Portocolom

Då var det dags för ”sportlovsvecka” anno 2021. Skidåkning tänker man direkt på, men tyvärr inte så här i covid-tider. Det är mer lokala resor som gäller om man vill göra något annat än det vardagsvanliga.

Med alla perimeterstängningar (ja det är begreppet som man har fått lära sig i dessa restriktionstider) av Spaniens regioner så begränsas resandet till ”vår ö” plus Menorca. Om man inte reser utomlands förstås och då minst får betala ett PCR-prov för att få komma tillbaka till Spanien. Sånt är livet för en reseplanerare 2020-2021.

Beslutet blev att stanna på ön och ta en övernattning på något hotell som är öppet. Valet föll på Portocolom, ett litet samhälle på Mallorcas östkust.

Ingen turiststress här inte!

Portocolom är fiskeby som har lyckats behålla lite av sin stil och charm..

Långa rader med båtgarage. Ett till varje hus verkar det som.

Namnet Portocolom ska tydligen komma från att Christofer Columbus påstås vara född här, nte så troligt dock. Men det finns tydligen inga helt säkra fakta om detta.

När krukväxten blir för stor för att vara inomhus 🙂 .

Vi tog en promenad norrut från byn och passerade bland annat den lilla fina stranden S’Arenal. En sommardag är stranden överfull och har en fin liten strandrestaurang (chiringuito).

S’Arenal-stranden utan vare sig badgäster eller chiringuito.

Vi gick en bit längs klippkusten till viken S’Algar.

I fjärran skymtar turistorten Cales de Mallorca. Inte så charmigt som Portocolom enligt min mening.

En lite blåsig dag med vågor som piskade kusten.

Men, det är inget mot hur här såg ut i tidningsbilderna för ett drygt år sedan när stormen Gloria drog fram och Portocolom blev speciellt drabbat.

Fint med lägenhet i första linjen, men efter stormen Gloria i januari 2020 var det tufft att bo där. Fönstren på nedervåningarna i husen på bilden var krossade och möblerna vattenskadade. Otroligt vilka vågor det kan bli!
Tapas-rätterna på pensionatets restaurang, Babbo, var riktigt bra!

Vi bodde på det enda öppna hotellet i byn (som det verkade i alla fall), Hostal Portocolom. En speciell fördel med hotell i dessa dagar är att man kan sitta inomhus på restaurang och äta!  Det kunde man inte tro att man skulle se det som en förmån att få lov att äta inne på en restaurang… Anledningen är att alla restauranger på Mallorca är stängda för gäster inomhus sedan ca 6 veckor tillbaka. Enda undantaget är alltså hotellrestauranger som får lov att servera de som bor på hotellet även inomhus. Take away-mat till rummet hade varit enda alternativet efter kl 17 när även uteservieringarna måste stänga och då hade nog hotellen fått svårt att få några gäster alls.

Ingen tränsel på stället en dag som denna dock. Två gäster till dök i alla fall upp så vi var tydligen inte de enda hotellgästerna.

Minisemester på ön

En långhelg så här på hösten är inte så vanligt i den spanska kalendern, men detta år inföll Spaniens nationaldag på en måndag så en långhelg blev det.

Några längre resor rekommenderas ju inte i dessa pandemitider, så vi valde att leta upp något ställe på denna lilla ö som vi inte hade så god koll på och boka en hotellnatt. Valet föll på ett litet samhälle på Mallorcas sydösthörn, Colònia de Sant Jordi.

Ett kort besök här för några år sedan handlade om att ta båten ut till ön Cabrera och inget mer. Alltså tänkte vi att det säkert finns mer att upptäcka här, speciellt när de större turistskarorna har lämnat ön.

Colònia de Sant Jordi är mest känt för de fina stränderna och för saltutvinning i lagunerna i princip mitt i staden.

Från början har det varit en liten fiskeby, men saltutvinningen var förr i tiden mycket viktigt. Romarna utvann salt här redan för 2000 år sedan och före dem fenicierna ytterligare 500 år tidigare. Salt utvinns förtfarande i hyfsat stor skala i saltlagunerna. Inte någon verksamhet så här en långhelg, men en hel del på lager finns det efter en lång sommar med bra avdunstning.

Vi startade med en promenad längs stränderna österut. Nästan helt öde i dessa tider, men också för att det inte går att ta sig ut till stränderna och vikarna här mer än till fots.

På denna sida staden är stranden Platja des Dolç mest känd. En lite mindre variant av mycket populäta Es Trenc-stranden som ligger väster om staden.

Båthus och kanske fd fiskarbostad mitt på stranden och mitt bland sjögräset…
Platja des Carbó, ytterligare en bit från staden.

Även mitt i staden finns en fin strand, bemannad med två badvakter som inte hade mycket att göra så här års och i dessa turistfria tider. Inget bad blev det. Liiite kyligt tyckte vi. 23-24 grader i luften och lika mycket i vattnet.

Runt hela staden går en fin strandpromenad som ringlar fram längs vikar och uddar.

En fyr pryder sin plats, med fin utsikt mot Cabrera, den så kallade femte Baleariska ön.

Vårt lilla hostel, Colonial, kan verkligen rekommenderas. Ligger vid ena änden av stadens ”gågata” (fast det är OK att köra där, bara lite försiktigare…).

Inget folkvimmel direkt på huvudgatan, men det är ju precis som det ska i coronatider.

Ena halvan av staden är turistkvarter med en del större anläggningar. Här var det helt öde och stängt. En lite tragisk känsla även om det är ganska skönt att slippa massturismen som ser ungefär likadan ut i hela världen.

Restaurang-, bar- och souvenirbutiksgatan. Här är det nog full ruljans ett normalt år.

Resten av staden är som vilken liten stad som helst på Mallorca med många små barer, caféer och restauranger. Nu mest besökta av lokalbefolkningen (spanjorer och bofasta engelsmän och tyskar).

Pa Amb Oli har blivit en favorit. Oljeindränkt bröd med pålägg efter smak.
Pilgrimsmussla på restaurangen 5Illes, kan rekommenderas enligt Camilla.

En fördel med minisemester med övernattning är solnedgångar och soluppgångar från andra viklar än från vårt El Molinar!

Soluppgångar sköter Camilla, som är uppe i ottan och promenerar!

Cap de Formentor

Halvön Formentor ligger längst norrut på Mallorca. En smal 1,5 mil lång halvö som slutar vid fyren Far Formentor. Vi valde att åka hit just nu i turistfria nedtrappningstider för Coronan eftersom här normalt är väldigt trångt med folk på sommaren. Sedan något år är den enda vägen som går ut på halvön avstängd för biltrafik från juni till augusti. Bussar kör fram och tillbaka istället.  

Första stopp på vägen, efter några hårnålskurvor när man lämnat Port de Pollenca, är utsiktsplatsen Es Colomer. Här har vi stannat några gånger förr, så nu körde vi helt enkelt förbi.

En vintervy från utsiktsplatsen kan se så här maffig ut.

De två milen ut till udden och fyren var nästan helt fria från trafik, bara någon enstaka cyklist som säkert njöt av den öde vägen. Mitt i vintern kan det vara så, men det har nog inte hänt på sommaren sedan turismen startade.

Far de Formentor byggdes i mitten på 1800-talet. Då var det båt- eller åsnetransport över bergen som gällde. Nu är det lättare att ta sig fram och till och med möjligt att stanna var som helst för ett foto.

Lätt att hitta parkering var det 🙂

På vägen tillbaka blev det ett stopp vid den fina lilla stranden Platja de Formentor.

Stranden välkrattad och badvakten redo!

En högsäsongsdag är här troligen proppfullt på den lilla stranden. Nu var det ett riktigt paradis! Lite asienstrandkänsla över detta.

När badgästerna är borta passar getterna på!

På halvön finns några mer svårtillgängliga badvikar också. Vi hade spanat in Cala Murta, men gångvägen dit var tyvärr stängd och låst. I närheten ligger Cala Figuera (en av flera med samma namn på ön), som vi valde att bara studera på lite avstånd.

Fira del Vi

Fira de Vi i Pollença, en årlig vinfestival, som håller till i klostret Sant Domingo de Pollença. Det var 16 gången i år, men första gången för oss. Mycket trevligt!

Det var också trevligt att vi valt att stanna en natt på hotell.

Parentes:
(Tanken var att jag skulle ge David en hotellnatt i Pollença i födelsedagspresent. Eftersom jag inte kan/vågar boka via bokningssajter (sant) bad jag sonen om hjälp att boka den 4-5 maj. Han kollade på hotell, men undrade varför jag ville ha den helgen när vinfestivalen var helgen efter.
Ja, jag är vimsig. Nej, jag har ALDRIG köpt eller bokat något via det där internettet.)
Pinsamt. Kanske 9,5 av 10 i pinsamhetspoäng.

Det visade sig i alla fall att alla hotell i Pollença var fullbokade (den rätta helgen) så jag bokade istället i Puerto Pollença, 6km bort. Där bodde vi på enkla, men fräscha, Hotell Panorama och hyrde cyklar för att ta oss till vinfestivalen. Mycket smidigt för oss som gillar att cykla.

Tillbaka till Fira del Vi. Man betalar sitt inträde (12 €) och får då ett glas som man använder till provsmakningen. I inträdet ingår även fri provsmakning av viner från mer än 40 vinproducenter, de flesta mallorkinska. Lärorikt men livsfarligt! Speciellt eftersom det inte finns något ätbart att köpa på området och inte heller någon alkoholfri dricka, inte ens en flaska vatten! Hick!

Cyklarna vi hyrde hade vi även på söndagen och då passade vi på att ta en cykeltur på cirka fyra mil. Vi cyklade mot Alcudia och målet var fågelreservatet S´Albufera som ligger 5 km söder om Alcudias hamn. Ett stort naturskyddsområde, med infocenter där man utan avgift kunde hämta en inträdesbiljett. Man fick lov att cykla omkring i de flesta delarna (men att jogga var däremot förbjudet). Cykel rekommenderas verkligen, det var annars en lång transportsträcka från parkeringen till själva naturskyddsområdet.

Vi såg inte många fåglar, men kan ändå rekommendera S´Albufera. Mitt mål var att få se flamingos, men de höll sig undan. Eller så är de helt enkelt inte här denna årstid. Eller så är de aldrig här.
Som wannabe-ornitolog har jag inte en aning!

Jag får kanske nöja mig med de flamingos jag såg utanför Cordoba i påskas!

På vägen tillbaka till Puerto Pollença cyklade vi ut till kusten och då visade det sig att vi var på Playa del Muro, den strand som ofta klassas som Mallorcas finaste. Här tog vi ett dopp.
Nej, skojar bara, vi är ju inga vinterbadare…

Konst och strandbesök på Victoria-halvön

En lördagsutflykt med lite kultur, lite strandpicknick och en lite utmanande vandring. Lovisa och Marcus tyckte det lät bra och hängde på.

Öster om Alcúdia på Mallorca ligger halvön Victoria med berg, skogar och några små samhällen. Vi hade fått tips om att konstmuséet Sa Bassa Blanca var värt ett besök. När vi ändå tog oss ända dit (det är ju ändå över 6 mil från Palma och i princip så långt man kan ta sig på denna lilla ö) så hade jag hittat en vacker strand som låg bara en liten bit därifrån. En bra kombination helt enkelt!

70-talsbyggnaden som tillhör Sa Bassa Blanca.

Sa Bassa Blanca grundades av några samlare och konstnärer på 90-talet. Konsten som visas finns del i trädgårdarna, dels inomhus i ”bunkrar”. Vi valde utomhusdelen enbart denna soliga lördag.

En jättebläckfisk inspirerad av den nordiska mytologins Kraken, ett havsmonster som kunde attackera fartyg enligt sjöfararsägner.

Ett antal andra djurskulpturer är spridda i parken.

Plastsopor är ett aktuellt ämne. Här som väggbeklädnad…

“Little People” är en ringdans där vi försökte brygga över luckorna.

Vid skulpturen “The Tree” studerade vi mest oss själva och inte själva konstverket.

Sen var det dags för strandturen med lite medhavd picknick. Målet var Platja des Coll Baix längst ut på Victoria-halvön. På kartan handlade det om 500 meter fågelvägen från vägens slut till stranden. I beskrivningarna skulle det vara en lätt promenad utom sista biten. Det lät ju som en lagom uppgift. Efter en stunds promenad såg vi havet, långt där nere…

Det som jag uttryckt som en tur till stranden blev lite mer utmanande, men så vackert det såg ut nere vid målet!

Nerför genom skogen kändes OK, men stranden verkade inte komma närmare speciellt snabbt. Sedan mötte vi några som hade vänt för att sista biten var för brant… Men, vi fortsatte.

Stigen slingrade sig ner i serpentinform och sedan var vi nere vid klipporna. Ja, lite utmanande var det i alla fall.

En grovsandstrand med härliga vågor, synd att det bara är sådär 17-18 grader i vattnet så här års. Inget bad blev det.

I denna delen av Mallorca finns en hel del vildgetter. Ättlingar till getter som togs med till ön av befolkningen för flera 1000 år sedan. En del förvildades och har sedan förblivit en egen ras.

Några vildgetter som verkade allt annat än vilda kom plötsligt ner för branterna och började ge sig på strandgrannarnas matsäck.

Mycket närgångna verkade de och det gällde att hålla koll på sin mat.

Det hela slutate med att en lös hund jagade iväg dem uppför branterna igen.

Sedan var det bara promenaden uppför kvar. Drygt 30 minuter tog det. Svettigt värre trots bara 18 grader i luften. Inte en badtur att rekommendera mitt i högsommarvärmen!

Klippstränder de bästa är…

Söder om Palma, förbi turiststränderna, finns ett antal små fina klippstränder. Är det dessutom mitt i vintern har man stränderna, eller kanske rättare sagt klipporna, för sig själv. Vädret är ofta till och med skönare än på sommaren. 17-18 grader och sol är helt perfekt!

På playa Cala Blava kan man välja sandstrand eller klippor. Ingen trängsel vid denna tid på året, bara fiskmåsar och vågor. Vi valde klippor förstås!

En bit längre bort från Palma ligger Badia Blava. Branta klippor ner mot havet, men en välordnad badplats som mål.

Lätt att hitta parkering var det 🙂

Vi har också gjort en ordentlig studie för att hitta bästa stället för en picknick på vintern eller ett dopp på sommaren. Efter en cykeltur på hösten hittade vi dessa små vikar på en sträcka av 2,5 km från Arenal och söderut.

Sa Cova Baixa
Cala Mosques
Sa Pesquera Plana
Ses Lleonardes
Caló des Cap d’Alt
Moller de can tem des café
S’Almadrava
Caló Fort – Efter några trappor ned!

Och, vinsten gick till Ses Lleonardes som är en lagom stor klippstrand med bra bad på sommaren!

Soliga september!

När vi kom tillbaka till Palma i augusti drabbades jag av en, för mig, okänd åkomma. Hemlängtan. Jag längtade till Sverige så mycket att jag inte kunde uppskatta något här, absolut inte den förlamande värmen!

Men nu känns det som vanligt igen, Palma är hemma och det är här vi vill vara! Den värsta värmen har gett med sig och nu är det njutbart att vistas utomhus även dagtid! Mycket njutbart dessutom.

Igår styrde vi kosan mot stranden Portals Vells, precis bortanför Magaluf. Mycket fint!

Precis i närheten finns även två andra stränder, Platja del Mago (Portals Vells II) och Playa del Rey (Portals Vells III) samt en stor grotta man kan gå in i.

Här finns, förutom badmöjligheter i turkost vatten, även en liten gratisparkering, solstolar att hyra och en fiskrestaurang. 

Felanitx och Sant Salvador

Det var ett bra tag sedan vi utforskade nya ställen på ön. Det finns ju många som är värda att återvända till…

Felanitx är en liten stad på östra sidan av Mallorca. Den ligger lite mitt emellan huvudvägarna österut från Palma, så vi har missat detta ställe hittills.

Stadens centrum är torget La Plaça Espanya med ett antal uteserveringar. Perfekt ställe för en lunch alltså!

En trevlig liten inlandsstad med mycket lite turister, trots att det är mitt i högsäsong. Ganska skön stämning alltså. Troligen lever staden upp på söndagar då det är marknad.

Precis utanför staden ligger ett antal bergstoppar och på den högsta av dem finns det gamla klostret Sant Salvador.

På de olika topparna finns ett kors och en Jesusstaty att beskåda.

Men, bäst av allt är utsikten från denna 500-meters topp mitt på den ganska platta östra delen av ön.

Augusti betyder ju hett och varmt, så ett dopp fick det bli i närmsta badvik. Byn Portocolom har flera fina små stränder med tillhörande chiringuitos (strandbarer).

Vägen får vara målet!

Gårdagens utflykt blev inte som jag tänkt. Inte alls! Tanken var att vi skulle ta oss till Cala Agulla nordost om Artá för att där njuta av sol och bad i en lugn och ganska orörd badvik. Istället blev det:
Promenad, fyra km, från Cala Mesquida till Cala Algulla – så långt allt väl.

Redan innan vi kom fram till Cala Agulla hörde vi ett gäng brölande killar (tyskar) som lät som om de kollade på en viktig fotbollsmatch och när vi såg stranden möttes vi av den här vyn. Solstolar! Ackompanjerade av bröl. Jag ogillar per automatik stränder med solstolar och parasoller, framförallt om jag förväntat mig en orörd strand… Att det duggregnade gjorde inte saken bättre!

Vi åt vår medhavda matsäck under en skev tall och började sedan gå de fyra kilometrarna tillbaka. Då fick David syn på det! Ett torn. På en höjd! Vi missar aldrig en höjd och definitivt inte en höjd med en ruin på. Så vi började knata uppför. Duggregnet höll i sig. Svetten rann! Låter som ett plågsamt äventyr, men faktiskt inte.

Lite jobbigt blev det dock när stigen vi gick på, när vi var på väg ner, bara försvann. Jag gillade det inte och mitt skadade knä gillade det inte alls! Det dippande humöret svängde när vi

1.   Hittade stigen.

2.   Såg fina getter överallt.

Väl nere på stranden, Cala Mesquida, svalkade vi oss i havet och däckade sedan på varsin handduk. Vaknade till, solen sken och vi var plötsligt omgivna av dinglande snoppar… Oooops, detta var visst nudistdelen av stranden!

Klädde på oss och gick mot bilen. Ville då även se Cala Torta som var 20 minuters promenad åt andra håller. Orkade verkligen inte mer promenad så tog bilen dit, det tog minst 30 minuter pga av berg som medförde omväg! 

Men alltså Cala Torta, så fint och så goda fiskrätter de såg ut att leverera i den lilla chirunguiton (strandbaren). Inga nakna gubbs, fin strand och härligt barhäng – hit vill jag igen!

Två calas och en marknad

Att det finns många badbara vikar (calas) och stränder på Mallorca har säkert framgått av tidigare blogginlägg. Det är till och med så att det efter våra 3 år på ön finns mängder kvar att upptäcka. Spanjorerna verkar ha mycket god koll på siffror och statistik, så enligt säker källa finns det 262 stränder på ön, från några meter långa till sådär 1 mil.

På den sydliga delen av östkusten finns två väldigt fina badvikar med bara en liten bit emellan.

Cala s’Almunia är inte mycket mer än en klippskreva, men med otroligt fint vatten. Ett perfekt ställe att hoppa från klipporna om det hade varit lite varmare vatten och luft…

Några små hus och en båtplats ryms i den lilla viken.

En stig leder till badviken intill: Caló des Moro.

 

Det är brant och handlar nästan om att klättra för att komma ner till vattnet.

 

Ganska fullt med folk fast det inte riktigt är säsong och vädret inte är superbra. Hur ska det bli till sommaren?

 

Trots vädret är väl detta ändå livet på en pinne?!

Det får definitivt bli ett återbesök när vattnet är badbart (uppåt 25 grader alltså!).

Klipporna utåt havet stupar brant nedåt och stigarna längs kanterna är inget för den med svindel!

Vikarna ligger bara nån kilometer från staden Santanyí. Det var lördag och det betyder marknad.

Så, det blev ett stopp där också för att köpa lite viktiga saker som små skålar och lite rädisor 🙂 .