Mat och Dryck – Res med Lundbergs

Med bil från Palma till Lund

En biltur genom Europa är aldrig fel! Nu fanns bilen i Palma och planen var att tillbringa ett tag i Sverige när det är som varmast i södern. Så då passade det bra att köra ”hem” bilen eller hur det nu är.

Halvön Cap de Formentor, det sista man ser av Mallorca på väg från Alcúdia till Barcelona med färja.

Färjeförbindelserna till fastlandet och Barcelona har blivit alltmer smidiga. Det tar 3,5-4 timmar på en snabbgående färja och det är ju helt OK. Väl framme i Barcelona är det 60 mil till Bordeaux, men vi hade ingen brådska så en övernattning på något svalt ställe i Pyrenéerna fick det bli. På vägen passerar man nästan genom Andorra och skidorten Pas de la Casa. Vi gjorde den korta avstickaren på några kilometer som så många andra även om det absolut inte var skidväder. Nej, den här tiden på året är det istället en taxfreemetropol. Sprit, cigaretter och parfym är det som lockar. För vår del var vi nyfikna på om det fanns något bra tequila-sortiment. Det fanns en del, så några prisvärda flaskor inhandlades.

After Ski-musik spreds i det ganska ocharmiga centrumet i Pas de la Casa.

Som övernattningsställe valde vi Ax-les-Thermes i Frankrike, en gammal kurort som blivit skidort med vintern som högsäsong. Nu på sommaren var det ganska folktomt, kanske också för att det även här var 30 grader varmt.

Varma källor finns lite här och där i byn. De används till termalbad eller helt enklet som fotbad mitt i centrum. Det är nog skönt på vintern efter en skidtur, men inte nu med drygt 30 grader i luften.

Efter att ha passerat Pyrenéerna var målet Bordeaux för att hälsa på Léonore med familj.

Vår gata, Rue de Pessac, var fortfarande under renovering… Tillslut ska de nog bli fint, med lite träd och riktig cykelbana.

Denna sommar slås det värmerekord lite överallt i Europa och det som vi trodde skulle bli lite svalare på väg norrut stämde inte alls när det gällde Bordeaux. De två första dagarna passerades 40-gradersstrecket och i en liten lägenhet utan AC var det inte läge för att göra någonting alls. Spanjorerna har sedan länge insett att det då är ”dåligt väder” och man håller sig inne med jalusierna neddragna. En lite udda vana för en nordbo som tänker att man måste vara ute och ta vara på de få soliga dagar som erbjuds.

Bad är något som ändå funkar i värmen och det blev flera turer till hav och sjöar i närheten. Bordeaux är dock ingen stad vid havet, Det är 5-6 mil till närmsta stränderna vid havet eller vid någon av sjöarna nära kusten.

Carcans Plage, en av många fina stränder längs kusten utanför Bordeaux.

Trots värmen kunde vi dra runt Léonore på glassätande, bad, lekplatser och fika!

Efter Bordeaux var slutmålet Lund. Denna gång kändes det lagom att dela upp sträckan och välja två trevliga ställen längs vägen för tvånättersstopp.

Normandie blev valet som första stopp. Flera fina gamla kuststäder finns att välja mellan och vi valde Honfleur, som räknas som en av Frankrikes vackraste småstäder.

På vägen dit gjorde vi en avstickare till Omaha Beach som har betytt så mycket för Europa under andra världskriget. På D-dagen den 6 juni 1944 var denna strand en av de viktiga landstigningsplatserna där det väntade hårt motstånd och många dödsoffer som följd.

Den amerikanska kyrkogården ligger fint och fridfullt precis ovanför Omaha Beach. Över 9000 gravar över stupade soldater finns här.

Honfleurs gamla hamn är riktigt vacker. Förr en viktig hamn i floden Seines utlopp och delta. Nu ett uteserveringsmekka…

Staden har inte bara varit en viktig hamn utan också en stad som har lockat konstnärer, bland annat Monet, på grund av vackra vyer och fin stämning. Även idag är gränderna fulla av små gallerier och konstnärsateljéer.

Eftersom Honfleur ligger i departementet Calvados så besökte vi Calvadosdestilleriet Christian Drouin. Vi fick smaka några varianter med olika lång lagring i ekfat, men nej Calvados är nog inget för oss, så det blev inga inköp.

Vi körde igenom grannbyn till Honfleur som heter Pont-l’Évêque, precis som vitmögelosten. Pont-l’Évêque är en av de äldsta ostsorterna och den luktar ganska gammalt också 🙂 .

Baguette och en bit Pont-l’Évêque i det fria (då känns inte doften så tydligt)

Efter Normandie siktade vi på någon trevlig, lagom stor stad i Nederländerna. Efter mycket sökande blev det Utrecht. Det visade sig vara ett bra val när vi hade tagit oss fram till hotellet i centrum genom svärmar av cyklister.

Utrecht har rankats som världens med cykelvänliga stad. 42 mil cykelbanor, 50% av resor i staden sker med cykel, världens största cykelgarage med plats för 12 500 cyklar osv.

Givetvis passade vi på att hyra cyklar och ta oss runt i och en bit utanför staden. Känslan var att det inte var så disciplinerade cyklister som i tex cykelstaden Köpenhamn. Nästan ingen har hjälm och det görs inte så många tecken om vart man är på väg.

Cyklingen gick ut från centrum mot te- och pannenkoekenhuis Rhijnauwen. Äpple- och kanelpannkaka var gott på den fina uteserveringen vid floden Kromme Rijn.

Gamla staden kring kanalerna Oudegracht och Nieuwegracht (gamla och nya kanalen) är som en enda stor uteservering så här på sommaren. Att staden är en stor universitetsstad hjälper förstås till att fylla alla dessa barer och restauranger.

Kanalerna i Utrecht ligger i källarplan och har ofta försetts med lastkajer som nuförtiden passar perfekt för törstiga och hungriga turister.

Det är inte bara vid kanalerna som folk njuter av en öl i solen, flera fina små torg är också populära.

I början på 80-talet bodde min syster och svåger på Keukenstraat i Utrecht i ett år. Jag hälsade på där några gånger och tänkte nu se om det var sig likt efter drygt 40 år. Fotograferandet ledde till att mannen som bodde i huset blev misstänksam varför turister var intresserade av hans hus och kom därför ut och frågade. Han fick en förklaring och verkade lättad att det inte var något annat det handlade om.

Efter Utrecht satsade vi på en lite längre dagsetapp mot Lund, så det blev inga fler utflykter och vi råkade bara ut för två medelmåttiga ”stau” längs de tyska motorvägarna.

Budapest

En ny stad och ett nytt land att upptäcka! Budapest har länge varit på listan över ställen som jag vill besöka. Nu passade det bra som ett stopp på vägen från Lund till Palma. Första veckan i september kändes som en bra tid för att undvika allt för varmt väder för promenader i en storstad, men det visade sig vara fel. Så där 34 grader varje dag och strålande sol… Det fick bli långa siestor när det var som varmast.

Vi bodde på Pest-sidan av staden, dvs på den östra sidan av Donau. Det finns ingen gammal stadskärna eftersom allt förändrades under slutet av 1800-talet och framåt när Hauszmann skapade en stadsplan i stil med Paris. Raka gator, ganska höga hus och uppdelat i ett antal distrikt. Vi valde att bo i distrikt 7 som var de gamla judiska kvarteren. Tre synagogor i närheten varav en är Europas största. Nuförtiden är distrikt 7 mer ett restaurang- och barområde. Mest kända är de så kallade ruinbarerna som har tagit över en del fallfärdiga hus som stått tomma i decennier.

Szimpla Kert var den första ruinbaren som öppnades och det är fortfarande den mest kända.

Buda som ligger på den västra sidan av Donau var tidigare huvudstad i kungariket Ungern, så här ligger slottet på en höjd över staden.

Fullt med byggkranar kring slottet för att bygga upp och renovera pampiga gamla hus som förstörts i krig och revolter.

Vi kände inte för att ”bestiga” de 50 metrarna för att komma upp till slottet och stadsdelen Pest. Över 30 grader och hög luftfuktighet kändes för tufft. Vi tog det gamla kabeltåget upp istället. Lite av en turistfälla men vi slapp svettas i alla fall.

Uppe på kullen finns flera vackra gamla hus. Vid Fiskarbastionen ligger bland annat Mattiaskyrkan.

Utsikten är en annan anledning att ta sig upp på kullarna i Buda.

Överallt vi kommer letar jag efter gatukonst. I distrikt 7 fanns en del att beskåda. En blottad hussida mot någon rivningstomt lämpar sig väl för muralmålningar och dessutom kan man ju klämma in en ölbar på ödetomten också 🙂 .

Rubikskub är förstås porträtterad eftersom Rubik är ungrare.

Vi passade på att gå längs floden på söndagen och det visade sig vara helt rätt. Bilvägen är stängd och folk passar på att promenera, ta en öl spela sällskapsspel eller ta en båttur på Donau.

Turbåtarna på Donau är populära, men vi valde istället att promenera längs floden.

En bit norrut längs floden ligger den pampiga parlamentsbyggnaden.

Precis nedanför längs flodkanten finns ett minnesmärke över förintelsen i form av övergivna skor.

Budapests shoppinggata är Vàci Utca. De vanliga europeiska butikskedjorna kantade gatan, så det lockade inte till nån större shopping för vår del. Dessutom hade vi snudd på bagageövervikt, så det hade ändå inte rymts.

Det är skuggsidan av Vàci Utca som gäller i hettan.

Månen hänger lågt i en tvärgata till Vàci Utca.

Vid ena änden av shoppinggatan ligger den stora saluhallen Nagycsarnok (det är inte lätt att minnas dessa ungerska namn för oss utlänningar…).

Det kanske mest kända med Budapest är kurbad och den största anläggningen är Széchenyi-badet. Vatten från heta källor blandas till en lagom temperatur i olika bassänger ute och inne. Vi gick dit framåt kvällen med förhoppningen att det skulle vara vackert i skymningen.

Vi var osäkra på regler och utrustning för att bli insläppta. Vi har blivit stoppade förr av regler som inte var lätta att förutse. I Taiwan blev det inget kurbad för jag hade för vida badbyxor… Széchenyi-badet visade sig vara ganska liberalt. Inget tvång på badmössa eller tajta badbyxor, men dock skulle man ha badtofflor när man inte var i poolerna. Det hade vi inga, men kontrollerna var obefintliga, så vi klarade oss.

Ett fantastiskt bad var det med 28 grader i utepoolerna. Precis lagom för att lätt kunna doppa sig.

Att ta sig runt i staden är ganska enkelt. Bussar, tunnelbana och det trevligaste sättet, spårvagnar. Ett av världens största spårvagnsnät finns här! Vi tog några turer med de gula spårvagnarna med diverse strul med app-biljetter som skulle betalas och sedan valideras utanpå spårvagnsdörrarna. Snabbt behövde det gå innan dörrarna stängdes. Vi åkte nog någon gratistur för att proceduren inte var helt enkel. Men, man kan ju alltid skylla på att man är turist.

Distrikt 8 var inom lagom gångavstånd från vårt hotell. Dessa kvarter kallas Slottsdistriket och här är husen lite pampigare än distrikt 7.

Skiftande byggnadsstilar och underhåll är det som gäller i distrikt 8. Flera trendiga restauranger och caféer, ofta med små uteserveringar på en P-plats på gatan.

Promenader var tufft i värmen till och med på kvällarna. Bra då att det fanns flera vattensprinklers som man kunde få en liten stunds svalka av!

Distrikt 7 och 8 är verkligen turistområden. Många hotell, men också ett stort utbud av privata lägenheter att hyra.

Ni som hyrt någon turistlägenhet med självcheckin vet vad dessa prylar är förnågot och att det är grymt turisttätt i denna trappuppgången –>

Vår kännedom om den ungerska maten är begränsad. Gulasch och Langos var i princip allt vi kände till. Gulasch känns mer som vintermat och inte något för 30-gradersvärme. Paprikakyckling förstod vi också är en nationalrätt.

Några paprikarätter provade vi: Kyckling + diverse inälvor (något för Camilla) och hel sötpotatis i paprikasås.
Vi slog också till på en Sajtos tejfölös. En klassiker som smakade helt OK.

Restauranger var det verkligen ingen brist på i centrum. Gata upp och gata ner med uteserveringar.

Annecy

Eftersom vi har vänner i Schweiz som vi gärna ville träffa så kom idén upp att träffas någonstans ”på vägen” mellan Palma och Luzern. Jag hade för mig att Annecy låg lämpligt till och skulle vara en fin stad vid foten av alperna, vid en sjö och med flod och kanaler som korsar centrala staden, så därför var förslaget att träffas just här och så blev det.

Staden visade sig vara överfull med turister fastän det är långt före den riktiga turistsäsongen. Anledningen visade sig vara att den årliga filmfestivalen för animerad film gick av stapeln just denna tid.

Att strosa runt i den gamla staden och beundra de fina husen och gränderna är ett måste.

Det är ett måste att stanna varje gång på bron Pont Perrière och fotografera palatset, Le Palais de I’Île, mitt i floden Thiou.

Det är alla kanalerna som gör Annecy så charmigt. Dessa har byggts och byggts ut under många århundraden för att sprida sjövattnet till hus och fabriker och troligen också för att de är vackra.

Vid kanten av Annecysjön ligger parken Jardins de l’Europé. Här finns en liten bro med namnet Pont Des Amours, kärlekens bro.

Bron Pont Des Amours är inte något speciellt, men utsikten är fin!

Längs sjön flockas uthyrare av alla möjliga sjöfarkoster. Till allas förvåning slog vi till på att ta en tur med en motorbåt! En svag utombordare gör att det går att köra på egen hand.

Full koncentration på att inte köra in på fel ställen och få böter av sjöpolisen 🙂

Tar man landvägen runt sjön blir det ca 4 mil. Vi funderade på att cykla en bit i alla fall, men i stekande sol var det bättre med en biltur runt sjön 🙂 . Dessutom visste vi att i andra änden av sjön fanns en landningsplats för paragliding, som vi ville se.

Söndagar är en marknadsdag i Annecys centrum med fokus på matvaror. Ost finns det förstås (vi är ju i Frankrike!). Tyvärr var det inte läge att köpa några färskvaror och transportera hem i flera dagar.

Santillana del Mar

På vår tur längs Spaniens väst- och nordkust hade vi nu kommit till Kantabrien och byn Santillana del Mar. Detta var egentligen bara ett andraalternativ som stopp på vägen från Galicien till Bordeaux. Något ställe uppe i bergen kring Picos de Europa var huvudmålet, men där fanns inte mycket att välja på när det gällde boende vi denna tid på året. Det skulle visa sig vara ett mycket bra ”andrahandsval”. En väldigt charmig by!

Santillana del Mar sägs vara de tre lögnernas by. Det finns inget heligt här (Santi), det är inte ett platt landskap (llana som i ”platt”) och byn ligger inte vid havet (del Mar). Men det skulle visa sig vara en riktigt vacker by med kullerstensgator och många fina gamla hus.

Redan på 800-talet fanns klostret Santa Juliana här och på 1100-talet byggdes klosterkyrkan med samma namn. Detta ledde till att platsen blev populär och herrgårdar och palats byggdes i närheten.

En del av de vackra husen byggdes av återvändare från Amerika under 1500-talet som hade samlat på sig rikedomar och kunde bygga pampiga hus.

Byn ligger också på Jacobsleden (förstås, den går ju ”överallt”) och en promenad västerut från byn är populärt bland pilgrimerna. Jag tog en promenad till den lilla grannbyn El Arroyo. På vägenfrån byn var man på väg åt samma håll som vandrarna, men att vända tillbaka blev ju fel. Går någon både fram och tillbaka längs El Camino??

Vackra gröna kullar på vägen mot den lilla byn Arroyo.

Runt byn finns flera grottor som varit bebodda i årtusenden. Mest känd är Altamira-grottan med grottmålningar där de äldsta anses vara 36000 år gamla! Grottan kan inte besökas och museet som är byggt intill lockade inte oss.

Värmen och solen började så smått komma till norra Spanien och vi gjorde en utflykt till kusten och stranden Playa de los Locos. Tänkte att en ”galningarnas strand” skulle passa bra för inbitna badkrukor 🙂 .

Specialiteter när det gäller mat och dryck i Kantabrien är bland annat cider och getostar. Cidern ska hällas från flaska i glas på sådär en halvmeters avstånd för att få loss lite kolsyra. Ett visst spill får man räkna med…

Japanbetraktelser

Så här ett tag efter att vi kommit hem från Japan har vi fortfarande några små betraktelser om landet som vi gärna vill förmedla.

Restauranger i massor

Restauranger är ett kapitel för sig i Tokyo. Utbudet är enormt med allt från enkla vardagsrestauranger till michelinrestauranger. En exakt siffra på antalet restauranger är svår, men mer än 137 000 verkar vara en allmän uppskattning. Trots utbudet så är det väldigt fullt på många ställen. Vid lunch och middag syns köerna lite här och var. Det verkar vara helt OK att stå i kö i allt från en kvart till en timme. Restaurangerna ordnar köandet på olika sätt, allt från digital köhantering till hederligt köaande på trottoaren.

Här är det sittande kö som gäller. Det är inte utserveringen som förbereds utan köplatser.

Luckor mellan husen

Alla hus har en lucka mellan sig och grannen, både låga radhus och höghus. Varför undrar man och förklaringen är jordbävningsrisken. Det sägs att Japan har cirka 1500 jordbävningar per år. De flesta är inte kännbara, men nästan dagligen kan man känna skalven någonstans i landet. Den stora jordbävningsrisken gör att hus måste byggas för att klara 7.5 på richerskalan och att det ska vara ett glapp till nästa hus, dels för att de inte ska stöta emotvarandra vid en jordbävning, dels för att hus rivs efter 25-30 år för att de ska vara så säkra som möjligt. Då är det praktiskt om det inte är ihopbyggda med grannen.

Det är inte så mycket som ryms i glappen mellan husen, men så är det inte därför de finns.

Aldrig långt till en flaska vatten

I nästan varje gathörn finns en varuautomat. Enligt statistiken finns det 4-5 miljoner automater i landet! Det betyder en automat per 25-30 invånare! Det är mest dricka som säljs (läsk, vatten, kaffe, öl, osv), men också annat ätbart. Automattillverkarna har hittat ett bra sätt att sprida sina produkter genom att hyra ut dem på rimliga villkor. Priserna är också helt OK. 100 yen (ca 8 kr) för en flaska vatten eller läsk. Att det fungerar och är så populärt beror mycket på att brottsligheten och skadegörelsen är låg i Japan så automaterna inte förstörs eller länsas.

Ett par automater precis nedanför trappan upp till vår lilla lägenhet i Hakone.

Kissa bör man annars dör man

Jag (Camilla) har en stark ovilja mot att använda toaletter på restauranger och barer eftersom de ofta känns så ofräscha. Så icke här! Vilken offentlig toa som helst funkar, det är rent, sitsen är uppvärmd och det finns alltid papper!

Spännande, och inte helt enkelt, med alla knappval som finns!

Renlighet är väl för övrigt Japans paradgren. Det är verkligen rent överallt, på enkla resauranger såväl som på marken i tunnelbanan.

Säkerhet

Hur i allsindar kan det det stå cyklar, både elcyklar och vanliga, parkerade mitt i stan hela natten endast låsta med tunna slanglås? Funkar inte i Lund. Funkar inte i Palma.

Lyxigt också att kunna gå var man vill utan att behöva tänka på om det är bra eller dåliga kvarter att promenera omkring i. Inte heller behöver man hålla koll på sina värdesaker, på många restauranger få man en korg att lägga väska och ytterkläder i. Korgen placeras sedan på golvet bakom en eller under stolen.

Hakone Matata

Eller snarare Hakone Yumoto, för här är vi nu! En liten by som fungerar bra som bas om man vill utforska Hakoneområdet. Lite märkligt är dock att de flesta restaurangerna stänger redan vid 6-7 på kvällen!

Hakone ligger i en vulkandal full av varma källor och är en del av Fuji-Hakone-Izu nationalpark, belägen endast tio mil från Tokyo och ändå känns det som att vi hamnat på landet. Naturen är storslagen och det är lätt att ta sig fram till fots. En dag valde vi dock att testa både tåg, bergbana och kabinbana för att förflytta oss mellan några av de sju byarna i området. Solen sken från en klarblå himmel så vi tänkte att chanserna att få se Mount Fuji skulle vara optimala.

Mount Fuji har inte haft utbrott sedan år 1707, men det är fortfarande en aktiv vulkan. Med sina 3776 möh är det Japans högsta berg. Berget anses heligt och är omgivet av tempel och helgedomar, även på kanten av kratern och på insidan av vulkanen!

På Lake Ashi kan man cruisa fram i piratbåtar, töntigt men ändå ett rätt trevligt transportsätt!

Vi hade också fått tips om skulpturparken Hakone så det blev ett besök även här. De flesta av de 120 skulpturerna är gjorda av engelsmannen Henry Moore, men även Carl Milles finns representerad. Kul med skulpturer även om man är allmänt okunnig när det kommer till konst!

Människan och Pegasus av Carl Milles, originalet finns i Slottsparken i Malmö!

Hakonetemplet, Hakone-jinja, med sin röda torii (red gate of peace) har främst lockat militärer och resande genom åren, nu kanske mest turister? Många av templen vi sett är röda eftersom det är en färg som skrämmer iväg onda andar. Såklart!

De varma och ibland stinkande källorna, onsen, har man dragit nytta av och gjort till bad i olika skepnader.

Vi valde att besöka en liten onsen som vårt guesthouse rekommenderade och det var verkligen avkopplande. Reglerna är många och vi missade säkert flera av dem, men otatuerade är vi alla fall så vi blev insläppta!

Trots att jag älskar kakor och godis tar det ändå tid innan jag vänjer mig vid andra länders sötsaker. Jag menar vad slår väl svenskt lösgodis och svenska bakverk! Men vi har jobbat lite på det och testat:

Mochi med jordgubbar på toppen. Mochi görs av klibbigt ris och är mycket populära, de är som väljäst bulldeg i konsistensen och finns i olika smaker. Dango, klibbiga rismjölsbullar (inte helt olika mochi) uppträdda på spett. Taiyaki- fiskformad ”pannkaka” med söt fyllning av röda bönor.
Godast var: Jordgubben! Fisken med bönröra var också god, man måste bara vänja sig vid bönor i en dessert.

Matcha-te har vi också fått i oss i olika former, inte bara som dryck! Tebladen mals ner till pulver och används som smaksättare i allt från tempura till godis, Kitkat finns i en matchavariant här i Japan.

Kyoto 24-28 mars

Sträckan mellan Tokyo och den gamla kejsarstaden Kyoto är 45 mil lång och med tåg tog resan cirka två timmar. Eller vaddå cirka, inget här är cirka. Resan tog två timmar och 9 minuter – allt enligt tidtabell. Det var förstås snabbtåget Shinkansen vi åkte med och vi nådde som högsta hastighet 300 km/h, då går det undan!

Väl framme i Kyoto åt vi nudlar till lunch och nudlar till middag… Lunchen var inte mycket att orda om men middagen intogs på ett välrenommerat ställe och då får man alltid köa för att komma in (lite emot våra principer, men ibland faller vi för trycket)! Det här med ramen är ju en hel vetenskap, i Tokyo lärde jag mig laga sojabaserad ramen och här åt vi misoramen.

Får jag tycka att det påminner lite om välling? Miso är inte min favorit när det kommer till ramen!

Allt med mat i Japan är en hel vetenskap! Det är bra om man är allätare eftersom man inte alltid vet vad man beställer, ibland finns det bilder till menyn och ibland står det rättens namn på engelska men det är alltid lika spännande att se vad man får in för något gott.

Här valde jag meny A – det blev riktigt bra! 1100 ¥, cirka 90 kronor gick kalaset på!

Japansk mat är överlag supergod! Jag räknar mig som absolut allätare och brukar säga att det enda jag inte äter är surströmming och durianfrukt, till det kan nu läggas kanefuku – torskrom med chili. Påminde lite om Kalles kaviar men med stark fisksmak och dessutom massor av chili! Oätligt!

Kyoto är en perfekt cykelstad, förvånansvärt lättcyklat för att vara en stad med 1,5 miljoner invånare!

Många enkelriktade smågator som var dubbelriktade för just cyklar.

Vi hade några idéer om vad vi ville se och det Gyllene templet, ett zentempel, var ett mål.

Naturligtvis var allt väldigt välordnat, en vakt pekade direkt med hela handen för att visa var cyklarna skulle parkeras och väl inne på tempelområdet var det bara att följa pilarna. Är man lite fyrkantig i sin läggning är det underbart med så klara direktiv!

De två översta våningarna av templet är täckta med bladguld och så även ”Fågel Fenix ”på taket! Templet byggdes till en shogun på 1300-talet men har brunnit ner ett par gånger sedan dess, senast 1950 när en galen munk satte eld på templet!

När vi turistat färdigt här valde vi att direkt cykla vidare till en naturlig bambuskog i stadsdelen Arashiyama.

Jäklar vilken kommers det var där en lördagsförmiddag. Finklädda människor i massor vimlade omkring och åt streetfood.

Det jag tyckte var mest spännande var aporna på en kulle. Jag hatälskar apor, så himla roliga men ändå så läskiga och oberäkneliga!

Var man än går ser man många välklädda kvinnor i kimonos! Det finns kurser för att lära sig hur man klär sig i kimono, reglerna är många!

Men vad i hela friden har de på fötterna till denna vackra klädsel! Madre Mia

Shoppa kan man förstås också göra i Kyoto, själv blir jag helt matt när utbudet blir för stort. Här fanns det kilometer efter kilometer med shoppingområden under tak, men det blev noll spenderade Yen där!

Lite mer lockande var matgatan Nishiki Market, här petade vi oss ett och annat!

Sake och Takoyaki (runda puffar fyllda med bläckfisk) slank ner!

En dag regnade nästan bort för oss, men utrustade med varsitt paraply tog vi en tur i parken Kyoto Gyuen national garden med templet Kanko-Jinja

När solen strålade tog vi oss till Philosopher’s walk, som rankas bland de vackraste gatorna i världen. Sagolikt fint!

Jag har ju haft Japan som drömresmål i flera år, dels för att det är ett häftigt land och dels för maten men framförallt för att få se körsbärsblomningen. Tänkte väl först att det var bäst att googla var man kunde se blommande träd, men de finns ju verkligen ÖVERALLT så här års, så det är bara att njuta!

Det är inte bara jag som vill njuta av vackra vyer!

Mer Tokyo – Shibuya, Asakusa och Ginza

Med Shinjuku som bas blev det några utflykter till andra stadsdelar i Tokyo också under de första dagarna i Japan. Eftersom hemresan går från Tokyo om några veckor så kommer vi tillbaka till storstan och fortsätter turistandet.

Avstånden i centrala Tokyo är inte omöjliga om man känner för att promenera. Vi siktade på att gå från Shinjuku till Shibuya via Yoyogiparken och sedan vidare till stadsdelen Meguru. Allt som allt en knapp mil.

Shibuya är mest känt för en gatukorsning med övergångsställen som går i alla riktningar. Alla fotgängare släpps fram samtidigt när det blir grönt. Eftersom korsningen ligger precis vid utgången till Shibuyastationen, som har näst flest passagerare i världen (efter Shinjuku) så släpps det loss ett myller med fotgängare när det blir grönt (ja ingen går mot rött, för det är ju inte tillåtet 🙂 ).

För att få lite utsikt över korsningen i Shibuya är Starbucks ett alternativ (för utsikten då, inte för kaffet…)

Nästa tur i Tokyo gick till Asakusa för att skicka Camilla på matlagningskurs med tema Ramen och gyozas. Det var en 60-årspresent som nu skulle utnyttjas. Ett passade ställe att ha kursen på då Japans första Ramenrestaurang öppnade i just Asakusa för mer är 100 år sedan.

Asakusa är annars känt för två saker: shopping (ingen överraskning när det gäller Japan) och tempel. Nakamise är ett stort gågateområde med massor av shopping och mat (förstås).

Restaurang på Hoppy street i Nakamise. Personalen är ute och putsar alla stolar. Inte för uteservering utanför alla som ska köa!

Buddisttemplet Sensoji är Japans äldsta och drar stora mängder besökare, speciellt i körsbärsblomningstider.

Asakusa är inte bara turistkvarter. Bostadskvarteren är en blandning av höghus och en- eller tvåfamiljshus. Lugna och trevliga smågator är det i alla fall.

Sumidafloden flyter igenom Tokyo och avgränsar Asakusa mot stadsdelen som också bär namnet Sumida. Från Asakusasidan har man fin utsikt mot bland annat Tokyo sky tree och ölbryggeriet Asahis huvudkontor.

Golden Flame heter ”takutsmyckningen” på Asahis ölhuvudkontor. Undrar hur tankarna gock när detta bestämdes…

I närheten av Asakusa ligger Uenoparken som är känd för sina körsbärsträd denna tid på året.

Här är vägen mot helgedomen Ueno Toshogu. I blomningstider är här tydligen en kaotisk matmarknad.

Nästa dag var en regnig dag, men det hindrade inte oss från ett besök i Ginza, området framför allt för finshopping.

Shoppingcenter på rad i grådasket. Shopparna lockas att hålla sig inne i butikerna en sådan här dag.

Vi fastnade för Uniqlo’s Ginzabutik i 12 våningar. Ett café med utsikt långst upp hade vi koll på skulle finnas med det var inte något att leta sig fram till.

Några kvarter från Ginza ligger Tsukiji Outer Market, ett stort matmarknadsområde med allt man kan tänka sig. Mycket fisk och skaldjur då detta ligger nära Tokyos hamnområde.

Grillade stora kammusslor och paraplytäta gränder i Tsukiji’s utomhusmarknad.

Mochi med jordgubbe. Denna japanska bulle gjord på mochigome (klibbigt ris) smakar helt enkelt klibbig degbulle.

Till lunch hade vi tänkt äta något på Tokyo Ramen Street som ligger under Tokyo centralstation. Att hitta dit i det enorma restaurang- och köpcentret under jord var inte lätt och när vi hittat fram så var matköerna lååånga. Det fick bli vanliga nudelrätter i stället på ett köfritt ställe.

Nåt hundratal butiker och restauranger under jorden. Perfekt när det regnar ute!

Tokyo Ramen Street. Kö redan utanför ”gatan”.

London calling 🎶

Efter två veckor i Lund var målet att hälsa på i Bordeaux igen. På vägen dit passade vi på att göra ett stopp i London och det är ju aldrig fel.

Vi bodde på ett hotell i Bloomsbury, vilket betyder promenadavstånd till en hel del ”måsten”. Vi reste från Lund i svinottan (ett så bra uttryck som är på utdöende!) och kom fram redan före lunch. Vi började gå och hann beta av Holborn, Covent Garden, Trafalgar Square, SOHO och Oxford Street i rask takt.

China Town utsmyckat för att fira början på kaninens år och Trafalgar Square med ovanligt lite duvor.

Det gällde att välja övergångsställe så att vi kunde passera tillsammans 🙂 .

Ett soligt och fint vinterväder dessa dagar passade bra för några cykelturer med stadshyrcyklarna. De kan verkligen rekommenderas även om det inte längre finns dagstaxor med obegränsat antal korta hyrperioder. Men 1,65 £ för en halvtimme är ju helt OK.

Förra gången vi cyklade runt i London var det coola/hippa/charmiga områden (ja vad ska man kalla dessa lite ruffiga områden som genomgår en gentrifiering på gott och ont) och kanalerna som lockade. Så även denna gång.

Första målet var Shoreditch. Ett nedgånget East End-område fram till 90-talet som nu är bland de hippaste områdena i London.

Vi lyckades dyka rakt in i Brick Lane’s Vintage-marknad som hålls på söndagar.

Galet trångt på Brick Lane. För att smälta in ska man ställa sig i en Bagelkö. Lång väntan trots öppet dygnet runt…

I grannområdet Bethnal Green var det sedan dags för nästa söndagsmarknad. Blomstermarknaden på Columbia Road.

Blommor på söndagen, det är tydligen det som gäller för massor av Londonbor.

Sedan cyklade vi vidare mot Regent’s Canal. Ett riktigt fint och lugnt stråk genom norra delarna av centrala London.

Vi avslutade cyklandet längs vattenvägarna vid King’s Cross.

Jag hann också ta en cykeltur till Camden för att se vad som hänt sedan sist, som var för typ 13 år sedan. Camden har ändrats en hel del genom decennierna. Bränder och renoveringar har gjort att detta inte är det samma som på 60-talet då den brittiska punken föddes här.

Camden Stables Market och Camden High Steet.

En anledning att besöka London är alla musicals och teaterföreställningar. Vi tog chansen att se ABBA Voyage konserten med ABBA-medlemmarna som avatarer. Vi hade inte så många förväntningar mer än att det låter underligt med ett konstgjort uppträdande. Men det var otroligt bra! Som att ha varit på en mycket proffsig konsert med ”Abborna” från 80-talet. Det är omöjligt att se hur det hela är gjort och fungerar.

Tyvärr är det absolut förbjudet att fotografera konserten. Överträdelse -> Du blir utslängd.

Föreställningen hålls i ABBA Arena som är specialbyggd för detta. Den ligger i Stratford en mil från centrum. Vi passade förstås på att cykla dit genom skiftande områden i East End.

Fiesta – Fira – Festival

Vi har skrivit tidigare om några av Mallorcas matfestivaler och nu efter pandemin är de mer välbesökta än någonsin. Mallorkinerna verkar älska sina festivaler! Det är framförallt lokalbefolkningen som är här, hade man velat ha hit inflyttade/turister eller annat löst folk hade väl informationen funnits på spanska och inte enbart på mallorkin… Jag har en tipsande kollega som ofta ger mig en hint om vilken fiesta som är på gång!

På två veckor har vi besökt två olika fiestas:

1: Fira Dolça i den fina bergsbyn Esporles. Sötsaksfestival – kakmonstret i mig jublade! Här fanns allt från traditionella bunyolas till poppiga cupcakes. Och mycket folk!

2. Mostra de la Llampuga XIX i Cala Rajada på nordöstra Mallorca. Här firas fisken llampuga, på svenska guldmakrill.

En fisk som normalt lever i Atlanten, men när vattnet i Medelhavet blir varmt nog simmar den hit och firas (nja, dödas och äts upp) med en egen festival!

1600 kg fisk gick det åt i helgen, tillagad på 21 olika sätt! Vi testade allt från ceviche till flammkuchen, mycket gott!

Dagen avslutades med ett dopp i Cala Agulla, 25 grader i vattnet!