El Chaltén

Efter den lilla staden El Calafate körde vi en bit norrut längs Anderna. En bit av vägen är R40 som är en av världens längsta riksvägar. 500 mil från södra till norra Argentina. Vi skulle bara avverka några mil av dessa, men troligen återkommer vi om några mil till längre norrut lite senare.

Långa raka vägar och inget som stör utsikten. När vi närmade oss målet syns anledningen till att orten finns alls: berget Fitz Roy med några lika spetsiga grannberg.

Jag älskar serpentinvägar, men Patagoniens raka vägar är inte dumma heller!

En skön och lugn stämning råder i byn där de flesta är vandringsklädda back-packers och där seneftermiddagarna ägnas åt After Walk på någon pub med hantverksöl (lokal öl från byn kan man gissa). Mycket trevligt!

Åker man hit så är det vandringar upp i området kring Fitz Roy som gäller. Många välpreparerade vandringsleder för de flesta smaker.

Första dagen valde vi en cirka 4 timmar (tur och retur) lång vandring upp till fina utsiktsplatser mot Fitz Roy och till sjön Lago Capri.

En picknick vid sjökanten. Hur fint som helst!

Är man klätterproffs kan man ju fortsätta upp till toppen! Fitz Roy lär vara ett av världens svåraste berg att bestiga, trots ”bara” 3400 meters höjd. Blåsigt, ofta dimma och så är det ju väldigt brant 🙂 .

Nästa dag trappade vi ner lite på vandrandet med en tur på ca 3 timmar. Om första dagens vandring var väl skyltad, så var det sämre med starten på denna tur. Vi gissade på en stig som startade från byn för att nå en utsiktsplats mot bergen Cerro Torres och Cerro Solo, vilket som tur var blev helt rätt.

Lite molnigare denna gång, men ändå en fantastisk vy!

Cerro Solo ser ut som en perfekt skidbacke även så här på sensommaren.

Byn El Chaltén började byggas först 1985 då det tvistades om gränsdragningen mellan Argentina och Chile. Argentina började bygga en turistby och då blev det ju tydligt att detta var en del av Argentina.

Med bara 700 invånare och nog minst lika många turister är det ingen större ort, men mycket charmig med hus av alla de sorter.

Nybyggarandan kan lätt ses på vissa ställen. Först en tomt med en husvagn sen ett plåthus och sedan byggs det ett tegelhus!

När det var dags att vända tillbaka mot El Calafate insåg vi att det vore bra att tanka. Närmsta mack är 22 mil bort… Jo, det fanns ett tankställe i byn, men det ser inte ut som det brukar! Vi hade tur med kön som bara var några bilar lång. Kvällen före var det nog 20-25 bilar som skulle tanka från den enda pumpen.

Ingen vacker mack, men desto finare utsikt.

På vägen tillbaka till El Calafate var det djurspaning som gällde. Några fynd gjorde vi. Guanaco, som finns lite här och där längs vägarna, en pampasräv och en bälta!

Efter turen i Patagonien bär det av norrut till en estancia ute på Pampas.

Patagonien – El Calafate

Vi fortsätter att beta av sevärdheter på UNESCO:s världsarvslista!

När vi kände oss färdiga med BA tog vi ett flyg tre timmar söderut i Argentina och hamnade i El Calafate (visst låter det som en härlig spontanresa men så var det naturligtvis inte)!

Men attans vilket skönt ställe vi kom till, ett tag kändes det som att vi var på en enda lång after ski. Dock med ganska hög medelålder. Byn är full av vandrare, vandringsklädda sådana, och jag anammade stämningen direkt och gick omkring i fleecetröja mest hela tiden! 

Mindre angenämt var alla vildhundar som sprang omkring. Inte en promenad i byn utan hundsällskap och det kändes lite sådär.

Gillar inte stora oberäkneliga hundar som saknar ägare! 

El Calafate med sina 8000 invånare ligger på den karga argentinska stäppen mitt i ingenstans, precis vid den isblå sjön Lago Argentino.

Främsta syftet med att åka just hit var att besöka en glaciär, Perito Moreno närmare bestämt. Mycket häftigt! 

Glaciären är 30 km lång och isväggen man ser ca 60 meter hög. När vi var där släppte glaciären ifrån sig bitar av isen i ”fronten” (kalvade) och hjälp vad det låter! Som pistolskott vid småbitar och mer som en bomb vid större isblock. Perito Moreno är en av få glaciärer i världen som inte minskar i storlek. 

Sedan hade vi en dags vila. Kanske för att strosa i byn eller läsa en bok. Tänkte jag. Vandra i berg tänkte David. Hej och hå, mot Lago Roca och vandringen Cerro Cristales.

Lago Roca

Man kan inte se sig mätt på all vacker natur!

Några fåglar fastnade också på bild, typ ibis, nandu (strutsliknande icke-struts) och carancha (tofskarakara?).

Nästa stopp: El Chalten!

En dagstur till Colonia del Sacramento i Uruguay

Från Buenos Aires är det nära till Uruguay så vi tog en dagstur med färja till Colonia del Sacramento. Knappt 5 mil tvärs över floden Rio de La Plata som här mer är en havsvik än en flodmynning. Floden gör sig i alla fall påmind genom att vattnet är grumligt och brunt. Inte särskilt inbjudande för ett dopp…

En liten ö utanför Colonia del Sacramento, som kunde sett mer inbjudande ut om det inte vore för färgen på vattnet…

Den lilla staden Colonia del Sacramento räknas som Uruguays äldsta och grundades av portugiserna 1680. Den gamla stadskärnan och befästningarna är kvar och därför är den klassad som ett UNESCO världsarv och ett sådant kan jag ju inte missa!

Pampiga alléer finns det gott om i Colonia del Sacramento.

Staden var sedan portugisisk ett tag, men ganska fort började nationsbytena. Det blev spanskt, portugisiskt, spanskt, portugisiskt, spanskt, portugisiskt, brasilianskt och sedan just bara Uruguay, allt under drygt 100 års tid. Inte så konstigt att både portugisiska och spanska är officiella språk.

Sevärdheterna är just den gamla staden med hus från 1700-talet.

Lugnt, stilla och tyst och inte alldeles för mycket turister.

Mest känd är den lilla gränden Calle de los Suspiros, suckarnas gata.

Stadsporten är också kvar i en bit av den gamla stadsmuren.

Matchande gamla bilar finns också lite här och var. Ibland kanske just någon som har en gammal bil, ibland är de nog mer en “utsmyckning” till ett café eller restaurang.

Gatuhundar är vanliga och det finns minst en per gata… ganska välnärda efter att troligen bli matade av turister. Som tur var verkade de ofarliga, men jag är inte något fan av lösa hundar oavsett vad…

Vi stannade cirka 5 timmar i staden och det var ganska lagom. Vi hann förstås med att fika, promenera, luncha, promenera, ta en öl och promenera. Många fina ställen finns det att stanna till på.

Gatubeläggningen är inte den bästa för promenader, men det hade inte varit så passande om det varit asfalt 🙂 .

Mer att se i Buenos Aires

Känslan för dagen efter ett besök i La Boca…

Idag styrde vi kosan mot arbetarstadsdelen La Boca, den coolahippa och färgglada stadsdelen. När artisten Benito Quinela Martin på 60-talet, började måla husen längs El Caminito i glada färger förvandlades gatan från fallfärdig och övergiven till ett paradis för kreativa artister och skjulen av korrugerad plåt fick stå kvar.

Men nu…

Det var inte många rätt i den stadsdelen! Turistfälla är en bättre beskrivning. Massturism på liten yta och allt anpassat därefter. Inte riktigt vår melodi!

Massor av häftiga väggmålningar finns det i alla fall även i denna stadsdel!
Fotbollslaget Boca Juniors kommer från La Boca. Man var inte ense om lagtröjornas färger från start 1907 så man bestämde att välja flaggans färger på första fartyg som anlände till Buenos Airies. Ett svenskt fartyg blev det!

Vi gick en snabb promenad längs El Caminito, tog en sväng förbi Boca Juniors hemmaarena La Bombonera och åkte sedan taxi därifrån. Ja vi åkte taxi, både dit och tillbaka faktiskt, eftersom vi läst många varningar om att i områdena utanför turiststråket var risken för rån stor! Sådana varningar tar vi på allvar! 

En morgon kände vi för en PW och tog oss över bron Puente de la Mujer mot det fashionabla området Puerto Madero där det, förutom lyxiga bostäder, finns ett naturreservat (Reserva Ecológica) som man kan promenera/jogga/cykla i.

Fram till 50-talet var området en plats för ett bad i Rio de la Plata, men sedan blev vattnet för smutsigt och 1986 bildades ett reservat för att skydda flora och fauna. 

Varningsskyltarna för ormar var många, men vi såg bara sköldpaddor!

En sväng till området Ricoleta har vi också hunnit med, där var tanken shopping men istället blev det besök på ett trevligt microbrygeri, Buller, och en sväng inom den häftiga begravningsplatsen Cementerio de la Recoleta där vi letade efter Evitas grav (men gav upp ganska snabbt då vi höll på att gå åt i värmen)!

BA-stadsdelarna Palermo och San Telmo

Utforskandet av Buenos Aires, BA, går vidare och stadsdelarna Palermo och San Telmo lockade med framförallt en hel del gatukonst, men också med trevliga kaféer och barer.

Buenos Aires är stort till ytan, så låånga promenader blev det. Stora delar av staden följer spansk stadsplanering från kolonialtiden, vilket betyder raka gator och ett ofta perfekt rutnät. Det gör det lätt att hitta och är inte någon större utmaning för lokalsinnet.

Första målet var Palermo, som ligger ca en halvmil från centrum. Vi tog tunnelbanan dit, kallad Subte. Grymt billigt är det. Ca 3 kronor för en resa hur långt som helst i systemet. Söker man info om tunnelbanan så påstås det att några linjer är mer ”civiliserade” än andra. Tar man en ociviliserad linje få man räkna med att vara försiktigare med sina saker och att folk tränger sig. Lite underligt kan man tycka. Annorlunda var det också att stöta på försäljare som vandrar runt i vagnarna och håller långa säljtal för tex mobilskal eller annat.

Väl framme i utkanten av Palermo började sökandet efter konstverk.

Första anhalten var en ett väggporträtt av Frida Kahlo. Varför just en mexikansk konstnär vet jag inte, men hon är ju känd för sina självporträtt så det är ju lite logik i det.

Runt det lilla torget Julio Cortázar hittar man diverse gatukonst och ”birrerior” som barerna ibland kallar sig för. Ett italienskt arv antagligen. Italienare var en stor invandrargrupp i början av 1900-talet. En upptäckt är att bryggeripubar och hantverksöl är väldigt vanligt här. Nästan varje pub har ett utbud av egna brygder till väldigt bra priser, typ 15-20 kr för en pint.

Plaza Julio Cortázar

Alla möjliga, mer eller mindre udda husväggar finns att beskåda.

Till och med vägarbetet matchar!
Denna restaurangingång lägger man definitivt märke till!

En del lite enklare och snabbmålade…

Hus med utsmyckning är viktigt! Alla medel verkar tillåtna. Varför krångla till det 🙂 ?

Ja, mycket finns att titta på i dessa kvarter.

Nästa dag var det dags för nästa lite slitna men charmiga stadsdel, San Telmo. Det är en av de äldsta delarna i BA, som nu börjar bli lite trendigt och ett tillhåll för turister som vågar sig utanför centrum.

Även här är gatukonsten en stor del av sevärdheterna. Vi kryssade runt mellan kvarteren för att hitta lite mer eller mindre konstig gatukonst.

Jag är den som vill planera en rutt i förväg för att inte missa något, Camilla vill hellre gå på måfå och chansa 🙂 .

Undrar vem som bor i detta “trevliga” hus?

Centrum av San Telmo är Plaza Dorrego, med den anrika Bar Dorrego som funnits här i 130 år.

En marknad finns också med en blandning av mat och antikviteter.

Styckning på gång i köttbutiken.

På söndagar är det gatumarknad som gäller. Denna söndag var det dock lite för svettigt för vår smak.

Färgglada och trevliga är en bra sammanfattning på dessa två stadsdelar i BA.

Buenos Aires

Så har vi då äntligen kommit oss för att åka till Sydamerika. Jag har bromsat detta länge, känt att det skulle vara farligt och att jag inte är beredd att ta så stora risker längre. Men David (som ju står för nästan all planering) har nu slagit i mig att Chile, Argentina och Uruguay är säkra länder. Men allt är ju relativt…

Vi startar i Argentina, Buenos Aires närmare bestämt. Vi (ja, inte jag då alltså) hade bokat åtta nätter i BA till att börja med, men precis när vi skulle gå på 12-timmarsflighten mellan Madrid och BA fick vi veta att hotellet var avbokat. Hupp! Anlände därför till denna tremiljonersstad utan att ens ha ett boende bokat. Men det löste sig på plats, massor av hotellrum lediga till bra priser! 

Vår vana trogen har vi satsat på promenader. Långa promenader! Här finns inte några direkta supersevärdheter men många sköna stadsdelar!

Något alla turister verkar vilja fotografera är detta… 

Än så länge har vi mest örlat omkring på måfå. Skojar bara, David har memorerat en massa som han vill se. Till exempel den här fantastiska bokhandeln, belägen i en gammal teater.

El Ateneo Grand Splendid – världens vackraste bokhandel?

Värmen gör att folk söker skugga, som här under trädet Palo Borracho (fyllepinnen), kanske inte det officiella namnet men så säger folk här att det heter.


Jetlaggen inbjuder till tidiga morgonpromenader!

Mafalda, från i humorserien Mafalda alltså, tecknad av argentinaren Quino 1962 lockar också en del turister till sina kvarter i utkanten av San Telmo.

Alla dessa fina små byar på Mallorca!

När vi inte har något speciellt för oss så brukar jag leta upp någon ny by på ön som vi inte besökt. Sen blir det en tur dit för en lunch eller fika.

Biniaraix i Sóller-dalen

Två nya fynd är byarna Biniaraix och Mancor de la Vall, båda ligger vackert vid foten av Tramuntana-bergen.

Sista biten till Biniaraix tog vi oss gående från Sóller. En promenad på ca 2 km genom citrusfruktodlingarna.

Vägen genom byn är så smal att det knappt går att mötas. Vespa passar säkert bättre!

Vinterlugnt och stilla i de små gränderna!

Centrum utgörs av torget Plaça de la Concepció, som inte är mycket mer än en gatukorsning med ett gigantiskt träd. Ett café finns förstås och deras Pa amb oli (torrt, oljat och vitlöksgnuggat bröd med goda pålägg, en specialitet àla Mallorca) var riktigt fin!

Biniaraix är startpunkten på en gammal stenlagd vandringsväg, kallad Barranc de Biniaraix. Vi provade bara en liten bit av sträckan. Resten får vi ta en annan gång. Vill man gå riktigt långt kan man ta sig hela vägen till klostret Lluc en bra bit bort bland bergen.

Vatten i bäckarna tillhör ovanligheterna!

Mancor de la Vall är en lite större by med 1500 invånare. Så stor att den är en egen kommun.

Mancor de la Vall från ovan.

Byn har gamla anor och området lär vara bebott sedan bronsåldern.

Så här mitt i vintern är det väldigt stilla och tyst. Vi mötte fler katter än människor på den lilla promenaden genom byn.

Som sig bör finns det alltid något café eller restaurang att besöka. Ingen rusning här heller…

Byns speciella helgon är Santa Lucia och ovanför byn ligger en kyrka och kloster tillägnat henne.

Fin utsikt över byn var det.

Bordeaux! Bordeaux!

Linus och Cyrielle träffade vi senast i Taiwan, nu har de flyttat till Bordeaux och finns därmed endast drygt en timmes flygresa från Palma. Till Bordeaux kan man resa av flera anledningar, vin är en sådan… 

Sist vi var här turistade vi inte så mycket i själva staden utan njöt mer av vackra omgivningar, fina vingårdar och smarriga viner. Därför valde vi nu att bo ganska centralt i Bordeaux, på gränsen till området Saint-Michel där vi hittade många fina gator!

Härifrån hade vi gångavstånd till det mesta så det blev mycket traskande varje dag. Dessvärre även en del plaskande!

Ett annat område vi gillade skarpt var Chartrons, ett hipsterområde som var mysigt även en regnig och ganska stängd klämdag!

Rue Notre Dame

En dag guidade Cyrielle oss runt området Sauternes, känt för sina söta vita viner. Vi startade med Château Doisy Daëne.

Provsmakade ett vin som endast tillbringat 2 veckor i sin jästunna Det vi inte drack upp hälldes tillbaka i tunnan!

Vinmakaren var mycket noga med att hans gård inte riktigt tillhörde Sauternes utan snarare Barsac. Sedan 50-talet tillverkas här även ett torrt vitt vin och det testade vi tillsammans med tre söta viner. Jag hade inte en aning om att söta viner kunde vara så goda!

Måste dock erkänna att jag tyvärr inte  har tillräckligt välutvecklade smaklökar för att kunna bli lyrisk av riktigt ”fina” viner, så det där L’Extravaganca-vinet blev inte ens min favorit! 

Turen gick sedan vidare till Château d’Yquem, här var det mer principen se men inte röra som gällde!

Mögelsvampar som gör så att druvorna skrumpnar och sockerkoncentrationen blir högre.

Nu snackar vi exklusiva viner, druvorna på en vinranka ger ett glas vin!

Den skånske vinsamlaren, Nils Stormby, valde att auktionera ut sina viner 2007 för att undvika att hans arvingar skulle “komma hit och plocka en Yquem till en tillfällig chokladmousse”. Några av Yquem-flaskorna såldes på auktonen för cirka 97 000 kronor styck! Skål på det!

Även staden Bordeaux är en trevlig bekantskap, man kan summera våra dagar här med att vi åt och drack, drack och åt. Och promenerade!

En av stadens sevärdheter är, inte helt oväntat, ett vinmuseum – Cité du Vin! Här kan man tillbringa timmar med att lära sig allt om vinets historia från år 6000 f.Kr till nutid.

Byggnaden är en sevärdhet i sig!

En annan sevärdhet är världens största byggda vattenspegel, Miroir d’eau, placerad mellan Place de la Bourse och floden La Garonne. 

Canelé är en lokal specialitet, ett bakverk med mjukt innandöme med smak av rom och lite karamelliserad yta.

Middag hos Cyrielles föräldrar, finviner och gåsleverpastej i trevligt sällskap!
Spårväg med gräs, precis som det ska bli i Lund!

Luftballong-EM

Det går att tävla i det mesta. Till och med i luftballongflygning. EM i denna udda sport går av stapeln vartannat år och denna gång var tävlingarna förlagda till Mallorca. 100 ballonger från 25 länder deltog.

Det pågick under fem dagar med flygningar morgon och kväll. Det fanns inte mycket info om tävlingen på nätet och att hitta exakt var och när det var lämpligt att titta på detta var inte lätt. Vi förstod att nåt skulle hända ikring ett ”gräsflygfält” utanför Manacor.

Ja! Kanske var vi nu på rätt plats för EM-tävlingarna 🙂

Skyltningen var nästan obefintlig, men när en karavan av bilar med ballongkorgar på släp dök upp så var det nog rätt plats vi hittat.

Vi parkerade i ett ”dike” och promenerade in. Vi bänkade oss bakom ett plastband bara några meter från ballongfararna med en känsla av att så här nära kan man inte vara. Ballongen får ju inte plats.

Korgarna låg på plats och en liten bit ballong var uppdragen ur förvaringspåsarna, men annars hände inte mycket.

En liten röd flagga spelade en viktig roll i sammanhanget. Efter mer än en och en halv timme så hissades en gul flagga istället. Vinden hade mojnat tillräckligt. Nu kändes det som något var på gång. Fem minuter senare hissades till sist den gröna flaggan!

Nu gick startskottet! Full fart på de tävlande. Ut med ballongerna, snabbt in med luft och på med brännarna. Avspärrningarna var för nära, publiken fick flytta på sig, full aktivitet, vem skulle lyfta först?

Än så länge ser det lugnt och välorganiserat ut.

Men sen blev det kaos! Plötsligt var fältet fyllt av enorma ballonger som knappt fick plats. De är ju cirka 25 meter i diameter och avståndet mellan dem var inte stort.

Kamp om luftrummet!

Vilken häftig upplevelse det blev! Alla åskådare sprang fram och tillbaka med något som bara kan beskrivas som ett stort WOW!

Det tog bara 5 minuter för de första att lyfta och efter 10 minuter var alla iväg.

Kaos och knuffar i starten!

Vad tävlingen exakt gick ut på förstod vi inte. En utstakad rutt ska följas och det finns måltavlor på 10 meter i diameter längs vägen. Flera uppgifter ska utföras som inte en oinvigd har koll på. Vem som vann? Ja inte ens det har vi lyckats få reda på. Men, det viktgaste är ju inte att vinna…

Saltodlingar vid Ses Salines

Salt var guld värt förr i tiden. Så viktigt att till och med ord för lön refererar till salt. Salary på engelska, salario på spanska!

Medelhavet är saltrikt och på många håll utvinns den ädla varan. I närheten av den fina stranden Es Trenc på Mallorca finns en ”saltfabrik” som både utvinner stora mängder industrisalt och matsalt men också ett speciellt gourmet-salt som är lite av ett hantverk.

Salt, salt, salt…

Vi besökte saltindustrin och gick med på en guidad tur för att förstå hur saltet utvinns.

Grundprincipen är enkel: havsvatten leds in i dammar och sedan låter man solen och värmen dunsta bort vattnet så att saltet blir kvar och kan samlas ihop.

Industrisalt och ”vanligt” matsalt utvinns ur stora dammar där saltet lägger sig på botten och sedan används en grävmaskin för att skrapa ihop det.

Lagras gör saltet i stora högar.

Det finaste saltet som utvinns kallas för ”flor de sal” och kräver speciell omvårdnad. I mindre bassänger och med perfekt väderlek (sol, varmt, svaga vindar och inget regn) så växer i kristaller på vattenytan.

Detta skördas försiktigt med skrapa och sorteras sedan för hand för att rensa bort orenheter.

Inte alls skördetid just nu… Man får tänka sig att det är ett vitt lager på ytan, färdigt att lyfta med skrapan.

Resultatet blir ett ”lyxsalt” som tydligen inte bara skördas på ett speciellt sätt utan innehåller mer andra mineraler än vanligt salt.

Nu var det inte bara salt som lockade utan också möjligheten att se flamingos. De kommer hit för att frossa i små räkdjur och bli rosa av ätandet.

Men, inga flamingos i sikte och fel dag att skörda salt… Stora saltberg fick vi se i alla fall och en intressant rundvandrig var det.