Färjan från Palma till Barcelona passerar sydvästhörnet på Mallorca och ön Dragonera.
Sträckan Palma till Bordeaux har vi kört några gånger via olika vägar. På sträckan passeras Pyrenéerna med alla sina vackra vyer, bergspass, städer och byar. Denna gång körde jag själv för att bilen och diverse saker skulle fraktas till Bordeaux och användas när vår lilla lägenhet ska inredas.
Jag gjorde ett stopp på vägen i den lilla byn Penelles, som är känd för sin gatukonst eller snarare muralmålningar.
För några år sedan startades en gatukonstfestival där för att ge lite nytt liv åt byn som höll på att avfolkas. Sedan dess har det hållits sju festivaler och gatukonsten är kvar över allt i byn.
Torget mitt i byn med lite traktorkonst och bara två kvarter därifrån den sista husraden innan åkrarna.
Otroligt mycket gatukonst för att vara en by med bara 500 invånare!
Inte många bybor och definitivt inga turister mer än jag som är ute denna tidiga morgon.En bio finns det tydligen, med lämpliga konstverk på fasaden.Känsla av uteservering hela året runt på denna bar.Även på väg från Penelles dök det upp några lador som också fått hänga med på festivalmålandet.
Det lär finnas 20 vägar att välja mellan som korsar gränsen mellan Spanien och Frankrike i Pyrenéerna. Denna gång valde jag att passera över Col de Pourtalet. Ett vackert bergspass 1800 meter över havet.
Rio Gallego har dämts upp och bildar en kraftverksdamm i närheten av byn Formigal.
En picknick med vacker utsikt blev det!
Precis vid passet ligger skidanläggningen Formigal. Skidåkning upp till 2250 meters höjd. Byn Formigal ligger en liten bit därifr¨ån.
Gott om plats på skidparkeringen så här års!
Vägen vidare på den franska sidan slingrar sig ner genom en dalgång till staden Pau. Därifrån är det sedan cirka 20 mil slättland kvar till Bordeaux.
Nu var det riktigt länge sedan något hände på denna blogg. Delvis på grund av att vi just nu inte riktigt vet var vi bor och vad som är en resa värd ett inlägg.
Jag tog i alla fall en tur till Palma när hösten precis kommit till Lund. Runt medelhavet släpper inte sommarvädret taget detta år med värmerekord som staplas på varandra. Uppåt 30 grader varje dag.
Jag passade på att besöka ytterligare en ”cala” på Mallorca. Det lär finnas ett par hundra små vikar runt denna ö.
I utkanten av turistorten Peguera finns ett strövområde på en halvö med några fina små badvikar.
Stigar överallt i området runt Cala d’en Monjo.
Området är inte så stort så det handlar om en enkel promenad att ta sig från parkeringen till Caló d’en Monjo, munkviken alltså.
Ingen stor badvik, men vackert och det är nästan så att man vill ta ett dopp.
Härnäst blev det att packa bilen och köra till Bordeaux där vi skaffat en liten lägenhet. Vi återkommer om detta!
På vår tur längs Spaniens väst- och nordkust hade vi nu kommit till Kantabrien och byn Santillana del Mar. Detta var egentligen bara ett andraalternativ som stopp på vägen från Galicien till Bordeaux. Något ställe uppe i bergen kring Picos de Europa var huvudmålet, men där fanns inte mycket att välja på när det gällde boende vi denna tid på året. Det skulle visa sig vara ett mycket bra ”andrahandsval”. En väldigt charmig by!
Santillana del Mar sägs vara de tre lögnernas by. Det finns inget heligt här (Santi), det är inte ett platt landskap (llana som i ”platt”) och byn ligger inte vid havet (del Mar). Men det skulle visa sig vara en riktigt vacker by med kullerstensgator och många fina gamla hus.
Redan på 800-talet fanns klostret Santa Juliana här och på 1100-talet byggdes klosterkyrkan med samma namn. Detta ledde till att platsen blev populär och herrgårdar och palats byggdes i närheten.
En del av de vackra husen byggdes av återvändare från Amerika under 1500-talet som hade samlat på sig rikedomar och kunde bygga pampiga hus.
Byn ligger också på Jacobsleden (förstås, den går ju ”överallt”) och en promenad västerut från byn är populärt bland pilgrimerna. Jag tog en promenad till den lilla grannbyn El Arroyo. På vägenfrån byn var man på väg åt samma håll som vandrarna, men att vända tillbaka blev ju fel. Går någon både fram och tillbaka längs El Camino??
Vackra gröna kullar på vägen mot den lilla byn Arroyo.
Runt byn finns flera grottor som varit bebodda i årtusenden. Mest känd är Altamira-grottan med grottmålningar där de äldsta anses vara 36000 år gamla! Grottan kan inte besökas och museet som är byggt intill lockade inte oss.
Värmen och solen började så smått komma till norra Spanien och vi gjorde en utflykt till kusten och stranden Playa de los Locos. Tänkte att en ”galningarnas strand” skulle passa bra för inbitna badkrukor 🙂 .
Specialiteter när det gäller mat och dryck i Kantabrien är bland annat cider och getostar. Cidern ska hällas från flaska i glas på sådär en halvmeters avstånd för att få loss lite kolsyra. Ett visst spill får man räkna med…
På vägen mellan byn Combarro i Galicien och Santillana del Mar, som var vårt nästa stopp, finns mycket att titta på. Hela Galiciens nordvästhörn och sedan Spaniens nordkust. Alltför mycket för en enda dagstur, så vi tog en extra utflyktsdag från Combarro för att hinna med lite mer.
Jacobsledens symbol (pilgrimsmussla!) på Santiagos regnvåta gator.
Är man i Galicien så är ett besök i Santiago de Compostela ett måste. Har man dessutom gått små stumpar av ”El Camino”, Jakobsleden, lite här och där i byar och städer i Spanien och Frankrike så vill man förstås se slutmålet.
Tappra pilgrimsvandrare som blev allt fler ju närmare Santiago de Compostela vi kom.
Tyvärr tajmade vi en regnig dag som kan skyllas på ovädret Oscar som dragit in från Atlanten.
Den storslagna katedralen som är slutmålet för El Camino.Aposteln Jacobs reliker, enligt medeltida tradition, i en krypta i katedralen.
Efter Santiago de Compostela körde vi i samma riktning som den enda delen av Caminon som leder bort från Santiago de Compostella. ”Camino a Finisterre”, vägen till världens ände” slutar på halvön Finisterre, som på romartiden ansågs vara väldens ände. Det vill säga fastlandseuropas västligaste punkt. Nu är det inte riktigt så eftersom den västligaste punkten ligger i Portugal.
Här slutar vadringsvägen till världens ände.
En dag senare var vi på väg på allvar mot spanska nordkusten. Efter Galicien är det Asturien som gäller. Här är Katedralstranden, Playa de las Catedrales väl värd ett stopp. En brant skifferbergskust som håller på att gröpas ur av havet och det ständiga tidvattnet.
När det känns lagom med ett stop längs vägen finns det ofta någon liten by som kvalar in bland vackrast i Spanien, vackrast i Asturien eller något liknande. Puerto de Vega var ett sådant kort stopp.
En välhållen Renault 8 pryder sin plats i hamenen Puerto de Vega.
De sista milen innan Sentillana del Mar gjorde vi en avstickare för att se om de häftiga bergstopparna i bergskedjan Picos de Europa var synliga i det ganska molniga vädret.
I en av de många vikarna längs galiciska atlantkusten ligger den lilla fiskebyn Combarro. Här bokade vi ett Airbnb och stannade fyra nätter. Det visade sig vara en bra tid att vara här, vi slapp turistinvasion. Men fick iofs en del regn istället…
De historiska kvarteren precis vid strandkanten av floden Pontevedra kännetecknas av de många spannmålsmagasin som bevarats. Uppbyggda på pelare var tanken att man skulle slippa både fukt och gnagare när man lagrade spannmål.
Stenkorsen kan vara från 1700-talet och är ofta placerade i gatukorsningar.
Jungfru Maria ska blicka mot havet och Kristus mot land!Plaza da Fonte – på bilfria vägar kan man ha en fontän mitt i gatan!
Det finns gott om fina små stränder, flera meters skillnad mellan ebb eller flod!
Padrónstranden i lågvatten!Playa ChancelasHela byn ligger i en backe och vi bodde på högst upp, svettiga promenader men väl värt mödan!
Nästa stopp på bilturen var Salamanca. Detta var inte bara ett lagom stopp på väg mot Galicien utan en stad som verkligen är värd ett besök. Hela gamla staden är ett UNESCO världsarv och det är inte svårt att förstå varför.
En mycket fin stadskärna med många vackra byggnader och massor med uteserveringar. Man kunde lätt ha stannat några dagar där, men nu blev det bara en eftermiddag och kväll tyvärr.
En av de mest omtalade sevärdheten eller snarare aktiviteten är lustigt nog att försöka få syn på en groda på den rikligt utsmyckade universitetsbyggnaden 🙂
Vem kan hitta grodan? Helst utan tips och google-stöd!Ja vi hittade den! Det hela känns nästan som ett studentikost skämt. En groda på en döskalle på den vackra univesitetsbyggnaden…
Oavsett grodan så är universitetet sevärt på många sätt. Det är bland de äldsta universiteten i världen från år 1218 och dessutom är byggnaden bland de vackraste inte bara bland universitet utan också bland spanska byggnader överhuvudtaget.
För romarna var Salamanca en viktig stad. Den romerska bron över floden Tormes finns kvar och fungerar som gångbro in mot gamla staden. Byggdes för cirka 2000 år sedan. Undrar hur dagens broar ser ut år 4000…
Floden syns knappt, men finns där bakom träden. Spanska floder är för det mesta ganska vattenfattiga, men flodområdena är väl tilltagna för att klara översvämningar.
Katedralerna, den gamla och den nya, är också sevärda. Den gamla byggdes på 1200-talet och den nya byggdes 500 år senare vägg i vägg med den gamla.
Ett Plaza Mayor finns i alla spanska städer av någon betydelse. Torget i Salamanca är bland de största i Spanien och anses vara det vackraste.
Dagen till ära spelade en symfoniorkester på Plaza Mayor.Konstnärer fanns det lite överallt i staden för att avbilda alla sevärdheter.Till och md återvinningskontainrarna var sevärda. Ja, varför ska sopsortering vara ful och tråkig?
Nästa dag fortsatte färden mot Galicien. På vägen dit stannade vi till vid romarnas största guldgruva, Las Médulas. En del gruvgångar fanns det också, men framförallt hade ett helt bergsområde ”malts ned” för att komma åt guldet. Hela landskapet förändrades och är nu en häftig syn!
Utsiktsplatsen Mirador de Orellan där man kan beskåda gruvområdet, har också en liten picknickplats där vi intog en lyxlunch 🙂 .
Främsta anledningen till just denna väg mot Combarro i Galicien var att se de alltmer intressanta vinområdena Bierzo och Ribeira Sacra. Här produceras röda viner med framförallt druvan Mencía. Riktigt goda viner, speciellt för oss som blivit alltför vana vid Spaniens vanligaste röda druva Tempranillo.
Vingårdarna i Ribeira Sacra är små och klättrar på bergssluttningarna vid floden Sil.
Nackdelen med att bo på en ö är att det krävs att man bokar en färja om man vill göra en längre biltur. Färjorna mellan Mallorca och fastlandet är, hmm, ja vad ska man säga? Astråkiga? De går dagtid till Barcelona eller Valencia och tar 8 timmar! Men nu hade vi, David dårå, hittat en katamaran till Denia söder om Valencia som endast tog 5 timmar och cirka en av de timmarna var ett stopp på Ibiza. En fräsch båt dessutom!
Snabbt stopp på Ibiza för av- och påstigning.
Vårt första stopp på denna resa var Albacete, mest känt för sina knivar! Vi väljer oftast korta dagsetapper för att hinna se staden/byn vi övernattar i, speciellt om vi bara ska stanna en natt. Här startade vi med att promenera runt i stan med cirka 170 000 invånare. Vi gick och vi gick, målet var en öl på ett soligt torg. Sol och torg fanns det gott om, men tydligen var det glass man skulle äta här. Men så till sist uppenbarade den sig, bargatan.
Full med fulla människor som verkat hinka GT…En av sevärdheterna var Lodarespassagen från början av 1900-talet, vackra bostadshus med butiker på bottenvåningen.Turistfritt!Tjurfäktningsarenan – hur i hela friden kan det fortfarande förekomma tjurfäktning?!?!
Det var inget fel på Albacete, men en natt var alldeles lagom.
Det var länge sedan någon plats på Mallorca fick ta plats i vår blogg. Inte för att vi är trötta på öns alla byar och stränder utan för att det börjar bli svårt att hitta helt nya ställen att upptäcka. I alla fall när det gäller byar.
En solig januaridag var det dags att göra ett besök först på Playa de Muro och sedan i byn Muro som ligger en mil från stranden.
Öde och tomt på Playa del Muro så här års.
Playa del Muro är av Tripadvisor 2022 rankad som Europas tredje bästa strand! Ja väldigt fin är den, speciellt så här på vintern när det är nästan folktomt.
Hotell på rad och vid horisonten skymtar Alcúdia.
OK, bäst i Europa enligt Tripadvisor är Rabbit beach på Lampedusa i Italien så behöver man inte fundera på det.
Byn Muro är by med anor från 1200-talet. Som de flesta inlandsbyar på Mallorca var jordbruk största inkomstkällan. Idag kompletterat med turism.
En rejäl kyrka för att bara vara en by med 7000 invånare.Som vanligt i Mallorcas byar, caféer i varje hörna.Fina små gränder!
Det var dags för Lovisa och Marcus att flytta till Lund efter några år i Valencia. En del saker behövde transporteras och framför allt behövde kanin Hemulen flytta med. Gnagare får inte flyga, så en bilfärd med Lovisa och kanin fick det bli. 250 mil är en bra bit, så vi delade upp sträckan i tre delar.
Lämnade Valencia med kanin efter några varv i de valencianska rondellerna! 7 filer och ett par tre stoppljus inne i rondellen. GSPens filtips är inte alltid att lita på.
Inga turistiga utsvävningar kostade vi på oss. Vi valde närmaste vägen från Valencia via Barcelona, Lyon och Frankfurt. Det blev ändå tillräckligt många timmar för Hemulen i sin transportbur. Allt lugnt och stilla. Kanske trivdes Hemulen med bilfärden.
Turen startade i ett Spanien med 30 graders högsommarvärme för att sen bli allt med höstlikt.
Är man i Lund lockar alltid en tur till Skrylle för en joggingtur. Denna gång i gråmulet duggregn. Riktigt fint höstväder alltså!Hemulen på plats, fina Lundapromenader och sen bron mot kontinenten!
Efter en vecka i Lund var det dags att starta turen söderut tog vi vägen om Bordeaux för att hälsa på Léonore, Linus och Cyrielle.
Första stopp blev den lite annorlunda tyska staden Xanten vid floden Rhen på gränsen till Holland. Annorlunda för att det inte låter som ett tyskt stadsnamn och för att det finns romerska lämningar så här långt norrut.
Av det som varit en romersk stad fanns delar av en arena och en del byggnadsdelar kvar. Tyvärr var detta väl inhägnat och inte öppet på de tider som vi var kvar i staden.
Bredvid denna forna stad ligger medeltidsstaden Xanten med ringmurar och fina små gator.
Öde gator i Xanten så här i lågsäsong.Ett lika öde stortorg i gryningen.
Vi körde vidare genom Holland och Belgien för att sedan ta ytterligare ett stopp. Denna gång i franska staden Chartres söder om Paris. Staden är mest känd för sin pampiga katedral och den gamla staden runt omkring.
Katedralen tronar högt över staden.
Hotellet tipsade oss om att det fanns ljusinstallationer som man kunde se på olika ställen i centrum. Det lät inte superspännande, men var väl värt en promenerad runt i natten för att se dessa udda skapelser.
Ljuskonst längs floden i Chartres.Fina gränder i Chartres gamla stad även utan ljuskonst.
Men, Bordeaux var förstås vårt viktigaste mål på vägen söderut.
Det blev några hämtningar på Léonores crèche och trevliga pauser på torget i Saint Augustin.
Det dröjer några månader till innan Léonore kan släppas fri på lekplatsen.
Vi hann också med att träna på ostronätning i saluhallen Marché des Capucins.
Även jag börjar vänja mig och har kommit till nivå 2 (äter två stycken alltså).
Denna gång hade vi bokat en liten lägenhet nära Place Gambetta närmare centrum är tidigare gånger. En riktig innergårdslägenhet som vi hade en del strul med. Depositioner och städtillägg behövde betalas innan man ens fick komma in.
På plats mitt i ett gammalt hus, mitt i stan.
Sista biten hem gick via Barcelona och nattbåten till Palma.
På vägen passerade vi Pyrenéerna via Coll de Pimorent.
Passet var stängt under arbetstid för vägarbeten så vi hamnade först i Andorra av misstag och fastnade i köer av fransmän som passade på att handla öl i det skattefria lilleputtlandet.
Vi har skrivit tidigare om några av Mallorcas matfestivaler och nu efter pandemin är de mer välbesökta än någonsin. Mallorkinerna verkar älska sina festivaler! Det är framförallt lokalbefolkningen som är här, hade man velat ha hit inflyttade/turister eller annat löst folk hade väl informationen funnits på spanska och inte enbart på mallorkin… Jag har en tipsande kollega som ofta ger mig en hint om vilken fiesta som är på gång!
På två veckor har vi besökt två olika fiestas:
1: Fira Dolçai den fina bergsbyn Esporles. Sötsaksfestival – kakmonstret i mig jublade! Här fanns allt från traditionella bunyolas till poppiga cupcakes. Och mycket folk!
2. Mostra de la Llampuga XIXi Cala Rajada på nordöstra Mallorca. Här firas fisken llampuga, på svenska guldmakrill.
En fisk som normalt lever i Atlanten, men när vattnet i Medelhavet blir varmt nog simmar den hit och firas (nja, dödas och äts upp) med en egen festival!
1600 kg fisk gick det åt i helgen, tillagad på 21 olika sätt! Vi testade allt från ceviche till flammkuchen, mycket gott!
Dagen avslutades med ett dopp i Cala Agulla, 25 grader i vattnet!
