Res med Lundbergs

Shinjuku

En treveckorstur i Japan mitt i körsbärsblommornas tid. Det handlar om Camillas 60-årsresa som har funnits på önskelistan sedan flera år tillbaka.

Första stopp är Tokyo i några dagar. En riktig storstad med 35 miljoner människor på en yta som Skåne ungefär. Det skulle kunna betyda kaos, men inte i ett välordnat land som Japan. Trångt kan det vara, men inte oorganiserat.

Ett gytter så långt ögat kan nå sett från inflygning till Tokyo

Tokyo är inte bara en stad utan ett antal stadsdelar som är centrum i sig. Vi bodde de första dagarna i stadsdelen Shinjuku är främst en kontors- och nöjesstadsdel så här bor ”bara” cirka 400 000 invånare.

När det gällde restauranger så letade vi länge runt i gatorna i Kabukicho. Problemet var att det finns alldeles för mycket att välja på.

Vissa restaurangkvarter består av moderna höghus med ett överflöd av ljusreklam. Ramen, sushi, nudlar, wagyubiffar,… bara att välja.

Som så mycket annat i Tokyo gäller det att utnyttja alla tre dimensionerna. Det finns inte bara en restaurang i bottenvåningen utan också en annan på våning 2 och 3 och 4 osv.

Restaurang på våning 1, karaoke på 2:an och bar på 3:an går bra även i detta lilla hus lite utanför nöjesområdet Kabukicho.

Det verkar vara helt OK att restauranger inte syns från gatan. Även de som kan erbjuda lite utsikt väljer de ofta att täcka över och avskärma.

Skyltar med viktig info (tror vi…) istället för fönster mot gatan.

Några kvarter har fokus på izakayas (japanska barer). I Shinjuku finns några udda exempel på detta med gamla anor. Gränder är det som gäller och barer i miniatyrformat.

Ett exempel är gränden Omoide Yokochō, som också kallas Piss Alley ligger precis vi spåren till Shinjukustationen. Grändens historia började som ett illegalt “supkvarter” på 40-talet med billiga drinkar och grillmat. Toaletter rymdes inte i dessa trånga lokaler, därav namnet som snabbt blev allmänt känt.

Pub med 5 platser utan vettigt benutrymme! Men pampig inredning är det i alla fall.

Golden Gai är ett annat udda kvarter i Kabukicho med anor från före andra världskriget och som sen fick sitt uppsving som ”svartabörsen-område” när restriktionerna efter kriget var hårda. Över 200 barer är intryckta på några små kvarter. Maxkapacitet ca 4-5 personer. Barerna på ovanvåningarna nås med trappor på några decimeters bredd 😲 .

Irrandes omkring för att hitta restaurang så hamnade vi plötsligt vid shintoist templet Hanazono Shrine. Vackert och fridfullt som kontrast till bargatorna.

Shinjukus kanske mest kända ”sevärdhet” (överträffar till och med bargatorna 🙂 ) är järnvägsstationen och det är inte för att den är vacker eller historisk utan för att här passerar 3,5 miljoner passagerare per dag… Ändå känns det välordnat och välskött. Resenärerna sprids smidigt på de 200 in/utgångarna (om man hittar rätt förstås).

En 3D-katt vakar över några av Shinjuku-passagerarna på väg ut.

London calling 🎶

Efter två veckor i Lund var målet att hälsa på i Bordeaux igen. På vägen dit passade vi på att göra ett stopp i London och det är ju aldrig fel.

Vi bodde på ett hotell i Bloomsbury, vilket betyder promenadavstånd till en hel del ”måsten”. Vi reste från Lund i svinottan (ett så bra uttryck som är på utdöende!) och kom fram redan före lunch. Vi började gå och hann beta av Holborn, Covent Garden, Trafalgar Square, SOHO och Oxford Street i rask takt.

China Town utsmyckat för att fira början på kaninens år och Trafalgar Square med ovanligt lite duvor.

Det gällde att välja övergångsställe så att vi kunde passera tillsammans 🙂 .

Ett soligt och fint vinterväder dessa dagar passade bra för några cykelturer med stadshyrcyklarna. De kan verkligen rekommenderas även om det inte längre finns dagstaxor med obegränsat antal korta hyrperioder. Men 1,65 £ för en halvtimme är ju helt OK.

Förra gången vi cyklade runt i London var det coola/hippa/charmiga områden (ja vad ska man kalla dessa lite ruffiga områden som genomgår en gentrifiering på gott och ont) och kanalerna som lockade. Så även denna gång.

Första målet var Shoreditch. Ett nedgånget East End-område fram till 90-talet som nu är bland de hippaste områdena i London.

Vi lyckades dyka rakt in i Brick Lane’s Vintage-marknad som hålls på söndagar.

Galet trångt på Brick Lane. För att smälta in ska man ställa sig i en Bagelkö. Lång väntan trots öppet dygnet runt…

I grannområdet Bethnal Green var det sedan dags för nästa söndagsmarknad. Blomstermarknaden på Columbia Road.

Blommor på söndagen, det är tydligen det som gäller för massor av Londonbor.

Sedan cyklade vi vidare mot Regent’s Canal. Ett riktigt fint och lugnt stråk genom norra delarna av centrala London.

Vi avslutade cyklandet längs vattenvägarna vid King’s Cross.

Jag hann också ta en cykeltur till Camden för att se vad som hänt sedan sist, som var för typ 13 år sedan. Camden har ändrats en hel del genom decennierna. Bränder och renoveringar har gjort att detta inte är det samma som på 60-talet då den brittiska punken föddes här.

Camden Stables Market och Camden High Steet.

En anledning att besöka London är alla musicals och teaterföreställningar. Vi tog chansen att se ABBA Voyage konserten med ABBA-medlemmarna som avatarer. Vi hade inte så många förväntningar mer än att det låter underligt med ett konstgjort uppträdande. Men det var otroligt bra! Som att ha varit på en mycket proffsig konsert med ”Abborna” från 80-talet. Det är omöjligt att se hur det hela är gjort och fungerar.

Tyvärr är det absolut förbjudet att fotografera konserten. Överträdelse -> Du blir utslängd.

Föreställningen hålls i ABBA Arena som är specialbyggd för detta. Den ligger i Stratford en mil från centrum. Vi passade förstås på att cykla dit genom skiftande områden i East End.

Muro by och playa

Det var länge sedan någon plats på Mallorca fick ta plats i vår blogg. Inte för att vi är trötta på öns alla byar och stränder utan för att det börjar bli svårt att hitta helt nya ställen att upptäcka. I alla fall när det gäller byar.

En solig januaridag var det dags att göra ett besök först på Playa de Muro och sedan i byn Muro som ligger en mil från stranden.

Öde och tomt på Playa del Muro så här års.

Playa del Muro är av Tripadvisor 2022 rankad som Europas tredje bästa strand! Ja väldigt fin är den, speciellt så här på vintern när det är nästan folktomt.

Hotell på rad och vid horisonten skymtar Alcúdia.

OK, bäst i Europa enligt Tripadvisor är Rabbit beach på Lampedusa i Italien så behöver man inte fundera på det.

Byn Muro är by med anor från 1200-talet. Som de flesta inlandsbyar på Mallorca var jordbruk största inkomstkällan. Idag kompletterat med turism.

En rejäl kyrka för att bara vara en by med 7000 invånare.

Som vanligt i Mallorcas byar, caféer i varje hörna.

Sista stoppet – Copacabana!

Det var häftigt, nästan overkligt att vara här! Jag hade egentligen ingen lust att åka till Brasilien, gillar inte att vara orolig för sådant som kan hända om man är på fel plats vid fel tillfälle! Men det blev ju bra!

Vi som oftast undviker taxi och hellre åker buss eller tunnelbana gjorde här precis tvärtom. Vi tog en taxi direkt utanför hotellet när vi skulle på vår enda utflykt, till ett av världens sju underverk: Kristusstatyn. En taxi som dessutom väntade på oss där och sedan körde oss tillbaka.

Statyn var klart sevärd och det var det mer än vi som tyckte! Om inte google luras så är den delvis byggd av Skånska cementgjuteriet och sockeln gjord av betong från Limhamn, även det i Skåne!

Cristo Redentor, 30 meter hög utan sin sockel och placerad 700 möh så utsikten är fantastisk. Gissar jag, det var ganska molnigt när vi var här!

Finns det bjussiga turister finns det även apor!

Men vad ska man säga om Copacabana… lite som Waikiki Beach tyvärr! Massturism blandat med misär, mycket folk överallt och turister som nästan kliver över uteliggare. Typ så!

På stranden gick det seriöst inte en minut utan att man blev erbjuden att köpa något, allt från grillade räkor till badbollar!

Bevattnade gångar så man kunde ta sig över den breda stranden utan att bränna fötterna av sig!

Sugen på en drink? Caipirinha är ju gott!

I närområdet kändes det tryggt att gå så vi promenerade till Ipanemastranden en dag, vi kan ju inte vara stilla!

Dagen efter, vi var bara här två dagar, ville vi till Butifago som vi hört skulle vara ett hipsterområde. Hehe, inte vet jag vad som kännetecknar ett brasilianskt hipsterområde, men detta kändes synnerligen ohipstrigt! Kanske sover alla hipsters på söndagar! Hit hade det varit perfekt att åka tunnelbana, men det fick bli taxi. Det kan låta dyrt med taxiåkande i Rio, men det är precis tvärtom. En tur på en mil kostar bara sådär 70 kr. Helt OK. Vi började med att ta oss till stranden, eller snarare försöka ta oss till stranden, men det var väldigt många vältrafikerade körfält utan övergångsställen att ta sig över (3+3+4+4 närmare bestämt) så vi gav upp.

Istället promenerade vi omkring lite planlöst och plötsligt var vi precis vid foten av ett favelaområde, de ligger ofta just i branta sluttningar. I början av 1900-talet bodde nästan 50% av storstadsbefolkningen i just favelas. I Rio de Janeiro startade regeringen ett projekt i början av 2000-talet där målet var att alla favelas skulle förses med vatten, avlopp och el!

Hundstatus: Hundar i koppel, så himla smart!

Iguazú = Vattenfall!

Efter en knappt två timmars flygresa rakt österut från Jujuy hamnade vi i Puerto Iguazú. Det är den argentinska delen av ett stadsområde runt ”treriksröset” (inte ett rös precis eftersom skärningspunkten är mitt i en flodkorsning) mellan länderna Argentina, Paraguay och Brasilien.

Till Iguazú kommer man framförallt för att se vattenfallen, som är ett av de nya sju naturliga underverken i världen.

Från ganska torra och hanterliga 30 grader i Jujuy hade vi nu hamnat i tropiskt fuktiga 30 grader. Ordentligt svettigt var det!

Vattenfallen i Iguazú är inte världens högsta och inte de med mest vattenflöde, men här finns flest fall på samma ställe. Uppåt 300 fall finns här beroende på hur mycket det regnat och en de har en fallhöjd på upp till 80 meter!

Vi utrustade oss med massor med vatten och vandrade runt på den nedre och övre rutten kring fallen.

När flödet är som störst bildar huvudfallen ett sammanhängande tre kilometer brett fall.

Det är verkligen vattenfall överallt längs utsiktsrutterna. Stora, små, breda och smala. Helt otroligt!

Fallen ligger i nationalparken Iguazú där det finns en del vilda djur värda att varna för.

Några stora kattdjur såg vi inte, som tur var, men väl kapucinapa och coatis (en halvbjörn).

Matgästerna fick sitta i bur för att slippa tiggande apor och coatis! Inte helt djurfritt ändå. En ödla hade skrämt upp några på bänkarna 🙂 .

Nationalparken vimlade också av fjärilar av olika sorter. Vissa mer närgångna än andra.

En ”Anna’s eighty-eight”-fjäril och en Sälgskimmerfjäril (tror jag).

Staden Puerto Iguazú är framförallt en plats där besökarna till fallen bor och ett ställe för brasilianare att handla billigt vin och olivolja.

Avenida Brasil, en bargata i centrum av Puerto Igoazú.

Vi flyttade oss sedan med taxi några kilometer över till den brasilianska sidan och staden Foz do Iguaçu. Vi hade bokat en hotellnatt för att vara nära flygplatsen och ett tidigt morgonflyg till Rio. Det visade sig vara en överdådig golfresort. Inte alls vårt normala hotellval, men man kan ju anpassa sig 🙂 .

Vattenfallen kan beskådas från den braslianska sidan också. Men enligt utsago lär Argentinasidan vara bäst. Vi valde att inte pröva om det är så utan vi tog istället en promenad i Foz do Iguaçu för att äta lunch. Slutsatsen av det blev att sydbrasilianarna helst äter buffé. Det kändes inte riktigt lockande i den tropiska värmen.

Avenida Brasil. Ja, den finns i Foz do Iguazú också. Inte bara på Argentina sidan.

Hundstatusrapporten från Iguazú kan beskrivas som att antalet lösdrivande hundar är ganska lågt och att katterna har stärkt sina ställningar istället.

Hotellkatt och hotellhund. Jag föredrar det första alternativet.

Norra Argentina

Nu känns det lite som att speedturisterna tappat fart! Vi valde att stanna ett tag här i norra Argentina och har övernattat i Salta, Cafayate och Jujuy.

Nu senast i Jujuy, en stad så mycket större än vi trodde, 200 000 invånare, men för turister mest som en hubb för sightseeing i området. Vi hade en hel dag oplanerad, what börjar åldern ta ut sin rätt? Dagen ägnades åt promenad på stan och ett besök i den botaniska trädgården. Sex kronor per person betalade vi i inträde och det var inte a walk in the park som vi tänkt oss. Snarare en djungeltur på en kulle där vi inte såg en enda blomma, visst tänker man att det ska finns blommor i en botanisk trädgård? Men många träd var namngivna, om man nu vill lära sig spanska trädnamn! Vi gick o gick o gick i den 30-gradiga värmen och såg myror, färgglada fjärilar och flera olika fågelarter. Haha, mer spännande än så blev det inte!

Värmen var förvånansvärt lätthanterlig trots att det var över 30 grader varje dag. Den torra luften gör sitt till och så lite eftermiddagsbris på det!

En dag besökte vi byarna Parmamarca och Humahuaca. I Humahuaca på drygt 3000 möh vinglade vi omkring (jag tappar visst balanssinnet på höga höjder), åt lunch, och vinglade vidare. Byn grundades på 1500-talet och är ett starkt centrum för bevarande av ursprungsbefolkningen Quechuafolkets kultur och traditioner.

Monument för att hedra argentinska frihetskämpar i början av 1800-talet.

Vi ville inte missa den lilla vackra och färgglada byn Purmamarca beläget vid foten av Cerro Siete colores (de sjufärgade bergen) – här kunde man stannat några nätter!

Sedan var det det här med pengar… Hur svårt kan det vara? Man kan ta ut pengar i uttagsautomat men med hög avgift. Dessutom blev två av våra uttag avbrutna (det stod tydligt att ingen transaktion kunde göras), men sedan var pengarna ändå dragna från kontot! Omvänt var det med det vi lyckats betala med kort (butiker, bensin och några restauranger), där har det trillat in pengar på kontot i efterhand och vi gissar att det är växlingskursen Euro/argentinska pesos som justerats. Men vi fattar ingenting! Överlägset bästa sättet att komma över argentinska pesos har i alla fall varit att växla på antingen Western Union eller små växlingskontor, mycket bra kurs!

Här är ett annat ställe med bra växlingskurs, en souvenirbutik…

Purmamarca: Ett johannesbrödsträd från 1594! Och en man från 1960!

Hundstatus: Lika samma överallt, alltid ett par lösa hundar inom synhåll!

Tre turer upp i Anderna

En fördel med Salta är att det ligger nära de häftiga bergsvägarna upp i Anderna. Vi passade på att testa två av vägarna upp mot höjderna från Salta: vägen upp mot Paso Sico, som leder över till Chile och vägen upp till Cafayate. Sen kunde vi inte låta bli att ta en tredje tur norrut från Jujuy när vi bodde där i några dagar.

Vägen upp mot Paso Sico följer dels Rio Rosario, dels den gamla järnvägen där Tren de los Nubes (”tåget till molnen”) går.

Vägen stiger långsamt mot 4000 meters höjd vid passet Abra Blanca.

Berg i alla dess former och färger kräver fotostopp med korta mellanrum!

På de mer låglänta delarna växer gigantiska kaktusar.

Längs vägen finns några spridda hus, men inget som kan kallas byar. Skolor finns det några stycken och vid en av dem längs vägen hittade vi en empanada-restaurang som räddade vår lunch.

Vårt mål, eller helt enkel där vi tänkte vända tillbaka mot Salta var den väldigt nedgångna byn San Antonio de los Cobres. Byn är bland de högst belägna i Argentina (ca 3800 möh). Anledningen till att byn finns är att det är en gruvarbetarby och har en station för Tren de los Nubes när den banan är i drift. Nu var den stängd för underhåll och repratationer. Troligen för att det var läge att passa på när pandemin slog till.

Inte mycket grönska i bergbyn San Antonio de los Cobres.

Byborna är tydligen unika för att de har utvecklat en mutation som gör dem mer resistenta mot arsenikförgiftning! Området har 10 gånger högre arsenikhalter i vattnet än vad som är säkert.

Dagen efter var det dags för nästa utfärd. Vi skulle stanna några nätter i Cafayate och turen upp dit var en upplevelse i sig själv.

Det blev flera stopp för att beskåda olika klippformationer, raviner och berg med alla möjliga färger.

Djävulens hals, eller Garganta del Diablo, är en ravin som vattnet har karvat ur i berget.

Bara några hundra meter vidare längs vägen finns ravinen som kallas Amfiteatern.

Så fina vägar! Som att köra omkring i ett vykort!

När vi sedan efter Cafayate och Salta tillbringade några dagar i staden Jujuy så lockade de mångfärgade bergen längs ruta 9 norrut mot gränsen till Bolivia till ytterligare en biltur upp i Anderna. Vi hade bokat en hyrbil hos en firma för att de hade öppet även på södagar. Men, när vi kom för att hämta var det ingen där. Efter 1 timme lyckades vi få kontakt med dem och efter mycket pappersarbete få ut en bil. Vi kollade så att vi kunde lämna samma dag kl 19. Vi påminde sen att vi var på väg en halv timme i förväg, men ingen var där ändå! Så trött man blir. Vi fich lämna bilen på gatan utanför och senare på kvällen lyckades vi få firman att hämta nycklarna där vi bodde.

Vi fick i alla fall en fin tur i bergen när vi väl kom iväg.

Busshållplatser finns lite här och där längs vägen utan att det ser ut som någon bor i närheten.

I Maimará ligger en begravningsplats helt otroligt vackert!

Bergen har färgats av olika mineraler som lösts ut och eroderats av vatten och vind. Bergen är som konstverk!

Efter byn Humahuaca var det grusväg som gällde i sådar 3 mil för att nå utsiktspunkten Mirador de los 14 Colores del Hornocal där bergen med 14 färger kan beskådas. Nu var vi på 4350 meters höjd och känslan är att kroppen är seg som klister 🙂 .

Tyvärr var vädret inte på vår sida. 8 grader, blåst och lite snöfall… Bergen kunde skymtas genom molnen ibland.

Utsikten presenterad på flygplatsen i Jujuy som den ser ut i fint väder och med lite filterfixning…

Sedan var det dags att vända om och köra ner igen. Vackra vyer i kurvorna:

Salta

Så har vi turistat även i studentstaden Salta, med smeknamnet La Linda (den vackra)! En mycket trevlig stad om än inte ”linda” i mina ögon!

Från Cerro san Bernardo ser man hela staden. Hit upp kan man åka linbana eller gå de 1021 trappstegen. Eller köra bil – det gjorde vi!

Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör att man trivs på en plats, men direkt när vi kom till Salta så kändes det hemtamt. En sak som påverkar oss mycket är hur taxiservicen fungerar. Haha, så drygt det låter. Men såhär, på vissa flygplatser/stationer blir man erbjuden taxi av 20 personer samtidigt, ingen vill köra med taxameter och man känner sig lurad hur man än gör! På andra ställen, som här i Salta, finns det en taxikö och alla kör med taxameter. Chauffören, en pojkvasker med en skrotbil, som körde oss var förvånad när vi hade adress till ett bostadshus och inte ett hotell. Han satt kvar i bilen en stund, kom sedan efter oss för att försäkra sig om att vi verkligen kommit rätt. Det hade vi, ett boende via Airbnb var bokat.

Vi har, vår vana trogen, promenerat omkring och kollat in staden ur olika vinklar.

På något underligt vis hamnade vi även på ett museum, Museo de Arqueologia de Alta Montana (MAAM). Mycket intressant! Här finns arkeologiska fynd från toppen av vulkanen Llullaillaco (6700möh). Bland annat hittade man 1999 tre mumifierade barn från Inkafolket, mycket välbevarade. Troligen är det så att barnen drogats och offrats i slutet av 1400-talet och sedan begravts i snön.

Fotoförbud rådde, men en tavla fick jag ta ett kort på!

Saltakatedralen är från 1882. Många katedraler har jag sett i mitt liv, men aldrig tidigare en rosa!

Man kan tro att kön är till katedralen, men det är kö till en bank…

I centrum finns torget/parken Placa de 9 Julio, kantat av kaféer och restauranger. Här finns även två gågator, helt befriade från europeiska klädkedjor!

I Salta fick även marknadsfreaken sitt: Mercado Artesanal med finfina traditionella souvenirer, San Martin med krimskrams och piratkopior och så Mercado san Miguel där man kunde köpa allt från kycklingfötter till blinkande julbelysning! Många kvinnor i min ålder köpte nävar med kokablad, kanske till kvällens fredagsmys?

På Calle Balcare, restauranggatan, trivdes vi inte riktigt! Madre Mia vilket kaos! Restaurangerna ligger vägg i vägg, alla har sitt eget band som spelar så det dånar ut på gatan, massor av folk i åldrarna 30 och uppåt (även barnfamiljer) samlas här på kvällen för att äta. Bland borden går det även omkring barn i behov av pengar, några tigger andra säljer saker, servitriserna hälsar glatt på dem när de kommer och de är välkomna! Men sorgligt ändå såklart!

När natten kommer kommer även ungdomarna, dressed for success (dvs halvnakna!), och restaurangerna förvandlas till nattklubbar!

Annat man reagerar på när man kommer till Argentina är allt meck med pengar. Svindyrt att ta ut pengar i automat och ska man betala med kort bör det vara ett debitkort, på ett ställe kunde vi inte alls betala med kreditkort och på ett annat kunde vi välja att lägga på 10% på summan eller betala kontant! Har man pengar av annan valuta än argentinska pesos kan man växla dessa hos random snubbar som står utspridda lite varstans i stan! Ja, men det känns ju seriöst… För övrigt så går vi omkring med många tusen i fickorna, 1000 pesos är ca 60 kronor.

Aldrig har jag ätit så goda empanadas som här!

Hundstatus: Åh, alla dessa hundar! Önskar vi var hundvana så vi kunde hantera dem bättre.

Cafayate

Vi spenderade några dagar i den lilla vinbyn Cafayate en bit upp i Anderna i provinsen Salta. Tanken var att få se vackra vyer, prova lite vin och bo i ett lite mindre och lugnare samhälle. Så blev det verkligen.

Cafayate räknas som väldens högst belägna vinområde. Från 1800 meters höjd till 3000 meter ligger alla vingårdarna. Det hade inte fungerat i Europa där vintrarna är kalla, men här närmare ekvatorn är det en fördel med lite höjd.

Här odlas framför allt de typiska argentinska druvorna Malbec för röda viner och Torrontés för vita viner.

Vi besökte några vingårdar för att prova. En del gör riktigt bra viner, som till och med når Systembolaget.

El Esteco är bland de mest kända Cafayate-vinerna.

I en del odlingar var vinrankorna mer som träd än små buskar. Vi funderar fortfarande på varför…

Sen är det ingen nackdel att Cafayate-distriktet ligger otroligt vackert i Calchaquíes-dalen. Ja, det en dal mellan höga berg även om ”botten” ligger på nästan 2000 meter.

Rankat bland de bästa vinerna från Cafayate är de från Finca Las Nubes (”molngården”).

Bodegan Los Nubes i änden av en 5 km grusväg från Cafayate.

Cafayate ligger längs Ruta 40. En 500 mil lång riksväg från södra till norra Argentina.

Ruta 40 är delvis grusväg. Vi fick aldrig reda på vad som dolde sig bortom denna milstolpe för vi vände tillbaka till asfalten. Hade man kört hela vägen hit från södra Argentina hade man betat av drygt 437 mil! Säkert en helt fantastisk tur! Kanske får prova nån gång 🙂 .

Vi körde en bit söderut längs Ruta 40 från Cafayate för att se ”vad som fanns bakom nästa krök”. Jag brukar spana efter sevärdheter och Camilla efter djur. När det gäller djur ska det helst dyka upp alpackor i dessa trakter, men så blev det inte denna gång.

Plötsligt dök det upp en avtagsväg mot ruinstaden Quilmes. Vi hade inte koll på vad detta handlade om, men körde en halvmil på en grusväg och hamnade i en mycket välordnad arkeologisk plats. Vi betalade inträde och blev uppmanade att gå igenom ett muséum och att se en infovideo innan vi fick vandra runt i utgrävningarna.

Biljettkontrollanten hade tillfällig hjälp av en lama!

Det blev mer ”kulturellt” än vad vi brukar satsa på, men var väldigt intressant. Quilmes-folket var en grupp urinvånare i norra Argentina som först stod emot Inkafolkets angrepp och sedan under 130 år stod emot spanska erövrarna, men sedan besegrades de av spanjorerna och deporterades till ett reservat i utkanten av Buenos Aires.

En ruinstad från Quilmesfolket vid bergets fot.

Detta blev sedan staden Quilmes. Att Quilmes också är en öl visste vi sedan tidigare 🙂 .

Byn Cafayate var en ganska avslappad upplevelse. Lite liv och rörelse kring torget mitt i byn. Tidigt på sommaren (i november alltså) är det inte högsäsong. Flera boenden verkade stängda och vi var nästan ensamma på vårt lägenhetshotell.

En åsna hade bosatt sig på torget i Cafayate. Chips verkade vara huvudsakliga födan. Sorgligt…

Hundrapporten från Cafayate blir att det finns hundar i varje kvarter, men att de inte är så störiga. Lite samma lugn som i byn i övrigt.

Vid vårt hotell var det nakenhundar som gällde. Inte så charmiga precis.

Paso de Jama

Tio timmars bussresa över Anderna för att komma till Argentina? Tillbringa mer än sex timmar på en höjd över 4000 m och sedan åka nerför på serpentinvägar? Ja, vi var sugna på den resan och är så nöjda! Det var mycket välorganiserat, fräsch buss och seriös busschaufför som körde mycket lugnt! Priset per person var ca 650 kronor.

Gränsövergången var inte snabb… först skulle alla kliva ur bussen och ta med ryggsäckarna och köa för att stämpla ut ur Chile, sedan ny kö för immigration till Argentina. Allt i ett litet rum där köerna korsade varandra. Efter det skulle bagaget hämtas (prompt från vänster sida av bussen trots att vi alla lastat in våra väskor på höger sida) och åka igenom scanning, de som hade mat med sig blev av med den. Vi hade lämnat vår lilla matkasse på bussen så vi slapp resa vidare med knorrande magar!

En vacker resa var det ialla fall! Högsta höjden är 4800 möh och då blir man andfådd av minsta ansträngning, som att tugga ett kex, snyta sig eller prata med långa meningar…

Växtligheten skiftar när man kommer över på den argentinska sidan av bergen, från små gula grästuvor till olika typer av gröna buskar. På den Argentinska sidan såg vi inte bara vacunjas utan även alpackor. Fatta ALPACKOR, måste vara världens sötaste djur!

Vi passerade även Salinas Grandes – en gigantisk saltöken!

Alla foton tagna genom bussfönstret.