Från Palma till Bordeaux

Léonores dop i Bordeaux var målet för en biltur från Palma till Bordeaux. Bilfärjor från Mallorca till fastlandet går alltid på dagen och tar många timmar. Kortaste båtturen och kortaste landvägen vidare på fastlandet går via Barcelona, så det fick det bli denna gång.

Efter ankomst till Barcelona blev första stopp staden Lleida. En ganska anonym stad vid foten av Pyrenéerna. Största sevärdheten är den stora borgen och katedralen på toppen av en klippa mitt i staden.

Castell de la Suda med tillhörande katedral.
Fin utsikt över Lleida från den lilla vaktkuren. Lite dåligt med säkerheten kan man tycka. Inga räcken här inte!

En promenad i gamla staden var lite av en besvikelse. Öde gator och drogförsäljare/missbrukare i nästan varje gathörn… En del fin gatukonst hittade vi i alla fall.

Sedan fortsatte vi turen över Pyrenéerna med ett fikastopp i medeltida byn Aínsa.

Otroligt så många gamla välbevarade byar det finns i Spanien och Aínsa är en av dem.

När franska gränsen passerats tänkte vi att ett bad i en bergssjö skulle vara trevligt. Vi gjorde en avstickare på krokiga vägar till sjön Orédon på knappt 2000 meters höjd.

Fins utsikt på vägen mot bergssjön och trevliga kurvor som GPSen guidade oss igenom.

Men detta torrår var det brist på vatten och sjön var nästan borta. En pricknick blev det, men inget bad för det var för lite vatten eller för att det var alldelses för kallt 🙂 .

En stor sjö är det, speciellt när den är fylld. Här ser man att jag är nere och kollar vattentempen.

GPSen ledde oss sedan av någon anledning på småvägar över passet La Hourquette d’Ancizan.

Det var tur för utsikten och de oändliga betesmarkerna var fantastiska.

Åsnorna var mest drivna i att tigga mat av turisterna.

Eftersom detta är Frankrike så dök det upp en ostbutik när man minst anade det. Så även här mitt i de öde betesmarkerna.

Närproducerat kan man tänka. Mitt bland kor, får och getter.

Nästa övernattning blev i byn Bagnères-de-Bigorre som vi har bott i tidigare. På något sätt har vi fastnat för denna lilla by i utkanten av Pyrenéerna. En kurort med anor från romartiden då de varma källorna var populära. Inget bad blev det här heller, men väl några promenader i byn.

Vi bodde på det lilla udda pensionatet Le Bearn. Det funkade fint trots språkförbistringar. Rejäla kaffekoppar till frukost var ett plus i kanten!

Efter Bagnères körde vi raka vägen till Bordeaux där släkten började samlas för Léonores dop.

Fikonfestival i Lloret

Festivaler och marknader finns det gott om på Mallorca. Vi har betat av ett antal vid det här laget. Denna gång var vårt mål en fikonfestival i den lilla byn Lloret de Vistalegre mitt på ön. Mallorcas geografiska mittpunkt ligger precis utanför byn och den har vi besökt tidigare (Mittpunkten).

Förra gången trodde vi knappt att det var någon by att tala om, men det skulle visa sig vara fel. Lloret är en riktigt fin liten by med en väldigt trevlig fikonfestival.

Huvudrollen hade förstås fikon. Tyvärr inte så många man kunde provsmaka naturella, men desto fler kakor och rätter med fikoninslag.

Fikonostpaj avnjuten på höbalarna som fungerade som bord.

En fikonutsättning med alla de olika fikonsorterna fanns på klostergården.

Alla fikonsorter finns tydligen i en svart och en vit variant. Här prydligt presenterat på ett antal pidestaler med all info man kan tänka sig.

Traditionell dans av folk i gammeldags folkdräkter fick man också på köpet.

Jättarna får också vara med och dansa! De finns lite överallt på ön och plockas fram vid högtidliga tillfällen.

Byn ligger på en kulle på det ganska platta inlandet. Så pass stora höjdskillnader så att byn har blivit utrustad med en hiss! Den verkar vara mest för besökare, för det är inte så många som bor på den sida av byn där hissen finns.

En cykeltur i Köpenhamn

Ett absolut måste på sommaren är en cykeltur i Köpenhamn. Det är smidigt att hoppa på tåget i Lund med cyklarna och sedan efter en halvtimme rulla av på någon station i Köpenhamn.

Nu var det inte riktigt så smidigt denna gång då det precis hänt en olycka på stationen i Lund och all trafik var stoppad i nästan två timmar.

Upptäckterna på rundan denna sommar blev häftiga bostadsområden, stadsbadplatser och innovativa gräddbullar.

Efter att ha krånglat oss ur ett överfullt tåg i Tårnby på Amager så siktade vi på 8tallet eller Åttan helt enkel. Ett bostadshus med speciell design.

Sen bar det vidare ut på fälten vid Kalvebod Fælled.

Utdikade våtmarker är typiskt för Amager, tills det byggs något nytt häftigt bostadsområde.

Danskarna är otroliga på det där lilla extra när det ska byggas hus. Hela området längs inre hamnen och gatan Islands brygge är riktigt häftigt.

Ja varför inte? En badstrand vid kanten av en hamnkanal mitt i centrala Köpenhamn!

Ett besök på street food-området Reffen längst ut i hamnområdet är aldrig fel. Perfekt cykelavstånd från centrum!

Mindre populärt med en plats i solen när det är uppåt 30 grader. Vi valde skugga, indiskt och ÖL!

Denna varma sommardag lockade ut mängder med köpenhamnare till ett bad i hamnen. Vi ville inte vara sämre och passade på att prova på för första gången i Köpenhamns centrum.

Friskt i vattnet var det. Det är vad man kallar det för när det är svinkallt, typ 18 grader…
Här gäller det att inte vingla eller stanna. Full fart gäller inte minst för att så många har elcykel.

Sen cyklade vi vidare genom stadsdelen Vesterbro och hittade av en slump en liten källarlokal med gräddbullar i alla dess former som specialitet. Eftersom detta är Danmark och här heter det flødebolle, så får det bli gräddbulle på svenska.

Valet föll på vit choklad och saltade nötter! Anker Chokolade heter stället.

Att Köpenhamn är en cykelstad visste vi, men denna gång var det helt galet med cyklister. Kör man inte ordentligt i sin fil, missar att göra tecken vid stopp eller sväng blir det kaos. En av broarna över Søerne från centrum ut till Norrebro lär vara den mest trafikerade. Cirka 40 000 cyklister per dag. Helt otroligt!

Sista stopp blev vinbaren Vinum Historia nära Torvehallerne, som serverade en ost- och skinkbricka som heter duga 🙂 .

Portvin

Är man i Porto kan man inte undgå att portvin är en av de stora ”sevärdheterna”. Alla portvinshusen ligger på rad längs floden Douros södra strand.

Här odlas inte druvorna och vinet produceras inte heller här. Men det är en bra plats att lagra portvin innan det ska skeppas vidare ut i världen eller drickas på plats.

Portvin är ”halvjäst” vin (cirka 6-7% alkohol) från Douro-regionen där jäsningen har avbrutits genom att sätta till druvsprit. Eftersom jästsvamparna inte konsumerat allt socker i druvmusten så är portvin mycket sött. Inte riktigt i min smak, men smaka måste man ju om man är i Porto. När spriten har tillsats så är portvin ofta kring 20% alkohol.

Sandeman, kanske det mest kända portvinshuset.

Portvin finns i alla vinfärger, rött, vitt och rosé. Rött portvin är antingen ruby eller tawny beroende på om det har lagrats på ståltank (ruby) eller ekfat (tawny). Sen finns flera olika typer beroende på lagring och blandning mellan årgångar. Eftersom det är hög alkoholhalt så kan det lagras mycket länge.

Alla portvinshusen tar emot besökare och har alla möjliga guidade visningar, förstås med provsmakning på slutet. Jag valde Burmester.

Det låter tyskt och det är det också. Två tyskar startade detta portvinshus 1750.  Först en kort rundvandring sedan serverades det en vit och en ruby port. SÖTT som sagt…

Jag hittar alltid en anledning att hyra bil när vi är på semester och denna gång blev det en tur längs Douro-floden. Centrum för portvinsdruvodlingarna ligger 10-15 mil upp längs floden från Porto.

Vackert är det längs Douro! Här i närheten av byn Mesão Frio.

Douro är världens äldsta reglerade vindistrikt. I mitten på 1700-talet bestämdes regler och gränser för Dourovinerna.

En utsiktsplats med vinfält så långt ögat kan nå.

Vinodlingarna klättrar på flodbankarna så det är inte läge för någon maskinplockning av druvor direkt.

Alla druvor som odlas i Douro blir inte portvin. Ungefär hälften blir vanligt vin av det enklare slaget, typ bordsviner.

Små vingårdar, ”quintas”, klamrar sig fast på bergssidan.

Väl tillbaka i Porto så fick det till sist bli ett besök på den mycket upphaussade bokhandeln Livraria Lello. Rankad som en av de vackraste bokhandlarna i världen, men det stora turisttrycket beror troligen på att J.K. Rowling påstås ha inspirerats av lokalen när hon bodde i Porto och började skriva Harry Potter böckerna.

Absolut. En bokhandel som platsar bland världens vackraste.
Fullt med besökare, men försäljningen är nog obefintlig. Det är foton man vill ha med sig inte böcker.
Utanför bokhandeln köade folk i hettan. Alternativen var att stå där och vänta i 45-50 minuter eller betala 5€ för att gå före. Jag valde att betala…

Bordeaux Fête Le Vin

Till Bordeaux åkte vi för att vi ville träffa barnbarnet Léonore igen, nu nästan tre månader gammal. Ja, för att träffa Linus och Cyrielle också förstås.

Men utan att ha koll på det så var denna midsommarhelg också tiden för vinfestivalen Fête Le Vin, som hålls vartannat år. Nu var det dessutom fyra år sedan förra gången då covid har satt stopp för festivaler av alla de slag.

Efter att ha besökt några vinfestivaler på andra platser i världen hade vi en tanke om hur det skulle se ut, men det här är ju en vinmetropol av stora mått så detta var något helt annat.

Bordeaux’s olika vinområden hade var sin ”paviljong” där deras olika viner kunde provas. Dessa var utspridda längs floden Garonne’s ”strandpromenad”. Totalt cirka 1,5 km från start till slut. Gott om plats för alla besökare och det behövdes. 35 000 besökare de tre första dagarna.

Efter att ha betalat för ett ”klippkort” med upp till 11 provsmakningar så får man ett glas att bära med sig, Sedan är det bara att välja var man ska börja.

Médoc-området. Här finns flera av de allra finaste bordeauxvinerna ifrån Margeaux och Pauillac. Toppvinerna delas inte ut här dock, men gott var det ändå.

Paviljongen med viner från Saint-Émilion, Pomerol och Fronsac var min favorit.

En utställning av gamla skepp var igång samtidigt inne på området, med några fina segelskutor.

När man var nöjd med provandet kunde man sedan besöka alkotesthuset för att se om man var nykter eller ej.

Vi hade delat upp provandet på två dagar, så efter 5 små provningsransoner hade vi bara nått upp till halva den franska ”nybörjargränsen” (de som haft körkort mindre än 1 år) på 0,2 promille. Erfarna förare få ha upp till 0,5 promille…

Léonore var med på båda dagarnas festivalbesök, men sov bort nästan hela tiden 🙂

Can Picafort

Turistorten Can Picafort, som ligger mitt i Alcúdiabukten har vi inte passat på att besöka mer än på vintern när byn är öde och tom. Nu var det dags för årets upplaga av konstfestivalen Saladina så då fick det bli ett besök i turistsäsong också.

Fastän det bara är mitten på maj så väller turisterna in och passande nog är det en tidig värmebölja med över 30 graders värme. Det verkar finnas ett uppdämt behov av resande nu när i stort sett alla restriktioner är borta. Spanien har slopat munskyddstvånget överallt utom på bussar, taxi och inrikesflyg. Synd bara att covid inte är utrotad utan bara att det ger lite lättare symptom om man är immun eller vaccinerad…

Can Picafort är som så många andra turistorter på Mallorca en gammal fiskeby, som fram till 60-talet hade knappt 200 invånare. Nuförtiden bor här 4500 istället och säkert minst lite många turister i högsäsong.

Framför allt badvattnet är otroligt fint!

Vattentempen ligger runt 20 grader, så det är fortfarande kallt i vattnet 🙂

Men vi är inga storbadare, så vi satsade på lunch och konstjakt istället.

Festivalen har hållits varje år sedan 2016 (om det inte är pandemi…), så en del konstverk har varit med i några år.

Badmotiv är populärt. Men det är ju inte så konstigt på en plats som denna.

Förutom väggmålningar så fylls det på med skulpturer då och då av John Bennàssar.

Det går att skapa egen konst också med enkla medel. med en kaffesked till exempel.

Rioja

En tur i vindistriktet Rioja har vi funderat på i många år (ja för att inte säga decennier) och nu blev det av som ett stopp på vägen till Bordeaux där vi skulle träffa Léonore, första barnbarnet, för första gången!

Vi tog flyget till Bilbao och sedan bil därifrån de ca 15 milen till hjärtat av vindistriktet Rioja, som delvis ligger i den spanska regionen Rioja men också i regionerna Baskien och Navarra. Den gemensamma nämnaren är floden Ebro och den dalgång som passar så bra för vinodling.

Två städer anser sig båda vara huvudstäder i Rioja: Logroño och Haro. Vi valde att bo i Logroño, vilket var ett bra val. En stad med 125 000 invånare och säkert lika många platser på uteserveringarna! Vi kom hit på långfredagen och väntade oss att det mesta skulle vara stängt och öde denna stora sorgedag. Men, absolut inte, det fullkomligen kryllade av folk och uteserveringarna var överfulla.

Gågatan Bretón de los Herreros med massor av uteserveringar.
Vad drickar då Riojaborna så här en långfredag? Jo, Gin Tonic förstås! Och vi ville inte vara sämre.

När det gäller mat så är det framför allt pintxos som gäller. Pintxos är en baskisk specialitet och från Logroño till baskiska gränsen är det bara några kilometer, så även här är utbudet stort. En typisk pintxos är någon typ av pålägg på en liten brödbit ofta med en pinne som håller ihop det hela.

Pintxos, vin och en liten ostbricka!

Pintxos ska, om man får dra en egen slutsats, ätas i smala gränder där barerna ligger tätt och ståborden tar upp nästan halva gatans bredd. Mest populära gränderna i Logroño är Calle del Laurel för partyfolket och Calle san Juan för det mer ”seriösa” klientelet.

Att staden var så full med folk berodde nog på att en del väntade på att de sedvanliga påskprocessionerna skulle starta. Ett extra sug detta år kan man tänka efter två missade år på grund av pandemirestriktioner.

Traditionsenliga påskprocessionskläder. Här i lila variant.

Gamla staden i Logroño bjuder på många fina gator och torg. Helt enkelt ett trevligt ställe att utgå ifrån om man ska utforska Riojas viner och vingårdar.

Plaza del Mercado
Plaza San Agustin. Lite glest med uteserveringar, trots ett fint litet torg 🙂 .

Men, det är ju vin som är det stora dragplåstret i Rioja. Det lär finnas 600 bodegor att välja bland. Vi valde några stycken för att besöka eller handla lite vin. Några för att det är välkända viner, andra för att de är kända för sina byggnader, eller både och.

Bodegan Marqués de Riscal i byn Elciego har satsat på ett eget hotell för att kunna ta hand om vinbesökarna. Här har arkitekterna tagit ut svängarna ordentligt!
Bodegan Ysios!

Vinstockarna var ganska nakna vid denna tid på året. Bara några minimala blad började titta fram. Desto större möjlighet då att studera den så viktiga jordmånen 🙂 . Lera är det som gäller i detta vindistrikt, vilket tydligen passar bra under Riojas långa heta somrar.

Några mil från Logroño ligger Haro. Den andra av Riojas ”huvudstäder”. Ett litet samhälle på en kulle mitt bland vinodlingarna. Här finns ett antal kända bodegor som praktiskt taget ligger vägg i vägg med varandra.

Utsikt från Haro över ett antal bodegor. Bland annat Muga med sitt torn och Roda som syns i fjärran.

Ett mer seriöst vingårdsbesök valde vi att göra på Bodegan Franco Españolas. Perfekt placerat inom gångavstånd från vårt hotell, vilket är praktiskt när det ingår vinprovning i besöket. En 45-minuters guidning blev till 75 minuter i de kyliga vinlagringsrummen… På spanska fick vi lära oss allt om vinlöss, vintrampning, ektunnornas kemi, mm…… Men till sist det viktigaste att prova deras VIN!

Ingen stadstur utan att studera gatukonst! Även denna stad levererade fina konstverk av skiftande slag.

Pilgrimsleden Camino de Santiago leder igenom Logroño och denne man har samlat sina pilgrimsstämplar på lite annorlunda sätt.

Vi hann också med en tur längs Ebro på stadscyklarna i Logroño.

Vackra parkområden längs Ebro och bifloder.

Vi bodde på Hotel FG (lite tråkigt namn, men ett bra hotell), granne med ett antal storkfamiljer och utsikt över de vackra broarna över Ebro.

Utsikt från hotellet över den gamla stenbron.
Den gamla järnbron från 1800-talet. Byggdes i rekordfart när den gamla stenbron rasade och många människor dog.
Storkar klarar tydligen av att bo ”vägg i vägg” med varandra.

Fyra calas vid Cala d’Or

Det finns många calas (vikar) runt Mallorca, det har vi förstått sedan länge. Men, hur många är det egentligen? Nu har jag hittat en lista med 332 calas runt Mallorcas kust. Otroligt! Det är ju en ö som bara är något större än Gotland… Det betyder också att det finns många calas kvar att besöka för oss. En gissning är att vi betat av kanske 30-40 stycken men det är svårt att hålla räkningen.

Målet för dagens promenad var att besöka några nya calas, närmare bestämt vid Cala d’Or på Mallorcas östkust. Det finns dock ingen vik som heter Cala d’Or. Det är istället namnet på en turistort belägen vid ett antal fina små vikar, men med andra namn. Byn började byggas på 30-talet av en arkitekt från Ibiza. Bebyggelsen består framförallt av vita hus som är typiska för medelhavet, men inte så vanliga på Mallorca. Så här mitt i vintern så är de flesta semesterbyar väldigt öde och så också Cala d’Or.

Huvudgatan i Cala d’Or. Ingen trängsel så här års!

Vi startade vår promenad vid Caló des Corral och betade av ett par vikar till innan byn tog slut.

Caló des Corral ser nog inte så här folktom ut i högsäsong…
Cala Ferrera
Cala Serena

Sen tog den branta klippkusten vid, som är typisk för Mallorcas östsida.

Klippkusten är högre än den ser ut på bild. Skulle gissa att det är ett stup på kanske 30-40 meter ner till vattnet.

Sista biten till stranden Cala Mitjana, som var vårt mål, verkade inte framkomlig. Ett stort hus med trädgård låg väldigt nära klippkanten och en hund vaktade tomten såg det ut som.

Vi valde att inte utmana ödet utan svängde tillbaka genom kustvegetationen. Det var kanske inte bästa vägen, men vi kom tillbaka där vi startade i alla fall.

Väl tillbaka i det öde Cala d’Or var vi inställda på att behöva köra någon annanstans för att få lite lunch, men då uppenbarade sig en park med ett typisk spanskt lunchställe, där det dessutom satt folk på uteserveringen. Fantasktisk tur!

Minisemester i Alcudia

Till Alcudia åker man vanligtvis på chartersemester. I alla fall till Port d’Alcudia där stranden och alla hotellen ligger. Eftersom det var långhelg med ledig måndag för att fira spanska konstitutionen valde vi att ta en natt i gamla Alcudia som ligger en bit bort från havet, men som är en riktigt fin liten by innanför en medeltida ringmur.

Vi har bloggat om Alcudia tidigare (Ett ”vintrigt” Alcudia), men det är väl värt flera besök. Speciellt i lågsäsong och att kunna stanna över natten och se lite av det lokala kvällslivet också.

Vi inledde med en promenad till kustbyn Alcanada med anor ifrån både romartiden och morerna. Nuförtiden är det en semesterby, med en liten strand och en golfbana.

På strandpromenaden i Alcanada råder ett stort lugn. De som bor här året om har det väldigt stillsamt så här i december månad.
Cala Poncet är öde och tom.

Ett gammalt vakttorn finns kvar som påminnelse om att det inte bara är ett nyanlagt samhälle.

På vägen passerade vi ”semesterAlcudia” för en lunch i solen. En vältajmad paus denna annars väldigt regniga höst på Mallorca.

Vinskådning är en ädel konst!

Alcudia gamla stad ligger som de flesta gamla samhällen på Mallorca en bit från kusten för att man skulle kunna skydda sig från angrepp från havet. Och om inte det räckte så byggdes en ringmur runt det lilla samhället. Muren är fortfarande kvar till stora delar efter alla hundratal år som gått.

En julprydd huvudport in till Alcudia gamla stad.

De smala gränderna var nästan helt folktomma denna decemberhelg. Hade det varit på sommaren skulle det varit tjockt med turister större delen av dygnet.

Vi bodde i ett lite udda hotellrum en våning upp på en innegård. Helt ensamma kändes det som, men hade det varit säsong hade det nog varit full fart eftersom innergården hyser en grillrestaurang. Så här årsvar den helt stängd.

Vårt charmiga rum på andra våningen på Can Simó Petit Hotel.

Några promenader i gränderna blev det, inte minst för att njuta av folktomheten.

En skuggselfie från ringmuren 🙂 .

Salt d’es Freu + Caimari – vattenfall och olivfestival

Efter två veckor med uselt väder och regn mer eller mindre varje dag kändes det som en bra idé att besöka ett vattenfall och hoppas på att det denna gång skulle vara vatten i fallet. Två gånger tidigare har vi tagit oss dit men inte sett en droppe vatten.

Mellan byarna Orient och Bunyola rinner bäcken Torrent d’Orient. Torrent är ju ett passande namn på vattendrag i dessa trakter eftersom de oftast är just torra 🙂 .

Väl framme vid fallet Salt d’es Freu insåg vi och andra vandrare att det inte bara var vatten i själva fallet utan också på vägen dit. Om man inte var utrustad med höga stövlar eller ville blöta ner skorna så fick det bli att vada över barfota.

Det är inte bara vanliga nyfikna som söker sig hit utan också sportare som går, klättrar och hoppar lite överallt.

Vacker natur är det och det var tydligen inte bara vandrare och sportare som tagits sig hit.

Tänk att det finns skogsrå på Mallorca också!

Bara att få se grön och frodig mossa känns lite exotiskt och vackert.

Efter vattenfallet körde vi vidare längs Tramuntanabergen till byn Caimari som är känt för oliver och olivolja. Just denna helg så var det den årliga olivfestivalen Feria de s’Oliva. Den firas i slutet av november, mitt i olivernas skördetid.

Det finns tydligen hundratals olika sorters oliver att välja mellan, alla med sin speciella karaktär. Det räcker alltså inte att veta att det finns gröna och svarta oliver…

Fina små gränder i Caimari! Och tröttnar man på oliverna kan man ju ta en drink i nåt marknadsstånd!