En gammal sommarplan!

Spanien-Sverige. Ja, då tänker jag inte på EM i fotboll utan hur vi ska ta oss från Spanien till Sverige.

Jag tycker att det är praktiskt att flyga, David tycker att det är både praktiskt och väldigt kul att köra… Så vi kör. David kör, jag sitter i passagerarsätet och väljer vilka sommarpratare vi ska lyssna på. Vi tar helt enkelt förra sommarens semesterplanering, justerar den och verkställer.

Resan är en del av målet, det handlar alltså inte om att ta sig till Sverige på kortast möjliga tid. Så vi börjar med att ta färjan till Valencia. Sju och en halv timma i rakt västlig riktning! På en båt som är så tråkig att klockorna stannar!

Man kan roa sig med att gå några varv på helikopterplattan!

Men vi väl i Valencia är vi nöjda och glada, trots att termometern visar 40 grader! 

40 grader – det är inte jätteskönt! Men kul att träffa Lovisa och Marcus! En snabbvisit fick det bli för att sedan börja färden norrut. 

Från hotellets tak kunde vi se hem till dem!

Perpignan i Frankrike var vårt mål, men först ett stopp i Tarragona. Note to self: hit vill vi åka igen, en mycket trevlig stad! Vi tänkte mest oss en lunchpaus och det var lätt att hitta god mat. Är man historieintresserad, det har jag hört att man kan vara,  finns här massor av lämningar att se från romartiden! 

Plaza de la fuente var förr en del av en romersk circus (kapplöpningsbana), nu ett torg kantat av restauranger.

Att det är en kuststad gör ju inte saken sämre… här var dessutom temperaturen cirka tio grader lägre än i Valencia så vi svettades inte ens under promenaden!

En lunch i skuggan!

Sedan vidare mot Perpignan, en fransk stad med drygt 100 000 invånare.

Vissa gillar att dricka vin…
andra gillar att sitta på Campo Santo (Heliga platsen) och vila ögonen på en vägg (baksidan av katedralen i Perpignan).

En fin liten stad med ett palats byggt för en mallorkinsk kung, Jaume II, som 1276 gjorde Perpignan till huvudstad i kungadömet Mallorca. Palatset var ”tyvärr” inte öppet när vi var här…

Le Castillet – symbolen för Perpignan! 

Nästa etapp Perpignan – Lyon!

Midsommar i Cala Figuera

Midsommaren i år firade vi med en övernattning i Cala Figuera på Mallorcas östkust.

En liten fiskeby som inte helt har omvandlats till turistort. Inte för att här inte är otroligt vacker utan troligen för att det inte finns någon strand i närheten. Branta klippor omger den långa skyddade viken som passar bäst som en fiskebåts- och småbåtshamn.

700 invånare bor det i byn och det finns en del hotell trots bristen på strand. Som alternativ till bad så tog vi en promenad till den gamla fyren Torre d’en Beu. Inte läge för långa promenader så här när sommaren börjat på allvar. Det blir för svettigt helt enkelt.

En inte så charmig radaranläggning har blivit granne med den gamla fyren…

Vi bodde på hotell Rocamar, ett enkelt men fint hotell med fantastisk utsikt!

Marken kring hotellen på udden har “slitits ner” lite, men håller väl några hundra år till kan man tänka.

De flesta av byns restauranger ligger på rad längs en gågatestump i viken. En helt sill- och snapsfri midsommar blev det på Pizzeria Es Port. Lite underligt med ”pizzeria” i namnet när det mer var fisk som var paradrätter, som sig bör i en fiskeby!

Byns biergarten har sett sina bästa dagar och är numera helt enkelt en “garten”.

Son Serra de Marina

På Alcudiabuktens öde ände ligger en lugn by vid namn Son Serra de Marina. Ett avlångt samhälle vid havet med semesterhus som började byggas under 50-talet.

Där bebyggelsen slutar i öster finns en fin sandstrand, klart vatten och ett par strandrestauranger.

Eftersom det inte är alltför varmt så här i slutet av maj var vår plan att promenera längs stranden till nästa by, Colònia de Sant Pere, ett par kilometer bort i stället för att ligga på stranden och steka oss (vilket jag ju aldrig gör någon längre stund).

Son Serra de Marina på lite avstånd och sedan, långt bort i fjärran, Alcúdia.

Bitvis är denna sträcka är en del av vandringsleden GR222 som går från Artà till Lluc.

På vägen passerar man en nybyggd semesterby som heter S’Estanyol.
Sommarboenden längs Barranc Sa de Canova av de lite lyxigare slaget.

Sen blev det ett bad till sist ändå. Fortfarande kallt i vattnet, bara 20 grader 🙂 .

Påsklov hej och hå!

Hotell Port Mahón – a room with a view!

Det blev en svajig start på påsklovet. En elev visade sig bära på covid-smitta precis veckan före påsklovet, covid-skolaenheten kontaktades och hela klassen hamnade i 10 dagars karantän. Det gjorde att lovet för mig startade två dagar tidigare än beräknat, men även att de första dagarna av lovet fick spenderas i karantän. Turligt nog var ingen annan i klassen smittad! Eller tur och tur, det var såklart tack vare munskydden som vi bär hela dagarna…

Under påsken skärptes covid-restriktionerna i Spanien och alla provinser försattes i perimeterkarantän, dvs man fick inte lämna sin region om man inte hade särskilda skäl. Och eftersom att hälsa på släkt inte räknas som särskilda skäl kunde vi inte åka till Valencia som vi så gärna vill. Däremot påverkar denna perimeterkarantän inte turismen från andra länder. Det gjorde att – håll i er nu – 50 flyg per dag från Tyskland kunde landa under hela påskveckan!

För vår del blev det hemester, Menorca blev vårt mål! Närmare bestämt Mahón, med nästan 30 000 invånare, på den östra delen av Menorca. 

Vi tog den snabba katamaranen från Alcudia till Ciutadella på tisdagen, strosade (gick vilse) i Ciutadella och körde sedan upp på öns högsta berg – Monte Toro 350 möh! 

Tidens gång: en generation bygger jesusstaty och nästa master!

Onsdagen var tänkt till vandring, när vi vaknade var det 20 grader och strålande sol. Eller nej, det är visst fult att ljuga, det var 7 grader, molnigt och väldigt blåsigt! Så vi satte oss i bilen och körde en sväng, finns alltid något mål som David stjärnmärkt på sin karta!

Det blev en snabb promenad i byn Es Grau.

Sedan köptes snabbnudlar som avnjöts till lunch sittandes i hotellsängen! Framåt eftermiddagen visade sig solen och vi vågade oss ut igen. Promenerade längs Cami de Caballo i sydostlig riktning, fikade i en by och promenerade lite till. Jag tänker alltid att vi promenerar, vandra låter så pretto! 

På torsdagen blev det varken promenad eller vandring, istället hyrde vi cyklar. Och solen sken!

Sant Lluis – ingen rusningstrafik!
Cyklade längs en utmärkt cykelväg – möjligen en cykelväg för terrängcyklar!

Målet var byn Binibeca Vell, en av de stora turistmagneterna på Menorca! Tipset var att inte åka hit under turistsäsong för då skulle byns charm gå förlorad i turisthysteri! Nu var här turistfritt, sånär som på de cyklande svenskarna! Fiskebyn skapades som ett turistcentrum på 60-70-talet och husen, som alla är vitkalkade, är byggda så tätt att man går omkring som i labyrinter i området. 

Lite kulturella var vi också på cykelturen. Talaiotiska lämnningar finns det gott om på ön!

Talaioter, bronsåldersfolk som levde på de baleariska öarna från 2000 fkr tills romarna kom kring år 0. De byggde stenhus, stengravar och stenstoder. Det finns många lämningar just på Menorca och David vill gärna se dem alla…

Port des Canonge <-> Banyalbufar

Tramuntanabergen är fulla av vandringsleder av olika slag. Det är inte bara den ”listade” GR221 som vi har testat delar av då och då. En mycket lätt vandringssträcka går längs västkusten mellan Port des Canonge och Banyalbufar. Vi valde att starta i den lilla ”hamnbyn” Port des Canonge. Från början var detta en liten samling hus vid hamnen eller snarare stranden, men nu finns här ett litet samhälle med några dussin hus och två restauranger.

Sist vi hade planer på att besöka byn var det stopp redan då man svänger av från huvudvägen i Tramuntana för de sista 5 km ner till havet. En tornado hade dragit fram här i september 2020. Träden välte inte med rötterna utan bröts av på mitten. Stora områden förstördes och det är fortfarande mycket kvar att rensa upp. Förödelsen syns lätt längs den mycket slingriga bilvägen ner mot Port des Canonge.

Precis där vandringsleden startar utanför Port des Canonge ligger Platja de Son Bunyola, en liten stenstrand.

Ovanför stranden ligger gården Son Bunyola. Det ser ut som en gammal övergiven borg eller ett kloster, men ska tydligen bli ett av medelhavets lyxigaste hotell. Det verkar inte otroligt med tanke på att det är Richard Branson (han som skapat Virgin-företagen och mycket mer) som äger stället och nu startat arbetet med att göra hotell av detta.

Son Bunyola mitt bland mängder av odlingsterrasser.

Efter Port des Canonge stiger vandringsleden sakta upp mot ca 200 meter över havet. Vägen går förbi och under en brant klippa.

Vägen längs kusten ser bitvis sorglig ut med alla knäckta träd. Det enda positiva är väl att utsikten mot havet är lite friare…

Efter en ganska kort vandring så skymtar man Banyalbufar nere i nästa dal, med alla sina terrasser som byggts för att kunna odla i dessa bergiga trakter.

Banyalbufar

En del av terrasserna är uppåt 1000 år gamla och byggdes av morerna (araberna) som härskade på ön före 1200-talet. Allt möjligt har odlats på dessa och odlas fortfarande, som olivträd, vin, mandelträd, apelsinträd, osv.  Banyalbufar är ett av de bynamn som har fått leva kvar från den tiden, men är uppblandat med katalan. Betyder tydligen ”inbäddat i havet”.

Sedan var det dags att vända om och ta samma väg tillbaka. Tyvärr finns inte något annat alternativ. Gångstigen är väldigt välpreparerad med flis. För flis finns det ju ett överflöd av när alla halva träd ska tas omhand!

Flis i överflöd!
Tillbaka i Port des Canonge.

Portocolom

Då var det dags för ”sportlovsvecka” anno 2021. Skidåkning tänker man direkt på, men tyvärr inte så här i covid-tider. Det är mer lokala resor som gäller om man vill göra något annat än det vardagsvanliga.

Med alla perimeterstängningar (ja det är begreppet som man har fått lära sig i dessa restriktionstider) av Spaniens regioner så begränsas resandet till ”vår ö” plus Menorca. Om man inte reser utomlands förstås och då minst får betala ett PCR-prov för att få komma tillbaka till Spanien. Sånt är livet för en reseplanerare 2020-2021.

Beslutet blev att stanna på ön och ta en övernattning på något hotell som är öppet. Valet föll på Portocolom, ett litet samhälle på Mallorcas östkust.

Ingen turiststress här inte!

Portocolom är fiskeby som har lyckats behålla lite av sin stil och charm..

Långa rader med båtgarage. Ett till varje hus verkar det som.

Namnet Portocolom ska tydligen komma från att Christofer Columbus påstås vara född här, nte så troligt dock. Men det finns tydligen inga helt säkra fakta om detta.

När krukväxten blir för stor för att vara inomhus 🙂 .

Vi tog en promenad norrut från byn och passerade bland annat den lilla fina stranden S’Arenal. En sommardag är stranden överfull och har en fin liten strandrestaurang (chiringuito).

S’Arenal-stranden utan vare sig badgäster eller chiringuito.

Vi gick en bit längs klippkusten till viken S’Algar.

I fjärran skymtar turistorten Cales de Mallorca. Inte så charmigt som Portocolom enligt min mening.

En lite blåsig dag med vågor som piskade kusten.

Men, det är inget mot hur här såg ut i tidningsbilderna för ett drygt år sedan när stormen Gloria drog fram och Portocolom blev speciellt drabbat.

Fint med lägenhet i första linjen, men efter stormen Gloria i januari 2020 var det tufft att bo där. Fönstren på nedervåningarna i husen på bilden var krossade och möblerna vattenskadade. Otroligt vilka vågor det kan bli!
Tapas-rätterna på pensionatets restaurang, Babbo, var riktigt bra!

Vi bodde på det enda öppna hotellet i byn (som det verkade i alla fall), Hostal Portocolom. En speciell fördel med hotell i dessa dagar är att man kan sitta inomhus på restaurang och äta!  Det kunde man inte tro att man skulle se det som en förmån att få lov att äta inne på en restaurang… Anledningen är att alla restauranger på Mallorca är stängda för gäster inomhus sedan ca 6 veckor tillbaka. Enda undantaget är alltså hotellrestauranger som får lov att servera de som bor på hotellet även inomhus. Take away-mat till rummet hade varit enda alternativet efter kl 17 när även uteservieringarna måste stänga och då hade nog hotellen fått svårt att få några gäster alls.

Ingen tränsel på stället en dag som denna dock. Två gäster till dök i alla fall upp så vi var tydligen inte de enda hotellgästerna.

Vandring från Cala Torta

På nordöstra hörnet av Mallorca ligger en av de finaste stränderna på ön. Jag tycker så på grund av att den ligger väldigt öde, inga byar eller städer i närheten. Denna obebyggda del av ön är ett naturreservat sedan 20 år tillbaka, med namnet Penisula de llevant eller östra halvön på svenska.

Detta hörn av Mallorca ligger så långt från Palma man kan komma. Sju mil fågelvägen. Det är inte någon stor ö vi bor på…

Cala Torta denna fina vinterdag med nästa 20 grader i luften!

Sträckan längs kusten här är en del av vandringsleden GR222 (en av dessa internationella vansdringsleder och denna förbinder Artà i nordöst med klostret Lluc i väster).

Som vanligt längs Mallorcas kuster så ligger vikarna (calas) tätt. Enligt utsago ska det finnas 250 stycken runt Mallorca. Vi har en del kvar att utforska än!

Vi vandrade västerut och passerade fyra calas på vägen.

Cala des Matzoc
Cala Estreta
Lätt att hitta är det på dessa vandringar längs havet. Följ vattnet helt enkelt!

Slutmålet blev vakttornet Torre d’Aubarca. Ett torn från mitten på 1700-talet som användes för att övervaka sundet mellan Mallorca och Menorca. Menorca som på den tiden var ockuperat av engelsmännen.

Tornet går att klättra upp i längs smala trappor och stegar.

Om man fortsätter vidare längs kusten och rundar udden Cap Farrutx (efter några calas till…) så hamnar man i Alcúdiabukten.

Vi valde istället att ta en picknick med fin utsikt innan det var dags att vända tillbaka.

Palma Street Art

Street Art Spotting är ett trevligt tidsfördriv varhelst man befinner sig.

I Palmas gamla stad finns fullt av byggnader och ytor som behöver lite färg och utsmyckning.

Efter många promenader och cykelturer på måfå i Palmas gränder har samlingen av gatukonst vuxit. En del tidigage fynd finns att hitta här: https://resmed.lundbergs.me/gatukonst/

En del byggnader i väldigt dåligt skick har piffats upp med målningar i väntan på rivning eller renovedring.

Fler och fler skapelser är Paste-ups eller Stencils, som inte målas helt och hållet på plats.

Ofta är gatukonsten ett välbehövligt lyft i allt det gråa och trista.

Varför inte en karta över området? Santa Catalina med ommejd pryder denna vägg.

Några gatumålare har blivit kända och anlitas av diverse butiker, hotell och andra som vill ha en fin utsmyckning, ute eller inne.

En jalusi till en italiensk restaurang. Blir man lite sugen på pasta eller?
Ett café drar till sig blickarna även när det är stängt.

En artist som blivit känd för sina målingar med minst sagt mycket färg (ja, så mycket så det rinner 🙂 ) är Carolina Adán Caro med Art is Life som kännetecken:

Till och med Pippi har förärats en målning vid en skola.
Fasaden till ett lägenhetshotell har fått lite färg.

Ett försök att spegla stämningen under pandemiåret 2020 finns att se i en liten oansenlig gränd i La Lonja:

Tack och hej 2020!

Eftersom bloggen fungerar som ett externt minne för oss är det kanske bäst att summera detta mycket märkliga år. 

Långresa till Sydamerika i februari-mars där vi först levde i coronaförnekelse och fortsatte vårt resande så länge det bara gick. Funderade ett tag på att stanna i Chile tills viruset dragit förbi, tänkte då att det väl skulle ta ett par veckor. Hehe, med facit i hand känns det som en otroligt korkad tanke. 

Men så bestämde vi oss för att åka hem och planen var Sverige men flygen passade bättre till Mallorca så här hamnade vi. I karantän.

Mallorca är fint!

Sedan kändes det som om allt lugnade sig lite efter sommaren, skolan drog igång i september och förutom de 56 sidorna med coronaanpassningar för skolan så kändes det mesta som vanligt. Eleverna anpassade sig, tiden gick, vi spritade våra händer tills skinnet flagnade och använde munskydd så flitigt att vi till sist nästan glömde ta av det när vi skulle äta eller dricka! Om det är munskydden eller något annat som gjort att jag inte varit förkyld en enda gång under hela terminen låter jag vara osagt. Men aldrig förr har jag varit med om en skolstart på lågstadiet där inte hosta och snuva kommit som ett brev på posten efter ett par veckor. Nåväl, terminen gick och vår skola klarade sig bra från covid-skiten. 

Men nu, alltså vad i hela friden hände precis när vi började se fram emot julen? Coronan fick ny energi och galopperade fram med stor kraft i hela Europa!

Julbelysningen på Borne i Palma måste fotas varje år!

Vi hade flera olika julplaner och anpassade dem efterhand som restriktionerna förändrades. Bordeaux, Valencia och Palma skulle synkas (några ville dessutom till Sverige men det avskrevs ganska snabbt)! Vem vågar åka till Sverige – landet utan munskydd?
Vi bestämde oss för att fira jul i Palma. Spanien bestämde då att man måste ha gjort ett PCR-test för att komma in i landet och det fixade fransoserna (Linus och Cyrielle) lätt. Och gratis, i Sverige skulle ett sådant test kosta från 1500 kr/person! För valencianerna (Lovisa och Marcus) var det svårare. Inte med PCR-testet, för de gjorde också det gratis. Sedan i början av november har Valencia haft stängda gränser, men tillåtit vissa resor och att hälsa på släktingar/nära vänner har varit en godtagbar anledning, så allt kändes grönt. 
Men! Sedan bestämdes att man endast fick lämna Valencia den 23, 24, 25 eller 31/12 samt 1/1. Det löste sig också och flyg Valencia-Palma bokades till den 24/12. 
Men! Då bestämde Valencia sig för att stänga sina gränser helt. Punkt, slut! 

Nya restriktioner i Palma är att köpcentra måste vara stängda på helger och stänga tidigare alla vardagar (typisk kontraproduktiv restriktion), restauranger får endast ha sina uteserveringar öppna och de måste stänga 18.00, det är totalt utegångsförbud mellan 22.00-06.00, max 6 personer får samlas i grupp (gäller även hemma), endast två hushåll får blandas när man träffas hemma medmeramedmeramedmeramed…

Kick off för jullov!

Tips inför julen är att även ha munskydd hemma när man har gäster och att inte spela musik eller ha tv:n på då det gör att man pratar högre och därmed flyger aerosolerna längre. Jag. Blir. Så. Trött. Men vi är ju friska så jag klagar inte.

Idag är det vaccinationsstart i hela Europa! 

Även om det inte är några andra människor inom synhåll måste masken vara på!

Es Jonquet – En gammal fiskeby mitt i Palma

Så här i Covid-tider får man turista bäst man kan på hemmaplan. Som tur är finns det saker att upptäcka på denna lilla ö ännu. På riktigt nära håll finns den gamla fiskebyn Es Jonquet, som vi passerat några gånger, men inte riktigt undersökt.

Bara en gata leder in i området, övriga ingångar är via trappor. Biltrafiken är begränsad till enbart boende. Infarten övervakas med kameror (ACIRE – ”område med restriktiv cirkulation”). Det har Camilla erfarenhet av. Böter blev det, först trodde vi det var fortkörningsböter för det är inte så tydligt vad det är när man få en räkning i brevlådan.

Området gränsar till Santa Catalinas mest populära bar- och restauranggata, Calle Sant Magí, men i Es Jonquet råder för det mesta ett stort lugn och hela området är kulturminnesskyddat.

En del nya, eller nyrenoverade hus finns också, troligen med samma “stadsplanering” som förr i tiden, så gränderna är ibland knappt passerbara.
Även husen får följa den lite slumpartade stadsplanen. Här blev det plats för ett långsmalt hus med en “uteplats” mitt på gatan.

Från början var Es Jonquet en fiskeby, men med tiden blev det också en plats för väderkvarnar för att mala säd. En bra plats för detta med fritt blås från Palmabukten. De äldsta kvarnarna är från 1300-talet.

Än idag finns fem väderkvarnar kvar (mölla heter det egentligen 🙂 ). Några av dem är i mycket dåligt skick. Palma kommun kräver att de privata ägarna ska ta hand om dem och restaurera, men det är inte lätt att få det att hända och det kostar förstås en hel del att vårda dessa gamla byggnader.

Även om detta verligen är mitt i Palma och ett fantastiskt läge vid havet så finns här ödetomter som aldrig verkar ha varit bebyggda.