Från hem till hem, med tre stopp längs vägen

Så var det slut på semestern och dags att köra hem igen. Ca 240 mil till Barcelona för att sedan ta färjan sista biten till Palma. En tur genom åtta länder med tre lite längre stopp fick det bli så att det kändes som semester och inte bara som sträckkörande.

Om turen norrut hade lite av ett vindistrikttema så var det berg som gällde nu. Alperna passerade vi två gånger! Ja, inte fram och tillbaka utan först söderut till Italien och sedan västerut till Frankrike.

Många vackra bergsvyer blev det längs vår väg hem, som här i närheten av San Bernadino i Schweiz.

Första stoppet blev Würzburg i Bayern. En universitetsstad, det märktes på folklivet på alla restauranger och kaféer. Massor med folk och inte lätt att hitta plats på uteserveringar (för det vill man ju ha i dessa smittotider). Den långa vinbaren som sträckte sig över den gamla bron över floden Maine är det tydligaste exemplet på detta!

Ett landmärke som inte gick att missa är fästningen Marienberg på en höjd vid floden. En promenad i hettan de cirka 80 höjdmetrarna upp dit blev det.

Vinodlingarna med Frankenviner framför fästningen ser nästan lodräta ut. Ja, det går inte att undvika vindistrikt helt på en tur genom mellan- och sydeuropa.

Nästa stopp blev Stresa vid Maggioresjön i Italien. På vägen dit passerade vi både Österrike och Schweiz för att det är närmsta vägen.

Här var målet att bada i sjön, gå en bergspromenad och förstås beundra den fina utsikten över sjön och byarna som ligger som ett pärlband längs sjön.

En promenad i ordentlig uppförsbacke till byn Campino betalade sig med en fin utsikt, men tyvärr inget café som vi trodde. Vi är nog för vana vid spanska förhållande med ett café i nästan varje kvarter.

Tacksamt med skog och skugga på vägen upp mot Campino.
Utsikt från Campino över de fyra Borromeiska öarna.

I vanliga fall kunde man ha tagit linbana upp på berget Mottarone, men nu är den stängd och kommer säker att vara det länge. Det var här som en gondol föll ner och 14 personer dog i slutet av maj. Så oerhört hemskt och helt ofattbart att ett säkerhetssystem som skulle förhindrat detta medvetet var avstängt på grund av tekniskt strul.

Stresa är ett litet samhälle med 5000 invånare och säkert minst lika många turister. Framför allt handlar det om ”lyxturism” eller vad man ska kalla det. Stilen på raden av hotell längs sjön antyder i alla fall det.

Inne i Stresa by finns små fina gränder och torg. De flesta av dem vimlar av turister, men letar man vidare så finns här en del mysiga torg med barer och restauranger.

Italiensk mat på ett litet italiensk torg, vad mer kan man önska? Trattoria Due Piccioni heter stället, de två duvorna alltså…

Från Stresa är det snabbt och lätt att ta sig ut till de Borromeiska öarna. Jag valde Isola Bella som är den största av dem. Större delen av ön är ett palats byggt av släkten Borromeo med början på 1600-talet.

Palatsets trädgård är pampig den med.

En liten fiskeby får också plats på ön. Men, tyvärr överfull med turister, vilket känns ovant i dessa pandemitider och nästan ger en släng av agorafobi.

En och annan öde gränd, utan souvernirbutiker fanns det ändå på Isola Bella.

Varmt var det också, en bra bit över 30 grader. Men, det kunde varit värre, för hela medelhavsområdet led av en värmebölja i veckan som vi körde söderut. Syrakusa på Sicilien slog europeiskt värmerekord med en notering på nästan 49 grader.

Värmen och pandemin betyder att alla vill sitta ute på restauranger. Med augusti, högsäsong och mycket turister blir det överfullt. Tur då att det är helt OK att ta med sig beställningen ut i friska luften!

Väl så bra sittplats istället för inne på en överfull restaurang!

På vägen mot Frankrike var det dags för nästa alppassage. Precis innan franska gränsen tog vi en liten avstickare för att få lite skidortskänsla även om det är mitt i sommaren. Sestriere bjöd på stekande sol och typ 30 grader varmt. Ingen riktig skidkänsla alltså.

Grönt och fint i skidbackarna!
Sol, solstol och en Bombardino! Bara snön som fattas.

Sista övernattning längs vägen blev byn Briançon i de franska alperna. Kanske mest känd som cykel- och motorcykelmecka för dem som vill ha riktigt tuffa alpvägar att köra på. Route des Grandes Alpes passerar här och är en tuff utmaning om man är cyklist.

Utkanterna av Briançon i dalen med floden Durance.

Briançon är en fin gammal stad innanför murar som är en del av ett fort byggt av Vauban på 1600-talet. Vauban var en expert på fort- och citadellbyggande. Därför tillhör försvarsanläggningen i Briançon ett UNESCO världsarv tillsammans med andra Vauban-byggen i Frankrike. Ja, ett UNESCO-arv är ju alltid värt ett besök 🙂 .

Grande Rue, huvudgatan i Briançon.

Därifrån var det sedan dags för de sista 70 milen till Barcelona och färjan hem. Vi hade faktiskt tid för en liten avstickare till byn Collioure nära spanska gränsen. En by med gamla anor eftersom här finns en naturlig hamn. Nu för tiden en turistmagnet som badort och en liten gammal stadskärna. Trängseln i byn och på stranden följde inga covid-avstånds-rekommendationer… Vi lyckades i alla fall ta oss ner i vattnet för ett välbehövligt dopp i den 37-gradiga värmen.

Som vanligt i dessa pandemitider så behövs koll på vilka regler som gäller i respektive land. Med risk att bli tjatig om detta så kommer här ändå en liten resumé för att minnas hur det var under denna annorlunda tid i världen.

På det stora hela känns det också hyfsat smittsäkert att resa med egen bil genom Europa. Med åtta länder att resa genom är det omöjligt att läsa sig till varje lokal regel och restriktion.

Grunden är att covidpass behövs för att komma in i EU-länder om man kommer från rödlistat land, vilket Sverige för tillfället var. Ingen kontroll vid gränserna dock, men krav på detta om man ska övernatta. Frankrike har tagit ett steg till och kräver covidpasset för att sitta inomhus på caféer/restauranger. Skanningen har kommit igång på de flesta håll så det är lätt att bara visa QR-koden i telefonen. Många fransoser ogillar detta och det var demonstrationer på många håll, så också i lilla Briançon.

Till och med Linus på linjen har blivit indragen i vaccin- och covidpassdebatten…

Munskydd är också ett måste, inomhus och utomhus om man inte kan hålla avstånd, i de länder vi passerade (utom Sverige…). Exakt hur munskydd ska användas är enklast att ta reda på genom att titta på hur andra gör. Det räckte dock inte i Tyskland där FFP2-klassade masker krävs (de som ser ut som en anknäbb alltså). Vi blev tillsagda i en butik och fick förklarat att kunder behöver ett sådant, men personalen behöver bara vanliga ”kirurgmunskydd”. Låter konstigt, men om man provat FFP2-maskerna så inser man att personalen skulle sakta kvävas av att ha dessa en hel dag..

Autobahn och Goslar – Sista biten ”hem”

Från Colmar är det bara några mil till tyska gränsen och autobahn. Nästan ”hemma” känns det som, men ändå 120 mil kvar. Vi satsade inte på sträckkörning utan tog en övernattning i Goslar. Passade bra för det är precis halvvägs och är en fin liten stad i Hartzbergen.

Goslar med alla sina vita och svarta korsvirkeshus.

Dagsetappen kan sammanfattas med ett ord: REGN. Vädret varierade mellan lätt regn och ösregn. På radion diskuterades vilka tyska ord som bäst beskrev ösregn. Översvämningar och många döda rapporterades det sen om i västra Tyskland. En fruktansvärd katastrof i både Tyskland och Belgien.

Goslar är ett före detta gruvsamhälle med en gammal stadskärna (ett UNESCO-världsarv!) med vackra gamla hus i massor.

Mest kända byggnaden är ”Siemenshuset” som ägdes av släkten som grundade Siemens.

Goslar kallas kejsarstaden eftersom här byggdes ett kejsarpalats på 1000-talet.

Kejsarpalatset finns kvar efter många om- och tillbyggnader.

Vi bodde på ett trevligt hotell i utkanten av gamla staden. Hubertus hof kan rekommenderas.

EU Digital COVID Certificate | European Commission

Efter en sista etapp ”hem” via Danmark kan man konstatera att vaccinationsbevisen som man kan skaffa sig efter 2 covid-19-vaccinationer + 2 veckors väntan på immunitet gjorde det lättare att resa genom länderna på vägen. Från 1 juli var planen att alla EU-länder skulle kunna utfärda sådana och vi lyckades fixa dessa i tid till avfärd. Jag ett svenskt bevis och Camilla ett spanskt. Om inte vi haft dem hade kravet varit ett max 48 timmar gammalt negativt antigentest. I princip ett test per landsgräns om man inte sträckkör genom landet. EU har ju gemsamma regler kring dessa covidbevis så länge som det inte blir större utbrott i något land eller region. Pandemin ändrar sig snabbt och tyvärr var delar av Spanien, däribland Balearerna och Valencia, på väg att ”rödlistas” av en del länder.

Kontrollerna av covidbevisen fungerar lite olika beroende på vad man gör och var man är. Vid väggränserna finns inga kontroller, det är i princip omöjligt med den trafik som råder. Kanske var det en stickprovskontroll vid första betalstationen in i Frankrike, men vi såg väl så gamla ut så vi borde vara vaccinerade och blev inte stoppade.

I Frankrike fick vi visa dem på hotellet nära spanska gränsen för att få checka in, men inte på nästa hotell i Lyon. I en vinbutik behövde vi lämna telefonnummer för att man skulle kunna bli kontaktad om smitta upptäcks.

I Tyskland var det striktare (blir man överraskad?). För att ta en kaffe på ett rastställe längs autobahn fick vi både visa covidbevis och fylla i ett formulär med adress och telefonnummer. Hela restaurangen var tom, förutom vi, men regler är regler. På hotellet fick vi också visa våra bevis.

På större delen av resan har det också varit krav på mascarilla/masque/maske inomhus och när man inte kan hålla avstånd till andra utomhus. Men kraven lättade i Danmark och finns ju inte i Sverige. Det känns lite skrämmande att inte ha mask i butiker efter att vi har varit vana vid det sedan snart ett och ett halvt år. Vi följer rekommendationerna och kör utan mask så länge den just nu låga smittspridningen i Skåne håller i sig.

Välbekant vy sista biten ”hem”!

Bamberg

Sista stoppet på ”hemresan” blev en ölstad. Bamberg är känd som en av ölets huvudstäder, men är också ett UNESCO världsarv. Den medeltida staden är en av få som klarade sig oskadd genom andra världskriget och har därför en hel del fina gamla byggnader.

2016-07-10 20.22.17

Staden försöker likna en del italienska förebilder, som ett område som kallas Lilla Venedig:

2016-07-10 14.20.15

Och lilla Rom eftersom staden är byggd på sju kullar…

2016-07-10 20.35.23

Jag tycker inte det behövs några liknelser, Bamberg är mycket fint ändå.

2016-07-10 16.28.31

Ett stadshus som verkligen utmärker sig genom att vara byggt mitt i flodfåran. Här har det ”hängt” sedan 1300-talet.

2016-07-10 17.03.05

Eller alla fina små gränder på ”ön” mitt i staden där floden delar sig i två delar en bit.

2016-07-10 15.08.33

Men, sen är det öl som gäller. Denna lilla stad med 70 000 invånare har inte mindre än 11 bryggerier inom gångavstånd. Vi satsade på att hinna med åtminstone hälften på en och en halv dag. Det gick ganska bra! Fem hann vi med, plus några vanliga pubar också!

Till bloggen9

Rauchbier är stadens specialitet, som har bryggts här i många hundra år. Mest känt är bryggeriet Schlenkerla som har tillverkat denna udda öltyp sedan 1405.

2016-07-11 11.57.45

På puben som är en del av bryggeriet säljs rökölen enligt gammal tradition. Servering i en liten lucka där servitören tappar upp direkt från öltunnor som bärs in och riggas upp på disken. ett litet skådespel i sig själv!

2016-07-11 19.26.28

Det är inte ett öl i min smak. Det smakar ungefär som en blandning av öl och ölkorv… Rököl bryggs på flera ställen i Bamberg, med mer eller mindre röksmak. Denna variant är från bryggeriet Spezial och är bara milt rökig.

2016-07-10 15.23.15

 

Bland alla pubar och ölbutiker hittade jag också en müsli-butik! En väldigt bra butiksidé tycker jag. Ett ”helrör” inhandlades 🙂 .

Till bloggen10

Förutom kultur, ölprovande och  müslihandlande hann vi också med en cykeltur på landet, längs ett mycket välordnat cykelvägnät som går kring floden Regnitz.

P1010441

Här finns till och med en handdriven cykelfärja över floden! Jag såg att det stod så på kartan, men trodde inte det var sant att den var i drift med förare och allt förrän vi såg den. Dessutom lär den ha firat 555-års jubileum för ett tag sedan. 1 € kostade överfarten.

P1010433

Vi mötte inte bara cyklar på turen. Denna iller verkade inte vilja sätta sina tassar i gräset.

P1010432

Lund –> Palma på slingrande vägar

Det går att flyga till Palma på 3 timmar från Kastrup, men det går också att köra en liten tur genom Europa om man vill se lite mer! Det var endast ett aber med bilalternativet och det var att Camilla skulle övertalas… Sedan valde jag ut fyra olika ställen att stanna på, med fokus på mindre orter för att inte ägna all tid åt att sitta i bilköer och leta hotell.

Många vackra vyer blev det med allt från berg och natur till medeltidsstäder. Mycket historia och fakta skulle man kunna samlat och utrett kring många av ställena, men det räcker också långt att bara insupa atmosfären.

Först blev det ett stopp i Münster i nordvästra Tyskland. En studentstad av rang med näst flest studenter av de Tyska städerna. Nu på sommaren kanske inte det märks så mycket mer än att det finns många cykelbanor och många caféer och restauranger.

2015-08-12 19.04.16

Att det är en cykelstad märks om inte annat på utbudet av ringklockor!

2015-08-12 19.07.17

Nästa stopp krävde lite mera tid. Brygge är en stad som vi länge tänkt besöka.

2015-08-14 18.12.41

Vackra gränder och en stadskanal som ringar in den gamla stadskärnan.

2015-08-14 21.28.10

Sen finns det en del att provsmaka. Öl, våfflor, choklad och marsipan är några specialiteter för Brygge och belgarna.

Till Palma aug 15

2015-08-13 20.12.35Bara ett bryggeri finns nu kvar i staden som tidigare hade över 50 småbryggerier inom stadsmurarna. Ett besök blev det förstås på De Halve Maan, som det så vackert heter. Den sura mångubben är tydligen inspirerad av ett foto av grundaren. Kanske hade han inte fått någon öl när fotot togs 🙂 .

Provsmakning ingår förstås som lön för mödan att vandra runt bland all gammal bryggeriutrustning. En ”Starke Hendrik” ingår i sortimentet av ganska söta och starka öl.

Kanalerna var perfekta för hemleverans av öltunnor! Den tjänsten finns inte längre och kanalerna är fulla av sightseeing-båtar istället.

2015-08-14 21.27.44

Stopp 3 blev Blois en bit söder om Paris. En liten stad tvärs över Loirefloden.

Blois

Några kilometer utanför Blois ligger slottet Chambord. Ganska pampigt för att vara ett jaktslott… och då behöver man ju 440 rum för att imponera på sina europeiska kollegor som den franske kungen Frans I ville göra.

2015-08-16 09.36.08

Vi körde förbi slottet innan de stora turisthorderna drog in och lyckades få en riktigt stillsam vy av trädgården och slottet.

Efter små städer så var det nu dags för ett stopp mitt i naturen i den lilla byn Meyrueis (som vi fortfarande inte riktigt vet hur det ska uttalas).

2015-08-16 20.53.52

Byn ligger i nationalparken Cevennerna där också ravinen Gorge du Tarn finns. Byarna som klänger sig fast kring ravinens branter är väldigt speciella. Udda lösningar behövs för de boende om det inte går att bygga vägar till byn, så får man skicka sina tyngre varor med en liten linbana och sedan ta båten över floden själv!

2015-08-17 10.21.22

Vägarna upp och ner i ravinen gillar jag. Speciellt om det varnas för att det kan bli lite svårt.

Till Palma aug 151

Även byarna uppe i bergen är annorlunda. Den lilla byn Cantobre är nästan kamouflerad och bygd som en del av berget.

2015-08-18 09.30.36

Sista biten mot Palma gick via Barcelona och nattfärjan för att nå Palma i gryningen.

IMG_5412