Det var dags för Lovisa och Marcus att flytta till Lund efter några år i Valencia. En del saker behövde transporteras och framför allt behövde kanin Hemulen flytta med. Gnagare får inte flyga, så en bilfärd med Lovisa och kanin fick det bli. 250 mil är en bra bit, så vi delade upp sträckan i tre delar.
Lämnade Valencia med kanin efter några varv i de valencianska rondellerna! 7 filer och ett par tre stoppljus inne i rondellen. GSPens filtips är inte alltid att lita på.
Inga turistiga utsvävningar kostade vi på oss. Vi valde närmaste vägen från Valencia via Barcelona, Lyon och Frankfurt. Det blev ändå tillräckligt många timmar för Hemulen i sin transportbur. Allt lugnt och stilla. Kanske trivdes Hemulen med bilfärden.
Turen startade i ett Spanien med 30 graders högsommarvärme för att sen bli allt med höstlikt.
Är man i Lund lockar alltid en tur till Skrylle för en joggingtur. Denna gång i gråmulet duggregn. Riktigt fint höstväder alltså!Hemulen på plats, fina Lundapromenader och sen bron mot kontinenten!
Efter en vecka i Lund var det dags att starta turen söderut tog vi vägen om Bordeaux för att hälsa på Léonore, Linus och Cyrielle.
Första stopp blev den lite annorlunda tyska staden Xanten vid floden Rhen på gränsen till Holland. Annorlunda för att det inte låter som ett tyskt stadsnamn och för att det finns romerska lämningar så här långt norrut.
Av det som varit en romersk stad fanns delar av en arena och en del byggnadsdelar kvar. Tyvärr var detta väl inhägnat och inte öppet på de tider som vi var kvar i staden.
Bredvid denna forna stad ligger medeltidsstaden Xanten med ringmurar och fina små gator.
Öde gator i Xanten så här i lågsäsong.Ett lika öde stortorg i gryningen.
Vi körde vidare genom Holland och Belgien för att sedan ta ytterligare ett stopp. Denna gång i franska staden Chartres söder om Paris. Staden är mest känd för sin pampiga katedral och den gamla staden runt omkring.
Katedralen tronar högt över staden.
Hotellet tipsade oss om att det fanns ljusinstallationer som man kunde se på olika ställen i centrum. Det lät inte superspännande, men var väl värt en promenerad runt i natten för att se dessa udda skapelser.
Ljuskonst längs floden i Chartres.Fina gränder i Chartres gamla stad även utan ljuskonst.
Men, Bordeaux var förstås vårt viktigaste mål på vägen söderut.
Det blev några hämtningar på Léonores crèche och trevliga pauser på torget i Saint Augustin.
Det dröjer några månader till innan Léonore kan släppas fri på lekplatsen.
Vi hann också med att träna på ostronätning i saluhallen Marché des Capucins.
Även jag börjar vänja mig och har kommit till nivå 2 (äter två stycken alltså).
Denna gång hade vi bokat en liten lägenhet nära Place Gambetta närmare centrum är tidigare gånger. En riktig innergårdslägenhet som vi hade en del strul med. Depositioner och städtillägg behövde betalas innan man ens fick komma in.
På plats mitt i ett gammalt hus, mitt i stan.
Sista biten hem gick via Barcelona och nattbåten till Palma.
På vägen passerade vi Pyrenéerna via Coll de Pimorent.
Passet var stängt under arbetstid för vägarbeten så vi hamnade först i Andorra av misstag och fastnade i köer av fransmän som passade på att handla öl i det skattefria lilleputtlandet.
Vi hade turen att tajma vinplockningssäsongen med dopbesöket i Bordeaux. Vi fick chansen att följa med på en riktigt trevlig skördefest på vingården Château Réaut.
Château Réaut ligger i distriktet Côtes de Bordeaux – Cadillac några mil sydöst om Bordeaux. Odlingarna ligger på en kulle med utsikt över Garonnedalen.
Till denna årliga plockningsdag bjuds alla vingårdens ca 400(!) delägare och deras släkt och vänner in. Léonores morfar är en av dem och vi var mycket glada för att få följa med.
600 personer kom för att plocka och alla försågs med en sekatör och en låda, sen var det bara att ge sig ut på fältet och klippa loss klasar.
Vi fick inga speciella instruktioner, så vi samlade fina klasar och lät de som var lite skrumpna ligga kvar på marken som näring till nästa års skörd.
Vi plockade Cabernet sauvignon, inte större än blåbär detta torra år. Små druvor = liten skörd, men bättre kvalitet säger de som vet.Från våra lådor till rensningsmaskinen och sen direkt till jästankarna.
Efter en stunds plockning så serverades lunch på gårdsplanen för alla 600 plockarna.
Till lunchen serverades ostron till förrätt och sedan biff med bakad potatis.
Ostronbrickor behöver hållas kylda, så då passade vinkällaren bra!Rejäla biffar och grillar och skottkärror med bakad potatis!Léonore, samma årgång som vinet, var med på sin allra första skördefest 🙂
Med lite tid över i Bordeaux så passade vi också på att ta en tur ut i de ”finare” vindistrikten där de flesta av de fem högst rankade Bordeaux-vinerna finns. Eftersom vinindustrin är ganska konservativ så bygger detta på den klassificering som gjordes på begäran av Napoleon III 1855.
Vi körde norrut från Bordeaux längs Garonnefloden med siktet inställt på tre vinslott av denna högsta klass ”Premier Grand Cru Classé”. De ligger i områdena Pauillac och Margeaux som är delar av Haut-Médoc. Dessa slott behöver ingen ytterligare publicitet, så de har principen att hålla borta nyfikna så långt det går.
Château Margaux – här blev vi stoppade i den pampiga allén in till slottet.Château Latour – här kom vi inte alls nära, men vinfälten var fina.Château Lafite Rothschild
Vi passade i alla fall på att stanna på ett slumpvist chateau och handlade några flaskor från Domaine de Cartujac. Här blev vi väl omhändertagna. Butiksmannen tänkte guida oss till rätt köp genom att fråga om vi hade någon ”cave”. Nej, ingen grotta tänkte vi, men franskans vinkällare heter cave, så på engelska är det närmast tillhands att säga så. Vi fattade ganska snabbt i alla fall och fick guidning till ett bra vin som inte behöver lagras.
En biltur i Bretagne och Normandie har jag haft som mål i många år. Från La Rochelle som var vårt första stopp efter Bordeaux är det inte så långt dit, bara ca 30 mil, så nu var det läge att passa på.
Det viktigaste på turen för min del var ett besök på Mont-Saint-Michel.
Jag hade sökt och hittat byn Dinan i Bretagne för att stanna två nätter. Det visade sig vara ett riktigt fint litet samhälle med en medeltida stadskärna och en småbåtshamn i floden Rance.
Branta kullestengator leder från hamnen upp till byn med en ringmur från med anor från medeltiden. Just nu höll muren på att renoveras, så tyvärr gick det inte att gå en tur på den.
Helt sjukt vackert! Som att promenera i ett museum.
Vissa av husen är så gamla som från 1200-talet men ändå hyfsat välbehållna och användbara som bostäder och restauranger.
Vi bodde nere längs hamnen i ett gammalt lite pittoreskt hotell.
Knarrande och lutande golv och en liten blombukett! En hel del charm på B&B Le Poisson Ivre (”den fulla fisken”).
Restaurangerna låg som ett pärlband längs floden. På torsdagskvällen var det nästan fullt men sedan på fredagkvällen var det mesta stängt. Lite underligt…
Bretagne är ju känt för skaldjur i alla möjliga former. Vi satsade på att smaka några typiska läckerheter. Camilla gick all-in medan jag höll mig till en ”smakportion”.
Nej, inte samma måltid! Ostron en dag och musslor nästa.
Men det var Mont-Saint-Michel som var målet. På vägen dit passerades kustbyn Cancale som är känd för sin ostronproduktion.
Men, sedan var det dags för Mont-Saint-Michel! Redan på 700-talet började en kyrka byggas på den lilla tidvattenön utanför Normadies kust. Några hundra år senare byggdes ett kloster på ön och sedan har det byggts på efter hand så att det nu är ett litet samhälle runt klosterkyrkan på toppen. En perfekt plats för ett kloster, som ju ofta ligger på svåråtkomliga ställen.
Från början var det säkert ett äventyr att ta sig ut till ön. Det gällde att tajma tidvattnet och undvika att fastna i leran. Just i denna vik i engelska kanalen är tidvattenskillnaden bland den högsta i världen, runt 10 meter och det tar bara cirka 6 timmar mellan låg och högvatten!
Smala gränder är det på ön. Inte mycket plats för annat än hus och klosterkyrka.
Nuförtiden är det säkrare att ta sig ut. Antingen går man på en bro ut eller så kan man hoppa på en buss. Vi valde att gå de cirka 2,5 kilometrarna från parkeringen men sedan vara bekväma och tog bussen tillbaka.
En aktivitet vid lågvatten är att vandra ut i havsviken och klafsa i leran. Här ett antal grupper av vandrare som tajmar turen med att vattnet fortfarande är på väg ut.
David, aka min reiseleiter, har alltid något nytt han vill se! Efter dopet var det bestämt att vi skulle göra en tredagars-utflykt norrut för att besöka Mont St Michel, då blev vi ”tvungna” att stanna till i La Rochelle (pga fint) och då var det visst lika bra att ta en hotellnatt där också!
La Rochelle alltså! En 1000 år gammal hamnstad i sydvästra Frankrike, fortfarande en viktig kuststad och en stad med blomstrande turism!
I slutet av 1800-talet byggdes järnvägen hit för att att avlasta hamnarna och få snabbare transporter av både gods och passagerare till England bland annat.
Stationsbyggnaden är pampig!
Turister är här gott om och alla ska fota de medeltida tornen i hamnen. Så även vi, på dagen, i skymningen och på natten.
Saint Nicolastornet och Kedjetornet är stratigiskt placerade vid hamninloppet. Mellan tornen drog man ut en kedja för att stoppa obehöriga från att ta sig in.
Klocktornet (mycket fokus på torn här) leder in i gamla stan!
Allra mest gillade vi området Saint Nicolas mellan stationen och den gamla hamnen, ett område i lite mer bohemisk stil!
Dopet ja! Ett katolskt barndop med en stel präst som mässade och vi satt tysta och rakryggade i våra bänkar. Nejnejnej, tvärtom! Dopet skulle börja 10.00 i kvarterskyrkan St Augustin. Vi samlades på torget framför kyrkan, den charmige prästen minglade runt bland dopgästerna och påtalade att det inte var någon brådska eftersom kyrkan inte var bokad efter dopet. På plats var stora delar av Cyrielles släkt och från Linus sida var vi nio personer, inte illa en vanlig helg i september!
Präst, pappa, gudmor och så lilla Léonore förstås!
På väg in i kyrkan stoppades vi i entrén där föräldrarna skulle svara på om de verkligen ville genomföra dopet. Typ! Jag förstår ju ingen franska!
Väl inne i kyrkan fick jag känslan av att prästen improviserade en del, Linus fick lite spontant i uppdrag att översätta vissa delar till svenska och prästen gick även runt med sin mikrofon och plötsligt förväntades nära anhöriga säga något klokt i denna mick! Mer förberett var att några bibeltexter skulle läsas av anhöriga (även David läste) och att gudmor och gudfar var redo!
Fast ingen hade tränat på huvudmomentet!Så var den söta, superförkylda Léonore Ingrid Lundberg döpt!
Då var det dags för doplunch för cirka 60 gäster. Vi förflyttade oss till en vingård utanför stan och här blev det lyxigt kalas! Och hjälp vad vi åt: bläckfisk, oxfilé med potatispuffar, ostar och till detta väl utvalda viner! När sedan magen stod i fyra hörn var det dags för den traditionella doptårtan, ett torn av fyllda petit chouxer (franskt ord, svensk pluralform, läses på skånska…) som limmats ihop med smält socker = Croquembouche!
Hur mätt man än är finns det alltid plats för en dessert!Huvudpersonen tog en powernap!
Helgen fortsatte sedan med besök i St Emilion och guidad tur på vingården Chateau D’Aiguille och bad i Atlanten! Vi blir alltid väl omhändertagna (och smaklökarna smorda) när vi är här på besök!
Saint EmilionPlage du Truc Vert – här blev det bad och surf med bodyboards!
Sedan droppade svenskgänget av och David och jag körde norrut några dagar!
Léonores dop i Bordeaux var målet för en biltur från Palma till Bordeaux. Bilfärjor från Mallorca till fastlandet går alltid på dagen och tar många timmar. Kortaste båtturen och kortaste landvägen vidare på fastlandet går via Barcelona, så det fick det bli denna gång.
Efter ankomst till Barcelona blev första stopp staden Lleida. En ganska anonym stad vid foten av Pyrenéerna. Största sevärdheten är den stora borgen och katedralen på toppen av en klippa mitt i staden.
Castell de la Suda med tillhörande katedral.Fin utsikt över Lleida från den lilla vaktkuren. Lite dåligt med säkerheten kan man tycka. Inga räcken här inte!
En promenad i gamla staden var lite av en besvikelse. Öde gator och drogförsäljare/missbrukare i nästan varje gathörn… En del fin gatukonst hittade vi i alla fall.
Sedan fortsatte vi turen över Pyrenéerna med ett fikastopp i medeltida byn Aínsa.
Otroligt så många gamla välbevarade byar det finns i Spanien och Aínsa är en av dem.
När franska gränsen passerats tänkte vi att ett bad i en bergssjö skulle vara trevligt. Vi gjorde en avstickare på krokiga vägar till sjön Orédon på knappt 2000 meters höjd.
Fins utsikt på vägen mot bergssjön och trevliga kurvor som GPSen guidade oss igenom.
Men detta torrår var det brist på vatten och sjön var nästan borta. En pricknick blev det, men inget bad för det var för lite vatten eller för att det var alldelses för kallt 🙂 .
En stor sjö är det, speciellt när den är fylld. Här ser man att jag är nere och kollar vattentempen.
GPSen ledde oss sedan av någon anledning på småvägar över passet La Hourquette d’Ancizan.
Det var tur för utsikten och de oändliga betesmarkerna var fantastiska.
Åsnorna var mest drivna i att tigga mat av turisterna.
Eftersom detta är Frankrike så dök det upp en ostbutik när man minst anade det. Så även här mitt i de öde betesmarkerna.
Närproducerat kan man tänka. Mitt bland kor, får och getter.
Nästa övernattning blev i byn Bagnères-de-Bigorre som vi har bott i tidigare. På något sätt har vi fastnat för denna lilla by i utkanten av Pyrenéerna. En kurort med anor från romartiden då de varma källorna var populära. Inget bad blev det här heller, men väl några promenader i byn.
Vi bodde på det lilla udda pensionatet Le Bearn. Det funkade fint trots språkförbistringar. Rejäla kaffekoppar till frukost var ett plus i kanten!
Efter Bagnères körde vi raka vägen till Bordeaux där släkten började samlas för Léonores dop.
Till Bordeaux åkte vi för att vi ville träffa barnbarnet Léonore igen, nu nästan tre månader gammal. Ja, för att träffa Linus och Cyrielle också förstås.
Men utan att ha koll på det så var denna midsommarhelg också tiden för vinfestivalen Fête Le Vin, som hålls vartannat år. Nu var det dessutom fyra år sedan förra gången då covid har satt stopp för festivaler av alla de slag.
Efter att ha besökt några vinfestivaler på andra platser i världen hade vi en tanke om hur det skulle se ut, men det här är ju en vinmetropol av stora mått så detta var något helt annat.
Bordeaux’s olika vinområden hade var sin ”paviljong” där deras olika viner kunde provas. Dessa var utspridda längs floden Garonne’s ”strandpromenad”. Totalt cirka 1,5 km från start till slut. Gott om plats för alla besökare och det behövdes. 35 000 besökare de tre första dagarna.
Efter att ha betalat för ett ”klippkort” med upp till 11 provsmakningar så får man ett glas att bära med sig, Sedan är det bara att välja var man ska börja.
Médoc-området. Här finns flera av de allra finaste bordeauxvinerna ifrån Margeaux och Pauillac. Toppvinerna delas inte ut här dock, men gott var det ändå.
Paviljongen med viner från Saint-Émilion, Pomerol och Fronsac var min favorit.
En utställning av gamla skepp var igång samtidigt inne på området, med några fina segelskutor.
När man var nöjd med provandet kunde man sedan besöka alkotesthuset för att se om man var nykter eller ej.
Vi hade delat upp provandet på två dagar, så efter 5 små provningsransoner hade vi bara nått upp till halva den franska ”nybörjargränsen” (de som haft körkort mindre än 1 år) på 0,2 promille. Erfarna förare få ha upp till 0,5 promille…
Léonore var med på båda dagarnas festivalbesök, men sov bort nästan hela tiden 🙂
Så var det slut på semestern och dags att köra hem igen. Ca 240 mil till Barcelona för att sedan ta färjan sista biten till Palma. En tur genom åtta länder med tre lite längre stopp fick det bli så att det kändes som semester och inte bara som sträckkörande.
Om turen norrut hade lite av ett vindistrikttema så var det berg som gällde nu. Alperna passerade vi två gånger! Ja, inte fram och tillbaka utan först söderut till Italien och sedan västerut till Frankrike.
Många vackra bergsvyer blev det längs vår väg hem, som här i närheten av San Bernadino i Schweiz.
Första stoppet blev Würzburg i Bayern. En universitetsstad, det märktes på folklivet på alla restauranger och kaféer. Massor med folk och inte lätt att hitta plats på uteserveringar (för det vill man ju ha i dessa smittotider). Den långa vinbaren som sträckte sig över den gamla bron över floden Maine är det tydligaste exemplet på detta!
Ett landmärke som inte gick att missa är fästningen Marienberg på en höjd vid floden. En promenad i hettan de cirka 80 höjdmetrarna upp dit blev det.
Vinodlingarna med Frankenviner framför fästningen ser nästan lodräta ut. Ja, det går inte att undvika vindistrikt helt på en tur genom mellan- och sydeuropa.
Nästa stopp blev Stresa vid Maggioresjön i Italien. På vägen dit passerade vi både Österrike och Schweiz för att det är närmsta vägen.
Här var målet att bada i sjön, gå en bergspromenad och förstås beundra den fina utsikten över sjön och byarna som ligger som ett pärlband längs sjön.
En promenad i ordentlig uppförsbacke till byn Campino betalade sig med en fin utsikt, men tyvärr inget café som vi trodde. Vi är nog för vana vid spanska förhållande med ett café i nästan varje kvarter.
Tacksamt med skog och skugga på vägen upp mot Campino.Utsikt från Campino över de fyra Borromeiska öarna.
I vanliga fall kunde man ha tagit linbana upp på berget Mottarone, men nu är den stängd och kommer säker att vara det länge. Det var här som en gondol föll ner och 14 personer dog i slutet av maj. Så oerhört hemskt och helt ofattbart att ett säkerhetssystem som skulle förhindrat detta medvetet var avstängt på grund av tekniskt strul.
Stresa är ett litet samhälle med 5000 invånare och säkert minst lika många turister. Framför allt handlar det om ”lyxturism” eller vad man ska kalla det. Stilen på raden av hotell längs sjön antyder i alla fall det.
Inne i Stresa by finns små fina gränder och torg. De flesta av dem vimlar av turister, men letar man vidare så finns här en del mysiga torg med barer och restauranger.
Italiensk mat på ett litet italiensk torg, vad mer kan man önska? Trattoria Due Piccioni heter stället, de två duvorna alltså…
Från Stresa är det snabbt och lätt att ta sig ut till de Borromeiska öarna. Jag valde Isola Bella som är den största av dem. Större delen av ön är ett palats byggt av släkten Borromeo med början på 1600-talet.
Palatsets trädgård är pampig den med.
En liten fiskeby får också plats på ön. Men, tyvärr överfull med turister, vilket känns ovant i dessa pandemitider och nästan ger en släng av agorafobi.
En och annan öde gränd, utan souvernirbutiker fanns det ändå på Isola Bella.
Varmt var det också, en bra bit över 30 grader. Men, det kunde varit värre, för hela medelhavsområdet led av en värmebölja i veckan som vi körde söderut. Syrakusa på Sicilien slog europeiskt värmerekord med en notering på nästan 49 grader.
Värmen och pandemin betyder att alla vill sitta ute på restauranger. Med augusti, högsäsong och mycket turister blir det överfullt. Tur då att det är helt OK att ta med sig beställningen ut i friska luften!
Väl så bra sittplats istället för inne på en överfull restaurang!
På vägen mot Frankrike var det dags för nästa alppassage. Precis innan franska gränsen tog vi en liten avstickare för att få lite skidortskänsla även om det är mitt i sommaren. Sestriere bjöd på stekande sol och typ 30 grader varmt. Ingen riktig skidkänsla alltså.
Grönt och fint i skidbackarna!Sol, solstol och en Bombardino! Bara snön som fattas.
Sista övernattning längs vägen blev byn Briançon i de franska alperna. Kanske mest känd som cykel- och motorcykelmecka för dem som vill ha riktigt tuffa alpvägar att köra på. Route des Grandes Alpes passerar här och är en tuff utmaning om man är cyklist.
Utkanterna av Briançon i dalen med floden Durance.
Briançon är en fin gammal stad innanför murar som är en del av ett fort byggt av Vauban på 1600-talet. Vauban var en expert på fort- och citadellbyggande. Därför tillhör försvarsanläggningen i Briançon ett UNESCO världsarv tillsammans med andra Vauban-byggen i Frankrike. Ja, ett UNESCO-arv är ju alltid värt ett besök 🙂 .
Grande Rue, huvudgatan i Briançon.
Därifrån var det sedan dags för de sista 70 milen till Barcelona och färjan hem. Vi hade faktiskt tid för en liten avstickare till byn Collioure nära spanska gränsen. En by med gamla anor eftersom här finns en naturlig hamn. Nu för tiden en turistmagnet som badort och en liten gammal stadskärna. Trängseln i byn och på stranden följde inga covid-avstånds-rekommendationer… Vi lyckades i alla fall ta oss ner i vattnet för ett välbehövligt dopp i den 37-gradiga värmen.
Som vanligt i dessa pandemitider så behövs koll på vilka regler som gäller i respektive land. Med risk att bli tjatig om detta så kommer här ändå en liten resumé för att minnas hur det var under denna annorlunda tid i världen.
På det stora hela känns det också hyfsat smittsäkert att resa med egen bil genom Europa. Med åtta länder att resa genom är det omöjligt att läsa sig till varje lokal regel och restriktion.
Grunden är att covidpass behövs för att komma in i EU-länder om man kommer från rödlistat land, vilket Sverige för tillfället var. Ingen kontroll vid gränserna dock, men krav på detta om man ska övernatta. Frankrike har tagit ett steg till och kräver covidpasset för att sitta inomhus på caféer/restauranger. Skanningen har kommit igång på de flesta håll så det är lätt att bara visa QR-koden i telefonen. Många fransoser ogillar detta och det var demonstrationer på många håll, så också i lilla Briançon.
Till och med Linus på linjen har blivit indragen i vaccin- och covidpassdebatten…
Munskydd är också ett måste, inomhus och utomhus om man inte kan hålla avstånd, i de länder vi passerade (utom Sverige…). Exakt hur munskydd ska användas är enklast att ta reda på genom att titta på hur andra gör. Det räckte dock inte i Tyskland där FFP2-klassade masker krävs (de som ser ut som en anknäbb alltså). Vi blev tillsagda i en butik och fick förklarat att kunder behöver ett sådant, men personalen behöver bara vanliga ”kirurgmunskydd”. Låter konstigt, men om man provat FFP2-maskerna så inser man att personalen skulle sakta kvävas av att ha dessa en hel dag..
Vi närmar oss sakteliga vår slutdestination som ju är Lund! Men nu Colmar i Alsace, en otroligt charmig stad i norra Frankrike! Kanaler, medeltida byggnader, roliga detaljer, blomsterarrangemang – omöjligt att sluta fotografera!
Pyttelitet hus som hänger på ett större!
Min ”reiseleiter” levererar år efter år – jag fattar inte hur han hittar allt. Perfekta stopp längs vägen och mysiga boenden (ofta i budgetklass) och, tänka sig, än har vi inte stannat för ett enda av UNESCO:s världsarv. Att det inte är så mycket turister som dräller omkring överallt gör också allt så mycket mer lättillgängligt
Korsvirkeshus i massor! Lilla Venedig!
Att Colmar tillhört Tyskland i omgångar märks inte minst på maten. Vi hoppade Michelinkrogar (det är annars ett stjärntätt område) och i glufsade glatt i oss de lokala delikatesserna Tarte flambée (Flammkuchen) som i princip är en pizza med färskost istället för tomatsås och en sorts rösti (som egentligen kommer från Schweiz). Vi valde en med chevre på toppen. Mycket gott!
Flammkuchen med munsterost, en stinkande asgod kittost med mycket smak.
Inte lika gott var Choucroute (surkål med 5 sorters fläskkött), men har man ett inbyggt tvång att testa nya maträtter så har man…
Kan inte sluta skratta – så ful rätt! Men ändå god! Dijonsenapen gjorde sitt till!
Känner ni till Frederic-Auguste Bartholdi från Colmar? Exakt, det var ju han som ritade Frihetsgudinnan. Hans hus här är nu ett museum och i en av stadens rondeller finns en 12 m hög kopia av frihetsgudinnan, men just nu höll hon på att repareras så hon ville inte vara med på bild! Har heller inga bilder från museet pga går inte på museum…
Annars är väl Alsace mest känt för sina goda vita viner! Det där som David skrev om vinskådande, nja. Vi testar en hel del också!
Julmarknaden kan nog vara fin här, med tanke på att julen var närvarande även i julihettan!
Vi tog även en sväng inom byn Riquewihr och bunkrade upp med både Riesling och Pinot Gris. För övrigt skippade vi den 17 mil långa La Route des Vins d’Alsace – svårt att koncentrera sig till 100 % på ”detaljer” när man ska förflytta sig 220 mil!
Bilresan norrut fortsatte upp längs Rhônedalen via den stora trafikproppen Autoroute du Soleil. Denna fredag var fransmännen framför allt på väg söderut för att fira helg eller semester. De 20 milen från Lyon i norr och Orange i söder var en mer eller mindre stillastående kö i tre filer. Vi däremot kunde köra ganska fritt åt ”vårt håll” och studera eländet på andra sidan mitträcket.
Nej, inte Autoroute du Soleil utan en trevlig liten sidoväg längs Rhône och vinodlingar.
Vi gjorde ett stopp i den gamla staden Orange. Den stora sevärdheten här är den romerska teatern. En imponerande byggnad som står kvar till stora delar efter 2000 år. Den används fortfarande för konserter och kan ta uppåt 7000 åskådare. Jag fick ta den kulturella rollen för dagen och gjorde ett besök.
Teaterns nästan 40 meter höga fondvägg till scenen dominerar staden fortfarande efter 2000 år.
Ytterligare en bit norrut längs floden i byn Tain-l’Hermitage odlas ett av de finare Côtes du Rhône-vinerna .
Byn Tain-l’Hermitage med vinkullarna i bakgrunden.
Det blev ett stopp för att framför allt beundra vinfälten på den kulle som anses vara bästa platsen för vinodling i vindistriktet Hermitage.
Lavedeln blommar vid denna tid på året och Camilla spanar ständigt efter fält att titta närmare på. Längs vägen dyker de plötsligt upp ibland, men det är inte giltigt skäl att stanna för det på en motorväg 🙂 . Men lavendel kan tydligen konkurrera med de ädla Syrah-druvorna på sina ställen längs mindre trafikerade vägar där det går att stanna.
Sen var det dags för ett endagsstopp för att utforska Lyon. Frankrikes tredje största stad, men ändå inte mer än en halv miljon invånare.
Jag har passerat Lyon på motorvägen genom staden flera gånger, så nu var det verkligen dags att besöka staden på riktigt. Tre saker som jag hittade i mitt letande efter vad som är sevärt i Lyon var väggmålningar, floderna och matkulturen.
I den trevliga stadsdelen Croix-Rousse finns en imponerande väggmålning som skapades för att göra något åt en otroligt ful fasad och för att hedra den tidigare befolkningen i området som till stor del jobbade som vävare och kallades Canuts.
Fasaden i ursprungsskick. Inte någon höjdare!
Croix-Rousse ligger på en kulle norr om centrum och är väl värd ett besök!.
Gentrifieringen har tydligen startat i Croix-Rousse. Här ett plakat med upprop att stoppa utvecklingen mot lägenhetspriser på 10 000 € per kvadrat.
På vägen dit var planen att gå förbi en romersk amfiteater, men den var inte precis vad vi tänkt oss.
Vad har hänt med denna romerska amfiteaterruin? En camping, en sorts konstinstallation, eller vad?
Påpassligt nog dök det upp ytterligare en väggmålning med Lyons historia och historiska personer som tema.
Senare på dagen blev det en tur till stadsdelen Les États-Unis där arkitekten Tony Garnier har prytt ett antal husgavlar, i ett lite slitet bostadsområde, med art-decó-väggmålningar.
Vi spanade inte bara efter konst. Vi ägnade några promenader åt Lyons floder också. Frankrikes näst längsta flod, Rhône flyter ihop med bifloden Saône mitt i centrum. Floderna är kantade av gamla vackra byggnader.
Husen på Presqu’île (halvön som ligger mellan floderna) Rhône och Saône)Katedralen i gamla staden och basilikan på toppen av kullen Fourvière.
Sen var det det här med matkultur. Lyon är känt för att ha många fina gourmetrestauranger. Det är mycket sällan som vi väljer den typen av matställen och denna gång var inget undantag. Vi hamnade på restaurangen La Piazetta som hade en minst sagt underlig inställning till portionsstorlekar. Många gäster verkade chockade när maten serverades och de flesta bad om doggy bag när det var dags att gå (Frankrike lär ha en lag på att restauranger inte får slänga mat, så gästerna få rycka in och ta sitt ansvar 🙂 ). Vi fick också be om doggybag och lyckades sen inte ens äta upp resterna till lunch dagen efter…
Mitt i staden ligger det stora torget Bellecour. Här finns plats för stora aktiviteter och evenemang, men när det inte händer något speciellt så känns det mer som en öken.
Vår fortsatta tur från Lyon gick vidare norrut längs floden Saône och vindistriktet Bourgogne. Vi stannade till i det lilla vindistriktet Montrachet. Här produceras torra vita viner som är bland de dyraste i världen. Vi tittade på vinrankor och flaskor, det fick räcka och det var ju helt gratis!
Efter Bourgogne styrde vi kosan mot Colmar i Alsace för mer vinskådande!
