Caló d’en Monjo

Nu var det riktigt länge sedan något hände på denna blogg. Delvis på grund av att vi just nu inte riktigt vet var vi bor och vad som är en resa värd ett inlägg.

Jag tog i alla fall en tur till Palma när hösten precis kommit till Lund. Runt medelhavet släpper inte sommarvädret taget detta år med värmerekord som staplas på varandra. Uppåt 30 grader varje dag.

Jag passade på att besöka ytterligare en ”cala” på Mallorca. Det lär finnas ett par hundra små vikar runt denna ö.

I utkanten av turistorten Peguera finns ett strövområde på en halvö med några fina små badvikar.

Stigar överallt i området runt Cala d’en Monjo.

Området är inte så stort så det handlar om en enkel promenad att ta sig från parkeringen till Caló d’en Monjo, munkviken alltså.

Ingen stor badvik, men vackert och det är nästan så att man vill ta ett dopp.

Härnäst blev det att packa bilen och köra till Bordeaux där vi skaffat en liten lägenhet. Vi återkommer om detta!

Muro by och playa

Det var länge sedan någon plats på Mallorca fick ta plats i vår blogg. Inte för att vi är trötta på öns alla byar och stränder utan för att det börjar bli svårt att hitta helt nya ställen att upptäcka. I alla fall när det gäller byar.

En solig januaridag var det dags att göra ett besök först på Playa de Muro och sedan i byn Muro som ligger en mil från stranden.

Öde och tomt på Playa del Muro så här års.

Playa del Muro är av Tripadvisor 2022 rankad som Europas tredje bästa strand! Ja väldigt fin är den, speciellt så här på vintern när det är nästan folktomt.

Hotell på rad och vid horisonten skymtar Alcúdia.

OK, bäst i Europa enligt Tripadvisor är Rabbit beach på Lampedusa i Italien så behöver man inte fundera på det.

Byn Muro är by med anor från 1200-talet. Som de flesta inlandsbyar på Mallorca var jordbruk största inkomstkällan. Idag kompletterat med turism.

En rejäl kyrka för att bara vara en by med 7000 invånare.
Som vanligt i Mallorcas byar, caféer i varje hörna.
Fina små gränder!

Can Picafort

Turistorten Can Picafort, som ligger mitt i Alcúdiabukten har vi inte passat på att besöka mer än på vintern när byn är öde och tom. Nu var det dags för årets upplaga av konstfestivalen Saladina så då fick det bli ett besök i turistsäsong också.

Fastän det bara är mitten på maj så väller turisterna in och passande nog är det en tidig värmebölja med över 30 graders värme. Det verkar finnas ett uppdämt behov av resande nu när i stort sett alla restriktioner är borta. Spanien har slopat munskyddstvånget överallt utom på bussar, taxi och inrikesflyg. Synd bara att covid inte är utrotad utan bara att det ger lite lättare symptom om man är immun eller vaccinerad…

Can Picafort är som så många andra turistorter på Mallorca en gammal fiskeby, som fram till 60-talet hade knappt 200 invånare. Nuförtiden bor här 4500 istället och säkert minst lite många turister i högsäsong.

Framför allt badvattnet är otroligt fint!

Vattentempen ligger runt 20 grader, så det är fortfarande kallt i vattnet 🙂

Men vi är inga storbadare, så vi satsade på lunch och konstjakt istället.

Festivalen har hållits varje år sedan 2016 (om det inte är pandemi…), så en del konstverk har varit med i några år.

Badmotiv är populärt. Men det är ju inte så konstigt på en plats som denna.

Förutom väggmålningar så fylls det på med skulpturer då och då av John Bennàssar.

Det går att skapa egen konst också med enkla medel. med en kaffesked till exempel.

Son Serra de Marina

På Alcudiabuktens öde ände ligger en lugn by vid namn Son Serra de Marina. Ett avlångt samhälle vid havet med semesterhus som började byggas under 50-talet.

Där bebyggelsen slutar i öster finns en fin sandstrand, klart vatten och ett par strandrestauranger.

Eftersom det inte är alltför varmt så här i slutet av maj var vår plan att promenera längs stranden till nästa by, Colònia de Sant Pere, ett par kilometer bort i stället för att ligga på stranden och steka oss (vilket jag ju aldrig gör någon längre stund).

Son Serra de Marina på lite avstånd och sedan, långt bort i fjärran, Alcúdia.

Bitvis är denna sträcka är en del av vandringsleden GR222 som går från Artà till Lluc.

På vägen passerar man en nybyggd semesterby som heter S’Estanyol.
Sommarboenden längs Barranc Sa de Canova av de lite lyxigare slaget.

Sen blev det ett bad till sist ändå. Fortfarande kallt i vattnet, bara 20 grader 🙂 .

Portocolom

Då var det dags för ”sportlovsvecka” anno 2021. Skidåkning tänker man direkt på, men tyvärr inte så här i covid-tider. Det är mer lokala resor som gäller om man vill göra något annat än det vardagsvanliga.

Med alla perimeterstängningar (ja det är begreppet som man har fått lära sig i dessa restriktionstider) av Spaniens regioner så begränsas resandet till ”vår ö” plus Menorca. Om man inte reser utomlands förstås och då minst får betala ett PCR-prov för att få komma tillbaka till Spanien. Sånt är livet för en reseplanerare 2020-2021.

Beslutet blev att stanna på ön och ta en övernattning på något hotell som är öppet. Valet föll på Portocolom, ett litet samhälle på Mallorcas östkust.

Ingen turiststress här inte!

Portocolom är fiskeby som har lyckats behålla lite av sin stil och charm..

Långa rader med båtgarage. Ett till varje hus verkar det som.

Namnet Portocolom ska tydligen komma från att Christofer Columbus påstås vara född här, nte så troligt dock. Men det finns tydligen inga helt säkra fakta om detta.

När krukväxten blir för stor för att vara inomhus 🙂 .

Vi tog en promenad norrut från byn och passerade bland annat den lilla fina stranden S’Arenal. En sommardag är stranden överfull och har en fin liten strandrestaurang (chiringuito).

S’Arenal-stranden utan vare sig badgäster eller chiringuito.

Vi gick en bit längs klippkusten till viken S’Algar.

I fjärran skymtar turistorten Cales de Mallorca. Inte så charmigt som Portocolom enligt min mening.

En lite blåsig dag med vågor som piskade kusten.

Men, det är inget mot hur här såg ut i tidningsbilderna för ett drygt år sedan när stormen Gloria drog fram och Portocolom blev speciellt drabbat.

Fint med lägenhet i första linjen, men efter stormen Gloria i januari 2020 var det tufft att bo där. Fönstren på nedervåningarna i husen på bilden var krossade och möblerna vattenskadade. Otroligt vilka vågor det kan bli!
Tapas-rätterna på pensionatets restaurang, Babbo, var riktigt bra!

Vi bodde på det enda öppna hotellet i byn (som det verkade i alla fall), Hostal Portocolom. En speciell fördel med hotell i dessa dagar är att man kan sitta inomhus på restaurang och äta!  Det kunde man inte tro att man skulle se det som en förmån att få lov att äta inne på en restaurang… Anledningen är att alla restauranger på Mallorca är stängda för gäster inomhus sedan ca 6 veckor tillbaka. Enda undantaget är alltså hotellrestauranger som får lov att servera de som bor på hotellet även inomhus. Take away-mat till rummet hade varit enda alternativet efter kl 17 när även uteservieringarna måste stänga och då hade nog hotellen fått svårt att få några gäster alls.

Ingen tränsel på stället en dag som denna dock. Två gäster till dök i alla fall upp så vi var tydligen inte de enda hotellgästerna.

Minisemester på ön

En långhelg så här på hösten är inte så vanligt i den spanska kalendern, men detta år inföll Spaniens nationaldag på en måndag så en långhelg blev det.

Några längre resor rekommenderas ju inte i dessa pandemitider, så vi valde att leta upp något ställe på denna lilla ö som vi inte hade så god koll på och boka en hotellnatt. Valet föll på ett litet samhälle på Mallorcas sydösthörn, Colònia de Sant Jordi.

Ett kort besök här för några år sedan handlade om att ta båten ut till ön Cabrera och inget mer. Alltså tänkte vi att det säkert finns mer att upptäcka här, speciellt när de större turistskarorna har lämnat ön.

Colònia de Sant Jordi är mest känt för de fina stränderna och för saltutvinning i lagunerna i princip mitt i staden.

Från början har det varit en liten fiskeby, men saltutvinningen var förr i tiden mycket viktigt. Romarna utvann salt här redan för 2000 år sedan och före dem fenicierna ytterligare 500 år tidigare. Salt utvinns förtfarande i hyfsat stor skala i saltlagunerna. Inte någon verksamhet så här en långhelg, men en hel del på lager finns det efter en lång sommar med bra avdunstning.

Vi startade med en promenad längs stränderna österut. Nästan helt öde i dessa tider, men också för att det inte går att ta sig ut till stränderna och vikarna här mer än till fots.

På denna sida staden är stranden Platja des Dolç mest känd. En lite mindre variant av mycket populäta Es Trenc-stranden som ligger väster om staden.

Båthus och kanske fd fiskarbostad mitt på stranden och mitt bland sjögräset…
Platja des Carbó, ytterligare en bit från staden.

Även mitt i staden finns en fin strand, bemannad med två badvakter som inte hade mycket att göra så här års och i dessa turistfria tider. Inget bad blev det. Liiite kyligt tyckte vi. 23-24 grader i luften och lika mycket i vattnet.

Runt hela staden går en fin strandpromenad som ringlar fram längs vikar och uddar.

En fyr pryder sin plats, med fin utsikt mot Cabrera, den så kallade femte Baleariska ön.

Vårt lilla hostel, Colonial, kan verkligen rekommenderas. Ligger vid ena änden av stadens ”gågata” (fast det är OK att köra där, bara lite försiktigare…).

Inget folkvimmel direkt på huvudgatan, men det är ju precis som det ska i coronatider.

Ena halvan av staden är turistkvarter med en del större anläggningar. Här var det helt öde och stängt. En lite tragisk känsla även om det är ganska skönt att slippa massturismen som ser ungefär likadan ut i hela världen.

Restaurang-, bar- och souvenirbutiksgatan. Här är det nog full ruljans ett normalt år.

Resten av staden är som vilken liten stad som helst på Mallorca med många små barer, caféer och restauranger. Nu mest besökta av lokalbefolkningen (spanjorer och bofasta engelsmän och tyskar).

Pa Amb Oli har blivit en favorit. Oljeindränkt bröd med pålägg efter smak.
Pilgrimsmussla på restaurangen 5Illes, kan rekommenderas enligt Camilla.

En fördel med minisemester med övernattning är solnedgångar och soluppgångar från andra viklar än från vårt El Molinar!

Soluppgångar sköter Camilla, som är uppe i ottan och promenerar!

Cap de Formentor

Halvön Formentor ligger längst norrut på Mallorca. En smal 1,5 mil lång halvö som slutar vid fyren Far Formentor. Vi valde att åka hit just nu i turistfria nedtrappningstider för Coronan eftersom här normalt är väldigt trångt med folk på sommaren. Sedan något år är den enda vägen som går ut på halvön avstängd för biltrafik från juni till augusti. Bussar kör fram och tillbaka istället.  

Första stopp på vägen, efter några hårnålskurvor när man lämnat Port de Pollenca, är utsiktsplatsen Es Colomer. Här har vi stannat några gånger förr, så nu körde vi helt enkelt förbi.

En vintervy från utsiktsplatsen kan se så här maffig ut.

De två milen ut till udden och fyren var nästan helt fria från trafik, bara någon enstaka cyklist som säkert njöt av den öde vägen. Mitt i vintern kan det vara så, men det har nog inte hänt på sommaren sedan turismen startade.

Far de Formentor byggdes i mitten på 1800-talet. Då var det båt- eller åsnetransport över bergen som gällde. Nu är det lättare att ta sig fram och till och med möjligt att stanna var som helst för ett foto.

Lätt att hitta parkering var det 🙂

På vägen tillbaka blev det ett stopp vid den fina lilla stranden Platja de Formentor.

Stranden välkrattad och badvakten redo!

En högsäsongsdag är här troligen proppfullt på den lilla stranden. Nu var det ett riktigt paradis! Lite asienstrandkänsla över detta.

När badgästerna är borta passar getterna på!

På halvön finns några mer svårtillgängliga badvikar också. Vi hade spanat in Cala Murta, men gångvägen dit var tyvärr stängd och låst. I närheten ligger Cala Figuera (en av flera med samma namn på ön), som vi valde att bara studera på lite avstånd.

Fira del Vi

Fira de Vi i Pollença, en årlig vinfestival, som håller till i klostret Sant Domingo de Pollença. Det var 16 gången i år, men första gången för oss. Mycket trevligt!

Det var också trevligt att vi valt att stanna en natt på hotell.

Parentes:
(Tanken var att jag skulle ge David en hotellnatt i Pollença i födelsedagspresent. Eftersom jag inte kan/vågar boka via bokningssajter (sant) bad jag sonen om hjälp att boka den 4-5 maj. Han kollade på hotell, men undrade varför jag ville ha den helgen när vinfestivalen var helgen efter.
Ja, jag är vimsig. Nej, jag har ALDRIG köpt eller bokat något via det där internettet.)
Pinsamt. Kanske 9,5 av 10 i pinsamhetspoäng.

Det visade sig i alla fall att alla hotell i Pollença var fullbokade (den rätta helgen) så jag bokade istället i Puerto Pollença, 6km bort. Där bodde vi på enkla, men fräscha, Hotell Panorama och hyrde cyklar för att ta oss till vinfestivalen. Mycket smidigt för oss som gillar att cykla.

Tillbaka till Fira del Vi. Man betalar sitt inträde (12 €) och får då ett glas som man använder till provsmakningen. I inträdet ingår även fri provsmakning av viner från mer än 40 vinproducenter, de flesta mallorkinska. Lärorikt men livsfarligt! Speciellt eftersom det inte finns något ätbart att köpa på området och inte heller någon alkoholfri dricka, inte ens en flaska vatten! Hick!

Cyklarna vi hyrde hade vi även på söndagen och då passade vi på att ta en cykeltur på cirka fyra mil. Vi cyklade mot Alcudia och målet var fågelreservatet S´Albufera som ligger 5 km söder om Alcudias hamn. Ett stort naturskyddsområde, med infocenter där man utan avgift kunde hämta en inträdesbiljett. Man fick lov att cykla omkring i de flesta delarna (men att jogga var däremot förbjudet). Cykel rekommenderas verkligen, det var annars en lång transportsträcka från parkeringen till själva naturskyddsområdet.

Vi såg inte många fåglar, men kan ändå rekommendera S´Albufera. Mitt mål var att få se flamingos, men de höll sig undan. Eller så är de helt enkelt inte här denna årstid. Eller så är de aldrig här.
Som wannabe-ornitolog har jag inte en aning!

Jag får kanske nöja mig med de flamingos jag såg utanför Cordoba i påskas!

På vägen tillbaka till Puerto Pollença cyklade vi ut till kusten och då visade det sig att vi var på Playa del Muro, den strand som ofta klassas som Mallorcas finaste. Här tog vi ett dopp.
Nej, skojar bara, vi är ju inga vinterbadare…

Konst och strandbesök på Victoria-halvön

En lördagsutflykt med lite kultur, lite strandpicknick och en lite utmanande vandring. Lovisa och Marcus tyckte det lät bra och hängde på.

Öster om Alcúdia på Mallorca ligger halvön Victoria med berg, skogar och några små samhällen. Vi hade fått tips om att konstmuséet Sa Bassa Blanca var värt ett besök. När vi ändå tog oss ända dit (det är ju ändå över 6 mil från Palma och i princip så långt man kan ta sig på denna lilla ö) så hade jag hittat en vacker strand som låg bara en liten bit därifrån. En bra kombination helt enkelt!

70-talsbyggnaden som tillhör Sa Bassa Blanca.

Sa Bassa Blanca grundades av några samlare och konstnärer på 90-talet. Konsten som visas finns del i trädgårdarna, dels inomhus i ”bunkrar”. Vi valde utomhusdelen enbart denna soliga lördag.

En jättebläckfisk inspirerad av den nordiska mytologins Kraken, ett havsmonster som kunde attackera fartyg enligt sjöfararsägner.

Ett antal andra djurskulpturer är spridda i parken.

Plastsopor är ett aktuellt ämne. Här som väggbeklädnad…

”Little People” är en ringdans där vi försökte brygga över luckorna.

Vid skulpturen ”The Tree” studerade vi mest oss själva och inte själva konstverket.

Sen var det dags för strandturen med lite medhavd picknick. Målet var Platja des Coll Baix längst ut på Victoria-halvön. På kartan handlade det om 500 meter fågelvägen från vägens slut till stranden. I beskrivningarna skulle det vara en lätt promenad utom sista biten. Det lät ju som en lagom uppgift. Efter en stunds promenad såg vi havet, långt där nere…

Det som jag uttryckt som en tur till stranden blev lite mer utmanande, men så vackert det såg ut nere vid målet!

Nerför genom skogen kändes OK, men stranden verkade inte komma närmare speciellt snabbt. Sedan mötte vi några som hade vänt för att sista biten var för brant… Men, vi fortsatte.

Stigen slingrade sig ner i serpentinform och sedan var vi nere vid klipporna. Ja, lite utmanande var det i alla fall.

En grovsandstrand med härliga vågor, synd att det bara är sådär 17-18 grader i vattnet så här års. Inget bad blev det.

I denna delen av Mallorca finns en hel del vildgetter. Ättlingar till getter som togs med till ön av befolkningen för flera 1000 år sedan. En del förvildades och har sedan förblivit en egen ras.

Några vildgetter som verkade allt annat än vilda kom plötsligt ner för branterna och började ge sig på strandgrannarnas matsäck.

Mycket närgångna verkade de och det gällde att hålla koll på sin mat.

Det hela slutate med att en lös hund jagade iväg dem uppför branterna igen.

Sedan var det bara promenaden uppför kvar. Drygt 30 minuter tog det. Svettigt värre trots bara 18 grader i luften. Inte en badtur att rekommendera mitt i högsommarvärmen!

Klippstränder de bästa är…

Söder om Palma, förbi turiststränderna, finns ett antal små fina klippstränder. Är det dessutom mitt i vintern har man stränderna, eller kanske rättare sagt klipporna, för sig själv. Vädret är ofta till och med skönare än på sommaren. 17-18 grader och sol är helt perfekt!

På playa Cala Blava kan man välja sandstrand eller klippor. Ingen trängsel vid denna tid på året, bara fiskmåsar och vågor. Vi valde klippor förstås!

En bit längre bort från Palma ligger Badia Blava. Branta klippor ner mot havet, men en välordnad badplats som mål.

Lätt att hitta parkering var det 🙂

Vi har också gjort en ordentlig studie för att hitta bästa stället för en picknick på vintern eller ett dopp på sommaren. Efter en cykeltur på hösten hittade vi dessa små vikar på en sträcka av 2,5 km från Arenal och söderut.

Sa Cova Baixa
Cala Mosques
Sa Pesquera Plana
Ses Lleonardes
Caló des Cap d’Alt
Moller de can tem des café
S’Almadrava
Caló Fort – Efter några trappor ned!

Och, vinsten gick till Ses Lleonardes som är en lagom stor klippstrand med bra bad på sommaren!

Verifierad av MonsterInsights