Det var länge sedan någon plats på Mallorca fick ta plats i vår blogg. Inte för att vi är trötta på öns alla byar och stränder utan för att det börjar bli svårt att hitta helt nya ställen att upptäcka. I alla fall när det gäller byar.
En solig januaridag var det dags att göra ett besök först på Playa de Muro och sedan i byn Muro som ligger en mil från stranden.
Öde och tomt på Playa del Muro så här års.
Playa del Muro är av Tripadvisor 2022 rankad som Europas tredje bästa strand! Ja väldigt fin är den, speciellt så här på vintern när det är nästan folktomt.
Hotell på rad och vid horisonten skymtar Alcúdia.
OK, bäst i Europa enligt Tripadvisor är Rabbit beach på Lampedusa i Italien så behöver man inte fundera på det.
Byn Muro är by med anor från 1200-talet. Som de flesta inlandsbyar på Mallorca var jordbruk största inkomstkällan. Idag kompletterat med turism.
En rejäl kyrka för att bara vara en by med 7000 invånare.Som vanligt i Mallorcas byar, caféer i varje hörna.Fina små gränder!
Det var dags för Lovisa och Marcus att flytta till Lund efter några år i Valencia. En del saker behövde transporteras och framför allt behövde kanin Hemulen flytta med. Gnagare får inte flyga, så en bilfärd med Lovisa och kanin fick det bli. 250 mil är en bra bit, så vi delade upp sträckan i tre delar.
Lämnade Valencia med kanin efter några varv i de valencianska rondellerna! 7 filer och ett par tre stoppljus inne i rondellen. GSPens filtips är inte alltid att lita på.
Inga turistiga utsvävningar kostade vi på oss. Vi valde närmaste vägen från Valencia via Barcelona, Lyon och Frankfurt. Det blev ändå tillräckligt många timmar för Hemulen i sin transportbur. Allt lugnt och stilla. Kanske trivdes Hemulen med bilfärden.
Turen startade i ett Spanien med 30 graders högsommarvärme för att sen bli allt med höstlikt.
Är man i Lund lockar alltid en tur till Skrylle för en joggingtur. Denna gång i gråmulet duggregn. Riktigt fint höstväder alltså!Hemulen på plats, fina Lundapromenader och sen bron mot kontinenten!
Efter en vecka i Lund var det dags att starta turen söderut tog vi vägen om Bordeaux för att hälsa på Léonore, Linus och Cyrielle.
Första stopp blev den lite annorlunda tyska staden Xanten vid floden Rhen på gränsen till Holland. Annorlunda för att det inte låter som ett tyskt stadsnamn och för att det finns romerska lämningar så här långt norrut.
Av det som varit en romersk stad fanns delar av en arena och en del byggnadsdelar kvar. Tyvärr var detta väl inhägnat och inte öppet på de tider som vi var kvar i staden.
Bredvid denna forna stad ligger medeltidsstaden Xanten med ringmurar och fina små gator.
Öde gator i Xanten så här i lågsäsong.Ett lika öde stortorg i gryningen.
Vi körde vidare genom Holland och Belgien för att sedan ta ytterligare ett stopp. Denna gång i franska staden Chartres söder om Paris. Staden är mest känd för sin pampiga katedral och den gamla staden runt omkring.
Katedralen tronar högt över staden.
Hotellet tipsade oss om att det fanns ljusinstallationer som man kunde se på olika ställen i centrum. Det lät inte superspännande, men var väl värt en promenerad runt i natten för att se dessa udda skapelser.
Ljuskonst längs floden i Chartres.Fina gränder i Chartres gamla stad även utan ljuskonst.
Men, Bordeaux var förstås vårt viktigaste mål på vägen söderut.
Det blev några hämtningar på Léonores crèche och trevliga pauser på torget i Saint Augustin.
Det dröjer några månader till innan Léonore kan släppas fri på lekplatsen.
Vi hann också med att träna på ostronätning i saluhallen Marché des Capucins.
Även jag börjar vänja mig och har kommit till nivå 2 (äter två stycken alltså).
Denna gång hade vi bokat en liten lägenhet nära Place Gambetta närmare centrum är tidigare gånger. En riktig innergårdslägenhet som vi hade en del strul med. Depositioner och städtillägg behövde betalas innan man ens fick komma in.
På plats mitt i ett gammalt hus, mitt i stan.
Sista biten hem gick via Barcelona och nattbåten till Palma.
På vägen passerade vi Pyrenéerna via Coll de Pimorent.
Passet var stängt under arbetstid för vägarbeten så vi hamnade först i Andorra av misstag och fastnade i köer av fransmän som passade på att handla öl i det skattefria lilleputtlandet.
Vi har skrivit tidigare om några av Mallorcas matfestivaler och nu efter pandemin är de mer välbesökta än någonsin. Mallorkinerna verkar älska sina festivaler! Det är framförallt lokalbefolkningen som är här, hade man velat ha hit inflyttade/turister eller annat löst folk hade väl informationen funnits på spanska och inte enbart på mallorkin… Jag har en tipsande kollega som ofta ger mig en hint om vilken fiesta som är på gång!
På två veckor har vi besökt två olika fiestas:
1: Fira Dolçai den fina bergsbyn Esporles. Sötsaksfestival – kakmonstret i mig jublade! Här fanns allt från traditionella bunyolas till poppiga cupcakes. Och mycket folk!
2. Mostra de la Llampuga XIXi Cala Rajada på nordöstra Mallorca. Här firas fisken llampuga, på svenska guldmakrill.
En fisk som normalt lever i Atlanten, men när vattnet i Medelhavet blir varmt nog simmar den hit och firas (nja, dödas och äts upp) med en egen festival!
1600 kg fisk gick det åt i helgen, tillagad på 21 olika sätt! Vi testade allt från ceviche till flammkuchen, mycket gott!
Dagen avslutades med ett dopp i Cala Agulla, 25 grader i vattnet!
Efter tre veckors ”dopresa” var det nu dags att åka hem via Valencia för att hälsa på Lovisa och Marcus. Bordeaux till Valencia är 80 mil, så vi valde ett stopp på vägen i Daroca.
En 4 km lång medeltida ringmur runt Daroca.
Daroca var ett viktigt samhälle på romartiden, då borgen som det ännu finns rester av, vaktade den viktiga vägen mellan Zaragoza och Valencia.
Även i nutid är det ett bra läge för ett stopp eftersom det inte finns många samhällen på höglandet på vägen mot kusten och Valencia.
Daroca ligger inklämt i Jiloca-flodens dalgång.
Daroca behöver ett blogginlägg för att vi ska minnas att vi har varit här. Jag hade glömt att vi bara ett år tidigare körde inom här för att leta efter ett lunchställe i den då väldigt pandemiöde byn. Vi kände dock igen oss väldigt snabbt, vilket ändå är ett bra tecken 🙂 .
Även om byn är liten fanns det skilda kvarter för judar och morer. Tydligt utmärkta än idag i de smala gränderna.
Valencia blev sedan sista stopp på denna treveckorstur.
Några foton från Valencias konst- och vetenskapsmuseibyggnader blir det alltid!
Till Palma tog vi nattfärjan, som tydligen är självgående 🙂 .
Léonores dop i Bordeaux var målet för en biltur från Palma till Bordeaux. Bilfärjor från Mallorca till fastlandet går alltid på dagen och tar många timmar. Kortaste båtturen och kortaste landvägen vidare på fastlandet går via Barcelona, så det fick det bli denna gång.
Efter ankomst till Barcelona blev första stopp staden Lleida. En ganska anonym stad vid foten av Pyrenéerna. Största sevärdheten är den stora borgen och katedralen på toppen av en klippa mitt i staden.
Castell de la Suda med tillhörande katedral.Fin utsikt över Lleida från den lilla vaktkuren. Lite dåligt med säkerheten kan man tycka. Inga räcken här inte!
En promenad i gamla staden var lite av en besvikelse. Öde gator och drogförsäljare/missbrukare i nästan varje gathörn… En del fin gatukonst hittade vi i alla fall.
Sedan fortsatte vi turen över Pyrenéerna med ett fikastopp i medeltida byn Aínsa.
Otroligt så många gamla välbevarade byar det finns i Spanien och Aínsa är en av dem.
När franska gränsen passerats tänkte vi att ett bad i en bergssjö skulle vara trevligt. Vi gjorde en avstickare på krokiga vägar till sjön Orédon på knappt 2000 meters höjd.
Fins utsikt på vägen mot bergssjön och trevliga kurvor som GPSen guidade oss igenom.
Men detta torrår var det brist på vatten och sjön var nästan borta. En pricknick blev det, men inget bad för det var för lite vatten eller för att det var alldelses för kallt 🙂 .
En stor sjö är det, speciellt när den är fylld. Här ser man att jag är nere och kollar vattentempen.
GPSen ledde oss sedan av någon anledning på småvägar över passet La Hourquette d’Ancizan.
Det var tur för utsikten och de oändliga betesmarkerna var fantastiska.
Åsnorna var mest drivna i att tigga mat av turisterna.
Eftersom detta är Frankrike så dök det upp en ostbutik när man minst anade det. Så även här mitt i de öde betesmarkerna.
Närproducerat kan man tänka. Mitt bland kor, får och getter.
Nästa övernattning blev i byn Bagnères-de-Bigorre som vi har bott i tidigare. På något sätt har vi fastnat för denna lilla by i utkanten av Pyrenéerna. En kurort med anor från romartiden då de varma källorna var populära. Inget bad blev det här heller, men väl några promenader i byn.
Vi bodde på det lilla udda pensionatet Le Bearn. Det funkade fint trots språkförbistringar. Rejäla kaffekoppar till frukost var ett plus i kanten!
Efter Bagnères körde vi raka vägen till Bordeaux där släkten började samlas för Léonores dop.
Festivaler och marknader finns det gott om på Mallorca. Vi har betat av ett antal vid det här laget. Denna gång var vårt mål en fikonfestival i den lilla byn Lloret de Vistalegre mitt på ön. Mallorcas geografiska mittpunkt ligger precis utanför byn och den har vi besökt tidigare (Mittpunkten).
Förra gången trodde vi knappt att det var någon by att tala om, men det skulle visa sig vara fel. Lloret är en riktigt fin liten by med en väldigt trevlig fikonfestival.
Huvudrollen hade förstås fikon. Tyvärr inte så många man kunde provsmaka naturella, men desto fler kakor och rätter med fikoninslag.
Fikonostpaj avnjuten på höbalarna som fungerade som bord.
En fikonutsättning med alla de olika fikonsorterna fanns på klostergården.
Alla fikonsorter finns tydligen i en svart och en vit variant. Här prydligt presenterat på ett antal pidestaler med all info man kan tänka sig.
Traditionell dans av folk i gammeldags folkdräkter fick man också på köpet.
Jättarna får också vara med och dansa! De finns lite överallt på ön och plockas fram vid högtidliga tillfällen.
Byn ligger på en kulle på det ganska platta inlandet. Så pass stora höjdskillnader så att byn har blivit utrustad med en hiss! Den verkar vara mest för besökare, för det är inte så många som bor på den sida av byn där hissen finns.
Tre veckor i Skåne blev det – som vanligt hann vi med mycket men inte allt!
Vill gärna gå eller cykla på varenda gata i centrum!
Äventyret började med att vi hade barnen med respektive på plats. Därmed även barnbarnet Léonore. Det enda vi hann då var väl typ att gulla med bebis och äta kräftor!
Gullig!Gott!
Ett 100-årskalas hann vi ocks¨å med!
50+50+en hund!
Bad i Haväng! Nej, jag badade inte pga iskallt…
Triss i glada systrar!
Gratisplockning av solrosor i Lunds kommun – svårt att motstå!
Perfekt för oss som inte har några krukväxter!
Vinprovning med vingänget – alltid kul!
Mer Riesling åt folket!
Lund är fint!
Solen går ner även i Lund!Cykla är livet!Även fint att hitta nya ölställen i stan – Lundabryggeriet!
Värmeböljan fortsätter, svetten lackar och orken tryter. Men en tur till den lilla byn Banyalbufar på Mallorcas västkust fick vi till! Möjligen skulle kombinationen berg och hav kunna ge lite svalka?
Casa de la Baronia, inte bara hostel utan även ett kloster och ett försvarstorn från 1600-talet!
Ingen AC, men utsikten var ju fin…
Kanske är Banyalbufar mest känt för sina terrassodlingar.
Hela byn ligger på en sluttning ut mot Medelhavet och terrasserna är en förutsättning för att kunna odla! Det var morerna som först bosatte sig här och började anlägga terrasser och avancerade bevattningskanaler.
På de cirka 2000 terrasserna odlas oliver, apelsiner och vindruvor!
Bada var ett måste i hettan! Perfekt badplats om man gillar skugga, solen når inte över bergen på hela förmiddagen!
Kämpigt att ta sig dit dock, eller snarare därifrån när det går brant uppför!Njutbart – det är nog 26 grader i vattnet!
Är det inte ”äckelvarmt” är området en bra utgångspunkt för olika vandringar! Går man norrut kommer man till Port des Canonge, österut leder Ruta de Pedra en sec (även kallad Postrutten) till Esporles och söderut kan man gå Cami des Rafal mot Estellenc. Vi ville inte dö av värmeslag så vi hoppade all vandring!
Vi var här för att fira att det var 38 år sedan vi träffades!
Turistorten Can Picafort, som ligger mitt i Alcúdiabukten har vi inte passat på att besöka mer än på vintern när byn är öde och tom. Nu var det dags för årets upplaga av konstfestivalen Saladina så då fick det bli ett besök i turistsäsong också.
Fastän det bara är mitten på maj så väller turisterna in och passande nog är det en tidig värmebölja med över 30 graders värme. Det verkar finnas ett uppdämt behov av resande nu när i stort sett alla restriktioner är borta. Spanien har slopat munskyddstvånget överallt utom på bussar, taxi och inrikesflyg. Synd bara att covid inte är utrotad utan bara att det ger lite lättare symptom om man är immun eller vaccinerad…
Can Picafort är som så många andra turistorter på Mallorca en gammal fiskeby, som fram till 60-talet hade knappt 200 invånare. Nuförtiden bor här 4500 istället och säkert minst lite många turister i högsäsong.
Framför allt badvattnet är otroligt fint!
Vattentempen ligger runt 20 grader, så det är fortfarande kallt i vattnet 🙂
Men vi är inga storbadare, så vi satsade på lunch och konstjakt istället.
Festivalen har hållits varje år sedan 2016 (om det inte är pandemi…), så en del konstverk har varit med i några år.
Badmotiv är populärt. Men det är ju inte så konstigt på en plats som denna.
Förutom väggmålningar så fylls det på med skulpturer då och då av John Bennàssar.
Det går att skapa egen konst också med enkla medel. med en kaffesked till exempel.
En tur i vindistriktet Rioja har vi funderat på i många år (ja för att inte säga decennier) och nu blev det av som ett stopp på vägen till Bordeaux där vi skulle träffa Léonore, första barnbarnet, för första gången!
Vi tog flyget till Bilbao och sedan bil därifrån de ca 15 milen till hjärtat av vindistriktet Rioja, som delvis ligger i den spanska regionen Rioja men också i regionerna Baskien och Navarra. Den gemensamma nämnaren är floden Ebro och den dalgång som passar så bra för vinodling.
Två städer anser sig båda vara huvudstäder i Rioja: Logroño och Haro. Vi valde att bo i Logroño, vilket var ett bra val. En stad med 125 000 invånare och säkert lika många platser på uteserveringarna! Vi kom hit på långfredagen och väntade oss att det mesta skulle vara stängt och öde denna stora sorgedag. Men, absolut inte, det fullkomligen kryllade av folk och uteserveringarna var överfulla.
Gågatan Bretón de los Herreros med massor av uteserveringar.Vad drickar då Riojaborna så här en långfredag? Jo, Gin Tonic förstås! Och vi ville inte vara sämre.
När det gäller mat så är det framför allt pintxos som gäller. Pintxos är en baskisk specialitet och från Logroño till baskiska gränsen är det bara några kilometer, så även här är utbudet stort. En typisk pintxos är någon typ av pålägg på en liten brödbit ofta med en pinne som håller ihop det hela.
Pintxos, vin och en liten ostbricka!
Pintxos ska, om man får dra en egen slutsats, ätas i smala gränder där barerna ligger tätt och ståborden tar upp nästan halva gatans bredd. Mest populära gränderna i Logroño är Calle del Laurel för partyfolket och Calle san Juan för det mer ”seriösa” klientelet.
Att staden var så full med folk berodde nog på att en del väntade på att de sedvanliga påskprocessionerna skulle starta. Ett extra sug detta år kan man tänka efter två missade år på grund av pandemirestriktioner.
Traditionsenliga påskprocessionskläder. Här i lila variant.
Gamla staden i Logroño bjuder på många fina gator och torg. Helt enkelt ett trevligt ställe att utgå ifrån om man ska utforska Riojas viner och vingårdar.
Plaza del MercadoPlaza San Agustin. Lite glest med uteserveringar, trots ett fint litet torg 🙂 .
Men, det är ju vin som är det stora dragplåstret i Rioja. Det lär finnas 600 bodegor att välja bland. Vi valde några stycken för att besöka eller handla lite vin. Några för att det är välkända viner, andra för att de är kända för sina byggnader, eller både och.
Bodegan Marqués de Riscal i byn Elciego har satsat på ett eget hotell för att kunna ta hand om vinbesökarna. Här har arkitekterna tagit ut svängarna ordentligt!Bodegan Ysios!
Vinstockarna var ganska nakna vid denna tid på året. Bara några minimala blad började titta fram. Desto större möjlighet då att studera den så viktiga jordmånen 🙂 . Lera är det som gäller i detta vindistrikt, vilket tydligen passar bra under Riojas långa heta somrar.
Några mil från Logroño ligger Haro. Den andra av Riojas ”huvudstäder”. Ett litet samhälle på en kulle mitt bland vinodlingarna. Här finns ett antal kända bodegor som praktiskt taget ligger vägg i vägg med varandra.
Utsikt från Haro över ett antal bodegor. Bland annat Muga med sitt torn och Roda som syns i fjärran.
Ett mer seriöst vingårdsbesök valde vi att göra på Bodegan Franco Españolas. Perfekt placerat inom gångavstånd från vårt hotell, vilket är praktiskt när det ingår vinprovning i besöket. En 45-minuters guidning blev till 75 minuter i de kyliga vinlagringsrummen… På spanska fick vi lära oss allt om vinlöss, vintrampning, ektunnornas kemi, mm…… Men till sist det viktigaste att prova deras VIN!
Ingen stadstur utan att studera gatukonst! Även denna stad levererade fina konstverk av skiftande slag.
Pilgrimsleden Camino de Santiago leder igenom Logroño och denne man har samlat sina pilgrimsstämplar på lite annorlunda sätt.
Vi hann också med en tur längs Ebro på stadscyklarna i Logroño.
Vackra parkområden längs Ebro och bifloder.
Vi bodde på Hotel FG (lite tråkigt namn, men ett bra hotell), granne med ett antal storkfamiljer och utsikt över de vackra broarna över Ebro.
Utsikt från hotellet över den gamla stenbron.Den gamla järnbron från 1800-talet. Byggdes i rekordfart när den gamla stenbron rasade och många människor dog.Storkar klarar tydligen av att bo ”vägg i vägg” med varandra.
