Bordeaux ligger bara ca 30 mil från Pyrenéerna och på vintern betyder det flera skidorter inom räckhåll! Det var sju år sedan jag stod på ett par skidor senast så det var på tiden att prova om jag fortfarande kunde åka. Det sägs ju att det ska vara som att cykla. Har man en gång lärt sig, så kan man. Camilla bestämde dock att inte prova om denna teori stämmer, så ingen åkning för hennes del. Linus, Cyrielle och Léonore var också med på turen. Planen var att Léonore skulle testa skidor för första gången.
Saint-Lary är en fin bergsby med massor med turister (dvs skidåkare) denna årstid. Helt snöfritt i byn på cirka 800 meters höjd, men backarna börjar inte förrän vid byn Pla d’Adet på 1700 meters höjd. Dit var det kabinlift som gällde eller så kunde man köra bil upp.
Snön tog verkligen slut i nedre delen av skidsystemet…
Första dagen bjöd på varmt men klart väder. Det betydde ganska slaskigt i backarna och inte helt enkelt som startsträcka efter ett lååångt uppehåll i åkandet.
Flera årstider på en gång! Bara att välja vinter och snö eller att ha picknick i det gröna vid sidan av backen.
Andra dagen började med en riktigt tjock dimma så att sikten bara var några meter… Framåt eftermiddagen var det nästan läge att ge upp, men som tur var stannade vi i backarna och dimman skingrades. Plötsligt blev det ett helt annan värld som öppnade sig.
Vackra vyer och nästan folktomt i den övre delen av systemet. Åkning upp till 2500 m.
I nybörjarområdet var sikten under lördagsförmiddagen i princip lika med noll. Léonore guidades till den närmsta tranportbandliften och sen var det dags att testa de små skidorna! Hon tyckte det var roligt och det blev några varv i barnbacken. Det blir säkert många skidäventyr i framtiden för hennes del.
De första stapplande ”skären” i dimman.Glass funkar bra i vårvärmen!Mer vår- än vinterkänsla på balkongen.
Resorna blr mer och mer förflyttningar i triangeln Palma-Bordeaux-Lund. Julen firades på tumanhand i Palma med en julmiddag på restaurang Koa i Palma. Vi funderade på om det var öppet över huvud taget och om det verkligen var folk ute på julafton. Det visade sig vara helt fullt!
På annandagen bar det av till Bordeaux med bil. Med snabbfärja till Barcelona tog vi turen dit på en dag.
I Bordeaux hann vi med att fixa det sista i lägenheten och träffa Léonore en hel del.
Nyår firades på ”tremanhand” med Léonore som gäst i vår lilla lägenhet. Med lite utsikt över takåsarna tänkte vi att det kanske skulle synas en del fyrverkerier, men nej. Fransmännen satsar inte så mycket på sånt. Ganska skönt egentligen…
Morgondimma över Pont de Pierre.
Efter två veckor var det sen dags att åka till lund för lite skånsk vinter (läs grått, kallt och mörkt om man är lite pessimistisk). Inga direktflyg trafikerar sträckan Bordeaux-Köpenhamn på vintern så vi tog tåget till Paris och flyg därifrån. Franska snabbtågen är verkligen praktiska. Många avgångar, ganska billigt och de 60 milen till Paris på drygt två timmar!
I Paris stannade vi till några timmar i Quartier Latin-området nära Seine. Väldigt trevliga kvarter med massor av uteserveringar trots vintern.
Rue de Seine har kvar sin charm efter de sådär 50 år sedan jag var här senast.Notre-Dame återställd efter branden.
Den som vaknat på fel sida skulle kunna summera våra veckor i Bordeaux med allt från kräksjuka till ögoninflammation och så sista dagen ett klantigt fall som resulterade i ett skadat revben! Haha, men det är redan glömt (möjligen utom revbenet som fortfarande gör ont i vissa lägen samt vid hicka)! Förresten hann vi även med två namngivna regnväder!
Och ett yrväder – världens sötaste!
Vår gata Rue de Pessac.
Startar man från noll i en lägenhet får man prioritera vad som ska ordnas allra först. El var prio 1, som framgick av förra blogginlägget och som gjorde att det inte blev någon inflyttning första natten. Säng är också viktigt och det ordnades med en tur till Ikea. Sedan upptäckte vi att varmvatten också hamnar högt på önskelistan. Det blev en kalldusch innan vi fick ordning på varmvattensystemet.
Fiberkopplingsskåpet mitt i det allmänna garaget. Otroligt att det fungerar!
Näst på priolistan stod bredband som visade sig inte vara så lätt att fixa som vi trodde. För att teckna ett abonnemang krävdes bankkonto och för att få ett bankkonto krävdes lägehentskontrakt och en tid hos en bankman som skulle registrera allt möjligt viktigt som i vilken församling man föddes i… Till sist fick vi ordning på det hela med Cyrielles hjälp och en installatör kom och tog sig an fiberkopplingen i garaget 😱.
Hur många gånger i veckan kan man åka till Ikea? Hej och hå, det är mycket som behövs när man ska inreda en lägenhet, även om den är liten!
Alltid bra med en hjälpreda när man storhandlar!Lördagsmarknad vid Saint Michel. Vi hoppades på loppisfynd till lägenheten, men det blev inget av det.
Vi passade på att få mycket tid med Léonore som finner sig i det mesta! Hon gillar att fika, leka, rita, busa med mera! Hon gör också vad hon kan för att härma det amo och fafa säger!
Rue de Pessac och områdena runt ikring består av, för Bordeaux, typiska stora kvarter med låga gathus. De första som började byggas på slutet av 1800-talet kallas ofta échoppe-hus med betydelsen ungefär bås eller butik. Ganska små hus med en liten trädgård inåt kvarteret.
Utsikt över innergårdarna i kvarteret. En helt annan miljö än den längs gatorna!
Ytterdörrar med fina smidesgaller!
Det var en period när dessa områden var riktigt nedgångna och inte alls populära, men idag är de en del i att Bordeaux är klassat som UNESCO världsarv och husen är populära att köpa och renovera.
Området Saint Genès som Rue de Pessac gränsar till har många fina gator att strosa runt i. Husen är pampigare och byggda i början på 1900-talet i många olika stilar.
Restauranger och caféer inom räckhåll var ett önskemål när vi tittade runt på lägenheter. Det är inte sånt överflöd av detta som i Spanien där i stort sett varje kvarter har minst en bar eller ett café. Några kvarter bort längs Rue de Pessac finns i alla fall lite av vad vi önskar.
På place Amédée-Larrieu finns flera restauranger. Bland annat den som var vår favoritpizzeria redan innan vi hittade en lägenhet i närheten – Burdiga Pizza. När vädret är bättre ligger deras uteservering här mitt på torget.”Gatuköket” Chez Georges tänkte vi var ett bra ställe när kön ofta ringlade lång på trottoaren. Vi frågade efter menyn och fick svaret ”kebab”. Så enkelt det kan vara att välja då. Supergott var det dessutom.
Mellan vändorna till möbelaffärer blev det några turer på stan också.
Gågatorna i centrum kryllade av folk. Så även de fina torgen med uteserveringar trots regnandet.I stadsdelen Chartrons kring Rue de Notre Dame gillar vi att strosa runt och ta en fika.
Efter 3 veckor blev lägenheten bebolig. Nästa gång får vi satsa på tavlor och mattor.
Så här ett tag efter att vi kommit hem från Japan har vi fortfarande några små betraktelser om landet som vi gärna vill förmedla.
Restauranger i massor
Restauranger är ett kapitel för sig i Tokyo. Utbudet är enormt med allt från enkla vardagsrestauranger till michelinrestauranger. En exakt siffra på antalet restauranger är svår, men mer än 137 000 verkar vara en allmän uppskattning. Trots utbudet så är det väldigt fullt på många ställen. Vid lunch och middag syns köerna lite här och var. Det verkar vara helt OK att stå i kö i allt från en kvart till en timme. Restaurangerna ordnar köandet på olika sätt, allt från digital köhantering till hederligt köaande på trottoaren.
Här är det sittande kö som gäller. Det är inte utserveringen som förbereds utan köplatser.
Luckor mellan husen
Alla hus har en lucka mellan sig och grannen, både låga radhus och höghus. Varför undrar man och förklaringen är jordbävningsrisken. Det sägs att Japan har cirka 1500 jordbävningar per år. De flesta är inte kännbara, men nästan dagligen kan man känna skalven någonstans i landet. Den stora jordbävningsrisken gör att hus måste byggas för att klara 7.5 på richerskalan och att det ska vara ett glapp till nästa hus, dels för att de inte ska stöta emotvarandra vid en jordbävning, dels för att hus rivs efter 25-30 år för att de ska vara så säkra som möjligt. Då är det praktiskt om det inte är ihopbyggda med grannen.
Det är inte så mycket som ryms i glappen mellan husen, men så är det inte därför de finns.
Aldrig långt till en flaska vatten
I nästan varje gathörn finns en varuautomat. Enligt statistiken finns det 4-5 miljoner automater i landet! Det betyder en automat per 25-30 invånare! Det är mest dricka som säljs (läsk, vatten, kaffe, öl, osv), men också annat ätbart. Automattillverkarna har hittat ett bra sätt att sprida sina produkter genom att hyra ut dem på rimliga villkor. Priserna är också helt OK. 100 yen (ca 8 kr) för en flaska vatten eller läsk. Att det fungerar och är så populärt beror mycket på att brottsligheten och skadegörelsen är låg i Japan så automaterna inte förstörs eller länsas.
Ett par automater precis nedanför trappan upp till vår lilla lägenhet i Hakone.
Kissa bör man annars dör man
Jag (Camilla) har en stark ovilja mot att använda toaletter på restauranger och barer eftersom de ofta känns så ofräscha. Så icke här! Vilken offentlig toa som helst funkar, det är rent, sitsen är uppvärmd och det finns alltid papper!
Spännande, och inte helt enkelt, med alla knappval som finns!
Renlighet är väl för övrigt Japans paradgren. Det är verkligen rent överallt, på enkla resauranger såväl som på marken i tunnelbanan.
Säkerhet
Hur i allsindar kan det det stå cyklar, både elcyklar och vanliga, parkerade mitt i stan hela natten endast låsta med tunna slanglås? Funkar inte i Lund. Funkar inte i Palma.
Lyxigt också att kunna gå var man vill utan att behöva tänka på om det är bra eller dåliga kvarter att promenera omkring i. Inte heller behöver man hålla koll på sina värdesaker, på många restauranger få man en korg att lägga väska och ytterkläder i. Korgen placeras sedan på golvet bakom en eller under stolen.
I tider som dessa, när resandet satts på paus, får man glädjas åt de resor man gjort. Vi har rest ”en del” och har många härliga (men även underliga och läskiga) minnen bevarade. I detta inlägg, som är vårt femhundrade (!) sedan 2011 då vi flyttade till Singapore, har vi tänkt till och listat de sex som på något sätt påverkat oss mest!
En stor fördel med att tillbringa ett helt år i Singapore var att få uppleva de mångkulturella helgdagarna som landet ståtar med. Vilket annat land har helgdagar i kalendern som är kristna, kinesiska, buddistiska, islamiska, hinduiska och några till? Det sjukaste av allt är väl ändå Thaipusam, en hinduisk festival som tar piercing till oanade höjder.
En upplevelse av ett annorlunda slag hittade vi i byn Buangkok mitt bland Singapores skyskrapor. När allt runtomkring är modernt och extremt kommersiellt, så har tiden stått stilla i Singapores sista kampong (by på malajiska). Här är det andra värden som gäller än pengar och rikedom. En lite rörande historia döljer sig bakom denna idyll.
De största upplevelserna är de där man inte trängs med horder av andra turister utan att istället få tid att tänka och göra saker i sin egen takt. Tyvärr händer det inte så ofta. Är det en stor sevärdhet så åker många dit, så är det bara.
Men så ibland händer det! Vårt helt ensamma besök i Niahgrottan mitt i djungeln på Borneo var verkligen häftigt och hade inte varit det samma med trängsel och ”oljud”.
Man kan undra vad det är som gör att jag (Camilla) alltid vill kolla in djurlivet när vi reser, det är verkligen med skräckblandad förtjusning! Rädd när vi går i en djungel, rädd när vi snorklar, rädd när det prasslar i en buske, rädd för apor och mest av allt rädd för djur som tar sig in där jag ska sova. Eller de behöver inte ta sig in, det räcker med att jag misstänker att det evenuellt, möjligen, kanske skulle kunna ta sig in ett djur/kryp på mitt rum. Tacka vet jag koalor!
Nordön på Nya Zeeland bjuder på många häftiga naturupplevelser. Man får en känsla av att jordens inre gör sig påmint lite överallt. Allt ifrån områden med allsköns geotermiska fenomen till kokande dammar i stadsparken!
Champagnepoolen i Wai-O-Tapu! Inte läge för nåt spaande där inte
Ibland kan vi faktiskt återvända till platser som vi besökt tidigare, även om nyfikenheten för det mesta gör att nya ställen lockar oss mer. Ett ställe som alltid lockar är Dublin. Efter två fina år här med våra små barn, som de var då, är det en riktig nostalgikick att återvända.
Tiden går och det var länge sedan Lovisa, då 3 år gammal, lärde sig att cykla utanför vårt hus.
