Tre turer upp i Anderna

En fördel med Salta är att det ligger nära de häftiga bergsvägarna upp i Anderna. Vi passade på att testa två av vägarna upp mot höjderna från Salta: vägen upp mot Paso Sico, som leder över till Chile och vägen upp till Cafayate. Sen kunde vi inte låta bli att ta en tredje tur norrut från Jujuy när vi bodde där i några dagar.

Vägen upp mot Paso Sico följer dels Rio Rosario, dels den gamla järnvägen där Tren de los Nubes (”tåget till molnen”) går.

Vägen stiger långsamt mot 4000 meters höjd vid passet Abra Blanca.

Berg i alla dess former och färger kräver fotostopp med korta mellanrum!
På de mer låglänta delarna växer gigantiska kaktusar.

Längs vägen finns några spridda hus, men inget som kan kallas byar. Skolor finns det några stycken och vid en av dem längs vägen hittade vi en empanada-restaurang som räddade vår lunch.

Vårt mål, eller helt enkel där vi tänkte vända tillbaka mot Salta var den väldigt nedgångna byn San Antonio de los Cobres. Byn är bland de högst belägna i Argentina (ca 3800 möh). Anledningen till att byn finns är att det är en gruvarbetarby och har en station för Tren de los Nubes när den banan är i drift. Nu var den stängd för underhåll och repratationer. Troligen för att det var läge att passa på när pandemin slog till.

Inte mycket grönska i bergbyn San Antonio de los Cobres.

Byborna är tydligen unika för att de har utvecklat en mutation som gör dem mer resistenta mot arsenikförgiftning! Området har 10 gånger högre arsenikhalter i vattnet än vad som är säkert.

Dagen efter var det dags för nästa utfärd. Vi skulle stanna några nätter i Cafayate och turen upp dit var en upplevelse i sig själv.

Det blev flera stopp för att beskåda olika klippformationer, raviner och berg med alla möjliga färger.

Djävulens hals, eller Garganta del Diablo, är en ravin som vattnet har karvat ur i berget.
Bara några hundra meter vidare längs vägen finns ravinen som kallas Amfiteatern.
Så fina vägar! Som att köra omkring i ett vykort!

När vi sedan efter Cafayate och Salta tillbringade några dagar i staden Jujuy så lockade de mångfärgade bergen längs ruta 9 norrut mot gränsen till Bolivia till ytterligare en biltur upp i Anderna. Vi hade bokat en hyrbil hos en firma för att de hade öppet även på södagar. Men, när vi kom för att hämta var det ingen där. Efter 1 timme lyckades vi få kontakt med dem och efter mycket pappersarbete få ut en bil. Vi kollade så att vi kunde lämna samma dag kl 19. Vi påminde sen att vi var på väg en halv timme i förväg, men ingen var där ändå! Så trött man blir. Vi fich lämna bilen på gatan utanför och senare på kvällen lyckades vi få firman att hämta nycklarna där vi bodde.

Vi fick i alla fall en fin tur i bergen när vi väl kom iväg.

Busshållplatser finns lite här och där längs vägen utan att det ser ut som någon bor i närheten.
I Maimará ligger en begravningsplats helt otroligt vackert!

Bergen har färgats av olika mineraler som lösts ut och eroderats av vatten och vind. Bergen är som konstverk!

Efter byn Humahuaca var det grusväg som gällde i sådar 3 mil för att nå utsiktspunkten Mirador de los 14 Colores del Hornocal där bergen med 14 färger kan beskådas. Nu var vi på 4350 meters höjd och känslan är att kroppen är seg som klister 🙂 .

Tyvärr var vädret inte på vår sida. 8 grader, blåst och lite snöfall… Bergen kunde skymtas genom molnen ibland.

Utsikten i verkligheten en molnig dag…
Utsikten presenterad på flygplatsen i Jujuy som den ser ut i fint väder och med lite filterfixning…

Sedan var det dags att vända om och köra ner igen. Vackra vyer i kurvorna:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *