Santillana del Mar

På vår tur längs Spaniens väst- och nordkust hade vi nu kommit till Kantabrien och byn Santillana del Mar. Detta var egentligen bara ett andraalternativ som stopp på vägen från Galicien till Bordeaux. Något ställe uppe i bergen kring Picos de Europa var huvudmålet, men där fanns inte mycket att välja på när det gällde boende vi denna tid på året. Det skulle visa sig vara ett mycket bra ”andrahandsval”. En väldigt charmig by!

Santillana del Mar sägs vara de tre lögnernas by. Det finns inget heligt här (Santi), det är inte ett platt landskap (llana som i ”platt”) och byn ligger inte vid havet (del Mar). Men det skulle visa sig vara en riktigt vacker by med kullerstensgator och många fina gamla hus.

Redan på 800-talet fanns klostret Santa Juliana här och på 1100-talet byggdes klosterkyrkan med samma namn. Detta ledde till att platsen blev populär och herrgårdar och palats byggdes i närheten.

En del av de vackra husen byggdes av återvändare från Amerika under 1500-talet som hade samlat på sig rikedomar och kunde bygga pampiga hus.

Byn ligger också på Jacobsleden (förstås, den går ju ”överallt”) och en promenad västerut från byn är populärt bland pilgrimerna. Jag tog en promenad till den lilla grannbyn El Arroyo. På vägenfrån byn var man på väg åt samma håll som vandrarna, men att vända tillbaka blev ju fel. Går någon både fram och tillbaka längs El Camino??

Vackra gröna kullar på vägen mot den lilla byn Arroyo.

Runt byn finns flera grottor som varit bebodda i årtusenden. Mest känd är Altamira-grottan med grottmålningar där de äldsta anses vara 36000 år gamla! Grottan kan inte besökas och museet som är byggt intill lockade inte oss.

Värmen och solen började så smått komma till norra Spanien och vi gjorde en utflykt till kusten och stranden Playa de los Locos. Tänkte att en ”galningarnas strand” skulle passa bra för inbitna badkrukor 🙂 .

Specialiteter när det gäller mat och dryck i Kantabrien är bland annat cider och getostar. Cidern ska hällas från flaska i glas på sådär en halvmeters avstånd för att få loss lite kolsyra. Ett visst spill får man räkna med…

Från Combarro till Santillana del Mar

På vägen mellan byn Combarro i Galicien och Santillana del Mar, som var vårt nästa stopp, finns mycket att titta på. Hela Galiciens nordvästhörn och sedan Spaniens nordkust. Alltför mycket för en enda dagstur, så vi tog en extra utflyktsdag från Combarro för att hinna med lite mer.

Jacobsledens symbol (pilgrimsmussla!) på Santiagos regnvåta gator.

Är man i Galicien så är ett besök i Santiago de Compostela ett måste. Har man dessutom gått små stumpar av ”El Camino”, Jakobsleden, lite här och där i byar och städer i Spanien och Frankrike så vill man förstås se slutmålet.

Tappra pilgrimsvandrare som blev allt fler ju närmare Santiago de Compostela vi kom.

Tyvärr tajmade vi en regnig dag som kan skyllas på ovädret Oscar som dragit in från Atlanten.

Den storslagna katedralen som är slutmålet för El Camino.
Aposteln Jacobs reliker, enligt medeltida tradition, i en krypta i katedralen.

Efter Santiago de Compostela körde vi i samma riktning som den enda delen av Caminon som leder bort från Santiago de Compostella. ”Camino a Finisterre”, vägen till världens ände” slutar på halvön Finisterre, som på romartiden ansågs vara väldens ände. Det vill säga fastlandseuropas västligaste punkt. Nu är det inte riktigt så eftersom den västligaste punkten ligger i Portugal.

Här slutar vadringsvägen till världens ände.

En dag senare var vi på väg på allvar mot spanska nordkusten. Efter Galicien är det Asturien som gäller. Här är Katedralstranden, Playa de las Catedrales väl värd ett stopp. En brant skifferbergskust som håller på att gröpas ur av havet och det ständiga tidvattnet.

När det känns lagom med ett stop längs vägen finns det ofta någon liten by som kvalar in bland vackrast i Spanien, vackrast i Asturien eller något liknande. Puerto de Vega var ett sådant kort stopp.

En välhållen Renault 8 pryder sin plats i hamenen Puerto de Vega.

De sista milen innan Sentillana del Mar gjorde vi en avstickare för att se om de häftiga bergstopparna i bergskedjan Picos de Europa var synliga i det ganska molniga vädret.

Combarro


I en av de många vikarna längs galiciska atlantkusten ligger den lilla fiskebyn Combarro. Här bokade vi ett Airbnb och stannade fyra nätter. Det visade sig vara en bra tid att vara här, vi slapp turistinvasion. Men fick iofs en del regn istället…


De historiska kvarteren precis vid strandkanten av floden Pontevedra kännetecknas av de många spannmålsmagasin som bevarats. Uppbyggda på pelare var tanken att man skulle slippa både fukt och gnagare när man lagrade spannmål.

Stenkorsen kan vara från 1700-talet och är ofta placerade i gatukorsningar.

Jungfru Maria ska blicka mot havet och Kristus mot land!
Plaza da Fonte – på bilfria vägar kan man ha en fontän mitt i gatan!

Det finns gott om fina små stränder, flera meters skillnad mellan ebb eller flod!

Padrónstranden i lågvatten!
Playa Chancelas
Hela byn ligger i en backe och vi bodde på högst upp, svettiga promenader men väl värt mödan!

Salamanca och sista biten mot Galicien

Nästa stopp på bilturen var Salamanca. Detta var inte bara ett lagom stopp på väg mot Galicien utan en stad som verkligen är värd ett besök. Hela gamla staden är ett UNESCO världsarv och det är inte svårt att förstå varför.

En mycket fin stadskärna med många vackra byggnader och massor med uteserveringar. Man kunde lätt ha stannat några dagar där, men nu blev det bara en eftermiddag och kväll tyvärr.

En av de mest omtalade sevärdheten eller snarare aktiviteten är lustigt nog att försöka få syn på en groda på den rikligt utsmyckade universitetsbyggnaden 🙂

Vem kan hitta grodan? Helst utan tips och google-stöd!
Ja vi hittade den! Det hela känns nästan som ett studentikost skämt. En groda på en döskalle på den vackra univesitetsbyggnaden…

Oavsett grodan så är universitetet sevärt på många sätt. Det är bland de äldsta universiteten i världen från år 1218 och dessutom är byggnaden bland de vackraste inte bara bland universitet utan också bland spanska byggnader överhuvudtaget.

För romarna var Salamanca en viktig stad. Den romerska bron över floden Tormes finns kvar och fungerar som gångbro in mot gamla staden. Byggdes för cirka 2000 år sedan. Undrar hur dagens broar ser ut år 4000…

Floden syns knappt, men finns där bakom träden. Spanska floder är för det mesta ganska vattenfattiga, men flodområdena är väl tilltagna för att klara översvämningar.

Katedralerna, den gamla och den nya, är också sevärda. Den gamla byggdes på 1200-talet och den nya byggdes 500 år senare vägg i vägg med den gamla.

Ett Plaza Mayor finns i alla spanska städer av någon betydelse. Torget i Salamanca är bland de största i Spanien och anses vara det vackraste.

Dagen till ära spelade en symfoniorkester på Plaza Mayor.
Konstnärer fanns det lite överallt i staden för att avbilda alla sevärdheter.
Till och md återvinningskontainrarna var sevärda. Ja, varför ska sopsortering vara ful och tråkig?

Nästa dag fortsatte färden mot Galicien. På vägen dit stannade vi till vid romarnas största guldgruva, Las Médulas. En del gruvgångar fanns det också, men framförallt hade ett helt bergsområde ”malts ned” för att komma åt guldet. Hela landskapet förändrades och är nu en häftig syn!

Utsiktsplatsen Mirador de Orellan där man kan beskåda gruvområdet, har också en liten picknickplats där vi intog en lyxlunch 🙂 .

Främsta anledningen till just denna väg mot Combarro i Galicien var att se de alltmer intressanta vinområdena Bierzo och Ribeira Sacra. Här produceras röda viner med framförallt druvan Mencía. Riktigt goda viner, speciellt för oss som blivit alltför vana vid Spaniens vanligaste röda druva Tempranillo.

Vingårdarna i Ribeira Sacra är små och klättrar på bergssluttningarna vid floden Sil.

Roadtrip

Nackdelen med att bo på en ö är att det krävs att man bokar en färja om man vill göra en längre biltur. Färjorna mellan Mallorca och fastlandet är, hmm, ja vad ska man säga? Astråkiga? De går dagtid till Barcelona eller Valencia och tar 8 timmar! Men nu hade vi, David dårå, hittat en katamaran till Denia söder om Valencia som endast tog 5 timmar och cirka en av de timmarna var ett stopp på Ibiza. En fräsch båt dessutom!

Snabbt stopp på Ibiza för av- och påstigning.

Vårt första stopp på denna resa var Albacete, mest känt för sina knivar! Vi väljer oftast korta dagsetapper för att hinna se staden/byn vi övernattar i, speciellt om vi bara ska stanna en natt. Här startade vi med att promenera runt i stan med cirka 170 000 invånare. Vi gick och vi gick, målet var en öl på ett soligt torg. Sol och torg fanns det gott om, men tydligen var det glass man skulle äta här. Men så till sist uppenbarade den sig, bargatan.

Full med fulla människor som verkat hinka GT…
En av sevärdheterna var Lodarespassagen från början av 1900-talet, vackra bostadshus med butiker på bottenvåningen.
Turistfritt!
Tjurfäktningsarenan – hur i hela friden kan det fortfarande förekomma tjurfäktning?!?!

Det var inget fel på Albacete, men en natt var alldeles lagom.

Nästa stopp blir Salamanca.

Japanbetraktelser

Så här ett tag efter att vi kommit hem från Japan har vi fortfarande några små betraktelser om landet som vi gärna vill förmedla.

Restauranger i massor

Restauranger är ett kapitel för sig i Tokyo. Utbudet är enormt med allt från enkla vardagsrestauranger till michelinrestauranger. En exakt siffra på antalet restauranger är svår, men mer än 137 000 verkar vara en allmän uppskattning. Trots utbudet så är det väldigt fullt på många ställen. Vid lunch och middag syns köerna lite här och var. Det verkar vara helt OK att stå i kö i allt från en kvart till en timme. Restaurangerna ordnar köandet på olika sätt, allt från digital köhantering till hederligt köaande på trottoaren.

Här är det sittande kö som gäller. Det är inte utserveringen som förbereds utan köplatser.

Luckor mellan husen

Alla hus har en lucka mellan sig och grannen, både låga radhus och höghus. Varför undrar man och förklaringen är jordbävningsrisken. Det sägs att Japan har cirka 1500 jordbävningar per år. De flesta är inte kännbara, men nästan dagligen kan man känna skalven någonstans i landet. Den stora jordbävningsrisken gör att hus måste byggas för att klara 7.5 på richerskalan och att det ska vara ett glapp till nästa hus, dels för att de inte ska stöta emotvarandra vid en jordbävning, dels för att hus rivs efter 25-30 år för att de ska vara så säkra som möjligt. Då är det praktiskt om det inte är ihopbyggda med grannen.

Det är inte så mycket som ryms i glappen mellan husen, men så är det inte därför de finns.

Aldrig långt till en flaska vatten

I nästan varje gathörn finns en varuautomat. Enligt statistiken finns det 4-5 miljoner automater i landet! Det betyder en automat per 25-30 invånare! Det är mest dricka som säljs (läsk, vatten, kaffe, öl, osv), men också annat ätbart. Automattillverkarna har hittat ett bra sätt att sprida sina produkter genom att hyra ut dem på rimliga villkor. Priserna är också helt OK. 100 yen (ca 8 kr) för en flaska vatten eller läsk. Att det fungerar och är så populärt beror mycket på att brottsligheten och skadegörelsen är låg i Japan så automaterna inte förstörs eller länsas.

Ett par automater precis nedanför trappan upp till vår lilla lägenhet i Hakone.

Kissa bör man annars dör man

Jag (Camilla) har en stark ovilja mot att använda toaletter på restauranger och barer eftersom de ofta känns så ofräscha. Så icke här! Vilken offentlig toa som helst funkar, det är rent, sitsen är uppvärmd och det finns alltid papper!

Spännande, och inte helt enkelt, med alla knappval som finns!

Renlighet är väl för övrigt Japans paradgren. Det är verkligen rent överallt, på enkla resauranger såväl som på marken i tunnelbanan.

Säkerhet

Hur i allsindar kan det det stå cyklar, både elcyklar och vanliga, parkerade mitt i stan hela natten endast låsta med tunna slanglås? Funkar inte i Lund. Funkar inte i Palma.

Lyxigt också att kunna gå var man vill utan att behöva tänka på om det är bra eller dåliga kvarter att promenera omkring i. Inte heller behöver man hålla koll på sina värdesaker, på många restauranger få man en korg att lägga väska och ytterkläder i. Korgen placeras sedan på golvet bakom en eller under stolen.

Tokyo igen!

Eftersom hemresan går från Tokyo så bokade vi några avslutande dagar i denna enorma metropol.

Från början kändes det som att det var en praktisk lösning för att inte tajma ett flyg från någon annan del av landet, men när vi nu kom tillbaka hit efter drygt två veckor kändes det som en helt perfekt avslutning. Bor man dessutom i en ny del av staden så känns det som ett nytt ställe att komma till. Denna gång bodde vi i Ueno, som har bra tåg/tunnelbaneförbindelser runt i Tokyo.

Vi hade hoppats kunna se någon sumo-tävling, men just nu hålls inte någon tävling i Tokyo. Vi hittade istället en möjlig gratisvariant, som gick ut på att se sumobrottarnas morgonträning genom ett skyltfönster i Arashio-beya. Det var ingen garanti att träning hålls en viss tid och viss dag, men vi chansade på att ta oss dit och det blev bra!

Lite som att titta på djur i bur, men vad gör man inte för att se lite sumoträning!
Det verkade som brottarna inte var störda av publiken utan kom dessutom ut och poserade när träningen var slut.

En bit utanför centrala Tokyo ligger den bohemiska stadsdelen Shimo Kitazawa. Ett betydligt lugnare tempo än i centrum. En tydlig retrostil på det mesta och mängder med second hand klädesaffärer.

Några kilometers promenad från Shimo Kitazawa ligger en lite udda sevärdhet, nämligen buddhisttemplet Gotukuji där maneki-neko, den vinkande lyckokatten kom till. En legend från 1600-talet är ursprunget till figurerna där en katt räddade en man från ett blixtnedslag genom att se ut att ”vinka till sig honom”.

Gotukuji templet är inte bara vinkande katter.

En bit från Ueno ligger Akihabara-området som var ett mecka för kamera-, stereo- och elektronik-prylar för 40 år sedan när jag var där sist. Nu för tiden är inte Japan ledande på dessa områden, så Akihabara är istället känt för manga- och anime-butiker och upplevelsecentra.

Elektronikbutik i Akihabara anno 1984. Jag inhandlade då en miniräknare i kreditkortsstorlek. Fanns inte något i närheten av detta i Sverige på den tiden.
En ”loppmarknad” för kameror och Inkastare till Akihabaras nya dragplåster = spel, manga, anime.

Vi bodde precis vid shopping- och nöjesområdet Okachimachi. Marknadsgatan Ameyoko är mest känd. Precis som på några andra ställen i Tokyo fick detta område ett uppsving efter andra världskriget då man idkade svartabörshandel och sålde eftertraktade varor från USA. Det låter ju underligt med tanke på hur kriget slutade, men så var det tydligen.

Shopping- och restauranggator i Okachimachi.

Sista dagen i Tokyo var en solig söndag då vi hade läst att Harajuku var stället att åka till. Gatuuppträdanden och folk uppklädda med olika teman (rock, manga, anime,…) hade vi för oss att det skulle kunna vara, men det blev inte så mycket av det. Troligen var vi för tidigt ute. I stället fick vi se mängder med uppklädda hundar som rastades/visades upp i Yoyogiparken precis intill Harajuku.

Huvudgatan i Harajuku är Takeshita. Här är det udda klädmode som gäller och sötsaker i alla former, som japanerna verkar älska.

Packat med folk på Takeshita. Rainbow cotton candy är trendgodiset för dagen.

Längs Takashita-gatan hittade vi en äkta löpandebandsrestaurang för sushi. Det var på tiden, för vi hade inte ätit sushi på restaurang en enda gång och det är ju inte godkänt för en japanresa!

Sushileverans i full fart med ”shinkansen”.

Utanför huvudstråket i Harajuku hittade vi några lite lugnare kvarter att promenera runt i med udda hus, gallerier och trendcaféer.

Hakone Matata

Eller snarare Hakone Yumoto, för här är vi nu! En liten by som fungerar bra som bas om man vill utforska Hakoneområdet. Lite märkligt är dock att de flesta restaurangerna stänger redan vid 6-7 på kvällen!

Hakone ligger i en vulkandal full av varma källor och är en del av Fuji-Hakone-Izu nationalpark, belägen endast tio mil från Tokyo och ändå känns det som att vi hamnat på landet. Naturen är storslagen och det är lätt att ta sig fram till fots. En dag valde vi dock att testa både tåg, bergbana och kabinbana för att förflytta oss mellan några av de sju byarna i området.  Solen sken från en klarblå himmel så vi tänkte att chanserna att få se Mount Fuji skulle vara optimala.

Visst ryker det ur kratern?

Mount Fuji har inte haft utbrott sedan år 1707, men det är fortfarande en aktiv vulkan. Med sina 3776 möh är det Japans högsta berg. Berget anses heligt och är omgivet av tempel och helgedomar, även på kanten av kratern och på insidan av vulkanen!

På Lake Ashi kan man cruisa fram i piratbåtar, töntigt men ändå ett rätt trevligt transportsätt!

Sjön lär vara fiskrik!

Vi hade också fått tips om skulpturparken Hakone så det blev ett besök även här. De flesta av de 120 skulpturerna är gjorda av engelsmannen Henry Moore, men även Carl Milles finns representerad. Kul med skulpturer även om man är allmänt okunnig när det kommer till konst!

Människan och Pegasus av Carl Milles, originalet finns i Slottsparken i Malmö!

Hakonetemplet, Hakone-jinja, med sin röda torii (red gate of peace) har främst lockat militärer och resande genom åren, nu kanske mest turister? Många av templen vi sett är röda eftersom det är en färg som skrämmer iväg onda andar. Såklart!

De varma och ibland stinkande källorna, onsen, har man dragit nytta av och gjort till bad i olika skepnader.

Det bubblar och fräser lite varstans!

Vi valde att besöka en liten onsen som vårt guesthouse rekommenderade och det var verkligen avkopplande. Reglerna är många och vi missade säkert flera av dem, men otatuerade är vi alla fall så vi blev insläppta!

Trots att jag älskar kakor och godis tar det ändå tid innan jag vänjer mig vid andra länders sötsaker. Jag menar vad slår väl svenskt lösgodis och svenska bakverk! Men vi har jobbat lite på det och testat:

Mochi med jordgubbar på toppen. Mochi görs av klibbigt ris och är mycket populära, de är som väljäst bulldeg i konsistensen och finns i olika smaker. Dango, klibbiga rismjölsbullar (inte helt olika mochi) uppträdda på spett. Taiyaki- fiskformad ”pannkaka” med söt fyllning av röda bönor.
Godast var: Jordgubben! Fisken med bönröra var också god, man måste bara vänja sig vid bönor i en dessert.

Matcha-te har vi också fått i oss i olika former, inte bara som dryck! Tebladen mals ner till pulver och används som smaksättare i allt från tempura till godis, Kitkat finns i en matchavariant här i Japan.

Matchaglassen är god
Sista blommorna, lovar!

Tillbaka i Kyoto

Efter några dagar i Kanazawa och längs vägarna så var vi tillbaka i Kyoto för att fortsätta turistandet. Det fanns fortfarande mycket att se och att cykla omkring en dag till ville vi absolut.

Vi promenerade längs Kamo-flodens sidokanaler genom lugna bostadsområden söderut mot Fushimi Inari-taisha helgedomen.

Lugnt och vackert längs flod och kanaler, men gångvägarna är inte alltid gjorda för lite längre fotgängare.

Fushimi Inari är känd för sina långa gångar med toriis. Det sägs att det är över 10 000 toriis i detta tempelområde. Helt galet många! Varje torii är skänkt av olika organisationer eller personer.

Torii är speciellt för shintoismen som är den största religionen i Japan. Jinja kallas shintoismens helgedomar. Det lär finnas cirka 100 000 jinjas i Japan. Inte otroligt då man ser dem i nästan varje kvarter.

Fushimi Inari är ett helt tempelområde och inte bara de oändliga gångarna med toriis.
Mitt i turistvimlet pågår diverse ceremonier.

Efter templet blev det en promenad vidare till Higashiyama-området med sina tempel, pagoder, tehus och vackra gamla byggnader. Trängseln var stor denna lördag i körsbärsblomningstider.

Fullt med flanörer på Sanneizaka-gatan.

Många turister förstås, men också många japaner som hyr kimonos för att fotograferas med vackra kläder i någon fin miljö, som tempel och körsbärsträd. Även männen kan bära kimonos, men då mer som en långrock i neutrala färger.

Det är nog omöjligt att undvika att få med andra personer.

Det buddhistiska templet Kiyomizu-dera ligger högst upp i det gamla Higashiyama-området. Det grundades redan på 700-talet och är ett UNESCO världsarv.

I gatorna nedanför templet ligger buddhisttemplet med pagodan Hokan-ji. Tillsammans med de gamla husen i gatorna blir det en mycket typisk bild av den gamla kejsarstaden Kyoto.

Dag 2 hyrde vi cyklar. En cykeldag sist i Kyoto blev helt förstörd av kyla och spöregn, men nu var det helt annorlunda. Sol och 22 grader. Perfekta förhållanden för lite planlöst cyklande i staden.

Fina hyrcyklar, men ack så låga!

Cykling genom Kyoto centrum är som bäst längs floden Takase som är en av bifloderna, eller kanske mer kanalerna, genom staden.

Många häftiga bostäder längs vattnet mitt i staden!

En tanke hade vi dock. Ett återbesök på Philosopher’s walk för lite picknick och firande av korallbröllopsdag (35 år).

Sake och dango-bullar på pinne, ja varför inte?

Picknick längs floden är populärt i Sakura-tider (körsbärsblomningstider). Under träden i skuggan ska man sitta. Vi satt i solen och tog en sushi-lunch istället.

På kvällen hittade vi en liten populär restaurang i kvarteret vi bodde som serverade vegetarisk tempura. Det ville vi prova och efter en stunds diskuterande med en väldigt ovan servitör så beställde vi 野菜の天ぷらoch väntade med spänning.

Ja, det blev vegetarisk tempura (speciell frityrsmet) plus en god Okonomiyaki (stekt vitkålssmet med ägg plus någon topping) som är en annan japansk specialitet som vi inte ville missa.

Många vackra gatubilder blev det från Kyoto, men det kan vara lämpligt att också ta med en helt vanlig gatukorsning i gränderna bakom vårt hotell.

Någon har gjort ett försök att piffa upp denna tråkiga plåtvägg!

Biltur Kyoto-Kanasawa tur och retur

Om jag är i ett land som det är praktisk möjligt och tillåtet att köra bil själv i så bara måste jag ta en tur. I Japan är det fullt möjligt om man trivs med vänstertrafik och har ordnat ett internationellt körkort.

Vi hyrde bil i Kyoto och styrde norrut mot Kanazawa där vi stannade i tre nätter. På vägen dit, på en extra tur norrut och sen på vägen tillbaka till Kyoto fick vi se platser som inte tillhör de stora sevärdheterna. En liten dos av japanernas egna utflyktsmål helt enkelt.

Slättlandet i Toyama med Hida-bergen i bakgrunden.

Några mil norr om Kyoto ligger Biwasjön, som är Japans största insjö. Här stannade vi vid Shirahige Jinja templet med en ”flytande” torii (portal som symboliserar ingången till ett shinto-tempel då man lämnar det världsliga bakom sig). Just här går tyvärr vägen precis vid sjökanten med ett vägräcke som förstör de fina fotomöjligheterna… Nitiska vakter stoppade också mina tappra försök att korsa vägen. Men som tur är fanns en lösning. Ett fototorn har uppförts som alternativ till att bryta mot trafikreglerna och riskera livet!

Nästa stopp blev Nishiyama park i staden Fukui. Parken är känd för att i maj blommar 50 000 azaleor i parken. Nu i mars så är attraktionen istället de 1000 körsbärsträden som står i full blom.

De gröna buskarna är azaleor, så det är säkert fint när alla blommar.

Den i det stora hela väl tillrättalagda trafiken i Japan har några störiga inslag om man ska förflytta sig längre sträckor. När ”riksvägar” passerar tätorter så ligger affärer och restauranger på rad, anpassade för att köra bil till. Lite amerikansk stil på det hela (förutom att det finns trottoarer i Japan och inte bara vägar). Trafikljus dyker upp med jämna mellanrum och en snittfart på kanske 30-40 km/h blir det. Alternativet är betalmotorvägar, men då blir det dyrt, i alla fall med europeiska mått mätt. Cirka 30 kronor per mil får man räkna med.

En av dagarna i Kanazawa tog vi en tur norrut runt halvön Noto i japanska havet. Fösta biten går längs kusten. Fina stränder som är skyltade som strandvägar, och det är de verkligen.

Chirihama stranden, eller snarare strandvägen.

Längst uppe norr på halvön ligger risterrasserna Shiroyone Senmaida. Tyvärr inte riktigt säsong för att beundra dessa i slutet på mars.

På vägen tillbaka till Kanazawa körde vi längs den fina Amaharashi-kusten med utsikt mot bergen kring Nagano.

Från Kanazawa till Kyoto körde vi vägen genom bergsområdet kring Mount Haku, ett av Japans tre heliga berg. Vägen steg allt högre och plötsligt var det snö och vi hamnade i skidområdet Taira. Det verkade stängt för säsongen, men det visade sig finnas några tappra skidåkare som ville åka några sista åk innan snön var helt borta!

Vidare längs denna bergsväg finns några traditionella bergsbyar med halmtakshus. Branta tak nästan ner till marken för att snön skulle glida av.

Byn Suganuma.
Byn Gokayama består bara av några få hus.
Byn Shirikawa är större och lockar fler turister. Här är bebyggelsen lite blandad av gammalt och nytt.

Ett sista stopp nära Kyoto blev staden Ōmihachiman. Här finns ett vackert gammalt centrum med kanaler och körsbärsträd förstås! Tidigare var detta en viktig handelsplats i Omi-provinsen från medeltiden och några hundra år framåt.

Sen var vi tillbaka i Kyoto för ett andra stopp. Genom att bo i en annan del av staden så känns det som att komma till ett nytt ställe. Fortsättning följer.

Verifierad av MonsterInsights