Det verkar inte ta slut på charmiga städer och byar längs vår tur i Spanien och Frankrike. Nu när vi vänt tillbaka hem igen så var sträckan Annecy-Barcelona (där färjan till Palma går) lite onödigt lång. Så en övernattning i Arles i Provence fick det bli.
Två kända saker i Arles är romerska lämningar och att konstnären Van Gogh bodde här en tid och flera av hans verk har lokala motiv som går att beskåda än idag.
Van Gogh’s målning Trottoarkaféet. Motivet finns kvar än idag och heter numera Café Van Gogh.
Den stora behållningen av Arles var att promenera omkring i alla de fina gatorna och gränderna.
En hörna av Place Voltaire med den trevliga restaurangen Crok’ Panda som vi åt på. Inte särskild provencalskt, men mycket gott!
Hela centrala Arles och speciellt gatorna väster om Rue Gambetta är riktigt pittoreska och ofta fulla av blommor och grönt.
Mycket mer provencalskt än så här blir nog inte ett kvartersbageri.
Under romartiden var detta en betydande stad. I centrum finns både en amfiteater för gladiatorspel, som på sin tid rymde 25 000 åskådare och intill finns en teater för skådespel. Två viktiga inslag i den romerska kulturen. Nuförtiden känns det väldigt överdimensionerat för den lilla staden som idag har cirka 50 000 invånare.
Den romerska amfiteatern är välbehållen och används fortfarande för olika evenemang.
På vår tur längs Spaniens väst- och nordkust hade vi nu kommit till Kantabrien och byn Santillana del Mar. Detta var egentligen bara ett andraalternativ som stopp på vägen från Galicien till Bordeaux. Något ställe uppe i bergen kring Picos de Europa var huvudmålet, men där fanns inte mycket att välja på när det gällde boende vi denna tid på året. Det skulle visa sig vara ett mycket bra ”andrahandsval”. En väldigt charmig by!
Santillana del Mar sägs vara de tre lögnernas by. Det finns inget heligt här (Santi), det är inte ett platt landskap (llana som i ”platt”) och byn ligger inte vid havet (del Mar). Men det skulle visa sig vara en riktigt vacker by med kullerstensgator och många fina gamla hus.
Redan på 800-talet fanns klostret Santa Juliana här och på 1100-talet byggdes klosterkyrkan med samma namn. Detta ledde till att platsen blev populär och herrgårdar och palats byggdes i närheten.
En del av de vackra husen byggdes av återvändare från Amerika under 1500-talet som hade samlat på sig rikedomar och kunde bygga pampiga hus.
Byn ligger också på Jacobsleden (förstås, den går ju ”överallt”) och en promenad västerut från byn är populärt bland pilgrimerna. Jag tog en promenad till den lilla grannbyn El Arroyo. På vägenfrån byn var man på väg åt samma håll som vandrarna, men att vända tillbaka blev ju fel. Går någon både fram och tillbaka längs El Camino??
Vackra gröna kullar på vägen mot den lilla byn Arroyo.
Runt byn finns flera grottor som varit bebodda i årtusenden. Mest känd är Altamira-grottan med grottmålningar där de äldsta anses vara 36000 år gamla! Grottan kan inte besökas och museet som är byggt intill lockade inte oss.
Värmen och solen började så smått komma till norra Spanien och vi gjorde en utflykt till kusten och stranden Playa de los Locos. Tänkte att en ”galningarnas strand” skulle passa bra för inbitna badkrukor 🙂 .
Specialiteter när det gäller mat och dryck i Kantabrien är bland annat cider och getostar. Cidern ska hällas från flaska i glas på sådär en halvmeters avstånd för att få loss lite kolsyra. Ett visst spill får man räkna med…
Nästa stopp på bilturen var Salamanca. Detta var inte bara ett lagom stopp på väg mot Galicien utan en stad som verkligen är värd ett besök. Hela gamla staden är ett UNESCO världsarv och det är inte svårt att förstå varför.
En mycket fin stadskärna med många vackra byggnader och massor med uteserveringar. Man kunde lätt ha stannat några dagar där, men nu blev det bara en eftermiddag och kväll tyvärr.
En av de mest omtalade sevärdheten eller snarare aktiviteten är lustigt nog att försöka få syn på en groda på den rikligt utsmyckade universitetsbyggnaden 🙂
Vem kan hitta grodan? Helst utan tips och google-stöd!Ja vi hittade den! Det hela känns nästan som ett studentikost skämt. En groda på en döskalle på den vackra univesitetsbyggnaden…
Oavsett grodan så är universitetet sevärt på många sätt. Det är bland de äldsta universiteten i världen från år 1218 och dessutom är byggnaden bland de vackraste inte bara bland universitet utan också bland spanska byggnader överhuvudtaget.
För romarna var Salamanca en viktig stad. Den romerska bron över floden Tormes finns kvar och fungerar som gångbro in mot gamla staden. Byggdes för cirka 2000 år sedan. Undrar hur dagens broar ser ut år 4000…
Floden syns knappt, men finns där bakom träden. Spanska floder är för det mesta ganska vattenfattiga, men flodområdena är väl tilltagna för att klara översvämningar.
Katedralerna, den gamla och den nya, är också sevärda. Den gamla byggdes på 1200-talet och den nya byggdes 500 år senare vägg i vägg med den gamla.
Ett Plaza Mayor finns i alla spanska städer av någon betydelse. Torget i Salamanca är bland de största i Spanien och anses vara det vackraste.
Dagen till ära spelade en symfoniorkester på Plaza Mayor.Konstnärer fanns det lite överallt i staden för att avbilda alla sevärdheter.Till och md återvinningskontainrarna var sevärda. Ja, varför ska sopsortering vara ful och tråkig?
Nästa dag fortsatte färden mot Galicien. På vägen dit stannade vi till vid romarnas största guldgruva, Las Médulas. En del gruvgångar fanns det också, men framförallt hade ett helt bergsområde ”malts ned” för att komma åt guldet. Hela landskapet förändrades och är nu en häftig syn!
Utsiktsplatsen Mirador de Orellan där man kan beskåda gruvområdet, har också en liten picknickplats där vi intog en lyxlunch 🙂 .
Främsta anledningen till just denna väg mot Combarro i Galicien var att se de alltmer intressanta vinområdena Bierzo och Ribeira Sacra. Här produceras röda viner med framförallt druvan Mencía. Riktigt goda viner, speciellt för oss som blivit alltför vana vid Spaniens vanligaste röda druva Tempranillo.
Vingårdarna i Ribeira Sacra är små och klättrar på bergssluttningarna vid floden Sil.
Från Kyoto tog vi oss med hyrbil en bit norrut längs västkusten. Målet var Kanazawa och med endast en halv miljon invånare blev det en hanterlig stad. På 1800-talet var Kanazawa landets femte största stad, men har nu rasat till 34 plats!
Hade vi kommit hit med tåg hade vi hamnat här, på Kanazawa station!
Området vi bodde i, Katamatchi, såg vid första anblicken ut som ett partystråk men det visade sig snarare vara ett Kaiseki-område, alltså fullt med restauranger med avsmakningsmenyer!
Omicho-marknaden – vad kan de tänkas köa till här klockan tio på förmiddagen om inte ostron och sjöborre!
Både här och i Kyoto har vi strosat omkring i områden där det sägs vara störst chans att få se en geisha! I Kanazawa finns det tre olika Chaya-områden. Chaya betyder tehus och här kan man fortfarande se geishor uppträda. Geishornas status har successivt förbättrats, de får inte sälja sexuella tjänster utan livnär sig nu på att vara värdinnor och musicera. Det är inte heller längre så att de tränas redan som barn för att bli geishor utan de väljer själv som vuxna. Geishorna har haft problem med att de jagas av turister som vill ta fina foton, därför är det nu förbjudet och förenat med böter!
De speciella tehusen i trä är tvåplanshus som byggdes under en period när inga andra byggnader fick vara i två plan.
Higashi Chaya.Kazuemachi Chaya.
Om respekten för geishor har varit bristfällig genom åren så har väl samurajerna haft en annan ställning som högst rankade samhällsklass!
Nagamachi samurajdistrikt med sina smala gator och många kanaler.
Kenrouken garden sägs vara topp tre av Japans vackraste parker (vem avgör ens vad som är vackert?)! Med blommande körsbärsträd var det i alla fall vackert (enligt mig). Jag håller möjligen på att bli besatt av dessa träd!
Till Alcudia åker man vanligtvis på chartersemester. I alla fall till Port d’Alcudia där stranden och alla hotellen ligger. Eftersom det var långhelg med ledig måndag för att fira spanska konstitutionen valde vi att ta en natt i gamla Alcudia som ligger en bit bort från havet, men som är en riktigt fin liten by innanför en medeltida ringmur.
Vi har bloggat om Alcudia tidigare (Ett ”vintrigt” Alcudia), men det är väl värt flera besök. Speciellt i lågsäsong och att kunna stanna över natten och se lite av det lokala kvällslivet också.
Vi inledde med en promenad till kustbyn Alcanada med anor ifrån både romartiden och morerna. Nuförtiden är det en semesterby, med en liten strand och en golfbana.
På strandpromenaden i Alcanada råder ett stort lugn. De som bor här året om har det väldigt stillsamt så här i december månad.Cala Poncet är öde och tom.
Ett gammalt vakttorn finns kvar som påminnelse om att det inte bara är ett nyanlagt samhälle.
På vägen passerade vi ”semesterAlcudia” för en lunch i solen. En vältajmad paus denna annars väldigt regniga höst på Mallorca.
Vinskådning är en ädel konst!
Alcudia gamla stad ligger som de flesta gamla samhällen på Mallorca en bit från kusten för att man skulle kunna skydda sig från angrepp från havet. Och om inte det räckte så byggdes en ringmur runt det lilla samhället. Muren är fortfarande kvar till stora delar efter alla hundratal år som gått.
En julprydd huvudport in till Alcudia gamla stad.
De smala gränderna var nästan helt folktomma denna decemberhelg. Hade det varit på sommaren skulle det varit tjockt med turister större delen av dygnet.
Vi bodde i ett lite udda hotellrum en våning upp på en innegård. Helt ensamma kändes det som, men hade det varit säsong hade det nog varit full fart eftersom innergården hyser en grillrestaurang. Så här årsvar den helt stängd.
Vårt charmiga rum på andra våningen på Can Simó Petit Hotel.
Några promenader i gränderna blev det, inte minst för att njuta av folktomheten.
Bilresan norrut fortsatte upp längs Rhônedalen via den stora trafikproppen Autoroute du Soleil. Denna fredag var fransmännen framför allt på väg söderut för att fira helg eller semester. De 20 milen från Lyon i norr och Orange i söder var en mer eller mindre stillastående kö i tre filer. Vi däremot kunde köra ganska fritt åt ”vårt håll” och studera eländet på andra sidan mitträcket.
Nej, inte Autoroute du Soleil utan en trevlig liten sidoväg längs Rhône och vinodlingar.
Vi gjorde ett stopp i den gamla staden Orange. Den stora sevärdheten här är den romerska teatern. En imponerande byggnad som står kvar till stora delar efter 2000 år. Den används fortfarande för konserter och kan ta uppåt 7000 åskådare. Jag fick ta den kulturella rollen för dagen och gjorde ett besök.
Teaterns nästan 40 meter höga fondvägg till scenen dominerar staden fortfarande efter 2000 år.
Ytterligare en bit norrut längs floden i byn Tain-l’Hermitage odlas ett av de finare Côtes du Rhône-vinerna .
Byn Tain-l’Hermitage med vinkullarna i bakgrunden.
Det blev ett stopp för att framför allt beundra vinfälten på den kulle som anses vara bästa platsen för vinodling i vindistriktet Hermitage.
Lavedeln blommar vid denna tid på året och Camilla spanar ständigt efter fält att titta närmare på. Längs vägen dyker de plötsligt upp ibland, men det är inte giltigt skäl att stanna för det på en motorväg 🙂 . Men lavendel kan tydligen konkurrera med de ädla Syrah-druvorna på sina ställen längs mindre trafikerade vägar där det går att stanna.
Sen var det dags för ett endagsstopp för att utforska Lyon. Frankrikes tredje största stad, men ändå inte mer än en halv miljon invånare.
Jag har passerat Lyon på motorvägen genom staden flera gånger, så nu var det verkligen dags att besöka staden på riktigt. Tre saker som jag hittade i mitt letande efter vad som är sevärt i Lyon var väggmålningar, floderna och matkulturen.
I den trevliga stadsdelen Croix-Rousse finns en imponerande väggmålning som skapades för att göra något åt en otroligt ful fasad och för att hedra den tidigare befolkningen i området som till stor del jobbade som vävare och kallades Canuts.
Fasaden i ursprungsskick. Inte någon höjdare!
Croix-Rousse ligger på en kulle norr om centrum och är väl värd ett besök!.
Gentrifieringen har tydligen startat i Croix-Rousse. Här ett plakat med upprop att stoppa utvecklingen mot lägenhetspriser på 10 000 € per kvadrat.
På vägen dit var planen att gå förbi en romersk amfiteater, men den var inte precis vad vi tänkt oss.
Vad har hänt med denna romerska amfiteaterruin? En camping, en sorts konstinstallation, eller vad?
Påpassligt nog dök det upp ytterligare en väggmålning med Lyons historia och historiska personer som tema.
Senare på dagen blev det en tur till stadsdelen Les États-Unis där arkitekten Tony Garnier har prytt ett antal husgavlar, i ett lite slitet bostadsområde, med art-decó-väggmålningar.
Vi spanade inte bara efter konst. Vi ägnade några promenader åt Lyons floder också. Frankrikes näst längsta flod, Rhône flyter ihop med bifloden Saône mitt i centrum. Floderna är kantade av gamla vackra byggnader.
Husen på Presqu’île (halvön som ligger mellan floderna) Rhône och Saône)Katedralen i gamla staden och basilikan på toppen av kullen Fourvière.
Sen var det det här med matkultur. Lyon är känt för att ha många fina gourmetrestauranger. Det är mycket sällan som vi väljer den typen av matställen och denna gång var inget undantag. Vi hamnade på restaurangen La Piazetta som hade en minst sagt underlig inställning till portionsstorlekar. Många gäster verkade chockade när maten serverades och de flesta bad om doggy bag när det var dags att gå (Frankrike lär ha en lag på att restauranger inte får slänga mat, så gästerna få rycka in och ta sitt ansvar 🙂 ). Vi fick också be om doggybag och lyckades sen inte ens äta upp resterna till lunch dagen efter…
Mitt i staden ligger det stora torget Bellecour. Här finns plats för stora aktiviteter och evenemang, men när det inte händer något speciellt så känns det mer som en öken.
Vår fortsatta tur från Lyon gick vidare norrut längs floden Saône och vindistriktet Bourgogne. Vi stannade till i det lilla vindistriktet Montrachet. Här produceras torra vita viner som är bland de dyraste i världen. Vi tittade på vinrankor och flaskor, det fick räcka och det var ju helt gratis!
Efter Bourgogne styrde vi kosan mot Colmar i Alsace för mer vinskådande!
Så här i Covid-tider får man turista bäst man kan på hemmaplan. Som tur är finns det saker att upptäcka på denna lilla ö ännu. På riktigt nära håll finns den gamla fiskebyn Es Jonquet, som vi passerat några gånger, men inte riktigt undersökt.
Bara en gata leder in i området, övriga ingångar är via trappor. Biltrafiken är begränsad till enbart boende. Infarten övervakas med kameror (ACIRE – ”område med restriktiv cirkulation”). Det har Camilla erfarenhet av. Böter blev det, först trodde vi det var fortkörningsböter för det är inte så tydligt vad det är när man få en räkning i brevlådan.
Området gränsar till Santa Catalinas mest populära bar- och restauranggata, Calle Sant Magí, men i Es Jonquet råder för det mesta ett stort lugn och hela området är kulturminnesskyddat.
En del nya, eller nyrenoverade hus finns också, troligen med samma ”stadsplanering” som förr i tiden, så gränderna är ibland knappt passerbara.
Även husen får följa den lite slumpartade stadsplanen. Här blev det plats för ett långsmalt hus med en ”uteplats” mitt på gatan.
Från början var Es Jonquet en fiskeby, men med tiden blev det också en plats för väderkvarnar för att mala säd. En bra plats för detta med fritt blås från Palmabukten. De äldsta kvarnarna är från 1300-talet.
Än idag finns fem väderkvarnar kvar (mölla heter det egentligen 🙂 ). Några av dem är i mycket dåligt skick. Palma kommun kräver att de privata ägarna ska ta hand om dem och restaurera, men det är inte lätt att få det att hända och det kostar förstås en hel del att vårda dessa gamla byggnader.
Även om detta verligen är mitt i Palma och ett fantastiskt läge vid havet så finns här ödetomter som aldrig verkar ha varit bebyggda.
Efter Valencia styrde vi västerut. Ett lagom första kaffestopp var den lilla byn Alarcón mitt på den öde spanska högslätten.
En fästning med anor från morernas tid. Nu för tiden en by med ca 150 invånare.
En mycket speciell sevärdhet finns i kyrkan San Juan de Bautista. En konstnär, med namnet Jesús, fick 1994 möjlighet att göra väggmålningar i den nyrestaurerade kykan. Han målade i 8 år! Hela lokalen är täckt av fantastiska skapelser.
En häftig upplevelse speciellt som vi var helt ensamma i lokalen i dessa Corona-tider.
Även i byn var det lugnt, och folktomt. Enda livstecknet var ett gäng gubbar på byns kafé, men deras diskussioner hördes över halva byn.
En sevärdhet till hann vi med. En katt och musfight där musen avslutade med en flygande attack innan den försvann in under en dörr!
Målet för dagen var sedan Segovia för en övernattning på vägen till Asturien på Spaniens nordkust. Segovia visade sig vara en fin liten stad med en lång historia, som startade med Kelterna före romartiden.
Mest känt är den romerska akvedukten som går rakt genom centrum för att sluta vid slottet. Första delen av vattenledningen från källan går under marken, sen 825 meter som akvedukt rakt över centrum i Segovia.
En fantastisk skapelse som har stått här i 2000 år! Byggd med granitblock och utan murbruk!
Många akveduktbilder blev det!
Man kan fundera på vad kommer att stå kvar om 2000 år av vår tids byggnadsverk.
Den gamla staden i Segovia är byggd på en kulle med flera fina gränder och torg.
Ett Plaza Mayor finns också, som i de flesta spanska städer.
Staden var full med folk. Uteserveringarna var fulla med framförallt ungdomar. Vi frågade till och med om det var nåt speciellt på gång, men det var bara en helt vanlig fredag fick vi veta. Kanske vi vant oss av med att se så mycket folk efter hemmakarantänstiden 🙂 .
Vi hittade i alla fall ett bord med utsikt över staden.
Söker man på Petra så dyker framförallt ett av världens 7 underverk upp. Men, nu handlar det om en tur på Mallorca till byn Petra. Som så många andra små samhällen på ön är det en egen kommun med knappt 3000 invånare.
Byn liknar många andra och det är svårt att minnas vilken som är vilken efter våra besök i säkert ett 20-tal små samhällen. Hus byggda av lokal sandsten är det som gäller. Det är väldigt sällan som fasaderna är målade.
Flera fina stenbelagda gator finns det i Petra, inte bara den vanliga asfalten med smala trottoarer.
Torget, eller torgen som det faktiskt är, är fulla med caféer och uteserveringar. Ganska folktomt så här mitt på dagen.
Mallorcas speciella Pa amb oli fick det bli på ett av alla torgkaféerna.
En sak är i alla fall unik med Petra och som gör att det kommer en del turister hit. En man vid namn Junípero Serra föddes här för drygt 300 år sedan. Han var franciskanermunk och grundade ett antal missionärsstationer i Kalifornien, från San Diego och Los Angeles till San Fransisco. Därför räknas han som Kaliforniens grundare.
I Petra finns ett litet museum i kvarteret där han växte upp. Stängt dock så här i Corona-tider.
En minnestavla över vad som var Junípero Serras födelseplats.
Junípero Serra är en historisk person som jag inte hade en aning om förrän jag läste på en del om Petra. Kanske inte den mest kände nu förtiden, men för 300 år sedan var han säkert Petras och Mallorcas mest kände och bereste person. Han uppmärksammades också för några år sedan då han blev helgonförklarad av påven 2015.
Det är en underlig slump att han nu plötsligt är med i all världens tidningar. Han har blivit en symbol för rasism och flera statyer av honom har rivits eller skändats först i San Fransisco, men nu också i Palma.
Junípers staty utanför Basilica San Francisco i Palma har också blivit skändad. Den står i alla fall kvar och har inte rivits som några av hans statyer i Kalifornien.
Jag har förstått det som att demonstranterna i USA anser att Amerikas urbefolkning hanterades grymt när kristendomen skulle spridas och därför ska hans statyer bort.
Så här efter en lååång hemkarantänstid och stegvis nedtrappning till ”det nya normala” längtar man verkligen efter att kunna ta några turer i Palmas gamla stad igen. Nu när det är möjligt passar jag på att dokumentera de två sista trettondelarna av gamla staden. De andra 11 stadsdelarna handlar det om här:
Nu handlar det om den äldsta kärnan av staden, stadsdelen kring katedralen som heter La Seu och stadsdelen kring rådhuset, som heter Cort.
Katedralen och det kungliga palatset Almundaina har fått de bästa platserna med utsikt mot havet.
Katedralen tål alltid att fotograferas. Dag, som natt, i alla väder!
Dessa vackra byggnader har tillägnats egna inlägg tidigare.
Vid Plaça de Cort ligger Palmas rådhus, en byggnad från 1600-talet.
Mitt på torget finns Olivera de Cort. Ett 600 år gammalt olivträd.
Inte någon logik i hur stammarna växer på de gamla olivträden!
Precis intill ligger det mycket charmiga torget Plaça de Santa Eulàlia. Kaféerna och barerna runt torget är riktigt mysiga. Nu med lite extra avstånd mellan borden. Två meters distansiering är det som gäller och det kommer troligen att hålla på ett bra tag till.
Färre bord så här i Coronatider, men också turistfritt!
Ett annat fint torg är Plaça d’En Coll. Här är det restauranger och uteserveringar som gäller. Fast, nu då få vågar sig ut på en tur kan det se riktigt folktomt ut!
Båda stadsdelarna La Seu och Cort består mest av trånga gator och gränder.
Här på Carrer de l’Almudaina finns en del av den gamla stadsmuren kvar, men anor från romartiden.
Det verkar mycket instängt och mörkt att bo här, men många hus har vackra innegårdar som små oaser i den trånga staden.
Min spanskskola, Estudio General Luliano, ligger precis bakom katadralen.
Trots de smala gatorna och brist på fri sikt mot husen, finns här den del vackra byggnader som tex Can Corbella som byggdes kring år 1900 i nymorisk stil. Lätt att missa dem när man går förbi.
Ett pampigt hus där Real Madrid-butiken hyser in sig.
Palau March ligger granne med kungliga palatset och byggdes under andra världskriget av Juan March en affärsman som var bland världens rikaste personer. Idag är byggnaden ett muséum med en del av Juan Marchs samlingar.
Bland annat ”julkrubbor” av det mer avancerade slaget.
I gränderna bakom katedralen finns en del udda små butiker och barer. Den mest udda av dem alla är nog den engelska bokhandeln. Första gången vi besökte stället förklarade engelsmannen som sköter stället att det var lite rörigt för han inte hade sorterat upp allt än. Men, så här ser hela butiken ut alltid. Mycket charmigt är det!
