Salta

Så har vi turistat även i studentstaden Salta, med smeknamnet La Linda (den vackra)! En mycket trevlig stad om än inte ”linda” i mina ögon!

Från Cerro san Bernardo ser man hela staden. Hit upp kan man åka linbana eller gå de 1021 trappstegen. Eller köra bil – det gjorde vi!

Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör att man trivs på en plats, men direkt när vi kom till Salta så kändes det hemtamt. En sak som påverkar oss mycket är hur taxiservicen fungerar. Haha, så drygt det låter. Men såhär, på vissa flygplatser/stationer blir man erbjuden taxi av 20 personer samtidigt, ingen vill köra med taxameter och man känner sig lurad hur man än gör! På andra ställen, som här i Salta, finns det en taxikö och alla kör med taxameter. Chauffören, en pojkvasker med en skrotbil, som körde oss var förvånad när vi hade adress till ett bostadshus och inte ett hotell. Han satt kvar i bilen en stund, kom sedan efter oss för att försäkra sig om att vi verkligen kommit rätt. Det hade vi, ett boende via Airbnb var bokat.

Vi har, vår vana trogen, promenerat omkring och kollat in staden ur olika vinklar.

På något underligt vis hamnade vi även på ett museum, Museo de Arqueologia de Alta Montana (MAAM). Mycket intressant! Här finns arkeologiska fynd från toppen av vulkanen Llullaillaco (6700möh). Bland annat hittade man 1999 tre mumifierade barn från Inkafolket, mycket välbevarade. Troligen är det så att barnen drogats och offrats i slutet av 1400-talet och sedan begravts i snön.

Fotoförbud rådde, men en tavla fick jag ta ett kort på!

Saltakatedralen är från 1882. Många katedraler har jag sett i mitt liv, men aldrig tidigare en rosa!

Man kan tro att kön är till katedralen, men det är kö till en bank…
Även Iglesia de San Fransisco är rosa!

I centrum finns torget/parken Placa de 9 Julio, kantat av kaféer och restauranger. Här finns även två gågator, helt befriade från europeiska klädkedjor!

I Salta fick även marknadsfreaken sitt: Mercado Artesanal med finfina traditionella souvenirer, San Martin med krimskrams och piratkopior och så Mercado san Miguel där man kunde köpa allt från kycklingfötter till blinkande julbelysning! Många kvinnor i min ålder köpte nävar med kokablad, kanske till kvällens fredagsmys?

På Calle Balcare, restauranggatan, trivdes vi inte riktigt! Madre Mia vilket kaos! Restaurangerna ligger vägg i vägg, alla har sitt eget band som spelar så det dånar ut på gatan, massor av folk i åldrarna 30 och uppåt (även barnfamiljer) samlas här på kvällen för att äta. Bland borden går det även omkring barn i behov av pengar, några tigger andra säljer saker, servitriserna hälsar glatt på dem när de kommer och de är välkomna! Men sorgligt ändå såklart!

När natten kommer kommer även ungdomarna, dressed for success (dvs halvnakna!), och restaurangerna förvandlas till nattklubbar!

Annat man reagerar på när man kommer till Argentina är allt meck med pengar. Svindyrt att ta ut pengar i automat och ska man betala med kort bör det vara ett debitkort, på ett ställe kunde vi inte alls betala med kreditkort och på ett annat kunde vi välja att lägga på 10% på summan eller betala kontant! Har man pengar av annan valuta än argentinska pesos kan man växla dessa hos random snubbar som står utspridda lite varstans i stan! Ja, men det känns ju seriöst… För övrigt så går vi omkring med många tusen i fickorna, 1000 pesos är ca 60 kronor.

Stekande sol ger öde gator!
Aldrig har jag ätit så goda empanadas som här!

Hundstatus: Åh, alla dessa hundar! Önskar vi var hundvana så vi kunde hantera dem bättre.

Den här restaurangen lockar mig inte!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *