Yala

Efter några dagar på Unawatunas stränder åkte vi österut för ett besök i nationalparken Yala. Sri Lankas näst största och mest besökta. Hela parken är ca 2×5 mil stor och den blev ett skyddat område redan år 1900.
Vi valde en morgontur, vilket betyder start kl 5 på morgonen för att vara på plats i parken när solen går upp.

20151224_061752_001

Ett ganska stort antal jeepar samlades vid ingången för att starta så fort parken öppnade, men parken är stor så det var sällan någon trängsel.
Yala består av många olika typer av landskap. I det hörn där safariturerna går är det mest sjöar, våtmarker och låga träd och buskar. Men, nu är det ju framförallt djuren man kommer dit för. Leopard är huvudnumret. Men, trots världens högsta koncentration av sådana kattdjur såg vi inte till någon tyvärr.

Elefanter såg vi några stycken på håll, men när en elefantunge visade upp sin morgonlek i vattnet (då spreds ryktet snabbt bland guiderna och trafikkaos var ett faktum…).

20151224045931

Annars höll sig elefanterna på lite lagom avstånd.

20151224023205

Mungos korsade vägen då och då med risk för livet. De verkade nyfikna på vad vi turister höll på med.

2015-12-24 17.13.04

En hel del fåglar trivs i sjöarna och våtmarkerna. Ibisstorkar fanns det många av.

20151224021657

 Vanligast var nog vattenbufflar som lugnt badade tillsammans med en och annan krokodil.

2015-12-26 18.55.07

Vildsvin trivdes även i denna miljö, men det är inte direkt exotiskt för en skåning. Egretter gjorde det lite mer exotiskt i alla fall.

2015-12-24 17.14.40

Oavsett leoparder eller ej så var det ett mycket vackert landskap!

2015-12-24 17.09.56

Ville man se mer oskygga djur så var det bara att titta längs vilken väg som helst utanför parken.

20151224063705

Pinjelarver, bara larv eller?

Vet faktiskt inte ens om det heter pinjelarver, men det är så mina elever kallar dem. Processionslarver säger andra, larverna hakar ofta i varandra och marscherar omkring i långa led, processioner.

Larverna syns till i februari-april, då de krupit/fallit ut ur sina bon (som ser ut som spindelnät) högt uppe i pinjeträden.

image

Men hur farliga är de egentligen? Enligt tidningen Vagabond är det Mallorcas farligaste djur och för hundar och små barn kan de vara mycket farliga, men de går ju inte  till attack direkt så man behöver inte gå omkring och vara rädd. Dessutom finns de bara i närheten av pinjeträd. Tydligen släpper larverna ifrån sig sina hår om de blir vidrörda och dessa kan framkalla allergier.

image

Livscykeln är ettårig, de håriga larverna gräver ner sig och förpuppas, ur pupporna kommer det en nattfjärilar som lägger sina ägg i kluster i pinjeträden, ur äggen kommer de ”livsfarliga” larverna…

En tur i mangroveträsket

Då var vi tillbaka några dagar igen på Langkawi innan det bär av till Singapore. Vi hade redan tidigare spanat in en guidad mangrovetur som verkade rätt OK. En båttur i mangroveträsken och några grottor, apor, osv. Vi hade lite lagom förväntningar och hoppades att vi inte skulle vara helt ensamma på turen som vi har råkat ut för lite då och då.

Nu visade det sig att Langkawi hade en hel del mer att visa än vad vi kunnat hoppas på. Mangroveskogarna ligger i en vacker ”skärgård” med kalkstensklippor av alla möjliga former. Hela området är klassat som en geopark av UNESCO, något i stil med en nationalpark för geologiskt viktiga platser. Tydligen var det bergstopparna här omkring som var de första att sticka upp ur havet i hela syostasien för sådär en 500 miljoner år sedan.

Vi var definitivt inte ensamma på turen visade det sig. Båtar gick i skytteltrafik i de smala floderna.

Kalkstensberg brukar betyda droppstensgrottor och fladdermöss behöver grottor att bo i, så ett stopp på turen gick ut på att studera dessa dagsovare och försöka låta bli att störa dem för mycket. På natten har de en viktig uppgift som myggjägare och kan sätta i sig några tusen myggor i timmen tydligen.

Mangroveträd såg vi förstås en hel del av. Vissa arter ska man akta sig för. Saven från så kallade ”blind-your-eye” mangrove ger tillfällig blindhet om man får vätskan i ögonen. Dricker man av den leder det till en kraftig diarré. Några droppar i en drink är ett ”bra” sätt att skoja med någon enligt guiden (och han verkade veta vad han talade om).

Langkawi betyder rödbrun örn på malaj. En studie av denna ”white bellied sea eagle” görs bäst om man lockar med något ätbart. En tveksam metod som nog inte gynnar örnarna på sikt, men många örnar slöt i alla fall upp.

Och sen finns det makaker… Alltid lika sugna på mat och väldigt duktiga att upptäcka allt som går att äta eller dricka. Åsynen av lite nötter var tillräckligt för att de skulle inta båten och ta för sig. Det visade sig vara lätt att få dem att lämna båten. De ville tydligen inte simma i gyttjan, så direkt när båten började backa försvann de lika snabbt som de dök upp.

Koh Lipe – mer öliv!

Vi hade bara bokat två nätter på Koh Lipe, men kände direkt när vi kom hit att det var ett ställe att stanna lite längre på. Dessa två nätter tillbringade vi i en bungalow på stranden. Fantastiskt vackert och inga småkryp inomhus! Fast första natten funderade jag lite över varför man borrat ett hål, genom ytterväggen, som var 5 cm i diameter till en vattenledning som bara var 2 cm, jag funderade då samtidigt över varför man inte satt igen glipan samt över vilka kryp som skulle kunna komma in därigenom. Teoretiskt sett skulle kackerlacka, spindel, ödla, mus, orm MED MERA kunna komma in! Möjligen ägnade jag lite onödigt mycket tid till att fundera över detta. Nu kom det inte in ett endaste kryp så vi ville boka till nätter på det boendet, men då var det fullbokat. Liksom på de flesta andra boendena på ön, det är definitivt högsäsong nu. Vi hittade till sist ett litet, nybyggt hotell mitt på ön för ytterligare två nätter innan vi åker tillbaka till Langkawi.

 

Koh Lipe är ett litet paradis, lokalbefolkning och turister samsas på bästa sätt. Turistboendena går lite omlott med lokalbefolkningens hem och när man går omkring känns det ibland som att man hamnar mitt i någons vardagsrum! Båda parter verkar inse att de har både nytta och glädje av varandra och det bidrar säkert till den fina stämningen här, allt känns så idylliskt! Men vem ska säga stopp när det inte är läge att exploatera mer, förhoppningsvis gör någon det innan turisterna tar över helt!

När vi var på Koh Chang första gången älskade vi ön, när vi kom tillbaka tre år senare fanns där inget kvar av den ursprungliga charmen! Allt hade gått ”crazy bananapancake with a monkey dressed in pink”! Bokstavligen. Turisterna bar sig svinigt åt på de vänliga thailändarnas bekostnad och thailändarna gav igen genom att vara oresonliga och kunde bara vara hjälpsamma om de fick bra betalt för det.

 

Stränderna är förvånansvärt orörda här, boendena smälter bra in i den naturliga miljön. Man slipper strandförsäljare, det finns inga solstolar att hyra, man kan bara ta det lugnt och läsa några sidor till i sin bok. (Fast idag såg jag två finare resorter på Pattaya Beach med välklippta gräsmattor, pool, solstolar och överviktiga övervägande svenskar.)
Ändå är inte så att stränderna är öde, det finns alltid någon bar, någon restaurang med delikat thaimat och på de flesta ställena kan man till och med få en anständig cappucino! Dessutom finns alltid minst tre hundar inom räckhåll…

Vill man inte ligga stilla så finns det spännande snorkling direkt från strandkanten. För den som vill dyka finns även det, med svensk instruktör om så önskas. Igår hade en två meter lång orm fastnat i ett rep och dött precis där vi snorklade.

 

Här en lycklig restaurangägare som lockar turister med en gigantisk fisk (som han sa var en marvin)!

 

Everglades

En stor del av södra Florida är ett gigantiskt träskland, cirka dubbelt så stort som Skåne. Ett igenvuxet floddeltaområde skulle man kunna likna det vid. Och igenvuxet är det verkligen. Det går inte att gissa att det finns stora floder som rinner igenom området. Vi passade på att besöka den del som är nationalpark när vi ändå körde förbi.

Träskland passar ju perfekt för fisk, fågel och alligatorer. Det går inte att missa dem. Finns det en väg att gå på så behövs ett dike och det passar tydligen djuren perfekt. De bara ligger där och latar sig i solen.

Tydligen är det alligatorer som finns här och inte krokodiler. Vi funderar fortfarande på om man kan se skillnaden. Tydligen är det mest formen på huvud och käkar som skiljer. Inte så lätt alltså.

Hade man gått på gångarna ensam hade man nog tagit en ordentlig omväg runt dessa reptiler, men varningarna sa bara att man inte ska mata dem och hålla 5 meters avstånd från dem (troligen mest för att inte störa dem). De verkade dock mest trötta på alla turister och inte alls hungriga…

Av fåglarna var det anhinga, eller ormhalsfågel, som märktes mest. Dykandes, simmande som en orm, sittande för att torka vingarna eller flygande.

Vita hägrar finns det också överallt. Oftast inte så skygga för människor.

Gamar är också vanliga, men vi såg bara varningar för att de kunde skada bilarna på parkeringen… Inget besök i Everglades är komplett utan en galen tur med en airboat (fläktbåt kanske det ska heta på svenska?). Vi trodde man skulle se djur och natur på nära håll, men det handlade mer om att köra i rasande fart genom vassen och sedan prova några ”360’s” för att skrämma turisterna.

Som tur var hade vi en hightech-bil med backkamera så att vi inte backade på några ”odjur” :smile:.

 

Key West – i regnbågens alla färger!

Det är inte för inte Key West ibland kallas Gay West , staden utger sig för att vara ”One human family” där alla är välkomna. Tänk att det inte är självklart överallt – definitivt inte i Singapore där homosexuella män kan dömas till piskrapp som straff för sitt ”brott”!

Tydligen har Key West varit ett utpräglat gay-resmål med hotell, restauranger och barer där hetero inte var välkomna, speciellt längs Whitehead Street där även Hemingway bodde under en period. Det var också här den första regnbågsfärgade Pride-flaggan skapades och en pier har byggts som minnesmärke över personer som omkommit i AIDS.

Färgglad var även den juliga båtparaden. Runt omkring oss hördes många amerikaner utropa Oh look, wow, fantastic, fabolous, gorgeous, awesome i takt med att kamerorna gick varma. Själv gick jag omkring med höjda ögonbryn, halvöppen mun och tänkte mest eeeh, okej!?!

Allt är ”juligt” här och vi passade på att dela ut årets julklappar det dygnet som familjen var samlad. På en säng i ett hotellrum blev Linus lycklig ägare till tre tuber Kalles kaviar…
Saltlakrits och svenska pocketböcker var andra fiffiga julklappar från Lovisa!

Key West är ett mycket bra turistmål!

 

 

Florida har också en västkust

Vi är på insidan av Floridahalvön, skulle man simma rakt ut i havet skulle man hamna i Mexiko.

Vi startade i Clearwater Beach, där man blev helt matt av all amerikaniserad turism. Stranden var fin, men restaurangutbudet var mycket begränsat – alla rätter med pommes, of course! Inte heller i butikerna kunde man hitta varken frukt eller grönsaker, men utbudet av pannkakor, snacks, godis, läsk, friterad färdigmat m.m. var enormt.
Hotellfrukosten (sämsta någonsin) gick i samma stil:

Från Clearwater körde vi söderut och befinner oss nu på den fina ön Sanibel, ett välmående pensionärssamhälle! Bättre restaurangutbud, lugnt och fint – precis som vi gamlingar vill ha det!?


Sanibel är också paradiset för snäcksamlare, man kan köpa speciella spadar, håvar och nätpåsar för att optimera sitt snäcksamlande.

Djurlivet är ganska spännande. Vi skrattade lite åt skylten utanför hotellrummet och tänkte att det nog inte var något överhängande riskmoment.

Men så idag låg den bara där…

Fågelfotografering blir vi kanske aldrig bra på, men vi fortsätter att öva:



Vi har inte heller sett några ”No-see-ums”, men vi VET att de finns. Folk inhägnar sina pooler och uteplatser med myggnät för att slippa dessa ettriga insekter.
Här ett innätat uterum, som en voljär, lika stort som huset!

Tack o hej till Hawaii!

 

Det mesta vi gör gör vi tillsammans och det funkar bra eftersom vi oftast gillar samma saker. Tycker vi olika är vi bra på att göra saker även på egen hand. Hula, hula har vi helt hoppat!

När det gäller vårt flygande tänker vi dock olika! Jag gillar att flyga, långflyg på natten är mysigt. David gillar INTE att flyga, definitivt inte långflyg och absolut inte på natten. Eftersom det aldrig är jag som bokar våra resor har jag inte heller mycket att säga till om, men jag hade gärna åkt snabbaste vägen till Ottawa. Så blir det nu icke! Den där mellanlandningen i Los Angeles har plötsligt blivit 3 dygn lång… well, well, inte lönt att ge sig in i diskussioner man inte kan vinna, eller hur?
LA nästa alltså!

Nu säger vi hej då till vackra Hawaaii – vi ses nog aldrig igen…

Everybody goes surfing…

 

Sist den obligatoriska amatörornitologin: Brazilian Cardinal med tomteluva!

Happy Thanksgiving, typ

Det är dags att fira Thanksgiving, det gör man den fjärde torsdagen i november i USA (Kanada har valt att fira den andra måndagen i oktober istället). En fest då släkt och vänner samlas och tackar för den goda skörden (eller nåt!), tänker på allt man har att vara tacksam över och äter kalkon med tranbärssås och sötpotatisgratäng.
I USA får man räkna med att allt är stängt på Thanksgiving, men dagen efter, alltså Black Friday, startar den stora REAN då alla butiker är öppna extra länge! Som sig bör efter religiösa högtider, eller?
Vi valde att ”fira” Thanksgiving med en snorklingsutflykt till Hanauma Bay, ett naturreservat 30 minuters bussresa nordöst om Waikiki. Snorkling kändes som en lagom ansträngande aktivitet med tanke på den träningsvärk som slagit till efter gårdagens försök att surfa.

Hanauma Bay är ett, på amerikanskt vis, säkrat snorklingsområde med massor av folk och massor av fisk, STORA och färgglada (både människorna och fiskarna!)! Jag är helt betagen av (och rädd för) havssköldpaddorna!

Oahu runt

Efter några dagar i Waikiki började vi undra vad som finns på resten av ön, så vi tog en biltur Oahu runt. En snabbsammanfattning av dagen är: öde stränder!

4,5 miljoner turister på Oahu per år och ALLA ska trängas på en 2 kilometers strandremsa…  Men, Waikiki är ett välkänt ”varumärke”, så är det bara.

Vi hade planer på att se om det gick att hitta något boende kring vad som ofta räknas som en av världen 10 bästa stränder, Lanikai, men det visade sig vara omöjligt. Fastän vi hade adresser till ett par bed&breakfast, kunde vi inte hitta dem. Bara vanliga anonyma hus fanns där vi letade. Ett av dem hette till och med ”Hidden hideaway”…

Med ganska höga förväntningar besökte vi i alla fall Lanikai. En öde och fin strand, kanske till och med lite för öde…

Fördelen med att bara köra omkring utan för fasta mål är att det alltid dyker upp något oväntat. Plötsligt var det många snorklare i vattnet och alltså läge för att ta ett dopp. Rejält ojämn botten, men många fina fiskar var det, och givetvis STORA, som allt annat i landet :smile:.

I landet ”drive-in” vägs bristen på lokala boenden upp av bilåkande resenärer som kör fram till strandkanten (eller vart man nu ska). Om mesta delen av rundan var folktom, var det desto fler som tittade på några ynka meter strand på ”turtle beach”. Alla väntade på att några havssköldpaddor skulle simma upp på stranden, men sköldpaddorna visste vad de gjorde och tittade bara upp ibland för att se om det var tillräckligt lugnt, och det var det ju inte…

Vi fick nöja oss med en stilstudie i vattenbrynet.

På en ananasplantage mitt på Oahu förstod vi att Dole-burkarna man köper hemma i Sverige kan man tacka gamle James Dole för, som satte sin första ananas här på Hawaii år 1900. Ananasglassen var god kan vi rapportera!

Kanske skulle Dole, efter den gode James bortgång för så där 50 år sedan, hållit sig till ananas och då sluppit go ”bananas”…