Japanbetraktelser

Så här ett tag efter att vi kommit hem från Japan har vi fortfarande några små betraktelser om landet som vi gärna vill förmedla.

Restauranger i massor

Restauranger är ett kapitel för sig i Tokyo. Utbudet är enormt med allt från enkla vardagsrestauranger till michelinrestauranger. En exakt siffra på antalet restauranger är svår, men mer än 137 000 verkar vara en allmän uppskattning. Trots utbudet så är det väldigt fullt på många ställen. Vid lunch och middag syns köerna lite här och var. Det verkar vara helt OK att stå i kö i allt från en kvart till en timme. Restaurangerna ordnar köandet på olika sätt, allt från digital köhantering till hederligt köaande på trottoaren.

Här är det sittande kö som gäller. Det är inte utserveringen som förbereds utan köplatser.

Luckor mellan husen

Alla hus har en lucka mellan sig och grannen, både låga radhus och höghus. Varför undrar man och förklaringen är jordbävningsrisken. Det sägs att Japan har cirka 1500 jordbävningar per år. De flesta är inte kännbara, men nästan dagligen kan man känna skalven någonstans i landet. Den stora jordbävningsrisken gör att hus måste byggas för att klara 7.5 på richerskalan och att det ska vara ett glapp till nästa hus, dels för att de inte ska stöta emotvarandra vid en jordbävning, dels för att hus rivs efter 25-30 år för att de ska vara så säkra som möjligt. Då är det praktiskt om det inte är ihopbyggda med grannen.

Det är inte så mycket som ryms i glappen mellan husen, men så är det inte därför de finns.

Aldrig långt till en flaska vatten

I nästan varje gathörn finns en varuautomat. Enligt statistiken finns det 4-5 miljoner automater i landet! Det betyder en automat per 25-30 invånare! Det är mest dricka som säljs (läsk, vatten, kaffe, öl, osv), men också annat ätbart. Automattillverkarna har hittat ett bra sätt att sprida sina produkter genom att hyra ut dem på rimliga villkor. Priserna är också helt OK. 100 yen (ca 8 kr) för en flaska vatten eller läsk. Att det fungerar och är så populärt beror mycket på att brottsligheten och skadegörelsen är låg i Japan så automaterna inte förstörs eller länsas.

Ett par automater precis nedanför trappan upp till vår lilla lägenhet i Hakone.

Kissa bör man annars dör man

Jag (Camilla) har en stark ovilja mot att använda toaletter på restauranger och barer eftersom de ofta känns så ofräscha. Så icke här! Vilken offentlig toa som helst funkar, det är rent, sitsen är uppvärmd och det finns alltid papper!

Spännande, och inte helt enkelt, med alla knappval som finns!

Renlighet är väl för övrigt Japans paradgren. Det är verkligen rent överallt, på enkla resauranger såväl som på marken i tunnelbanan.

Säkerhet

Hur i allsindar kan det det stå cyklar, både elcyklar och vanliga, parkerade mitt i stan hela natten endast låsta med tunna slanglås? Funkar inte i Lund. Funkar inte i Palma.

Lyxigt också att kunna gå var man vill utan att behöva tänka på om det är bra eller dåliga kvarter att promenera omkring i. Inte heller behöver man hålla koll på sina värdesaker, på många restauranger få man en korg att lägga väska och ytterkläder i. Korgen placeras sedan på golvet bakom en eller under stolen.

Tokyo igen!

Eftersom hemresan går från Tokyo så bokade vi några avslutande dagar i denna enorma metropol.

Från början kändes det som att det var en praktisk lösning för att inte tajma ett flyg från någon annan del av landet, men när vi nu kom tillbaka hit efter drygt två veckor kändes det som en helt perfekt avslutning. Bor man dessutom i en ny del av staden så känns det som ett nytt ställe att komma till. Denna gång bodde vi i Ueno, som har bra tåg/tunnelbaneförbindelser runt i Tokyo.

Vi hade hoppats kunna se någon sumo-tävling, men just nu hålls inte någon tävling i Tokyo. Vi hittade istället en möjlig gratisvariant, som gick ut på att se sumobrottarnas morgonträning genom ett skyltfönster i Arashio-beya. Det var ingen garanti att träning hålls en viss tid och viss dag, men vi chansade på att ta oss dit och det blev bra!

Lite som att titta på djur i bur, men vad gör man inte för att se lite sumoträning!
Det verkade som brottarna inte var störda av publiken utan kom dessutom ut och poserade när träningen var slut.

En bit utanför centrala Tokyo ligger den bohemiska stadsdelen Shimo Kitazawa. Ett betydligt lugnare tempo än i centrum. En tydlig retrostil på det mesta och mängder med second hand klädesaffärer.

Några kilometers promenad från Shimo Kitazawa ligger en lite udda sevärdhet, nämligen buddhisttemplet Gotukuji där maneki-neko, den vinkande lyckokatten kom till. En legend från 1600-talet är ursprunget till figurerna där en katt räddade en man från ett blixtnedslag genom att se ut att ”vinka till sig honom”.

Gotukuji templet är inte bara vinkande katter.

En bit från Ueno ligger Akihabara-området som var ett mecka för kamera-, stereo- och elektronik-prylar för 40 år sedan när jag var där sist. Nu för tiden är inte Japan ledande på dessa områden, så Akihabara är istället känt för manga- och anime-butiker och upplevelsecentra.

Elektronikbutik i Akihabara anno 1984. Jag inhandlade då en miniräknare i kreditkortsstorlek. Fanns inte något i närheten av detta i Sverige på den tiden.
En ”loppmarknad” för kameror och Inkastare till Akihabaras nya dragplåster = spel, manga, anime.

Vi bodde precis vid shopping- och nöjesområdet Okachimachi. Marknadsgatan Ameyoko är mest känd. Precis som på några andra ställen i Tokyo fick detta område ett uppsving efter andra världskriget då man idkade svartabörshandel och sålde eftertraktade varor från USA. Det låter ju underligt med tanke på hur kriget slutade, men så var det tydligen.

Shopping- och restauranggator i Okachimachi.

Sista dagen i Tokyo var en solig söndag då vi hade läst att Harajuku var stället att åka till. Gatuuppträdanden och folk uppklädda med olika teman (rock, manga, anime,…) hade vi för oss att det skulle kunna vara, men det blev inte så mycket av det. Troligen var vi för tidigt ute. I stället fick vi se mängder med uppklädda hundar som rastades/visades upp i Yoyogiparken precis intill Harajuku.

Huvudgatan i Harajuku är Takeshita. Här är det udda klädmode som gäller och sötsaker i alla former, som japanerna verkar älska.

Packat med folk på Takeshita. Rainbow cotton candy är trendgodiset för dagen.

Längs Takashita-gatan hittade vi en äkta löpandebandsrestaurang för sushi. Det var på tiden, för vi hade inte ätit sushi på restaurang en enda gång och det är ju inte godkänt för en japanresa!

Sushileverans i full fart med ”shinkansen”.

Utanför huvudstråket i Harajuku hittade vi några lite lugnare kvarter att promenera runt i med udda hus, gallerier och trendcaféer.

Hakone Matata

Eller snarare Hakone Yumoto, för här är vi nu! En liten by som fungerar bra som bas om man vill utforska Hakoneområdet. Lite märkligt är dock att de flesta restaurangerna stänger redan vid 6-7 på kvällen!

Hakone ligger i en vulkandal full av varma källor och är en del av Fuji-Hakone-Izu nationalpark, belägen endast tio mil från Tokyo och ändå känns det som att vi hamnat på landet. Naturen är storslagen och det är lätt att ta sig fram till fots. En dag valde vi dock att testa både tåg, bergbana och kabinbana för att förflytta oss mellan några av de sju byarna i området.  Solen sken från en klarblå himmel så vi tänkte att chanserna att få se Mount Fuji skulle vara optimala.

Visst ryker det ur kratern?

Mount Fuji har inte haft utbrott sedan år 1707, men det är fortfarande en aktiv vulkan. Med sina 3776 möh är det Japans högsta berg. Berget anses heligt och är omgivet av tempel och helgedomar, även på kanten av kratern och på insidan av vulkanen!

På Lake Ashi kan man cruisa fram i piratbåtar, töntigt men ändå ett rätt trevligt transportsätt!

Sjön lär vara fiskrik!

Vi hade också fått tips om skulpturparken Hakone så det blev ett besök även här. De flesta av de 120 skulpturerna är gjorda av engelsmannen Henry Moore, men även Carl Milles finns representerad. Kul med skulpturer även om man är allmänt okunnig när det kommer till konst!

Människan och Pegasus av Carl Milles, originalet finns i Slottsparken i Malmö!

Hakonetemplet, Hakone-jinja, med sin röda torii (red gate of peace) har främst lockat militärer och resande genom åren, nu kanske mest turister? Många av templen vi sett är röda eftersom det är en färg som skrämmer iväg onda andar. Såklart!

De varma och ibland stinkande källorna, onsen, har man dragit nytta av och gjort till bad i olika skepnader.

Det bubblar och fräser lite varstans!

Vi valde att besöka en liten onsen som vårt guesthouse rekommenderade och det var verkligen avkopplande. Reglerna är många och vi missade säkert flera av dem, men otatuerade är vi alla fall så vi blev insläppta!

Trots att jag älskar kakor och godis tar det ändå tid innan jag vänjer mig vid andra länders sötsaker. Jag menar vad slår väl svenskt lösgodis och svenska bakverk! Men vi har jobbat lite på det och testat:

Mochi med jordgubbar på toppen. Mochi görs av klibbigt ris och är mycket populära, de är som väljäst bulldeg i konsistensen och finns i olika smaker. Dango, klibbiga rismjölsbullar (inte helt olika mochi) uppträdda på spett. Taiyaki- fiskformad ”pannkaka” med söt fyllning av röda bönor.
Godast var: Jordgubben! Fisken med bönröra var också god, man måste bara vänja sig vid bönor i en dessert.

Matcha-te har vi också fått i oss i olika former, inte bara som dryck! Tebladen mals ner till pulver och används som smaksättare i allt från tempura till godis, Kitkat finns i en matchavariant här i Japan.

Matchaglassen är god
Sista blommorna, lovar!

Tillbaka i Kyoto

Efter några dagar i Kanazawa och längs vägarna så var vi tillbaka i Kyoto för att fortsätta turistandet. Det fanns fortfarande mycket att se och att cykla omkring en dag till ville vi absolut.

Vi promenerade längs Kamo-flodens sidokanaler genom lugna bostadsområden söderut mot Fushimi Inari-taisha helgedomen.

Lugnt och vackert längs flod och kanaler, men gångvägarna är inte alltid gjorda för lite längre fotgängare.

Fushimi Inari är känd för sina långa gångar med toriis. Det sägs att det är över 10 000 toriis i detta tempelområde. Helt galet många! Varje torii är skänkt av olika organisationer eller personer.

Torii är speciellt för shintoismen som är den största religionen i Japan. Jinja kallas shintoismens helgedomar. Det lär finnas cirka 100 000 jinjas i Japan. Inte otroligt då man ser dem i nästan varje kvarter.

Fushimi Inari är ett helt tempelområde och inte bara de oändliga gångarna med toriis.
Mitt i turistvimlet pågår diverse ceremonier.

Efter templet blev det en promenad vidare till Higashiyama-området med sina tempel, pagoder, tehus och vackra gamla byggnader. Trängseln var stor denna lördag i körsbärsblomningstider.

Fullt med flanörer på Sanneizaka-gatan.

Många turister förstås, men också många japaner som hyr kimonos för att fotograferas med vackra kläder i någon fin miljö, som tempel och körsbärsträd. Även männen kan bära kimonos, men då mer som en långrock i neutrala färger.

Det är nog omöjligt att undvika att få med andra personer.

Det buddhistiska templet Kiyomizu-dera ligger högst upp i det gamla Higashiyama-området. Det grundades redan på 700-talet och är ett UNESCO världsarv.

I gatorna nedanför templet ligger buddhisttemplet med pagodan Hokan-ji. Tillsammans med de gamla husen i gatorna blir det en mycket typisk bild av den gamla kejsarstaden Kyoto.

Dag 2 hyrde vi cyklar. En cykeldag sist i Kyoto blev helt förstörd av kyla och spöregn, men nu var det helt annorlunda. Sol och 22 grader. Perfekta förhållanden för lite planlöst cyklande i staden.

Fina hyrcyklar, men ack så låga!

Cykling genom Kyoto centrum är som bäst längs floden Takase som är en av bifloderna, eller kanske mer kanalerna, genom staden.

Många häftiga bostäder längs vattnet mitt i staden!

En tanke hade vi dock. Ett återbesök på Philosopher’s walk för lite picknick och firande av korallbröllopsdag (35 år).

Sake och dango-bullar på pinne, ja varför inte?

Picknick längs floden är populärt i Sakura-tider (körsbärsblomningstider). Under träden i skuggan ska man sitta. Vi satt i solen och tog en sushi-lunch istället.

På kvällen hittade vi en liten populär restaurang i kvarteret vi bodde som serverade vegetarisk tempura. Det ville vi prova och efter en stunds diskuterande med en väldigt ovan servitör så beställde vi 野菜の天ぷらoch väntade med spänning.

Ja, det blev vegetarisk tempura (speciell frityrsmet) plus en god Okonomiyaki (stekt vitkålssmet med ägg plus någon topping) som är en annan japansk specialitet som vi inte ville missa.

Många vackra gatubilder blev det från Kyoto, men det kan vara lämpligt att också ta med en helt vanlig gatukorsning i gränderna bakom vårt hotell.

Någon har gjort ett försök att piffa upp denna tråkiga plåtvägg!

Biltur Kyoto-Kanasawa tur och retur

Om jag är i ett land som det är praktisk möjligt och tillåtet att köra bil själv i så bara måste jag ta en tur. I Japan är det fullt möjligt om man trivs med vänstertrafik och har ordnat ett internationellt körkort.

Vi hyrde bil i Kyoto och styrde norrut mot Kanazawa där vi stannade i tre nätter. På vägen dit, på en extra tur norrut och sen på vägen tillbaka till Kyoto fick vi se platser som inte tillhör de stora sevärdheterna. En liten dos av japanernas egna utflyktsmål helt enkelt.

Slättlandet i Toyama med Hida-bergen i bakgrunden.

Några mil norr om Kyoto ligger Biwasjön, som är Japans största insjö. Här stannade vi vid Shirahige Jinja templet med en ”flytande” torii (portal som symboliserar ingången till ett shinto-tempel då man lämnar det världsliga bakom sig). Just här går tyvärr vägen precis vid sjökanten med ett vägräcke som förstör de fina fotomöjligheterna… Nitiska vakter stoppade också mina tappra försök att korsa vägen. Men som tur är fanns en lösning. Ett fototorn har uppförts som alternativ till att bryta mot trafikreglerna och riskera livet!

Nästa stopp blev Nishiyama park i staden Fukui. Parken är känd för att i maj blommar 50 000 azaleor i parken. Nu i mars så är attraktionen istället de 1000 körsbärsträden som står i full blom.

De gröna buskarna är azaleor, så det är säkert fint när alla blommar.

Den i det stora hela väl tillrättalagda trafiken i Japan har några störiga inslag om man ska förflytta sig längre sträckor. När ”riksvägar” passerar tätorter så ligger affärer och restauranger på rad, anpassade för att köra bil till. Lite amerikansk stil på det hela (förutom att det finns trottoarer i Japan och inte bara vägar). Trafikljus dyker upp med jämna mellanrum och en snittfart på kanske 30-40 km/h blir det. Alternativet är betalmotorvägar, men då blir det dyrt, i alla fall med europeiska mått mätt. Cirka 30 kronor per mil får man räkna med.

En av dagarna i Kanazawa tog vi en tur norrut runt halvön Noto i japanska havet. Fösta biten går längs kusten. Fina stränder som är skyltade som strandvägar, och det är de verkligen.

Chirihama stranden, eller snarare strandvägen.

Längst uppe norr på halvön ligger risterrasserna Shiroyone Senmaida. Tyvärr inte riktigt säsong för att beundra dessa i slutet på mars.

På vägen tillbaka till Kanazawa körde vi längs den fina Amaharashi-kusten med utsikt mot bergen kring Nagano.

Från Kanazawa till Kyoto körde vi vägen genom bergsområdet kring Mount Haku, ett av Japans tre heliga berg. Vägen steg allt högre och plötsligt var det snö och vi hamnade i skidområdet Taira. Det verkade stängt för säsongen, men det visade sig finnas några tappra skidåkare som ville åka några sista åk innan snön var helt borta!

Vidare längs denna bergsväg finns några traditionella bergsbyar med halmtakshus. Branta tak nästan ner till marken för att snön skulle glida av.

Byn Suganuma.
Byn Gokayama består bara av några få hus.
Byn Shirikawa är större och lockar fler turister. Här är bebyggelsen lite blandad av gammalt och nytt.

Ett sista stopp nära Kyoto blev staden Ōmihachiman. Här finns ett vackert gammalt centrum med kanaler och körsbärsträd förstås! Tidigare var detta en viktig handelsplats i Omi-provinsen från medeltiden och några hundra år framåt.

Sen var vi tillbaka i Kyoto för ett andra stopp. Genom att bo i en annan del av staden så känns det som att komma till ett nytt ställe. Fortsättning följer.

Två soliga dagar i Kanazawa

Körsbärsblom även här, tänka sig!

Från Kyoto tog vi oss med hyrbil en bit norrut längs västkusten. Målet var Kanazawa och med endast en halv miljon invånare blev det en hanterlig stad. På 1800-talet var Kanazawa landets femte största stad, men har nu rasat till 34 plats!

Hade vi kommit hit med tåg hade vi hamnat här, på Kanazawa station!

Området vi bodde i, Katamatchi, såg vid första anblicken ut som ett partystråk men det visade sig snarare vara ett Kaiseki-område, alltså fullt med restauranger med avsmakningsmenyer!

Omicho-marknaden – vad kan de tänkas köa till här klockan tio på förmiddagen om inte ostron och sjöborre!

Både här och i Kyoto har vi strosat omkring i områden där det sägs vara störst chans att få se en geisha! I Kanazawa finns det tre olika Chaya-områden. Chaya betyder tehus och här kan man fortfarande se geishor uppträda.  Geishornas status har successivt förbättrats, de får inte sälja sexuella tjänster utan livnär sig nu på att vara värdinnor och musicera. Det är inte heller längre så att de tränas redan som barn för att bli geishor utan de väljer själv som vuxna. Geishorna har haft problem med att de jagas av turister som vill ta fina foton, därför är det nu förbjudet och förenat med böter!

De speciella tehusen i trä är tvåplanshus som byggdes under en period när inga andra byggnader fick vara i två plan.

Higashi Chaya.
Kazuemachi Chaya.

Om respekten för geishor har varit bristfällig genom åren så har väl samurajerna haft en annan ställning som högst rankade samhällsklass!

Nagamachi samurajdistrikt med sina smala gator och många kanaler.

Kenrouken garden sägs vara topp tre av Japans vackraste parker (vem avgör ens vad som är vackert?)! Med blommande körsbärsträd var det i alla fall vackert (enligt mig). Jag håller möjligen på att bli besatt av dessa träd!

Nara

Staden och parken Nara är en lagom utflykt med tåg från Kyoto. En del huvudbry krävs för att hitta rätt typ av tåg och biljett. Valet står mellan tunnelbana, lokaltåg, expresståg, limited express, osv. Det kostar olika mycket och tar olika lång tid, men till Nara kom vi i alla fall. Dessutom för ett billigt pris, ca 50 kronor för 5 mils resa.

Nara är en stad med gamla anor. Det var den första permanenta huvudstaden i Japan och grundades på 700-talet.

Det var Nara park som var vårt mål. Ett område med flera tempel, många blommande körsbärsträd och framförallt japanska hjortar.

I blomningstider får hjortarna konkurrens om fotograferandet!

Kōfuku-ji templet ett av sju stora tempel i Nara med anor från 700-talet, precis som staden.

Stängda tempel är perfekt för att få fina foton! Annars ser man knappt byggnaderna för alla människor. Här den gyllene hallen.

Kōfuku-ji-templet har också en ståtlig femvåningspagoda. I Japan byggs pagodor av trä för att klara jordbävningar. Fem våningar ska symbolisera buddhismens fem element, jord, vatten, eld, luft, och himlen.

Hjortarna sågs som gudomliga budbärare enligt traditioner från 1000 år tillbaka. Att döda en hjort i Nara kunde ge dödsstraff ända in på 1900-talet.

Nu för tiden är hjortarna mest något som lockar turister till Nara-parken. Speciellt när träden inte blommar kan det behövas något speciellt. Det heter att hjortarna är halvtama, men att de fortfarande kan vara farliga om de behandlas fel.

HJortarna får bara matas med speciella hjortkex (nej, inte gjorda på hjort…) som säljs överallt. Tydligen nyttiga saker samtidigt som de verkar uppskattas.

Kyoto 24-28 mars

Sträckan mellan Tokyo och den gamla kejsarstaden Kyoto är 45 mil lång och med tåg tog resan cirka två timmar. Eller vaddå cirka, inget här är cirka. Resan tog två timmar och 9 minuter – allt enligt tidtabell. Det var förstås snabbtåget Shinkansen vi åkte med och vi nådde som högsta hastighet 300 km/h, då går det undan!

Väl framme i Kyoto åt vi nudlar till lunch och nudlar till middag… Lunchen var inte mycket att orda om men middagen intogs på ett välrenommerat ställe och då får man alltid köa för att komma in (lite emot våra principer, men ibland faller vi för trycket)! Det här med ramen är ju en hel vetenskap, i Tokyo lärde jag mig laga sojabaserad ramen och här åt vi misoramen.

Får jag tycka att det påminner lite om välling? Miso är inte min favorit när det kommer till ramen!

Allt med mat i Japan är en hel vetenskap! Det är bra om man är allätare eftersom man inte alltid vet vad man beställer, ibland finns det bilder till menyn och ibland står det rättens namn på engelska men det är alltid lika spännande att se vad man får in för något gott.

Här valde jag meny A – det blev riktigt bra! 1100 ¥, cirka 90 kronor gick kalaset på!

Japansk mat är överlag supergod! Jag räknar mig som absolut allätare och brukar säga att det enda jag inte äter är surströmming och durianfrukt, till det kan nu läggas kanefuku – torskrom med chili. Påminde lite om Kalles kaviar men med stark fisksmak och dessutom massor av chili! Oätligt!

Har han ett ovalt bakhjul?!?!

Kyoto är en perfekt cykelstad, förvånansvärt lättcyklat för att vara en stad med 1,5 miljoner invånare!

Många enkelriktade smågator som var dubbelriktade för just cyklar.

Vi hade några idéer om vad vi ville se och det Gyllene templet, ett zentempel, var ett mål.

Naturligtvis var allt väldigt välordnat, en vakt pekade direkt med hela handen för att visa var cyklarna skulle parkeras och väl inne på tempelområdet var det bara att följa pilarna. Är man lite fyrkantig i sin läggning är det underbart med så klara direktiv!

Lite sol kunde väl någon ha fixat!


De två översta våningarna av templet är täckta med bladguld och så även ”Fågel Fenix ”på taket! Templet byggdes till en shogun på 1300-talet men har brunnit ner ett par gånger sedan dess, senast 1950 när en galen munk satte eld på templet!

När vi turistat färdigt här valde vi att direkt cykla vidare till en naturlig bambuskog  i stadsdelen Arashiyama.

Jäklar vilken kommers det var där en lördagsförmiddag. Finklädda människor i massor vimlade omkring och åt streetfood.
Alla orkade inte vimla för egen maskin!

Det jag tyckte var mest spännande var aporna på en kulle. Jag hatälskar apor, så himla roliga men ändå så läskiga och oberäkneliga!

Var man än går ser man många välklädda kvinnor i kimonos! Det finns kurser för att lära sig hur man klär sig i kimono, reglerna är många!

Men vad i hela friden har de på fötterna till denna vackra klädsel! Madre Mia

Shoppa kan man förstås också göra i Kyoto, själv blir jag helt matt när utbudet blir för stort. Här fanns det kilometer efter kilometer med shoppingområden under tak, men det blev noll spenderade Yen där!

Lite mer lockande var matgatan Nishiki Market, här petade vi oss ett och annat!

Sake och Takoyaki (runda puffar fyllda med bläckfisk) slank ner!

En dag regnade nästan bort för oss, men utrustade med varsitt paraply tog vi en tur i parken Kyoto Gyuen national garden med templet Kanko-Jinja

När solen strålade tog vi oss till Philosopher’s walk, som rankas bland de vackraste gatorna i världen. Sagolikt fint!

Jag har ju haft Japan som drömresmål i flera år, dels för att det är ett häftigt land och dels för maten men framförallt för att få se körsbärsblomningen. Tänkte väl först att det var bäst att googla var man kunde se blommande träd, men de finns ju verkligen ÖVERALLT så här års, så det är bara att njuta!

Det är inte bara jag som vill njuta av vackra vyer!

Mer Tokyo – Shibuya, Asakusa och Ginza

Med Shinjuku som bas blev det några utflykter till andra stadsdelar i Tokyo också under de första dagarna i Japan. Eftersom hemresan går från Tokyo om några veckor så kommer vi tillbaka till storstan och fortsätter turistandet.

Avstånden i centrala Tokyo är inte omöjliga om man känner för att promenera. Vi siktade på att gå från Shinjuku till Shibuya via Yoyogiparken och sedan vidare till stadsdelen Meguru. Allt som allt en knapp mil.

Shibuya är mest känt för en gatukorsning med övergångsställen som går i alla riktningar. Alla fotgängare släpps fram samtidigt när det blir grönt. Eftersom korsningen ligger precis vid utgången till Shibuyastationen, som har näst flest passagerare i världen (efter Shinjuku) så släpps det loss ett myller med fotgängare när det blir grönt (ja ingen går mot rött, för det är ju inte tillåtet 🙂 ).

För att få lite utsikt över korsningen i Shibuya är Starbucks ett alternativ (för utsikten då, inte för kaffet…)

Nästa tur i Tokyo gick till Asakusa för att skicka Camilla på matlagningskurs med tema Ramen och gyozas. Det var en 60-årspresent som nu skulle utnyttjas. Ett passade ställe att ha kursen på då Japans första Ramenrestaurang öppnade i just Asakusa för mer är 100 år sedan.

Ja, det ser helt godkänt ut!

Asakusa är annars känt för två saker: shopping (ingen överraskning när det gäller Japan) och tempel. Nakamise är ett stort gågateområde med massor av shopping och mat (förstås).

Restaurang på Hoppy street i Nakamise. Personalen är ute och putsar alla stolar. Inte för uteservering utanför alla som ska köa!

Buddisttemplet Sensoji är Japans äldsta och drar stora mängder besökare, speciellt i körsbärsblomningstider.

Asakusa är inte bara turistkvarter. Bostadskvarteren är en blandning av höghus och en- eller tvåfamiljshus. Lugna och trevliga smågator är det i alla fall.

Sumidafloden flyter igenom Tokyo och avgränsar Asakusa mot stadsdelen som också bär namnet Sumida. Från Asakusasidan har man fin utsikt mot bland annat Tokyo sky tree och ölbryggeriet Asahis huvudkontor.

Golden Flame heter ”takutsmyckningen” på Asahis ölhuvudkontor. Undrar hur tankarna gock när detta bestämdes…

I närheten av Asakusa ligger Uenoparken som är känd för sina körsbärsträd denna tid på året.

Här är vägen mot helgedomen Ueno Toshogu. I blomningstider är här tydligen en kaotisk matmarknad.

Nästa dag var en regnig dag, men det hindrade inte oss från ett besök i Ginza, området framför allt för finshopping.

Shoppingcenter på rad i grådasket. Shopparna lockas att hålla sig inne i butikerna en sådan här dag.

Vi fastnade för Uniqlo’s Ginzabutik i 12 våningar. Ett café med utsikt långst upp hade vi koll på skulle finnas med det var inte något att leta sig fram till.

Några kvarter från Ginza ligger Tsukiji Outer Market, ett stort matmarknadsområde med allt man kan tänka sig. Mycket fisk och skaldjur då detta ligger nära Tokyos hamnområde.

Grillade stora kammusslor och paraplytäta gränder i Tsukiji’s utomhusmarknad.
Mochi med jordgubbe. Denna japanska bulle gjord på mochigome (klibbigt ris) smakar helt enkelt klibbig degbulle.

Till lunch hade vi tänkt äta något på Tokyo Ramen Street som ligger under Tokyo centralstation. Att hitta dit i det enorma restaurang- och köpcentret under jord var inte lätt och när vi hittat fram så var matköerna lååånga. Det fick bli vanliga nudelrätter i stället på ett köfritt ställe.

Nåt hundratal butiker och restauranger under jorden. Perfekt när det regnar ute!
Tokyo Ramen Street. Kö redan utanför ”gatan”.

Shinjuku

En treveckorstur i Japan mitt i körsbärsblommornas tid. Det handlar om Camillas 60-årsresa som har funnits på önskelistan sedan flera år tillbaka.

Första stopp är Tokyo i några dagar. En riktig storstad med 35 miljoner människor på en yta som Skåne ungefär. Det skulle kunna betyda kaos, men inte i ett välordnat land som Japan. Trångt kan det vara, men inte oorganiserat.

Ett gytter så långt ögat kan nå sett från inflygning till Tokyo

Tokyo är inte bara en stad utan ett antal stadsdelar som är centrum i sig. Vi bodde de första dagarna i stadsdelen Shinjuku är främst en kontors- och nöjesstadsdel så här bor ”bara” cirka 400 000 invånare.

När det gällde restauranger så letade vi länge runt i gatorna i Kabukicho. Problemet var att det finns alldeles för mycket att välja på.

Vissa restaurangkvarter består av moderna höghus med ett överflöd av ljusreklam. Ramen, sushi, nudlar, wagyubiffar,… bara att välja.

Som så mycket annat i Tokyo gäller det att utnyttja alla tre dimensionerna. Det finns inte bara en restaurang i bottenvåningen utan också en annan på våning 2 och 3 och 4 osv.

Restaurang på våning 1, karaoke på 2:an och bar på 3:an går bra även i detta lilla hus lite utanför nöjesområdet Kabukicho.

Det verkar vara helt OK att restauranger inte syns från gatan. Även de som kan erbjuda lite utsikt väljer de ofta att täcka över och avskärma.

Skyltar med viktig info (tror vi…) istället för fönster mot gatan.

Några kvarter har fokus på izakayas (japanska barer). I Shinjuku finns några udda exempel på detta med gamla anor. Gränder är det som gäller och barer i miniatyrformat.

Ett exempel är gränden Omoide Yokochō, som också kallas Piss Alley ligger precis vi spåren till Shinjukustationen. Grändens historia började som ett illegalt “supkvarter” på 40-talet med billiga drinkar och grillmat. Toaletter rymdes inte i dessa trånga lokaler, därav namnet som snabbt blev allmänt känt.

Pub med 5 platser utan vettigt benutrymme! Men pampig inredning är det i alla fall.

Golden Gai är ett annat udda kvarter i Kabukicho med anor från före andra världskriget och som sen fick sitt uppsving som ”svartabörsen-område” när restriktionerna efter kriget var hårda. Över 200 barer är intryckta på några små kvarter. Maxkapacitet ca 4-5 personer. Barerna på ovanvåningarna nås med trappor på några decimeters bredd 😲 .

Nej, den här baren var full!
En fin liten bar, med kö och allt!

Irrandes omkring för att hitta restaurang så hamnade vi plötsligt vid shintoist templet Hanazono Shrine. Vackert och fridfullt som kontrast till bargatorna.

Körsbärsblommor är fina även på natten.

Shinjukus kanske mest kända ”sevärdhet” (överträffar till och med bargatorna 🙂 ) är järnvägsstationen och det är inte för att den är vacker eller historisk utan för att här passerar 3,5 miljoner passagerare per dag… Ändå känns det välordnat och välskött. Resenärerna sprids smidigt på de 200 in/utgångarna (om man hittar rätt förstås).

En 3D-katt vakar över några av Shinjuku-passagerarna på väg ut.
Verifierad av MonsterInsights