Fiesta – Fira – Festival

Vi har skrivit tidigare om några av Mallorcas matfestivaler och nu efter pandemin är de mer välbesökta än någonsin. Mallorkinerna verkar älska sina festivaler! Det är framförallt lokalbefolkningen som är här, hade man velat ha hit inflyttade/turister eller annat löst folk hade väl informationen funnits på spanska och inte enbart på mallorkin… Jag har en tipsande kollega som ofta ger mig en hint om vilken fiesta som är på gång!

På två veckor har vi besökt två olika fiestas:

1: Fira Dolça i den fina bergsbyn Esporles. Sötsaksfestival – kakmonstret i mig jublade! Här fanns allt från traditionella bunyolas till poppiga cupcakes. Och mycket folk!

2. Mostra de la Llampuga XIX i Cala Rajada på nordöstra Mallorca. Här firas fisken llampuga, på svenska guldmakrill.

En fisk som normalt lever i Atlanten, men när vattnet i Medelhavet blir varmt nog simmar den hit och firas (nja, dödas och äts upp) med en egen festival!

1600 kg fisk gick det åt i helgen, tillagad på 21 olika sätt! Vi testade allt från ceviche till flammkuchen, mycket gott!

Dagen avslutades med ett dopp i Cala Agulla, 25 grader i vattnet!

Bad i oktober, har jag blivit en vinterbadare?

Vinplockning och vinslottsspaning i Bordeaux

Vi hade turen att tajma vinplockningssäsongen med dopbesöket i Bordeaux. Vi fick chansen att följa med på en riktigt trevlig skördefest på vingården Château Réaut.

Château Réaut ligger i distriktet Côtes de Bordeaux – Cadillac några mil sydöst om Bordeaux. Odlingarna ligger på en kulle med utsikt över Garonnedalen.

Till denna årliga plockningsdag bjuds alla vingårdens ca 400(!) delägare och deras släkt och vänner in. Léonores morfar är en av dem och vi var mycket glada för att få följa med.

600 personer kom för att plocka och alla försågs med en sekatör och en låda, sen var det bara att ge sig ut på fältet och klippa loss klasar.

Vi fick inga speciella instruktioner, så vi samlade fina klasar och lät de som var lite skrumpna ligga kvar på marken som näring till nästa års skörd.

Vi plockade Cabernet sauvignon, inte större än blåbär detta torra år. Små druvor = liten skörd, men bättre kvalitet säger de som vet.
Från våra lådor till rensningsmaskinen och sen direkt till jästankarna.

Efter en stunds plockning så serverades lunch på gårdsplanen för alla 600 plockarna.

Till lunchen serverades ostron till förrätt och sedan biff med bakad potatis.

Ostronbrickor behöver hållas kylda, så då passade vinkällaren bra!
Rejäla biffar och grillar och skottkärror med bakad potatis!
Léonore, samma årgång som vinet, var med på sin allra första skördefest 🙂

Med lite tid över i Bordeaux så passade vi också på att ta en tur ut i de ”finare” vindistrikten där de flesta av de fem högst rankade Bordeaux-vinerna finns. Eftersom vinindustrin är ganska konservativ så bygger detta på den klassificering som gjordes på begäran av Napoleon III 1855.

Vi körde norrut från Bordeaux längs Garonnefloden med siktet inställt på tre vinslott av denna högsta klass ”Premier Grand Cru Classé”. De ligger i områdena Pauillac och Margeaux som är delar av Haut-Médoc. Dessa slott behöver ingen ytterligare publicitet, så de har principen att hålla borta nyfikna så långt det går.

Château Margaux – här blev vi stoppade i den pampiga allén in till slottet.
Château Latour – här kom vi inte alls nära, men vinfälten var fina.
Château Lafite Rothschild

Vi passade i alla fall på att stanna på ett slumpvist chateau och handlade några flaskor från Domaine de Cartujac. Här blev vi väl omhändertagna. Butiksmannen tänkte guida oss till rätt köp genom att fråga om vi hade någon ”cave”. Nej, ingen grotta tänkte vi, men franskans vinkällare heter cave, så på engelska är det närmast tillhands att säga så. Vi fattade ganska snabbt i alla fall och fick guidning till ett bra vin som inte behöver lagras.

Bretagne och Normandie

En biltur i Bretagne och Normandie har jag haft som mål i många år. Från La Rochelle som var vårt första stopp efter Bordeaux är det inte så långt dit, bara ca 30 mil, så nu var det läge att passa på.

Det viktigaste på turen för min del var ett besök på Mont-Saint-Michel.

Jag hade sökt och hittat byn Dinan i Bretagne för att stanna två nätter. Det visade sig vara ett riktigt fint litet samhälle med en medeltida stadskärna och en småbåtshamn i floden Rance.

Branta kullestengator leder från hamnen upp till byn med en ringmur från med anor från medeltiden. Just nu höll muren på att renoveras, så tyvärr gick det inte att gå en tur på den.

Helt sjukt vackert! Som att promenera i ett museum.

Vissa av husen är så gamla som från 1200-talet men ändå hyfsat välbehållna och användbara som bostäder och restauranger.

Vi bodde nere längs hamnen i ett gammalt lite pittoreskt hotell.

Knarrande och lutande golv och en liten blombukett! En hel del charm på B&B Le Poisson Ivre (”den fulla fisken”).

Restaurangerna låg som ett pärlband längs floden. På torsdagskvällen var det nästan fullt men sedan på fredagkvällen var det mesta stängt. Lite underligt…

Bretagne är ju känt för skaldjur i alla möjliga former. Vi satsade på att smaka några typiska läckerheter. Camilla gick all-in medan jag höll mig till en ”smakportion”.

Nej, inte samma måltid! Ostron en dag och musslor nästa.

Men det var Mont-Saint-Michel som var målet. På vägen dit passerades kustbyn Cancale som är känd för sin ostronproduktion.

Men, sedan var det dags för Mont-Saint-Michel! Redan på 700-talet började en kyrka byggas på den lilla tidvattenön utanför Normadies kust. Några hundra år senare byggdes ett kloster på ön och sedan har det byggts på efter hand så att det nu är ett litet samhälle runt klosterkyrkan på toppen. En perfekt plats för ett kloster, som ju ofta ligger på svåråtkomliga ställen.

Från början var det säkert ett äventyr att ta sig ut till ön. Det gällde att tajma tidvattnet och undvika att fastna i leran. Just i denna vik i engelska kanalen är tidvattenskillnaden bland den högsta i världen, runt 10 meter och det tar bara cirka 6 timmar mellan låg och högvatten!

Smala gränder är det på ön. Inte mycket plats för annat än hus och klosterkyrka.

Nuförtiden är det säkrare att ta sig ut. Antingen går man på en bro ut eller så kan man hoppa på en buss. Vi valde att gå de cirka 2,5 kilometrarna från parkeringen men sedan vara bekväma och tog bussen tillbaka.

En aktivitet vid lågvatten är att vandra ut i havsviken och klafsa i leran. Här ett antal grupper av vandrare som tajmar turen med att vattnet fortfarande är på väg ut.

En cykeltur i Köpenhamn

Ett absolut måste på sommaren är en cykeltur i Köpenhamn. Det är smidigt att hoppa på tåget i Lund med cyklarna och sedan efter en halvtimme rulla av på någon station i Köpenhamn.

Nu var det inte riktigt så smidigt denna gång då det precis hänt en olycka på stationen i Lund och all trafik var stoppad i nästan två timmar.

Upptäckterna på rundan denna sommar blev häftiga bostadsområden, stadsbadplatser och innovativa gräddbullar.

Efter att ha krånglat oss ur ett överfullt tåg i Tårnby på Amager så siktade vi på 8tallet eller Åttan helt enkel. Ett bostadshus med speciell design.

Sen bar det vidare ut på fälten vid Kalvebod Fælled.

Utdikade våtmarker är typiskt för Amager, tills det byggs något nytt häftigt bostadsområde.

Danskarna är otroliga på det där lilla extra när det ska byggas hus. Hela området längs inre hamnen och gatan Islands brygge är riktigt häftigt.

Ja varför inte? En badstrand vid kanten av en hamnkanal mitt i centrala Köpenhamn!

Ett besök på street food-området Reffen längst ut i hamnområdet är aldrig fel. Perfekt cykelavstånd från centrum!

Mindre populärt med en plats i solen när det är uppåt 30 grader. Vi valde skugga, indiskt och ÖL!

Denna varma sommardag lockade ut mängder med köpenhamnare till ett bad i hamnen. Vi ville inte vara sämre och passade på att prova på för första gången i Köpenhamns centrum.

Friskt i vattnet var det. Det är vad man kallar det för när det är svinkallt, typ 18 grader…
Här gäller det att inte vingla eller stanna. Full fart gäller inte minst för att så många har elcykel.

Sen cyklade vi vidare genom stadsdelen Vesterbro och hittade av en slump en liten källarlokal med gräddbullar i alla dess former som specialitet. Eftersom detta är Danmark och här heter det flødebolle, så får det bli gräddbulle på svenska.

Valet föll på vit choklad och saltade nötter! Anker Chokolade heter stället.

Att Köpenhamn är en cykelstad visste vi, men denna gång var det helt galet med cyklister. Kör man inte ordentligt i sin fil, missar att göra tecken vid stopp eller sväng blir det kaos. En av broarna över Søerne från centrum ut till Norrebro lär vara den mest trafikerade. Cirka 40 000 cyklister per dag. Helt otroligt!

Sista stopp blev vinbaren Vinum Historia nära Torvehallerne, som serverade en ost- och skinkbricka som heter duga 🙂 .

Sabbatsår…

Vart tionde år sisådär verkar David komma på att vi måste ha ett sabbatsår… han kommer med roliga förslag på vad vi kan göra, tjatar lite, mutar lite och så plötsligt har jag sagt ja!

Mitt sommarlov började i juni 2022 och varar till augusti 2023 om allt går enligt planerna! FANTASTISKT!

Resa står alltid på agendan och vi styrde kosan mot Portugals näst största stad, Porto. Här var vi på vår första gemensamma charterresa för 35 år sedan, åren går!

Vi valde att stanna sex nätter på samma hotell (what, är det ett ålderstecken???) och tog oss sedan fram mestadels till fots men även med cykel och hyrbil.

Porto brer ut sig längs floden Douros mynning – en mycket charmig stad med vackra hus som nästan ser ut att vara staplade på varandra.

Gränderna är långa och många, smala och vindlande och alltid med kraftig lutning!

I de brantaste gränderna kunde man åka rulltrappa uppför!

I kvarteren Ribeira trängs stadens äldsta hus. Det är häftiga kvarter med färgglada kaklade hus precis vid Douroflodens kant. Här fick David även check på ännu ett UNESCOs världsarv. 

Förvånansvärt många byggnader var fallfärdiga och vissa kvarter ganska ruffiga!

Om du tar Eiffeltornet och lägger det ner ser det inte då lite ut som den 130 år gamla dubbeldäckarbron Dom Luís I. Arkitekt: Gustave Eiffel!

Vi gillar gatukonst och förbrukar många steg för att se diverse väggmålningar!

Alltid läge att testa smaklökarna när man kommer till ett nytt land!

Francesinha – bröd med kött, korv och ost i en kryddig tomatsås. Mätt blev man, men det räcker att prova en gång!
Palsteles de crema – smördegskakor med krämig fyllning. Här räckte det INTE med att prova en gång, minst en gång per dag snarare…

Vi hade trott att spårvagnar skulle köra kors och tvärs i staden, men de verkade mest vara inriktade på turer för turister.

Just den här har nog kört på en del turister och annat löst folk!

Med hyrda cyklar tog vi en tur till stranden, för även om Porto ligger vid kusten så är stadens centrum placerat cirka en mil upp längs Dourofloden.

Dimman låg tät vid kusten när vi började cykla!

Byggnader, främst kyrkor, med blåvitt kakel i vackra mönster finns det gott om!

Ful byggnad med fin trappa – musikens hus får avsluta detta inlägg!

Olika är bra!

Se bara på olivträden, så himla fina och inget träd är det andra likt! Olivodlingar har det funnits på Mallorca sedan romartiden och under 1500-talet satte det riktig fart, nu finns det minst 260 olika sorters oliver i Spanien!

Kolla på hyllorna i Sverige om ni hittar någon olivolja från Mallorca. Troligen inte, eftersom de mallorkinska oliverna innehåller för hög syrahalt (fettsyror) för att få exporteras. Allt enligt enligt EU:s normer.

Jungfruoljan, som är den finaste, får inte hettas upp till mer än 28 grader och den görs av säsongens första oliver. Det flytande guldet sägs försköna hyn, minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar, förebygga cancer och skydda mot gallsten!

Skördesäsongen är lång, september till februari här på Mallorca. I slutet av november börjar man skörda för att göra olja, då slås de svarta skrynkliga oliverna försiktigt ner i stora nät.

Går man i olivträdsköpartankar kan man slå till på ett medelstort träd för en sisådär 1200. Euro!
Det 600-åriga olivträdet på Plaça de Cort får vara med på bild igen!

Varsågod och njut av vackra träd!

En långhelg i Zaragoza & Valencia

Zaragoza; äntligen en ny spansk stad att undersöka! En långhelg på grund av Todos los Santos, eller Alla helgons dag, och huvudmålet var Valencia för att hälsa på Lovisa och Marcus. Men en femdagarsledighet räckte också till att besöka Zaragoza som vi aldrig varit i tidigare. Det är Spaniens femte största stad och huvudstad i regionen Aragonien.

Den gamla stenbron Puente de Piedra över floden Ebro.

Zaragoza är en av de många spanska städer som grundades av romarna. I detta fall av kejsar Augustus ca 14 år före kristus.

Staden har ett brokigt förflutet som har satt sina spår. Först romersk, sedan gotisk, arabisk och sedan spansk stad. Det syns bland annat på stilen hos den stora basilikan Nuestra Señora del Pilar.

Vi hade mindre tur med vädret som just denna alla helgons helg bestod mest av regn och gråa moln. Men det stoppar inte oss inte från stadspromenader.

Gågatan Alfonso I

Kring det stora torget i centrum, Plaza del Pilar, ligger två katedraler, ett museum med lämningar av det gamla romerska torget och ett vattenfall i form av Sydamerika för att hylla La Hispanidad, eller spanskheten helt enkelt.

Plaza del Pilar, 500 meter långt och gott om helgfirande Zaragozabor.
Här under det brokiga huset finns rester av det gamla romerska torget.
Sydamerikakarta som ett vattenfall… Dock utan vatten just nu.
Grundaren själv ser ut att peka bort från både centrum och saluhallen.

Den gamla stadskärnan var överfull med barer och restauranger och ett kvarter, kallat El Tubo, är speciellt känt för sina pintxos- och tapas-barer. Calle Estebanes är mest tapasbartät. 17 barer på 170 meter gata!

Vi väntar på att något tapasställe äntligen ska öppna 🙂 . Vi var tapassugna på tider som inte är normala, typ vid 12 på dagen och vid 5 på eftermiddagen.

Pintxos är tyvärr en bristvara på Mallorca, så vi passade på att prova så många som möjligt när chansen fanns.

Zaragozsaborna verkar också uppskatta alla dessa barer och restauranger. Uteserveringarna var fyllda med lokalbefolkning som passade på att fira långhelg när regnet gjorde lite uppehåll ibland. Vi var lättledda att följa trenden och jag kan erkänna att det blev mer av matkultur än historisk kultur på denna tur.

Fullt på uteserveringarna trots nästan turistfritt i staden.

Efter Zaragoza styrde vi söderut mot Valencia. På vägen passerade vi vinområdet Cariñena som lyste i fina höstfärger denna tidiga morgon. Vi blev lite överaskade över färgprakten. Mallorcas vinfält ser inte ut riktigt så. Där torkar nog bladen och faller av innan det hinner bli höstkallt.

Det blev några avstickare från motorvägen för att köra omkring bland vinrankorna och beundra höstfärgerna.

Även om Valencia bara är knappt 30 mil söder om Zaragoza så kändes det som en annan klimatzon denna helg. Plötsligt nära 30 grader varmt. En ganska hög temperatur för att vara den 1 november i Spanien.

Vi hann med några promenader i staden förstås. I det charmiga området El Carmen till exempel med all sin gatukonst/klotter.

Trots pandemi och nära nog noll turister under lång tid, så finns motståndet mot turismen kvar och skyltas på lite olika sätt. Här som ytterligare en väggmålning:

En turist mer = en granne mindre. Aporofobi, fattigdomsfientlighet, är ett nytt ord för mig.

Även i Valencia blev det ett pintxosstopp. Ett återbesök på favoritstället Malafama i stadsdelen Cabanyal.

Malafama, väl värt ett besök om man gillar pintxos!

Som sagt, mat var en röd tråd för denna långhelg. Lovisa och Marcus tog med oss till en riktigt bra asiatisk restaurang, inhyst i en överbyggd innergård med lite asienkänsla.

Massor av smårätter att välja bland. Till exempel råbiff med senapsglass, ja varför inte, men inte så asiatiskt…

Sedan kan man inte besöka Valencia utan att gå en runda i Turiaparken och när man går förbi natur- och vetenskapsmuséet måste man bara fotografera!

Sommarvarma kvällar på uteserveringar är inte så dumt i november!

Lovisa, Marcus och Hemulen + lite Skip-Bo-spel.

Colmar

Vi närmar oss sakteliga vår slutdestination som ju är Lund! Men nu Colmar i Alsace, en otroligt charmig stad i norra Frankrike! Kanaler, medeltida byggnader, roliga detaljer, blomsterarrangemang – omöjligt att sluta fotografera!

Pyttelitet hus som hänger på ett större!

Min ”reiseleiter” levererar år efter år – jag fattar inte hur han hittar allt. Perfekta stopp längs vägen och mysiga boenden (ofta i budgetklass) och, tänka sig, än har vi inte stannat för ett enda av UNESCO:s världsarv.
Att det inte är så mycket turister som dräller omkring överallt gör också allt så mycket mer lättillgängligt

Korsvirkeshus i massor! Lilla Venedig!

Att Colmar tillhört Tyskland i omgångar märks inte minst på maten. Vi hoppade Michelinkrogar (det är annars ett stjärntätt område) och i glufsade glatt i oss de lokala delikatesserna Tarte flambée (Flammkuchen) som i princip är en pizza med färskost istället för tomatsås och en sorts rösti (som egentligen kommer från Schweiz). Vi valde en med chevre på toppen. Mycket gott!

Flammkuchen med munsterost, en stinkande asgod kittost med mycket smak.

Inte lika gott var Choucroute (surkål med 5 sorters fläskkött), men har man ett inbyggt tvång att testa nya maträtter så har man…

Kan inte sluta skratta – så ful rätt! Men ändå god! Dijonsenapen gjorde sitt till!

Känner ni till Frederic-Auguste Bartholdi från Colmar? Exakt, det var ju han som ritade Frihetsgudinnan. Hans hus här är nu ett museum och i en av stadens rondeller finns en 12 m hög kopia av frihetsgudinnan, men just nu höll hon på att repareras så hon ville inte vara med på bild! Har heller inga bilder från museet pga går inte på museum…

Annars är väl Alsace mest känt för sina goda vita viner! Det där som David skrev om vinskådande, nja. Vi testar en hel del också! 

Julmarknaden kan nog vara fin här, med tanke på att julen var närvarande även i julihettan!

Vi tog även en sväng inom byn Riquewihr och bunkrade upp med både Riesling och Pinot Gris. För övrigt skippade vi den 17 mil långa La Route des Vins d’Alsace – svårt att koncentrera sig till 100 % på ”detaljer” när man ska förflytta sig 220 mil!

Riquewihr!

Nästa stopp: Goslar

Cudillero

Wow, vilken by! David är expert på att hitta bra boenden på mysiga ställen! Lägenhet (inte hotell) och närhet till havsbad var mina önskemål och det blev ju bra! 

Cudillero, en fiskeby med drygt 5000 invånare, på Spaniens nordkust ligger i Asturien. Just Asturien kändes som ett bra val även med tanke på Corona, endast 7 nya fall  den senaste månaden.

Fisken som hängde på tork lite här och var (ibland tillsammans med kläder på klädstrecket) kallas för curadillo, eller havets skinka. Vilken fisk det egentligen är kan variera, men troligen mest havskatt. Fisken fångas, rensas, och får sedan hänga utanför husen för att torka i 4-5 månader innan den tillagas! 

Fiskdoften sprider sig!

Vardagsmotion blev det gott om eftersom hela byn ligger på en slänt. Istället för gator går det trappor kors och tvärs och varken barnvagn, rullstol eller ens dåliga knän hade funkat här. 118 trappsteg upp bodde vi.

Bra boende med magnifik utsikt!

Vacker by både dag och natt!

En kväll åt vi ute, fisk borde vara det självklara valet men i Austurien ska man testa Cachopo. Panerad kalvfile fylld med allt från ost ock skinka till äppelkompott och chevre! Endast kockens fantasi sätter gränserna. Det smakade mums men vilken tur att vi blivit tipsade om att portionerna var stora. De var gigantiska och det var lagom för oss två att dela på en. I denna by, där varje gränd luktade fisk och fiskmåsarna skränade (ja, det var gråtrutar, men skriker man på detta viset får man stå ut med att bli kallad fiskmås) åt vi alltså ingen fisk! Till cahopo skulle man dricka lokal cider som man körde i en sifon, check på den också! 

Cordon bleu? Nej Cachopo. Same, same but different!

Badet i hamnen var kanske inte 100-procentigt, men det gjorde inte så mycket eftersom det ändå var kallt i vattnet. Badkruka is my middle name!

Inte bara jag som är badkruka för den delen!

Dessutom fanns det det många fina badplatser i närheten, vi testade tre olika. Badade noll gånger. Häftig kustlinje!

Playa de San Pedro
Gueirua
Aguilar

Ett litet, eller snarare långt, världsarv från Unesco skulle vi förstås också beta av. En av världens äldsta och mest kända pilgrimsleder Camino de Santiago, Jakobsleden på svenska,  ringlar sig fram från bland annat Lyon i Frankrike till Santiago de Compostela i Spanien. Av de cirka 160 milen gick vi ungefär 3.

Kilometer…?

Mask på, inte lag på det än just i Asturien, men alla använder mask hela tiden!

Bordeaux! Bordeaux!

Linus och Cyrielle träffade vi senast i Taiwan, nu har de flyttat till Bordeaux och finns därmed endast drygt en timmes flygresa från Palma. Till Bordeaux kan man resa av flera anledningar, vin är en sådan… 

Sist vi var här turistade vi inte så mycket i själva staden utan njöt mer av vackra omgivningar, fina vingårdar och smarriga viner. Därför valde vi nu att bo ganska centralt i Bordeaux, på gränsen till området Saint-Michel där vi hittade många fina gator!

Härifrån hade vi gångavstånd till det mesta så det blev mycket traskande varje dag. Dessvärre även en del plaskande!

Ett annat område vi gillade skarpt var Chartrons, ett hipsterområde som var mysigt även en regnig och ganska stängd klämdag!

Rue Notre Dame

En dag guidade Cyrielle oss runt området Sauternes, känt för sina söta vita viner. Vi startade med Château Doisy Daëne.

Provsmakade ett vin som endast tillbringat 2 veckor i sin jästunna Det vi inte drack upp hälldes tillbaka i tunnan!

Vinmakaren var mycket noga med att hans gård inte riktigt tillhörde Sauternes utan snarare Barsac. Sedan 50-talet tillverkas här även ett torrt vitt vin och det testade vi tillsammans med tre söta viner. Jag hade inte en aning om att söta viner kunde vara så goda!

Måste dock erkänna att jag tyvärr inte  har tillräckligt välutvecklade smaklökar för att kunna bli lyrisk av riktigt ”fina” viner, så det där L’Extravaganca-vinet blev inte ens min favorit! 

Turen gick sedan vidare till Château d’Yquem, här var det mer principen se men inte röra som gällde!

Mögelsvampar som gör så att druvorna skrumpnar och sockerkoncentrationen blir högre.

Nu snackar vi exklusiva viner, druvorna på en vinranka ger ett glas vin!

Den skånske vinsamlaren, Nils Stormby, valde att auktionera ut sina viner 2007 för att undvika att hans arvingar skulle ”komma hit och plocka en Yquem till en tillfällig chokladmousse”. Några av Yquem-flaskorna såldes på auktonen för cirka 97 000 kronor styck! Skål på det!

Även staden Bordeaux är en trevlig bekantskap, man kan summera våra dagar här med att vi åt och drack, drack och åt. Och promenerade!

En av stadens sevärdheter är, inte helt oväntat, ett vinmuseum – Cité du Vin! Här kan man tillbringa timmar med att lära sig allt om vinets historia från år 6000 f.Kr till nutid.

Byggnaden är en sevärdhet i sig!

En annan sevärdhet är världens största byggda vattenspegel, Miroir d’eau, placerad mellan Place de la Bourse och floden La Garonne. 

Canelé är en lokal specialitet, ett bakverk med mjukt innandöme med smak av rom och lite karamelliserad yta.

Middag hos Cyrielles föräldrar, finviner och gåsleverpastej i trevligt sällskap!
Spårväg med gräs, precis som det ska bli i Lund!