staden (som kolera och difteri). Man satsade på kanaler för avrinningsvatten och rent dricksvatten åt besökarna. 
De pampiga grindarna beställdes av en sultan som ångrade sig och inte ville ha dem. Istället hamnade grindarna som en entré till parken och kondor med utbredda vingar fick ersätta de symboler för islam som fanns från början.

Lyxigt med drickbart kranvatten!
I parken finns även berget Cerro de la Gloria med ett monument på toppen till minne av Andernas armé som fightades för att få Argentina att bli självständigt.
Råkade visst bo nära ”ölgatan” också! Där låg barerna som på ett pärlband, nästan alla med egna ölsorter (för 15 kr/pint). Salud!

När rastlösheten kickade in hyrde vi en bil och tog oss upp en bit i Anderna. Vi passerade en häftig by vid den lilla kurorten Punte de Inca. Stenbron har skapats av varma källor som löste upp vissa mineraler i berggrunden.

Målet var att få se Aconcagua som med sina 6962 möh är det högsta berget utanför Asien.

Rio Mendoza är i princip helt torrlagd!
Aconcagua med snö på toppen!

Patagonien – El Calafate

Vi fortsätter att beta av sevärdheter på UNESCO:s världsarvslista!

När vi kände oss färdiga med BA tog vi ett flyg tre timmar söderut i Argentina och hamnade i El Calafate (visst låter det som en härlig spontanresa men så var det naturligtvis inte)!

Men attans vilket skönt ställe vi kom till, ett tag kändes det som att vi var på en enda lång after ski. Dock med ganska hög medelålder. Byn är full av vandrare, vandringsklädda sådana, och jag anammade stämningen direkt och gick omkring i fleecetröja mest hela tiden! 

Mindre angenämt var alla vildhundar som sprang omkring. Inte en promenad i byn utan hundsällskap och det kändes lite sådär.

Gillar inte stora oberäkneliga hundar som saknar ägare! 

El Calafate med sina 8000 invånare ligger på den karga argentinska stäppen mitt i ingenstans, precis vid den isblå sjön Lago Argentino.

Främsta syftet med att åka just hit var att besöka en glaciär, Perito Moreno närmare bestämt. Mycket häftigt! 

Glaciären är 30 km lång och isväggen man ser ca 60 meter hög. När vi var där släppte glaciären ifrån sig bitar av isen i ”fronten” (kalvade) och hjälp vad det låter! Som pistolskott vid småbitar och mer som en bomb vid större isblock. Perito Moreno är en av få glaciärer i världen som inte minskar i storlek. 

Sedan hade vi en dags vila. Kanske för att strosa i byn eller läsa en bok. Tänkte jag. Vandra i berg tänkte David. Hej och hå, mot Lago Roca och vandringen Cerro Cristales.

Lago Roca

Man kan inte se sig mätt på all vacker natur!

Några fåglar fastnade också på bild, typ ibis, nandu (strutsliknande icke-struts) och carancha (tofskarakara?).

Nästa stopp: El Chalten!

Mer att se i Buenos Aires

Känslan för dagen efter ett besök i La Boca…

Idag styrde vi kosan mot arbetarstadsdelen La Boca, den coolahippa och färgglada stadsdelen. När artisten Benito Quinela Martin på 60-talet, började måla husen längs El Caminito i glada färger förvandlades gatan från fallfärdig och övergiven till ett paradis för kreativa artister och skjulen av korrugerad plåt fick stå kvar.

Men nu…

Det var inte många rätt i den stadsdelen! Turistfälla är en bättre beskrivning. Massturism på liten yta och allt anpassat därefter. Inte riktigt vår melodi!

Massor av häftiga väggmålningar finns det i alla fall även i denna stadsdel!
Fotbollslaget Boca Juniors kommer från La Boca. Man var inte ense om lagtröjornas färger från start 1907 så man bestämde att välja flaggans färger på första fartyg som anlände till Buenos Airies. Ett svenskt fartyg blev det!

Vi gick en snabb promenad längs El Caminito, tog en sväng förbi Boca Juniors hemmaarena La Bombonera och åkte sedan taxi därifrån. Ja vi åkte taxi, både dit och tillbaka faktiskt, eftersom vi läst många varningar om att i områdena utanför turiststråket var risken för rån stor! Sådana varningar tar vi på allvar! 

En morgon kände vi för en PW och tog oss över bron Puente de la Mujer mot det fashionabla området Puerto Madero där det, förutom lyxiga bostäder, finns ett naturreservat (Reserva Ecológica) som man kan promenera/jogga/cykla i.

Fram till 50-talet var området en plats för ett bad i Rio de la Plata, men sedan blev vattnet för smutsigt och 1986 bildades ett reservat för att skydda flora och fauna. 

Varningsskyltarna för ormar var många, men vi såg bara sköldpaddor!

En sväng till området Ricoleta har vi också hunnit med, där var tanken shopping men istället blev det besök på ett trevligt microbrygeri, Buller, och en sväng inom den häftiga begravningsplatsen Cementerio de la Recoleta där vi letade efter Evitas grav (men gav upp ganska snabbt då vi höll på att gå åt i värmen)!

Köpenhamn

Varje sommar när vi är i Sverige försöker vi få till en cykelutflykt till Köpenhamn. Vissa år blir det inte av på grund av regnrisk varje dag och förra åter blev det inte av för att det var så varmt. Känns osannolikt att det faktiskt var så soligt och varmt flera veckor i sträck.

Men i år kom vi iväg, lyckades dessutom lura med oss mina systrar med respektive så vi var sex personer med cyklar som skulle med tåget över Öresundsbron. Det sägs att ”cykelvagnen” kan ta nio cyklar (cykeln åker på barnbiljett) och det stämmer säkert om där inte är några barnvagnar eller resenärer med resväskor! Men det är där ju eftersom många av dom som åker över bron är på väg till/från Kastrup! Trångt var det, men fram kom vi!

Köpenhamn är ett cykelparadis! Visserligen mycket trafik, det är ju en miljonstad, men så himla välordnat för cyklister med 30 mil cykelbana. Dessutom är de danska cyklisterna mästare på att cykla i stadstrafik – det är visst inte vi! Vi glömde räcka ut handen när vi skulle svänga, glömde göra stopptecken när vi skulle stanna och eftersom vi inte alltid hade koll på vart vi skulle så cyklade vi ibland i fel fil.

I Nørrebro blev det lite hur som med cykelbanorna…

Vi har sällan något givet mål när vi cyklar i Köpenhamn, njuter mest av cykla i nya miljöer och gör täta stopp för mat och dryck.

Vi startade vår cykling med en tur till Bjerget. Ett berg i Köpenhamn! Med tanke på att Danmarks högsta berg, Møllehøj, endast är 170,86 möh så var förväntningarna rimliga Själv var jag säker på att Danmarks högsta berg var Himmelbjerget, men det var visst fel.

Turen gick sedan vidare via Havneringen förbi nybyggda bostadsområden där flera av lägenheterna har egen båtplats precis utanför köksfönstret. Vattnet sägs vara rent och det var årets varmaste dag så på några ställen simmade folk omkring i de små kanalerna!

Den livliga stadsdelen Nørrebro gillar vi skarpt, här finns allt från halalslaktat kött till hipstercaféer och microbryggerier. Något lokalt ölbryggeri står alltid på Davids lista, i år tog vi en öl på To Øl.

Ett väldigt trevligt stopp var Nordens största street food market, Reffen! Här ska entreprenörer få blomma och gourmander få njuta av ekologiskt odlad mat från hela världen. Allt så klimatsmart som möjligt!

När paltkoman infann sig var det bara att ta plats i en av de många solstolarna längs kajkanten.
I turistspäckade Nyhavn blev vi lite törstiga och gjorde ett sista stopp innan hemfärd!