Vi har följt gränsen mellan Spanien och Portugal hela vägen söderut och här längst i söder korsade vi den för två nätter i staden Tavira på Algarvekusten.
Den vitkalkade kyrkan Santa Maria do Castelo tronar bakom ringmuren!Många fina kullerstensgränder att gå vilse i!
Floden Gilão rinner genom staden, men det finns flera broar över vattnet. Finast är den romerska bron från 300-talet.
Muslimer bosatte sig här redan på 700-talet, men kristna återerövrade staden och framåt 1400-talet expanderade staden och blev Algarves kommersiella centrum. Traditionen med vackra kaklade hufasader kom med morerna.
Det är fler turister här än på de ställen vi stannat till på i Spanien, men absolut inte turistinvasion! Snarare en väldigt trevlig mix, både i shopping- och restaurangutbud!
Spaning efter flamingos i saltdepåerna!
Vill man bada i Atlanten får man tänka till, man kan vara nära stranden men ändå långt från havet! Kusten är på sina ställen väldigt brant och skillnaderna i tidvattnet påverkar tillgängligheten för bad! Lätt att vada ut när det är ebb, men plötsligt är det flod!
Stora variationer beroende på tidvattnet!
Från Tavira tar man sig enkelt med en badbåt till Ilha de Tavira, men vi valde att köra till Santa Luzia för att därifrån åka med ett litet tåg ut till ön. Målet var, förutom bad, att komma till en ankarkyrkogård (ja, det hamnar väl i kategorin udda sevärdheter!) på Barril Beach.
Minnesmärke för blåfenad tonfisk som på 70-talet var nära att utrotas!Även badkrukorna tog ett dopp i Atlanten!
En tur från Bordeaux till Palma kan gå direkt via motorväg till Barcelona eller som en roadtrip genom Spanien och Portugal. Jag väljer förstås det senare.
Ett tema för resan var udda sevärdheter. Saker som inte lockar de stora skarorna och som ibland kan bli lite av en flopp. En bit norr om Aranda finns vad som räknas som världens största skulptur kallad Territorio Artlanza.
Det hela startade för drygt 15 år sedan när keramikern Félix Yáñez fick det motigt under finanskrisen och bestämde sig för att skulptera något hemma i trädgården på ca 200 m2. En medeltidsbyggnad skulle det bli.
Det hela slutade inte där. Nu många år senare är det en hel by som täcker ca 30 000 m2 med allt som hör till i nästan naturlig storlek. Denna udda sevärdhet blev absolut ingen flopp.
Första övernattning blev i det lilla samhället Aranda de Duero mitt i vindistriktet Ribera de Duero.
Uteserveringar i varje hörn, det är så typiskt spanskt!
Vindistriktet Ribera de Duero är vid sidan av Rioja det mest kända i Spanien. Ribera-vinerna brukar vara något dyrare än Rioja och räknas som snäppet bättre. För besökare är vingårdarna/bodegorna inte lika tillgängliga. Troligen berodde det också på att vi var ute på fel tid, från lördag kväll till söndag förmiddag.
Floden Duero mitt i staden Aranda.
Vin odlas längs floden Duero, precis som namnet på området antyder. Landskapet är flackt och ligger på 700-1000 meter över havet. Precis som i Rioja är det den röda druvan Tempranillo som är vanligast.
Lite diskret längs vinvägen genom Ribera de Duero ligger bodegan Vega Sicilia, som räknas som ett av världens dyraste viner. 1600 kr för en flaska får man betala för den billigaste varianten på systemet.
En skylt och en glimt av vinodlingarna är det närmaste man kommer Vega Sicilia utan förbokning. Ja, vi hade ju inte köpt något även om vi kommit in 🙂 .
Nästa mål var staden Cáceres i regionen Extremadura. Denna dags udda sevärdhet var ödebyn Granadilla. På 50-talet beordrade Franco att byn, med anor från medeltiden, skulle tömmas då det skulle byggas en damm i området som skulle översvämma bybornas åkrar och betesmarker.
Huvudgatan i Grandilla. Staten som nu har ansvar för byn verkar sköta lite växter och annat. Lite makabert kan man tycka när de som bodde där skickades iväg.En del hus ser nästan bebodda ut, medan andra är ruiner.
Staden Cáceres med nästan 100 000 invånare är huvudorten i Extremadura. Här är det glest med turister och det uppskattar vi! En stad med brokigt förflutet med många kulturer som alla har lämnat spår efter sig. Romarna, morerna och goterna är några exempel under de senaste 2000 åren.
Går man ut på stan under siestan får man räkna med att det är öde.Ett försvarstorn från morernas tid på 1100-talet. Numera i hörnet av stora torget Plaza Mayor.
Vi lyckades pricka in en liten värmebölja under besöket med drygt 35 grader, så vi valde att leta upp något ställe utanför staden för ett bad. Ett gammalt stenbrott med namnet La Cantera utanför byn Alcántara blev målet.
Helt ensamma i badviken! Storkar fanns det många både i staden och på landet. Här ett flerfamiljsträd!Romarna har lämnat många spår efter sig i Extremadura. Här en romersk bro över floden Tejo. Fortfarande i gott skick och använd som bilväg!
Denna vinter är våra resor lite begränsade till turer Lund-Palma-Bordeaux-Lund. Saker behöver flyttas runt i en sorts rockad och det gäller också bilen som hör hemma i Palma. Nu behövdes bilen i Bordeaux under ”sportlovet”. Jag ordnar gärna transporten Palma-Bordeaux. Det finns alltid något nytt att se längs vägen.
Mallorca så här mitt i februari betyder ett lite ”kyligt” väder (läs 16-17 grader på dagen och 10 på natten) och sol blandat med några enstaka regndagar.
Eftersom färjorna Palma-Barcelona går dagtid och tar 7-8 timmar så behövs en övernattning om man inte vill köra 60 mil på kvällen/natten till Bordeaux efter ankomst till fastlandet.
Jag valde en övernattning i Girona som visade sig vara ett trevligt ställe där man skulle kunna spendera mer tid.
Plaça de la Independència med restaranger i långa rader.
De judiska kvarteren med sina smala gränder tillhör de bäst bevarade i hela världen. De befolkades under 500 år från ca år 1000 till 1500.
Broarna över floden Onyar har funnits i olika skepnader under många hundra år. I slutet på 1800-talet fick Eiffel uppdraget att konstruera en av broarna.
Eiffel-bron. En järnkonstruktion som påminner lite om det kända Paristornet.Längs floden finns långa rader med vackra hus i matchade färger.
Plaça dels Raïms, eller druvtorget, är känt som Europas minsta torg. 24 kvadratmeter är inte mycket, men tydligen har denna lilla öppning bland gränderna funnits i 800 år och tidvis använts som en liten handelsplats.
Med lite vidvinkelperspektiv kan man ändå tänka sig att Plaça dels Raïms är ett litet torg…Gränder och gatukonst. Det är sådant som jag gillar.
Vägvalet över Pyrenéerna denna gång blev motorvägen längs medelhavskusten (Autopista del Mediterráneo). Det kändes säkrast så att man inte risker hamna på små snöiga vägar i något av de andra bergspassen.
Väl i Frankrike så tänkte jag att några riksvägar kunde vara trevligare och billigare än betalmotorvägar. GPSen valde dock kategorin ”asfalterade kostigar” över kullarna i vinområdet Roussillion.
Det hade säkert varit vackra vägar över kullarna i Roussillon, men sikten kunde varit bättre.
Byarna som passerades var få och små. Dessutom var det något som var upp-och-ner med dem. I alla fall var bynamnskyltarna det. Först trodde jag det var ett skämt, men efter flera byar med samma sak måste det finnas någon anledning. Efter lite efterforskning så förstod jag att detta berodde på en protest mot vad lantbrukarna anser vara orättvisa EU-regler.
Det verkar inte ta slut på charmiga städer och byar längs vår tur i Spanien och Frankrike. Nu när vi vänt tillbaka hem igen så var sträckan Annecy-Barcelona (där färjan till Palma går) lite onödigt lång. Så en övernattning i Arles i Provence fick det bli.
Två kända saker i Arles är romerska lämningar och att konstnären Van Gogh bodde här en tid och flera av hans verk har lokala motiv som går att beskåda än idag.
Van Gogh’s målning Trottoarkaféet. Motivet finns kvar än idag och heter numera Café Van Gogh.
Den stora behållningen av Arles var att promenera omkring i alla de fina gatorna och gränderna.
En hörna av Place Voltaire med den trevliga restaurangen Crok’ Panda som vi åt på. Inte särskild provencalskt, men mycket gott!
Hela centrala Arles och speciellt gatorna väster om Rue Gambetta är riktigt pittoreska och ofta fulla av blommor och grönt.
Mycket mer provencalskt än så här blir nog inte ett kvartersbageri.
Under romartiden var detta en betydande stad. I centrum finns både en amfiteater för gladiatorspel, som på sin tid rymde 25 000 åskådare och intill finns en teater för skådespel. Två viktiga inslag i den romerska kulturen. Nuförtiden känns det väldigt överdimensionerat för den lilla staden som idag har cirka 50 000 invånare.
Den romerska amfiteatern är välbehållen och används fortfarande för olika evenemang.
Eftersom vi har vänner i Schweiz som vi gärna ville träffa så kom idén upp att träffas någonstans ”på vägen” mellan Palma och Luzern. Jag hade för mig att Annecy låg lämpligt till och skulle vara en fin stad vid foten av alperna, vid en sjö och med flod och kanaler som korsar centrala staden, så därför var förslaget att träffas just här och så blev det.
Staden visade sig vara överfull med turister fastän det är långt före den riktiga turistsäsongen. Anledningen visade sig vara att den årliga filmfestivalen för animerad film gick av stapeln just denna tid.
Att strosa runt i den gamla staden och beundra de fina husen och gränderna är ett måste.
Det är ett måste att stanna varje gång på bron Pont Perrière och fotografera palatset, Le Palais de I’Île, mitt i floden Thiou.
Det är alla kanalerna som gör Annecy så charmigt. Dessa har byggts och byggts ut under många århundraden för att sprida sjövattnet till hus och fabriker och troligen också för att de är vackra.
Vid kanten av Annecysjön ligger parken Jardins de l’Europé. Här finns en liten bro med namnet Pont Des Amours, kärlekens bro.
Bron Pont Des Amours är inte något speciellt, men utsikten är fin!
Längs sjön flockas uthyrare av alla möjliga sjöfarkoster. Till allas förvåning slog vi till på att ta en tur med en motorbåt! En svag utombordare gör att det går att köra på egen hand.
Full koncentration på att inte köra in på fel ställen och få böter av sjöpolisen 🙂Annecy-sjön i all sin prakt.
Tar man landvägen runt sjön blir det ca 4 mil. Vi funderade på att cykla en bit i alla fall, men i stekande sol var det bättre med en biltur runt sjön 🙂 . Dessutom visste vi att i andra änden av sjön fanns en landningsplats för paragliding, som vi ville se.
Söndagar är en marknadsdag i Annecys centrum med fokus på matvaror. Ost finns det förstås (vi är ju i Frankrike!). Tyvärr var det inte läge att köpa några färskvaror och transportera hem i flera dagar.
På vår tur längs Spaniens väst- och nordkust hade vi nu kommit till Kantabrien och byn Santillana del Mar. Detta var egentligen bara ett andraalternativ som stopp på vägen från Galicien till Bordeaux. Något ställe uppe i bergen kring Picos de Europa var huvudmålet, men där fanns inte mycket att välja på när det gällde boende vi denna tid på året. Det skulle visa sig vara ett mycket bra ”andrahandsval”. En väldigt charmig by!
Santillana del Mar sägs vara de tre lögnernas by. Det finns inget heligt här (Santi), det är inte ett platt landskap (llana som i ”platt”) och byn ligger inte vid havet (del Mar). Men det skulle visa sig vara en riktigt vacker by med kullerstensgator och många fina gamla hus.
Redan på 800-talet fanns klostret Santa Juliana här och på 1100-talet byggdes klosterkyrkan med samma namn. Detta ledde till att platsen blev populär och herrgårdar och palats byggdes i närheten.
En del av de vackra husen byggdes av återvändare från Amerika under 1500-talet som hade samlat på sig rikedomar och kunde bygga pampiga hus.
Byn ligger också på Jacobsleden (förstås, den går ju ”överallt”) och en promenad västerut från byn är populärt bland pilgrimerna. Jag tog en promenad till den lilla grannbyn El Arroyo. På vägenfrån byn var man på väg åt samma håll som vandrarna, men att vända tillbaka blev ju fel. Går någon både fram och tillbaka längs El Camino??
Vackra gröna kullar på vägen mot den lilla byn Arroyo.
Runt byn finns flera grottor som varit bebodda i årtusenden. Mest känd är Altamira-grottan med grottmålningar där de äldsta anses vara 36000 år gamla! Grottan kan inte besökas och museet som är byggt intill lockade inte oss.
Värmen och solen började så smått komma till norra Spanien och vi gjorde en utflykt till kusten och stranden Playa de los Locos. Tänkte att en ”galningarnas strand” skulle passa bra för inbitna badkrukor 🙂 .
Specialiteter när det gäller mat och dryck i Kantabrien är bland annat cider och getostar. Cidern ska hällas från flaska i glas på sådär en halvmeters avstånd för att få loss lite kolsyra. Ett visst spill får man räkna med…
På vägen mellan byn Combarro i Galicien och Santillana del Mar, som var vårt nästa stopp, finns mycket att titta på. Hela Galiciens nordvästhörn och sedan Spaniens nordkust. Alltför mycket för en enda dagstur, så vi tog en extra utflyktsdag från Combarro för att hinna med lite mer.
Jacobsledens symbol (pilgrimsmussla!) på Santiagos regnvåta gator.
Är man i Galicien så är ett besök i Santiago de Compostela ett måste. Har man dessutom gått små stumpar av ”El Camino”, Jakobsleden, lite här och där i byar och städer i Spanien och Frankrike så vill man förstås se slutmålet.
Tappra pilgrimsvandrare som blev allt fler ju närmare Santiago de Compostela vi kom.
Tyvärr tajmade vi en regnig dag som kan skyllas på ovädret Oscar som dragit in från Atlanten.
Den storslagna katedralen som är slutmålet för El Camino.Aposteln Jacobs reliker, enligt medeltida tradition, i en krypta i katedralen.
Efter Santiago de Compostela körde vi i samma riktning som den enda delen av Caminon som leder bort från Santiago de Compostella. ”Camino a Finisterre”, vägen till världens ände” slutar på halvön Finisterre, som på romartiden ansågs vara väldens ände. Det vill säga fastlandseuropas västligaste punkt. Nu är det inte riktigt så eftersom den västligaste punkten ligger i Portugal.
Här slutar vadringsvägen till världens ände.
En dag senare var vi på väg på allvar mot spanska nordkusten. Efter Galicien är det Asturien som gäller. Här är Katedralstranden, Playa de las Catedrales väl värd ett stopp. En brant skifferbergskust som håller på att gröpas ur av havet och det ständiga tidvattnet.
När det känns lagom med ett stop längs vägen finns det ofta någon liten by som kvalar in bland vackrast i Spanien, vackrast i Asturien eller något liknande. Puerto de Vega var ett sådant kort stopp.
En välhållen Renault 8 pryder sin plats i hamenen Puerto de Vega.
De sista milen innan Sentillana del Mar gjorde vi en avstickare för att se om de häftiga bergstopparna i bergskedjan Picos de Europa var synliga i det ganska molniga vädret.
Nästa stopp på bilturen var Salamanca. Detta var inte bara ett lagom stopp på väg mot Galicien utan en stad som verkligen är värd ett besök. Hela gamla staden är ett UNESCO världsarv och det är inte svårt att förstå varför.
En mycket fin stadskärna med många vackra byggnader och massor med uteserveringar. Man kunde lätt ha stannat några dagar där, men nu blev det bara en eftermiddag och kväll tyvärr.
En av de mest omtalade sevärdheten eller snarare aktiviteten är lustigt nog att försöka få syn på en groda på den rikligt utsmyckade universitetsbyggnaden 🙂
Vem kan hitta grodan? Helst utan tips och google-stöd!Ja vi hittade den! Det hela känns nästan som ett studentikost skämt. En groda på en döskalle på den vackra univesitetsbyggnaden…
Oavsett grodan så är universitetet sevärt på många sätt. Det är bland de äldsta universiteten i världen från år 1218 och dessutom är byggnaden bland de vackraste inte bara bland universitet utan också bland spanska byggnader överhuvudtaget.
För romarna var Salamanca en viktig stad. Den romerska bron över floden Tormes finns kvar och fungerar som gångbro in mot gamla staden. Byggdes för cirka 2000 år sedan. Undrar hur dagens broar ser ut år 4000…
Floden syns knappt, men finns där bakom träden. Spanska floder är för det mesta ganska vattenfattiga, men flodområdena är väl tilltagna för att klara översvämningar.
Katedralerna, den gamla och den nya, är också sevärda. Den gamla byggdes på 1200-talet och den nya byggdes 500 år senare vägg i vägg med den gamla.
Ett Plaza Mayor finns i alla spanska städer av någon betydelse. Torget i Salamanca är bland de största i Spanien och anses vara det vackraste.
Dagen till ära spelade en symfoniorkester på Plaza Mayor.Konstnärer fanns det lite överallt i staden för att avbilda alla sevärdheter.Till och md återvinningskontainrarna var sevärda. Ja, varför ska sopsortering vara ful och tråkig?
Nästa dag fortsatte färden mot Galicien. På vägen dit stannade vi till vid romarnas största guldgruva, Las Médulas. En del gruvgångar fanns det också, men framförallt hade ett helt bergsområde ”malts ned” för att komma åt guldet. Hela landskapet förändrades och är nu en häftig syn!
Utsiktsplatsen Mirador de Orellan där man kan beskåda gruvområdet, har också en liten picknickplats där vi intog en lyxlunch 🙂 .
Främsta anledningen till just denna väg mot Combarro i Galicien var att se de alltmer intressanta vinområdena Bierzo och Ribeira Sacra. Här produceras röda viner med framförallt druvan Mencía. Riktigt goda viner, speciellt för oss som blivit alltför vana vid Spaniens vanligaste röda druva Tempranillo.
Vingårdarna i Ribeira Sacra är små och klättrar på bergssluttningarna vid floden Sil.
Det var länge sedan någon plats på Mallorca fick ta plats i vår blogg. Inte för att vi är trötta på öns alla byar och stränder utan för att det börjar bli svårt att hitta helt nya ställen att upptäcka. I alla fall när det gäller byar.
En solig januaridag var det dags att göra ett besök först på Playa de Muro och sedan i byn Muro som ligger en mil från stranden.
Öde och tomt på Playa del Muro så här års.
Playa del Muro är av Tripadvisor 2022 rankad som Europas tredje bästa strand! Ja väldigt fin är den, speciellt så här på vintern när det är nästan folktomt.
Hotell på rad och vid horisonten skymtar Alcúdia.
OK, bäst i Europa enligt Tripadvisor är Rabbit beach på Lampedusa i Italien så behöver man inte fundera på det.
Byn Muro är by med anor från 1200-talet. Som de flesta inlandsbyar på Mallorca var jordbruk största inkomstkällan. Idag kompletterat med turism.
En rejäl kyrka för att bara vara en by med 7000 invånare.Som vanligt i Mallorcas byar, caféer i varje hörna.Fina små gränder!
Nu känns det lite som att speedturisterna tappat fart! Vi valde att stanna ett tag här i norra Argentina och har övernattat i Salta, Cafayate och Jujuy.
Nu senast i Jujuy, en stad så mycket större än vi trodde, 200 000 invånare, men för turister mest som en hubb för sightseeing i området. Vi hade en hel dag oplanerad, what börjar åldern ta ut sin rätt? Dagen ägnades åt promenad på stan och ett besök i den botaniska trädgården. Sex kronor per person betalade vi i inträde och det var inte a walk in the park som vi tänkt oss. Snarare en djungeltur på en kulle där vi inte såg en enda blomma, visst tänker man att det ska finns blommor i en botanisk trädgård? Men många träd var namngivna, om man nu vill lära sig spanska trädnamn! Vi gick o gick o gick i den 30-gradiga värmen och såg myror, färgglada fjärilar och flera olika fågelarter. Haha, mer spännande än så blev det inte!
Utsikten var i alla fall fin!
Värmen var förvånansvärt lätthanterlig trots att det var över 30 grader varje dag. Den torra luften gör sitt till och så lite eftermiddagsbris på det!
Julpyntat statshus i Jujui.
En dag besökte vi byarna Parmamarca och Humahuaca. I Humahuaca på drygt 3000 möh vinglade vi omkring (jag tappar visst balanssinnet på höga höjder), åt lunch, och vinglade vidare. Byn grundades på 1500-talet och är ett starkt centrum för bevarande av ursprungsbefolkningen Quechuafolkets kultur och traditioner.
Kullerstensgator överallt!Monument för att hedra argentinska frihetskämpar i början av 1800-talet.
Vi ville inte missa den lilla vackra och färgglada byn Purmamarca beläget vid foten av Cerro Siete colores (de sjufärgade bergen) – här kunde man stannat några nätter!
Sedan var det det här med pengar… Hur svårt kan det vara? Man kan ta ut pengar i uttagsautomat men med hög avgift. Dessutom blev två av våra uttag avbrutna (det stod tydligt att ingen transaktion kunde göras), men sedan var pengarna ändå dragna från kontot! Omvänt var det med det vi lyckats betala med kort (butiker, bensin och några restauranger), där har det trillat in pengar på kontot i efterhand och vi gissar att det är växlingskursen Euro/argentinska pesos som justerats. Men vi fattar ingenting! Överlägset bästa sättet att komma över argentinska pesos har i alla fall varit att växla på antingen Western Union eller små växlingskontor, mycket bra kurs!
Här är ett annat ställe med bra växlingskurs, en souvenirbutik…Purmamarca: Ett johannesbrödsträd från 1594! Och en man från 1960!
Hundstatus: Lika samma överallt, alltid ett par lösa hundar inom synhåll!
