Tåg+cyklingsturer i Skåne

En vår i Skåne utan bil betyder att man får hitta andra sätt att göra utflykter. Vi passade på att utnyttja Eurovision-veckans speciella skånekort på tågen. En överkomlig kostnad för att resa fritt i hela Skåne i en vecka och som vanligt kan man ta med cyklar gratis.

Första turen gick till Helsingborgstrakten. Vi hoppade av i Ramlösa och cyklade runt i den gamla Brunnsparken. Området räddades från rivning på 70-talet vilket man verkligen kan vara glad för. Många vackra gamla hus som var delar av en turistindustri på 1900-talets början kring det hälsosamma vattnet i källan.

Den gamla källan är fortfarande kvar bakom galler. Idag leds i stället vattnet till en fabrik i ett indistriområde där Ramlösa-flaskorna fylls och sprids över världen.

Efter ca 1 mils cyklande i utkanterna av Helsingborg hamnade vi i Ödåkra. Den gamla spritfabriken ”Spritan” var en storproducent av aquavit i början på 1900-talet. 1917 tvångsinlöstes fabriken av statliga Vin & Sprit och sedan gick det utför till nedläggningen på 70-talet.

Spritan lever ett nytt liv med butiker och caféer.

Sedan bar det av ner mot Öresundskusten där vi passerade Sofiero utan att gå in i rhododendronparken. Det var nån vecka för tidigt för full blomning.

Innan tåget hem passerade vi Helsingborgs ”Riviera” som var ganska folktom denna vårdag.

Nästa tur några dagar senare gick till Ringsjöarna. Planen var att ta tåget till Stehag för att sen cykla mot västra Ringsjön. Men, pågatåget var redan fullt med cyklar ifrån Lund och nästa tåg gick en timme senare. Vi hoppade i stället på första bästa tåg norrut och hamnade i Eslöv.

Det fick bli att starta turen därifrån. En extra mil cykling skadar förstås inte.

En picknicklunch vid en liten badplats vid västra Ringsjön blev första stoppet.

…Ringsjöarna. Same, same, but different 🙂 .

Vägarna kring sjöarna är fina!

En fika på Bosjökloster var eftermiddagsplanen, men kaféet låg inne i klostret och krävde inträde först. ”Kultursnåla” som vi är så blev det en fika på golfbanekaféet intill i stället.

En badplats vid Västra Ringsjön.
I denna lilla trädgård trodde vi man hade satsat på en udda getstaty, men det visade sig vara äkta vara 🙂 .

Tillbaka i Eslöv hägrade en After Bike-paus på torget framför hotell Stensson.

Sista stoppet – Copacabana!

Det var häftigt, nästan overkligt att vara här! Jag hade egentligen ingen lust att åka till Brasilien, gillar inte att vara orolig för sådant som kan hända om man är på fel plats vid fel tillfälle! Men det blev ju bra!

Vi som oftast undviker taxi och hellre åker buss eller tunnelbana gjorde här precis tvärtom. Vi tog en taxi direkt utanför hotellet när vi skulle på vår enda utflykt, till ett av världens sju underverk: Kristusstatyn. En taxi som dessutom väntade på oss där och sedan körde oss tillbaka.

Statyn var klart sevärd och det var det mer än vi som tyckte! Om inte google luras så är den delvis byggd av Skånska cementgjuteriet och sockeln gjord av betong från Limhamn, även det i Skåne!

Cristo Redentor, 30 meter hög utan sin sockel och placerad 700 möh så utsikten är fantastisk. Gissar jag, det var ganska molnigt när vi var här!
Finns det bjussiga turister finns det även apor!
Turister fanns det gott om!

Men vad ska man säga om Copacabana… lite som Waikiki Beach tyvärr! Massturism blandat med misär, mycket folk överallt och turister som nästan kliver över uteliggare. Typ så!

På stranden gick det seriöst inte en minut utan att man blev erbjuden att köpa något, allt från grillade räkor till badbollar!
Det. Var. Så. Mycket. Folk!
Bevattnade gångar så man kunde ta sig över den breda stranden utan att bränna fötterna av sig!
Sugen på en drink? Caipirinha är ju gott!
I närområdet kändes det tryggt att gå så vi promenerade till Ipanemastranden en dag, vi kan ju inte vara stilla!

Dagen efter, vi var bara här två dagar, ville vi till Butifago som vi hört skulle vara ett hipsterområde. Hehe, inte vet jag vad som kännetecknar ett brasilianskt hipsterområde, men detta kändes synnerligen ohipstrigt! Kanske sover alla hipsters på söndagar! Hit hade det varit perfekt att åka tunnelbana, men det fick bli taxi. Det kan låta dyrt med taxiåkande i Rio, men det är precis tvärtom. En tur på en mil kostar bara sådär 70 kr. Helt OK. Vi började med att ta oss till stranden, eller snarare försöka ta oss till stranden, men det var väldigt många vältrafikerade körfält utan övergångsställen att ta sig över (3+3+4+4 närmare bestämt) så vi gav upp.

Istället promenerade vi omkring lite planlöst och plötsligt var vi precis vid foten av ett favelaområde, de ligger ofta just i branta sluttningar. I början av 1900-talet bodde nästan 50% av storstadsbefolkningen i just favelas. I Rio de Janeiro startade regeringen ett projekt i början av 2000-talet där målet var att alla favelas skulle förses med vatten, avlopp och el!

Kontrasterna är stora!

Hundstatus: Hundar i koppel, så himla smart!

Dop i Bordeaux

Dopet ja! Ett katolskt barndop med en stel präst som mässade och vi satt tysta och rakryggade i våra bänkar. Nejnejnej, tvärtom!
Dopet skulle börja 10.00 i kvarterskyrkan St Augustin. Vi samlades på torget framför kyrkan, den charmige prästen minglade runt bland dopgästerna och påtalade att det inte var någon brådska eftersom kyrkan inte var bokad efter dopet. På plats var stora delar av Cyrielles släkt och från Linus sida var vi nio personer, inte illa en vanlig helg i september!

Präst, pappa, gudmor och så lilla Léonore förstås!

På väg in i kyrkan stoppades vi i entrén där föräldrarna skulle svara på om de verkligen ville genomföra dopet. Typ! Jag förstår ju ingen franska!

Väl inne i kyrkan fick jag känslan av att prästen improviserade en del, Linus fick lite spontant i uppdrag att översätta vissa delar till svenska och prästen gick även runt med sin mikrofon och plötsligt förväntades nära anhöriga säga något klokt i denna mick! Mer förberett var att några bibeltexter skulle läsas av anhöriga (även David läste) och att gudmor och gudfar var redo!

Fast ingen hade tränat på huvudmomentet!
Så var den söta, superförkylda Léonore Ingrid Lundberg döpt!

Då var det dags för doplunch för cirka 60 gäster. Vi förflyttade oss till en vingård utanför stan och här blev det lyxigt kalas! Och hjälp vad vi åt: bläckfisk, oxfilé med potatispuffar, ostar och till detta väl utvalda viner! När sedan magen stod i fyra hörn var det dags för den traditionella doptårtan, ett torn av fyllda petit chouxer (franskt ord, svensk pluralform, läses på skånska…) som limmats ihop med smält socker = Croquembouche!

Hur mätt man än är finns det alltid plats för en dessert!
Huvudpersonen tog en powernap!

Helgen fortsatte sedan med besök i St Emilion och guidad tur på vingården Chateau D’Aiguille och bad i Atlanten!
Vi blir alltid väl omhändertagna (och smaklökarna smorda) när vi är här på besök!

Saint Emilion
Plage du Truc Vert – här blev det bad och surf med bodyboards!

Sedan droppade svenskgänget av och David och jag körde norrut några dagar!

Fyra calas vid Cala d’Or

Det finns många calas (vikar) runt Mallorca, det har vi förstått sedan länge. Men, hur många är det egentligen? Nu har jag hittat en lista med 332 calas runt Mallorcas kust. Otroligt! Det är ju en ö som bara är något större än Gotland… Det betyder också att det finns många calas kvar att besöka för oss. En gissning är att vi betat av kanske 30-40 stycken men det är svårt att hålla räkningen.

Målet för dagens promenad var att besöka några nya calas, närmare bestämt vid Cala d’Or på Mallorcas östkust. Det finns dock ingen vik som heter Cala d’Or. Det är istället namnet på en turistort belägen vid ett antal fina små vikar, men med andra namn. Byn började byggas på 30-talet av en arkitekt från Ibiza. Bebyggelsen består framförallt av vita hus som är typiska för medelhavet, men inte så vanliga på Mallorca. Så här mitt i vintern så är de flesta semesterbyar väldigt öde och så också Cala d’Or.

Huvudgatan i Cala d’Or. Ingen trängsel så här års!

Vi startade vår promenad vid Caló des Corral och betade av ett par vikar till innan byn tog slut.

Caló des Corral ser nog inte så här folktom ut i högsäsong…
Cala Ferrera
Cala Serena

Sen tog den branta klippkusten vid, som är typisk för Mallorcas östsida.

Klippkusten är högre än den ser ut på bild. Skulle gissa att det är ett stup på kanske 30-40 meter ner till vattnet.

Sista biten till stranden Cala Mitjana, som var vårt mål, verkade inte framkomlig. Ett stort hus med trädgård låg väldigt nära klippkanten och en hund vaktade tomten såg det ut som.

Vi valde att inte utmana ödet utan svängde tillbaka genom kustvegetationen. Det var kanske inte bästa vägen, men vi kom tillbaka där vi startade i alla fall.

Väl tillbaka i det öde Cala d’Or var vi inställda på att behöva köra någon annanstans för att få lite lunch, men då uppenbarade sig en park med ett typisk spanskt lunchställe, där det dessutom satt folk på uteserveringen. Fantasktisk tur!

Costa Blanca

Från Valencia till Alicante är det inte så långt. När vi nu var på fastlandet och hälsade på så passade vi på att ta en liten tur söderut längs, i turisttermer kallade, Costa Blanca.

Först var planen att köra ytterligare en bit söder ut till Cartagena, men det ligger i region Murcia och där var coronaläget sämre än i region Valencia så det undvek vi. Och mycket riktigt stängdes Murciagränsen för in-och utresor medan vi var på ”rätt sida” av regiongränsen.

På vägen mellan Valencia och Alicante ligger turistorterna på rad vid de fina vita stränderna som gett Costa Blanca sitt namn.

Först gjorde vi ett stopp i Calp för att beskåda den stora ”stenbumlingen”, Peñon de Ifac, som ser ut att ha trillat ner mitt i staden.

Alla orter längs Costa Blanca verkar ha satsat på skyskrapebebyggelse. Värst, om man nu tycker så, är det i Benidorm. Man skulle utan tvekan kunna gissa att detta är Florida eller något liknande ställe.

Platja de Llevant, östra stranden i Benidorm.

Vid denna säsong och vid denna speciella tid var medelåldern mycket hög. På stranden så här mitt på dagen kanske 75 år eller så.

I sanden var det utlagt ett rutmönster med rep för att hålla solbadarna på coronasäkert avstånd!

Ett behagligt ställe att tillbringa vintern på är det förstås, om än lite opersonligt med dessa höga hus i rad.

Till sist nådde vi Alicante som var målet för dagen och för en natt på hotell. En medelstor stad med drygt 300 000 invånare. Också här en del turisthotell och en fin strand, men inte en känsla av typisk turiststad ändå.

Som vanligt tog vi en hel del promenader, framförallt i den gamla stadsdelen Santa Cruz som klättrar upp mot kastellet Santa Barbara på en bergstopp.

Santa Cruz kallas också ”El Barrio” som helt enkelt, betyder ”stadsdelen”.

Trappor och åter trappor är det som gäller om man bor i El Barrio de Santa Cruz.

Många fina gränder och torg finns att utforska i den gamla staden och väldigt folktomt var det i dessa nästan turistfria tider.

Uteserveringar på rad på Plaza Santisima Faz.

Perfekt för att vandra omkring i lugn och ro och titta på alla fina hus.

En bit ovanför gränderna finns alla takterrasser. Användningen kan variera, men en hängmatta med denna utsikt hade man inte sagt nej till!

Ett måste i staden är att promenera på La Explanada de España. En promenadgata byggd 1867 för att passa stadens kvällsflanörer som letar efter en lämplig bar att stanna vid.

Ett vågmönster för att påminna om närheten till havet. Lätt yrselframkallande för en del kanske 🙂

Det blev bara en kort sejour i Alicante denna gång. Lite av speed tourism över det hela, men vi kommer säker förbi här någon annan gång när det inte råder pandemi.

På vägen tillbaka till Valencia tog vi en liten omväg söderut för lite flamingoskådning i saltdammarna vid Santa Pola, men inga flamingos ville låta sig fotograferas, så det blev ett bad i havet istället.

Platja Varadero i östra Santa Pola. För en gångs skull Costa Blanca utan höghus!

En Valenciatur i coronatider

Resor måste planeras på ett lite annaorlunda sätt i dessa pandemitider. Även inom Spanien finns restriktioner och regler som ändrar sig från dag till dag. Resor är inte förbjudna utan till och med, under vissa omständigheter, uppmuntrade av myndigheterna i Spanien. Balearerna planerar till exempel rabatter för sina invånare som turistar inom regionen.

Turiaparken med vetenskapsmuseet i ena änden är ett ställe man bara måste stanna och fotografera vid!

Nu när det var höstlov planerade vi att besöka Valencia för att hälsa på Lovisa och Marcus. Att hälsa på familjen tänkte vi var ett gott skäl till resande. Vi hade också ett mindre flyttlass med bland annat vinterkläder att överlämna till dem.

Reseplanering i dessa tider kräver en del nya överväganden för att inte bli stoppade vid lands- eller regiongränser, fastna i karantäner eller att utsätta sig själv eller andra för smitta.

Vetenskapsmuseet…

Valencia och Balearerna var vid denna tidpunkt på gul smittnivå (enligt spansk klassificering) när övrig spanska regioner, utom kanarieöarna var röda. Smittan var dock på väg upp, som i princip hela Europa, och nya restriktioner var att vänta.

Jag tog färjan till Valencia i förväg. 8 timmar direkt från Palma. Camilla som jobbade någon dag till tog flyget. Det var precis i sista stund för två dagar senare stängde region Valencia gränserna för all in- och utresa. Väl på plats är det ingen risk att fastna eftersom hemresor till ens permanenta adress alltid är OK.

Mycket skrivande om regler, planering och sådant, men tyvärr är det vad som gäller i dessa tider.

Vi hälsade på Lovisa och Marcus i deras lägenhet som de bor i sedan en månad tillbaka i stadsdelen Camins al Grau i östra Valencia.

Lovisa och Marcus + kaninen Hemulen som flyttat med och hittat en favoritkruka att hålla till i.
Soluppgång från Lovisa och Marcus terrass.

Det blev flera långa promenader och elscooterturer i staden detta fina höstlov.

Valencias matkatedral, Mercat Central. Mat är ju viktigt i Spanien och en saluhall bör därför föräras en vacker lokal!

Jag försöker alltid hitta någon lite charmig/småruffig/hipp stadsdel att undersöka lite närmare. Denna gång blev till Cabañal, en stadsdel vid havet och stranden i Valencia.

Att strosa runt i nya städer och stadsdelar är bland det bästa som finns.

På 1800-talet var detta en fiskeby en bit utanför staden. Nu en mer och mer polulär plats att bo på, nära stad och strand.

I Cabañal är det långa raka gator som gäller. Längor med arbetarbaracker fanns här tidigare och stadsplanen fick anpassas till dem.

Många pampiga fasader, som troligen inte fanns i den gamla fiskebyn.

Valencia och speciellt Cabañal är känt för sina kalkelplatt-försedda fasader. En del annorlunda hus finns att beskåda!

En marionettteater klädd i klatschiga kalkelplattor!

Som sig bör i denna typ av områden så finns det en hel del gatukonst att beskåda. Så även i Cabañal.

Stranden vid Cabañal är gigantisk. Ingen risk för trängsel här ens i högsäsong.

Platja del Cabanyal.

Cudillero

Wow, vilken by! David är expert på att hitta bra boenden på mysiga ställen! Lägenhet (inte hotell) och närhet till havsbad var mina önskemål och det blev ju bra! 

Cudillero, en fiskeby med drygt 5000 invånare, på Spaniens nordkust ligger i Asturien. Just Asturien kändes som ett bra val även med tanke på Corona, endast 7 nya fall  den senaste månaden.

Fisken som hängde på tork lite här och var (ibland tillsammans med kläder på klädstrecket) kallas för curadillo, eller havets skinka. Vilken fisk det egentligen är kan variera, men troligen mest havskatt. Fisken fångas, rensas, och får sedan hänga utanför husen för att torka i 4-5 månader innan den tillagas! 

Fiskdoften sprider sig!

Vardagsmotion blev det gott om eftersom hela byn ligger på en slänt. Istället för gator går det trappor kors och tvärs och varken barnvagn, rullstol eller ens dåliga knän hade funkat här. 118 trappsteg upp bodde vi.

Bra boende med magnifik utsikt!

Vacker by både dag och natt!

En kväll åt vi ute, fisk borde vara det självklara valet men i Austurien ska man testa Cachopo. Panerad kalvfile fylld med allt från ost ock skinka till äppelkompott och chevre! Endast kockens fantasi sätter gränserna. Det smakade mums men vilken tur att vi blivit tipsade om att portionerna var stora. De var gigantiska och det var lagom för oss två att dela på en. I denna by, där varje gränd luktade fisk och fiskmåsarna skränade (ja, det var gråtrutar, men skriker man på detta viset får man stå ut med att bli kallad fiskmås) åt vi alltså ingen fisk! Till cahopo skulle man dricka lokal cider som man körde i en sifon, check på den också! 

Cordon bleu? Nej Cachopo. Same, same but different!

Badet i hamnen var kanske inte 100-procentigt, men det gjorde inte så mycket eftersom det ändå var kallt i vattnet. Badkruka is my middle name!

Inte bara jag som är badkruka för den delen!

Dessutom fanns det det många fina badplatser i närheten, vi testade tre olika. Badade noll gånger. Häftig kustlinje!

Playa de San Pedro
Gueirua
Aguilar

Ett litet, eller snarare långt, världsarv från Unesco skulle vi förstås också beta av. En av världens äldsta och mest kända pilgrimsleder Camino de Santiago, Jakobsleden på svenska,  ringlar sig fram från bland annat Lyon i Frankrike till Santiago de Compostela i Spanien. Av de cirka 160 milen gick vi ungefär 3.

Kilometer…?

Mask på, inte lag på det än just i Asturien, men alla använder mask hela tiden!

Sommarsummering 2019

Som vi har cyklat! I Köpenhamn, i Malmö, i Lund, på Österlen och förstås ett antal gånger till och från Lomma! 

Lomma
Skåne är platt, men inte när man cyklar uppför Brösarps backar!
Malmö

I Malmö hittade vi även detta (inte av en slump, slump är inget för David, han kollar allt i förväg):

Nordic Street Food i de gamla lokstallarna i Kirseberg!

Och som vi har badat. Eller inte!
Men vi har varit vid flera olika stränder/badplatser och känt på det kalla vattnet!

Alldeles för många gånger har vi fått cykla snabbt för att hålla undan för regnet!

Vi har också betat av listan över saker vi saknar när vi är i Palma, som släktträffar, kompishäng, Ballerinakex, och grillkvällar. Grillat är godast och något vi längtar efter varje sommar när vi kommer till Lund!

Vad gör väl lite regn när man få äta kolgrillat i trevligt sällskap i Yngsjö?

Fyra veckor har vi fått njuta av svensk sommar och nu är vi redo för Mallorca igen! 

Sommar i Lund och stockrosorna blommar längs kullerstensgatorna!

Hoi An – Vietnam

Efter en vecka i Taiwan tillsammans med Linus och Cyrielle var det nu dags att åka åt olika håll. De fortsatte sin långa asientur och vi åkte till Vietnam.

Vietnam är ett land som vi gärna återvänder till. Efter att ha varit i de sydliga delarna tidigare, så var det nu dags för mellersta Vietnam och den lilla staden Hoi An. Det är en gammal handelsstad med mer är 2000 års historia. Området var centrum för Chamfolket under många hundra år från 700-talet. Hoi An var handelscentrum och My Son några mil inåt landet var det hinduiska centrat.

Lanternor, cyklar och asiatiska rishattar – en vanlig syn i Hoi An.

Hoi An ligger några kilometer från kusten längs floden Thu Bồn, som bidragit till att staden var perfekt som hamn och handelsplats för länderna runtom i sydostasien.

En stor del av staden Hoi An ligger på två öar i floden.

120 000 invånare i staden och säkert lika många turister. Den vackra gamla stadsdelen är ett UNESCO världsarv (har jag nämnt denna lista tidigare? 🙂 ).

Långa gator med mängder av fina gula kinesiska ”shop houses”. Hus med en butiksdel mot gatan och sedan bostad och ofta innergård bakom. Det blev många promenader längs de fina gatorna och ett otal bilder tagna!

Konstbutiker är det gott om! Synd bara att man inte så lätt packar ner en tavla i sin redan välfyllda resväska.

Huvudgatan Trần Phú ringlar sig fram genom centrum och slutar i den japanska gångbron som när den byggdes på 1500-talet var länken mellan den kinesiska och japanska delen av staden. Nu en turstmagnet förstås!

Gula hus blandat med bougainvillea i full blom! Ibland till och med mer blommor än hus.

Hoi An är stället för fotografering även enligt vietnameserna. Framförallt är det populärt med bröllopsfoton.

Lanternor i alla dess former är populära i Vietnam. Hoi An är inget undantag. Mänder av dem överallt, till salu, som prydnader i butiker och restauranger, på båtarna i floden. Lanternorna anses föra med sig tur och framgång och blev populära redan när handlarna bosatte sig i Hoi An på 1500-talet.

Förututom huvudgatorna i den gamla staden så finns det många små gränder att upptäcka. Här är det mer det lokala folklivet som gäller, med enkla restauranger och hus där man nästan kommer rakt in i någons vardagsrum.

Flera buddistiska tempel och ”samlingsplatser” (Assembly Halls) finns att besöka. Alltid väldigt rofyllt och med en lätt rökelsedimma.

Ingången till det 400 år gamla Ba Mu-templet
Quang Trieu Assembly Hall

Tyvärr har fler än vi upptäckt hur fint Hoi An är. På kvällarna ökade skaran av besökare kraftigt. De flesta bor inte i den gamla staden utan i stora hotellkomplex vid stranden. Som tur är är den gamla staden inte exploaterad, så här finns inga stora hotell.

Ja, en och annan turist har sökt sig till Hoi An…

Förutom turism så är det risodling och fiske som gäller.

Risfält och risfältsarbetare i den praktiska rishatten! Bra skydd mot både regn och sol.
De speciella runda korgbåtarna syns överallt. Ett praktiskt färdmedel för att ta sig över floden eller till någon av fiskodlingarna i floden.

Vi blir snabbt lite rastlösa av att bara promenera runt i staden, så med lånecyklar från hotellet blev det ett antal turer ut på landet och till stranden som ligger några kilometer bort. Många småvägar och stigar fanns det att upptäcka och vi gjorde vårt bästa i värmen och på små cyklar.

”Asia style” på sadelhöjden! Knäna under hakan.

Även om vi inte är några strandmänniskor så blev det ett par cykelturer till en liten strandremsa under namnet Hidden Beach. Inte så lätt att hitta, men mycket trevlig!

En fin liten strandrestaurang på Hidden Beach!

Mycket fint fanns det att se i den lilla staden Hoi An och då har jag inte sagt ett ord om maten. Fortsättning följer kring detta viktiga ämne!

Garden Route

Sedan ska det ju, som alltid när man är med David, köras lite bil också – Garden Route närmare bestämt. Rutten som från början startade i Heidelberg och var cirka 30 mil lång är nu nästan 70 mil för det är med Garden Route som med Österlen i Skåne, något oklart var den börjar och slutar eftersom turistmagneter ger klirr i kassan.

Vi susade iväg österut från Kapstaden och hade några mål längs vår väg mot Mossel Bay där vi skulle övernatta, vi hade dock inga planer på äventyrsturism och lockades inte av varken hajsafari, surfing på sanddyner eller världens högsta bungyjump! Då var fin natur mer intressant för vår del och naturen är oslagbar, så otroligt vackert att man måste stanna med jämna mellanrum bara för att njuta. Och fotografera! Dessa dök upp när vi kört en bit och vi blev ganska förvånade.

Babianer på vägen, det visade sig att de är vanliga här och varningsskyltarna duggar tätt. Böter för den som matar dem!

En pingvinkoloni var mitt mål och till en (två, men det återkommer jag till) sådan kom vi i Stoney Point vid Bettys Bay. Lite av en dröm faktiskt att få se pingviner i sin rätta miljö. Fast det känns inte som deras rätta miljö när det är 30 grader varmt och de struttar omkring på solvarma klippor. Den endast 65 cm höga Afrikanska pingvinen är utrotningshotad och finns endast längs Namibias och Sydafrikas kust.

Hermanus hade vi fått tips om att det skulle vara en trevlig by och av kön att döma för att ta sig in i byn med bil verkade det stämma. När bilen hittat en p-plats kunde vi se att det säkert var en trevlig by, men just såhär mitt i julledigheten något överbefolkad så vi lunchade och körde vidare. Allting vi har ätit har varit så fantastiskt gott, fina råvaror tillagade med kärlek på varenda liten restaurang.

När vi lämnat Hermanus och körde vi inåt landet mot Republiken Swellendam och landskapet skiftade från gröna skogar till stora fält där det ganska nyligen skördats.

Väl framme i Mossel Bay hann vi inte mer än äta en supergod middag i byn och sova på det väldigt ombonade och hemtrevliga B&B Aqua Marina!

Sedan blev det mest stopp längs stränder, först Wilderness där det var ganska folktomt och inte många som badade på grund av starka strömmar (och säkerligen för att det var iskallt i vattnet)!

I Knysna, Sydafrikas ostronhuvudstad, nöjde vi oss med att fota en kyrka där gången kantades av Afrikas liljor.

I Nature´s Valley stannade vi för att äta vår medhavda picknick och njuta lite av solens värmande strålar.

Ännu en folktom gigantisk strand där nästan ingen badade, istället höll folket till här – vid en lagun där vattnet inte såg jätteinbjudande ut…Här såg vi också denna rödögda fågel, en kapstrandskata, vanlig längs kusten i södra Afrika.

Sista dagen, när vi egentligen var på väg till flygplatsen körde vi en liten omväg för att få se pingviner även på Boulders Bay söder om Kapstaden. Mycket fascinerande djur!

 

Verifierad av MonsterInsights