Charmiga små städer – Res med Lundbergs

Bordeaux + en biltur Palma ToR

Då var det dags för ett besök i Palma igen. Oktober är en perfekt månad vid Medelhavet och denna gång fick vi dessutom besök av vänner.

Den fina utsikten mot havet i Portixol är alltid sevärd.

Turen började denna gång i Bordeaux där Freja hade anlänt. Franska barnbarnet nummer 2!

Efter några dagar gav vi oss i väg mot Palma. Sträckan klarades denna gång av på en dag. Cirka 60 mil till Barcelona, en eftermiddagsfärja till Alcùdia och sen de sista milen till Palma. Start kl 6 på morgonen och ”hemma” i Palma vid halv 9-tiden. Ganska smidigt får man säga.

Perfekt med besök som ser till att vi kommer ut på lite utflykter. Vandringar i berg och raviner önskades. Det hela började med vad vi valde att kalla ”promenad” upp till La Trapa (ruinerna av ett trappistkloster) ovanför byn Sankt Elm.

Det kändes inte så utmanande med en promenad, hade varit värre om det vore en vandring ”smile” . Hyfsat jobbigt var det i alla fall. 400-500 meters stigning och en liten bit med rep som hjälp uppför och nedför…

Någon dag senare när vi hämtat oss så var det dags för ravinpromenad i Torrent de Pareis vid Sa Calobra. En plats vi gärna återvänder till för den häftiga naturen. För min del är det också för att köra på vägen sista biten från Tramuntanabergen ner till havet. Serpentinvägar är så häftiga!

Torrent de Pareis är en typisk spansk ”torrflod” (som namnet antyder). Här kan man alltså vandra i flodbädden om det inte regnat nyligen.

Utloppet i havet är en liten stenig strand. Få som vågade ett dopp denna dag med höga vågor.

Det som först är en bred ”flodmynning” blir snart smala passager med en del kättring och krypning.

Denna gång tog vi oss längre in i ravinen än vi gått tidigare. Vid denna vackra passage var det dags att vända:

På vägen tillbaka med bil till Bordeaux bestämde vi oss för att stanna två nätter i någon nordspansk stad som vi inte besökt tidigare. Valet föll på Huesca i Aragonien.

Första stopp efter färjan till Barcelona blev Penelles, den lilla byn med årlig gatukonstfestival, som jag hade besökt innan, men som är väl värd att återvända till.

Det lilla torget i byn med idel utsmyckade fasader.

Festivalen startade för göra byn mer populär och öka självkänslan. Det verkat ha fungerat för det kom en hel busslast med turister medan vi var där.

Bygatorna var nästan helt folktomma en söndag som denna. När vi tog en fika förstod vi var alla bybor var. De åt menu del día inomhus på den enda öppna restaurangen. Vi satt ute som typiska turister…

Huesca visade sig vara en typisk spansk småstad, dvs väldigt trevlig med gågator, barer, caféer och restauranger. Tyvärr lite begränsat folkliv denna Spaniens nationaldag som vi lyckades pricka in.

Eftersom vi hade en hel dag i Huesca så körde vi förstås en runda i närområdet. Ett av målen var den vackra medeltida byn Alquézar. vacker natur och en fin by med smala gränder.

Riktig lågsäsong i Alquézar. Det gillar vi!

Sista dagsetappen till Bordeaux gick via en väg över Pyrenéerna som vi inte kört tidigare. Valet gjordes för att kunna beskåda en station! Ja, inte vilken station som helst utan den i Canfranc.

Omöjligt att fotografera utan vidvinkel. 240 meter lång, rak station (även om det inte syns här 🙂 ).

En gigantisk station mitt i ingenting som byggdes för att klara den ökande handeln mellan Spanien och Franrike. Under andra världskriget var stationen en viktig handelspunkt där volfram skickades till vapenindustrin i Tyskland och tyskt guld skickades på andra hållet. Efter kriget hopade sig problemen med urspårningar, bränder och annat. Förfallet satte in, men tillsist började en renovering och sedan några år tillbaka är detta ett 5-stjärningt hotell!

Färden fortsatte sen över Pyrenéerna. Vackra landskap är det som gäller.

Ett sista fikastopp längs vägen blev det i den lilla staden Orthez.

Den medeltid bron över floden Ousse i franska Orthez.

Tillbaka i Bordeaux väntade en vecka med alla tre barnbarnen samlade!

Lunch på en vingård i Fronsac. Utsikten fick man på köpet!

Ett antal turer på stan i vått och torrt. Tröttsamt tyckte någon…

Skolstart i Bordeaux

Vid 3,5 års ålder var det dags för Léonore att börja i skolan. Veckan före det var vi på plats och passade henne. Vi startade i Lund och körde ner till Bordeaux snabbast möjliga väg som kunde avverkas på enbart två dagsetapper. 180 mil handlar det om och precis mitt emellan ligger Namur i Belgien, så där tog vi en övernattning.

Det som inte går att beräkna och som kan ta väldig tid är alla bilköer pga olyckor, vägarbeten eller helt enkel bara för mycket trafik. ”Stau” i Tyskland och sen ”Bouchon” i Frankrike.

En typisk Bouchon på fransk mark. Vädret var fint i alla fall.

Bordeaux bjöd på lite mer lagom väder än sist, med bara en mild värmebölja på så där 35 grader.

Vi tog en tur till Parc de La Coccinelle i närheten av Arcachon. En väldigt välordnad och trevlig nöjespark för barn.

Léonore hade modet och längden inne för att åka det mesta.

Vi tog också en tur till Saint-Émilion en bit utanför Bordeaux. En väldigt fin liten by mitt i vindistriktet med samma namn. Här har vi varit tidigare, men det är alltid värt ett besök!

Vinfälten tar vid direkt där byn Saint-Émilion slutar.

I närheten ligger staden Libourne där vi passade på att ta en kaffe. Precis öster om staden ligger vindistriktet Pomerol med viner definitivt i den övre prisklassen. Väster om ligger Fronsac som gör samma typ av viner, men till mer överkomliga priser. Vi handlade i en lite vinbutik i själva byn Fronsac och körde sen runt bland odlingarna.

Château de La Dauphine, mogna merlot-druvor och det lite mer fabriksartade slottet Château Toumalin.

”Vår gata” Rue de Pessac är fortfarande inte färdig. Olika vägar att ta sig fram till vårt garage varje dag… Snart ska det säkert bli klart så att vi kan visa slutresultatet.

En illa tilltygad Rue de Pessac med en lite trevligare utsikt från baksidan.

Flera fina turer hann vi med i Bordeaux också.

Vi besökte ”strandbaren” Les Chantiers de la Garonne på Garonneflodens östra strand.

Lite i utkanten av centrum hittade vi torget i Nansouty med idel lokalbefolkning, sånt gillar vi! Att cykla på regnvåta gränder och äta ett eller kanske två ostron på Capucins-marknaden (det är min ranson i alla fall) hör också Bordeaux till.

Sen var det då dags för skolstart i den lokala skolan i Saint Augustin.

Camilla gav sig sen iväg med flyg till Lund och jag fortsatte mot Palma.

Med bil från Palma till Lund

En biltur genom Europa är aldrig fel! Nu fanns bilen i Palma och planen var att tillbringa ett tag i Sverige när det är som varmast i södern. Så då passade det bra att köra ”hem” bilen eller hur det nu är.

Halvön Cap de Formentor, det sista man ser av Mallorca på väg från Alcúdia till Barcelona med färja.

Färjeförbindelserna till fastlandet och Barcelona har blivit alltmer smidiga. Det tar 3,5-4 timmar på en snabbgående färja och det är ju helt OK. Väl framme i Barcelona är det 60 mil till Bordeaux, men vi hade ingen brådska så en övernattning på något svalt ställe i Pyrenéerna fick det bli. På vägen passerar man nästan genom Andorra och skidorten Pas de la Casa. Vi gjorde den korta avstickaren på några kilometer som så många andra även om det absolut inte var skidväder. Nej, den här tiden på året är det istället en taxfreemetropol. Sprit, cigaretter och parfym är det som lockar. För vår del var vi nyfikna på om det fanns något bra tequila-sortiment. Det fanns en del, så några prisvärda flaskor inhandlades.

After Ski-musik spreds i det ganska ocharmiga centrumet i Pas de la Casa.

Som övernattningsställe valde vi Ax-les-Thermes i Frankrike, en gammal kurort som blivit skidort med vintern som högsäsong. Nu på sommaren var det ganska folktomt, kanske också för att det även här var 30 grader varmt.

Varma källor finns lite här och där i byn. De används till termalbad eller helt enklet som fotbad mitt i centrum. Det är nog skönt på vintern efter en skidtur, men inte nu med drygt 30 grader i luften.

Efter att ha passerat Pyrenéerna var målet Bordeaux för att hälsa på Léonore med familj.

Vår gata, Rue de Pessac, var fortfarande under renovering… Tillslut ska de nog bli fint, med lite träd och riktig cykelbana.

Denna sommar slås det värmerekord lite överallt i Europa och det som vi trodde skulle bli lite svalare på väg norrut stämde inte alls när det gällde Bordeaux. De två första dagarna passerades 40-gradersstrecket och i en liten lägenhet utan AC var det inte läge för att göra någonting alls. Spanjorerna har sedan länge insett att det då är ”dåligt väder” och man håller sig inne med jalusierna neddragna. En lite udda vana för en nordbo som tänker att man måste vara ute och ta vara på de få soliga dagar som erbjuds.

Bad är något som ändå funkar i värmen och det blev flera turer till hav och sjöar i närheten. Bordeaux är dock ingen stad vid havet, Det är 5-6 mil till närmsta stränderna vid havet eller vid någon av sjöarna nära kusten.

Carcans Plage, en av många fina stränder längs kusten utanför Bordeaux.

Trots värmen kunde vi dra runt Léonore på glassätande, bad, lekplatser och fika!

Efter Bordeaux var slutmålet Lund. Denna gång kändes det lagom att dela upp sträckan och välja två trevliga ställen längs vägen för tvånättersstopp.

Normandie blev valet som första stopp. Flera fina gamla kuststäder finns att välja mellan och vi valde Honfleur, som räknas som en av Frankrikes vackraste småstäder.

På vägen dit gjorde vi en avstickare till Omaha Beach som har betytt så mycket för Europa under andra världskriget. På D-dagen den 6 juni 1944 var denna strand en av de viktiga landstigningsplatserna där det väntade hårt motstånd och många dödsoffer som följd.

Den amerikanska kyrkogården ligger fint och fridfullt precis ovanför Omaha Beach. Över 9000 gravar över stupade soldater finns här.

Honfleurs gamla hamn är riktigt vacker. Förr en viktig hamn i floden Seines utlopp och delta. Nu ett uteserveringsmekka…

Staden har inte bara varit en viktig hamn utan också en stad som har lockat konstnärer, bland annat Monet, på grund av vackra vyer och fin stämning. Även idag är gränderna fulla av små gallerier och konstnärsateljéer.

Eftersom Honfleur ligger i departementet Calvados så besökte vi Calvadosdestilleriet Christian Drouin. Vi fick smaka några varianter med olika lång lagring i ekfat, men nej Calvados är nog inget för oss, så det blev inga inköp.

Vi körde igenom grannbyn till Honfleur som heter Pont-l’Évêque, precis som vitmögelosten. Pont-l’Évêque är en av de äldsta ostsorterna och den luktar ganska gammalt också 🙂 .

Baguette och en bit Pont-l’Évêque i det fria (då känns inte doften så tydligt)

Efter Normandie siktade vi på någon trevlig, lagom stor stad i Nederländerna. Efter mycket sökande blev det Utrecht. Det visade sig vara ett bra val när vi hade tagit oss fram till hotellet i centrum genom svärmar av cyklister.

Utrecht har rankats som världens med cykelvänliga stad. 42 mil cykelbanor, 50% av resor i staden sker med cykel, världens största cykelgarage med plats för 12 500 cyklar osv.

Givetvis passade vi på att hyra cyklar och ta oss runt i och en bit utanför staden. Känslan var att det inte var så disciplinerade cyklister som i tex cykelstaden Köpenhamn. Nästan ingen har hjälm och det görs inte så många tecken om vart man är på väg.

Cyklingen gick ut från centrum mot te- och pannenkoekenhuis Rhijnauwen. Äpple- och kanelpannkaka var gott på den fina uteserveringen vid floden Kromme Rijn.

Gamla staden kring kanalerna Oudegracht och Nieuwegracht (gamla och nya kanalen) är som en enda stor uteservering så här på sommaren. Att staden är en stor universitetsstad hjälper förstås till att fylla alla dessa barer och restauranger.

Kanalerna i Utrecht ligger i källarplan och har ofta försetts med lastkajer som nuförtiden passar perfekt för törstiga och hungriga turister.

Det är inte bara vid kanalerna som folk njuter av en öl i solen, flera fina små torg är också populära.

I början på 80-talet bodde min syster och svåger på Keukenstraat i Utrecht i ett år. Jag hälsade på där några gånger och tänkte nu se om det var sig likt efter drygt 40 år. Fotograferandet ledde till att mannen som bodde i huset blev misstänksam varför turister var intresserade av hans hus och kom därför ut och frågade. Han fick en förklaring och verkade lättad att det inte var något annat det handlade om.

Efter Utrecht satsade vi på en lite längre dagsetapp mot Lund, så det blev inga fler utflykter och vi råkade bara ut för två medelmåttiga ”stau” längs de tyska motorvägarna.

En utflykt till Angoulême

Drygt 10 mil från Bordeaux ligger den lilla staden Angoulême. Det är en medeltida stad, men nuförtiden mest känd för en årlig seriefestival. Den pågick inte nu, men det finns många väggmålningar och mycket street art att beskåda på temat serier.

”Uderzo dans son cosmos”. En väggmålning som är en hyllning till Uderzo som tecknat Asterix-serien.

Angoulême har en UNESCO-utmärkelse som Creative City i kategorin litteratur på grund av sin satsning på serier.

En väggmålningsrutt går att följa genom det lilla centrat i staden. Vi navigerade med Google Maps för att inte missa något! Det är verkligen som en kostutställning mitt i stan!

La fille des remparts (flickan på muren) av Max Cabanes.

Voyage au travers des images (Resa genom bilder).

Så här i riktig lågsäsong för turister och dessutom söndag, var det ett stort lugn som rådde. En stor fördel jämfört med till exempel festivaltiderna då det tydligen kommer 200 000 besökare till staden.

Place New York. Inte riktigt det torgnamnet man väntar sig i Angoulême.

En macka i solen blev en perfekt lunch. Fika hann vi förstås också med på ett trendigt kafé med ”konstverk” på toan.

Promenader längs gator och gränder är något vi gillar även om det inte är gatukost i varje hörn.

Vi tycker vackra gator kan vara exotiskt, men det tycker tydligen inte alla 🙂 .

Minisemester i Porto Cristo

En övernattning på något trevligt ställe är något helt annat än att köra dit en sväng på dagen. Att dessutom passa på under lågsäsong gör det hela ännu bättre. Så här i mitten av november har de flesta turistorter på ön stängt ner och det finns bara ett fåtal hotell som går att boka.

Vi valde Porto Cristo på östkusten för att vi inte har varit där mer än för ett kort lunchstopp för flera år sedan.

Med ca 7000 invånare är Porto Cristo ett ”riktigt” samhälle som lever året om och inte bara under sommaren.

En liten sandstrand inne i viken finns det. För övrigt är det svårbadat.

Längst inne i den slingrande viken ligger de minsta båtarna.

De vanliga bostadsgatorna känner man igen från alla andra mallorkinska små samhällen.

Byn verkar leva o frodas trots, eller kanske tack vare, att det inte är ett stort charterresmål. Husen renoveras eller ersätts med nya och förändringen kan vara stor:

Vår idé var att hyra cyklar och ta en tur längs kusten och en bit inåt landet. För att kunna ta lite backar utan bekymmer så tänkte vi prova elcyklar, men alla cykeluthyrare hade tagit semester. Som tur var hyrde hotellet ut cyklar, men utan el.

Vi cyklade norrut så nära kusten som möjligt. Byar och turistorter ligger på rad, så det är inte mycket ödekust på denna del av ön.

Första byn längs kusten utanför Porto Cristo är S’illot med viken Cala Morlanda. En riktig idyll.

Runt nästa hörn uppenbarade sig turistorten Sa Coma.

Här på stranden i Sa Coma tog vi ett dopp 6 veckor tidigare efter att ha varit på djurpark med Léonore. Då var det fullpackat med folk så man knappt kom ner till vattnet. Annat var det nu!

De stora turistorterna med stora hotellkomplex är nästan helt folktomma så vi fick leta ett tag efter lunchställen som var öppna. I Cala Millor, som är en känd charterort hittade vi några ställen att stanna på.

Efter Cala Millor styrde vi inåt landet med sikte på Son Servera och den gamla järnvägsleden som är ombyggd till gång- och cykelväg under namnet Via Verde.

Lungt och fridfullt att rulla fram på den gamla banvallen.

Sådana finns på flera ställen i Spanien, men bara en på Mallorca. Här har vi cyklat tidigare. För fem år sedan tog vi sträckan Artá Sant Llorenç. Nu svängde vi av i byn Son Carrió med sikte tillbaka mot Porto Cristo.

Nedförsbacke från Son Carrió tänkte vi, men först uppför!

Vi ägnade oss också åt lite kändisspaning då Porto Cristo är känt för att Nadal har sitt hus och sin båt här. Det var dock chanslöst att få se honom för han var i Málaga och tränade för Davis Cup.

Nadals båt och hus (ett grått hus i bakgrunden) på samma bild!

Nästa dag var det promenad som gällde längs kusten söderut med Cala Murta som mål.

Cala Murta i sikte. Stigen dit var inte den bredaste…

En väldigt trevlig minisemester blev det. Fantastiskt att kunna komma till trevliga ställen som detta, bara 1 timmes biltur bort.

Verona

Att hitta billiga flygresor kring lov och helger är inte lätt. Därför krävdes det extra arbete att hitta någon vettig resa från Palma till Lund i närheten av höstlovet i olika länder. Till sist hittade jag ett perfekt alternativ med ett dygns mellanlandning i Verona. Flyg+hotell för hälften av vad andra alternativ skulle kosta. Sen var det inte fel att Verona är en mycket fin stad och lagom stor för att strosa runt i.

Verona ligger vid floden Adige i norra Italien. Den gamla staden omringas nästan av floden som slingrar sig fram från Alperna till Adriatiska havet. Full fart på vattnet efter att det regnat ganska ordentligt senaste tiden.

Den 2000 år gamla romerska bron Ponte Pietra står stadigt än idag.

Verona grundades av romarna och var så pass viktig att en av de största amfiteatrarna byggdes här under första århundradet efter Kristus.

Staden är full av lämningar från romartiden som på vanligt sätt ligger en ”våning ner” under gator och byggnader.

Fina gränder och torg är det gott om. Färgerna är klassiska italienska kulörer från gult till rött och brunt. Stadsarkitekterna verkar ha starkt inflytande på färgval, så väldigt få byggnader sticker ut med andra kulörer.

Shoppinggatan Via Giuseppe Mazzini är populär. Här flockas turisterna.

Ett par steg in i tvärgatorna från shoppingstråket råder lugnet.

Piazzor är en en viktig del i italienska städer, antingen fulla av marknadsstånd eller inte:

Piazza Erbe är säkert vacker, men alla marknadsstånden skymmer sikten…

Fontana Madonna framför ett vackert hus på PIazza Erbe.

Piazza dei Signori där Dante står staty.

Veronas kanske största sevärdhet sett till antal besökare, trots den fina arenan, är nog en balkong kopplad till en uppdiktad historia… På en innergård vid huset Casa di Giulietta finns enligt legenden Julias hus och balkong i Shakespeares Romeo och Julia. Shakespeare själv lär aldrig ha varit i Verona eller ens i Italien, men den gamla berättelserna som han utgick ifrån kan ha varit härifrån.

En middag hann vi med, så det blev förstås pasta och lokalt Valpolicellavin på det stora torget Piazza Brà. Lite turistvarning på det, men en fin utsikt fik vi ai alla fall.

Ena sidan av det stora torget Piazza Brà med uteserveringar på rad.

Bordeaux-Skåne-Orust

Tre veckor hade fransoserna inplanerade i Sverige denna sommar och om de hoppats på att få vara lite själv i vår lägenhet i Lund så misstog de sig! Vi missar helst inte en sekund av franska prinsessans närvaro.

Många fina dagar – här svalka på vår balkong!

Sista veckan fylldes det på med fransoser och prinsessan fick vara med både mormor, morfar, farmor, farfar och sina föräldrar i en stuga på Orust (som vi lånat av fina vänner)!

Varje gång jag åker på tur i Sverige slås jag av hur fint det är! Att vi hade tur med vädret gjorde ju inte saken sämre, det blev till och med några bad för oss som annars är badkrukor av rang!

Utflykter är förstås ett måste och vi hann med

Mollösund:

Promenad, fish&chips och bad blev det här!

Pilane på Tjörn:

Lilla Brattön:

Hit åkte vi båt, badade och åt supersmarrig lunch!

Hopptorn, lockar även badkrukor till bad!

Även i Lund var det full fart, mycket man vill göra och många man vill träffa! Det var under pandemin som vi fick upp ögonen för hur enkelt det är att ha släktträffar i picknick-form!

Tavira

Vi har följt gränsen mellan Spanien och Portugal hela vägen söderut och här längst i söder korsade vi den för två nätter i staden Tavira på Algarvekusten.

Den vitkalkade kyrkan Santa Maria do Castelo tronar bakom ringmuren!

Många fina kullerstensgränder att gå vilse i!

Floden Gilão rinner genom staden, men det finns flera broar över vattnet. Finast är den romerska bron från 300-talet.

Muslimer bosatte sig här redan på 700-talet, men kristna återerövrade staden och framåt 1400-talet expanderade staden och blev Algarves kommersiella centrum. Traditionen med vackra kaklade hufasader kom med morerna.

Det är fler turister här än på de ställen vi stannat till på i Spanien, men absolut inte turistinvasion! Snarare en väldigt trevlig mix, både i shopping- och restaurangutbud!

Vill man bada i Atlanten får man tänka till, man kan vara nära stranden men ändå långt från havet! Kusten är på sina ställen väldigt brant och skillnaderna i tidvattnet påverkar tillgängligheten för bad! Lätt att vada ut när det är ebb, men plötsligt är det flod!

Stora variationer beroende på tidvattnet!

Från Tavira tar man sig enkelt med en badbåt till Ilha de Tavira, men vi valde att köra till Santa Luzia för att därifrån åka med ett litet tåg ut till ön. Målet var, förutom bad, att komma till en ankarkyrkogård (ja, det hamnar väl i kategorin udda sevärdheter!) på Barril Beach.

Minnesmärke för blåfenad tonfisk som på 70-talet var nära att utrotas!

Även badkrukorna tog ett dopp i Atlanten!

Ribera de Duero och Extremadura

En tur från Bordeaux till Palma kan gå direkt via motorväg till Barcelona eller som en roadtrip genom Spanien och Portugal. Jag väljer förstås det senare.

Ett tema för resan var udda sevärdheter. Saker som inte lockar de stora skarorna och som ibland kan bli lite av en flopp. En bit norr om Aranda finns vad som räknas som världens största skulptur kallad Territorio Artlanza.

Det hela startade för drygt 15 år sedan när keramikern Félix Yáñez fick det motigt under finanskrisen och bestämde sig för att skulptera något hemma i trädgården på ca 200 m2. En medeltidsbyggnad skulle det bli.

Det hela slutade inte där. Nu många år senare är det en hel by som täcker ca 30 000 m2 med allt som hör till i nästan naturlig storlek. Denna udda sevärdhet blev absolut ingen flopp.

Första övernattning blev i det lilla samhället Aranda de Duero mitt i vindistriktet Ribera de Duero.

Uteserveringar i varje hörn, det är så typiskt spanskt!

Vindistriktet Ribera de Duero är vid sidan av Rioja det mest kända i Spanien. Ribera-vinerna brukar vara något dyrare än Rioja och räknas som snäppet bättre. För besökare är vingårdarna/bodegorna inte lika tillgängliga. Troligen berodde det också på att vi var ute på fel tid, från lördag kväll till söndag förmiddag.

Vin odlas längs floden Duero, precis som namnet på området antyder. Landskapet är flackt och ligger på 700-1000 meter över havet. Precis som i Rioja är det den röda druvan Tempranillo som är vanligast.

Lite diskret längs vinvägen genom Ribera de Duero ligger bodegan Vega Sicilia, som räknas som ett av världens dyraste viner. 1600 kr för en flaska får man betala för den billigaste varianten på systemet.

En skylt och en glimt av vinodlingarna är det närmaste man kommer Vega Sicilia utan förbokning. Ja, vi hade ju inte köpt något även om vi kommit in 🙂 .

Nästa mål var staden Cáceres i regionen Extremadura. Denna dags udda sevärdhet var ödebyn Granadilla. På 50-talet beordrade Franco att byn, med anor från medeltiden, skulle tömmas då det skulle byggas en damm i området som skulle översvämma bybornas åkrar och betesmarker.

Huvudgatan i Grandilla. Staten som nu har ansvar för byn verkar sköta lite växter och annat. Lite makabert kan man tycka när de som bodde där skickades iväg.

En del hus ser nästan bebodda ut, medan andra är ruiner.

Staden Cáceres med nästan 100 000 invånare är huvudorten i Extremadura. Här är det glest med turister och det uppskattar vi! En stad med brokigt förflutet med många kulturer som alla har lämnat spår efter sig. Romarna, morerna och goterna är några exempel under de senaste 2000 åren.

Går man ut på stan under siestan får man räkna med att det är öde.

Ett försvarstorn från morernas tid på 1100-talet. Numera i hörnet av stora torget Plaza Mayor.

Vi lyckades pricka in en liten värmebölja under besöket med drygt 35 grader, så vi valde att leta upp något ställe utanför staden för ett bad. Ett gammalt stenbrott med namnet La Cantera utanför byn Alcántara blev målet.

Storkar fanns det många både i staden och på landet. Här ett flerfamiljsträd!

Romarna har lämnat många spår efter sig i Extremadura. Här en romersk bro över floden Tejo. Fortfarande i gott skick och använd som bilväg!

Palma till Bordeaux, igen

Denna vinter är våra resor lite begränsade till turer Lund-Palma-Bordeaux-Lund. Saker behöver flyttas runt i en sorts rockad och det gäller också bilen som hör hemma i Palma. Nu behövdes bilen i Bordeaux under ”sportlovet”. Jag ordnar gärna transporten Palma-Bordeaux. Det finns alltid något nytt att se längs vägen.

Mallorca så här mitt i februari betyder ett lite ”kyligt” väder (läs 16-17 grader på dagen och 10 på natten) och sol blandat med några enstaka regndagar.

Eftersom färjorna Palma-Barcelona går dagtid och tar 7-8 timmar så behövs en övernattning om man inte vill köra 60 mil på kvällen/natten till Bordeaux efter ankomst till fastlandet.

Jag valde en övernattning i Girona som visade sig vara ett trevligt ställe där man skulle kunna spendera mer tid.

Plaça de la Independència med restaranger i långa rader.

De judiska kvarteren med sina smala gränder tillhör de bäst bevarade i hela världen. De befolkades under 500 år från ca år 1000 till 1500.

Broarna över floden Onyar har funnits i olika skepnader under många hundra år. I slutet på 1800-talet fick Eiffel uppdraget att konstruera en av broarna.

Eiffel-bron. En järnkonstruktion som påminner lite om det kända Paristornet.

Längs floden finns långa rader med vackra hus i matchade färger.

Plaça dels Raïms, eller druvtorget, är känt som Europas minsta torg. 24 kvadratmeter är inte mycket, men tydligen har denna lilla öppning bland gränderna funnits i 800 år och tidvis använts som en liten handelsplats.

Med lite vidvinkelperspektiv kan man ändå tänka sig att Plaça dels Raïms är ett litet torg…

Gränder och gatukonst. Det är sådant som jag gillar.

Vägvalet över Pyrenéerna denna gång blev motorvägen längs medelhavskusten (Autopista del Mediterráneo). Det kändes säkrast så att man inte risker hamna på små snöiga vägar i något av de andra bergspassen.

Väl i Frankrike så tänkte jag att några riksvägar kunde vara trevligare och billigare än betalmotorvägar. GPSen valde dock kategorin ”asfalterade kostigar” över kullarna i vinområdet Roussillion.

Det hade säkert varit vackra vägar över kullarna i Roussillon, men sikten kunde varit bättre.

Byarna som passerades var få och små. Dessutom var det något som var upp-och-ner med dem. I alla fall var bynamnskyltarna det. Först trodde jag det var ett skämt, men efter flera byar med samma sak måste det finnas någon anledning. Efter lite efterforskning så förstod jag att detta berodde på en protest mot vad lantbrukarna anser vara orättvisa EU-regler.