Ett absolut måste på sommaren är en cykeltur i Köpenhamn. Det är smidigt att hoppa på tåget i Lund med cyklarna och sedan efter en halvtimme rulla av på någon station i Köpenhamn.
Nu var det inte riktigt så smidigt denna gång då det precis hänt en olycka på stationen i Lund och all trafik var stoppad i nästan två timmar.
Upptäckterna på rundan denna sommar blev häftiga bostadsområden, stadsbadplatser och innovativa gräddbullar.
Efter att ha krånglat oss ur ett överfullt tåg i Tårnby på Amager så siktade vi på 8tallet eller Åttan helt enkel. Ett bostadshus med speciell design.
Sen bar det vidare ut på fälten vid Kalvebod Fælled.
Danskarna är otroliga på det där lilla extra när det ska byggas hus. Hela området längs inre hamnen och gatan Islands brygge är riktigt häftigt.
Ett besök på street food-området Reffen längst ut i hamnområdet är aldrig fel. Perfekt cykelavstånd från centrum!
Denna varma sommardag lockade ut mängder med köpenhamnare till ett bad i hamnen. Vi ville inte vara sämre och passade på att prova på för första gången i Köpenhamns centrum.
Sen cyklade vi vidare genom stadsdelen Vesterbro och hittade av en slump en liten källarlokal med gräddbullar i alla dess former som specialitet. Eftersom detta är Danmark och här heter det flødebolle, så får det bli gräddbulle på svenska.
Att Köpenhamn är en cykelstad visste vi, men denna gång var det helt galet med cyklister. Kör man inte ordentligt i sin fil, missar att göra tecken vid stopp eller sväng blir det kaos. En av broarna över Søerne från centrum ut till Norrebro lär vara den mest trafikerade. Cirka 40 000 cyklister per dag. Helt otroligt!
Sista stopp blev vinbaren Vinum Historia nära Torvehallerne, som serverade en ost- och skinkbricka som heter duga 🙂 .
Vart tionde år sisådär verkar David komma på att vi måste ha ett sabbatsår… han kommer med roliga förslag på vad vi kan göra, tjatar lite, mutar lite och så plötsligt har jag sagt ja!
Mitt sommarlov började i juni 2022 och varar till augusti 2023 om allt går enligt planerna! FANTASTISKT!
Resa står alltid på agendan och vi styrde kosan mot Portugals näst största stad, Porto. Här var vi på vår första gemensamma charterresa för 35 år sedan, åren går!
Vi valde att stanna sex nätter på samma hotell (what, är det ett ålderstecken???) och tog oss sedan fram mestadels till fots men även med cykel och hyrbil.
Porto brer ut sig längs floden Douros mynning – en mycket charmig stad med vackra hus som nästan ser ut att vara staplade på varandra.
Gränderna är långa och många, smala och vindlande och alltid med kraftig lutning!
I kvarteren Ribeira trängs stadens äldsta hus. Det är häftiga kvarter med färgglada kaklade hus precis vid Douroflodens kant. Här fick David även check på ännu ett UNESCOs världsarv.
Om du tar Eiffeltornet och lägger det ner ser det inte då lite ut som den 130 år gamla dubbeldäckarbron Dom Luís I. Arkitekt: Gustave Eiffel!
Vi gillar gatukonst och förbrukar många steg för att se diverse väggmålningar!
Alltid läge att testa smaklökarna när man kommer till ett nytt land!
Vi hade trott att spårvagnar skulle köra kors och tvärs i staden, men de verkade mest vara inriktade på turer för turister.
Med hyrda cyklar tog vi en tur till stranden, för även om Porto ligger vid kusten så är stadens centrum placerat cirka en mil upp längs Dourofloden.
Byggnader, främst kyrkor, med blåvitt kakel i vackra mönster finns det gott om!
Se bara på olivträden, så himla fina och inget träd är det andra likt! Olivodlingar har det funnits på Mallorca sedan romartiden och under 1500-talet satte det riktig fart, nu finns det minst 260 olika sorters oliver i Spanien!
Kolla på hyllorna i Sverige om ni hittar någon olivolja från Mallorca. Troligen inte, eftersom de mallorkinska oliverna innehåller för hög syrahalt (fettsyror) för att få exporteras. Allt enligt enligt EU:s normer.
Jungfruoljan, som är den finaste, får inte hettas upp till mer än 28 grader och den görs av säsongens första oliver. Det flytande guldet sägs försköna hyn, minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar, förebygga cancer och skydda mot gallsten!
Skördesäsongen är lång, september till februari här på Mallorca. I slutet av november börjar man skörda för att göra olja, då slås de svarta skrynkliga oliverna försiktigt ner i stora nät.
Zaragoza; äntligen en ny spansk stad att undersöka! En långhelg på grund av Todos los Santos, eller Alla helgons dag, och huvudmålet var Valencia för att hälsa på Lovisa och Marcus. Men en femdagarsledighet räckte också till att besöka Zaragoza som vi aldrig varit i tidigare. Det är Spaniens femte största stad och huvudstad i regionen Aragonien.
Zaragoza är en av de många spanska städer som grundades av romarna. I detta fall av kejsar Augustus ca 14 år före kristus.
Staden har ett brokigt förflutet som har satt sina spår. Först romersk, sedan gotisk, arabisk och sedan spansk stad. Det syns bland annat på stilen hos den stora basilikan Nuestra Señora del Pilar.
Vi hade mindre tur med vädret som just denna alla helgons helg bestod mest av regn och gråa moln. Men det stoppar inte oss inte från stadspromenader.
Kring det stora torget i centrum, Plaza del Pilar, ligger två katedraler, ett museum med lämningar av det gamla romerska torget och ett vattenfall i form av Sydamerika för att hylla La Hispanidad, eller spanskheten helt enkelt.
Den gamla stadskärnan var överfull med barer och restauranger och ett kvarter, kallat El Tubo, är speciellt känt för sina pintxos- och tapas-barer. Calle Estebanes är mest tapasbartät. 17 barer på 170 meter gata!
Pintxos är tyvärr en bristvara på Mallorca, så vi passade på att prova så många som möjligt när chansen fanns.
Zaragozsaborna verkar också uppskatta alla dessa barer och restauranger. Uteserveringarna var fyllda med lokalbefolkning som passade på att fira långhelg när regnet gjorde lite uppehåll ibland. Vi var lättledda att följa trenden och jag kan erkänna att det blev mer av matkultur än historisk kultur på denna tur.
Efter Zaragoza styrde vi söderut mot Valencia. På vägen passerade vi vinområdet Cariñena som lyste i fina höstfärger denna tidiga morgon. Vi blev lite överaskade över färgprakten. Mallorcas vinfält ser inte ut riktigt så. Där torkar nog bladen och faller av innan det hinner bli höstkallt.
Även om Valencia bara är knappt 30 mil söder om Zaragoza så kändes det som en annan klimatzon denna helg. Plötsligt nära 30 grader varmt. En ganska hög temperatur för att vara den 1 november i Spanien.
Vi hann med några promenader i staden förstås. I det charmiga området El Carmen till exempel med all sin gatukonst/klotter.
Trots pandemi och nära nog noll turister under lång tid, så finns motståndet mot turismen kvar och skyltas på lite olika sätt. Här som ytterligare en väggmålning:
Även i Valencia blev det ett pintxosstopp. Ett återbesök på favoritstället Malafama i stadsdelen Cabanyal.
Som sagt, mat var en röd tråd för denna långhelg. Lovisa och Marcus tog med oss till en riktigt bra asiatisk restaurang, inhyst i en överbyggd innergård med lite asienkänsla.
Sedan kan man inte besöka Valencia utan att gå en runda i Turiaparken och när man går förbi natur- och vetenskapsmuséet måste man bara fotografera!
Sommarvarma kvällar på uteserveringar är inte så dumt i november!
Vi närmar oss sakteliga vår slutdestination som ju är Lund! Men nu Colmar i Alsace, en otroligt charmig stad i norra Frankrike! Kanaler, medeltida byggnader, roliga detaljer, blomsterarrangemang – omöjligt att sluta fotografera!
Min ”reiseleiter” levererar år efter år – jag fattar inte hur han hittar allt. Perfekta stopp längs vägen och mysiga boenden (ofta i budgetklass) och, tänka sig, än har vi inte stannat för ett enda av UNESCO:s världsarv. Att det inte är så mycket turister som dräller omkring överallt gör också allt så mycket mer lättillgängligt
Att Colmar tillhört Tyskland i omgångar märks inte minst på maten. Vi hoppade Michelinkrogar (det är annars ett stjärntätt område) och i glufsade glatt i oss de lokala delikatesserna Tarte flambée (Flammkuchen) som i princip är en pizza med färskost istället för tomatsås och en sorts rösti (som egentligen kommer från Schweiz). Vi valde en med chevre på toppen. Mycket gott!
Inte lika gott var Choucroute (surkål med 5 sorters fläskkött), men har man ett inbyggt tvång att testa nya maträtter så har man…
Känner ni till Frederic-Auguste Bartholdi från Colmar? Exakt, det var ju han som ritade Frihetsgudinnan. Hans hus här är nu ett museum och i en av stadens rondeller finns en 12 m hög kopia av frihetsgudinnan, men just nu höll hon på att repareras så hon ville inte vara med på bild! Har heller inga bilder från museet pga går inte på museum…
Annars är väl Alsace mest känt för sina goda vita viner! Det där som David skrev om vinskådande, nja. Vi testar en hel del också!
Vi tog även en sväng inom byn Riquewihr och bunkrade upp med både Riesling och Pinot Gris. För övrigt skippade vi den 17 mil långa La Route des Vins d’Alsace – svårt att koncentrera sig till 100 % på ”detaljer” när man ska förflytta sig 220 mil!
Wow, vilken by! David är expert på att hitta bra boenden på mysiga ställen! Lägenhet (inte hotell) och närhet till havsbad var mina önskemål och det blev ju bra!
Cudillero, en fiskeby med drygt 5000 invånare, på Spaniens nordkust ligger i Asturien. Just Asturien kändes som ett bra val även med tanke på Corona, endast 7 nya fall den senaste månaden.
Fisken som hängde på tork lite här och var (ibland tillsammans med kläder på klädstrecket) kallas för curadillo, eller havets skinka. Vilken fisk det egentligen är kan variera, men troligen mest havskatt. Fisken fångas, rensas, och får sedan hänga utanför husen för att torka i 4-5 månader innan den tillagas!
Vardagsmotion blev det gott om eftersom hela byn ligger på en slänt. Istället för gator går det trappor kors och tvärs och varken barnvagn, rullstol eller ens dåliga knän hade funkat här. 118 trappsteg upp bodde vi.
Vacker by både dag och natt!
En kväll åt vi ute, fisk borde vara det självklara valet men i Austurien ska man testa Cachopo. Panerad kalvfile fylld med allt från ost ock skinka till äppelkompott och chevre! Endast kockens fantasi sätter gränserna. Det smakade mums men vilken tur att vi blivit tipsade om att portionerna var stora. De var gigantiska och det var lagom för oss två att dela på en. I denna by, där varje gränd luktade fisk och fiskmåsarna skränade (ja, det var gråtrutar, men skriker man på detta viset får man stå ut med att bli kallad fiskmås) åt vi alltså ingen fisk! Till cahopo skulle man dricka lokal cider som man körde i en sifon, check på den också!
Badet i hamnen var kanske inte 100-procentigt, men det gjorde inte så mycket eftersom det ändå var kallt i vattnet. Badkruka is my middle name!
Dessutom fanns det det många fina badplatser i närheten, vi testade tre olika. Badade noll gånger. Häftig kustlinje!
Ett litet, eller snarare långt, världsarv från Unesco skulle vi förstås också beta av. En av världens äldsta och mest kända pilgrimsleder Camino de Santiago, Jakobsleden på svenska, ringlar sig fram från bland annat Lyon i Frankrike till Santiago de Compostela i Spanien. Av de cirka 160 milen gick vi ungefär 3.
Linus och Cyrielle träffade vi senast i Taiwan, nu har de flyttat till Bordeaux och finns därmed endast drygt en timmes flygresa från Palma. Till Bordeaux kan man resa av flera anledningar, vin är en sådan…
Sist vi var här turistade vi inte så mycket i själva staden utan njöt mer av vackra omgivningar, fina vingårdar och smarriga viner. Därför valde vi nu att bo ganska centralt i Bordeaux, på gränsen till området Saint-Michel där vi hittade många fina gator!
Härifrån hade vi gångavstånd till det mesta så det blev mycket traskande varje dag. Dessvärre även en del plaskande!
Ett annat område vi gillade skarpt var Chartrons, ett hipsterområde som var mysigt även en regnig och ganska stängd klämdag!
En dag guidade Cyrielle oss runt området Sauternes, känt för sina söta vita viner. Vi startade med Château Doisy Daëne.
Vinmakaren var mycket noga med att hans gård inte riktigt tillhörde Sauternes utan snarare Barsac. Sedan 50-talet tillverkas här även ett torrt vitt vin och det testade vi tillsammans med tre söta viner. Jag hade inte en aning om att söta viner kunde vara så goda!
Turen gick sedan vidare till Château d’Yquem, här var det mer principen se men inte röra som gällde!
Nu snackar vi exklusiva viner, druvorna på en vinranka ger ett glas vin!
Den skånske vinsamlaren, Nils Stormby, valde att auktionera ut sina viner 2007 för att undvika att hans arvingar skulle ”komma hit och plocka en Yquem till en tillfällig chokladmousse”. Några av Yquem-flaskorna såldes på auktonen för cirka 97 000 kronor styck! Skål på det!
Även staden Bordeaux är en trevlig bekantskap, man kan summera våra dagar här med att vi åt och drack, drack och åt. Och promenerade!
En av stadens sevärdheter är, inte helt oväntat, ett vinmuseum – Cité du Vin! Här kan man tillbringa timmar med att lära sig allt om vinets historia från år 6000 f.Kr till nutid.
En annan sevärdhet är världens största byggda vattenspegel, Miroir d’eau, placerad mellan Place de la Bourse och floden La Garonne.
Canelé är en lokal specialitet, ett bakverk med mjukt innandöme med smak av rom och lite karamelliserad yta.
Varje sommar när vi är i Sverige försöker vi få till en cykelutflykt till Köpenhamn. Vissa år blir det inte av på grund av regnrisk varje dag och förra åter blev det inte av för att det var så varmt. Känns osannolikt att det faktiskt var så soligt och varmt flera veckor i sträck.
Men i år kom vi iväg, lyckades dessutom lura med oss mina systrar med respektive så vi var sex personer med cyklar som skulle med tåget över Öresundsbron. Det sägs att ”cykelvagnen” kan ta nio cyklar (cykeln åker på barnbiljett) och det stämmer säkert om där inte är några barnvagnar eller resenärer med resväskor! Men det är där ju eftersom många av dom som åker över bron är på väg till/från Kastrup! Trångt var det, men fram kom vi!
Köpenhamn är ett cykelparadis! Visserligen mycket trafik, det är ju en miljonstad, men så himla välordnat för cyklister med 30 mil cykelbana. Dessutom är de danska cyklisterna mästare på att cykla i stadstrafik – det är visst inte vi! Vi glömde räcka ut handen när vi skulle svänga, glömde göra stopptecken när vi skulle stanna och eftersom vi inte alltid hade koll på vart vi skulle så cyklade vi ibland i fel fil.
Vi har sällan något givet mål när vi cyklar i Köpenhamn, njuter mest av cykla i nya miljöer och gör täta stopp för mat och dryck.
Vi startade vår cykling med en tur till Bjerget. Ett berg i Köpenhamn! Med tanke på att Danmarks högsta berg, Møllehøj, endast är 170,86 möh så var förväntningarna rimliga Själv var jag säker på att Danmarks högsta berg var Himmelbjerget, men det var visst fel.
Turen gick sedan vidare via Havneringen förbi nybyggda bostadsområden där flera av lägenheterna har egen båtplats precis utanför köksfönstret. Vattnet sägs vara rent och det var årets varmaste dag så på några ställen simmade folk omkring i de små kanalerna!
Den livliga stadsdelen Nørrebro gillar vi skarpt, här finns allt från halalslaktat kött till hipstercaféer och microbryggerier. Något lokalt ölbryggeri står alltid på Davids lista, i år tog vi en öl på To Øl.
Ett väldigt trevligt stopp var Nordens största street food market, Reffen! Här ska entreprenörer få blomma och gourmander få njuta av ekologiskt odlad mat från hela världen. Allt så klimatsmart som möjligt!
Bangkok blev sista stopp på Asienturen denna gång. Det är alltid trevligt att komma tillbaka hit och känna på den smått kaotiska storstadsatmosfären.
Endast en dag i staden blev det denna gång. Vi kände inte att det var några nya nödvändiga sevärdheter att besöka, utan ville istället ägna oss åt att promenera omkring och försöka hitta en god thaicurry!
Vi bodde i Makkasan-distriktet för att ha nära till tåget ut till flygplatsen. Ett hotell med egen skybar (som vi annars tänkt att leta upp någon att besöka) och en fin utsikt över staden.
För att komma till något bra matdistrikt passade vi på att åka flodbåtstransport. Båtar på de små bifloderna till Chao Phraya-floden som la till vid hållplatserna i ett rasande tempo. Det gällde att på några få sekunder kasta sig ombord för att komma med och samma sak när man skulle av.
Vi hittade en thai curry-restaurang efter en del sökande i gränderna vid Sukhumvit road, världens längsta gata. Här på soi (”tvärgata”) 1 börjar den och sedan löper den på till gränsen mot Kambodja nästan 50 mil bort!
Jag spårade också upp vad som anses vara ett av Bangkoks lite hippare områden att bo i och att besöka: Ari. Området ligger några kilomenter norrut från centrum. Vi kom antagligen dit vid fel tid på dagen. Förmiddagen var väldigt lugn och tyst. Inte mycket öppet. Vi promenerade omkring, fastnade i en lååång återvändsgata och studerade el- och bredbandsledningar 🙂 . Inte så lyckat alltså, men ett fint område att bo i kändes det som.
Det visade sig att vi bodde precis vid en stor mat/natt-marknad kallad Talad Neon. Massor av god mat att välja på, en del med underliga ingredienser, eller kanske bara underliga översättningar?
Besöket slutade med en kaffe på ett mycket udda djurkafé!
Slow But Sure Cafe heter stället som ligger inne på nattmarknadsområdet Talad Neon.
Alla möjliga djur på ett litet kafé som var mindre än ett vanligt vardagsrum…
Inte det mest djurvänliga arrangemang kan man tycka, men svårt att veta hur djuren har det jämfört med andra djur i fångenskap. Det liknar en djurpark med människor på besök i burarna. Helt fria djur är förstås det bästa. Djuren var dock väldigt ”sociala” mot allt och alla.
Även viss mat serverades, men det kändes säkrast med varmt kaffe om man inte skulle riskera att dela med någon randig krabat. Allt verkade vara av intresse, till och med mobilskal!
Nu hade foodiesarna åkt till Kina och vi till Vietnam, men vi gjorde vad vi kunde för att fortsätta hitta lokala specialiteter. Och mat värd att köa för!
Som en riktig rivstart började vi med en guidad matvandring, en present vi fått av…. ja, gissa vem! Anmälda till just denna guidning var David och jag. Punkt. Extra lyxigt alltså! Vår guide Emma visade oss (i ösregn förstås) matmeckat Hoi An!
Vi startade med denna rätt och jag som både hör lite dåligt OCH har svårt att ställa om till engelska med asiatisk accent fick fråga om flera gånger vad rätten hette. Till sist blev David trött på mig och förtydligade ”omelett, hon säger omelett”!
Sedan var det dags för nationalrätten Phở , nudelsoppa med diverse tillbehör som vit (omogen) papaya, böngroddar, kött och chili. Och koriander, alltid koriander! Kul med guidad tur, för här landade vi på ett litet ställe på en bakgata som vi aldrig hade hittat till annars!
Här fick vi också veta att om det ligger papper och och skräp på golvet så är det ett tecken på att restaurangen är bra och har många gäster (så många att personalen inte hinner med att städa undan mellan varven).
Vi guidades vidare i staden, slurpade i oss en kaffe med kondenserad mjölk för att sedan avsluta med en Bánh mì – en baguette fylld med grönsaker, kött och en näve koriander. Baguetter (och annat bröd) blev populärt här under den franska kolonisationen, då det även blev fart på ölbryggandet i landet.
Utbudet av restauranger kändes oändligt och det var svårt att välja, ibland fick sittvänligheten avgöra. Det ÄR svårt att njuta av middagen när man sitter på barnmöbler av plast!
Miss Vy är en välkänd kock med matlagningskurser och flertalet restauranger här i Hoi An. Vi testade en av dem, Morning Glory, där njöt vi av nudelrätten Cao Lau med tjocka nudlar, spröda rischips och marinerat fläskkött på toppen (vanlig street food som säljs lite varstans längs gatorna) och megasupergoda White rose dumplings, en lokal specialitet av dumplings gjorda på rismjöl och fyllda med räkgojs!
Jag som är en marknadsfreak strosade omkring på den lokala marknaden cirka varje dag. Frukt och grönt i överflöd!
Råkade även hamna på fågeldelen av marknaden och det var mindre trevligt. Speciellt det tillfälliga ”slakteriet” under bron!
Självklart fanns det även en nattmarknad i stan. Här åt vi varken grillade grodor eller bläckfisk, men däremot grillat rispapper med spännande fyllning!
När det kommer till kakor och desserter tycker jag alltid det är svårt att hitta riktigt goda saker utomlands. Jag gillar ju ändå dammsugare och ballerinakex mest! Men testa måste man!
Uppifrån och ner: Sötbesk kaka med puffat ris! Bakom en meter av virat bananblad gömde sig en liten…. hm, degklump av sött rismjöl (glutinous rice flour, som trots namnet inte innehåller gluten)! Mangocake som var en rismjölsbulle med jordnötsfyllning. Den har förmodligen aldrig varit i närheten av en mango, men heter så eftersom den har samma form som en mangokärna.
Det kan väl kanske också hända att vi hamnade här, på The Hill Station, för att inmundiga lite europeiska delikatesser! Ost och vin is da shit!