Det verkar inte ta slut på charmiga städer och byar längs vår tur i Spanien och Frankrike. Nu när vi vänt tillbaka hem igen så var sträckan Annecy-Barcelona (där färjan till Palma går) lite onödigt lång. Så en övernattning i Arles i Provence fick det bli.
Två kända saker i Arles är romerska lämningar och att konstnären Van Gogh bodde här en tid och flera av hans verk har lokala motiv som går att beskåda än idag.
Van Gogh’s målning Trottoarkaféet. Motivet finns kvar än idag och heter numera Café Van Gogh.
Den stora behållningen av Arles var att promenera omkring i alla de fina gatorna och gränderna.
En hörna av Place Voltaire med den trevliga restaurangen Crok’ Panda som vi åt på. Inte särskild provencalskt, men mycket gott!
Hela centrala Arles och speciellt gatorna väster om Rue Gambetta är riktigt pittoreska och ofta fulla av blommor och grönt.
Mycket mer provencalskt än så här blir nog inte ett kvartersbageri.
Under romartiden var detta en betydande stad. I centrum finns både en amfiteater för gladiatorspel, som på sin tid rymde 25 000 åskådare och intill finns en teater för skådespel. Två viktiga inslag i den romerska kulturen. Nuförtiden känns det väldigt överdimensionerat för den lilla staden som idag har cirka 50 000 invånare.
Den romerska amfiteatern är välbehållen och används fortfarande för olika evenemang.
Eftersom vi har vänner i Schweiz som vi gärna ville träffa så kom idén upp att träffas någonstans ”på vägen” mellan Palma och Luzern. Jag hade för mig att Annecy låg lämpligt till och skulle vara en fin stad vid foten av alperna, vid en sjö och med flod och kanaler som korsar centrala staden, så därför var förslaget att träffas just här och så blev det.
Staden visade sig vara överfull med turister fastän det är långt före den riktiga turistsäsongen. Anledningen visade sig vara att den årliga filmfestivalen för animerad film gick av stapeln just denna tid.
Att strosa runt i den gamla staden och beundra de fina husen och gränderna är ett måste.
Det är ett måste att stanna varje gång på bron Pont Perrière och fotografera palatset, Le Palais de I’Île, mitt i floden Thiou.
Det är alla kanalerna som gör Annecy så charmigt. Dessa har byggts och byggts ut under många århundraden för att sprida sjövattnet till hus och fabriker och troligen också för att de är vackra.
Vid kanten av Annecysjön ligger parken Jardins de l’Europé. Här finns en liten bro med namnet Pont Des Amours, kärlekens bro.
Bron Pont Des Amours är inte något speciellt, men utsikten är fin!
Längs sjön flockas uthyrare av alla möjliga sjöfarkoster. Till allas förvåning slog vi till på att ta en tur med en motorbåt! En svag utombordare gör att det går att köra på egen hand.
Full koncentration på att inte köra in på fel ställen och få böter av sjöpolisen 🙂Annecy-sjön i all sin prakt.
Tar man landvägen runt sjön blir det ca 4 mil. Vi funderade på att cykla en bit i alla fall, men i stekande sol var det bättre med en biltur runt sjön 🙂 . Dessutom visste vi att i andra änden av sjön fanns en landningsplats för paragliding, som vi ville se.
Söndagar är en marknadsdag i Annecys centrum med fokus på matvaror. Ost finns det förstås (vi är ju i Frankrike!). Tyvärr var det inte läge att köpa några färskvaror och transportera hem i flera dagar.
Såklart ville vi göra en sväng inom Bordeaux också! Främsta anledningen var barnbarnsgos, men vi hann med lite annat också!
Vi testade ett miljövänligt alternativ i vinturismens Mecka med La Bulle Verte som erbjuder elcyklar/elscooters vid 31 olika vingårdar i Frankrike, de flesta i Bordeauxområdet. När man sett sig omkring avslutas det hela med vinprovning!
På vingården Chateau Vieille Tour startade vi vår tur med elscooter. Vi snackar terränggående elscooters. Mycket häftigt! I en app fick man en karta som man kunde följa, där fanns både rutten och lite information om olika platser och sedan var det bara att tuta och köra i egen takt! Wrooom!!!!
Mycket trevligt att köra på ”vägar” bland vinodlingarna.Galet kul!
Det var dags för Lovisa och Marcus att flytta till Lund efter några år i Valencia. En del saker behövde transporteras och framför allt behövde kanin Hemulen flytta med. Gnagare får inte flyga, så en bilfärd med Lovisa och kanin fick det bli. 250 mil är en bra bit, så vi delade upp sträckan i tre delar.
Lämnade Valencia med kanin efter några varv i de valencianska rondellerna! 7 filer och ett par tre stoppljus inne i rondellen. GSPens filtips är inte alltid att lita på.
Inga turistiga utsvävningar kostade vi på oss. Vi valde närmaste vägen från Valencia via Barcelona, Lyon och Frankfurt. Det blev ändå tillräckligt många timmar för Hemulen i sin transportbur. Allt lugnt och stilla. Kanske trivdes Hemulen med bilfärden.
Turen startade i ett Spanien med 30 graders högsommarvärme för att sen bli allt med höstlikt.
Är man i Lund lockar alltid en tur till Skrylle för en joggingtur. Denna gång i gråmulet duggregn. Riktigt fint höstväder alltså!Hemulen på plats, fina Lundapromenader och sen bron mot kontinenten!
Efter en vecka i Lund var det dags att starta turen söderut tog vi vägen om Bordeaux för att hälsa på Léonore, Linus och Cyrielle.
Första stopp blev den lite annorlunda tyska staden Xanten vid floden Rhen på gränsen till Holland. Annorlunda för att det inte låter som ett tyskt stadsnamn och för att det finns romerska lämningar så här långt norrut.
Av det som varit en romersk stad fanns delar av en arena och en del byggnadsdelar kvar. Tyvärr var detta väl inhägnat och inte öppet på de tider som vi var kvar i staden.
Bredvid denna forna stad ligger medeltidsstaden Xanten med ringmurar och fina små gator.
Öde gator i Xanten så här i lågsäsong.Ett lika öde stortorg i gryningen.
Vi körde vidare genom Holland och Belgien för att sedan ta ytterligare ett stopp. Denna gång i franska staden Chartres söder om Paris. Staden är mest känd för sin pampiga katedral och den gamla staden runt omkring.
Katedralen tronar högt över staden.
Hotellet tipsade oss om att det fanns ljusinstallationer som man kunde se på olika ställen i centrum. Det lät inte superspännande, men var väl värt en promenerad runt i natten för att se dessa udda skapelser.
Ljuskonst längs floden i Chartres.Fina gränder i Chartres gamla stad även utan ljuskonst.
Men, Bordeaux var förstås vårt viktigaste mål på vägen söderut.
Det blev några hämtningar på Léonores crèche och trevliga pauser på torget i Saint Augustin.
Det dröjer några månader till innan Léonore kan släppas fri på lekplatsen.
Vi hann också med att träna på ostronätning i saluhallen Marché des Capucins.
Även jag börjar vänja mig och har kommit till nivå 2 (äter två stycken alltså).
Denna gång hade vi bokat en liten lägenhet nära Place Gambetta närmare centrum är tidigare gånger. En riktig innergårdslägenhet som vi hade en del strul med. Depositioner och städtillägg behövde betalas innan man ens fick komma in.
På plats mitt i ett gammalt hus, mitt i stan.
Sista biten hem gick via Barcelona och nattbåten till Palma.
På vägen passerade vi Pyrenéerna via Coll de Pimorent.
Passet var stängt under arbetstid för vägarbeten så vi hamnade först i Andorra av misstag och fastnade i köer av fransmän som passade på att handla öl i det skattefria lilleputtlandet.
Vi hade turen att tajma vinplockningssäsongen med dopbesöket i Bordeaux. Vi fick chansen att följa med på en riktigt trevlig skördefest på vingården Château Réaut.
Château Réaut ligger i distriktet Côtes de Bordeaux – Cadillac några mil sydöst om Bordeaux. Odlingarna ligger på en kulle med utsikt över Garonnedalen.
Till denna årliga plockningsdag bjuds alla vingårdens ca 400(!) delägare och deras släkt och vänner in. Léonores morfar är en av dem och vi var mycket glada för att få följa med.
600 personer kom för att plocka och alla försågs med en sekatör och en låda, sen var det bara att ge sig ut på fältet och klippa loss klasar.
Vi fick inga speciella instruktioner, så vi samlade fina klasar och lät de som var lite skrumpna ligga kvar på marken som näring till nästa års skörd.
Vi plockade Cabernet sauvignon, inte större än blåbär detta torra år. Små druvor = liten skörd, men bättre kvalitet säger de som vet.Från våra lådor till rensningsmaskinen och sen direkt till jästankarna.
Efter en stunds plockning så serverades lunch på gårdsplanen för alla 600 plockarna.
Till lunchen serverades ostron till förrätt och sedan biff med bakad potatis.
Ostronbrickor behöver hållas kylda, så då passade vinkällaren bra!Rejäla biffar och grillar och skottkärror med bakad potatis!Léonore, samma årgång som vinet, var med på sin allra första skördefest 🙂
Med lite tid över i Bordeaux så passade vi också på att ta en tur ut i de ”finare” vindistrikten där de flesta av de fem högst rankade Bordeaux-vinerna finns. Eftersom vinindustrin är ganska konservativ så bygger detta på den klassificering som gjordes på begäran av Napoleon III 1855.
Vi körde norrut från Bordeaux längs Garonnefloden med siktet inställt på tre vinslott av denna högsta klass ”Premier Grand Cru Classé”. De ligger i områdena Pauillac och Margeaux som är delar av Haut-Médoc. Dessa slott behöver ingen ytterligare publicitet, så de har principen att hålla borta nyfikna så långt det går.
Château Margaux – här blev vi stoppade i den pampiga allén in till slottet.Château Latour – här kom vi inte alls nära, men vinfälten var fina.Château Lafite Rothschild
Vi passade i alla fall på att stanna på ett slumpvist chateau och handlade några flaskor från Domaine de Cartujac. Här blev vi väl omhändertagna. Butiksmannen tänkte guida oss till rätt köp genom att fråga om vi hade någon ”cave”. Nej, ingen grotta tänkte vi, men franskans vinkällare heter cave, så på engelska är det närmast tillhands att säga så. Vi fattade ganska snabbt i alla fall och fick guidning till ett bra vin som inte behöver lagras.
En biltur i Bretagne och Normandie har jag haft som mål i många år. Från La Rochelle som var vårt första stopp efter Bordeaux är det inte så långt dit, bara ca 30 mil, så nu var det läge att passa på.
Det viktigaste på turen för min del var ett besök på Mont-Saint-Michel.
Jag hade sökt och hittat byn Dinan i Bretagne för att stanna två nätter. Det visade sig vara ett riktigt fint litet samhälle med en medeltida stadskärna och en småbåtshamn i floden Rance.
Branta kullestengator leder från hamnen upp till byn med en ringmur från med anor från medeltiden. Just nu höll muren på att renoveras, så tyvärr gick det inte att gå en tur på den.
Helt sjukt vackert! Som att promenera i ett museum.
Vissa av husen är så gamla som från 1200-talet men ändå hyfsat välbehållna och användbara som bostäder och restauranger.
Vi bodde nere längs hamnen i ett gammalt lite pittoreskt hotell.
Knarrande och lutande golv och en liten blombukett! En hel del charm på B&B Le Poisson Ivre (”den fulla fisken”).
Restaurangerna låg som ett pärlband längs floden. På torsdagskvällen var det nästan fullt men sedan på fredagkvällen var det mesta stängt. Lite underligt…
Bretagne är ju känt för skaldjur i alla möjliga former. Vi satsade på att smaka några typiska läckerheter. Camilla gick all-in medan jag höll mig till en ”smakportion”.
Nej, inte samma måltid! Ostron en dag och musslor nästa.
Men det var Mont-Saint-Michel som var målet. På vägen dit passerades kustbyn Cancale som är känd för sin ostronproduktion.
Men, sedan var det dags för Mont-Saint-Michel! Redan på 700-talet började en kyrka byggas på den lilla tidvattenön utanför Normadies kust. Några hundra år senare byggdes ett kloster på ön och sedan har det byggts på efter hand så att det nu är ett litet samhälle runt klosterkyrkan på toppen. En perfekt plats för ett kloster, som ju ofta ligger på svåråtkomliga ställen.
Från början var det säkert ett äventyr att ta sig ut till ön. Det gällde att tajma tidvattnet och undvika att fastna i leran. Just i denna vik i engelska kanalen är tidvattenskillnaden bland den högsta i världen, runt 10 meter och det tar bara cirka 6 timmar mellan låg och högvatten!
Smala gränder är det på ön. Inte mycket plats för annat än hus och klosterkyrka.
Nuförtiden är det säkrare att ta sig ut. Antingen går man på en bro ut eller så kan man hoppa på en buss. Vi valde att gå de cirka 2,5 kilometrarna från parkeringen men sedan vara bekväma och tog bussen tillbaka.
En aktivitet vid lågvatten är att vandra ut i havsviken och klafsa i leran. Här ett antal grupper av vandrare som tajmar turen med att vattnet fortfarande är på väg ut.
David, aka min reiseleiter, har alltid något nytt han vill se! Efter dopet var det bestämt att vi skulle göra en tredagars-utflykt norrut för att besöka Mont St Michel, då blev vi ”tvungna” att stanna till i La Rochelle (pga fint) och då var det visst lika bra att ta en hotellnatt där också!
La Rochelle alltså! En 1000 år gammal hamnstad i sydvästra Frankrike, fortfarande en viktig kuststad och en stad med blomstrande turism!
I slutet av 1800-talet byggdes järnvägen hit för att att avlasta hamnarna och få snabbare transporter av både gods och passagerare till England bland annat.
Stationsbyggnaden är pampig!
Turister är här gott om och alla ska fota de medeltida tornen i hamnen. Så även vi, på dagen, i skymningen och på natten.
Saint Nicolastornet och Kedjetornet är stratigiskt placerade vid hamninloppet. Mellan tornen drog man ut en kedja för att stoppa obehöriga från att ta sig in.
Klocktornet (mycket fokus på torn här) leder in i gamla stan!
Allra mest gillade vi området Saint Nicolas mellan stationen och den gamla hamnen, ett område i lite mer bohemisk stil!
Dopet ja! Ett katolskt barndop med en stel präst som mässade och vi satt tysta och rakryggade i våra bänkar. Nejnejnej, tvärtom! Dopet skulle börja 10.00 i kvarterskyrkan St Augustin. Vi samlades på torget framför kyrkan, den charmige prästen minglade runt bland dopgästerna och påtalade att det inte var någon brådska eftersom kyrkan inte var bokad efter dopet. På plats var stora delar av Cyrielles släkt och från Linus sida var vi nio personer, inte illa en vanlig helg i september!
Präst, pappa, gudmor och så lilla Léonore förstås!
På väg in i kyrkan stoppades vi i entrén där föräldrarna skulle svara på om de verkligen ville genomföra dopet. Typ! Jag förstår ju ingen franska!
Väl inne i kyrkan fick jag känslan av att prästen improviserade en del, Linus fick lite spontant i uppdrag att översätta vissa delar till svenska och prästen gick även runt med sin mikrofon och plötsligt förväntades nära anhöriga säga något klokt i denna mick! Mer förberett var att några bibeltexter skulle läsas av anhöriga (även David läste) och att gudmor och gudfar var redo!
Fast ingen hade tränat på huvudmomentet!Så var den söta, superförkylda Léonore Ingrid Lundberg döpt!
Då var det dags för doplunch för cirka 60 gäster. Vi förflyttade oss till en vingård utanför stan och här blev det lyxigt kalas! Och hjälp vad vi åt: bläckfisk, oxfilé med potatispuffar, ostar och till detta väl utvalda viner! När sedan magen stod i fyra hörn var det dags för den traditionella doptårtan, ett torn av fyllda petit chouxer (franskt ord, svensk pluralform, läses på skånska…) som limmats ihop med smält socker = Croquembouche!
Hur mätt man än är finns det alltid plats för en dessert!Huvudpersonen tog en powernap!
Helgen fortsatte sedan med besök i St Emilion och guidad tur på vingården Chateau D’Aiguille och bad i Atlanten! Vi blir alltid väl omhändertagna (och smaklökarna smorda) när vi är här på besök!
Saint EmilionPlage du Truc Vert – här blev det bad och surf med bodyboards!
Sedan droppade svenskgänget av och David och jag körde norrut några dagar!
Léonores dop i Bordeaux var målet för en biltur från Palma till Bordeaux. Bilfärjor från Mallorca till fastlandet går alltid på dagen och tar många timmar. Kortaste båtturen och kortaste landvägen vidare på fastlandet går via Barcelona, så det fick det bli denna gång.
Efter ankomst till Barcelona blev första stopp staden Lleida. En ganska anonym stad vid foten av Pyrenéerna. Största sevärdheten är den stora borgen och katedralen på toppen av en klippa mitt i staden.
Castell de la Suda med tillhörande katedral.Fin utsikt över Lleida från den lilla vaktkuren. Lite dåligt med säkerheten kan man tycka. Inga räcken här inte!
En promenad i gamla staden var lite av en besvikelse. Öde gator och drogförsäljare/missbrukare i nästan varje gathörn… En del fin gatukonst hittade vi i alla fall.
Sedan fortsatte vi turen över Pyrenéerna med ett fikastopp i medeltida byn Aínsa.
Otroligt så många gamla välbevarade byar det finns i Spanien och Aínsa är en av dem.
När franska gränsen passerats tänkte vi att ett bad i en bergssjö skulle vara trevligt. Vi gjorde en avstickare på krokiga vägar till sjön Orédon på knappt 2000 meters höjd.
Fins utsikt på vägen mot bergssjön och trevliga kurvor som GPSen guidade oss igenom.
Men detta torrår var det brist på vatten och sjön var nästan borta. En pricknick blev det, men inget bad för det var för lite vatten eller för att det var alldelses för kallt 🙂 .
En stor sjö är det, speciellt när den är fylld. Här ser man att jag är nere och kollar vattentempen.
GPSen ledde oss sedan av någon anledning på småvägar över passet La Hourquette d’Ancizan.
Det var tur för utsikten och de oändliga betesmarkerna var fantastiska.
Åsnorna var mest drivna i att tigga mat av turisterna.
Eftersom detta är Frankrike så dök det upp en ostbutik när man minst anade det. Så även här mitt i de öde betesmarkerna.
Närproducerat kan man tänka. Mitt bland kor, får och getter.
Nästa övernattning blev i byn Bagnères-de-Bigorre som vi har bott i tidigare. På något sätt har vi fastnat för denna lilla by i utkanten av Pyrenéerna. En kurort med anor från romartiden då de varma källorna var populära. Inget bad blev det här heller, men väl några promenader i byn.
Vi bodde på det lilla udda pensionatet Le Bearn. Det funkade fint trots språkförbistringar. Rejäla kaffekoppar till frukost var ett plus i kanten!
Efter Bagnères körde vi raka vägen till Bordeaux där släkten började samlas för Léonores dop.
Till Bordeaux åkte vi för att vi ville träffa barnbarnet Léonore igen, nu nästan tre månader gammal. Ja, för att träffa Linus och Cyrielle också förstås.
Men utan att ha koll på det så var denna midsommarhelg också tiden för vinfestivalen Fête Le Vin, som hålls vartannat år. Nu var det dessutom fyra år sedan förra gången då covid har satt stopp för festivaler av alla de slag.
Efter att ha besökt några vinfestivaler på andra platser i världen hade vi en tanke om hur det skulle se ut, men det här är ju en vinmetropol av stora mått så detta var något helt annat.
Bordeaux’s olika vinområden hade var sin ”paviljong” där deras olika viner kunde provas. Dessa var utspridda längs floden Garonne’s ”strandpromenad”. Totalt cirka 1,5 km från start till slut. Gott om plats för alla besökare och det behövdes. 35 000 besökare de tre första dagarna.
Efter att ha betalat för ett ”klippkort” med upp till 11 provsmakningar så får man ett glas att bära med sig, Sedan är det bara att välja var man ska börja.
Médoc-området. Här finns flera av de allra finaste bordeauxvinerna ifrån Margeaux och Pauillac. Toppvinerna delas inte ut här dock, men gott var det ändå.
Paviljongen med viner från Saint-Émilion, Pomerol och Fronsac var min favorit.
En utställning av gamla skepp var igång samtidigt inne på området, med några fina segelskutor.
När man var nöjd med provandet kunde man sedan besöka alkotesthuset för att se om man var nykter eller ej.
Vi hade delat upp provandet på två dagar, så efter 5 små provningsransoner hade vi bara nått upp till halva den franska ”nybörjargränsen” (de som haft körkort mindre än 1 år) på 0,2 promille. Erfarna förare få ha upp till 0,5 promille…
Léonore var med på båda dagarnas festivalbesök, men sov bort nästan hela tiden 🙂
