Alarcón och Segovia

Efter Valencia styrde vi västerut. Ett lagom första kaffestopp var den lilla byn Alarcón mitt på den öde spanska högslätten.

En fästning med anor från morernas tid. Nu för tiden en by med ca 150 invånare.

En mycket speciell sevärdhet finns i kyrkan San Juan de Bautista. En konstnär, med namnet Jesús, fick 1994 möjlighet att göra väggmålningar i den nyrestaurerade kykan. Han målade i 8 år! Hela lokalen är täckt av fantastiska skapelser.

En häftig upplevelse speciellt som vi var helt ensamma i lokalen i dessa Corona-tider.

Även i byn var det lugnt, och folktomt. Enda livstecknet var ett gäng gubbar på byns kafé, men deras diskussioner hördes över halva byn.

En sevärdhet till hann vi med. En katt och musfight där musen avslutade med en flygande attack innan den försvann in under en dörr!

Målet för dagen var sedan Segovia för en övernattning på vägen till Asturien på Spaniens nordkust.
Segovia visade sig vara en fin liten stad med en lång historia, som startade med Kelterna före romartiden.

Mest känt är den romerska akvedukten som går rakt genom centrum för att sluta vid slottet. Första delen av vattenledningen från källan går under marken, sen 825 meter som akvedukt rakt över centrum i Segovia.

En fantastisk skapelse som har stått här i 2000 år! Byggd med granitblock och utan murbruk!

Många akveduktbilder blev det!

Man kan fundera på vad kommer att stå kvar om 2000 år av vår tids byggnadsverk.


Den gamla staden i Segovia är byggd på en kulle med flera fina gränder och torg.

Ett Plaza Mayor finns också, som i de flesta spanska städer.

Staden var full med folk. Uteserveringarna var fulla med framförallt ungdomar. Vi frågade till och med om det var nåt speciellt på gång, men det var bara en helt vanlig fredag fick vi veta. Kanske vi vant oss av med att se så mycket folk efter hemmakarantänstiden 🙂 .

Vi hittade i alla fall ett bord med utsikt över staden.

Nästa stopp Cudillero i Asturien!

Spaniens tredje största stad

Oj, vad vi har funderat över hur vi ska göra med resandet denna sommar. Stanna på Mallorca? Åka till Menorca? Sverige? Spanska fastlandet? 

När Lovisa och Marcus (dotter med sambo) bestämde sig för att flytta från Palma till Valencia var vi snabba med att erbjuda oss att köra över en del av deras bråte, förlåt bohag, till Valencia. Köra och köra, båten går ju direkt Palma – Valencia.

Åtta timmars båtresa, inga svårigheter med social distansering!

Via Booking hade vi både bokat och fått hotell bekräftat, men när vi kom fram var hotellet stängt. Helt igenbommat! Men turisttillströmningen är ju i princip obefintlig så vi hittade snabbt ett annat hotell. 

Turias gamla flodfåra, Jardines de Turia, är som en oas där man kan få lite svalka i hettan!

Puente de las flores- fin bänk framför en vägg av pelargoner😍

Stadsdelen Carmen, med all sin ruffighet, föll oss i smaken!

Är det inte en covid-ballong….

Paellan lär komma från Valencia, kanske inte så konstigt med tanke på att det odlats ris här sedan 700-talet!

Valencia är väl värt ett besök! Inlägg från 2016 finns här:

Midsommar

Vi blev allt lite knäppa av all tid i karantän, nästan så det kändes läskigt att vara bland folk och vi har verkligen inte träffat många vänner sedan dess. Två par närmare bestämt. Efter noggrant övervägande vågade vi oss på en hotellnatt över midsommar. I Cala Rajada fanns det ett öppet hotell, men när vi bokat blev vi förflyttade till ett betydligt lyxigare hotell, där vi dessutom fick en svit med egen bubbelpool! 

Bubbelpool tarvar cava!

Oklart om det var en del av lyxen eller om någon bara haft otur när hen tänkte, för visst är det lite underligt med badkar i sovrummet och TV infälld i badrumsspegeln?

Cala Rajada ja, drygt 15 000 hotelbäddar finns det här och av dessa var det kanske bara de cirka 10 på vårt hotel som var bokade? För mycket folk var det inte. Inte någonstans.

Men vi lyckades hitta en cykeluthyrning som var öppen och cyklade lite härsan och tvärsan här uppe i det nordöstra hörnet av Mallorca. Dessvärre var backarna fler än cykelbanorna men det blev ändå några mils cykling. Älskar att cykla!

Det fanns många tecken på att det i vanliga fall är många tyskar som semestrar här. Heidi Schnitzelhutte (med tyskt Y) var ett sådant!

Om det var öde i Cala Rajada så var det inget emot vad det var i Cala Millor, som vi nådde längs vår cykling söderut. Här kändes det som om vi vunnit på lotteri när vi hittade en restaurang som var öppen!

Servitris med munskydd och menyn på QR-kod!
Cala Millor – en spökstad!

Cyklade man tvärs över udden från Cala Rajada hamnade man på Cala Agulla, här har vi varit tidigare. (https://resmed.lundbergs.me/?s=Agulla)

Petra och Kaliforniens grundare

Söker man på Petra så dyker framförallt ett av världens 7 underverk upp. Men, nu handlar det om en tur på Mallorca till byn Petra. Som så många andra små samhällen på ön är det en egen kommun med knappt 3000 invånare.

Byn liknar många andra och det är svårt att minnas vilken som är vilken efter våra besök i säkert ett 20-tal små samhällen. Hus byggda av lokal sandsten är det som gäller. Det är väldigt sällan som fasaderna är målade.

Flera fina stenbelagda gator finns det i Petra, inte bara den vanliga asfalten med smala trottoarer.

Torget, eller torgen som det faktiskt är, är fulla med caféer och uteserveringar. Ganska folktomt så här mitt på dagen.

Mallorcas speciella Pa amb oli fick det bli på ett av alla torgkaféerna.

En sak är i alla fall unik med Petra och som gör att det kommer en del turister hit. En man vid namn Junípero Serra föddes här för drygt 300 år sedan. Han var franciskanermunk och grundade ett antal missionärsstationer i Kalifornien, från San Diego och Los Angeles till San Fransisco. Därför räknas han som Kaliforniens grundare.

I Petra finns ett litet museum i kvarteret där han växte upp. Stängt dock så här i Corona-tider.

En minnestavla över vad som var Junípero Serras födelseplats.

Junípero Serra är en historisk person som jag inte hade en aning om förrän jag läste på en del om Petra. Kanske inte den mest kände nu förtiden, men för 300 år sedan var han säkert Petras och Mallorcas mest kände och bereste person. Han uppmärksammades också för några år sedan då han blev helgonförklarad av påven 2015.

Det är en underlig slump att han nu plötsligt är med i all världens tidningar. Han har blivit en symbol för rasism och flera statyer av honom har rivits eller skändats först i San Fransisco, men nu också i Palma.

Junípers staty utanför Basilica San Francisco i Palma har också blivit skändad. Den står i alla fall kvar och har inte rivits som några av hans statyer i Kalifornien.

Jag har förstått det som att demonstranterna i USA anser att Amerikas urbefolkning hanterades grymt när kristendomen skulle spridas och därför ska hans statyer bort.

Cap de Formentor

Halvön Formentor ligger längst norrut på Mallorca. En smal 1,5 mil lång halvö som slutar vid fyren Far Formentor. Vi valde att åka hit just nu i turistfria nedtrappningstider för Coronan eftersom här normalt är väldigt trångt med folk på sommaren. Sedan något år är den enda vägen som går ut på halvön avstängd för biltrafik från juni till augusti. Bussar kör fram och tillbaka istället.  

Första stopp på vägen, efter några hårnålskurvor när man lämnat Port de Pollenca, är utsiktsplatsen Es Colomer. Här har vi stannat några gånger förr, så nu körde vi helt enkelt förbi.

En vintervy från utsiktsplatsen kan se så här maffig ut.

De två milen ut till udden och fyren var nästan helt fria från trafik, bara någon enstaka cyklist som säkert njöt av den öde vägen. Mitt i vintern kan det vara så, men det har nog inte hänt på sommaren sedan turismen startade.

Far de Formentor byggdes i mitten på 1800-talet. Då var det båt- eller åsnetransport över bergen som gällde. Nu är det lättare att ta sig fram och till och med möjligt att stanna var som helst för ett foto.

Lätt att hitta parkering var det 🙂

På vägen tillbaka blev det ett stopp vid den fina lilla stranden Platja de Formentor.

Stranden välkrattad och badvakten redo!

En högsäsongsdag är här troligen proppfullt på den lilla stranden. Nu var det ett riktigt paradis! Lite asienstrandkänsla över detta.

När badgästerna är borta passar getterna på!

På halvön finns några mer svårtillgängliga badvikar också. Vi hade spanat in Cala Murta, men gångvägen dit var tyvärr stängd och låst. I närheten ligger Cala Figuera (en av flera med samma namn på ön), som vi valde att bara studera på lite avstånd.

Äntligen dags för cykelturer i Palmas gamla stad igen!

Så här efter en lååång hemkarantänstid och stegvis nedtrappning till “det nya normala” längtar man verkligen efter att kunna ta några turer i Palmas gamla stad igen. Nu när det är möjligt passar jag på att dokumentera de två sista trettondelarna av gamla staden. De andra 11 stadsdelarna handlar det om här:

La Lonja-Borne, Puig de Sant Pere och Sant Nicolau

La Missió, Sant Jaume, Jaume III, Plaça dels Patins och El Mercat

Monti-Sion, La Calatrava och Sindicat

Nu handlar det om den äldsta kärnan av staden, stadsdelen kring katedralen som heter La Seu och stadsdelen kring rådhuset, som heter Cort.

Katedralen och det kungliga palatset Almundaina har fått de bästa platserna med utsikt mot havet.

Katedralen tål alltid att fotograferas. Dag, som natt, i alla väder!

Dessa vackra byggnader har tillägnats egna inlägg tidigare.

Vid Plaça de Cort ligger Palmas rådhus, en byggnad från 1600-talet.

Mitt på torget finns Olivera de Cort. Ett 600 år gammalt olivträd.

Inte någon logik i hur stammarna växer på de gamla olivträden!

Precis intill ligger det mycket charmiga torget Plaça de Santa Eulàlia. Kaféerna och barerna runt torget är riktigt mysiga. Nu med lite extra avstånd mellan borden. Två meters distansiering är det som gäller och det kommer troligen att hålla på ett bra tag till.

Färre bord så här i Coronatider, men också turistfritt!

Ett annat fint torg är Plaça d’En Coll. Här är det restauranger och uteserveringar som gäller. Fast, nu då få vågar sig ut på en tur kan det se riktigt folktomt ut!

Båda stadsdelarna La Seu och Cort består mest av trånga gator och gränder.

Här på Carrer de l’Almudaina finns en del av den gamla stadsmuren kvar, men anor från romartiden.

Det verkar mycket instängt och mörkt att bo här, men många hus har vackra innegårdar som små oaser i den trånga staden.

Min spanskskola, Estudio General Luliano, ligger precis bakom katadralen.

Trots de smala gatorna och brist på fri sikt mot husen, finns här den del vackra byggnader som tex Can Corbella som byggdes kring år 1900 i nymorisk stil. Lätt att missa dem när man går förbi.

Ett pampigt hus där Real Madrid-butiken hyser in sig.

Palau March ligger granne med kungliga palatset och byggdes under andra världskriget av Juan March en affärsman som var bland världens rikaste personer. Idag är byggnaden ett muséum med en del av Juan Marchs samlingar.

Bland annat ”julkrubbor” av det mer avancerade slaget.

I gränderna bakom katedralen finns en del udda små butiker och barer. Den mest udda av dem alla är nog den engelska bokhandeln. Första gången vi besökte stället förklarade engelsmannen som sköter stället att det var lite rörigt för han inte hade sorterat upp allt än. Men, så här ser hela butiken ut alltid. Mycket charmigt är det!

Det nya normala!

Ja, faktiskt, nu känns det som att vår vardag fungerar igen (bortsett från att det är galet trist att inte jobba)!

Det här med de olika faserna som Spanien skulle igenom för att så sakta få igång landet igen utan att utmana något virus känns som ett sammelsurium av regler.

I början av maj fick vi lov att gå ut för att träna, 6.00-10.00 eller 20.00-23.00 gällde för vår ålderskategori (ja det var eller, men vi tänkte och). Vi fick träna i hela Palma kommun dessutom. Det kändes så himla lyxigt även om det fortfarande var länge att hålla sig inne mellan tio på morgonen och åtta på kvällen (då fick man passa på att gå ut och handla mat…)!

Många valde att träna längs strandpromenaden. Bilden till höger visar vår träningstid och bilden till vänster träningstiden för personer över 70 år och riskgrupper! Härligt att man visar hänsyn till de äldre!

Jag startade med att cykla gata upp och gata ner i Palma centrum.

Plaza Mayor ekar tomt!
Poliserna kämpar på och bötfäller folk som gör fel, men det är inte lätt att göra rätt!

Förra veckan, när bilden ovan togs, fick man träna på stranden. Om man var ensam. Hade personerna på bilden varit från samma hushåll hade de fått promenera tillsammans längs stranden under förutsättning att de var max 1 km hemifrån. Men inte träna och inte sitta ner och prata! Däremot var det tillåtet att sitta ner och prata på någon av alla uteserveringar som öppnat. Även om man inte var från samma hushåll. Var som helt på hela ön dessutom. Och gärna i sällskap upp till tio personer…

Från och med denna vecka får vi träna när vi vill.
Nej, det hade varit för enkelt!
Men när vi vill utom 10.00-12.00 och 19.00-20.00 då det  är reserverat för personer över 70 år och andra riskgrupper. När vi inte får träna eller promenera kan vi fortfarande handla och besöka barer. Vi får dessutom vara på stranden och bada i havet. Så det gjorde vi idag, i Sa Calobra. Serpentinvägen dit är fin, men läskig i vanliga fall då det susar fram galna cyklister här. Idag var det endast en och annan get som var ute och vimsade på vägen.

Sa Calobra

Ibland när jag är ute och går eller cyklar så stelnar jag till och tänker febrilt: Får jag vara här? Nu? Vad är klockan och vart är jag på väg? Och framförallt var är mitt munskydd (som nu är obligatoriskt på alla offentliga platser där man inte kan garantera ett avstånd på två meter)!

Säkrast är att befinna sig på en restaurang – det är tillåtet för alla ålderskategorier under hela dagen.

På måndag går vi in i fas 3, som är den sista. Det diskuteras fortfarande när turismen ska släppas på och vi diskuterar var vi ska tillbringa vår sommar. Stanna i Spanien eller köra till Sverige – det är frågan!

Kanske stannar vi här?

Pandemi – Corona – Covid 19 – karantän

Det var ju lite av en slump att vi hamnade i Palma istället för i Lund när vi avbröt vår sydamerikaresa och då tänkte vi att det inte spelade så stor roll, vi känner oss hemma på båda ställena. Vi visste då att Spanien var satt i hemkarantän och att det skulle vara fyra dagar kvar av den karantänen när vi väl kom dit. Jo tjena! 4 dagar + 2 veckor + 2 veckor + 2 veckor skulle det visa sig att karantäntiden skulle bli för oss. Inför varje förslag till förlängning har jag varit helt säker på att det inte skulle bli av eftersom det känts så inhumant. Men alla förslag till förlängning har klubbats av kongressen och varje gång har känslan av att befinna sig i ett känslomässigt limbo förstärkts. Ingen Anders Tegnell här inte!

Så hur sammanfattar man 46 dagar i karantän? I stort kan vi summera det med att det varit helt OK, vi är två personer, vi trivs i varandras sällskap, vi bor i en rymlig lägenhet, vi har en balkong och vi har allt vi behöver! Dessutom är vi aningen introverta och det underlättar i ett sådant här läge!
Men, för all del, det var ju inte så att man gjorde glädjeskutt varje dag direkt! Inte heller kändes det som att vi kunde gnälla över småsaker med tanke på hur många andra som drabbats på riktigt (av allt från ekonomiska svårigheter till dödsfall).
Det var bara att gilla läget! 

En tröst är i alla fall att karantänen verkar ha hjälpt för att begränsa smittan. Sex dagar efter instängningen började så noterades det högsta antal nya fall på Balearerna. Sedan dess har det minskat stadigt och är nu sex veckor senare nära noll per dag. Det är bara att hoppas att det inte ökar igen när alla blir “utsläppta”.

En del karantänregler var svåra att förstå och därmed provocerande:
Köra bil var OK, men endast en person i bilen åt gången. Detta drabbade två vänner som på väg till flygplatsen fick böter för att de åkte i samma bil. De är ett par, bor ihop och skulle resa tillsammans…
Taxibilar fick endast ta en passagerare åt gången. När vi kom från flyget fick vi därför ta varsin taxi hem… Hm, det gjorde att vi, om vi var smittbärare, fick chansen att smitta två taxichaufförer istället för en.
Promenader var förbjudna. Det gjorde att vi båda, dagligen, gick till olika affärer för att handla mat. Det hade varit mindre smittrisk om man fått röra sig utomhus en stund varje dag utan att behöva gå in i någon affär.
Barnen fick inte gå ut på sex veckor. Sex veckor, en evighet för ett barn! Man blir ledsen av blotta tanken på hur vissa barn haft det under denna karantän! De sista två veckorna ändrades reglerna och barn under 15 år fick vara ute och leka en timme varje dag i sällskap med en vuxen. 

Två meters avstånd, munskydd på och välskyddad personal!

Regelverket sa att vi endast fick gå ut för att handla mat (och uppsöka sjukvård om det hade behövts). Så vi handlade mat. Varje dag. Båda två (fast inte tillsammans, för det var inte tillåtet att vara ute med någon annan). Som värsta rebellen gick jag till matbutiker lite utanför vårt område, som köttbutiken Ca Na Paulina två km bort längs strandpromenaden. Att promenera längs strandpromenaden var tydligen mycket suspekt så där blev jag stoppad av polis vid fyra olika tillfällen och fick då tala om var jag bodde, varför jag var ute samt visa mitt kvitto från butiken. Klarade mig från böter varje gång och med tanke på att bötesbeloppen startade på drygt 6000 kr så var det med en lättnadens suck!

Tänker att risken för coronasmitta inte är så stor just här…

När man tänker tillbaka förstår man inte riktigt vad man gjorde med all tid. David har jobbat en del, men själv har jag varit permitterad. Svenska skolan har kört distansundervisning i alla årskurser men det är svårt att arbeta som elevassistent på distans. 

Han har inte bara jobbat, han har joggat också!

Träning är en viktig del av vår vardag så det försökte vi få till varje dag, jogging, zumba, cirkelträning och hopprep har vi roat oss med. Sedan har Netflix har räddat många timmar åt oss och när allt känts trist har digitala träffar med släkt och vänner varit bästa medicinen. Möjligen har ohemult mycket tid ägnats åt att tänka på mat, laga mat och att äta.

Men så söndagen den 26 april hände det sig att barnen skulle få gå ut, fortfarande med många restriktioner men efter sex veckor fick de äntligen vistas utomhus. 
Och, hör och häpna, då kom även ett förslag att vi över 14 år skulle få gå ut för att motionera. ”Redan” lördagen den andra maj skulle detta få ske och vi väntade otåligt för att se om det verkligen var sant. Och det var sant… 
En gång per dag mellan 6.00-10.00 eller 20.00-23.00 får vi promenera tillsammans med en person från samma hushåll inom 1 km hemifrån eller jogga/cykla i hela Palma kommun, men då ensamma.

Nu finns det även en plan, med fyra olika faser, för hur Spanien successivt ska ta sig ur karantänen helt. Restriktionerna är fortfarande många och alla rekommenderas bära plasthandskar och munskydd vid utevistelse!
Första fasen med start den 2 maj innebär att vi får vara ute för att motionera och då öppnar även frisörer.
Den 11 maj öppnar mindre butiker och barer med uteserveringar och man får förflytta sig över hela ön samt träffa andra människor igen.
Den 25 maj får barer och restauranger ha servering även inomhus och biografer, kyrkor och köpcentra öppnar.
Den 8 juni öppnar stränderna för badgäster och först i september kommer skolorna igång igen! Långledigt för mig alltså!
Turister från utlandet kommer eventuellt att få komma hit i slutet av juni. 

Nu tänker vi, förutom att se till att komma till en frisör ASAP, utforska vackra Mallorca utan att trängas med en massa turister. 

Hasta la vista!

Vilken smidig hemresa!

Vår sydamerikaresa blev tre veckor kortare än beräknat, men vad gör väl det om hundra år? Hem kom vi i alla fall!

När vi kom till flygplatsen i Santiago för att åka Santiago-Sao Paulo-London-Köpenhamn-Lund visade det sig att det inte gick att flyga via Brasilien. Hmmm…
Efter lite meck hit och dit blev vi ombokade till Santiago-London-Madrid-Palma istället. Tur man är flexibel.

Flygplatsen i Santiago påminde mer om ett fältsjukhus än om en flygplats, men inte för att folk var sjuka utan för att de väntat i två dygn på att få resa tillbaka till Buenos Aires.
I London var det en del folk i rörelse. Några hade tagit det säkra före det osäkra inför flygresan..,
I Madrid ekade det kusligt tomt…

Från Madrid till Palma går det endast ett flyg per dag i nuläget och vi kom med tisdagens plan!
Så nu är vi hemma och ska anpassa oss till ett liv i karantän!

Viña del Mar – Hit kommer vi att återvända när tillfälle ges!

Atacama

Innan vi lämnade San Pedro hann vi i alla fall med några fantastiska turer ut i Atacamaöknen.

Precis utanför San Pedro ligger Valle de luna (måndalen). Ett område som påstås likna månens yta med sand, salt och berg i olika färger. En prototyp av marslandaren provades här för att likna de verkliga förhållanden som väntade.

Nej, det är inte snö, det är salt!

Området ska helst besökas på seneftermiddagen för att skuggorna ger extra effekt på landskapet.

Vi hade turen att hinna med ett besök här. Dagen efter stängdes alla parker och turistattraktioner i området pga coronaepidemin.

Folksamlingar skulle också undvikas vilket gjorde att restauranger antingen stängde eller minskade antal bord för att sprida gästerna mer. Det är första gången som detta sker någonsin i San Pedro. Alla turister försökte lämna området så fort som möjligt och hotellen stängde ett efter ett. Vi var till sist de enda gästerna på vårt hotell med 20 rum.

Hotel Jardin de Atacamas trädgård som vi till sist hade för oss själva.

De snabba och ganska tuffa restriktionerna gjordes när det fanns 4 konstaterade coronafall i regionen där San Pedro ligger med en halv miljon invånare.

Sista dagen i San Pedro tog vi en tur upp i bergen mot Paso de Jama (gränsen till Argentina). Detta är inte en park med inträde utan helt enkelt en tur upp i de fantastiska Anderna.

Vägen från San Pedro går snabbt uppför. Byn ligger på 2400 m.ö.h så det blir snabbt ordentligt högt. Vårt mål var Caldera la Pacana drygt 11 mil från San Pedro.

På vägen passerar man den imponerande Lincancabur-vulkanen. Toppen på nästan 6000 meter ligger på gränsen till Bolivia.

Lincancabur ser inte så hög ut när man redan är på 4000 meters höjd.

Efter 6-7 mil var vi uppe på 4 800 meters höjd och började känna oss lite konstiga pga den tunna luften. Lederna kändes sega och till och med bilen blev slöare att köra på grund av syrebristen… Vi funderade på att vända. Vägen gick inte bara upp till ett pass och ner igen utan det handlade om flera mils körning på en högplatå runt 4 500 meters höjd.

Som tur var vände vi inte utan nådde målet efter några stopp för att fotografera lamadjur och flamingos.

Otroligt att lamadjuren hittar tillräckligt med föda i dessa trakter.

Vi nådde till sist saltlagunerna i kalderan La Pacana. Förhoppningen var att få se lite större mängder flamingos, men bara några få skymtades på långt håll. Men, även utan flamingos var vyerna otroligt vackra.