Palma till Bordeaux

Färjan från Palma till Barcelona passerar sydvästhörnet på Mallorca och ön Dragonera.

Sträckan Palma till Bordeaux har vi kört några gånger via olika vägar. På sträckan passeras Pyrenéerna med alla sina vackra vyer, bergspass, städer och byar. Denna gång körde jag själv för att bilen och diverse saker skulle fraktas till Bordeaux och användas när vår lilla lägenhet ska inredas.

Jag gjorde ett stopp på vägen i den lilla byn Penelles, som är känd för sin gatukonst eller snarare muralmålningar.

För några år sedan startades en gatukonstfestival där för att ge lite nytt liv åt byn som höll på att avfolkas. Sedan dess har det hållits sju festivaler och gatukonsten är kvar över allt i byn.

Torget mitt i byn med lite traktorkonst och bara två kvarter därifrån den sista husraden innan åkrarna.

Otroligt mycket gatukonst för att vara en by med bara 500 invånare!

Inte många bybor och definitivt inga turister mer än jag som är ute denna tidiga morgon.
En bio finns det tydligen, med lämpliga konstverk på fasaden.
Känsla av uteservering hela året runt på denna bar.
Även på väg från Penelles dök det upp några lador som också fått hänga med på festivalmålandet.

Det lär finnas 20 vägar att välja mellan som korsar gränsen mellan Spanien och Frankrike i Pyrenéerna. Denna gång valde jag att passera över Col de Pourtalet. Ett vackert bergspass 1800 meter över havet.

Rio Gallego har dämts upp och bildar en kraftverksdamm i närheten av byn Formigal.

En picknick med vacker utsikt blev det!

Precis vid passet ligger skidanläggningen Formigal. Skidåkning upp till 2250 meters höjd. Byn Formigal ligger en liten bit därifr¨ån.

Gott om plats på skidparkeringen så här års!

Vägen vidare på den franska sidan slingrar sig ner genom en dalgång till staden Pau. Därifrån är det sedan cirka 20 mil slättland kvar till Bordeaux.

Santiago de Chile

Vår förra sydamerikaresa fick ju ett abrupt slut i mars 2020 när covid 19 tog över världen. Vi har längtat efter att kunna resa igen och nu är vi här – i Santiago de Chile!
Huvudstaden Santiago lockade inte alls oss sist då hög brottslighet, vilda demonstrationer och diverse varningar från personer som varit här avskräckte oss. Fick även nu en sista varning av en kvinna bredvid mig på flyget hit, en chilenska bosatt i just Santiago. Hon varnade för ”bad people” och menade att man ALLTID riskerar att bli rånad, var man än är i staden! Så det var med stor försiktighet vi klev in i sexmiljoners-staden!

Placa de Armas, egentligen en hel park men folket som var där var inte den typen som vill vara med på bild…

Vi bodde på Hotel Sommelier Boutique i ett bra område med massor av trevliga barer och matställen. Här stannade vi två nätter och gjorde som vi brukar i nya städer: googlar sevärdheter och börjar gå! Det som lockar oss mest är udda kvarter, det är en fröjd att bara promenera omkring och insupa atmosfären.

Nytt möter gammalt!

Cerro Sankta Lucia


Detta historiska monument, ett ”berg” på 620 möh låg granne med vårt hotell så vi knatade upp på toppen. 620 möh ja, men vi bodde vid foten av kullen så det var bara 69 höjdmeter kvar. Tur var väl det i den 30-gradiga värmen.

Främst är det utsikten som lockar!

Yungai och Barrio Brazil

Här var det inget hallabaloo på söndagar…
De som var ute var alla på Plaza Libertad de Prensa.

Barrio Italiano

Det är en gammal stadsdel som i början av 1900-talet samlade hantverkare från olika länder, många italienare slog rot här och utvecklade handeln. Längs huvudgatan, Avenida Italia, kryllar det av coola caféer, häftiga restauranger och marknader med hantverk. Gastronomi och design är i fokus här.

Mysiga kvarter att promenera runt i, iaf när vi var här en söndagsförmiddag!

Barrio Bellavista


Mellan Mapochoflodens norra strand och San Cristóbal-kullen, en kort promenad från vårt hotell fanns Barrio Bellavista. Även detta ett restaurangområde, lite kitschigare än Barrio Italiano.

Cerro San Cristóbal och poeten Pablo Nerudas hus lockar mycket folk hit, vi swishade förbi Nerudas hus och såg San Cristóbal, men utforskade inte dem vidare. Vi missade även det häftiga nattlivet här, vi missar för övrigt allt nattliv pga aldrig pigga under den delen av dygnet…

Pablo Nerudas hus
San Cristóbal-kullen

Bellavista var på 1500-talet ett område isolerat från staden, en by för urbefolkningen (inka och picunche med trälar och förtryck) som på 1800-talet, när man byggde en bro över Mapochofloden, utvecklades till ett välbärgat område .
Under de stora demonstrationerna/upploppen 2019-2020 då plundring och skadegörelse blev vardagsmat, drabbades stora delar av Bellavista.

Mercado Central
Jag älskar exotiska marknader i spännande länder. Men detta var ett antiklimax!

Byggnaden beskrivs som fantastisk med sina järnkonstruktioner från 1872, men det väl också allt!
Chorrillana ska man äta! En portion räcker mer än väl till två, så var det med all mat!
Det finns många fint målade husfasader, men ännu mer klotter! Klotter överallt!

Hundstatus: 0, dvs inte en enda herrelös hund att vara rädd för!

Can Picafort

Turistorten Can Picafort, som ligger mitt i Alcúdiabukten har vi inte passat på att besöka mer än på vintern när byn är öde och tom. Nu var det dags för årets upplaga av konstfestivalen Saladina så då fick det bli ett besök i turistsäsong också.

Fastän det bara är mitten på maj så väller turisterna in och passande nog är det en tidig värmebölja med över 30 graders värme. Det verkar finnas ett uppdämt behov av resande nu när i stort sett alla restriktioner är borta. Spanien har slopat munskyddstvånget överallt utom på bussar, taxi och inrikesflyg. Synd bara att covid inte är utrotad utan bara att det ger lite lättare symptom om man är immun eller vaccinerad…

Can Picafort är som så många andra turistorter på Mallorca en gammal fiskeby, som fram till 60-talet hade knappt 200 invånare. Nuförtiden bor här 4500 istället och säkert minst lite många turister i högsäsong.

Framför allt badvattnet är otroligt fint!

Vattentempen ligger runt 20 grader, så det är fortfarande kallt i vattnet 🙂

Men vi är inga storbadare, så vi satsade på lunch och konstjakt istället.

Festivalen har hållits varje år sedan 2016 (om det inte är pandemi…), så en del konstverk har varit med i några år.

Badmotiv är populärt. Men det är ju inte så konstigt på en plats som denna.

Förutom väggmålningar så fylls det på med skulpturer då och då av John Bennàssar.

Det går att skapa egen konst också med enkla medel. med en kaffesked till exempel.

Upp längs Rhônedalen

Bilresan norrut fortsatte upp längs Rhônedalen via den stora trafikproppen Autoroute du Soleil. Denna fredag var fransmännen framför allt på väg söderut för att fira helg eller semester. De 20 milen från Lyon i norr och Orange i söder var en mer eller mindre stillastående kö i tre filer. Vi däremot kunde köra ganska fritt åt ”vårt håll” och studera eländet på andra sidan mitträcket.

Nej, inte Autoroute du Soleil utan en trevlig liten sidoväg längs Rhône och vinodlingar.

Vi gjorde ett stopp i den gamla staden Orange. Den stora sevärdheten här är den romerska teatern. En imponerande byggnad som står kvar till stora delar efter 2000 år. Den används fortfarande för konserter och kan ta uppåt 7000 åskådare. Jag fick ta den kulturella rollen för dagen och gjorde ett besök.

Teaterns nästan 40 meter höga fondvägg till scenen dominerar staden fortfarande efter 2000 år.

Ytterligare en bit norrut längs floden i byn Tain-l’Hermitage odlas ett av de finare Côtes du Rhône-vinerna .

Byn Tain-l’Hermitage med vinkullarna i bakgrunden.

Det blev ett stopp för att framför allt beundra vinfälten på den kulle som anses vara bästa platsen för vinodling i vindistriktet Hermitage.

Lavedeln blommar vid denna tid på året och Camilla spanar ständigt efter fält att titta närmare på. Längs vägen dyker de plötsligt upp ibland, men det är inte giltigt skäl att stanna för det på en motorväg 🙂 . Men lavendel kan tydligen konkurrera med de ädla Syrah-druvorna på sina ställen längs mindre trafikerade vägar där det går att stanna.

Sen var det dags för ett endagsstopp för att utforska Lyon. Frankrikes tredje största stad, men ändå inte mer än en halv miljon invånare.

Jag har passerat Lyon på motorvägen genom staden flera gånger, så nu var det verkligen dags att besöka staden på riktigt. Tre saker som jag hittade i mitt letande efter vad som är sevärt i Lyon var väggmålningar, floderna och matkulturen.

I den trevliga stadsdelen Croix-Rousse finns en imponerande väggmålning som skapades för att göra något åt en otroligt ful fasad och för att hedra den tidigare befolkningen i området som till stor del jobbade som vävare och kallades Canuts.

Fasaden i ursprungsskick. Inte någon höjdare!

Croix-Rousse ligger på en kulle norr om centrum och är väl värd ett besök!.

Gentrifieringen har tydligen startat i Croix-Rousse. Här ett plakat med upprop att stoppa utvecklingen mot lägenhetspriser på 10 000 € per kvadrat.

På vägen dit var planen att gå förbi en romersk amfiteater, men den var inte precis vad vi tänkt oss.

Vad har hänt med denna romerska amfiteaterruin? En camping, en sorts konstinstallation, eller vad?

Påpassligt nog dök det upp ytterligare en väggmålning med Lyons historia och historiska personer som tema.

Senare på dagen blev det en tur till stadsdelen Les États-Unis där arkitekten Tony Garnier har prytt ett antal husgavlar, i ett lite slitet bostadsområde, med art-decó-väggmålningar.

Vi spanade inte bara efter konst. Vi ägnade några promenader åt Lyons floder också. Frankrikes näst längsta flod, Rhône flyter ihop med bifloden Saône mitt i centrum. Floderna är kantade av gamla vackra byggnader.

Husen på Presqu’île (halvön som ligger mellan floderna) Rhône och Saône)
Katedralen i gamla staden och basilikan på toppen av kullen Fourvière.

Sen var det det här med matkultur. Lyon är känt för att ha många fina gourmetrestauranger. Det är mycket sällan som vi väljer den typen av matställen och denna gång var inget undantag. Vi hamnade på restaurangen La Piazetta som hade en minst sagt underlig inställning till portionsstorlekar. Många gäster verkade chockade när maten serverades och de flesta bad om doggy bag när det var dags att gå (Frankrike lär ha en lag på att restauranger inte får slänga mat, så gästerna få rycka in och ta sitt ansvar 🙂 ). Vi fick också be om doggybag och lyckades sen inte ens äta upp resterna till lunch dagen efter…

Mitt i staden ligger det stora torget Bellecour. Här finns plats för stora aktiviteter och evenemang, men när det inte händer något speciellt så känns det mer som en öken.

Vår fortsatta tur från Lyon gick vidare norrut längs floden Saône och vindistriktet Bourgogne. Vi stannade till i det lilla vindistriktet Montrachet. Här produceras torra vita viner som är bland de dyraste i världen. Vi tittade på vinrankor och flaskor, det fick räcka och det var ju helt gratis!

Efter Bourgogne styrde vi kosan mot Colmar i Alsace för mer vinskådande!

Palma Street Art

Street Art Spotting är ett trevligt tidsfördriv varhelst man befinner sig.

I Palmas gamla stad finns fullt av byggnader och ytor som behöver lite färg och utsmyckning.

Efter många promenader och cykelturer på måfå i Palmas gränder har samlingen av gatukonst vuxit. En del tidigage fynd finns att hitta här: https://resmed.lundbergs.me/gatukonst/

En del byggnader i väldigt dåligt skick har piffats upp med målningar i väntan på rivning eller renovedring.

Fler och fler skapelser är Paste-ups eller Stencils, som inte målas helt och hållet på plats.

Ofta är gatukonsten ett välbehövligt lyft i allt det gråa och trista.

Varför inte en karta över området? Santa Catalina med ommejd pryder denna vägg.

Några gatumålare har blivit kända och anlitas av diverse butiker, hotell och andra som vill ha en fin utsmyckning, ute eller inne.

En jalusi till en italiensk restaurang. Blir man lite sugen på pasta eller?
Ett café drar till sig blickarna även när det är stängt.

En artist som blivit känd för sina målingar med minst sagt mycket färg (ja, så mycket så det rinner 🙂 ) är Carolina Adán Caro med Art is Life som kännetecken:

Till och med Pippi har förärats en målning vid en skola.
Fasaden till ett lägenhetshotell har fått lite färg.

Ett försök att spegla stämningen under pandemiåret 2020 finns att se i en liten oansenlig gränd i La Lonja:

En Valenciatur i coronatider

Resor måste planeras på ett lite annaorlunda sätt i dessa pandemitider. Även inom Spanien finns restriktioner och regler som ändrar sig från dag till dag. Resor är inte förbjudna utan till och med, under vissa omständigheter, uppmuntrade av myndigheterna i Spanien. Balearerna planerar till exempel rabatter för sina invånare som turistar inom regionen.

Turiaparken med vetenskapsmuseet i ena änden är ett ställe man bara måste stanna och fotografera vid!

Nu när det var höstlov planerade vi att besöka Valencia för att hälsa på Lovisa och Marcus. Att hälsa på familjen tänkte vi var ett gott skäl till resande. Vi hade också ett mindre flyttlass med bland annat vinterkläder att överlämna till dem.

Reseplanering i dessa tider kräver en del nya överväganden för att inte bli stoppade vid lands- eller regiongränser, fastna i karantäner eller att utsätta sig själv eller andra för smitta.

Vetenskapsmuseet…

Valencia och Balearerna var vid denna tidpunkt på gul smittnivå (enligt spansk klassificering) när övrig spanska regioner, utom kanarieöarna var röda. Smittan var dock på väg upp, som i princip hela Europa, och nya restriktioner var att vänta.

Jag tog färjan till Valencia i förväg. 8 timmar direkt från Palma. Camilla som jobbade någon dag till tog flyget. Det var precis i sista stund för två dagar senare stängde region Valencia gränserna för all in- och utresa. Väl på plats är det ingen risk att fastna eftersom hemresor till ens permanenta adress alltid är OK.

Mycket skrivande om regler, planering och sådant, men tyvärr är det vad som gäller i dessa tider.

Vi hälsade på Lovisa och Marcus i deras lägenhet som de bor i sedan en månad tillbaka i stadsdelen Camins al Grau i östra Valencia.

Lovisa och Marcus + kaninen Hemulen som flyttat med och hittat en favoritkruka att hålla till i.
Soluppgång från Lovisa och Marcus terrass.

Det blev flera långa promenader och elscooterturer i staden detta fina höstlov.

Valencias matkatedral, Mercat Central. Mat är ju viktigt i Spanien och en saluhall bör därför föräras en vacker lokal!

Jag försöker alltid hitta någon lite charmig/småruffig/hipp stadsdel att undersöka lite närmare. Denna gång blev till Cabañal, en stadsdel vid havet och stranden i Valencia.

Att strosa runt i nya städer och stadsdelar är bland det bästa som finns.

På 1800-talet var detta en fiskeby en bit utanför staden. Nu en mer och mer polulär plats att bo på, nära stad och strand.

I Cabañal är det långa raka gator som gäller. Längor med arbetarbaracker fanns här tidigare och stadsplanen fick anpassas till dem.

Många pampiga fasader, som troligen inte fanns i den gamla fiskebyn.

Valencia och speciellt Cabañal är känt för sina kalkelplatt-försedda fasader. En del annorlunda hus finns att beskåda!

En marionettteater klädd i klatschiga kalkelplattor!

Som sig bör i denna typ av områden så finns det en hel del gatukonst att beskåda. Så även i Cabañal.

Stranden vid Cabañal är gigantisk. Ingen risk för trängsel här ens i högsäsong.

Platja del Cabanyal.
Verifierad av MonsterInsights