Tack och hej 2020!

Eftersom bloggen fungerar som ett externt minne för oss är det kanske bäst att summera detta mycket märkliga år. 

Långresa till Sydamerika i februari-mars där vi först levde i coronaförnekelse och fortsatte vårt resande så länge det bara gick. Funderade ett tag på att stanna i Chile tills viruset dragit förbi, tänkte då att det väl skulle ta ett par veckor. Hehe, med facit i hand känns det som en otroligt korkad tanke. 

Men så bestämde vi oss för att åka hem och planen var Sverige men flygen passade bättre till Mallorca så här hamnade vi. I karantän.

Mallorca är fint!

Sedan kändes det som om allt lugnade sig lite efter sommaren, skolan drog igång i september och förutom de 56 sidorna med coronaanpassningar för skolan så kändes det mesta som vanligt. Eleverna anpassade sig, tiden gick, vi spritade våra händer tills skinnet flagnade och använde munskydd så flitigt att vi till sist nästan glömde ta av det när vi skulle äta eller dricka! Om det är munskydden eller något annat som gjort att jag inte varit förkyld en enda gång under hela terminen låter jag vara osagt. Men aldrig förr har jag varit med om en skolstart på lågstadiet där inte hosta och snuva kommit som ett brev på posten efter ett par veckor. Nåväl, terminen gick och vår skola klarade sig bra från covid-skiten. 

Men nu, alltså vad i hela friden hände precis när vi började se fram emot julen? Coronan fick ny energi och galopperade fram med stor kraft i hela Europa!

Julbelysningen på Borne i Palma måste fotas varje år!

Vi hade flera olika julplaner och anpassade dem efterhand som restriktionerna förändrades. Bordeaux, Valencia och Palma skulle synkas (några ville dessutom till Sverige men det avskrevs ganska snabbt)! Vem vågar åka till Sverige – landet utan munskydd?
Vi bestämde oss för att fira jul i Palma. Spanien bestämde då att man måste ha gjort ett PCR-test för att komma in i landet och det fixade fransoserna (Linus och Cyrielle) lätt. Och gratis, i Sverige skulle ett sådant test kosta från 1500 kr/person! För valencianerna (Lovisa och Marcus) var det svårare. Inte med PCR-testet, för de gjorde också det gratis. Sedan i början av november har Valencia haft stängda gränser, men tillåtit vissa resor och att hälsa på släktingar/nära vänner har varit en godtagbar anledning, så allt kändes grönt. 
Men! Sedan bestämdes att man endast fick lämna Valencia den 23, 24, 25 eller 31/12 samt 1/1. Det löste sig också och flyg Valencia-Palma bokades till den 24/12. 
Men! Då bestämde Valencia sig för att stänga sina gränser helt. Punkt, slut! 

Nya restriktioner i Palma är att köpcentra måste vara stängda på helger och stänga tidigare alla vardagar (typisk kontraproduktiv restriktion), restauranger får endast ha sina uteserveringar öppna och de måste stänga 18.00, det är totalt utegångsförbud mellan 22.00-06.00, max 6 personer får samlas i grupp (gäller även hemma), endast två hushåll får blandas när man träffas hemma medmeramedmeramedmeramed…

Kick off för jullov!

Tips inför julen är att även ha munskydd hemma när man har gäster och att inte spela musik eller ha tv:n på då det gör att man pratar högre och därmed flyger aerosolerna längre. Jag. Blir. Så. Trött. Men vi är ju friska så jag klagar inte.

Idag är det vaccinationsstart i hela Europa! 

Även om det inte är några andra människor inom synhåll måste masken vara på!

Es Jonquet – En gammal fiskeby mitt i Palma

Så här i Covid-tider får man turista bäst man kan på hemmaplan. Som tur är finns det saker att upptäcka på denna lilla ö ännu. På riktigt nära håll finns den gamla fiskebyn Es Jonquet, som vi passerat några gånger, men inte riktigt undersökt.

Bara en gata leder in i området, övriga ingångar är via trappor. Biltrafiken är begränsad till enbart boende. Infarten övervakas med kameror (ACIRE – ”område med restriktiv cirkulation”). Det har Camilla erfarenhet av. Böter blev det, först trodde vi det var fortkörningsböter för det är inte så tydligt vad det är när man få en räkning i brevlådan.

Området gränsar till Santa Catalinas mest populära bar- och restauranggata, Calle Sant Magí, men i Es Jonquet råder för det mesta ett stort lugn och hela området är kulturminnesskyddat.

En del nya, eller nyrenoverade hus finns också, troligen med samma “stadsplanering” som förr i tiden, så gränderna är ibland knappt passerbara.
Även husen får följa den lite slumpartade stadsplanen. Här blev det plats för ett långsmalt hus med en “uteplats” mitt på gatan.

Från början var Es Jonquet en fiskeby, men med tiden blev det också en plats för väderkvarnar för att mala säd. En bra plats för detta med fritt blås från Palmabukten. De äldsta kvarnarna är från 1300-talet.

Än idag finns fem väderkvarnar kvar (mölla heter det egentligen 🙂 ). Några av dem är i mycket dåligt skick. Palma kommun kräver att de privata ägarna ska ta hand om dem och restaurera, men det är inte lätt att få det att hända och det kostar förstås en hel del att vårda dessa gamla byggnader.

Även om detta verligen är mitt i Palma och ett fantastiskt läge vid havet så finns här ödetomter som aldrig verkar ha varit bebyggda.

Costa Blanca

Från Valencia till Alicante är det inte så långt. När vi nu var på fastlandet och hälsade på så passade vi på att ta en liten tur söderut längs, i turisttermer kallade, Costa Blanca.

Först var planen att köra ytterligare en bit söder ut till Cartagena, men det ligger i region Murcia och där var coronaläget sämre än i region Valencia så det undvek vi. Och mycket riktigt stängdes Murciagränsen för in-och utresor medan vi var på ”rätt sida” av regiongränsen.

På vägen mellan Valencia och Alicante ligger turistorterna på rad vid de fina vita stränderna som gett Costa Blanca sitt namn.

Först gjorde vi ett stopp i Calp för att beskåda den stora ”stenbumlingen”, Peñon de Ifac, som ser ut att ha trillat ner mitt i staden.

Alla orter längs Costa Blanca verkar ha satsat på skyskrapebebyggelse. Värst, om man nu tycker så, är det i Benidorm. Man skulle utan tvekan kunna gissa att detta är Florida eller något liknande ställe.

Platja de Llevant, östra stranden i Benidorm.

Vid denna säsong och vid denna speciella tid var medelåldern mycket hög. På stranden så här mitt på dagen kanske 75 år eller så.

I sanden var det utlagt ett rutmönster med rep för att hålla solbadarna på coronasäkert avstånd!

Ett behagligt ställe att tillbringa vintern på är det förstås, om än lite opersonligt med dessa höga hus i rad.

Till sist nådde vi Alicante som var målet för dagen och för en natt på hotell. En medelstor stad med drygt 300 000 invånare. Också här en del turisthotell och en fin strand, men inte en känsla av typisk turiststad ändå.

Som vanligt tog vi en hel del promenader, framförallt i den gamla stadsdelen Santa Cruz som klättrar upp mot kastellet Santa Barbara på en bergstopp.

Santa Cruz kallas också “El Barrio” som helt enkelt, betyder ”stadsdelen”.

Trappor och åter trappor är det som gäller om man bor i El Barrio de Santa Cruz.

Många fina gränder och torg finns att utforska i den gamla staden och väldigt folktomt var det i dessa nästan turistfria tider.

Uteserveringar på rad på Plaza Santisima Faz.

Perfekt för att vandra omkring i lugn och ro och titta på alla fina hus.

En bit ovanför gränderna finns alla takterrasser. Användningen kan variera, men en hängmatta med denna utsikt hade man inte sagt nej till!

Ett måste i staden är att promenera på La Explanada de España. En promenadgata byggd 1867 för att passa stadens kvällsflanörer som letar efter en lämplig bar att stanna vid.

Ett vågmönster för att påminna om närheten till havet. Lätt yrselframkallande för en del kanske 🙂

Det blev bara en kort sejour i Alicante denna gång. Lite av speed tourism över det hela, men vi kommer säker förbi här någon annan gång när det inte råder pandemi.

På vägen tillbaka till Valencia tog vi en liten omväg söderut för lite flamingoskådning i saltdammarna vid Santa Pola, men inga flamingos ville låta sig fotograferas, så det blev ett bad i havet istället.

Platja Varadero i östra Santa Pola. För en gångs skull Costa Blanca utan höghus!

En Valenciatur i coronatider

Resor måste planeras på ett lite annaorlunda sätt i dessa pandemitider. Även inom Spanien finns restriktioner och regler som ändrar sig från dag till dag. Resor är inte förbjudna utan till och med, under vissa omständigheter, uppmuntrade av myndigheterna i Spanien. Balearerna planerar till exempel rabatter för sina invånare som turistar inom regionen.

Turiaparken med vetenskapsmuseet i ena änden är ett ställe man bara måste stanna och fotografera vid!

Nu när det var höstlov planerade vi att besöka Valencia för att hälsa på Lovisa och Marcus. Att hälsa på familjen tänkte vi var ett gott skäl till resande. Vi hade också ett mindre flyttlass med bland annat vinterkläder att överlämna till dem.

Reseplanering i dessa tider kräver en del nya överväganden för att inte bli stoppade vid lands- eller regiongränser, fastna i karantäner eller att utsätta sig själv eller andra för smitta.

Vetenskapsmuseet…

Valencia och Balearerna var vid denna tidpunkt på gul smittnivå (enligt spansk klassificering) när övrig spanska regioner, utom kanarieöarna var röda. Smittan var dock på väg upp, som i princip hela Europa, och nya restriktioner var att vänta.

Jag tog färjan till Valencia i förväg. 8 timmar direkt från Palma. Camilla som jobbade någon dag till tog flyget. Det var precis i sista stund för två dagar senare stängde region Valencia gränserna för all in- och utresa. Väl på plats är det ingen risk att fastna eftersom hemresor till ens permanenta adress alltid är OK.

Mycket skrivande om regler, planering och sådant, men tyvärr är det vad som gäller i dessa tider.

Vi hälsade på Lovisa och Marcus i deras lägenhet som de bor i sedan en månad tillbaka i stadsdelen Camins al Grau i östra Valencia.

Lovisa och Marcus + kaninen Hemulen som flyttat med och hittat en favoritkruka att hålla till i.
Soluppgång från Lovisa och Marcus terrass.

Det blev flera långa promenader och elscooterturer i staden detta fina höstlov.

Valencias matkatedral, Mercat Central. Mat är ju viktigt i Spanien och en saluhall bör därför föräras en vacker lokal!

Jag försöker alltid hitta någon lite charmig/småruffig/hipp stadsdel att undersöka lite närmare. Denna gång blev till Cabañal, en stadsdel vid havet och stranden i Valencia.

Att strosa runt i nya städer och stadsdelar är bland det bästa som finns.

På 1800-talet var detta en fiskeby en bit utanför staden. Nu en mer och mer polulär plats att bo på, nära stad och strand.

I Cabañal är det långa raka gator som gäller. Längor med arbetarbaracker fanns här tidigare och stadsplanen fick anpassas till dem.

Många pampiga fasader, som troligen inte fanns i den gamla fiskebyn.

Valencia och speciellt Cabañal är känt för sina kalkelplatt-försedda fasader. En del annorlunda hus finns att beskåda!

En marionettteater klädd i klatschiga kalkelplattor!

Som sig bör i denna typ av områden så finns det en hel del gatukonst att beskåda. Så även i Cabañal.

Stranden vid Cabañal är gigantisk. Ingen risk för trängsel här ens i högsäsong.

Platja del Cabanyal.

Minisemester på ön

En långhelg så här på hösten är inte så vanligt i den spanska kalendern, men detta år inföll Spaniens nationaldag på en måndag så en långhelg blev det.

Några längre resor rekommenderas ju inte i dessa pandemitider, så vi valde att leta upp något ställe på denna lilla ö som vi inte hade så god koll på och boka en hotellnatt. Valet föll på ett litet samhälle på Mallorcas sydösthörn, Colònia de Sant Jordi.

Ett kort besök här för några år sedan handlade om att ta båten ut till ön Cabrera och inget mer. Alltså tänkte vi att det säkert finns mer att upptäcka här, speciellt när de större turistskarorna har lämnat ön.

Colònia de Sant Jordi är mest känt för de fina stränderna och för saltutvinning i lagunerna i princip mitt i staden.

Från början har det varit en liten fiskeby, men saltutvinningen var förr i tiden mycket viktigt. Romarna utvann salt här redan för 2000 år sedan och före dem fenicierna ytterligare 500 år tidigare. Salt utvinns förtfarande i hyfsat stor skala i saltlagunerna. Inte någon verksamhet så här en långhelg, men en hel del på lager finns det efter en lång sommar med bra avdunstning.

Vi startade med en promenad längs stränderna österut. Nästan helt öde i dessa tider, men också för att det inte går att ta sig ut till stränderna och vikarna här mer än till fots.

På denna sida staden är stranden Platja des Dolç mest känd. En lite mindre variant av mycket populäta Es Trenc-stranden som ligger väster om staden.

Båthus och kanske fd fiskarbostad mitt på stranden och mitt bland sjögräset…
Platja des Carbó, ytterligare en bit från staden.

Även mitt i staden finns en fin strand, bemannad med två badvakter som inte hade mycket att göra så här års och i dessa turistfria tider. Inget bad blev det. Liiite kyligt tyckte vi. 23-24 grader i luften och lika mycket i vattnet.

Runt hela staden går en fin strandpromenad som ringlar fram längs vikar och uddar.

En fyr pryder sin plats, med fin utsikt mot Cabrera, den så kallade femte Baleariska ön.

Vårt lilla hostel, Colonial, kan verkligen rekommenderas. Ligger vid ena änden av stadens ”gågata” (fast det är OK att köra där, bara lite försiktigare…).

Inget folkvimmel direkt på huvudgatan, men det är ju precis som det ska i coronatider.

Ena halvan av staden är turistkvarter med en del större anläggningar. Här var det helt öde och stängt. En lite tragisk känsla även om det är ganska skönt att slippa massturismen som ser ungefär likadan ut i hela världen.

Restaurang-, bar- och souvenirbutiksgatan. Här är det nog full ruljans ett normalt år.

Resten av staden är som vilken liten stad som helst på Mallorca med många små barer, caféer och restauranger. Nu mest besökta av lokalbefolkningen (spanjorer och bofasta engelsmän och tyskar).

Pa Amb Oli har blivit en favorit. Oljeindränkt bröd med pålägg efter smak.
Pilgrimsmussla på restaurangen 5Illes, kan rekommenderas enligt Camilla.

En fördel med minisemester med övernattning är solnedgångar och soluppgångar från andra viklar än från vårt El Molinar!

Soluppgångar sköter Camilla, som är uppe i ottan och promenerar!

Mittpunkten

Efter mycket letande hittade jag en skog att promenera i på den platta delen av Mallorca. I inlandet alltså. Det finns verkligen inte mycket av den varan eftersom mycket mark är privat. Utanför byn Lloret de Vistalegre finns den lilla skogen Sa Comuna som är ett naturreservat. Tydligen har det varit gemensam/kommunal mark sedan 1767.

Inte direkt någon jätteskog får man tillstå, men tillräcklig för en promenad med lite välbehövlig skugga så här på sensommaren.

Grönt och fint trots flera månader med nästan inget regn.

Ingen trängsel i skogen direkt, men två personer mötte vi i alla fall i dessa coronatider. Munskydd behövs inte så det är bara att insupa så mycket frisk luft det bara går.

Sa Comuna har också turen att ha en geografisk ”upplevelse”. Här finns Mallorcas geografiska mittpunkt. Fantastiskt att den finns just här och är tillgänglig för alla istället för att den råkat hamna på en motorväg eller på någons tomt 🙂 . En minnessten är rest på platsen så att man inte missar möjligheten att befinna sig på mittpunkten.

I skogen finns också en bronsåldersgrav, Sa Cova d’en Dainat, i form av en liten grotta med uthuggen ingång.

En gammal brunn finns här också. Säkerligen en viktig plats förr i tiden och kanske en anledning till att detta varit kommunal mark under flera hundra år.

En sväng in i Frankrike

Efter Asturien passade vi på att ta en tur till Bordeaux för att besöka Linus och Cyrielle i deras nya lägenhet.

Vi gjorde en utflykt till Atlantkusten och landtungan Cap Ferret. Ett välmående litet samhälle med mycket charm och många ostron! I havsviken Bassin d’Arcachon odlas det mängder av ostron och Cap Ferret är fylld av provsmakningsställen för ostron och en del andra skaldjur.

Ostronsorteringsverkstad och ostronodlingsnät.

Stor skillnad i tidvatten är viktigt för ostronodling, så Atlantkusten passar utmärkt. Ostronen tränas då i att öppna och stänga skalet när de är under respektive över vattenytan, vilket ger spänstiga ostron att äta!

Vid strandkanten ligger hela kvarter med gamla fiskestugor som nu blivit populära för dem som vill leva ett lite bohemiskt semesterliv.

Camilla hade en önskan att bli en van ostronätare och Cap Ferret är perfekta stället för att bli just det!

Ostron, räkor, Bulot (Valthornssnäcka), paté, lite medhavt tilltugg och vitt vin!
En ostronspecialist (Cyrielle) och en försiktig ostronätare (Linus).

Tack Cyrielle för en fin ostronguidning!

Det blev också en cykeltur runt i Bordeaux för att upptäcka lite av den ”högra stranden” av Garonne-floden. En del av Bordeaux som är på uppgång.

Över bron Pont de Pierre mot “andra sidan av Bordeaux”.

Här finns bland annat Darwin-området i stadsdelen La Bastide.

Gamla militärbaracker har omvandlats till ett kulturcentrum med konst, skatepark, butiker och restauranger.

Även gatukonsten hänger med i “det nya normala” efter Covid-utbrottet.

Vi tillbringade också en stund på Linus och Cyrielles balkong, med solnedgång över Bordeaux-kommunen Mérignac.

Efter Bordeaux styrde vi mot Barcelona för att ta färjan till Palma. På vägen gjorde vi ett stopp i den fina lilla byn Tarascon-sur-Ariège i Pyrenéerna.

En medeltida del av byn med gammal bebyggelse och rester av stadsmur ligger på en höjd. Nyare delar av byn ligger längs floden Ariège.

Vandring verkar var den vanligaste anledningen att komma hit. Det kanske det kan bli en annan gång 🙂 .

Hur vackert som helst längs floden Ariège!

Sista dagen på vår tur gick genom Katalonien, som tyvärr har ökande Corona-virusspridning, vilket gjorde att vi undvek stopp på vägen till färjan från Barcelona. Efter en natt på båten kom vi tillbaka till Palma i soluppgången.

Cudillero

Wow, vilken by! David är expert på att hitta bra boenden på mysiga ställen! Lägenhet (inte hotell) och närhet till havsbad var mina önskemål och det blev ju bra! 

Cudillero, en fiskeby med drygt 5000 invånare, på Spaniens nordkust ligger i Asturien. Just Asturien kändes som ett bra val även med tanke på Corona, endast 7 nya fall  den senaste månaden.

Fisken som hängde på tork lite här och var (ibland tillsammans med kläder på klädstrecket) kallas för curadillo, eller havets skinka. Vilken fisk det egentligen är kan variera, men troligen mest havskatt. Fisken fångas, rensas, och får sedan hänga utanför husen för att torka i 4-5 månader innan den tillagas! 

Fiskdoften sprider sig!

Vardagsmotion blev det gott om eftersom hela byn ligger på en slänt. Istället för gator går det trappor kors och tvärs och varken barnvagn, rullstol eller ens dåliga knän hade funkat här. 118 trappsteg upp bodde vi.

Bra boende med magnifik utsikt!

Vacker by både dag och natt!

En kväll åt vi ute, fisk borde vara det självklara valet men i Austurien ska man testa Cachopo. Panerad kalvfile fylld med allt från ost ock skinka till äppelkompott och chevre! Endast kockens fantasi sätter gränserna. Det smakade mums men vilken tur att vi blivit tipsade om att portionerna var stora. De var gigantiska och det var lagom för oss två att dela på en. I denna by, där varje gränd luktade fisk och fiskmåsarna skränade (ja, det var gråtrutar, men skriker man på detta viset får man stå ut med att bli kallad fiskmås) åt vi alltså ingen fisk! Till cahopo skulle man dricka lokal cider som man körde i en sifon, check på den också! 

Cordon bleu? Nej Cachopo. Same, same but different!

Badet i hamnen var kanske inte 100-procentigt, men det gjorde inte så mycket eftersom det ändå var kallt i vattnet. Badkruka is my middle name!

Inte bara jag som är badkruka för den delen!

Dessutom fanns det det många fina badplatser i närheten, vi testade tre olika. Badade noll gånger. Häftig kustlinje!

Playa de San Pedro
Gueirua
Aguilar

Ett litet, eller snarare långt, världsarv från Unesco skulle vi förstås också beta av. En av världens äldsta och mest kända pilgrimsleder Camino de Santiago, Jakobsleden på svenska,  ringlar sig fram från bland annat Lyon i Frankrike till Santiago de Compostela i Spanien. Av de cirka 160 milen gick vi ungefär 3.

Kilometer…?

Mask på, inte lag på det än just i Asturien, men alla använder mask hela tiden!

Alarcón och Segovia

Efter Valencia styrde vi västerut. Ett lagom första kaffestopp var den lilla byn Alarcón mitt på den öde spanska högslätten.

En fästning med anor från morernas tid. Nu för tiden en by med ca 150 invånare.

En mycket speciell sevärdhet finns i kyrkan San Juan de Bautista. En konstnär, med namnet Jesús, fick 1994 möjlighet att göra väggmålningar i den nyrestaurerade kykan. Han målade i 8 år! Hela lokalen är täckt av fantastiska skapelser.

En häftig upplevelse speciellt som vi var helt ensamma i lokalen i dessa Corona-tider.

Även i byn var det lugnt, och folktomt. Enda livstecknet var ett gäng gubbar på byns kafé, men deras diskussioner hördes över halva byn.

En sevärdhet till hann vi med. En katt och musfight där musen avslutade med en flygande attack innan den försvann in under en dörr!

Målet för dagen var sedan Segovia för en övernattning på vägen till Asturien på Spaniens nordkust.
Segovia visade sig vara en fin liten stad med en lång historia, som startade med Kelterna före romartiden.

Mest känt är den romerska akvedukten som går rakt genom centrum för att sluta vid slottet. Första delen av vattenledningen från källan går under marken, sen 825 meter som akvedukt rakt över centrum i Segovia.

En fantastisk skapelse som har stått här i 2000 år! Byggd med granitblock och utan murbruk!

Många akveduktbilder blev det!

Man kan fundera på vad kommer att stå kvar om 2000 år av vår tids byggnadsverk.


Den gamla staden i Segovia är byggd på en kulle med flera fina gränder och torg.

Ett Plaza Mayor finns också, som i de flesta spanska städer.

Staden var full med folk. Uteserveringarna var fulla med framförallt ungdomar. Vi frågade till och med om det var nåt speciellt på gång, men det var bara en helt vanlig fredag fick vi veta. Kanske vi vant oss av med att se så mycket folk efter hemmakarantänstiden 🙂 .

Vi hittade i alla fall ett bord med utsikt över staden.

Nästa stopp Cudillero i Asturien!

Spaniens tredje största stad

Oj, vad vi har funderat över hur vi ska göra med resandet denna sommar. Stanna på Mallorca? Åka till Menorca? Sverige? Spanska fastlandet? 

När Lovisa och Marcus (dotter med sambo) bestämde sig för att flytta från Palma till Valencia var vi snabba med att erbjuda oss att köra över en del av deras bråte, förlåt bohag, till Valencia. Köra och köra, båten går ju direkt Palma – Valencia.

Åtta timmars båtresa, inga svårigheter med social distansering!

Via Booking hade vi både bokat och fått hotell bekräftat, men när vi kom fram var hotellet stängt. Helt igenbommat! Men turisttillströmningen är ju i princip obefintlig så vi hittade snabbt ett annat hotell. 

Turias gamla flodfåra, Jardines de Turia, är som en oas där man kan få lite svalka i hettan!

Puente de las flores- fin bänk framför en vägg av pelargoner?

Stadsdelen Carmen, med all sin ruffighet, föll oss i smaken!

Är det inte en covid-ballong….

Paellan lär komma från Valencia, kanske inte så konstigt med tanke på att det odlats ris här sedan 700-talet!

Valencia är väl värt ett besök! Inlägg från 2016 finns här: