Tokyo igen!

Eftersom hemresan går från Tokyo så bokade vi några avslutande dagar i denna enorma metropol.

Från början kändes det som att det var en praktisk lösning för att inte tajma ett flyg från någon annan del av landet, men när vi nu kom tillbaka hit efter drygt två veckor kändes det som en helt perfekt avslutning. Bor man dessutom i en ny del av staden så känns det som ett nytt ställe att komma till. Denna gång bodde vi i Ueno, som har bra tåg/tunnelbaneförbindelser runt i Tokyo.

Vi hade hoppats kunna se någon sumo-tävling, men just nu hålls inte någon tävling i Tokyo. Vi hittade istället en möjlig gratisvariant, som gick ut på att se sumobrottarnas morgonträning genom ett skyltfönster i Arashio-beya. Det var ingen garanti att träning hålls en viss tid och viss dag, men vi chansade på att ta oss dit och det blev bra!

Lite som att titta på djur i bur, men vad gör man inte för att se lite sumoträning!
Det verkade som brottarna inte var störda av publiken utan kom dessutom ut och poserade när träningen var slut.

En bit utanför centrala Tokyo ligger den bohemiska stadsdelen Shimo Kitazawa. Ett betydligt lugnare tempo än i centrum. En tydlig retrostil på det mesta och mängder med second hand klädesaffärer.

Några kilometers promenad från Shimo Kitazawa ligger en lite udda sevärdhet, nämligen buddhisttemplet Gotukuji där maneki-neko, den vinkande lyckokatten kom till. En legend från 1600-talet är ursprunget till figurerna där en katt räddade en man från ett blixtnedslag genom att se ut att ”vinka till sig honom”.

Gotukuji templet är inte bara vinkande katter.

En bit från Ueno ligger Akihabara-området som var ett mecka för kamera-, stereo- och elektronik-prylar för 40 år sedan när jag var där sist. Nu för tiden är inte Japan ledande på dessa områden, så Akihabara är istället känt för manga- och anime-butiker och upplevelsecentra.

Elektronikbutik i Akihabara anno 1984. Jag inhandlade då en miniräknare i kreditkortsstorlek. Fanns inte något i närheten av detta i Sverige på den tiden.
En ”loppmarknad” för kameror och Inkastare till Akihabaras nya dragplåster = spel, manga, anime.

Vi bodde precis vid shopping- och nöjesområdet Okachimachi. Marknadsgatan Ameyoko är mest känd. Precis som på några andra ställen i Tokyo fick detta område ett uppsving efter andra världskriget då man idkade svartabörshandel och sålde eftertraktade varor från USA. Det låter ju underligt med tanke på hur kriget slutade, men så var det tydligen.

Shopping- och restauranggator i Okachimachi.

Sista dagen i Tokyo var en solig söndag då vi hade läst att Harajuku var stället att åka till. Gatuuppträdanden och folk uppklädda med olika teman (rock, manga, anime,…) hade vi för oss att det skulle kunna vara, men det blev inte så mycket av det. Troligen var vi för tidigt ute. I stället fick vi se mängder med uppklädda hundar som rastades/visades upp i Yoyogiparken precis intill Harajuku.

Huvudgatan i Harajuku är Takeshita. Här är det udda klädmode som gäller och sötsaker i alla former, som japanerna verkar älska.

Packat med folk på Takeshita. Rainbow cotton candy är trendgodiset för dagen.

Längs Takashita-gatan hittade vi en äkta löpandebandsrestaurang för sushi. Det var på tiden, för vi hade inte ätit sushi på restaurang en enda gång och det är ju inte godkänt för en japanresa!

Sushileverans i full fart med ”shinkansen”.

Utanför huvudstråket i Harajuku hittade vi några lite lugnare kvarter att promenera runt i med udda hus, gallerier och trendcaféer.

På tur i Norge

Grannlandet Norge är lätt att glömma bort som resmål. Det ligger norrut (kanske inte det man först tänker på när det gäller sommarsemester) och det är dyrt. Men, Norge är ju SÅ vackert!

På vägen gjorde vi ett stopp i Karlstad för att hälsa på vänner från Singaporetiden. Sedan körde vi vidare mot Norge genom ett folktomt Sälen.

Efter en övernattning i ett lika folktomt Trysil körde vi öde vägar mot Trondheim, med en del renar som enda trafikhinder.

Renvarning!

Trondheim är en färglad stad med massor av fina gamla träbyggnader att beskåda.

Trondheim

Efter Trondheim var det Atlantkustvägen som hägrade. Den har ibland blivit utnämnd till världens vackraste bilväg. Knappt 9 km väg som slingrar sig fram mellan öarna ute i kustbandet. Ett uselt väder gjorde kanske sträckan mer vild än vacker.

I slutet av denna häftiga väg bodde vi i en stugby vid havet i Hustad, men vädret ville inte visa sig från sin bästa sida. Eller kanske är detta typisk atlantkustväder…

Hustadvika Gjestegård

Nästa mål var ytterligare en vägsträcka som är vida känd: Trollstigen. Hårnålskurvor i massor och en fantastisk utsikt när man nått toppen.

Visst är serpentinvägar vackra!

Turen fortsatte sen över fjället, via en bilfärja över Storfjorden till Geirangerfjorden.

Geiranger lockar till sig en hel del kryssningsfartyg.

Geirangerfjorden är otroligt vacker, men byn Geiranger är mindre trevlig när röken från kryssningsfartygen ligger tung över nejden.

En Norgetur utan en stavkyrka är inte komplett. Som tur var passerade vi en i Lom.

Udda skapelser dessa gamla stavkyrkor med drakhuvuden som utsmyckning.

Sista Norgestopp var Lillehammer. Vägen dit över fjäll och genom Jontunheimens nationalpark.

Lillehammer är, precis som andra skidorter, väldigt öde och tomt på sommaren.

Lillehammer ”by summer”

Det finns dock sätt att locka folk även på sommaren och Lillehammer är nu känt för downhill-cykling. Så klart vi skulle prova det! Uthyraren hade nog aldrig sett några äldre och mer oerfarna nedförsåkare. Hon påpekade att vi behövde all tänkbar skyddsutrustning och att cyklarna kostade sådär 40 000 kronor… Säkert misstänkte hon att vi skulle vara tillbaka ganska snart, men så kul det var! 6 timmar senare, hela, välbehållna och trötta var vi tillbaka.

Banorna gick mer utanför än i pisterna. Blå och röda backar fick räcka. Det var häftigt nog.
Liftåkning var nästan det svåraste. Att hinna få md cykeln när sittliften swishar förbi är inte lätt.
Hopphöjden är valbar! Eller så smiter man förbi på sidan för säkerhets skull 🙂

Fotboll à la Asien

Lite abstinent är man faktiskt på fotbollstittande. Tidsskillnaden gör att det inte är många matcher som är vettiga att se i direktsändning ifrån Europa… Så, då får man nöja sig med asiatiskt fotboll.

I år är det bättre förutsättningar är vanligt eftersom Lions XII (Singapores stora stolthet!) spelar i den malaysiska superligan i fotboll. Lejonen ligger nu 2:a i ligan! Under en kort tid på 60-talet var Singapore en delstat i Malaysia, så det är kanske inte så långsökt med ett fotbollsutbyte.

Ja, superliga låter ju bra, men kanske inte… Malaysia ligger sådär på en 150:e plats på världsrankingen och det gör Singapore också, precis efter Malta faktiskt…

Men, som ett intressant studiebesök gick vi på Lion’s match mot Selangor (en av Malaysias 13 nuvarande stater). Stadion rymmer så där en 8 000 åskådare och det var nästan fullsatt.

Vi köpte biljetter i sista minuten så det blev på ena kortsidan på en provisorisk extraläktare. Då var biljetterna lite billigare, bara 35 kr för en sittplats istället för 60 kr för fullprisbiljetter. Vi kände oss ändå lite priviligierade eftersom bara Singaporianer och PRs (Permanent Residents), som vi är, släpps in! Övriga får försöka ordna biljetter via motståndarlagets biljettkvoter…

Mycket var sig likt när det gäller fotboll, men en del är lite speciellt på dessa breddgrader:

  • Folk kommer lite när det passar dem. En del kommer flera timmar i förväg, andra kommer när matchen startat, en del sitter kvar efter matchen. Tider är inte så viktiga här…
  • Supporterhalsdukar är inte en god idé. Solfjädrar att fläkta sig med är desto vanligare.
  • Att folk skriker och räcker finger åt domare och motståndare är ju fotbollsvardag hemma, fast här känns det lite speciellt. Så brukar vi inte se Singaporianerna i vanliga fall

Lite förbudsskyltar fanns förstås också. Det verkade följas något bättre är hemma i allsvenskan… Men, jag tyckte bestämt vi hörde en trumma i alla fall 🙂

Och hur matchen gick? Ja det blev 1-1, ingen imponerande insats av hemmalaget… alla verkade nöjda i alla fall.

Verifierad av MonsterInsights