Colmar

Vi närmar oss sakteliga vår slutdestination som ju är Lund! Men nu Colmar i Alsace, en otroligt charmig stad i norra Frankrike! Kanaler, medeltida byggnader, roliga detaljer, blomsterarrangemang – omöjligt att sluta fotografera!

Pyttelitet hus som hänger på ett större!

Min “reiseleiter” levererar år efter år – jag fattar inte hur han hittar allt. Perfekta stopp längs vägen och mysiga boenden (ofta i budgetklass) och, tänka sig, än har vi inte stannat för ett enda av UNESCO:s världsarv.
Att det inte är så mycket turister som dräller omkring överallt gör också allt så mycket mer lättillgängligt

Korsvirkeshus i massor! Lilla Venedig!

Att Colmar tillhört Tyskland i omgångar märks inte minst på maten. Vi hoppade Michelinkrogar (det är annars ett stjärntätt område) och i glufsade glatt i oss de lokala delikatesserna Tarte flambée (Flammkuchen) som i princip är en pizza med färskost istället för tomatsås och en sorts rösti (som egentligen kommer från Schweiz). Vi valde en med chevre på toppen. Mycket gott!

Flammkuchen med munsterost, en stinkande asgod kittost med mycket smak.

Inte lika gott var Choucroute (surkål med 5 sorters fläskkött), men har man ett inbyggt tvång att testa nya maträtter så har man…

Kan inte sluta skratta – så ful rätt! Men ändå god! Dijonsenapen gjorde sitt till!

Känner ni till Frederic-Auguste Bartholdi från Colmar? Exakt, det var ju han som ritade Frihetsgudinnan. Hans hus här är nu ett museum och i en av stadens rondeller finns en 12 m hög kopia av frihetsgudinnan, men just nu höll hon på att repareras så hon ville inte vara med på bild! Har heller inga bilder från museet pga går inte på museum…

Annars är väl Alsace mest känt för sina goda vita viner! Det där som David skrev om vinskådande, nja. Vi testar en hel del också! 

Julmarknaden kan nog vara fin här, med tanke på att julen var närvarande även i julihettan!

Vi tog även en sväng inom byn Riquewihr och bunkrade upp med både Riesling och Pinot Gris. För övrigt skippade vi den 17 mil långa La Route des Vins d’Alsace – svårt att koncentrera sig till 100 % på “detaljer” när man ska förflytta sig 220 mil!

Riquewihr!

Nästa stopp: Goslar

Upp längs Rhônedalen

Bilresan norrut fortsatte upp längs Rhônedalen via den stora trafikproppen Autoroute du Soleil. Denna fredag var fransmännen framför allt på väg söderut för att fira helg eller semester. De 20 milen från Lyon i norr och Orange i söder var en mer eller mindre stillastående kö i tre filer. Vi däremot kunde köra ganska fritt åt ”vårt håll” och studera eländet på andra sidan mitträcket.

Nej, inte Autoroute du Soleil utan en trevlig liten sidoväg längs Rhône och vinodlingar.

Vi gjorde ett stopp i den gamla staden Orange. Den stora sevärdheten här är den romerska teatern. En imponerande byggnad som står kvar till stora delar efter 2000 år. Den används fortfarande för konserter och kan ta uppåt 7000 åskådare. Jag fick ta den kulturella rollen för dagen och gjorde ett besök.

Teaterns nästan 40 meter höga fondvägg till scenen dominerar staden fortfarande efter 2000 år.

Ytterligare en bit norrut längs floden i byn Tain-l’Hermitage odlas ett av de finare Côtes du Rhône-vinerna .

Byn Tain-l’Hermitage med vinkullarna i bakgrunden.

Det blev ett stopp för att framför allt beundra vinfälten på den kulle som anses vara bästa platsen för vinodling i vindistriktet Hermitage.

Lavedeln blommar vid denna tid på året och Camilla spanar ständigt efter fält att titta närmare på. Längs vägen dyker de plötsligt upp ibland, men det är inte giltigt skäl att stanna för det på en motorväg 🙂 . Men lavendel kan tydligen konkurrera med de ädla Syrah-druvorna på sina ställen längs mindre trafikerade vägar där det går att stanna.

Sen var det dags för ett endagsstopp för att utforska Lyon. Frankrikes tredje största stad, men ändå inte mer än en halv miljon invånare.

Jag har passerat Lyon på motorvägen genom staden flera gånger, så nu var det verkligen dags att besöka staden på riktigt. Tre saker som jag hittade i mitt letande efter vad som är sevärt i Lyon var väggmålningar, floderna och matkulturen.

I den trevliga stadsdelen Croix-Rousse finns en imponerande väggmålning som skapades för att göra något åt en otroligt ful fasad och för att hedra den tidigare befolkningen i området som till stor del jobbade som vävare och kallades Canuts.

Fasaden i ursprungsskick. Inte någon höjdare!

Croix-Rousse ligger på en kulle norr om centrum och är väl värd ett besök!.

Gentrifieringen har tydligen startat i Croix-Rousse. Här ett plakat med upprop att stoppa utvecklingen mot lägenhetspriser på 10 000 € per kvadrat.

På vägen dit var planen att gå förbi en romersk amfiteater, men den var inte precis vad vi tänkt oss.

Vad har hänt med denna romerska amfiteaterruin? En camping, en sorts konstinstallation, eller vad?

Påpassligt nog dök det upp ytterligare en väggmålning med Lyons historia och historiska personer som tema.

Senare på dagen blev det en tur till stadsdelen Les États-Unis där arkitekten Tony Garnier har prytt ett antal husgavlar, i ett lite slitet bostadsområde, med art-decó-väggmålningar.

Vi spanade inte bara efter konst. Vi ägnade några promenader åt Lyons floder också. Frankrikes näst längsta flod, Rhône flyter ihop med bifloden Saône mitt i centrum. Floderna är kantade av gamla vackra byggnader.

Husen på Presqu’île (halvön som ligger mellan floderna) Rhône och Saône)
Katedralen i gamla staden och basilikan på toppen av kullen Fourvière.

Sen var det det här med matkultur. Lyon är känt för att ha många fina gourmetrestauranger. Det är mycket sällan som vi väljer den typen av matställen och denna gång var inget undantag. Vi hamnade på restaurangen La Piazetta som hade en minst sagt underlig inställning till portionsstorlekar. Många gäster verkade chockade när maten serverades och de flesta bad om doggy bag när det var dags att gå (Frankrike lär ha en lag på att restauranger inte får slänga mat, så gästerna få rycka in och ta sitt ansvar 🙂 ). Vi fick också be om doggybag och lyckades sen inte ens äta upp resterna till lunch dagen efter…

Mitt i staden ligger det stora torget Bellecour. Här finns plats för stora aktiviteter och evenemang, men när det inte händer något speciellt så känns det mer som en öken.

Vår fortsatta tur från Lyon gick vidare norrut längs floden Saône och vindistriktet Bourgogne. Vi stannade till i det lilla vindistriktet Montrachet. Här produceras torra vita viner som är bland de dyraste i världen. Vi tittade på vinrankor och flaskor, det fick räcka och det var ju helt gratis!

Efter Bourgogne styrde vi kosan mot Colmar i Alsace för mer vinskådande!

Es Jonquet – En gammal fiskeby mitt i Palma

Så här i Covid-tider får man turista bäst man kan på hemmaplan. Som tur är finns det saker att upptäcka på denna lilla ö ännu. På riktigt nära håll finns den gamla fiskebyn Es Jonquet, som vi passerat några gånger, men inte riktigt undersökt.

Bara en gata leder in i området, övriga ingångar är via trappor. Biltrafiken är begränsad till enbart boende. Infarten övervakas med kameror (ACIRE – ”område med restriktiv cirkulation”). Det har Camilla erfarenhet av. Böter blev det, först trodde vi det var fortkörningsböter för det är inte så tydligt vad det är när man få en räkning i brevlådan.

Området gränsar till Santa Catalinas mest populära bar- och restauranggata, Calle Sant Magí, men i Es Jonquet råder för det mesta ett stort lugn och hela området är kulturminnesskyddat.

En del nya, eller nyrenoverade hus finns också, troligen med samma “stadsplanering” som förr i tiden, så gränderna är ibland knappt passerbara.
Även husen får följa den lite slumpartade stadsplanen. Här blev det plats för ett långsmalt hus med en “uteplats” mitt på gatan.

Från början var Es Jonquet en fiskeby, men med tiden blev det också en plats för väderkvarnar för att mala säd. En bra plats för detta med fritt blås från Palmabukten. De äldsta kvarnarna är från 1300-talet.

Än idag finns fem väderkvarnar kvar (mölla heter det egentligen 🙂 ). Några av dem är i mycket dåligt skick. Palma kommun kräver att de privata ägarna ska ta hand om dem och restaurera, men det är inte lätt att få det att hända och det kostar förstås en hel del att vårda dessa gamla byggnader.

Även om detta verligen är mitt i Palma och ett fantastiskt läge vid havet så finns här ödetomter som aldrig verkar ha varit bebyggda.

Costa Blanca

Från Valencia till Alicante är det inte så långt. När vi nu var på fastlandet och hälsade på så passade vi på att ta en liten tur söderut längs, i turisttermer kallade, Costa Blanca.

Först var planen att köra ytterligare en bit söder ut till Cartagena, men det ligger i region Murcia och där var coronaläget sämre än i region Valencia så det undvek vi. Och mycket riktigt stängdes Murciagränsen för in-och utresor medan vi var på ”rätt sida” av regiongränsen.

På vägen mellan Valencia och Alicante ligger turistorterna på rad vid de fina vita stränderna som gett Costa Blanca sitt namn.

Först gjorde vi ett stopp i Calp för att beskåda den stora ”stenbumlingen”, Peñon de Ifac, som ser ut att ha trillat ner mitt i staden.

Alla orter längs Costa Blanca verkar ha satsat på skyskrapebebyggelse. Värst, om man nu tycker så, är det i Benidorm. Man skulle utan tvekan kunna gissa att detta är Florida eller något liknande ställe.

Platja de Llevant, östra stranden i Benidorm.

Vid denna säsong och vid denna speciella tid var medelåldern mycket hög. På stranden så här mitt på dagen kanske 75 år eller så.

I sanden var det utlagt ett rutmönster med rep för att hålla solbadarna på coronasäkert avstånd!

Ett behagligt ställe att tillbringa vintern på är det förstås, om än lite opersonligt med dessa höga hus i rad.

Till sist nådde vi Alicante som var målet för dagen och för en natt på hotell. En medelstor stad med drygt 300 000 invånare. Också här en del turisthotell och en fin strand, men inte en känsla av typisk turiststad ändå.

Som vanligt tog vi en hel del promenader, framförallt i den gamla stadsdelen Santa Cruz som klättrar upp mot kastellet Santa Barbara på en bergstopp.

Santa Cruz kallas också “El Barrio” som helt enkelt, betyder ”stadsdelen”.

Trappor och åter trappor är det som gäller om man bor i El Barrio de Santa Cruz.

Många fina gränder och torg finns att utforska i den gamla staden och väldigt folktomt var det i dessa nästan turistfria tider.

Uteserveringar på rad på Plaza Santisima Faz.

Perfekt för att vandra omkring i lugn och ro och titta på alla fina hus.

En bit ovanför gränderna finns alla takterrasser. Användningen kan variera, men en hängmatta med denna utsikt hade man inte sagt nej till!

Ett måste i staden är att promenera på La Explanada de España. En promenadgata byggd 1867 för att passa stadens kvällsflanörer som letar efter en lämplig bar att stanna vid.

Ett vågmönster för att påminna om närheten till havet. Lätt yrselframkallande för en del kanske 🙂

Det blev bara en kort sejour i Alicante denna gång. Lite av speed tourism över det hela, men vi kommer säker förbi här någon annan gång när det inte råder pandemi.

På vägen tillbaka till Valencia tog vi en liten omväg söderut för lite flamingoskådning i saltdammarna vid Santa Pola, men inga flamingos ville låta sig fotograferas, så det blev ett bad i havet istället.

Platja Varadero i östra Santa Pola. För en gångs skull Costa Blanca utan höghus!

En Valenciatur i coronatider

Resor måste planeras på ett lite annaorlunda sätt i dessa pandemitider. Även inom Spanien finns restriktioner och regler som ändrar sig från dag till dag. Resor är inte förbjudna utan till och med, under vissa omständigheter, uppmuntrade av myndigheterna i Spanien. Balearerna planerar till exempel rabatter för sina invånare som turistar inom regionen.

Turiaparken med vetenskapsmuseet i ena änden är ett ställe man bara måste stanna och fotografera vid!

Nu när det var höstlov planerade vi att besöka Valencia för att hälsa på Lovisa och Marcus. Att hälsa på familjen tänkte vi var ett gott skäl till resande. Vi hade också ett mindre flyttlass med bland annat vinterkläder att överlämna till dem.

Reseplanering i dessa tider kräver en del nya överväganden för att inte bli stoppade vid lands- eller regiongränser, fastna i karantäner eller att utsätta sig själv eller andra för smitta.

Vetenskapsmuseet…

Valencia och Balearerna var vid denna tidpunkt på gul smittnivå (enligt spansk klassificering) när övrig spanska regioner, utom kanarieöarna var röda. Smittan var dock på väg upp, som i princip hela Europa, och nya restriktioner var att vänta.

Jag tog färjan till Valencia i förväg. 8 timmar direkt från Palma. Camilla som jobbade någon dag till tog flyget. Det var precis i sista stund för två dagar senare stängde region Valencia gränserna för all in- och utresa. Väl på plats är det ingen risk att fastna eftersom hemresor till ens permanenta adress alltid är OK.

Mycket skrivande om regler, planering och sådant, men tyvärr är det vad som gäller i dessa tider.

Vi hälsade på Lovisa och Marcus i deras lägenhet som de bor i sedan en månad tillbaka i stadsdelen Camins al Grau i östra Valencia.

Lovisa och Marcus + kaninen Hemulen som flyttat med och hittat en favoritkruka att hålla till i.
Soluppgång från Lovisa och Marcus terrass.

Det blev flera långa promenader och elscooterturer i staden detta fina höstlov.

Valencias matkatedral, Mercat Central. Mat är ju viktigt i Spanien och en saluhall bör därför föräras en vacker lokal!

Jag försöker alltid hitta någon lite charmig/småruffig/hipp stadsdel att undersöka lite närmare. Denna gång blev till Cabañal, en stadsdel vid havet och stranden i Valencia.

Att strosa runt i nya städer och stadsdelar är bland det bästa som finns.

På 1800-talet var detta en fiskeby en bit utanför staden. Nu en mer och mer polulär plats att bo på, nära stad och strand.

I Cabañal är det långa raka gator som gäller. Längor med arbetarbaracker fanns här tidigare och stadsplanen fick anpassas till dem.

Många pampiga fasader, som troligen inte fanns i den gamla fiskebyn.

Valencia och speciellt Cabañal är känt för sina kalkelplatt-försedda fasader. En del annorlunda hus finns att beskåda!

En marionettteater klädd i klatschiga kalkelplattor!

Som sig bör i denna typ av områden så finns det en hel del gatukonst att beskåda. Så även i Cabañal.

Stranden vid Cabañal är gigantisk. Ingen risk för trängsel här ens i högsäsong.

Platja del Cabanyal.

En sväng in i Frankrike

Efter Asturien passade vi på att ta en tur till Bordeaux för att besöka Linus och Cyrielle i deras nya lägenhet.

Vi gjorde en utflykt till Atlantkusten och landtungan Cap Ferret. Ett välmående litet samhälle med mycket charm och många ostron! I havsviken Bassin d’Arcachon odlas det mängder av ostron och Cap Ferret är fylld av provsmakningsställen för ostron och en del andra skaldjur.

Ostronsorteringsverkstad och ostronodlingsnät.

Stor skillnad i tidvatten är viktigt för ostronodling, så Atlantkusten passar utmärkt. Ostronen tränas då i att öppna och stänga skalet när de är under respektive över vattenytan, vilket ger spänstiga ostron att äta!

Vid strandkanten ligger hela kvarter med gamla fiskestugor som nu blivit populära för dem som vill leva ett lite bohemiskt semesterliv.

Camilla hade en önskan att bli en van ostronätare och Cap Ferret är perfekta stället för att bli just det!

Ostron, räkor, Bulot (Valthornssnäcka), paté, lite medhavt tilltugg och vitt vin!
En ostronspecialist (Cyrielle) och en försiktig ostronätare (Linus).

Tack Cyrielle för en fin ostronguidning!

Det blev också en cykeltur runt i Bordeaux för att upptäcka lite av den ”högra stranden” av Garonne-floden. En del av Bordeaux som är på uppgång.

Över bron Pont de Pierre mot “andra sidan av Bordeaux”.

Här finns bland annat Darwin-området i stadsdelen La Bastide.

Gamla militärbaracker har omvandlats till ett kulturcentrum med konst, skatepark, butiker och restauranger.

Även gatukonsten hänger med i “det nya normala” efter Covid-utbrottet.

Vi tillbringade också en stund på Linus och Cyrielles balkong, med solnedgång över Bordeaux-kommunen Mérignac.

Efter Bordeaux styrde vi mot Barcelona för att ta färjan till Palma. På vägen gjorde vi ett stopp i den fina lilla byn Tarascon-sur-Ariège i Pyrenéerna.

En medeltida del av byn med gammal bebyggelse och rester av stadsmur ligger på en höjd. Nyare delar av byn ligger längs floden Ariège.

Vandring verkar var den vanligaste anledningen att komma hit. Det kanske det kan bli en annan gång 🙂 .

Hur vackert som helst längs floden Ariège!

Sista dagen på vår tur gick genom Katalonien, som tyvärr har ökande Corona-virusspridning, vilket gjorde att vi undvek stopp på vägen till färjan från Barcelona. Efter en natt på båten kom vi tillbaka till Palma i soluppgången.

Äntligen dags för cykelturer i Palmas gamla stad igen!

Så här efter en lååång hemkarantänstid och stegvis nedtrappning till “det nya normala” längtar man verkligen efter att kunna ta några turer i Palmas gamla stad igen. Nu när det är möjligt passar jag på att dokumentera de två sista trettondelarna av gamla staden. De andra 11 stadsdelarna handlar det om här:

La Lonja-Borne, Puig de Sant Pere och Sant Nicolau

La Missió, Sant Jaume, Jaume III, Plaça dels Patins och El Mercat

Monti-Sion, La Calatrava och Sindicat

Nu handlar det om den äldsta kärnan av staden, stadsdelen kring katedralen som heter La Seu och stadsdelen kring rådhuset, som heter Cort.

Katedralen och det kungliga palatset Almundaina har fått de bästa platserna med utsikt mot havet.

Katedralen tål alltid att fotograferas. Dag, som natt, i alla väder!

Dessa vackra byggnader har tillägnats egna inlägg tidigare.

Vid Plaça de Cort ligger Palmas rådhus, en byggnad från 1600-talet.

Mitt på torget finns Olivera de Cort. Ett 600 år gammalt olivträd.

Inte någon logik i hur stammarna växer på de gamla olivträden!

Precis intill ligger det mycket charmiga torget Plaça de Santa Eulàlia. Kaféerna och barerna runt torget är riktigt mysiga. Nu med lite extra avstånd mellan borden. Två meters distansiering är det som gäller och det kommer troligen att hålla på ett bra tag till.

Färre bord så här i Coronatider, men också turistfritt!

Ett annat fint torg är Plaça d’En Coll. Här är det restauranger och uteserveringar som gäller. Fast, nu då få vågar sig ut på en tur kan det se riktigt folktomt ut!

Båda stadsdelarna La Seu och Cort består mest av trånga gator och gränder.

Här på Carrer de l’Almudaina finns en del av den gamla stadsmuren kvar, men anor från romartiden.

Det verkar mycket instängt och mörkt att bo här, men många hus har vackra innegårdar som små oaser i den trånga staden.

Min spanskskola, Estudio General Luliano, ligger precis bakom katadralen.

Trots de smala gatorna och brist på fri sikt mot husen, finns här den del vackra byggnader som tex Can Corbella som byggdes kring år 1900 i nymorisk stil. Lätt att missa dem när man går förbi.

Ett pampigt hus där Real Madrid-butiken hyser in sig.

Palau March ligger granne med kungliga palatset och byggdes under andra världskriget av Juan March en affärsman som var bland världens rikaste personer. Idag är byggnaden ett muséum med en del av Juan Marchs samlingar.

Bland annat ”julkrubbor” av det mer avancerade slaget.

I gränderna bakom katedralen finns en del udda små butiker och barer. Den mest udda av dem alla är nog den engelska bokhandeln. Första gången vi besökte stället förklarade engelsmannen som sköter stället att det var lite rörigt för han inte hade sorterat upp allt än. Men, så här ser hela butiken ut alltid. Mycket charmigt är det!

Mer att se i Buenos Aires

Känslan för dagen efter ett besök i La Boca…

Idag styrde vi kosan mot arbetarstadsdelen La Boca, den coolahippa och färgglada stadsdelen. När artisten Benito Quinela Martin på 60-talet, började måla husen längs El Caminito i glada färger förvandlades gatan från fallfärdig och övergiven till ett paradis för kreativa artister och skjulen av korrugerad plåt fick stå kvar.

Men nu…

Det var inte många rätt i den stadsdelen! Turistfälla är en bättre beskrivning. Massturism på liten yta och allt anpassat därefter. Inte riktigt vår melodi!

Massor av häftiga väggmålningar finns det i alla fall även i denna stadsdel!
Fotbollslaget Boca Juniors kommer från La Boca. Man var inte ense om lagtröjornas färger från start 1907 så man bestämde att välja flaggans färger på första fartyg som anlände till Buenos Airies. Ett svenskt fartyg blev det!

Vi gick en snabb promenad längs El Caminito, tog en sväng förbi Boca Juniors hemmaarena La Bombonera och åkte sedan taxi därifrån. Ja vi åkte taxi, både dit och tillbaka faktiskt, eftersom vi läst många varningar om att i områdena utanför turiststråket var risken för rån stor! Sådana varningar tar vi på allvar! 

En morgon kände vi för en PW och tog oss över bron Puente de la Mujer mot det fashionabla området Puerto Madero där det, förutom lyxiga bostäder, finns ett naturreservat (Reserva Ecológica) som man kan promenera/jogga/cykla i.

Fram till 50-talet var området en plats för ett bad i Rio de la Plata, men sedan blev vattnet för smutsigt och 1986 bildades ett reservat för att skydda flora och fauna. 

Varningsskyltarna för ormar var många, men vi såg bara sköldpaddor!

En sväng till området Ricoleta har vi också hunnit med, där var tanken shopping men istället blev det besök på ett trevligt microbrygeri, Buller, och en sväng inom den häftiga begravningsplatsen Cementerio de la Recoleta där vi letade efter Evitas grav (men gav upp ganska snabbt då vi höll på att gå åt i värmen)!

BA-stadsdelarna Palermo och San Telmo

Utforskandet av Buenos Aires, BA, går vidare och stadsdelarna Palermo och San Telmo lockade med framförallt en hel del gatukonst, men också med trevliga kaféer och barer.

Buenos Aires är stort till ytan, så låånga promenader blev det. Stora delar av staden följer spansk stadsplanering från kolonialtiden, vilket betyder raka gator och ett ofta perfekt rutnät. Det gör det lätt att hitta och är inte någon större utmaning för lokalsinnet.

Första målet var Palermo, som ligger ca en halvmil från centrum. Vi tog tunnelbanan dit, kallad Subte. Grymt billigt är det. Ca 3 kronor för en resa hur långt som helst i systemet. Söker man info om tunnelbanan så påstås det att några linjer är mer ”civiliserade” än andra. Tar man en ociviliserad linje få man räkna med att vara försiktigare med sina saker och att folk tränger sig. Lite underligt kan man tycka. Annorlunda var det också att stöta på försäljare som vandrar runt i vagnarna och håller långa säljtal för tex mobilskal eller annat.

Väl framme i utkanten av Palermo började sökandet efter konstverk.

Första anhalten var en ett väggporträtt av Frida Kahlo. Varför just en mexikansk konstnär vet jag inte, men hon är ju känd för sina självporträtt så det är ju lite logik i det.

Runt det lilla torget Julio Cortázar hittar man diverse gatukonst och ”birrerior” som barerna ibland kallar sig för. Ett italienskt arv antagligen. Italienare var en stor invandrargrupp i början av 1900-talet. En upptäckt är att bryggeripubar och hantverksöl är väldigt vanligt här. Nästan varje pub har ett utbud av egna brygder till väldigt bra priser, typ 15-20 kr för en pint.

Plaza Julio Cortázar

Alla möjliga, mer eller mindre udda husväggar finns att beskåda.

Till och med vägarbetet matchar!
Denna restaurangingång lägger man definitivt märke till!

En del lite enklare och snabbmålade…

Hus med utsmyckning är viktigt! Alla medel verkar tillåtna. Varför krångla till det 🙂 ?

Ja, mycket finns att titta på i dessa kvarter.

Nästa dag var det dags för nästa lite slitna men charmiga stadsdel, San Telmo. Det är en av de äldsta delarna i BA, som nu börjar bli lite trendigt och ett tillhåll för turister som vågar sig utanför centrum.

Även här är gatukonsten en stor del av sevärdheterna. Vi kryssade runt mellan kvarteren för att hitta lite mer eller mindre konstig gatukonst.

Jag är den som vill planera en rutt i förväg för att inte missa något, Camilla vill hellre gå på måfå och chansa 🙂 .

Undrar vem som bor i detta “trevliga” hus?

Centrum av San Telmo är Plaza Dorrego, med den anrika Bar Dorrego som funnits här i 130 år.

En marknad finns också med en blandning av mat och antikviteter.

Styckning på gång i köttbutiken.

På söndagar är det gatumarknad som gäller. Denna söndag var det dock lite för svettigt för vår smak.

Färgglada och trevliga är en bra sammanfattning på dessa två stadsdelar i BA.

Bordeaux! Bordeaux!

Linus och Cyrielle träffade vi senast i Taiwan, nu har de flyttat till Bordeaux och finns därmed endast drygt en timmes flygresa från Palma. Till Bordeaux kan man resa av flera anledningar, vin är en sådan… 

Sist vi var här turistade vi inte så mycket i själva staden utan njöt mer av vackra omgivningar, fina vingårdar och smarriga viner. Därför valde vi nu att bo ganska centralt i Bordeaux, på gränsen till området Saint-Michel där vi hittade många fina gator!

Härifrån hade vi gångavstånd till det mesta så det blev mycket traskande varje dag. Dessvärre även en del plaskande!

Ett annat område vi gillade skarpt var Chartrons, ett hipsterområde som var mysigt även en regnig och ganska stängd klämdag!

Rue Notre Dame

En dag guidade Cyrielle oss runt området Sauternes, känt för sina söta vita viner. Vi startade med Château Doisy Daëne.

Provsmakade ett vin som endast tillbringat 2 veckor i sin jästunna Det vi inte drack upp hälldes tillbaka i tunnan!

Vinmakaren var mycket noga med att hans gård inte riktigt tillhörde Sauternes utan snarare Barsac. Sedan 50-talet tillverkas här även ett torrt vitt vin och det testade vi tillsammans med tre söta viner. Jag hade inte en aning om att söta viner kunde vara så goda!

Måste dock erkänna att jag tyvärr inte  har tillräckligt välutvecklade smaklökar för att kunna bli lyrisk av riktigt ”fina” viner, så det där L’Extravaganca-vinet blev inte ens min favorit! 

Turen gick sedan vidare till Château d’Yquem, här var det mer principen se men inte röra som gällde!

Mögelsvampar som gör så att druvorna skrumpnar och sockerkoncentrationen blir högre.

Nu snackar vi exklusiva viner, druvorna på en vinranka ger ett glas vin!

Den skånske vinsamlaren, Nils Stormby, valde att auktionera ut sina viner 2007 för att undvika att hans arvingar skulle “komma hit och plocka en Yquem till en tillfällig chokladmousse”. Några av Yquem-flaskorna såldes på auktonen för cirka 97 000 kronor styck! Skål på det!

Även staden Bordeaux är en trevlig bekantskap, man kan summera våra dagar här med att vi åt och drack, drack och åt. Och promenerade!

En av stadens sevärdheter är, inte helt oväntat, ett vinmuseum – Cité du Vin! Här kan man tillbringa timmar med att lära sig allt om vinets historia från år 6000 f.Kr till nutid.

Byggnaden är en sevärdhet i sig!

En annan sevärdhet är världens största byggda vattenspegel, Miroir d’eau, placerad mellan Place de la Bourse och floden La Garonne. 

Canelé är en lokal specialitet, ett bakverk med mjukt innandöme med smak av rom och lite karamelliserad yta.

Middag hos Cyrielles föräldrar, finviner och gåsleverpastej i trevligt sällskap!
Spårväg med gräs, precis som det ska bli i Lund!