Mittpunkten

Efter mycket letande hittade jag en skog att promenera i på den platta delen av Mallorca. I inlandet alltså. Det finns verkligen inte mycket av den varan eftersom mycket mark är privat. Utanför byn Lloret de Vistalegre finns den lilla skogen Sa Comuna som är ett naturreservat. Tydligen har det varit gemensam/kommunal mark sedan 1767.

Inte direkt någon jätteskog får man tillstå, men tillräcklig för en promenad med lite välbehövlig skugga så här på sensommaren.

Grönt och fint trots flera månader med nästan inget regn.

Ingen trängsel i skogen direkt, men två personer mötte vi i alla fall i dessa coronatider. Munskydd behövs inte så det är bara att insupa så mycket frisk luft det bara går.

Sa Comuna har också turen att ha en geografisk ”upplevelse”. Här finns Mallorcas geografiska mittpunkt. Fantastiskt att den finns just här och är tillgänglig för alla istället för att den råkat hamna på en motorväg eller på någons tomt 🙂 . En minnessten är rest på platsen så att man inte missar möjligheten att befinna sig på mittpunkten.

I skogen finns också en bronsåldersgrav, Sa Cova d’en Dainat, i form av en liten grotta med uthuggen ingång.

En gammal brunn finns här också. Säkerligen en viktig plats förr i tiden och kanske en anledning till att detta varit kommunal mark under flera hundra år.

En sväng in i Frankrike

Efter Asturien passade vi på att ta en tur till Bordeaux för att besöka Linus och Cyrielle i deras nya lägenhet.

Vi gjorde en utflykt till Atlantkusten och landtungan Cap Ferret. Ett välmående litet samhälle med mycket charm och många ostron! I havsviken Bassin d’Arcachon odlas det mängder av ostron och Cap Ferret är fylld av provsmakningsställen för ostron och en del andra skaldjur.

Ostronsorteringsverkstad och ostronodlingsnät.

Stor skillnad i tidvatten är viktigt för ostronodling, så Atlantkusten passar utmärkt. Ostronen tränas då i att öppna och stänga skalet när de är under respektive över vattenytan, vilket ger spänstiga ostron att äta!

Vid strandkanten ligger hela kvarter med gamla fiskestugor som nu blivit populära för dem som vill leva ett lite bohemiskt semesterliv.

Camilla hade en önskan att bli en van ostronätare och Cap Ferret är perfekta stället för att bli just det!

Ostron, räkor, Bulot (Valthornssnäcka), paté, lite medhavt tilltugg och vitt vin!
En ostronspecialist (Cyrielle) och en försiktig ostronätare (Linus).

Tack Cyrielle för en fin ostronguidning!

Det blev också en cykeltur runt i Bordeaux för att upptäcka lite av den ”högra stranden” av Garonne-floden. En del av Bordeaux som är på uppgång.

Över bron Pont de Pierre mot “andra sidan av Bordeaux”.

Här finns bland annat Darwin-området i stadsdelen La Bastide.

Gamla militärbaracker har omvandlats till ett kulturcentrum med konst, skatepark, butiker och restauranger.

Även gatukonsten hänger med i “det nya normala” efter Covid-utbrottet.

Vi tillbringade också en stund på Linus och Cyrielles balkong, med solnedgång över Bordeaux-kommunen Mérignac.

Efter Bordeaux styrde vi mot Barcelona för att ta färjan till Palma. På vägen gjorde vi ett stopp i den fina lilla byn Tarascon-sur-Ariège i Pyrenéerna.

En medeltida del av byn med gammal bebyggelse och rester av stadsmur ligger på en höjd. Nyare delar av byn ligger längs floden Ariège.

Vandring verkar var den vanligaste anledningen att komma hit. Det kanske det kan bli en annan gång 🙂 .

Hur vackert som helst längs floden Ariège!

Sista dagen på vår tur gick genom Katalonien, som tyvärr har ökande Corona-virusspridning, vilket gjorde att vi undvek stopp på vägen till färjan från Barcelona. Efter en natt på båten kom vi tillbaka till Palma i soluppgången.

Alarcón och Segovia

Efter Valencia styrde vi västerut. Ett lagom första kaffestopp var den lilla byn Alarcón mitt på den öde spanska högslätten.

En fästning med anor från morernas tid. Nu för tiden en by med ca 150 invånare.

En mycket speciell sevärdhet finns i kyrkan San Juan de Bautista. En konstnär, med namnet Jesús, fick 1994 möjlighet att göra väggmålningar i den nyrestaurerade kykan. Han målade i 8 år! Hela lokalen är täckt av fantastiska skapelser.

En häftig upplevelse speciellt som vi var helt ensamma i lokalen i dessa Corona-tider.

Även i byn var det lugnt, och folktomt. Enda livstecknet var ett gäng gubbar på byns kafé, men deras diskussioner hördes över halva byn.

En sevärdhet till hann vi med. En katt och musfight där musen avslutade med en flygande attack innan den försvann in under en dörr!

Målet för dagen var sedan Segovia för en övernattning på vägen till Asturien på Spaniens nordkust.
Segovia visade sig vara en fin liten stad med en lång historia, som startade med Kelterna före romartiden.

Mest känt är den romerska akvedukten som går rakt genom centrum för att sluta vid slottet. Första delen av vattenledningen från källan går under marken, sen 825 meter som akvedukt rakt över centrum i Segovia.

En fantastisk skapelse som har stått här i 2000 år! Byggd med granitblock och utan murbruk!

Många akveduktbilder blev det!

Man kan fundera på vad kommer att stå kvar om 2000 år av vår tids byggnadsverk.


Den gamla staden i Segovia är byggd på en kulle med flera fina gränder och torg.

Ett Plaza Mayor finns också, som i de flesta spanska städer.

Staden var full med folk. Uteserveringarna var fulla med framförallt ungdomar. Vi frågade till och med om det var nåt speciellt på gång, men det var bara en helt vanlig fredag fick vi veta. Kanske vi vant oss av med att se så mycket folk efter hemmakarantänstiden 🙂 .

Vi hittade i alla fall ett bord med utsikt över staden.

Nästa stopp Cudillero i Asturien!

Petra och Kaliforniens grundare

Söker man på Petra så dyker framförallt ett av världens 7 underverk upp. Men, nu handlar det om en tur på Mallorca till byn Petra. Som så många andra små samhällen på ön är det en egen kommun med knappt 3000 invånare.

Byn liknar många andra och det är svårt att minnas vilken som är vilken efter våra besök i säkert ett 20-tal små samhällen. Hus byggda av lokal sandsten är det som gäller. Det är väldigt sällan som fasaderna är målade.

Flera fina stenbelagda gator finns det i Petra, inte bara den vanliga asfalten med smala trottoarer.

Torget, eller torgen som det faktiskt är, är fulla med caféer och uteserveringar. Ganska folktomt så här mitt på dagen.

Mallorcas speciella Pa amb oli fick det bli på ett av alla torgkaféerna.

En sak är i alla fall unik med Petra och som gör att det kommer en del turister hit. En man vid namn Junípero Serra föddes här för drygt 300 år sedan. Han var franciskanermunk och grundade ett antal missionärsstationer i Kalifornien, från San Diego och Los Angeles till San Fransisco. Därför räknas han som Kaliforniens grundare.

I Petra finns ett litet museum i kvarteret där han växte upp. Stängt dock så här i Corona-tider.

En minnestavla över vad som var Junípero Serras födelseplats.

Junípero Serra är en historisk person som jag inte hade en aning om förrän jag läste på en del om Petra. Kanske inte den mest kände nu förtiden, men för 300 år sedan var han säkert Petras och Mallorcas mest kände och bereste person. Han uppmärksammades också för några år sedan då han blev helgonförklarad av påven 2015.

Det är en underlig slump att han nu plötsligt är med i all världens tidningar. Han har blivit en symbol för rasism och flera statyer av honom har rivits eller skändats först i San Fransisco, men nu också i Palma.

Junípers staty utanför Basilica San Francisco i Palma har också blivit skändad. Den står i alla fall kvar och har inte rivits som några av hans statyer i Kalifornien.

Jag har förstått det som att demonstranterna i USA anser att Amerikas urbefolkning hanterades grymt när kristendomen skulle spridas och därför ska hans statyer bort.

Cap de Formentor

Halvön Formentor ligger längst norrut på Mallorca. En smal 1,5 mil lång halvö som slutar vid fyren Far Formentor. Vi valde att åka hit just nu i turistfria nedtrappningstider för Coronan eftersom här normalt är väldigt trångt med folk på sommaren. Sedan något år är den enda vägen som går ut på halvön avstängd för biltrafik från juni till augusti. Bussar kör fram och tillbaka istället.  

Första stopp på vägen, efter några hårnålskurvor när man lämnat Port de Pollenca, är utsiktsplatsen Es Colomer. Här har vi stannat några gånger förr, så nu körde vi helt enkelt förbi.

En vintervy från utsiktsplatsen kan se så här maffig ut.

De två milen ut till udden och fyren var nästan helt fria från trafik, bara någon enstaka cyklist som säkert njöt av den öde vägen. Mitt i vintern kan det vara så, men det har nog inte hänt på sommaren sedan turismen startade.

Far de Formentor byggdes i mitten på 1800-talet. Då var det båt- eller åsnetransport över bergen som gällde. Nu är det lättare att ta sig fram och till och med möjligt att stanna var som helst för ett foto.

Lätt att hitta parkering var det 🙂

På vägen tillbaka blev det ett stopp vid den fina lilla stranden Platja de Formentor.

Stranden välkrattad och badvakten redo!

En högsäsongsdag är här troligen proppfullt på den lilla stranden. Nu var det ett riktigt paradis! Lite asienstrandkänsla över detta.

När badgästerna är borta passar getterna på!

På halvön finns några mer svårtillgängliga badvikar också. Vi hade spanat in Cala Murta, men gångvägen dit var tyvärr stängd och låst. I närheten ligger Cala Figuera (en av flera med samma namn på ön), som vi valde att bara studera på lite avstånd.

Äntligen dags för cykelturer i Palmas gamla stad igen!

Så här efter en lååång hemkarantänstid och stegvis nedtrappning till “det nya normala” längtar man verkligen efter att kunna ta några turer i Palmas gamla stad igen. Nu när det är möjligt passar jag på att dokumentera de två sista trettondelarna av gamla staden. De andra 11 stadsdelarna handlar det om här:

La Lonja-Borne, Puig de Sant Pere och Sant Nicolau

La Missió, Sant Jaume, Jaume III, Plaça dels Patins och El Mercat

Monti-Sion, La Calatrava och Sindicat

Nu handlar det om den äldsta kärnan av staden, stadsdelen kring katedralen som heter La Seu och stadsdelen kring rådhuset, som heter Cort.

Katedralen och det kungliga palatset Almundaina har fått de bästa platserna med utsikt mot havet.

Katedralen tål alltid att fotograferas. Dag, som natt, i alla väder!

Dessa vackra byggnader har tillägnats egna inlägg tidigare.

Vid Plaça de Cort ligger Palmas rådhus, en byggnad från 1600-talet.

Mitt på torget finns Olivera de Cort. Ett 600 år gammalt olivträd.

Inte någon logik i hur stammarna växer på de gamla olivträden!

Precis intill ligger det mycket charmiga torget Plaça de Santa Eulàlia. Kaféerna och barerna runt torget är riktigt mysiga. Nu med lite extra avstånd mellan borden. Två meters distansiering är det som gäller och det kommer troligen att hålla på ett bra tag till.

Färre bord så här i Coronatider, men också turistfritt!

Ett annat fint torg är Plaça d’En Coll. Här är det restauranger och uteserveringar som gäller. Fast, nu då få vågar sig ut på en tur kan det se riktigt folktomt ut!

Båda stadsdelarna La Seu och Cort består mest av trånga gator och gränder.

Här på Carrer de l’Almudaina finns en del av den gamla stadsmuren kvar, men anor från romartiden.

Det verkar mycket instängt och mörkt att bo här, men många hus har vackra innegårdar som små oaser i den trånga staden.

Min spanskskola, Estudio General Luliano, ligger precis bakom katadralen.

Trots de smala gatorna och brist på fri sikt mot husen, finns här den del vackra byggnader som tex Can Corbella som byggdes kring år 1900 i nymorisk stil. Lätt att missa dem när man går förbi.

Ett pampigt hus där Real Madrid-butiken hyser in sig.

Palau March ligger granne med kungliga palatset och byggdes under andra världskriget av Juan March en affärsman som var bland världens rikaste personer. Idag är byggnaden ett muséum med en del av Juan Marchs samlingar.

Bland annat ”julkrubbor” av det mer avancerade slaget.

I gränderna bakom katedralen finns en del udda små butiker och barer. Den mest udda av dem alla är nog den engelska bokhandeln. Första gången vi besökte stället förklarade engelsmannen som sköter stället att det var lite rörigt för han inte hade sorterat upp allt än. Men, så här ser hela butiken ut alltid. Mycket charmigt är det!

Atacama

Innan vi lämnade San Pedro hann vi i alla fall med några fantastiska turer ut i Atacamaöknen.

Precis utanför San Pedro ligger Valle de luna (måndalen). Ett område som påstås likna månens yta med sand, salt och berg i olika färger. En prototyp av marslandaren provades här för att likna de verkliga förhållanden som väntade.

Nej, det är inte snö, det är salt!

Området ska helst besökas på seneftermiddagen för att skuggorna ger extra effekt på landskapet.

Vi hade turen att hinna med ett besök här. Dagen efter stängdes alla parker och turistattraktioner i området pga coronaepidemin.

Folksamlingar skulle också undvikas vilket gjorde att restauranger antingen stängde eller minskade antal bord för att sprida gästerna mer. Det är första gången som detta sker någonsin i San Pedro. Alla turister försökte lämna området så fort som möjligt och hotellen stängde ett efter ett. Vi var till sist de enda gästerna på vårt hotell med 20 rum.

Hotel Jardin de Atacamas trädgård som vi till sist hade för oss själva.

De snabba och ganska tuffa restriktionerna gjordes när det fanns 4 konstaterade coronafall i regionen där San Pedro ligger med en halv miljon invånare.

Sista dagen i San Pedro tog vi en tur upp i bergen mot Paso de Jama (gränsen till Argentina). Detta är inte en park med inträde utan helt enkelt en tur upp i de fantastiska Anderna.

Vägen från San Pedro går snabbt uppför. Byn ligger på 2400 m.ö.h så det blir snabbt ordentligt högt. Vårt mål var Caldera la Pacana drygt 11 mil från San Pedro.

På vägen passerar man den imponerande Lincancabur-vulkanen. Toppen på nästan 6000 meter ligger på gränsen till Bolivia.

Lincancabur ser inte så hög ut när man redan är på 4000 meters höjd.

Efter 6-7 mil var vi uppe på 4 800 meters höjd och började känna oss lite konstiga pga den tunna luften. Lederna kändes sega och till och med bilen blev slöare att köra på grund av syrebristen… Vi funderade på att vända. Vägen gick inte bara upp till ett pass och ner igen utan det handlade om flera mils körning på en högplatå runt 4 500 meters höjd.

Som tur var vände vi inte utan nådde målet efter några stopp för att fotografera lamadjur och flamingos.

Otroligt att lamadjuren hittar tillräckligt med föda i dessa trakter.

Vi nådde till sist saltlagunerna i kalderan La Pacana. Förhoppningen var att få se lite större mängder flamingos, men bara några få skymtades på långt håll. Men, även utan flamingos var vyerna otroligt vackra.

Mot havet och Mejillones!

Efter gruvstaden Calama styrde vi mot havet! Havet hade vi inte sett sedan vi lämnade Mallorca så det kändes som att det var dags nu.

Från Calama till kusten är det cirka 15 mil på spikrak väg genom Atacamaöknen. Ett enda stopp blev det för att titta på utspridda stenar 🙂 .

Väl framme vid havet återstod 13 mil längs kusten. Öken möter hav. Underligt att inget regn bildas när det finns en enorm ocean precis bredvid.

Mejillones är en gammal industristad som så sakteliga försöker bli en turiststad också. Så mycket turister såg vi inte till så här på sensommaren. Det kändes som om det bara var vi två…

Nej, det är inte vi som solbadar, det är nog några lokala soldyrkare.

Staden började byggas i början av 1800-talet för att här var ett bra läge för guanobrytning. Att bryta fågelskit helt enkelt. Det var en viktig råvara för gödningsmedel och annat.

Att det fanns och säkert finns mycket av den varan förstår man om man besöker stränderna utanför staden.

Stranden i Hornitos var minst sagt full av fågelliv!

Även inne kring stranden i staden finns det en del djurliv (utöver alla hundar förstås).

Pelikaner, sjölejon som solar på badflotten och kalkongamar.

Att det var sensäsong och staden inte blivit turistmål ännu betydde att det inte var så lätt att hitta restauranger som var mer än ”ett hål i väggen” och de vi till sist hittade var i princip folktomma. Casino Municipal var öppen och där var vi ensamma och serverades gigantiska portioner.

Gigantisk mussla! Men det kan man ju förvänta sig i Mejillones (=musslor).

Tillgången på alkoholhaltiga drycker visade sig också vara något helt annat än i Argentina. Bara ett fåtal ställen serverade öl och vin och även butikerna verkade behöva speciella tillstånd så det fanns små ”systembolagsbutiker” på några ställen.

Mejillones är en ganska sliten stad i skuggan av de stora kraftverken, oljeraffinaderierna och hamnen.

Torget Plaza de Armas bodde vi bredvid. Det mesta i byn består av låga enkla byggnader.

Stadens strand och strandpromenad är fin, men inte så välbesökt.

Vi tog en tur till en utsiktspunkt och en strand några mil utanför stan, ute på en udde i havet.

Målen för turen verkade inte så spännande, men vägen dit var fantastiskt! Upp i bergen på en mycket fin väg som nästan kändes overklig bitvis.

Stranden var även den mycket fin. Bara några få tältare och badgäster hade hittat hit. Det var tur att det fanns några andra där när vi körde fast i sanden då vi skulle parkera vid vattnet!

Efter några dagar i Mejillones vände vi inåt landet och uppför bergen igen. På vägen fanns inte mycket mer än oändlig öken. Men, jag lyckades hitta en sevärdhet av det udda slaget ändå! Chacabuco är en övergiven stad mitt i öknen som för 100 år sedan var en storproducent av saltpeter. Allt dog snabbt ut när ämnet kunde framställas på annat sätt. 7000 personer bodde i samhället som övergavs och tilläts förfalla. Nu har en entusiast bosatt sig där och släpper in lite besökare som passarar förbi.

Nästa stopp: San Pedro de Atacama.

Mendozaviner

Mendoza är en stad, en provins i Argentina, men också ett vindistrikt. 2/3-delar av allt argentinskt vin produceras här.

Mendoza är delat i tre vinområden: Maipú, Luján och Valle de Uco. Alla tre ligger på en högslätt vid foten av Anderna. Väldigt platt så man kan inte tro att områdena ligger på runt 1000 meters höjd över havet.

Vårt besök visade sig vara väldigt vältajmat. Under en hel vecka pågick en festival för att fira att det är dags för årets vinskörd.

Är det vinfestival så är det!

Alla möjliga aktiviteter pågick och det fanns förstås ett vinprovningsområde med 50 bodegor (vingårdar) på plats. Inte alls seriöst och allvarligt. Mer med fokus på att ha trevligt och prova lite gott vin. Inte speciellt billigt för att vara i Argentina. 75 kr för att prova 6 enklare viner och 100 kr för 4 premiumviner.

Svårt med temperaturen på vin när det är typ 30 grader i luften.

Vi gjorde två turer ut i vinlandet. En cykeltur i utkanten av Mendoza till några bodegor och en biltur lite längre ut på landet.

Vår vincykeltur startade vid Mendozas spårvägs slutstation i stadsdelen och vinområdet Maipú. En mycket bra cykeluthyrare informerade om ett antal bodegor längs en lagom cykeltur.

Wine and Ride: ingen tvekan om varför man hyr cykel här!
Desquiciado = när man har mist kontrollen.

Vi valde 3 stycken som förbetalades till rabatterade priser för guidade turer med provning av vin eller bara för vinprovning. Priserna var cirka 30-40 kronor per ställe och då fick man prova 3-4 viner. Mycket trevligt och smidigt!

Ett stopp blev en sorts vinmuséum utan någon egen produktion. Ett udda ställe som heter Giol. Under början av 1900-talet var det Argentinas klart största producent av vin. En minst sagt industriell produktion med 300 stycken 10 000 liters jästunnor och en pipeline för vin till närmsta järnväg för att skeppa vin ut över världen.

Senare togs bodegan över av staten som drev den vidare utan att förändra något till 1980-talet. Då var allt så gammalt och omodernt så det fick bli ett muséum istället!

Många gamla tunnor står kvar obrukade på Giol. En paradtunna i fransk ek på 75 000 liter gick inte ner i vinkällaren så den fick vara kvar i värmen ovan jord.

Ett annat stopp på cykelturen var ett lite modernare ställe med vacker byggnad, modern utrustning och väldigt goda viner.

“Utsikt Anderna” betyder namnet och visst var utsikten fin (om än lite disigt denna varma dag).

Jästankar är inte alltid så vackra och gjorda av fransk ek. Betongbehållare är på återtåg och fungerar också bra, men är inte lika tilltalande utseendemässigt som tunnor…

Betongbehållare för att lagra vin på Vistandes vingård. Tankarna går inte direkt till vintillverkning dock…

Tre bodegor och några matstopp hann vi med på den nästan 3 mil långa cykelrundan på ibland ganska dåliga vägar.

Eftersom vi inte fick riktigt nog av vinprovningen per cykel tog vi en tur till med bil. Inte så smart att köra om man ska prova, så provandet fick Camilla ansvara för.

Denna tur gick till området Luján som ligger lite längre utanför Mendozas stad. Vi tänkte att det var lika lätt och bekvämt att stanna till på bodegor och be om en guidad tur eller provning, men så var det inte här. Stängda grindar och vakter som undrade om vi hade bokat.

Catena Zapata var stängt för reparationer, så vi fick nöja oss med en avståndssbild på den fina huvudbyggnaden.

Mendoza kan också stoltsera med sin egen ”champagne”. Vingården Chandon är en avknoppning till franska Moët & Chandon i Chapagnedistriktet, där var jag och provade champagne för 40 år sedan! Ränderna går aldrig ur.

Chandon àla Mendoza.

På Chandon i Mendoza görs espumantes (mousserande vin) av olika slag. Vi körde dit, men utan bokning kunde man inte göra så mycket. Vi fick i alla fall smaka på var sitt glas bubbel som tröst.

Efter att först blivit stoppade på den stora bodegan Terrazas de los Andes lyckades vi boka en tur lite senare på dagen.

Terrazas de los Andes, en vinfabrik av lite större mått med 3000 tunnor vin som väntar på att drickas upp 🙂 .

För att trösta oss för stängda och obokade bodegor gjorde vi ett stopp på vägen tillbaka i Maipú också. Bodegan CarinaE tillhör de mer bohemiska bodegorna där vi fick en trevlig provning i ägarnas kök med sovande hundar utspridda på golvet.

En av CarinaE’s “vinhundar” glufsade på övermogna druvor.

Malbec är den vanligaste röda druvan, som har blivit Argentinas paraddruva. Den kom från Frankrike från början, men är inte så vanlig där längre då den inte klarade några frostiga vintrar på 1950-talet.

Malbec, Malbec, Malbec, duger till Barca också tydligen.

Bristen på regn i Mendoza gör att vinodlarna är beroende av bevattning. Närheten till Anderna gör att det finns gott om vatten i floderna, som tas tillvara på olika sätt. Traditionella vinodlingar har kanalsystem som används för att ”översvämma” odlingarna då och då. Nyare odlingar har droppslangar och liknande istället.

Gammaldags översvämningsbevattning.

Mycket vatten till druvorna ger större skördar men sämre kvalitet och tvärtom. Trenden nu är att minska bevattningen och satsa mer på kvalitet istället. Vinerna blir alltså bättre om druvorna pinas av vattenbrist.

Ibland kommer inte det behövliga nederbörden som regn utan som hagel. Därför är många vinodligar i Mendoza försedda med nät som håller ihop rankorna i smala rader.

Från bördiga vindistrikt bär det nu av till öknen. Atacama nästa!

El Chaltén

Efter den lilla staden El Calafate körde vi en bit norrut längs Anderna. En bit av vägen är R40 som är en av världens längsta riksvägar. 500 mil från södra till norra Argentina. Vi skulle bara avverka några mil av dessa, men troligen återkommer vi om några mil till längre norrut lite senare.

Långa raka vägar och inget som stör utsikten. När vi närmade oss målet syns anledningen till att orten finns alls: berget Fitz Roy med några lika spetsiga grannberg.

Jag älskar serpentinvägar, men Patagoniens raka vägar är inte dumma heller!

En skön och lugn stämning råder i byn där de flesta är vandringsklädda back-packers och där seneftermiddagarna ägnas åt After Walk på någon pub med hantverksöl (lokal öl från byn kan man gissa). Mycket trevligt!

Åker man hit så är det vandringar upp i området kring Fitz Roy som gäller. Många välpreparerade vandringsleder för de flesta smaker.

Första dagen valde vi en cirka 4 timmar (tur och retur) lång vandring upp till fina utsiktsplatser mot Fitz Roy och till sjön Lago Capri.

En picknick vid sjökanten. Hur fint som helst!

Är man klätterproffs kan man ju fortsätta upp till toppen! Fitz Roy lär vara ett av världens svåraste berg att bestiga, trots ”bara” 3400 meters höjd. Blåsigt, ofta dimma och så är det ju väldigt brant 🙂 .

Nästa dag trappade vi ner lite på vandrandet med en tur på ca 3 timmar. Om första dagens vandring var väl skyltad, så var det sämre med starten på denna tur. Vi gissade på en stig som startade från byn för att nå en utsiktsplats mot bergen Cerro Torres och Cerro Solo, vilket som tur var blev helt rätt.

Lite molnigare denna gång, men ändå en fantastisk vy!

Cerro Solo ser ut som en perfekt skidbacke även så här på sensommaren.

Byn El Chaltén började byggas först 1985 då det tvistades om gränsdragningen mellan Argentina och Chile. Argentina började bygga en turistby och då blev det ju tydligt att detta var en del av Argentina.

Med bara 700 invånare och nog minst lika många turister är det ingen större ort, men mycket charmig med hus av alla de sorter.

Nybyggarandan kan lätt ses på vissa ställen. Först en tomt med en husvagn sen ett plåthus och sedan byggs det ett tegelhus!

När det var dags att vända tillbaka mot El Calafate insåg vi att det vore bra att tanka. Närmsta mack är 22 mil bort… Jo, det fanns ett tankställe i byn, men det ser inte ut som det brukar! Vi hade tur med kön som bara var några bilar lång. Kvällen före var det nog 20-25 bilar som skulle tanka från den enda pumpen.

Ingen vacker mack, men desto finare utsikt.

På vägen tillbaka till El Calafate var det djurspaning som gällde. Några fynd gjorde vi. Guanaco, som finns lite här och där längs vägarna, en pampasräv och en bälta!

Efter turen i Patagonien bär det av norrut till en estancia ute på Pampas.