Vår lilla lya i Bordeaux

Det har blivit ett antal turer till Bordeaux på senaste tid. Léonore, Linus, Cyrielle, Cyrielles släkt och den fina staden Bordeaux är ju anledningen.

Place de la Bourse, sol och vindstilla. Det blev inte mycket av den varan i oktober när vi var där senast för att fixa med en lägenhet.
Utsikten från köker i förra Airbnb-lägenheten…

Vi har provat olika Airbnb varje gång vi varit där och en del har varit OK medan andra har haft sina egenheter som att sakna fönster eller en deprimerande utsikt när sådan finns. Dessutom har några inte varit bokningsbara nästa gång och vi fick leta efter något nytt. Därför kom vi fram till idén att skaffa en egen liten lägenhet istället. Ett boende till kan väl inte vara fel 🙂 . Vi gjorde slag i saken och tittade på några lägenheter i våras/somras.

I juni så tittade vi på en liten lägenhet på Rue de Pessac ganska centralt i Bordeaux. Lägenheten var inte utlagd på nätet ännu och det fanns inte några bilder, men vi fastnade för den efter bara en kort titt. 40 m2, helt omöblerad på visningen och i ett hyfsat skick för att vara i ett cirka 15 år gammalt hus. Någon dag efter lämnade vi Bordeaux och fick ta hjälp av Cyrielle att diskutera med mäklaren om att lämna ett bud.

Utsikt från vardagsrummet. Ett plus i kanten för den!

I franskrike fungerar budgivning helt annorlunda än i Sverge.  Säljaren har satt ett utgångspris och sedan lägger en tänkt köpare ett bud som typisk är 5-10% under detta. Om någon annan sedan lägger ett bättre bud kan man inte ändra sig och höja. Låter konstigt för en svensk, men det blir som en dold budgivning där buden bara är kända av säljaren. Säljaren kan sedan säga ja eller nej till detta och om det bara finns en budgivare så kan man diskutera priset med säljaren och då finns alltså möjligheten att höja.

Det var spännande att vänta och se om vi tänkt rätt med budet. I vårt fall fanns inga andra budgivare och vi fick gå upp någon procent innan säljaren accepterade efter sådär en månads väntan.

Rue de Pessac och vårt hus till vänster. En typisk Bordeauxgata med låga gathus och en del nyare byggen här och där.

När vi hade kommit så långt väntade en ganska lång process där en notarie ska vara inblandad för att skriva det slutliga kontraktet. Det tog cirka två månader till. I början av oktober var det så dags för kontaktsmöte och få nycklarna. Inför detta fick vi reda på att notarien enligt lag ska vara säker på att köparen och säljaren förstår språket i kontraktet. Det var på gränsen att vi behövde betala en översättning av hela kontraktet och det är då inte 3-4 sidor som vi tänker utan 20-30 sidor… Det slutade med att betala en översättare som tolkade hela kontraktsmötet. En proffsig insats var det i alla fall. Camilla kunde inte vara med på mötet på grund av jobb, men det löstes i sista stund av att signera en digital fullmakt.

Så fick vi då nycklarna och tänkte flytta in direkt med en madrass på golvet som enda möbel. Men, elen var avstängd så det var ingen bra idé. Cyrielle fick rycka in och ordna abonnemang till dagen efter. En hel del hjälp behövde vi med allt som behövde fixas och bokas. Franskkunskaperna behöver friskas upp så att vi klarar oss bättre själva, det är bara så.

Nu väntade utmaningen att fylla denna tomma lägenhet med nödvändigt innehåll. Det återkommer vi till!

Palma till Bordeaux

Färjan från Palma till Barcelona passerar sydvästhörnet på Mallorca och ön Dragonera.

Sträckan Palma till Bordeaux har vi kört några gånger via olika vägar. På sträckan passeras Pyrenéerna med alla sina vackra vyer, bergspass, städer och byar. Denna gång körde jag själv för att bilen och diverse saker skulle fraktas till Bordeaux och användas när vår lilla lägenhet ska inredas.

Jag gjorde ett stopp på vägen i den lilla byn Penelles, som är känd för sin gatukonst eller snarare muralmålningar.

För några år sedan startades en gatukonstfestival där för att ge lite nytt liv åt byn som höll på att avfolkas. Sedan dess har det hållits sju festivaler och gatukonsten är kvar över allt i byn.

Torget mitt i byn med lite traktorkonst och bara två kvarter därifrån den sista husraden innan åkrarna.

Otroligt mycket gatukonst för att vara en by med bara 500 invånare!

Inte många bybor och definitivt inga turister mer än jag som är ute denna tidiga morgon.
En bio finns det tydligen, med lämpliga konstverk på fasaden.
Känsla av uteservering hela året runt på denna bar.
Även på väg från Penelles dök det upp några lador som också fått hänga med på festivalmålandet.

Det lär finnas 20 vägar att välja mellan som korsar gränsen mellan Spanien och Frankrike i Pyrenéerna. Denna gång valde jag att passera över Col de Pourtalet. Ett vackert bergspass 1800 meter över havet.

Rio Gallego har dämts upp och bildar en kraftverksdamm i närheten av byn Formigal.

En picknick med vacker utsikt blev det!

Precis vid passet ligger skidanläggningen Formigal. Skidåkning upp till 2250 meters höjd. Byn Formigal ligger en liten bit därifr¨ån.

Gott om plats på skidparkeringen så här års!

Vägen vidare på den franska sidan slingrar sig ner genom en dalgång till staden Pau. Därifrån är det sedan cirka 20 mil slättland kvar till Bordeaux.

Caló d’en Monjo

Nu var det riktigt länge sedan något hände på denna blogg. Delvis på grund av att vi just nu inte riktigt vet var vi bor och vad som är en resa värd ett inlägg.

Jag tog i alla fall en tur till Palma när hösten precis kommit till Lund. Runt medelhavet släpper inte sommarvädret taget detta år med värmerekord som staplas på varandra. Uppåt 30 grader varje dag.

Jag passade på att besöka ytterligare en ”cala” på Mallorca. Det lär finnas ett par hundra små vikar runt denna ö.

I utkanten av turistorten Peguera finns ett strövområde på en halvö med några fina små badvikar.

Stigar överallt i området runt Cala d’en Monjo.

Området är inte så stort så det handlar om en enkel promenad att ta sig från parkeringen till Caló d’en Monjo, munkviken alltså.

Ingen stor badvik, men vackert och det är nästan så att man vill ta ett dopp.

Härnäst blev det att packa bilen och köra till Bordeaux där vi skaffat en liten lägenhet. Vi återkommer om detta!

Arles

Det verkar inte ta slut på charmiga städer och byar längs vår tur i Spanien och Frankrike. Nu när vi vänt tillbaka hem igen så var sträckan Annecy-Barcelona (där färjan till Palma går) lite onödigt lång. Så en övernattning i Arles i Provence fick det bli.

Två kända saker i Arles är romerska lämningar och att konstnären Van Gogh bodde här en tid och flera av hans verk har lokala motiv som går att beskåda än idag.

Van Gogh’s målning Trottoarkaféet. Motivet finns kvar än idag och heter numera Café Van Gogh.

Den stora behållningen av Arles var att promenera omkring i alla de fina gatorna och gränderna.

En hörna av Place Voltaire med den trevliga restaurangen Crok’ Panda som vi åt på. Inte särskild provencalskt, men mycket gott!

Hela centrala Arles och speciellt gatorna väster om Rue Gambetta är riktigt pittoreska och ofta fulla av blommor och grönt.

Mycket mer provencalskt än så här blir nog inte ett kvartersbageri.

Under romartiden var detta en betydande stad. I centrum finns både en amfiteater för gladiatorspel, som på sin tid rymde 25 000 åskådare och intill finns en teater för skådespel. Två viktiga inslag i den romerska kulturen. Nuförtiden känns det väldigt överdimensionerat för den lilla staden som idag har cirka 50 000 invånare.

Den romerska amfiteatern är välbehållen och används fortfarande för olika evenemang.

Annecy

Eftersom vi har vänner i Schweiz som vi gärna ville träffa så kom idén upp att träffas någonstans ”på vägen” mellan Palma och Luzern. Jag hade för mig att Annecy låg lämpligt till och skulle vara en fin stad vid foten av alperna, vid en sjö och med flod och kanaler som korsar centrala staden, så därför var förslaget att träffas just här och så blev det.

Staden visade sig vara överfull med turister fastän det är långt före den riktiga turistsäsongen. Anledningen visade sig vara att den årliga filmfestivalen för animerad film gick av stapeln just denna tid.

Att strosa runt i den gamla staden och beundra de fina husen och gränderna är ett måste.

Det är ett måste att stanna varje gång på bron Pont Perrière och fotografera palatset, Le Palais de I’Île, mitt i floden Thiou.

Det är alla kanalerna som gör Annecy så charmigt. Dessa har byggts och byggts ut under många århundraden för att sprida sjövattnet till hus och fabriker och troligen också för att de är vackra.

Vid kanten av Annecysjön ligger parken Jardins de l’Europé. Här finns en liten bro med namnet Pont Des Amours, kärlekens bro.

Bron Pont Des Amours är inte något speciellt, men utsikten är fin!

Längs sjön flockas uthyrare av alla möjliga sjöfarkoster. Till allas förvåning slog vi till på att ta en tur med en motorbåt! En svag utombordare gör att det går att köra på egen hand.

Full koncentration på att inte köra in på fel ställen och få böter av sjöpolisen 🙂
Annecy-sjön i all sin prakt.

Tar man landvägen runt sjön blir det ca 4 mil. Vi funderade på att cykla en bit i alla fall, men i stekande sol var det bättre med en biltur runt sjön 🙂 . Dessutom visste vi att i andra änden av sjön fanns en landningsplats för paragliding, som vi ville se.

Söndagar är en marknadsdag i Annecys centrum med fokus på matvaror. Ost finns det förstås (vi är ju i Frankrike!). Tyvärr var det inte läge att köpa några färskvaror och transportera hem i flera dagar.

Santillana del Mar

På vår tur längs Spaniens väst- och nordkust hade vi nu kommit till Kantabrien och byn Santillana del Mar. Detta var egentligen bara ett andraalternativ som stopp på vägen från Galicien till Bordeaux. Något ställe uppe i bergen kring Picos de Europa var huvudmålet, men där fanns inte mycket att välja på när det gällde boende vi denna tid på året. Det skulle visa sig vara ett mycket bra ”andrahandsval”. En väldigt charmig by!

Santillana del Mar sägs vara de tre lögnernas by. Det finns inget heligt här (Santi), det är inte ett platt landskap (llana som i ”platt”) och byn ligger inte vid havet (del Mar). Men det skulle visa sig vara en riktigt vacker by med kullerstensgator och många fina gamla hus.

Redan på 800-talet fanns klostret Santa Juliana här och på 1100-talet byggdes klosterkyrkan med samma namn. Detta ledde till att platsen blev populär och herrgårdar och palats byggdes i närheten.

En del av de vackra husen byggdes av återvändare från Amerika under 1500-talet som hade samlat på sig rikedomar och kunde bygga pampiga hus.

Byn ligger också på Jacobsleden (förstås, den går ju ”överallt”) och en promenad västerut från byn är populärt bland pilgrimerna. Jag tog en promenad till den lilla grannbyn El Arroyo. På vägenfrån byn var man på väg åt samma håll som vandrarna, men att vända tillbaka blev ju fel. Går någon både fram och tillbaka längs El Camino??

Vackra gröna kullar på vägen mot den lilla byn Arroyo.

Runt byn finns flera grottor som varit bebodda i årtusenden. Mest känd är Altamira-grottan med grottmålningar där de äldsta anses vara 36000 år gamla! Grottan kan inte besökas och museet som är byggt intill lockade inte oss.

Värmen och solen började så smått komma till norra Spanien och vi gjorde en utflykt till kusten och stranden Playa de los Locos. Tänkte att en ”galningarnas strand” skulle passa bra för inbitna badkrukor 🙂 .

Specialiteter när det gäller mat och dryck i Kantabrien är bland annat cider och getostar. Cidern ska hällas från flaska i glas på sådär en halvmeters avstånd för att få loss lite kolsyra. Ett visst spill får man räkna med…

Från Combarro till Santillana del Mar

På vägen mellan byn Combarro i Galicien och Santillana del Mar, som var vårt nästa stopp, finns mycket att titta på. Hela Galiciens nordvästhörn och sedan Spaniens nordkust. Alltför mycket för en enda dagstur, så vi tog en extra utflyktsdag från Combarro för att hinna med lite mer.

Jacobsledens symbol (pilgrimsmussla!) på Santiagos regnvåta gator.

Är man i Galicien så är ett besök i Santiago de Compostela ett måste. Har man dessutom gått små stumpar av ”El Camino”, Jakobsleden, lite här och där i byar och städer i Spanien och Frankrike så vill man förstås se slutmålet.

Tappra pilgrimsvandrare som blev allt fler ju närmare Santiago de Compostela vi kom.

Tyvärr tajmade vi en regnig dag som kan skyllas på ovädret Oscar som dragit in från Atlanten.

Den storslagna katedralen som är slutmålet för El Camino.
Aposteln Jacobs reliker, enligt medeltida tradition, i en krypta i katedralen.

Efter Santiago de Compostela körde vi i samma riktning som den enda delen av Caminon som leder bort från Santiago de Compostella. ”Camino a Finisterre”, vägen till världens ände” slutar på halvön Finisterre, som på romartiden ansågs vara väldens ände. Det vill säga fastlandseuropas västligaste punkt. Nu är det inte riktigt så eftersom den västligaste punkten ligger i Portugal.

Här slutar vadringsvägen till världens ände.

En dag senare var vi på väg på allvar mot spanska nordkusten. Efter Galicien är det Asturien som gäller. Här är Katedralstranden, Playa de las Catedrales väl värd ett stopp. En brant skifferbergskust som håller på att gröpas ur av havet och det ständiga tidvattnet.

När det känns lagom med ett stop längs vägen finns det ofta någon liten by som kvalar in bland vackrast i Spanien, vackrast i Asturien eller något liknande. Puerto de Vega var ett sådant kort stopp.

En välhållen Renault 8 pryder sin plats i hamenen Puerto de Vega.

De sista milen innan Sentillana del Mar gjorde vi en avstickare för att se om de häftiga bergstopparna i bergskedjan Picos de Europa var synliga i det ganska molniga vädret.

Salamanca och sista biten mot Galicien

Nästa stopp på bilturen var Salamanca. Detta var inte bara ett lagom stopp på väg mot Galicien utan en stad som verkligen är värd ett besök. Hela gamla staden är ett UNESCO världsarv och det är inte svårt att förstå varför.

En mycket fin stadskärna med många vackra byggnader och massor med uteserveringar. Man kunde lätt ha stannat några dagar där, men nu blev det bara en eftermiddag och kväll tyvärr.

En av de mest omtalade sevärdheten eller snarare aktiviteten är lustigt nog att försöka få syn på en groda på den rikligt utsmyckade universitetsbyggnaden 🙂

Vem kan hitta grodan? Helst utan tips och google-stöd!
Ja vi hittade den! Det hela känns nästan som ett studentikost skämt. En groda på en döskalle på den vackra univesitetsbyggnaden…

Oavsett grodan så är universitetet sevärt på många sätt. Det är bland de äldsta universiteten i världen från år 1218 och dessutom är byggnaden bland de vackraste inte bara bland universitet utan också bland spanska byggnader överhuvudtaget.

För romarna var Salamanca en viktig stad. Den romerska bron över floden Tormes finns kvar och fungerar som gångbro in mot gamla staden. Byggdes för cirka 2000 år sedan. Undrar hur dagens broar ser ut år 4000…

Floden syns knappt, men finns där bakom träden. Spanska floder är för det mesta ganska vattenfattiga, men flodområdena är väl tilltagna för att klara översvämningar.

Katedralerna, den gamla och den nya, är också sevärda. Den gamla byggdes på 1200-talet och den nya byggdes 500 år senare vägg i vägg med den gamla.

Ett Plaza Mayor finns i alla spanska städer av någon betydelse. Torget i Salamanca är bland de största i Spanien och anses vara det vackraste.

Dagen till ära spelade en symfoniorkester på Plaza Mayor.
Konstnärer fanns det lite överallt i staden för att avbilda alla sevärdheter.
Till och md återvinningskontainrarna var sevärda. Ja, varför ska sopsortering vara ful och tråkig?

Nästa dag fortsatte färden mot Galicien. På vägen dit stannade vi till vid romarnas största guldgruva, Las Médulas. En del gruvgångar fanns det också, men framförallt hade ett helt bergsområde ”malts ned” för att komma åt guldet. Hela landskapet förändrades och är nu en häftig syn!

Utsiktsplatsen Mirador de Orellan där man kan beskåda gruvområdet, har också en liten picknickplats där vi intog en lyxlunch 🙂 .

Främsta anledningen till just denna väg mot Combarro i Galicien var att se de alltmer intressanta vinområdena Bierzo och Ribeira Sacra. Här produceras röda viner med framförallt druvan Mencía. Riktigt goda viner, speciellt för oss som blivit alltför vana vid Spaniens vanligaste röda druva Tempranillo.

Vingårdarna i Ribeira Sacra är små och klättrar på bergssluttningarna vid floden Sil.

Tokyo igen!

Eftersom hemresan går från Tokyo så bokade vi några avslutande dagar i denna enorma metropol.

Från början kändes det som att det var en praktisk lösning för att inte tajma ett flyg från någon annan del av landet, men när vi nu kom tillbaka hit efter drygt två veckor kändes det som en helt perfekt avslutning. Bor man dessutom i en ny del av staden så känns det som ett nytt ställe att komma till. Denna gång bodde vi i Ueno, som har bra tåg/tunnelbaneförbindelser runt i Tokyo.

Vi hade hoppats kunna se någon sumo-tävling, men just nu hålls inte någon tävling i Tokyo. Vi hittade istället en möjlig gratisvariant, som gick ut på att se sumobrottarnas morgonträning genom ett skyltfönster i Arashio-beya. Det var ingen garanti att träning hålls en viss tid och viss dag, men vi chansade på att ta oss dit och det blev bra!

Lite som att titta på djur i bur, men vad gör man inte för att se lite sumoträning!
Det verkade som brottarna inte var störda av publiken utan kom dessutom ut och poserade när träningen var slut.

En bit utanför centrala Tokyo ligger den bohemiska stadsdelen Shimo Kitazawa. Ett betydligt lugnare tempo än i centrum. En tydlig retrostil på det mesta och mängder med second hand klädesaffärer.

Några kilometers promenad från Shimo Kitazawa ligger en lite udda sevärdhet, nämligen buddhisttemplet Gotukuji där maneki-neko, den vinkande lyckokatten kom till. En legend från 1600-talet är ursprunget till figurerna där en katt räddade en man från ett blixtnedslag genom att se ut att ”vinka till sig honom”.

Gotukuji templet är inte bara vinkande katter.

En bit från Ueno ligger Akihabara-området som var ett mecka för kamera-, stereo- och elektronik-prylar för 40 år sedan när jag var där sist. Nu för tiden är inte Japan ledande på dessa områden, så Akihabara är istället känt för manga- och anime-butiker och upplevelsecentra.

Elektronikbutik i Akihabara anno 1984. Jag inhandlade då en miniräknare i kreditkortsstorlek. Fanns inte något i närheten av detta i Sverige på den tiden.
En ”loppmarknad” för kameror och Inkastare till Akihabaras nya dragplåster = spel, manga, anime.

Vi bodde precis vid shopping- och nöjesområdet Okachimachi. Marknadsgatan Ameyoko är mest känd. Precis som på några andra ställen i Tokyo fick detta område ett uppsving efter andra världskriget då man idkade svartabörshandel och sålde eftertraktade varor från USA. Det låter ju underligt med tanke på hur kriget slutade, men så var det tydligen.

Shopping- och restauranggator i Okachimachi.

Sista dagen i Tokyo var en solig söndag då vi hade läst att Harajuku var stället att åka till. Gatuuppträdanden och folk uppklädda med olika teman (rock, manga, anime,…) hade vi för oss att det skulle kunna vara, men det blev inte så mycket av det. Troligen var vi för tidigt ute. I stället fick vi se mängder med uppklädda hundar som rastades/visades upp i Yoyogiparken precis intill Harajuku.

Huvudgatan i Harajuku är Takeshita. Här är det udda klädmode som gäller och sötsaker i alla former, som japanerna verkar älska.

Packat med folk på Takeshita. Rainbow cotton candy är trendgodiset för dagen.

Längs Takashita-gatan hittade vi en äkta löpandebandsrestaurang för sushi. Det var på tiden, för vi hade inte ätit sushi på restaurang en enda gång och det är ju inte godkänt för en japanresa!

Sushileverans i full fart med ”shinkansen”.

Utanför huvudstråket i Harajuku hittade vi några lite lugnare kvarter att promenera runt i med udda hus, gallerier och trendcaféer.

Tillbaka i Kyoto

Efter några dagar i Kanazawa och längs vägarna så var vi tillbaka i Kyoto för att fortsätta turistandet. Det fanns fortfarande mycket att se och att cykla omkring en dag till ville vi absolut.

Vi promenerade längs Kamo-flodens sidokanaler genom lugna bostadsområden söderut mot Fushimi Inari-taisha helgedomen.

Lugnt och vackert längs flod och kanaler, men gångvägarna är inte alltid gjorda för lite längre fotgängare.

Fushimi Inari är känd för sina långa gångar med toriis. Det sägs att det är över 10 000 toriis i detta tempelområde. Helt galet många! Varje torii är skänkt av olika organisationer eller personer.

Torii är speciellt för shintoismen som är den största religionen i Japan. Jinja kallas shintoismens helgedomar. Det lär finnas cirka 100 000 jinjas i Japan. Inte otroligt då man ser dem i nästan varje kvarter.

Fushimi Inari är ett helt tempelområde och inte bara de oändliga gångarna med toriis.
Mitt i turistvimlet pågår diverse ceremonier.

Efter templet blev det en promenad vidare till Higashiyama-området med sina tempel, pagoder, tehus och vackra gamla byggnader. Trängseln var stor denna lördag i körsbärsblomningstider.

Fullt med flanörer på Sanneizaka-gatan.

Många turister förstås, men också många japaner som hyr kimonos för att fotograferas med vackra kläder i någon fin miljö, som tempel och körsbärsträd. Även männen kan bära kimonos, men då mer som en långrock i neutrala färger.

Det är nog omöjligt att undvika att få med andra personer.

Det buddhistiska templet Kiyomizu-dera ligger högst upp i det gamla Higashiyama-området. Det grundades redan på 700-talet och är ett UNESCO världsarv.

I gatorna nedanför templet ligger buddhisttemplet med pagodan Hokan-ji. Tillsammans med de gamla husen i gatorna blir det en mycket typisk bild av den gamla kejsarstaden Kyoto.

Dag 2 hyrde vi cyklar. En cykeldag sist i Kyoto blev helt förstörd av kyla och spöregn, men nu var det helt annorlunda. Sol och 22 grader. Perfekta förhållanden för lite planlöst cyklande i staden.

Fina hyrcyklar, men ack så låga!

Cykling genom Kyoto centrum är som bäst längs floden Takase som är en av bifloderna, eller kanske mer kanalerna, genom staden.

Många häftiga bostäder längs vattnet mitt i staden!

En tanke hade vi dock. Ett återbesök på Philosopher’s walk för lite picknick och firande av korallbröllopsdag (35 år).

Sake och dango-bullar på pinne, ja varför inte?

Picknick längs floden är populärt i Sakura-tider (körsbärsblomningstider). Under träden i skuggan ska man sitta. Vi satt i solen och tog en sushi-lunch istället.

På kvällen hittade vi en liten populär restaurang i kvarteret vi bodde som serverade vegetarisk tempura. Det ville vi prova och efter en stunds diskuterande med en väldigt ovan servitör så beställde vi 野菜の天ぷらoch väntade med spänning.

Ja, det blev vegetarisk tempura (speciell frityrsmet) plus en god Okonomiyaki (stekt vitkålssmet med ägg plus någon topping) som är en annan japansk specialitet som vi inte ville missa.

Många vackra gatubilder blev det från Kyoto, men det kan vara lämpligt att också ta med en helt vanlig gatukorsning i gränderna bakom vårt hotell.

Någon har gjort ett försök att piffa upp denna tråkiga plåtvägg!
Verifierad av MonsterInsights