Bretagne och Normandie

En biltur i Bretagne och Normandie har jag haft som mål i många år. Från La Rochelle som var vårt första stopp efter Bordeaux är det inte så långt dit, bara ca 30 mil, så nu var det läge att passa på.

Det viktigaste på turen för min del var ett besök på Mont-Saint-Michel.

Jag hade sökt och hittat byn Dinan i Bretagne för att stanna två nätter. Det visade sig vara ett riktigt fint litet samhälle med en medeltida stadskärna och en småbåtshamn i floden Rance.

Branta kullestengator leder från hamnen upp till byn med en ringmur från med anor från medeltiden. Just nu höll muren på att renoveras, så tyvärr gick det inte att gå en tur på den.

Helt sjukt vackert! Som att promenera i ett museum.

Vissa av husen är så gamla som från 1200-talet men ändå hyfsat välbehållna och användbara som bostäder och restauranger.

Vi bodde nere längs hamnen i ett gammalt lite pittoreskt hotell.

Knarrande och lutande golv och en liten blombukett! En hel del charm på B&B Le Poisson Ivre (”den fulla fisken”).

Restaurangerna låg som ett pärlband längs floden. På torsdagskvällen var det nästan fullt men sedan på fredagkvällen var det mesta stängt. Lite underligt…

Bretagne är ju känt för skaldjur i alla möjliga former. Vi satsade på att smaka några typiska läckerheter. Camilla gick all-in medan jag höll mig till en ”smakportion”.

Nej, inte samma måltid! Ostron en dag och musslor nästa.

Men det var Mont-Saint-Michel som var målet. På vägen dit passerades kustbyn Cancale som är känd för sin ostronproduktion.

Men, sedan var det dags för Mont-Saint-Michel! Redan på 700-talet började en kyrka byggas på den lilla tidvattenön utanför Normadies kust. Några hundra år senare byggdes ett kloster på ön och sedan har det byggts på efter hand så att det nu är ett litet samhälle runt klosterkyrkan på toppen. En perfekt plats för ett kloster, som ju ofta ligger på svåråtkomliga ställen.

Från början var det säkert ett äventyr att ta sig ut till ön. Det gällde att tajma tidvattnet och undvika att fastna i leran. Just i denna vik i engelska kanalen är tidvattenskillnaden bland den högsta i världen, runt 10 meter och det tar bara cirka 6 timmar mellan låg och högvatten!

Smala gränder är det på ön. Inte mycket plats för annat än hus och klosterkyrka.

Nuförtiden är det säkrare att ta sig ut. Antingen går man på en bro ut eller så kan man hoppa på en buss. Vi valde att gå de cirka 2,5 kilometrarna från parkeringen men sedan vara bekväma och tog bussen tillbaka.

En aktivitet vid lågvatten är att vandra ut i havsviken och klafsa i leran. Här ett antal grupper av vandrare som tajmar turen med att vattnet fortfarande är på väg ut.

La Rochelle


David, aka min reiseleiter, har alltid något nytt han vill se! Efter dopet var det bestämt att vi skulle göra en tredagars-utflykt norrut för att besöka Mont St Michel, då blev vi ”tvungna” att stanna till i La Rochelle (pga fint) och då var det visst lika bra att ta en hotellnatt där också!


La Rochelle alltså! En 1000 år gammal hamnstad i sydvästra Frankrike, fortfarande en viktig kuststad och en stad med blomstrande turism!

I slutet av 1800-talet byggdes järnvägen hit för att att avlasta hamnarna och få snabbare transporter av både gods och passagerare till England bland annat.

Stationsbyggnaden är pampig!

Turister är här gott om och alla ska fota de medeltida tornen i hamnen. Så även vi, på dagen, i skymningen och på natten.


Saint Nicolastornet och Kedjetornet är stratigiskt placerade vid hamninloppet. Mellan tornen drog man ut en kedja för att stoppa obehöriga från att ta sig in.

Klocktornet (mycket fokus på torn här) leder in i gamla stan!

Allra mest gillade vi området Saint Nicolas mellan stationen och den gamla hamnen, ett område i lite mer bohemisk stil!

Dop i Bordeaux

Dopet ja! Ett katolskt barndop med en stel präst som mässade och vi satt tysta och rakryggade i våra bänkar. Nejnejnej, tvärtom!
Dopet skulle börja 10.00 i kvarterskyrkan St Augustin. Vi samlades på torget framför kyrkan, den charmige prästen minglade runt bland dopgästerna och påtalade att det inte var någon brådska eftersom kyrkan inte var bokad efter dopet. På plats var stora delar av Cyrielles släkt och från Linus sida var vi nio personer, inte illa en vanlig helg i september!

Präst, pappa, gudmor och så lilla Léonore förstås!

På väg in i kyrkan stoppades vi i entrén där föräldrarna skulle svara på om de verkligen ville genomföra dopet. Typ! Jag förstår ju ingen franska!

Väl inne i kyrkan fick jag känslan av att prästen improviserade en del, Linus fick lite spontant i uppdrag att översätta vissa delar till svenska och prästen gick även runt med sin mikrofon och plötsligt förväntades nära anhöriga säga något klokt i denna mick! Mer förberett var att några bibeltexter skulle läsas av anhöriga (även David läste) och att gudmor och gudfar var redo!

Fast ingen hade tränat på huvudmomentet!
Så var den söta, superförkylda Léonore Ingrid Lundberg döpt!

Då var det dags för doplunch för cirka 60 gäster. Vi förflyttade oss till en vingård utanför stan och här blev det lyxigt kalas! Och hjälp vad vi åt: bläckfisk, oxfilé med potatispuffar, ostar och till detta väl utvalda viner! När sedan magen stod i fyra hörn var det dags för den traditionella doptårtan, ett torn av fyllda petit chouxer (franskt ord, svensk pluralform, läses på skånska…) som limmats ihop med smält socker = Croquembouche!

Hur mätt man än är finns det alltid plats för en dessert!
Huvudpersonen tog en powernap!

Helgen fortsatte sedan med besök i St Emilion och guidad tur på vingården Chateau D’Aiguille och bad i Atlanten!
Vi blir alltid väl omhändertagna (och smaklökarna smorda) när vi är här på besök!

Saint Emilion
Plage du Truc Vert – här blev det bad och surf med bodyboards!

Sedan droppade svenskgänget av och David och jag körde norrut några dagar!

Från Palma till Bordeaux

Léonores dop i Bordeaux var målet för en biltur från Palma till Bordeaux. Bilfärjor från Mallorca till fastlandet går alltid på dagen och tar många timmar. Kortaste båtturen och kortaste landvägen vidare på fastlandet går via Barcelona, så det fick det bli denna gång.

Efter ankomst till Barcelona blev första stopp staden Lleida. En ganska anonym stad vid foten av Pyrenéerna. Största sevärdheten är den stora borgen och katedralen på toppen av en klippa mitt i staden.

Castell de la Suda med tillhörande katedral.
Fin utsikt över Lleida från den lilla vaktkuren. Lite dåligt med säkerheten kan man tycka. Inga räcken här inte!

En promenad i gamla staden var lite av en besvikelse. Öde gator och drogförsäljare/missbrukare i nästan varje gathörn… En del fin gatukonst hittade vi i alla fall.

Sedan fortsatte vi turen över Pyrenéerna med ett fikastopp i medeltida byn Aínsa.

Otroligt så många gamla välbevarade byar det finns i Spanien och Aínsa är en av dem.

När franska gränsen passerats tänkte vi att ett bad i en bergssjö skulle vara trevligt. Vi gjorde en avstickare på krokiga vägar till sjön Orédon på knappt 2000 meters höjd.

Fins utsikt på vägen mot bergssjön och trevliga kurvor som GPSen guidade oss igenom.

Men detta torrår var det brist på vatten och sjön var nästan borta. En pricknick blev det, men inget bad för det var för lite vatten eller för att det var alldelses för kallt 🙂 .

En stor sjö är det, speciellt när den är fylld. Här ser man att jag är nere och kollar vattentempen.

GPSen ledde oss sedan av någon anledning på småvägar över passet La Hourquette d’Ancizan.

Det var tur för utsikten och de oändliga betesmarkerna var fantastiska.

Åsnorna var mest drivna i att tigga mat av turisterna.

Eftersom detta är Frankrike så dök det upp en ostbutik när man minst anade det. Så även här mitt i de öde betesmarkerna.

Närproducerat kan man tänka. Mitt bland kor, får och getter.

Nästa övernattning blev i byn Bagnères-de-Bigorre som vi har bott i tidigare. På något sätt har vi fastnat för denna lilla by i utkanten av Pyrenéerna. En kurort med anor från romartiden då de varma källorna var populära. Inget bad blev det här heller, men väl några promenader i byn.

Vi bodde på det lilla udda pensionatet Le Bearn. Det funkade fint trots språkförbistringar. Rejäla kaffekoppar till frukost var ett plus i kanten!

Efter Bagnères körde vi raka vägen till Bordeaux där släkten började samlas för Léonores dop.

Fikonfestival i Lloret

Festivaler och marknader finns det gott om på Mallorca. Vi har betat av ett antal vid det här laget. Denna gång var vårt mål en fikonfestival i den lilla byn Lloret de Vistalegre mitt på ön. Mallorcas geografiska mittpunkt ligger precis utanför byn och den har vi besökt tidigare (Mittpunkten).

Förra gången trodde vi knappt att det var någon by att tala om, men det skulle visa sig vara fel. Lloret är en riktigt fin liten by med en väldigt trevlig fikonfestival.

Huvudrollen hade förstås fikon. Tyvärr inte så många man kunde provsmaka naturella, men desto fler kakor och rätter med fikoninslag.

Fikonostpaj avnjuten på höbalarna som fungerade som bord.

En fikonutsättning med alla de olika fikonsorterna fanns på klostergården.

Alla fikonsorter finns tydligen i en svart och en vit variant. Här prydligt presenterat på ett antal pidestaler med all info man kan tänka sig.

Traditionell dans av folk i gammeldags folkdräkter fick man också på köpet.

Jättarna får också vara med och dansa! De finns lite överallt på ön och plockas fram vid högtidliga tillfällen.

Byn ligger på en kulle på det ganska platta inlandet. Så pass stora höjdskillnader så att byn har blivit utrustad med en hiss! Den verkar vara mest för besökare, för det är inte så många som bor på den sida av byn där hissen finns.

Verifierad av MonsterInsights