Bergsbyn Valldemossa är ett ”måste” för varje turist på Mallorca och visst är den värd ett besök. Speciellt innan den verkliga högsäsongen startar. I en dalgång i Tramuntanabergen ligger denna lilla by med 2000 invånare.
Mest känd är Valldemossa för två tidiga besökare som spenderade en vinter där för nästan 200 år sedan. Chopin och författarinnan George Sand (ja, det gick inte att ha ett kvinnligt namn som författare på den tiden) som hyrde cell 4 i det tidigare kartusianska klostret under några kalla vintermånader.
Chopin komponerade ett antal preludier, bland annat regndroppspreludiet. Det lär ha varit en ovanligt kall vinter 1838-39, så det kanske regnade en del också… Pianot blev kvar när han flyttade tillbaka till Frankrike.
De gamla klostercellerna var inte någon upplyftande syn, men utsikten från terrassen utanför var desto bättre!
Det tidigare kungliga palatset och senare klostret med tillhörande kyrka och trädgårdar breder ut sig över centrum.
Resten av byn är ett virrvarr av smala gränder längs sluttningarna.
Blommor är ett tema i varje gränd. Flest blomkrukor vinner?
Vid slutet av många gränder tar den fina utsikten vid.
Alla hus i byn har en kakelplatta med Catalina Tomás på vid dörren. Hon föddes i Valldemossa 1531 och helgonförklarades 1930. Bilderna av santa Catalina sägs ge skydd åt dem som bor i huset.
Varje Mallorquinsk by verkar ha någon ät- eller drickbar specialitet. Valldemossa har sina potatiskakor, Cocas de patata, som så klart måste testas. Potatis är förstås en huvudingrediens och smaken är som en sockerbulle helt enkelt.
Många caféer finns det i byn, så det är inte svårt att få ett smakprov på denna lokala specialitet.
Än så länge är vädret lämpat för vandring (dvs inte mer än 20-25 grader) och det gäller att passa på. En klassisk vandringsväg i Tramuntanabergen är den gamla postvägen mellan Esporles uppe i bergen och Banyalbufar vid kusten.
Genom att parkera bilen i Banyalbufar och ta bussen till Esporles så slipper man gå fram och tillbaka samma väg. En bra lösning!
Vi startade således vandringen utanför byn Esporles med att gå uppför i någon kilometer. Efter att ha nått Coll des Pi 450 meter över havet så var det utför som gällde. Största delen av vägen är kullerstensbelagd och slingrar fram längs bergssluttningarna.
Vägen var klar år 1401 och ända fram till 1800-talet var det den enda förbindelsen mellan byn Banyalbufar och resten av ön. Vägen (eller kanske åsnestigen?) går mest genom gamla ekskogar, som ger mycket skugga. Några färgklickar i form av ärttörne dyker upp då och då.
Tyvärr tar växtligheten också bort den fina utsikten som man kan ana mellan träden. Bara på några ställen kunde man se ut över berg och hav.
Vi hade flera bra idéer om att såga ner träd eller bygga ”utsiktsbryggor” för att locka besökare, men kanske är det ändå bäst precis som det är!
Vandringen är en del av GR221 som vi har rapporterat om lite då och då. Denna sträcka är väldigt välskyltad till skillnad från en del andra…
OK, bara en och en halv timme kvar!
Efter totalt cirka 8 km nådde vi Banyalbufars gränder mitt ibland olivträd, citrusträd och otaliga odlingsterrasser.
Stjärnfilter på kameran kan piffa upp tråkiga bilder, men denna gång var det mer ett handhavandefel 🙂 .
Ännu en fin liten Mallorquinsk by och en strand värt ett besök. Längst ut på sydväst-spetsen av Mallorca ligger den lilla byn Sant Elm.
För ovanlighetens skull ligger själva byn vid havet och inte en bit inåt land. En placering som är perfekt i dagens turisttider, men som var sämre när sjörövare härjade på ön. Då var det bättre med en inlandsby och en separat hamn.
Idag är Sant Elm en liten turistby med några hotell och en gågata med restauranger och butiker.
En ganska lugn och stillsam plats så här på försäsongen.
Bortom bygatans slut sticker toppen av ön Sa Dragonera upp. Ett 500 meter brett sund skiljer ön från fastlandet. Ön är ett naturreservat som det går att besöka via båtturer från tex Sant Elm.
En långhelg i Valencia började med en biltur i det öst-spanska inlandet. Fem spanska provinser hann vi med samma dag som vi reste från Palma… Start i provinsen Valencia med siktet rakt västerut mot det spanska inlandet. Även om Valencia är en miljonstad tog bebyggelsen snart slut och ett ganska platt landskap tog vid. Förutom stora vinodlingar tillhörande distriktet Utiel-Requena så fanns det inte mycket att titta på eller göra. Vi letade förmiddagskaffe i två-tre byar, men konstaterade snabbt att de antingen var övergivna eller att befolkningen hade siesta. Inte ett liv i sikte.
Vi fick vänta med pauser till staden Cuenca som var första målet. Halvvägs till Madrid och nu i nästa provins med samma namn som staden. Cuenca är ett UNESCO världsarv och det var därför jag ville dit. Staden grundades på 700-talet av morerna som tyckte platsen var bra ur försvarssynpunkt. Högt uppe på en klippa mellan två flodraviner. Ett läge som ger en speciell känsla än idag.
Ett speciellt läge kräver speciella hus. De hängande husen, Casas Colgadas, byggdes på 1400-talet med träbalkonger och fin utsikt!
Byns delar hålls samman av en smal bro med en del svindelkänsla.
Cuenca har verkligen olika karaktär beroende på var man bor. Allt från gyttrig stad till lantbruk nere i ravinen.
Många mil längs öde vägar kräver någon sysselsättning. Camilla upptäckte snart att stora områden av pinjeträd var invaderade av pinjelarvsbon.
På Mallorca är dessa larver de farligaste djuren på ön (kan vara farliga i alla fall för hundar..), så där försöker man plocka bort bon, men här fanns de i stora mängder. Vi spanade och stannade för att studera. Nu i provinsen Teruel.
Vi passerade en del byar väl kamouflerade i naturen, som till exempel Los Lucas i provinsen Argon.
Nästa mål var en flod med ”varma källor”. 25 grader är vattnet som rinner upp ur marken och blandar sig med floden Mijares. 25 grader är inte tillräckligt för att jag ska bada, men platsen var vacker och värd ett besök i alla fall.
Källorna finns vid byn Montanejos i provinsen Castellón. Platsen började användas som bad av morerna då de härskade på den iberiska halvön.
Floden är reglerad med en damm vid byn Puebla de Arenoso.
Utloppet från dammen, kallat El chorro, är ett ”avlopp” som kan spruta ut nästan 1000 kubikmeter per sekund!
Bergsbyn Sóller är ett av Mallorcas mest besökta ställen. Innan turismen tog över var detta en jordbruksbygd där man odlade apelsiner, citroner och oliver.
Det var så pass lukrativt så man kunde bygga en järnväg hit från Palma i början av 1900-talet. Järnvägen var viktig för att kunna frakta apelsiner till marknader i huvudstaden utan att behöva färdas med häst och vagn över ett bergspass med 57 hårnålskurvor. Idag finns en vägtunnel som alternativ till hårnålskurvorna. Tunneln påstås vara Spaniens dyraste vägsträcka. 5 euro enkel resa… Tågförbindelsen lever kvar, men nu som en turistattraktion.
Sóller-dalen är fortfarande ett centrum för apelsinodlingar, om inte annat för att säljas till turister i en eller annan form.
Varje mallorkinsk by har ett torg med caféer och barer, så även här under namnet Plaça Constitució.
Kyrkan Sant Bartomeu tornar upp sig över torget. Joan Rubió har designat fasaden (en lärling till Gaudí).
Marknadsdag är det titt som tätt i byarna och städerna på Mallorca. Minst en gång i veckan är det dags, så även i Sóller.
Stenbelagda små gränder finns det gott om.
Järnvägen från Palma slutar inte i Sóller utan fortsätter hela vägen till hamnen som ligger i en egen liten by några kilometer bort. Denna del av sträckan trafikeras av gamla spårvagnar i ”San Francisco-stil”. Rakt igenom Sóller går banan. Cafébesökare får snällt dra in stolarna när spårvagnen kommer.
Port de Sóller, som hamnen heter, är en stor turistmagnet. en strandpromenad kantad av restauranger och hotell.
På sommaren är det överfullt med besökare, men på vintern är det en lugn och skön by.
Oavsett tid på året är det inte fel med lite havsutsikt från balkongen! Här från svenskägda hotell Esplendido.
Det går att flyga till Palma på 3 timmar från Kastrup, men det går också att köra en liten tur genom Europa om man vill se lite mer! Det var endast ett aber med bilalternativet och det var att Camilla skulle övertalas… Sedan valde jag ut fyra olika ställen att stanna på, med fokus på mindre orter för att inte ägna all tid åt att sitta i bilköer och leta hotell.
Många vackra vyer blev det med allt från berg och natur till medeltidsstäder. Mycket historia och fakta skulle man kunna samlat och utrett kring många av ställena, men det räcker också långt att bara insupa atmosfären.
Först blev det ett stopp i Münster i nordvästra Tyskland. En studentstad av rang med näst flest studenter av de Tyska städerna. Nu på sommaren kanske inte det märks så mycket mer än att det finns många cykelbanor och många caféer och restauranger.
Att det är en cykelstad märks om inte annat på utbudet av ringklockor!
Nästa stopp krävde lite mera tid. Brygge är en stad som vi länge tänkt besöka.
Vackra gränder och en stadskanal som ringar in den gamla stadskärnan.
Sen finns det en del att provsmaka. Öl, våfflor, choklad och marsipan är några specialiteter för Brygge och belgarna.
Bara ett bryggeri finns nu kvar i staden som tidigare hade över 50 småbryggerier inom stadsmurarna. Ett besök blev det förstås på De Halve Maan, som det så vackert heter. Den sura mångubben är tydligen inspirerad av ett foto av grundaren. Kanske hade han inte fått någon öl när fotot togs 🙂 .
Provsmakning ingår förstås som lön för mödan att vandra runt bland all gammal bryggeriutrustning. En ”Starke Hendrik” ingår i sortimentet av ganska söta och starka öl.
Kanalerna var perfekta för hemleverans av öltunnor! Den tjänsten finns inte längre och kanalerna är fulla av sightseeing-båtar istället.
Stopp 3 blev Blois en bit söder om Paris. En liten stad tvärs över Loirefloden.
Några kilometer utanför Blois ligger slottet Chambord. Ganska pampigt för att vara ett jaktslott… och då behöver man ju 440 rum för att imponera på sina europeiska kollegor som den franske kungen Frans I ville göra.
Vi körde förbi slottet innan de stora turisthorderna drog in och lyckades få en riktigt stillsam vy av trädgården och slottet.
Efter små städer så var det nu dags för ett stopp mitt i naturen i den lilla byn Meyrueis (som vi fortfarande inte riktigt vet hur det ska uttalas).
Byn ligger i nationalparken Cevennerna där också ravinen Gorge du Tarn finns. Byarna som klänger sig fast kring ravinens branter är väldigt speciella. Udda lösningar behövs för de boende om det inte går att bygga vägar till byn, så får man skicka sina tyngre varor med en liten linbana och sedan ta båten över floden själv!
Vägarna upp och ner i ravinen gillar jag. Speciellt om det varnas för att det kan bli lite svårt.
Även byarna uppe i bergen är annorlunda. Den lilla byn Cantobre är nästan kamouflerad och bygd som en del av berget.
Sista biten mot Palma gick via Barcelona och nattfärjan för att nå Palma i gryningen.
Grekland är inte bara öar, det finns ett fastland också med mycket att upptäcka. Vi startade vår tur i Aten med några dagars strosande i den fina stadskärnan.
Akropolis är den stora sevärdheten och här flockas och köar turisterna för att få komma upp till Parthenon-templet med fin utsikt över den gyttriga storstaden.
Plakan, den gamla staden runt Akropolisklippan, är perfekt för en grekisk sallad och tsatsiki på någon av alla uteserveringarna.
Alla storstäder av rang har något lite mer charmigt område med caféer, barer och en massa gatukonst. Sådana ställen kan vi ju inte missa! I Aten är Psirri ett sådant område.
Efter stadslivet i Aten hyrde vi en bil och styrde västerut längs fastlandsgrekland.
Första stopp var byn Itéa vid den Korintiska viken.
Vårt ganska stora hotell mitt i byn var i princip helt tomt på folk. De var ju juli månad så vi undrade vad som hade hänt och fick svaret att det inte kom folk förrän slutet av juli. Otroligt vilken kort turistsäsong det blir av det…
Upp i bergen vid Itéa ligger Delphi. Templet där oraklet i Delphi huserade och den plats som de gamla grekerna ansåg vara världens medelpunkt. Klart vi skulle besöka det!
Efter Itéa körde vi mot Parga på Greklands västkust. Här var det lite mer turister och inte undra på det. En sån vacker by!
Här skulle vi lämna hyrbilen på Avis kontor. Men, personalen ville inte kännas vid något samröre med Avis. De verkade som de inte hade hört talas om dem… Vi fick be hotellet prata med Atenkontoret och fick besked att de skulle hämta bilen. Men intresset verkade lågt och ingen hämtade den på de fyra dagar vi var kvar i Parga. Kanske står den kvar där än.
Så då fortsatte vi turen med buss några mil till staden Igoumenitsa för att först ta en färja till Korfu stad och sedan en färja till vidare till Saranda i Albanien.
Saranda överraskade som turistort med en hel del fina Art Deco hus.
Som vanligt var vi inte nöjda med att bara ta det lugnt och ligga på stranden. En tur med hyrbil blev det ut på de ganska skruttiga vägarna med fler djurmöten är bilmöten.
Ett stopp blev Blue Eye, som är en kallvattenkälla där vatten med 12,75 grader bubblar upp. Alltid samma temperatur och inte något som inbjuder till bad direkt.
En annan sevärdhet är Butrint, ett UNESCO världsarv, som har varit en stad sedan 3000 år tillbaka.
Vägen dit är inte vad man kan vänta sig. En flodöverfart i form av en gammal träflotte som dras med vajrar.
Kändes inte så säkert, men billigt var det!
Efter Saranda tog vi färjan tillbaka till Korfu stad där vi hann med en liten promenad i gränderna.
Sedan tog vi buss till Kassiópi, en by på norra Korfu. Här har vi varit för massor av år sedan när barnen var små.
En fin lite by som inte hade byggts ut så mycket på de 16 år sedan vi var här sist. Fortfarande en riktigt trevlig upplevelse.
Så var det dags att lämna Grekland för denna gång. Det blir säker fler gånger, inte minst för att få njuta av den grekiska maten.
Här på Holbox är det lätt göra ingenting, en lisa för både kropp och själ!
Man kan förstås ta en promenad på sanddynerna och kolla in hästskokrabborna, underliga förhistoriska skapelser som krälar i vattenbrynet.
Eko-turism och miljö är prioriterat, vårt boende har sopsortering, solfångare och mulltoa. Här finns inga asfalterade vägar och nästan inga bilar, i stället kör folk omkring i golfbilar.
I byn finns ett litet mysigt centrum där man, förutom mexmat, kan äta homemade pasta. No more tortillas please!
I går kväll, precis när vi lämnat restaurangen, blev det strömavbrott i hela byn. Under bråkdelen av en sekund stannade allt och det blev helt tyst. Sedan började hundar skälla och barn skrika, innan lugnet la sig och folk började skratta och prata med varandra. Det är MÖRKT när man tycker att stjärnhimlen lyser upp. Det varade några minuter, sedan blev allt ok igen. Utom “vår” golfbil som plötsligt hade punka. Men i ett land fullt med vänliga människor löser sig allt. Jag bävade ett tag för att vi skulle få gå hem, längs den öde och icke upplysta vägen, där vi på väg mot byn fått väja för en megaspindel och en orm.
Hade någon i familjen haft en ornitologisk ådra skulle vi kanske känt igen flera av alla de fåglar som finns här, men nu kan vi bara namnge pelikan (och möjligen ibis).
Så var det dags att dra vidare frän Playa del Carmen. Vi hade bokat hyrbil med Avis i god tid. Gick for att hämta den på kvällen. Då tittade de på priset som jag hade fått och konstaterade att det nog inte fanns någon bil for tillfallet… Säkert hade de insett att de kunde få mer per dag for bilen nu när det började bli högsäsong! Typiskt! Ska aldrig välja Avis igen! Då var det bara att leta vidare efter en bil i ett allt mer hysteriskt Playa del Carmen. Turisterna bara ökade dag for dag inför nyår. Efter en tre fyra hyrbilsfirmor som precis hade hyrt ut sin sista bil hittade vi tillsist också en “sista bil”. Puh! Sen bar det iväg till Mahahual 30 mil söderut.
Vi gjorde ett bad- och kulturstopp i Tulum.
Sista biten var bland de mest sövande vägar jag varit med om. Spik raka, platta, inga hus, bara låg djungel vid sidorna. Sista 6 milen är latta att beskriva. Först 2 mil absolut rakt och platt vag, sen en kurva! Tydligt skyltad i god tid och med max 50 i hastighet i fall man glömt hur det ar att svänga. När den väl var avklarad var det 4 mil spik rakt igen, inga överraskningar utom en överkörd 1,5 meters orm.
Nu är vi alla fall i Mahahual för att fira nyår. En liten lugn by som har återhämtat sig sakta efter att orkanen Dean jämnat den med marken 2007. Ibland ökar dock tempot när karibiska kryssningsfartyg lägger till och släpper av ett antal 1000 amerikanska turister.
Det blir nog ett väldigt lugnt nyårsfirande. Har bara hittat en handfull restauranger i hela byn (kryssarna äter ju på båten…).