Eftersom hemresan går från Tokyo så bokade vi några avslutande dagar i denna enorma metropol.
Från början kändes det som att det var en praktisk lösning för att inte tajma ett flyg från någon annan del av landet, men när vi nu kom tillbaka hit efter drygt två veckor kändes det som en helt perfekt avslutning. Bor man dessutom i en ny del av staden så känns det som ett nytt ställe att komma till. Denna gång bodde vi i Ueno, som har bra tåg/tunnelbaneförbindelser runt i Tokyo.
Vi hade hoppats kunna se någon sumo-tävling, men just nu hålls inte någon tävling i Tokyo. Vi hittade istället en möjlig gratisvariant, som gick ut på att se sumobrottarnas morgonträning genom ett skyltfönster i Arashio-beya. Det var ingen garanti att träning hålls en viss tid och viss dag, men vi chansade på att ta oss dit och det blev bra!
En bit utanför centrala Tokyo ligger den bohemiska stadsdelen Shimo Kitazawa. Ett betydligt lugnare tempo än i centrum. En tydlig retrostil på det mesta och mängder med second hand klädesaffärer.
Några kilometers promenad från Shimo Kitazawa ligger en lite udda sevärdhet, nämligen buddhisttemplet Gotukuji där maneki-neko, den vinkande lyckokatten kom till. En legend från 1600-talet är ursprunget till figurerna där en katt räddade en man från ett blixtnedslag genom att se ut att ”vinka till sig honom”.
En bit från Ueno ligger Akihabara-området som var ett mecka för kamera-, stereo- och elektronik-prylar för 40 år sedan när jag var där sist. Nu för tiden är inte Japan ledande på dessa områden, så Akihabara är istället känt för manga- och anime-butiker och upplevelsecentra.
Vi bodde precis vid shopping- och nöjesområdet Okachimachi. Marknadsgatan Ameyoko är mest känd. Precis som på några andra ställen i Tokyo fick detta område ett uppsving efter andra världskriget då man idkade svartabörshandel och sålde eftertraktade varor från USA. Det låter ju underligt med tanke på hur kriget slutade, men så var det tydligen.
Sista dagen i Tokyo var en solig söndag då vi hade läst att Harajuku var stället att åka till. Gatuuppträdanden och folk uppklädda med olika teman (rock, manga, anime,…) hade vi för oss att det skulle kunna vara, men det blev inte så mycket av det. Troligen var vi för tidigt ute. I stället fick vi se mängder med uppklädda hundar som rastades/visades upp i Yoyogiparken precis intill Harajuku.
Huvudgatan i Harajuku är Takeshita. Här är det udda klädmode som gäller och sötsaker i alla former, som japanerna verkar älska.
Längs Takashita-gatan hittade vi en äkta löpandebandsrestaurang för sushi. Det var på tiden, för vi hade inte ätit sushi på restaurang en enda gång och det är ju inte godkänt för en japanresa!
Utanför huvudstråket i Harajuku hittade vi några lite lugnare kvarter att promenera runt i med udda hus, gallerier och trendcaféer.
Vi bestämde tidigt oss för att vi inte skulle hinna med ett besök i Krugerparken och letade därför bra safari inom räckhåll från Kapstaden. Ganska snabbt fastnade min reseledare, tillika gps och make för Addo Elephant National Park.
Reservatet inrättades 1931 för att rädda just elefanterna som förde en tynande tillvaro här då, tydligen fanns det endast 11 elefanter kvar i området. Många hade skjutits för elfenbenets skull och många dödats av bönder som tröttnat på att få sina grödor förstörda.
Antalet elefanter är nu uppe i cirka 600 och naturligtvis ger reservatet skydd åt fler djurarter, som kudu, zebra, afrikansk buffel, antiloper, vårtsvin med flera.
Alla snackar om ”the Big Five” och menar då afrikansk buffel, noshörning, lejon, leopard och elefant. I Addo har de ”the Big Seven”! Då reservatet även omfattar en del i Indiska Oceanen räknar man med vithaj och knölval.
Själv var jag mest intresserad av att få se elefant, giraff och zebra. Och pingviner (fast inte under safarin då)!
Vi var helnöjda efter förmiddagen i Addo och inte blev det sämre av att vi bokat till eftermiddagen/kvällen i närliggande privatägda Schotia park.
I parken hade man tidigare problem med att elefanterna välte massor av träd, men detta har man lyckats råda bot på genom att placera bikupor runt träden. Kittlar tydligen inte dödsskönt med bin i snabeln! Det skulle bönderna ha vetat i början av 1900-talet.
Varför inte en tur med ¨moped¨? Moped inom citationstecken eftersom det i själva verket handlar om lätt MC…
