En total solförmörkelse som passerar rakt över vår lägenhet kan man ju inte missa. Det är långt mellan solförmörkelser på en viss plats. Nästa gång som det händer i Palma är år 2180 och i Lund kommer det tydligen inte att inträffa före 2200-talet.
Inte något att fundera på alltså. Jag var plats några dagar i förväg och kunde kontrollera att solen inte skulle gå ner bakom bergen när det slutligen var dags. Det hela inträffade 12 augusti kl 20.31. Nästa sak som är viktig är att solen inte döljs av moln. För att troligen slippa detta så är Palma i augusti ett bra ställe att vara på.
Folk börjar samlas längs strandpromenaden i El Molinar utanför Palma för att beskåda förmörkelsemn. Det är slutet på en het dag, så många tar ett kvällsdopp. Den lilla bildrutan visar vilket stråk som räknas som total förmörkelse och att Palma hamnar precis i mitten.Och så hände det! Från en ljus och fin kväll till nästan mörker. 1 min 30 sekunder varade det. Helt fantastisk upplevelse!
Efter skådespelet ljusnade det igen för att åter bli en normal skymning. Det var helt klart värt att ta sig hit för att se detta otroliga fenomen!
Dagen efter var det dags att lämna ön för denna gång. Det börjar bli en vana att flytta bilen från Palma till Bordeaux och tillbaka igen. Jag körde själv och hade valt en ny väg över Pyrenéerna.
Färjan till Barcelona kom fram på eftermiddagen, så att därefter sträckköra till Bordeaux var ingen bra idé. En övernattning i Pamplona var planen. Vägen dit från Barcelona går längs Pyreneerna. Så här mitt i augusti är det varmt. 30-40 grader är normalt och denna dag var det upp emot 40.
En skogsbrand i närheten av Jaca. Vägen mot Pamplona var öppen, i alla fall ett tag till…Aragón-floden rinner längs Pyreneerna och har skapat ett annorlunda landskap. Här byn Berdun på toppen av en grushög ser det ut som.
Pamplona är främst känd för sin årliga tjurrusning längs gamla stadens smala gränder. Inte någon trevligt anledning att vara känd som stad tycker jag.
Tjurrusningen äger rum under festivalen Sanfermínes. En staty på gågatan påminner om detta…Ett udda konstverk av”fastsvetsade” cyklar…Stortorget, Plaza del Castillo, med vackra gamla hus.
Även om Pamplona inte ligger i Baskien (det ligger i regionen Navarra) så finns här en typisk pintxos-gata med mängder av små barer som serverar dessa ”tilltugg på en pinne”.
Calle Javier är centrum för pintxossugna.
Om torsdagskvällen var full med ätande och drickande männoskor så var fredagsmorgonen det motsatta. Öde gränder att strosa omrkring i.
Det är lätt att glömma att det finns en modern stad också utanför gamla staden och stadsmurarna. 200 000 invänare bor det i Pamplona.
Färden över Pyreneerna började med ett besök i häxorns grotta, Zugarramurdi. En naturlig flodgrotta som användes till hedniska fester och häxprocesser.
Nästa stopp var den traditionella Baskiska byn Ainhoa. Denna räknas som en av de vackraste byarna i Frankrike.
Sedan bara en bit bort var det dags för en lunchmacka i byn Espelette. Det är också en typisk baskisk by som är mest känd för chiliodlingar. Espelette-peppar är till och med en skyddad ursprungsbeteckning.
När det var skördesäsong för clillin hängde många i byn upp frukterna för att torka på husfasaden. Inte så vanligt nu, men ett och annat hus följde traditionen, troligen för turisternas skull.
Väl framme i Bordeaux anslöt Camilla och vi passade på att besöka vänner i den fina lilla byn Aubeterre-Sur-Dronne. En fin badplats finns där också vid floden.
Tillbaka i Bordeaux passade vi på att beskåda en vacker solnedgång över bron Pont de Pierre.
SIsta dagen tänkte vi ta en tur till havet och försöka se och förstå vad den enorma skogsbranden väster om Bordeaux hade årstadkommit. Vi kom inte så långt innan bilen ”tappade” växel efter växel så att det tillsist bara var ettan kvar och då var dags att ge upp och kalla på bärgning.
Runt påsk var det dags för några veckor i Bordeaux. De två veckorna efter påskhelgen var det skol- och förskolefritt för barnbarnen så vi passade på att spendera lite extra tid med dem. Vi anlände i dunjackeväder i slutet av mars och hamnade två veckor senare i 30-gradig högsommarvärme. Typisk Bordeauxväder helt enkelt.
Vår gata hade äntligen blivitfärdig! Och full blåregnsblomning i resten av kvarteret.
I påskveckan hade vi besök från Sverige. Då passade vi på att turista lite extra som kanske inte hade blivit av annars.
Bussbåt över floden till Darwin-området med restaurang och street art, som alltid är värt ett besök.
En utflykt mot sydväst och ett besök på den enorma sanddynen Dunes de Pilat.
Stolt poserade vi efter att klätrat upp på den 100 meter höga sanddynen.
Nästa dag bar det iväg på en tur till vinområdena Bourg och Blaye i strilande duggregn.
Smala gränder i Blaye. Knappt ett paraply brett.En fin vinbutik i Bourg skyddade mot regnet och visade sig ha ett stort utbud av lokala viner.
På skärtorsdagen firade vi en 4-åring med franska släkten i Parque Public.
Resten av påskhelgen fortsatte lite i samma stil med bland annat picknick i Bordelais-parken.
Vädret hämtade sig rejält efter regnandet så vi fortsatte med picknic i parker. Denna gång i den udda parken Majolan som anlades i slutet på 1800-talet av en rik bankir. Här var tidigare mest träskmark, så sjöar och kanaler anlades för att torrlägga mark till parken.
Sista veckan blev det plötsligt riktig högsommarvärme med över 30 grader någon dag. Vi bestämde snabbt en tur tillsammans med Léonore ut mot kusten till staden Royan för en övernattning. Jag var i där med mina föräldrar på en campingplats för så där en 50 år sedan.
På vägen stannade vi på zoo La Palmyre. Fina miljöer, men som vanligt verkar djuren ha det ganska tråkigt.
Så här tidigt på säsongen hade inte turisterna hittat hit. Riktigt lugnt och skönt!
Vi bodde en natt på hotell precis vid lilla stranden i Royan.En liten strand blir stor när det är ebb!
Royan visade sig vara en speciell stad som tyskarna ockuperade för att kontrollera Atlanttrafiken under slutet av andra världskriget. De gav inte upp förrän de allierade hade bombat staden så att nästan allt var förstört. Staden byggdes upp på 50 talet, vilket syns väl på stil och arkitektur.
Även kyrkan och saluhallen var byggd i speciell stil med fokus på betong. På vägen tillbaka till Bordeaux tog vi färjan över havsviken Gironde för att se lite nya vyer. 30 minuter tar det över.
Tillbaka i Bordeaux spenderade vi några dagar med Léonore och Freja.
Galet mycket folk på det lilla lokala tor´get i Saint Augustin när folk slutat jobbet.Uteserveringar och grändpromenader hör också till ”nödvändigheterna” när man är i Bordeaux.
En biltur genom Europa är aldrig fel! Nu fanns bilen i Palma och planen var att tillbringa ett tag i Sverige när det är som varmast i södern. Så då passade det bra att köra ”hem” bilen eller hur det nu är.
Halvön Cap de Formentor, det sista man ser av Mallorca på väg från Alcúdia till Barcelona med färja.
Färjeförbindelserna till fastlandet och Barcelona har blivit alltmer smidiga. Det tar 3,5-4 timmar på en snabbgående färja och det är ju helt OK. Väl framme i Barcelona är det 60 mil till Bordeaux, men vi hade ingen brådska så en övernattning på något svalt ställe i Pyrenéerna fick det bli. På vägen passerar man nästan genom Andorra och skidorten Pas de la Casa. Vi gjorde den korta avstickaren på några kilometer som så många andra även om det absolut inte var skidväder. Nej, den här tiden på året är det istället en taxfreemetropol. Sprit, cigaretter och parfym är det som lockar. För vår del var vi nyfikna på om det fanns något bra tequila-sortiment. Det fanns en del, så några prisvärda flaskor inhandlades.
After Ski-musik spreds i det ganska ocharmiga centrumet i Pas de la Casa.
Som övernattningsställe valde vi Ax-les-Thermes i Frankrike, en gammal kurort som blivit skidort med vintern som högsäsong. Nu på sommaren var det ganska folktomt, kanske också för att det även här var 30 grader varmt.
Varma källor finns lite här och där i byn. De används till termalbad eller helt enklet som fotbad mitt i centrum. Det är nog skönt på vintern efter en skidtur, men inte nu med drygt 30 grader i luften.
Efter att ha passerat Pyrenéerna var målet Bordeaux för att hälsa på Léonore med familj.
Vår gata, Rue de Pessac, var fortfarande under renovering… Tillslut ska de nog bli fint, med lite träd och riktig cykelbana.
Denna sommar slås det värmerekord lite överallt i Europa och det som vi trodde skulle bli lite svalare på väg norrut stämde inte alls när det gällde Bordeaux. De två första dagarna passerades 40-gradersstrecket och i en liten lägenhet utan AC var det inte läge för att göra någonting alls. Spanjorerna har sedan länge insett att det då är ”dåligt väder” och man håller sig inne med jalusierna neddragna. En lite udda vana för en nordbo som tänker att man måste vara ute och ta vara på de få soliga dagar som erbjuds.
Bad är något som ändå funkar i värmen och det blev flera turer till hav och sjöar i närheten. Bordeaux är dock ingen stad vid havet, Det är 5-6 mil till närmsta stränderna vid havet eller vid någon av sjöarna nära kusten.
Carcans Plage, en av många fina stränder längs kusten utanför Bordeaux.
Trots värmen kunde vi dra runt Léonore på glassätande, bad, lekplatser och fika!
Efter Bordeaux var slutmålet Lund. Denna gång kändes det lagom att dela upp sträckan och välja två trevliga ställen längs vägen för tvånättersstopp.
Normandie blev valet som första stopp. Flera fina gamla kuststäder finns att välja mellan och vi valde Honfleur, som räknas som en av Frankrikes vackraste småstäder.
På vägen dit gjorde vi en avstickare till Omaha Beach som har betytt så mycket för Europa under andra världskriget. På D-dagen den 6 juni 1944 var denna strand en av de viktiga landstigningsplatserna där det väntade hårt motstånd och många dödsoffer som följd.
Den amerikanska kyrkogården ligger fint och fridfullt precis ovanför Omaha Beach. Över 9000 gravar över stupade soldater finns här.
Honfleurs gamla hamn är riktigt vacker. Förr en viktig hamn i floden Seines utlopp och delta. Nu ett uteserveringsmekka…
Staden har inte bara varit en viktig hamn utan också en stad som har lockat konstnärer, bland annat Monet, på grund av vackra vyer och fin stämning. Även idag är gränderna fulla av små gallerier och konstnärsateljéer.
Eftersom Honfleur ligger i departementet Calvados så besökte vi Calvadosdestilleriet Christian Drouin. Vi fick smaka några varianter med olika lång lagring i ekfat, men nej Calvados är nog inget för oss, så det blev inga inköp.
Vi körde igenom grannbyn till Honfleur som heter Pont-l’Évêque, precis som vitmögelosten. Pont-l’Évêque är en av de äldsta ostsorterna och den luktar ganska gammalt också 🙂 .
Baguette och en bit Pont-l’Évêque i det fria (då känns inte doften så tydligt)
Efter Normandie siktade vi på någon trevlig, lagom stor stad i Nederländerna. Efter mycket sökande blev det Utrecht. Det visade sig vara ett bra val när vi hade tagit oss fram till hotellet i centrum genom svärmar av cyklister.
Utrecht har rankats som världens med cykelvänliga stad. 42 mil cykelbanor, 50% av resor i staden sker med cykel, världens största cykelgarage med plats för 12 500 cyklar osv.
Givetvis passade vi på att hyra cyklar och ta oss runt i och en bit utanför staden. Känslan var att det inte var så disciplinerade cyklister som i tex cykelstaden Köpenhamn. Nästan ingen har hjälm och det görs inte så många tecken om vart man är på väg.
Cyklingen gick ut från centrum mot te- och pannenkoekenhuis Rhijnauwen. Äpple- och kanelpannkaka var gott på den fina uteserveringen vid floden Kromme Rijn.
Gamla staden kring kanalerna Oudegracht och Nieuwegracht (gamla och nya kanalen) är som en enda stor uteservering så här på sommaren. Att staden är en stor universitetsstad hjälper förstås till att fylla alla dessa barer och restauranger.
Kanalerna i Utrecht ligger i källarplan och har ofta försetts med lastkajer som nuförtiden passar perfekt för törstiga och hungriga turister.
Det är inte bara vid kanalerna som folk njuter av en öl i solen, flera fina små torg är också populära.
I början på 80-talet bodde min syster och svåger på Keukenstraat i Utrecht i ett år. Jag hälsade på där några gånger och tänkte nu se om det var sig likt efter drygt 40 år. Fotograferandet ledde till att mannen som bodde i huset blev misstänksam varför turister var intresserade av hans hus och kom därför ut och frågade. Han fick en förklaring och verkade lättad att det inte var något annat det handlade om.
Efter Utrecht satsade vi på en lite längre dagsetapp mot Lund, så det blev inga fler utflykter och vi råkade bara ut för två medelmåttiga ”stau” längs de tyska motorvägarna.
Tre veckor hade fransoserna inplanerade i Sverige denna sommar och om de hoppats på att få vara lite själv i vår lägenhet i Lund så misstog de sig! Vi missar helst inte en sekund av franska prinsessans närvaro.
UniversitetsplatsenMånga fina dagar – här svalka på vår balkong!
Sista veckan fylldes det på med fransoser och prinsessan fick vara med både mormor, morfar, farmor, farfar och sina föräldrar i en stuga på Orust (som vi lånat av fina vänner)!
Skål!
Varje gång jag åker på tur i Sverige slås jag av hur fint det är! Att vi hade tur med vädret gjorde ju inte saken sämre, det blev till och med några bad för oss som annars är badkrukor av rang!
Dessa är dock inga badkrukor!
Utflykter är förstås ett måste och vi hann med
Mollösund:
Promenad, fish&chips och bad blev det här!Svårbadat för både gamla och unga!
Pilane på Tjörn:
Stor och fin skulpturpark!
Lilla Brattön:
Hit åkte vi båt, badade och åt supersmarrig lunch!Hopptorn, lockar även badkrukor till bad!
Även i Lund var det full fart, mycket man vill göra och många man vill träffa! Det var under pandemin som vi fick upp ögonen för hur enkelt det är att ha släktträffar i picknick-form!
Picknick i Botaniska trädg¨årdenPicknick på Lomma beach!Bad med gammelmormor!
Vi har följt gränsen mellan Spanien och Portugal hela vägen söderut och här längst i söder korsade vi den för två nätter i staden Tavira på Algarvekusten.
Den vitkalkade kyrkan Santa Maria do Castelo tronar bakom ringmuren!Många fina kullerstensgränder att gå vilse i!
Floden Gilão rinner genom staden, men det finns flera broar över vattnet. Finast är den romerska bron från 300-talet.
Muslimer bosatte sig här redan på 700-talet, men kristna återerövrade staden och framåt 1400-talet expanderade staden och blev Algarves kommersiella centrum. Traditionen med vackra kaklade hufasader kom med morerna.
Det är fler turister här än på de ställen vi stannat till på i Spanien, men absolut inte turistinvasion! Snarare en väldigt trevlig mix, både i shopping- och restaurangutbud!
Spaning efter flamingos i saltdepåerna!
Vill man bada i Atlanten får man tänka till, man kan vara nära stranden men ändå långt från havet! Kusten är på sina ställen väldigt brant och skillnaderna i tidvattnet påverkar tillgängligheten för bad! Lätt att vada ut när det är ebb, men plötsligt är det flod!
Stora variationer beroende på tidvattnet!
Från Tavira tar man sig enkelt med en badbåt till Ilha de Tavira, men vi valde att köra till Santa Luzia för att därifrån åka med ett litet tåg ut till ön. Målet var, förutom bad, att komma till en ankarkyrkogård (ja, det hamnar väl i kategorin udda sevärdheter!) på Barril Beach.
Minnesmärke för blåfenad tonfisk som på 70-talet var nära att utrotas!Även badkrukorna tog ett dopp i Atlanten!
En vår i Skåne utan bil betyder att man får hitta andra sätt att göra utflykter. Vi passade på att utnyttja Eurovision-veckans speciella skånekort på tågen. En överkomlig kostnad för att resa fritt i hela Skåne i en vecka och som vanligt kan man ta med cyklar gratis.
Första turen gick till Helsingborgstrakten. Vi hoppade av i Ramlösa och cyklade runt i den gamla Brunnsparken. Området räddades från rivning på 70-talet vilket man verkligen kan vara glad för. Många vackra gamla hus som var delar av en turistindustri på 1900-talets början kring det hälsosamma vattnet i källan.
Den gamla källan är fortfarande kvar bakom galler. Idag leds i stället vattnet till en fabrik i ett indistriområde där Ramlösa-flaskorna fylls och sprids över världen.
Efter ca 1 mils cyklande i utkanterna av Helsingborg hamnade vi i Ödåkra. Den gamla spritfabriken ”Spritan” var en storproducent av aquavit i början på 1900-talet. 1917 tvångsinlöstes fabriken av statliga Vin & Sprit och sedan gick det utför till nedläggningen på 70-talet.
Spritan lever ett nytt liv med butiker och caféer.
Sedan bar det av ner mot Öresundskusten där vi passerade Sofiero utan att gå in i rhododendronparken. Det var nån vecka för tidigt för full blomning.
Innan tåget hem passerade vi Helsingborgs ”Riviera” som var ganska folktom denna vårdag.
Nästa tur några dagar senare gick till Ringsjöarna. Planen var att ta tåget till Stehag för att sen cykla mot västra Ringsjön. Men, pågatåget var redan fullt med cyklar ifrån Lund och nästa tåg gick en timme senare. Vi hoppade i stället på första bästa tåg norrut och hamnade i Eslöv.
Det fick bli att starta turen därifrån. En extra mil cykling skadar förstås inte.
En picknicklunch vid en liten badplats vid västra Ringsjön blev första stoppet.
…Ringsjöarna. Same, same, but different 🙂 .Vägarna kring sjöarna är fina!
En fika på Bosjökloster var eftermiddagsplanen, men kaféet låg inne i klostret och krävde inträde först. ”Kultursnåla” som vi är så blev det en fika på golfbanekaféet intill i stället.
En badplats vid Västra Ringsjön.I denna lilla trädgård trodde vi man hade satsat på en udda getstaty, men det visade sig vara äkta vara 🙂 .
Tillbaka i Eslöv hägrade en After Bike-paus på torget framför hotell Stensson.
Det var häftigt, nästan overkligt att vara här! Jag hade egentligen ingen lust att åka till Brasilien, gillar inte att vara orolig för sådant som kan hända om man är på fel plats vid fel tillfälle! Men det blev ju bra!
Vi som oftast undviker taxi och hellre åker buss eller tunnelbana gjorde här precis tvärtom. Vi tog en taxi direkt utanför hotellet när vi skulle på vår enda utflykt, till ett av världens sju underverk: Kristusstatyn. En taxi som dessutom väntade på oss där och sedan körde oss tillbaka.
Statyn var klart sevärd och det var det mer än vi som tyckte! Om inte google luras så är den delvis byggd av Skånska cementgjuteriet och sockeln gjord av betong från Limhamn, även det i Skåne!
Cristo Redentor, 30 meter hög utan sin sockel och placerad 700 möh så utsikten är fantastisk. Gissar jag, det var ganska molnigt när vi var här!Finns det bjussiga turister finns det även apor!Turister fanns det gott om!
Men vad ska man säga om Copacabana… lite som Waikiki Beach tyvärr! Massturism blandat med misär, mycket folk överallt och turister som nästan kliver över uteliggare. Typ så!
På stranden gick det seriöst inte en minut utan att man blev erbjuden att köpa något, allt från grillade räkor till badbollar!Det. Var. Så. Mycket. Folk!Bevattnade gångar så man kunde ta sig över den breda stranden utan att bränna fötterna av sig!Sugen på en drink? Caipirinha är ju gott!I närområdet kändes det tryggt att gå så vi promenerade till Ipanemastranden en dag, vi kan ju inte vara stilla!
Dagen efter, vi var bara här två dagar, ville vi till Butifago som vi hört skulle vara ett hipsterområde. Hehe, inte vet jag vad som kännetecknar ett brasilianskt hipsterområde, men detta kändes synnerligen ohipstrigt! Kanske sover alla hipsters på söndagar! Hit hade det varit perfekt att åka tunnelbana, men det fick bli taxi. Det kan låta dyrt med taxiåkande i Rio, men det är precis tvärtom. En tur på en mil kostar bara sådär 70 kr. Helt OK. Vi började med att ta oss till stranden, eller snarare försöka ta oss till stranden, men det var väldigt många vältrafikerade körfält utan övergångsställen att ta sig över (3+3+4+4 närmare bestämt) så vi gav upp.
Istället promenerade vi omkring lite planlöst och plötsligt var vi precis vid foten av ett favelaområde, de ligger ofta just i branta sluttningar. I början av 1900-talet bodde nästan 50% av storstadsbefolkningen i just favelas. I Rio de Janeiro startade regeringen ett projekt i början av 2000-talet där målet var att alla favelas skulle förses med vatten, avlopp och el!
Dopet ja! Ett katolskt barndop med en stel präst som mässade och vi satt tysta och rakryggade i våra bänkar. Nejnejnej, tvärtom! Dopet skulle börja 10.00 i kvarterskyrkan St Augustin. Vi samlades på torget framför kyrkan, den charmige prästen minglade runt bland dopgästerna och påtalade att det inte var någon brådska eftersom kyrkan inte var bokad efter dopet. På plats var stora delar av Cyrielles släkt och från Linus sida var vi nio personer, inte illa en vanlig helg i september!
Präst, pappa, gudmor och så lilla Léonore förstås!
På väg in i kyrkan stoppades vi i entrén där föräldrarna skulle svara på om de verkligen ville genomföra dopet. Typ! Jag förstår ju ingen franska!
Väl inne i kyrkan fick jag känslan av att prästen improviserade en del, Linus fick lite spontant i uppdrag att översätta vissa delar till svenska och prästen gick även runt med sin mikrofon och plötsligt förväntades nära anhöriga säga något klokt i denna mick! Mer förberett var att några bibeltexter skulle läsas av anhöriga (även David läste) och att gudmor och gudfar var redo!
Fast ingen hade tränat på huvudmomentet!Så var den söta, superförkylda Léonore Ingrid Lundberg döpt!
Då var det dags för doplunch för cirka 60 gäster. Vi förflyttade oss till en vingård utanför stan och här blev det lyxigt kalas! Och hjälp vad vi åt: bläckfisk, oxfilé med potatispuffar, ostar och till detta väl utvalda viner! När sedan magen stod i fyra hörn var det dags för den traditionella doptårtan, ett torn av fyllda petit chouxer (franskt ord, svensk pluralform, läses på skånska…) som limmats ihop med smält socker = Croquembouche!
Hur mätt man än är finns det alltid plats för en dessert!Huvudpersonen tog en powernap!
Helgen fortsatte sedan med besök i St Emilion och guidad tur på vingården Chateau D’Aiguille och bad i Atlanten! Vi blir alltid väl omhändertagna (och smaklökarna smorda) när vi är här på besök!
Saint EmilionPlage du Truc Vert – här blev det bad och surf med bodyboards!
Sedan droppade svenskgänget av och David och jag körde norrut några dagar!
Det finns många calas (vikar) runt Mallorca, det har vi förstått sedan länge. Men, hur många är det egentligen? Nu har jag hittat en lista med 332 calas runt Mallorcas kust. Otroligt! Det är ju en ö som bara är något större än Gotland… Det betyder också att det finns många calas kvar att besöka för oss. En gissning är att vi betat av kanske 30-40 stycken men det är svårt att hålla räkningen.
Målet för dagens promenad var att besöka några nya calas, närmare bestämt vid Cala d’Or på Mallorcas östkust. Det finns dock ingen vik som heter Cala d’Or. Det är istället namnet på en turistort belägen vid ett antal fina små vikar, men med andra namn. Byn började byggas på 30-talet av en arkitekt från Ibiza. Bebyggelsen består framförallt av vita hus som är typiska för medelhavet, men inte så vanliga på Mallorca. Så här mitt i vintern så är de flesta semesterbyar väldigt öde och så också Cala d’Or.
Huvudgatan i Cala d’Or. Ingen trängsel så här års!
Vi startade vår promenad vid Caló des Corral och betade av ett par vikar till innan byn tog slut.
Caló des Corral ser nog inte så här folktom ut i högsäsong…Cala FerreraCala Serena
Sen tog den branta klippkusten vid, som är typisk för Mallorcas östsida.
Klippkusten är högre än den ser ut på bild. Skulle gissa att det är ett stup på kanske 30-40 meter ner till vattnet.
Sista biten till stranden Cala Mitjana, som var vårt mål, verkade inte framkomlig. Ett stort hus med trädgård låg väldigt nära klippkanten och en hund vaktade tomten såg det ut som.
Vi valde att inte utmana ödet utan svängde tillbaka genom kustvegetationen. Det var kanske inte bästa vägen, men vi kom tillbaka där vi startade i alla fall.
Väl tillbaka i det öde Cala d’Or var vi inställda på att behöva köra någon annanstans för att få lite lunch, men då uppenbarade sig en park med ett typisk spanskt lunchställe, där det dessutom satt folk på uteserveringen. Fantasktisk tur!
Från Valencia till Alicante är det inte så långt. När vi nu var på fastlandet och hälsade på så passade vi på att ta en liten tur söderut längs, i turisttermer kallade, Costa Blanca.
Först var planen att köra ytterligare en bit söder ut till Cartagena, men det ligger i region Murcia och där var coronaläget sämre än i region Valencia så det undvek vi. Och mycket riktigt stängdes Murciagränsen för in-och utresor medan vi var på ”rätt sida” av regiongränsen.
På vägen mellan Valencia och Alicante ligger turistorterna på rad vid de fina vita stränderna som gett Costa Blanca sitt namn.
Först gjorde vi ett stopp i Calp för att beskåda den stora ”stenbumlingen”, Peñon de Ifac, som ser ut att ha trillat ner mitt i staden.
Alla orter längs Costa Blanca verkar ha satsat på skyskrapebebyggelse. Värst, om man nu tycker så, är det i Benidorm. Man skulle utan tvekan kunna gissa att detta är Florida eller något liknande ställe.
Platja de Llevant, östra stranden i Benidorm.
Vid denna säsong och vid denna speciella tid var medelåldern mycket hög. På stranden så här mitt på dagen kanske 75 år eller så.
I sanden var det utlagt ett rutmönster med rep för att hålla solbadarna på coronasäkert avstånd!
Ett behagligt ställe att tillbringa vintern på är det förstås, om än lite opersonligt med dessa höga hus i rad.
Till sist nådde vi Alicante som var målet för dagen och för en natt på hotell. En medelstor stad med drygt 300 000 invånare. Också här en del turisthotell och en fin strand, men inte en känsla av typisk turiststad ändå.
Som vanligt tog vi en hel del promenader, framförallt i den gamla stadsdelen Santa Cruz som klättrar upp mot kastellet Santa Barbara på en bergstopp.
Santa Cruz kallas också ”El Barrio” som helt enkelt, betyder ”stadsdelen”.
Trappor och åter trappor är det som gäller om man bor i El Barrio de Santa Cruz.
Många fina gränder och torg finns att utforska i den gamla staden och väldigt folktomt var det i dessa nästan turistfria tider.
Uteserveringar på rad på Plaza Santisima Faz.
Perfekt för att vandra omkring i lugn och ro och titta på alla fina hus.
En bit ovanför gränderna finns alla takterrasser. Användningen kan variera, men en hängmatta med denna utsikt hade man inte sagt nej till!
Ett måste i staden är att promenera på La Explanada de España. En promenadgata byggd 1867 för att passa stadens kvällsflanörer som letar efter en lämplig bar att stanna vid.
Ett vågmönster för att påminna om närheten till havet. Lätt yrselframkallande för en del kanske 🙂
Det blev bara en kort sejour i Alicante denna gång. Lite av speed tourism över det hela, men vi kommer säker förbi här någon annan gång när det inte råder pandemi.
På vägen tillbaka till Valencia tog vi en liten omväg söderut för lite flamingoskådning i saltdammarna vid Santa Pola, men inga flamingos ville låta sig fotograferas, så det blev ett bad i havet istället.
Platja Varadero i östra Santa Pola. För en gångs skull Costa Blanca utan höghus!
