Autobahn och Goslar – Sista biten ”hem”

Från Colmar är det bara några mil till tyska gränsen och autobahn. Nästan ”hemma” känns det som, men ändå 120 mil kvar. Vi satsade inte på sträckkörning utan tog en övernattning i Goslar. Passade bra för det är precis halvvägs och är en fin liten stad i Hartzbergen.

Goslar med alla sina vita och svarta korsvirkeshus.

Dagsetappen kan sammanfattas med ett ord: REGN. Vädret varierade mellan lätt regn och ösregn. På radion diskuterades vilka tyska ord som bäst beskrev ösregn. Översvämningar och många döda rapporterades det sen om i västra Tyskland. En fruktansvärd katastrof i både Tyskland och Belgien.

Goslar är ett före detta gruvsamhälle med en gammal stadskärna (ett UNESCO-världsarv!) med vackra gamla hus i massor.

Mest kända byggnaden är ”Siemenshuset” som ägdes av släkten som grundade Siemens.

Goslar kallas kejsarstaden eftersom här byggdes ett kejsarpalats på 1000-talet.

Kejsarpalatset finns kvar efter många om- och tillbyggnader.

Vi bodde på ett trevligt hotell i utkanten av gamla staden. Hubertus hof kan rekommenderas.

EU Digital COVID Certificate | European Commission

Efter en sista etapp ”hem” via Danmark kan man konstatera att vaccinationsbevisen som man kan skaffa sig efter 2 covid-19-vaccinationer + 2 veckors väntan på immunitet gjorde det lättare att resa genom länderna på vägen. Från 1 juli var planen att alla EU-länder skulle kunna utfärda sådana och vi lyckades fixa dessa i tid till avfärd. Jag ett svenskt bevis och Camilla ett spanskt. Om inte vi haft dem hade kravet varit ett max 48 timmar gammalt negativt antigentest. I princip ett test per landsgräns om man inte sträckkör genom landet. EU har ju gemsamma regler kring dessa covidbevis så länge som det inte blir större utbrott i något land eller region. Pandemin ändrar sig snabbt och tyvärr var delar av Spanien, däribland Balearerna och Valencia, på väg att ”rödlistas” av en del länder.

Kontrollerna av covidbevisen fungerar lite olika beroende på vad man gör och var man är. Vid väggränserna finns inga kontroller, det är i princip omöjligt med den trafik som råder. Kanske var det en stickprovskontroll vid första betalstationen in i Frankrike, men vi såg väl så gamla ut så vi borde vara vaccinerade och blev inte stoppade.

I Frankrike fick vi visa dem på hotellet nära spanska gränsen för att få checka in, men inte på nästa hotell i Lyon. I en vinbutik behövde vi lämna telefonnummer för att man skulle kunna bli kontaktad om smitta upptäcks.

I Tyskland var det striktare (blir man överraskad?). För att ta en kaffe på ett rastställe längs autobahn fick vi både visa covidbevis och fylla i ett formulär med adress och telefonnummer. Hela restaurangen var tom, förutom vi, men regler är regler. På hotellet fick vi också visa våra bevis.

På större delen av resan har det också varit krav på mascarilla/masque/maske inomhus och när man inte kan hålla avstånd till andra utomhus. Men kraven lättade i Danmark och finns ju inte i Sverige. Det känns lite skrämmande att inte ha mask i butiker efter att vi har varit vana vid det sedan snart ett och ett halvt år. Vi följer rekommendationerna och kör utan mask så länge den just nu låga smittspridningen i Skåne håller i sig.

Välbekant vy sista biten ”hem”!

Colmar

Vi närmar oss sakteliga vår slutdestination som ju är Lund! Men nu Colmar i Alsace, en otroligt charmig stad i norra Frankrike! Kanaler, medeltida byggnader, roliga detaljer, blomsterarrangemang – omöjligt att sluta fotografera!

Pyttelitet hus som hänger på ett större!

Min ”reiseleiter” levererar år efter år – jag fattar inte hur han hittar allt. Perfekta stopp längs vägen och mysiga boenden (ofta i budgetklass) och, tänka sig, än har vi inte stannat för ett enda av UNESCO:s världsarv.
Att det inte är så mycket turister som dräller omkring överallt gör också allt så mycket mer lättillgängligt

Korsvirkeshus i massor! Lilla Venedig!

Att Colmar tillhört Tyskland i omgångar märks inte minst på maten. Vi hoppade Michelinkrogar (det är annars ett stjärntätt område) och i glufsade glatt i oss de lokala delikatesserna Tarte flambée (Flammkuchen) som i princip är en pizza med färskost istället för tomatsås och en sorts rösti (som egentligen kommer från Schweiz). Vi valde en med chevre på toppen. Mycket gott!

Flammkuchen med munsterost, en stinkande asgod kittost med mycket smak.

Inte lika gott var Choucroute (surkål med 5 sorters fläskkött), men har man ett inbyggt tvång att testa nya maträtter så har man…

Kan inte sluta skratta – så ful rätt! Men ändå god! Dijonsenapen gjorde sitt till!

Känner ni till Frederic-Auguste Bartholdi från Colmar? Exakt, det var ju han som ritade Frihetsgudinnan. Hans hus här är nu ett museum och i en av stadens rondeller finns en 12 m hög kopia av frihetsgudinnan, men just nu höll hon på att repareras så hon ville inte vara med på bild! Har heller inga bilder från museet pga går inte på museum…

Annars är väl Alsace mest känt för sina goda vita viner! Det där som David skrev om vinskådande, nja. Vi testar en hel del också! 

Julmarknaden kan nog vara fin här, med tanke på att julen var närvarande även i julihettan!

Vi tog även en sväng inom byn Riquewihr och bunkrade upp med både Riesling och Pinot Gris. För övrigt skippade vi den 17 mil långa La Route des Vins d’Alsace – svårt att koncentrera sig till 100 % på ”detaljer” när man ska förflytta sig 220 mil!

Riquewihr!

Nästa stopp: Goslar

Upp längs Rhônedalen

Bilresan norrut fortsatte upp längs Rhônedalen via den stora trafikproppen Autoroute du Soleil. Denna fredag var fransmännen framför allt på väg söderut för att fira helg eller semester. De 20 milen från Lyon i norr och Orange i söder var en mer eller mindre stillastående kö i tre filer. Vi däremot kunde köra ganska fritt åt ”vårt håll” och studera eländet på andra sidan mitträcket.

Nej, inte Autoroute du Soleil utan en trevlig liten sidoväg längs Rhône och vinodlingar.

Vi gjorde ett stopp i den gamla staden Orange. Den stora sevärdheten här är den romerska teatern. En imponerande byggnad som står kvar till stora delar efter 2000 år. Den används fortfarande för konserter och kan ta uppåt 7000 åskådare. Jag fick ta den kulturella rollen för dagen och gjorde ett besök.

Teaterns nästan 40 meter höga fondvägg till scenen dominerar staden fortfarande efter 2000 år.

Ytterligare en bit norrut längs floden i byn Tain-l’Hermitage odlas ett av de finare Côtes du Rhône-vinerna .

Byn Tain-l’Hermitage med vinkullarna i bakgrunden.

Det blev ett stopp för att framför allt beundra vinfälten på den kulle som anses vara bästa platsen för vinodling i vindistriktet Hermitage.

Lavedeln blommar vid denna tid på året och Camilla spanar ständigt efter fält att titta närmare på. Längs vägen dyker de plötsligt upp ibland, men det är inte giltigt skäl att stanna för det på en motorväg 🙂 . Men lavendel kan tydligen konkurrera med de ädla Syrah-druvorna på sina ställen längs mindre trafikerade vägar där det går att stanna.

Sen var det dags för ett endagsstopp för att utforska Lyon. Frankrikes tredje största stad, men ändå inte mer än en halv miljon invånare.

Jag har passerat Lyon på motorvägen genom staden flera gånger, så nu var det verkligen dags att besöka staden på riktigt. Tre saker som jag hittade i mitt letande efter vad som är sevärt i Lyon var väggmålningar, floderna och matkulturen.

I den trevliga stadsdelen Croix-Rousse finns en imponerande väggmålning som skapades för att göra något åt en otroligt ful fasad och för att hedra den tidigare befolkningen i området som till stor del jobbade som vävare och kallades Canuts.

Fasaden i ursprungsskick. Inte någon höjdare!

Croix-Rousse ligger på en kulle norr om centrum och är väl värd ett besök!.

Gentrifieringen har tydligen startat i Croix-Rousse. Här ett plakat med upprop att stoppa utvecklingen mot lägenhetspriser på 10 000 € per kvadrat.

På vägen dit var planen att gå förbi en romersk amfiteater, men den var inte precis vad vi tänkt oss.

Vad har hänt med denna romerska amfiteaterruin? En camping, en sorts konstinstallation, eller vad?

Påpassligt nog dök det upp ytterligare en väggmålning med Lyons historia och historiska personer som tema.

Senare på dagen blev det en tur till stadsdelen Les États-Unis där arkitekten Tony Garnier har prytt ett antal husgavlar, i ett lite slitet bostadsområde, med art-decó-väggmålningar.

Vi spanade inte bara efter konst. Vi ägnade några promenader åt Lyons floder också. Frankrikes näst längsta flod, Rhône flyter ihop med bifloden Saône mitt i centrum. Floderna är kantade av gamla vackra byggnader.

Husen på Presqu’île (halvön som ligger mellan floderna) Rhône och Saône)
Katedralen i gamla staden och basilikan på toppen av kullen Fourvière.

Sen var det det här med matkultur. Lyon är känt för att ha många fina gourmetrestauranger. Det är mycket sällan som vi väljer den typen av matställen och denna gång var inget undantag. Vi hamnade på restaurangen La Piazetta som hade en minst sagt underlig inställning till portionsstorlekar. Många gäster verkade chockade när maten serverades och de flesta bad om doggy bag när det var dags att gå (Frankrike lär ha en lag på att restauranger inte får slänga mat, så gästerna få rycka in och ta sitt ansvar 🙂 ). Vi fick också be om doggybag och lyckades sen inte ens äta upp resterna till lunch dagen efter…

Mitt i staden ligger det stora torget Bellecour. Här finns plats för stora aktiviteter och evenemang, men när det inte händer något speciellt så känns det mer som en öken.

Vår fortsatta tur från Lyon gick vidare norrut längs floden Saône och vindistriktet Bourgogne. Vi stannade till i det lilla vindistriktet Montrachet. Här produceras torra vita viner som är bland de dyraste i världen. Vi tittade på vinrankor och flaskor, det fick räcka och det var ju helt gratis!

Efter Bourgogne styrde vi kosan mot Colmar i Alsace för mer vinskådande!

En gammal sommarplan!

Spanien-Sverige. Ja, då tänker jag inte på EM i fotboll utan hur vi ska ta oss från Spanien till Sverige.

Jag tycker att det är praktiskt att flyga, David tycker att det är både praktiskt och väldigt kul att köra… Så vi kör. David kör, jag sitter i passagerarsätet och väljer vilka sommarpratare vi ska lyssna på. Vi tar helt enkelt förra sommarens semesterplanering, justerar den och verkställer.

Resan är en del av målet, det handlar alltså inte om att ta sig till Sverige på kortast möjliga tid. Så vi börjar med att ta färjan till Valencia. Sju och en halv timma i rakt västlig riktning! På en båt som är så tråkig att klockorna stannar!

Man kan roa sig med att gå några varv på helikopterplattan!

Men vi väl i Valencia är vi nöjda och glada, trots att termometern visar 40 grader! 

40 grader – det är inte jätteskönt! Men kul att träffa Lovisa och Marcus! En snabbvisit fick det bli för att sedan börja färden norrut. 

Från hotellets tak kunde vi se hem till dem!

Perpignan i Frankrike var vårt mål, men först ett stopp i Tarragona. Note to self: hit vill vi åka igen, en mycket trevlig stad! Vi tänkte mest oss en lunchpaus och det var lätt att hitta god mat. Är man historieintresserad, det har jag hört att man kan vara,  finns här massor av lämningar att se från romartiden! 

Plaza de la fuente var förr en del av en romersk circus (kapplöpningsbana), nu ett torg kantat av restauranger.

Att det är en kuststad gör ju inte saken sämre… här var dessutom temperaturen cirka tio grader lägre än i Valencia så vi svettades inte ens under promenaden!

En lunch i skuggan!

Sedan vidare mot Perpignan, en fransk stad med drygt 100 000 invånare.

Vissa gillar att dricka vin…
andra gillar att sitta på Campo Santo (Heliga platsen) och vila ögonen på en vägg (baksidan av katedralen i Perpignan).

En fin liten stad med ett palats byggt för en mallorkinsk kung, Jaume II, som 1276 gjorde Perpignan till huvudstad i kungadömet Mallorca. Palatset var ”tyvärr” inte öppet när vi var här…

Le Castillet – symbolen för Perpignan! 

Nästa etapp Perpignan – Lyon!

Midsommar i Cala Figuera

Midsommaren i år firade vi med en övernattning i Cala Figuera på Mallorcas östkust.

En liten fiskeby som inte helt har omvandlats till turistort. Inte för att här inte är otroligt vacker utan troligen för att det inte finns någon strand i närheten. Branta klippor omger den långa skyddade viken som passar bäst som en fiskebåts- och småbåtshamn.

700 invånare bor det i byn och det finns en del hotell trots bristen på strand. Som alternativ till bad så tog vi en promenad till den gamla fyren Torre d’en Beu. Inte läge för långa promenader så här när sommaren börjat på allvar. Det blir för svettigt helt enkelt.

En inte så charmig radaranläggning har blivit granne med den gamla fyren…

Vi bodde på hotell Rocamar, ett enkelt men fint hotell med fantastisk utsikt!

Marken kring hotellen på udden har ”slitits ner” lite, men håller väl några hundra år till kan man tänka.

De flesta av byns restauranger ligger på rad längs en gågatestump i viken. En helt sill- och snapsfri midsommar blev det på Pizzeria Es Port. Lite underligt med ”pizzeria” i namnet när det mer var fisk som var paradrätter, som sig bör i en fiskeby!

Byns biergarten har sett sina bästa dagar och är numera helt enkelt en ”garten”.
Verifierad av MonsterInsights