Portocolom

Då var det dags för ”sportlovsvecka” anno 2021. Skidåkning tänker man direkt på, men tyvärr inte så här i covid-tider. Det är mer lokala resor som gäller om man vill göra något annat än det vardagsvanliga.

Med alla perimeterstängningar (ja det är begreppet som man har fått lära sig i dessa restriktionstider) av Spaniens regioner så begränsas resandet till ”vår ö” plus Menorca. Om man inte reser utomlands förstås och då minst får betala ett PCR-prov för att få komma tillbaka till Spanien. Sånt är livet för en reseplanerare 2020-2021.

Beslutet blev att stanna på ön och ta en övernattning på något hotell som är öppet. Valet föll på Portocolom, ett litet samhälle på Mallorcas östkust.

Ingen turiststress här inte!

Portocolom är fiskeby som har lyckats behålla lite av sin stil och charm..

Långa rader med båtgarage. Ett till varje hus verkar det som.

Namnet Portocolom ska tydligen komma från att Christofer Columbus påstås vara född här, nte så troligt dock. Men det finns tydligen inga helt säkra fakta om detta.

När krukväxten blir för stor för att vara inomhus 🙂 .

Vi tog en promenad norrut från byn och passerade bland annat den lilla fina stranden S’Arenal. En sommardag är stranden överfull och har en fin liten strandrestaurang (chiringuito).

S’Arenal-stranden utan vare sig badgäster eller chiringuito.

Vi gick en bit längs klippkusten till viken S’Algar.

I fjärran skymtar turistorten Cales de Mallorca. Inte så charmigt som Portocolom enligt min mening.

En lite blåsig dag med vågor som piskade kusten.

Men, det är inget mot hur här såg ut i tidningsbilderna för ett drygt år sedan när stormen Gloria drog fram och Portocolom blev speciellt drabbat.

Fint med lägenhet i första linjen, men efter stormen Gloria i januari 2020 var det tufft att bo där. Fönstren på nedervåningarna i husen på bilden var krossade och möblerna vattenskadade. Otroligt vilka vågor det kan bli!
Tapas-rätterna på pensionatets restaurang, Babbo, var riktigt bra!

Vi bodde på det enda öppna hotellet i byn (som det verkade i alla fall), Hostal Portocolom. En speciell fördel med hotell i dessa dagar är att man kan sitta inomhus på restaurang och äta!  Det kunde man inte tro att man skulle se det som en förmån att få lov att äta inne på en restaurang… Anledningen är att alla restauranger på Mallorca är stängda för gäster inomhus sedan ca 6 veckor tillbaka. Enda undantaget är alltså hotellrestauranger som får lov att servera de som bor på hotellet även inomhus. Take away-mat till rummet hade varit enda alternativet efter kl 17 när även uteservieringarna måste stänga och då hade nog hotellen fått svårt att få några gäster alls.

Ingen tränsel på stället en dag som denna dock. Två gäster till dök i alla fall upp så vi var tydligen inte de enda hotellgästerna.

Vandring från Cala Torta

På nordöstra hörnet av Mallorca ligger en av de finaste stränderna på ön. Jag tycker så på grund av att den ligger väldigt öde, inga byar eller städer i närheten. Denna obebyggda del av ön är ett naturreservat sedan 20 år tillbaka, med namnet Penisula de llevant eller östra halvön på svenska.

Detta hörn av Mallorca ligger så långt från Palma man kan komma. Sju mil fågelvägen. Det är inte någon stor ö vi bor på…

Cala Torta denna fina vinterdag med nästa 20 grader i luften!

Sträckan längs kusten här är en del av vandringsleden GR222 (en av dessa internationella vansdringsleder och denna förbinder Artà i nordöst med klostret Lluc i väster).

Som vanligt längs Mallorcas kuster så ligger vikarna (calas) tätt. Enligt utsago ska det finnas 250 stycken runt Mallorca. Vi har en del kvar att utforska än!

Vi vandrade västerut och passerade fyra calas på vägen.

Cala des Matzoc
Cala Estreta
Lätt att hitta är det på dessa vandringar längs havet. Följ vattnet helt enkelt!

Slutmålet blev vakttornet Torre d’Aubarca. Ett torn från mitten på 1700-talet som användes för att övervaka sundet mellan Mallorca och Menorca. Menorca som på den tiden var ockuperat av engelsmännen.

Tornet går att klättra upp i längs smala trappor och stegar.

Om man fortsätter vidare längs kusten och rundar udden Cap Farrutx (efter några calas till…) så hamnar man i Alcúdiabukten.

Vi valde istället att ta en picknick med fin utsikt innan det var dags att vända tillbaka.

500:e inlägget!

I tider som dessa, när resandet satts på paus, får man glädjas åt de resor man gjort. Vi har rest “en del” och har många härliga (men även underliga och läskiga) minnen bevarade. I detta inlägg, som är vårt femhundrade (!) sedan 2011 då vi flyttade till Singapore, har vi tänkt till och listat de sex som på något sätt påverkat oss mest!

En stor fördel med att tillbringa ett helt år i Singapore var att få uppleva de mångkulturella helgdagarna som landet ståtar med. Vilket annat land har helgdagar i kalendern som är kristna, kinesiska, buddistiska, islamiska, hinduiska och några till? Det sjukaste av allt är väl ändå Thaipusam, en hinduisk festival som tar piercing till oanade höjder.

En upplevelse av ett annorlunda slag hittade vi i byn Buangkok mitt bland Singapores skyskrapor. När allt runtomkring är modernt och extremt kommersiellt, så har tiden stått stilla i Singapores sista kampong (by på malajiska). Här är det andra värden som gäller än pengar och rikedom. En lite rörande historia döljer sig bakom denna idyll.

De största upplevelserna är de där man inte trängs med horder av andra turister utan att istället få tid att tänka och göra saker i sin egen takt. Tyvärr händer det inte så ofta. Är det en stor sevärdhet så åker många dit, så är det bara.

Men så ibland händer det! Vårt helt ensamma besök i Niahgrottan mitt i djungeln på Borneo var verkligen häftigt och hade inte varit det samma med trängsel och “oljud”.

Man kan undra vad det är som gör att jag (Camilla) alltid vill kolla in djurlivet när vi reser, det är verkligen med skräckblandad förtjusning! Rädd när vi går i en djungel, rädd när vi snorklar, rädd när det prasslar i en buske, rädd för apor och mest av allt rädd för djur som tar sig in där jag ska sova. Eller de behöver inte ta sig in, det räcker med att jag misstänker att det evenuellt, möjligen, kanske skulle kunna ta sig in ett djur/kryp på mitt rum.
Tacka vet jag koalor!

Nordön på Nya Zeeland bjuder på många häftiga naturupplevelser. Man får en känsla av att jordens inre gör sig påmint lite överallt. Allt ifrån områden med allsköns geotermiska fenomen till kokande dammar i stadsparken!

Champagnepoolen i Wai-O-Tapu! Inte läge för nåt spaande där inte

Ibland kan vi faktiskt återvända till platser som vi besökt tidigare, även om nyfikenheten för det mesta gör att nya ställen lockar oss mer. Ett ställe som alltid lockar är Dublin. Efter två fina år här med våra små barn, som de var då, är det en riktig nostalgikick att återvända.

Tiden går och det var länge sedan Lovisa, då 3 år gammal, lärde sig att cykla utanför vårt hus.

Vi ser fram emot 500 nya anledningar att göra blogginlägg!

Palma Street Art

Street Art Spotting är ett trevligt tidsfördriv varhelst man befinner sig.

I Palmas gamla stad finns fullt av byggnader och ytor som behöver lite färg och utsmyckning.

Efter många promenader och cykelturer på måfå i Palmas gränder har samlingen av gatukonst vuxit. En del tidigage fynd finns att hitta här: https://resmed.lundbergs.me/gatukonst/

En del byggnader i väldigt dåligt skick har piffats upp med målningar i väntan på rivning eller renovedring.

Fler och fler skapelser är Paste-ups eller Stencils, som inte målas helt och hållet på plats.

Ofta är gatukonsten ett välbehövligt lyft i allt det gråa och trista.

Varför inte en karta över området? Santa Catalina med ommejd pryder denna vägg.

Några gatumålare har blivit kända och anlitas av diverse butiker, hotell och andra som vill ha en fin utsmyckning, ute eller inne.

En jalusi till en italiensk restaurang. Blir man lite sugen på pasta eller?
Ett café drar till sig blickarna även när det är stängt.

En artist som blivit känd för sina målingar med minst sagt mycket färg (ja, så mycket så det rinner 🙂 ) är Carolina Adán Caro med Art is Life som kännetecken:

Till och med Pippi har förärats en målning vid en skola.
Fasaden till ett lägenhetshotell har fått lite färg.

Ett försök att spegla stämningen under pandemiåret 2020 finns att se i en liten oansenlig gränd i La Lonja:

Tack och hej 2020!

Eftersom bloggen fungerar som ett externt minne för oss är det kanske bäst att summera detta mycket märkliga år. 

Långresa till Sydamerika i februari-mars där vi först levde i coronaförnekelse och fortsatte vårt resande så länge det bara gick. Funderade ett tag på att stanna i Chile tills viruset dragit förbi, tänkte då att det väl skulle ta ett par veckor. Hehe, med facit i hand känns det som en otroligt korkad tanke. 

Men så bestämde vi oss för att åka hem och planen var Sverige men flygen passade bättre till Mallorca så här hamnade vi. I karantän.

Mallorca är fint!

Sedan kändes det som om allt lugnade sig lite efter sommaren, skolan drog igång i september och förutom de 56 sidorna med coronaanpassningar för skolan så kändes det mesta som vanligt. Eleverna anpassade sig, tiden gick, vi spritade våra händer tills skinnet flagnade och använde munskydd så flitigt att vi till sist nästan glömde ta av det när vi skulle äta eller dricka! Om det är munskydden eller något annat som gjort att jag inte varit förkyld en enda gång under hela terminen låter jag vara osagt. Men aldrig förr har jag varit med om en skolstart på lågstadiet där inte hosta och snuva kommit som ett brev på posten efter ett par veckor. Nåväl, terminen gick och vår skola klarade sig bra från covid-skiten. 

Men nu, alltså vad i hela friden hände precis när vi började se fram emot julen? Coronan fick ny energi och galopperade fram med stor kraft i hela Europa!

Julbelysningen på Borne i Palma måste fotas varje år!

Vi hade flera olika julplaner och anpassade dem efterhand som restriktionerna förändrades. Bordeaux, Valencia och Palma skulle synkas (några ville dessutom till Sverige men det avskrevs ganska snabbt)! Vem vågar åka till Sverige – landet utan munskydd?
Vi bestämde oss för att fira jul i Palma. Spanien bestämde då att man måste ha gjort ett PCR-test för att komma in i landet och det fixade fransoserna (Linus och Cyrielle) lätt. Och gratis, i Sverige skulle ett sådant test kosta från 1500 kr/person! För valencianerna (Lovisa och Marcus) var det svårare. Inte med PCR-testet, för de gjorde också det gratis. Sedan i början av november har Valencia haft stängda gränser, men tillåtit vissa resor och att hälsa på släktingar/nära vänner har varit en godtagbar anledning, så allt kändes grönt. 
Men! Sedan bestämdes att man endast fick lämna Valencia den 23, 24, 25 eller 31/12 samt 1/1. Det löste sig också och flyg Valencia-Palma bokades till den 24/12. 
Men! Då bestämde Valencia sig för att stänga sina gränser helt. Punkt, slut! 

Nya restriktioner i Palma är att köpcentra måste vara stängda på helger och stänga tidigare alla vardagar (typisk kontraproduktiv restriktion), restauranger får endast ha sina uteserveringar öppna och de måste stänga 18.00, det är totalt utegångsförbud mellan 22.00-06.00, max 6 personer får samlas i grupp (gäller även hemma), endast två hushåll får blandas när man träffas hemma medmeramedmeramedmeramed…

Kick off för jullov!

Tips inför julen är att även ha munskydd hemma när man har gäster och att inte spela musik eller ha tv:n på då det gör att man pratar högre och därmed flyger aerosolerna längre. Jag. Blir. Så. Trött. Men vi är ju friska så jag klagar inte.

Idag är det vaccinationsstart i hela Europa! 

Även om det inte är några andra människor inom synhåll måste masken vara på!

Es Jonquet – En gammal fiskeby mitt i Palma

Så här i Covid-tider får man turista bäst man kan på hemmaplan. Som tur är finns det saker att upptäcka på denna lilla ö ännu. På riktigt nära håll finns den gamla fiskebyn Es Jonquet, som vi passerat några gånger, men inte riktigt undersökt.

Bara en gata leder in i området, övriga ingångar är via trappor. Biltrafiken är begränsad till enbart boende. Infarten övervakas med kameror (ACIRE – ”område med restriktiv cirkulation”). Det har Camilla erfarenhet av. Böter blev det, först trodde vi det var fortkörningsböter för det är inte så tydligt vad det är när man få en räkning i brevlådan.

Området gränsar till Santa Catalinas mest populära bar- och restauranggata, Calle Sant Magí, men i Es Jonquet råder för det mesta ett stort lugn och hela området är kulturminnesskyddat.

En del nya, eller nyrenoverade hus finns också, troligen med samma “stadsplanering” som förr i tiden, så gränderna är ibland knappt passerbara.
Även husen får följa den lite slumpartade stadsplanen. Här blev det plats för ett långsmalt hus med en “uteplats” mitt på gatan.

Från början var Es Jonquet en fiskeby, men med tiden blev det också en plats för väderkvarnar för att mala säd. En bra plats för detta med fritt blås från Palmabukten. De äldsta kvarnarna är från 1300-talet.

Än idag finns fem väderkvarnar kvar (mölla heter det egentligen 🙂 ). Några av dem är i mycket dåligt skick. Palma kommun kräver att de privata ägarna ska ta hand om dem och restaurera, men det är inte lätt att få det att hända och det kostar förstås en hel del att vårda dessa gamla byggnader.

Även om detta verligen är mitt i Palma och ett fantastiskt läge vid havet så finns här ödetomter som aldrig verkar ha varit bebyggda.

Costa Blanca

Från Valencia till Alicante är det inte så långt. När vi nu var på fastlandet och hälsade på så passade vi på att ta en liten tur söderut längs, i turisttermer kallade, Costa Blanca.

Först var planen att köra ytterligare en bit söder ut till Cartagena, men det ligger i region Murcia och där var coronaläget sämre än i region Valencia så det undvek vi. Och mycket riktigt stängdes Murciagränsen för in-och utresor medan vi var på ”rätt sida” av regiongränsen.

På vägen mellan Valencia och Alicante ligger turistorterna på rad vid de fina vita stränderna som gett Costa Blanca sitt namn.

Först gjorde vi ett stopp i Calp för att beskåda den stora ”stenbumlingen”, Peñon de Ifac, som ser ut att ha trillat ner mitt i staden.

Alla orter längs Costa Blanca verkar ha satsat på skyskrapebebyggelse. Värst, om man nu tycker så, är det i Benidorm. Man skulle utan tvekan kunna gissa att detta är Florida eller något liknande ställe.

Platja de Llevant, östra stranden i Benidorm.

Vid denna säsong och vid denna speciella tid var medelåldern mycket hög. På stranden så här mitt på dagen kanske 75 år eller så.

I sanden var det utlagt ett rutmönster med rep för att hålla solbadarna på coronasäkert avstånd!

Ett behagligt ställe att tillbringa vintern på är det förstås, om än lite opersonligt med dessa höga hus i rad.

Till sist nådde vi Alicante som var målet för dagen och för en natt på hotell. En medelstor stad med drygt 300 000 invånare. Också här en del turisthotell och en fin strand, men inte en känsla av typisk turiststad ändå.

Som vanligt tog vi en hel del promenader, framförallt i den gamla stadsdelen Santa Cruz som klättrar upp mot kastellet Santa Barbara på en bergstopp.

Santa Cruz kallas också “El Barrio” som helt enkelt, betyder ”stadsdelen”.

Trappor och åter trappor är det som gäller om man bor i El Barrio de Santa Cruz.

Många fina gränder och torg finns att utforska i den gamla staden och väldigt folktomt var det i dessa nästan turistfria tider.

Uteserveringar på rad på Plaza Santisima Faz.

Perfekt för att vandra omkring i lugn och ro och titta på alla fina hus.

En bit ovanför gränderna finns alla takterrasser. Användningen kan variera, men en hängmatta med denna utsikt hade man inte sagt nej till!

Ett måste i staden är att promenera på La Explanada de España. En promenadgata byggd 1867 för att passa stadens kvällsflanörer som letar efter en lämplig bar att stanna vid.

Ett vågmönster för att påminna om närheten till havet. Lätt yrselframkallande för en del kanske 🙂

Det blev bara en kort sejour i Alicante denna gång. Lite av speed tourism över det hela, men vi kommer säker förbi här någon annan gång när det inte råder pandemi.

På vägen tillbaka till Valencia tog vi en liten omväg söderut för lite flamingoskådning i saltdammarna vid Santa Pola, men inga flamingos ville låta sig fotograferas, så det blev ett bad i havet istället.

Platja Varadero i östra Santa Pola. För en gångs skull Costa Blanca utan höghus!

En Valenciatur i coronatider

Resor måste planeras på ett lite annaorlunda sätt i dessa pandemitider. Även inom Spanien finns restriktioner och regler som ändrar sig från dag till dag. Resor är inte förbjudna utan till och med, under vissa omständigheter, uppmuntrade av myndigheterna i Spanien. Balearerna planerar till exempel rabatter för sina invånare som turistar inom regionen.

Turiaparken med vetenskapsmuseet i ena änden är ett ställe man bara måste stanna och fotografera vid!

Nu när det var höstlov planerade vi att besöka Valencia för att hälsa på Lovisa och Marcus. Att hälsa på familjen tänkte vi var ett gott skäl till resande. Vi hade också ett mindre flyttlass med bland annat vinterkläder att överlämna till dem.

Reseplanering i dessa tider kräver en del nya överväganden för att inte bli stoppade vid lands- eller regiongränser, fastna i karantäner eller att utsätta sig själv eller andra för smitta.

Vetenskapsmuseet…

Valencia och Balearerna var vid denna tidpunkt på gul smittnivå (enligt spansk klassificering) när övrig spanska regioner, utom kanarieöarna var röda. Smittan var dock på väg upp, som i princip hela Europa, och nya restriktioner var att vänta.

Jag tog färjan till Valencia i förväg. 8 timmar direkt från Palma. Camilla som jobbade någon dag till tog flyget. Det var precis i sista stund för två dagar senare stängde region Valencia gränserna för all in- och utresa. Väl på plats är det ingen risk att fastna eftersom hemresor till ens permanenta adress alltid är OK.

Mycket skrivande om regler, planering och sådant, men tyvärr är det vad som gäller i dessa tider.

Vi hälsade på Lovisa och Marcus i deras lägenhet som de bor i sedan en månad tillbaka i stadsdelen Camins al Grau i östra Valencia.

Lovisa och Marcus + kaninen Hemulen som flyttat med och hittat en favoritkruka att hålla till i.
Soluppgång från Lovisa och Marcus terrass.

Det blev flera långa promenader och elscooterturer i staden detta fina höstlov.

Valencias matkatedral, Mercat Central. Mat är ju viktigt i Spanien och en saluhall bör därför föräras en vacker lokal!

Jag försöker alltid hitta någon lite charmig/småruffig/hipp stadsdel att undersöka lite närmare. Denna gång blev till Cabañal, en stadsdel vid havet och stranden i Valencia.

Att strosa runt i nya städer och stadsdelar är bland det bästa som finns.

På 1800-talet var detta en fiskeby en bit utanför staden. Nu en mer och mer polulär plats att bo på, nära stad och strand.

I Cabañal är det långa raka gator som gäller. Längor med arbetarbaracker fanns här tidigare och stadsplanen fick anpassas till dem.

Många pampiga fasader, som troligen inte fanns i den gamla fiskebyn.

Valencia och speciellt Cabañal är känt för sina kalkelplatt-försedda fasader. En del annorlunda hus finns att beskåda!

En marionettteater klädd i klatschiga kalkelplattor!

Som sig bör i denna typ av områden så finns det en hel del gatukonst att beskåda. Så även i Cabañal.

Stranden vid Cabañal är gigantisk. Ingen risk för trängsel här ens i högsäsong.

Platja del Cabanyal.

Minisemester på ön

En långhelg så här på hösten är inte så vanligt i den spanska kalendern, men detta år inföll Spaniens nationaldag på en måndag så en långhelg blev det.

Några längre resor rekommenderas ju inte i dessa pandemitider, så vi valde att leta upp något ställe på denna lilla ö som vi inte hade så god koll på och boka en hotellnatt. Valet föll på ett litet samhälle på Mallorcas sydösthörn, Colònia de Sant Jordi.

Ett kort besök här för några år sedan handlade om att ta båten ut till ön Cabrera och inget mer. Alltså tänkte vi att det säkert finns mer att upptäcka här, speciellt när de större turistskarorna har lämnat ön.

Colònia de Sant Jordi är mest känt för de fina stränderna och för saltutvinning i lagunerna i princip mitt i staden.

Från början har det varit en liten fiskeby, men saltutvinningen var förr i tiden mycket viktigt. Romarna utvann salt här redan för 2000 år sedan och före dem fenicierna ytterligare 500 år tidigare. Salt utvinns förtfarande i hyfsat stor skala i saltlagunerna. Inte någon verksamhet så här en långhelg, men en hel del på lager finns det efter en lång sommar med bra avdunstning.

Vi startade med en promenad längs stränderna österut. Nästan helt öde i dessa tider, men också för att det inte går att ta sig ut till stränderna och vikarna här mer än till fots.

På denna sida staden är stranden Platja des Dolç mest känd. En lite mindre variant av mycket populäta Es Trenc-stranden som ligger väster om staden.

Båthus och kanske fd fiskarbostad mitt på stranden och mitt bland sjögräset…
Platja des Carbó, ytterligare en bit från staden.

Även mitt i staden finns en fin strand, bemannad med två badvakter som inte hade mycket att göra så här års och i dessa turistfria tider. Inget bad blev det. Liiite kyligt tyckte vi. 23-24 grader i luften och lika mycket i vattnet.

Runt hela staden går en fin strandpromenad som ringlar fram längs vikar och uddar.

En fyr pryder sin plats, med fin utsikt mot Cabrera, den så kallade femte Baleariska ön.

Vårt lilla hostel, Colonial, kan verkligen rekommenderas. Ligger vid ena änden av stadens ”gågata” (fast det är OK att köra där, bara lite försiktigare…).

Inget folkvimmel direkt på huvudgatan, men det är ju precis som det ska i coronatider.

Ena halvan av staden är turistkvarter med en del större anläggningar. Här var det helt öde och stängt. En lite tragisk känsla även om det är ganska skönt att slippa massturismen som ser ungefär likadan ut i hela världen.

Restaurang-, bar- och souvenirbutiksgatan. Här är det nog full ruljans ett normalt år.

Resten av staden är som vilken liten stad som helst på Mallorca med många små barer, caféer och restauranger. Nu mest besökta av lokalbefolkningen (spanjorer och bofasta engelsmän och tyskar).

Pa Amb Oli har blivit en favorit. Oljeindränkt bröd med pålägg efter smak.
Pilgrimsmussla på restaurangen 5Illes, kan rekommenderas enligt Camilla.

En fördel med minisemester med övernattning är solnedgångar och soluppgångar från andra viklar än från vårt El Molinar!

Soluppgångar sköter Camilla, som är uppe i ottan och promenerar!

Mittpunkten

Efter mycket letande hittade jag en skog att promenera i på den platta delen av Mallorca. I inlandet alltså. Det finns verkligen inte mycket av den varan eftersom mycket mark är privat. Utanför byn Lloret de Vistalegre finns den lilla skogen Sa Comuna som är ett naturreservat. Tydligen har det varit gemensam/kommunal mark sedan 1767.

Inte direkt någon jätteskog får man tillstå, men tillräcklig för en promenad med lite välbehövlig skugga så här på sensommaren.

Grönt och fint trots flera månader med nästan inget regn.

Ingen trängsel i skogen direkt, men två personer mötte vi i alla fall i dessa coronatider. Munskydd behövs inte så det är bara att insupa så mycket frisk luft det bara går.

Sa Comuna har också turen att ha en geografisk ”upplevelse”. Här finns Mallorcas geografiska mittpunkt. Fantastiskt att den finns just här och är tillgänglig för alla istället för att den råkat hamna på en motorväg eller på någons tomt 🙂 . En minnessten är rest på platsen så att man inte missar möjligheten att befinna sig på mittpunkten.

I skogen finns också en bronsåldersgrav, Sa Cova d’en Dainat, i form av en liten grotta med uthuggen ingång.

En gammal brunn finns här också. Säkerligen en viktig plats förr i tiden och kanske en anledning till att detta varit kommunal mark under flera hundra år.