april 2023 – Res med Lundbergs

Tokyo igen!

Eftersom hemresan går från Tokyo så bokade vi några avslutande dagar i denna enorma metropol.

Från början kändes det som att det var en praktisk lösning för att inte tajma ett flyg från någon annan del av landet, men när vi nu kom tillbaka hit efter drygt två veckor kändes det som en helt perfekt avslutning. Bor man dessutom i en ny del av staden så känns det som ett nytt ställe att komma till. Denna gång bodde vi i Ueno, som har bra tåg/tunnelbaneförbindelser runt i Tokyo.

Vi hade hoppats kunna se någon sumo-tävling, men just nu hålls inte någon tävling i Tokyo. Vi hittade istället en möjlig gratisvariant, som gick ut på att se sumobrottarnas morgonträning genom ett skyltfönster i Arashio-beya. Det var ingen garanti att träning hålls en viss tid och viss dag, men vi chansade på att ta oss dit och det blev bra!

Lite som att titta på djur i bur, men vad gör man inte för att se lite sumoträning!

Det verkade som brottarna inte var störda av publiken utan kom dessutom ut och poserade när träningen var slut.

En bit utanför centrala Tokyo ligger den bohemiska stadsdelen Shimo Kitazawa. Ett betydligt lugnare tempo än i centrum. En tydlig retrostil på det mesta och mängder med second hand klädesaffärer.

Några kilometers promenad från Shimo Kitazawa ligger en lite udda sevärdhet, nämligen buddhisttemplet Gotukuji där maneki-neko, den vinkande lyckokatten kom till. En legend från 1600-talet är ursprunget till figurerna där en katt räddade en man från ett blixtnedslag genom att se ut att ”vinka till sig honom”.

Gotukuji templet är inte bara vinkande katter.

En bit från Ueno ligger Akihabara-området som var ett mecka för kamera-, stereo- och elektronik-prylar för 40 år sedan när jag var där sist. Nu för tiden är inte Japan ledande på dessa områden, så Akihabara är istället känt för manga- och anime-butiker och upplevelsecentra.

Elektronikbutik i Akihabara anno 1984. Jag inhandlade då en miniräknare i kreditkortsstorlek. Fanns inte något i närheten av detta i Sverige på den tiden.

En ”loppmarknad” för kameror och Inkastare till Akihabaras nya dragplåster = spel, manga, anime.

Vi bodde precis vid shopping- och nöjesområdet Okachimachi. Marknadsgatan Ameyoko är mest känd. Precis som på några andra ställen i Tokyo fick detta område ett uppsving efter andra världskriget då man idkade svartabörshandel och sålde eftertraktade varor från USA. Det låter ju underligt med tanke på hur kriget slutade, men så var det tydligen.

Shopping- och restauranggator i Okachimachi.

Sista dagen i Tokyo var en solig söndag då vi hade läst att Harajuku var stället att åka till. Gatuuppträdanden och folk uppklädda med olika teman (rock, manga, anime,…) hade vi för oss att det skulle kunna vara, men det blev inte så mycket av det. Troligen var vi för tidigt ute. I stället fick vi se mängder med uppklädda hundar som rastades/visades upp i Yoyogiparken precis intill Harajuku.

Huvudgatan i Harajuku är Takeshita. Här är det udda klädmode som gäller och sötsaker i alla former, som japanerna verkar älska.

Packat med folk på Takeshita. Rainbow cotton candy är trendgodiset för dagen.

Längs Takashita-gatan hittade vi en äkta löpandebandsrestaurang för sushi. Det var på tiden, för vi hade inte ätit sushi på restaurang en enda gång och det är ju inte godkänt för en japanresa!

Sushileverans i full fart med ”shinkansen”.

Utanför huvudstråket i Harajuku hittade vi några lite lugnare kvarter att promenera runt i med udda hus, gallerier och trendcaféer.

Hakone Matata

Eller snarare Hakone Yumoto, för här är vi nu! En liten by som fungerar bra som bas om man vill utforska Hakoneområdet. Lite märkligt är dock att de flesta restaurangerna stänger redan vid 6-7 på kvällen!

Hakone ligger i en vulkandal full av varma källor och är en del av Fuji-Hakone-Izu nationalpark, belägen endast tio mil från Tokyo och ändå känns det som att vi hamnat på landet. Naturen är storslagen och det är lätt att ta sig fram till fots. En dag valde vi dock att testa både tåg, bergbana och kabinbana för att förflytta oss mellan några av de sju byarna i området. Solen sken från en klarblå himmel så vi tänkte att chanserna att få se Mount Fuji skulle vara optimala.

Mount Fuji har inte haft utbrott sedan år 1707, men det är fortfarande en aktiv vulkan. Med sina 3776 möh är det Japans högsta berg. Berget anses heligt och är omgivet av tempel och helgedomar, även på kanten av kratern och på insidan av vulkanen!

På Lake Ashi kan man cruisa fram i piratbåtar, töntigt men ändå ett rätt trevligt transportsätt!

Vi hade också fått tips om skulpturparken Hakone så det blev ett besök även här. De flesta av de 120 skulpturerna är gjorda av engelsmannen Henry Moore, men även Carl Milles finns representerad. Kul med skulpturer även om man är allmänt okunnig när det kommer till konst!

Människan och Pegasus av Carl Milles, originalet finns i Slottsparken i Malmö!

Hakonetemplet, Hakone-jinja, med sin röda torii (red gate of peace) har främst lockat militärer och resande genom åren, nu kanske mest turister? Många av templen vi sett är röda eftersom det är en färg som skrämmer iväg onda andar. Såklart!

De varma och ibland stinkande källorna, onsen, har man dragit nytta av och gjort till bad i olika skepnader.

Vi valde att besöka en liten onsen som vårt guesthouse rekommenderade och det var verkligen avkopplande. Reglerna är många och vi missade säkert flera av dem, men otatuerade är vi alla fall så vi blev insläppta!

Trots att jag älskar kakor och godis tar det ändå tid innan jag vänjer mig vid andra länders sötsaker. Jag menar vad slår väl svenskt lösgodis och svenska bakverk! Men vi har jobbat lite på det och testat:

Mochi med jordgubbar på toppen. Mochi görs av klibbigt ris och är mycket populära, de är som väljäst bulldeg i konsistensen och finns i olika smaker. Dango, klibbiga rismjölsbullar (inte helt olika mochi) uppträdda på spett. Taiyaki- fiskformad ”pannkaka” med söt fyllning av röda bönor.
Godast var: Jordgubben! Fisken med bönröra var också god, man måste bara vänja sig vid bönor i en dessert.

Matcha-te har vi också fått i oss i olika former, inte bara som dryck! Tebladen mals ner till pulver och används som smaksättare i allt från tempura till godis, Kitkat finns i en matchavariant här i Japan.

Tillbaka i Kyoto

Efter några dagar i Kanazawa och längs vägarna så var vi tillbaka i Kyoto för att fortsätta turistandet. Det fanns fortfarande mycket att se och att cykla omkring en dag till ville vi absolut.

Vi promenerade längs Kamo-flodens sidokanaler genom lugna bostadsområden söderut mot Fushimi Inari-taisha helgedomen.

Lugnt och vackert längs flod och kanaler, men gångvägarna är inte alltid gjorda för lite längre fotgängare.

Fushimi Inari är känd för sina långa gångar med toriis. Det sägs att det är över 10 000 toriis i detta tempelområde. Helt galet många! Varje torii är skänkt av olika organisationer eller personer.

Torii är speciellt för shintoismen som är den största religionen i Japan. Jinja kallas shintoismens helgedomar. Det lär finnas cirka 100 000 jinjas i Japan. Inte otroligt då man ser dem i nästan varje kvarter.

Fushimi Inari är ett helt tempelområde och inte bara de oändliga gångarna med toriis.

Mitt i turistvimlet pågår diverse ceremonier.

Efter templet blev det en promenad vidare till Higashiyama-området med sina tempel, pagoder, tehus och vackra gamla byggnader. Trängseln var stor denna lördag i körsbärsblomningstider.

Många turister förstås, men också många japaner som hyr kimonos för att fotograferas med vackra kläder i någon fin miljö, som tempel och körsbärsträd. Även männen kan bära kimonos, men då mer som en långrock i neutrala färger.

Det är nog omöjligt att undvika att få med andra personer.

Det buddhistiska templet Kiyomizu-dera ligger högst upp i det gamla Higashiyama-området. Det grundades redan på 700-talet och är ett UNESCO världsarv.

I gatorna nedanför templet ligger buddhisttemplet med pagodan Hokan-ji. Tillsammans med de gamla husen i gatorna blir det en mycket typisk bild av den gamla kejsarstaden Kyoto.

Dag 2 hyrde vi cyklar. En cykeldag sist i Kyoto blev helt förstörd av kyla och spöregn, men nu var det helt annorlunda. Sol och 22 grader. Perfekta förhållanden för lite planlöst cyklande i staden.

Cykling genom Kyoto centrum är som bäst längs floden Takase som är en av bifloderna, eller kanske mer kanalerna, genom staden.

Många häftiga bostäder längs vattnet mitt i staden!

En tanke hade vi dock. Ett återbesök på Philosopher’s walk för lite picknick och firande av korallbröllopsdag (35 år).

Sake och dango-bullar på pinne, ja varför inte?

Picknick längs floden är populärt i Sakura-tider (körsbärsblomningstider). Under träden i skuggan ska man sitta. Vi satt i solen och tog en sushi-lunch istället.

På kvällen hittade vi en liten populär restaurang i kvarteret vi bodde som serverade vegetarisk tempura. Det ville vi prova och efter en stunds diskuterande med en väldigt ovan servitör så beställde vi 野菜の天ぷらoch väntade med spänning.

Ja, det blev vegetarisk tempura (speciell frityrsmet) plus en god Okonomiyaki (stekt vitkålssmet med ägg plus någon topping) som är en annan japansk specialitet som vi inte ville missa.

Många vackra gatubilder blev det från Kyoto, men det kan vara lämpligt att också ta med en helt vanlig gatukorsning i gränderna bakom vårt hotell.

Någon har gjort ett försök att piffa upp denna tråkiga plåtvägg!

Biltur Kyoto-Kanasawa tur och retur

Om jag är i ett land som det är praktisk möjligt och tillåtet att köra bil själv i så bara måste jag ta en tur. I Japan är det fullt möjligt om man trivs med vänstertrafik och har ordnat ett internationellt körkort.

Vi hyrde bil i Kyoto och styrde norrut mot Kanazawa där vi stannade i tre nätter. På vägen dit, på en extra tur norrut och sen på vägen tillbaka till Kyoto fick vi se platser som inte tillhör de stora sevärdheterna. En liten dos av japanernas egna utflyktsmål helt enkelt.

Slättlandet i Toyama med Hida-bergen i bakgrunden.

Några mil norr om Kyoto ligger Biwasjön, som är Japans största insjö. Här stannade vi vid Shirahige Jinja templet med en ”flytande” torii (portal som symboliserar ingången till ett shinto-tempel då man lämnar det världsliga bakom sig). Just här går tyvärr vägen precis vid sjökanten med ett vägräcke som förstör de fina fotomöjligheterna… Nitiska vakter stoppade också mina tappra försök att korsa vägen. Men som tur är fanns en lösning. Ett fototorn har uppförts som alternativ till att bryta mot trafikreglerna och riskera livet!

Nästa stopp blev Nishiyama park i staden Fukui. Parken är känd för att i maj blommar 50 000 azaleor i parken. Nu i mars så är attraktionen istället de 1000 körsbärsträden som står i full blom.

De gröna buskarna är azaleor, så det är säkert fint när alla blommar.

Den i det stora hela väl tillrättalagda trafiken i Japan har några störiga inslag om man ska förflytta sig längre sträckor. När ”riksvägar” passerar tätorter så ligger affärer och restauranger på rad, anpassade för att köra bil till. Lite amerikansk stil på det hela (förutom att det finns trottoarer i Japan och inte bara vägar). Trafikljus dyker upp med jämna mellanrum och en snittfart på kanske 30-40 km/h blir det. Alternativet är betalmotorvägar, men då blir det dyrt, i alla fall med europeiska mått mätt. Cirka 30 kronor per mil får man räkna med.

En av dagarna i Kanazawa tog vi en tur norrut runt halvön Noto i japanska havet. Fösta biten går längs kusten. Fina stränder som är skyltade som strandvägar, och det är de verkligen.

Chirihama stranden, eller snarare strandvägen.

Längst uppe norr på halvön ligger risterrasserna Shiroyone Senmaida. Tyvärr inte riktigt säsong för att beundra dessa i slutet på mars.

På vägen tillbaka till Kanazawa körde vi längs den fina Amaharashi-kusten med utsikt mot bergen kring Nagano.

Från Kanazawa till Kyoto körde vi vägen genom bergsområdet kring Mount Haku, ett av Japans tre heliga berg. Vägen steg allt högre och plötsligt var det snö och vi hamnade i skidområdet Taira. Det verkade stängt för säsongen, men det visade sig finnas några tappra skidåkare som ville åka några sista åk innan snön var helt borta!

Vidare längs denna bergsväg finns några traditionella bergsbyar med halmtakshus. Branta tak nästan ner till marken för att snön skulle glida av.

Byn Gokayama består bara av några få hus.

Byn Shirikawa är större och lockar fler turister. Här är bebyggelsen lite blandad av gammalt och nytt.

Ett sista stopp nära Kyoto blev staden Ōmihachiman. Här finns ett vackert gammalt centrum med kanaler och körsbärsträd förstås! Tidigare var detta en viktig handelsplats i Omi-provinsen från medeltiden och några hundra år framåt.

Sen var vi tillbaka i Kyoto för ett andra stopp. Genom att bo i en annan del av staden så känns det som att komma till ett nytt ställe. Fortsättning följer.

Två soliga dagar i Kanazawa

Från Kyoto tog vi oss med hyrbil en bit norrut längs västkusten. Målet var Kanazawa och med endast en halv miljon invånare blev det en hanterlig stad. På 1800-talet var Kanazawa landets femte största stad, men har nu rasat till 34 plats!

Hade vi kommit hit med tåg hade vi hamnat här, på Kanazawa station!

Området vi bodde i, Katamatchi, såg vid första anblicken ut som ett partystråk men det visade sig snarare vara ett Kaiseki-område, alltså fullt med restauranger med avsmakningsmenyer!

Omicho-marknaden – vad kan de tänkas köa till här klockan tio på förmiddagen om inte ostron och sjöborre!

Både här och i Kyoto har vi strosat omkring i områden där det sägs vara störst chans att få se en geisha! I Kanazawa finns det tre olika Chaya-områden. Chaya betyder tehus och här kan man fortfarande se geishor uppträda. Geishornas status har successivt förbättrats, de får inte sälja sexuella tjänster utan livnär sig nu på att vara värdinnor och musicera. Det är inte heller längre så att de tränas redan som barn för att bli geishor utan de väljer själv som vuxna. Geishorna har haft problem med att de jagas av turister som vill ta fina foton, därför är det nu förbjudet och förenat med böter!

De speciella tehusen i trä är tvåplanshus som byggdes under en period när inga andra byggnader fick vara i två plan.

Om respekten för geishor har varit bristfällig genom åren så har väl samurajerna haft en annan ställning som högst rankade samhällsklass!

Nagamachi samurajdistrikt med sina smala gator och många kanaler.

Kenrouken garden sägs vara topp tre av Japans vackraste parker (vem avgör ens vad som är vackert?)! Med blommande körsbärsträd var det i alla fall vackert (enligt mig). Jag håller möjligen på att bli besatt av dessa träd!

Nara

Staden och parken Nara är en lagom utflykt med tåg från Kyoto. En del huvudbry krävs för att hitta rätt typ av tåg och biljett. Valet står mellan tunnelbana, lokaltåg, expresståg, limited express, osv. Det kostar olika mycket och tar olika lång tid, men till Nara kom vi i alla fall. Dessutom för ett billigt pris, ca 50 kronor för 5 mils resa.

Nara är en stad med gamla anor. Det var den första permanenta huvudstaden i Japan och grundades på 700-talet.

Det var Nara park som var vårt mål. Ett område med flera tempel, många blommande körsbärsträd och framförallt japanska hjortar.

I blomningstider får hjortarna konkurrens om fotograferandet!

Kōfuku-ji templet ett av sju stora tempel i Nara med anor från 700-talet, precis som staden.

Stängda tempel är perfekt för att få fina foton! Annars ser man knappt byggnaderna för alla människor. Här den gyllene hallen.

Kōfuku-ji-templet har också en ståtlig femvåningspagoda. I Japan byggs pagodor av trä för att klara jordbävningar. Fem våningar ska symbolisera buddhismens fem element, jord, vatten, eld, luft, och himlen.

Hjortarna sågs som gudomliga budbärare enligt traditioner från 1000 år tillbaka. Att döda en hjort i Nara kunde ge dödsstraff ända in på 1900-talet.

Nu för tiden är hjortarna mest något som lockar turister till Nara-parken. Speciellt när träden inte blommar kan det behövas något speciellt. Det heter att hjortarna är halvtama, men att de fortfarande kan vara farliga om de behandlas fel.