Till Bordeaux åkte vi för att vi ville träffa barnbarnet Léonore igen, nu nästan tre månader gammal. Ja, för att träffa Linus och Cyrielle också förstås.
Men utan att ha koll på det så var denna midsommarhelg också tiden för vinfestivalen Fête Le Vin, som hålls vartannat år. Nu var det dessutom fyra år sedan förra gången då covid har satt stopp för festivaler av alla de slag.
Efter att ha besökt några vinfestivaler på andra platser i världen hade vi en tanke om hur det skulle se ut, men det här är ju en vinmetropol av stora mått så detta var något helt annat.
Bordeaux’s olika vinområden hade var sin ”paviljong” där deras olika viner kunde provas. Dessa var utspridda längs floden Garonne’s ”strandpromenad”. Totalt cirka 1,5 km från start till slut. Gott om plats för alla besökare och det behövdes. 35 000 besökare de tre första dagarna.
Efter att ha betalat för ett ”klippkort” med upp till 11 provsmakningar så får man ett glas att bära med sig, Sedan är det bara att välja var man ska börja.
Médoc-området. Här finns flera av de allra finaste bordeauxvinerna ifrån Margeaux och Pauillac. Toppvinerna delas inte ut här dock, men gott var det ändå.
Paviljongen med viner från Saint-Émilion, Pomerol och Fronsac var min favorit.
En utställning av gamla skepp var igång samtidigt inne på området, med några fina segelskutor.
När man var nöjd med provandet kunde man sedan besöka alkotesthuset för att se om man var nykter eller ej.
Vi hade delat upp provandet på två dagar, så efter 5 små provningsransoner hade vi bara nått upp till halva den franska ”nybörjargränsen” (de som haft körkort mindre än 1 år) på 0,2 promille. Erfarna förare få ha upp till 0,5 promille…
Léonore var med på båda dagarnas festivalbesök, men sov bort nästan hela tiden 🙂
Turistorten Can Picafort, som ligger mitt i Alcúdiabukten har vi inte passat på att besöka mer än på vintern när byn är öde och tom. Nu var det dags för årets upplaga av konstfestivalen Saladina så då fick det bli ett besök i turistsäsong också.
Fastän det bara är mitten på maj så väller turisterna in och passande nog är det en tidig värmebölja med över 30 graders värme. Det verkar finnas ett uppdämt behov av resande nu när i stort sett alla restriktioner är borta. Spanien har slopat munskyddstvånget överallt utom på bussar, taxi och inrikesflyg. Synd bara att covid inte är utrotad utan bara att det ger lite lättare symptom om man är immun eller vaccinerad…
Can Picafort är som så många andra turistorter på Mallorca en gammal fiskeby, som fram till 60-talet hade knappt 200 invånare. Nuförtiden bor här 4500 istället och säkert minst lite många turister i högsäsong.
Framför allt badvattnet är otroligt fint!
Vattentempen ligger runt 20 grader, så det är fortfarande kallt i vattnet 🙂
Men vi är inga storbadare, så vi satsade på lunch och konstjakt istället.
Festivalen har hållits varje år sedan 2016 (om det inte är pandemi…), så en del konstverk har varit med i några år.
Badmotiv är populärt. Men det är ju inte så konstigt på en plats som denna.
Förutom väggmålningar så fylls det på med skulpturer då och då av John Bennàssar.
Det går att skapa egen konst också med enkla medel. med en kaffesked till exempel.
En tur i vindistriktet Rioja har vi funderat på i många år (ja för att inte säga decennier) och nu blev det av som ett stopp på vägen till Bordeaux där vi skulle träffa Léonore, första barnbarnet, för första gången!
Vi tog flyget till Bilbao och sedan bil därifrån de ca 15 milen till hjärtat av vindistriktet Rioja, som delvis ligger i den spanska regionen Rioja men också i regionerna Baskien och Navarra. Den gemensamma nämnaren är floden Ebro och den dalgång som passar så bra för vinodling.
Två städer anser sig båda vara huvudstäder i Rioja: Logroño och Haro. Vi valde att bo i Logroño, vilket var ett bra val. En stad med 125 000 invånare och säkert lika många platser på uteserveringarna! Vi kom hit på långfredagen och väntade oss att det mesta skulle vara stängt och öde denna stora sorgedag. Men, absolut inte, det fullkomligen kryllade av folk och uteserveringarna var överfulla.
Gågatan Bretón de los Herreros med massor av uteserveringar.Vad drickar då Riojaborna så här en långfredag? Jo, Gin Tonic förstås! Och vi ville inte vara sämre.
När det gäller mat så är det framför allt pintxos som gäller. Pintxos är en baskisk specialitet och från Logroño till baskiska gränsen är det bara några kilometer, så även här är utbudet stort. En typisk pintxos är någon typ av pålägg på en liten brödbit ofta med en pinne som håller ihop det hela.
Pintxos, vin och en liten ostbricka!
Pintxos ska, om man får dra en egen slutsats, ätas i smala gränder där barerna ligger tätt och ståborden tar upp nästan halva gatans bredd. Mest populära gränderna i Logroño är Calle del Laurel för partyfolket och Calle san Juan för det mer ”seriösa” klientelet.
Att staden var så full med folk berodde nog på att en del väntade på att de sedvanliga påskprocessionerna skulle starta. Ett extra sug detta år kan man tänka efter två missade år på grund av pandemirestriktioner.
Traditionsenliga påskprocessionskläder. Här i lila variant.
Gamla staden i Logroño bjuder på många fina gator och torg. Helt enkelt ett trevligt ställe att utgå ifrån om man ska utforska Riojas viner och vingårdar.
Plaza del MercadoPlaza San Agustin. Lite glest med uteserveringar, trots ett fint litet torg 🙂 .
Men, det är ju vin som är det stora dragplåstret i Rioja. Det lär finnas 600 bodegor att välja bland. Vi valde några stycken för att besöka eller handla lite vin. Några för att det är välkända viner, andra för att de är kända för sina byggnader, eller både och.
Bodegan Marqués de Riscal i byn Elciego har satsat på ett eget hotell för att kunna ta hand om vinbesökarna. Här har arkitekterna tagit ut svängarna ordentligt!Bodegan Ysios!
Vinstockarna var ganska nakna vid denna tid på året. Bara några minimala blad började titta fram. Desto större möjlighet då att studera den så viktiga jordmånen 🙂 . Lera är det som gäller i detta vindistrikt, vilket tydligen passar bra under Riojas långa heta somrar.
Några mil från Logroño ligger Haro. Den andra av Riojas ”huvudstäder”. Ett litet samhälle på en kulle mitt bland vinodlingarna. Här finns ett antal kända bodegor som praktiskt taget ligger vägg i vägg med varandra.
Utsikt från Haro över ett antal bodegor. Bland annat Muga med sitt torn och Roda som syns i fjärran.
Ett mer seriöst vingårdsbesök valde vi att göra på Bodegan Franco Españolas. Perfekt placerat inom gångavstånd från vårt hotell, vilket är praktiskt när det ingår vinprovning i besöket. En 45-minuters guidning blev till 75 minuter i de kyliga vinlagringsrummen… På spanska fick vi lära oss allt om vinlöss, vintrampning, ektunnornas kemi, mm…… Men till sist det viktigaste att prova deras VIN!
Ingen stadstur utan att studera gatukonst! Även denna stad levererade fina konstverk av skiftande slag.
Pilgrimsleden Camino de Santiago leder igenom Logroño och denne man har samlat sina pilgrimsstämplar på lite annorlunda sätt.
Vi hann också med en tur längs Ebro på stadscyklarna i Logroño.
Vackra parkområden längs Ebro och bifloder.
Vi bodde på Hotel FG (lite tråkigt namn, men ett bra hotell), granne med ett antal storkfamiljer och utsikt över de vackra broarna över Ebro.
Utsikt från hotellet över den gamla stenbron.Den gamla järnbron från 1800-talet. Byggdes i rekordfart när den gamla stenbron rasade och många människor dog.Storkar klarar tydligen av att bo ”vägg i vägg” med varandra.
Det finns många calas (vikar) runt Mallorca, det har vi förstått sedan länge. Men, hur många är det egentligen? Nu har jag hittat en lista med 332 calas runt Mallorcas kust. Otroligt! Det är ju en ö som bara är något större än Gotland… Det betyder också att det finns många calas kvar att besöka för oss. En gissning är att vi betat av kanske 30-40 stycken men det är svårt att hålla räkningen.
Målet för dagens promenad var att besöka några nya calas, närmare bestämt vid Cala d’Or på Mallorcas östkust. Det finns dock ingen vik som heter Cala d’Or. Det är istället namnet på en turistort belägen vid ett antal fina små vikar, men med andra namn. Byn började byggas på 30-talet av en arkitekt från Ibiza. Bebyggelsen består framförallt av vita hus som är typiska för medelhavet, men inte så vanliga på Mallorca. Så här mitt i vintern så är de flesta semesterbyar väldigt öde och så också Cala d’Or.
Huvudgatan i Cala d’Or. Ingen trängsel så här års!
Vi startade vår promenad vid Caló des Corral och betade av ett par vikar till innan byn tog slut.
Caló des Corral ser nog inte så här folktom ut i högsäsong…Cala FerreraCala Serena
Sen tog den branta klippkusten vid, som är typisk för Mallorcas östsida.
Klippkusten är högre än den ser ut på bild. Skulle gissa att det är ett stup på kanske 30-40 meter ner till vattnet.
Sista biten till stranden Cala Mitjana, som var vårt mål, verkade inte framkomlig. Ett stort hus med trädgård låg väldigt nära klippkanten och en hund vaktade tomten såg det ut som.
Vi valde att inte utmana ödet utan svängde tillbaka genom kustvegetationen. Det var kanske inte bästa vägen, men vi kom tillbaka där vi startade i alla fall.
Väl tillbaka i det öde Cala d’Or var vi inställda på att behöva köra någon annanstans för att få lite lunch, men då uppenbarade sig en park med ett typisk spanskt lunchställe, där det dessutom satt folk på uteserveringen. Fantasktisk tur!
Till Alcudia åker man vanligtvis på chartersemester. I alla fall till Port d’Alcudia där stranden och alla hotellen ligger. Eftersom det var långhelg med ledig måndag för att fira spanska konstitutionen valde vi att ta en natt i gamla Alcudia som ligger en bit bort från havet, men som är en riktigt fin liten by innanför en medeltida ringmur.
Vi har bloggat om Alcudia tidigare (Ett ”vintrigt” Alcudia), men det är väl värt flera besök. Speciellt i lågsäsong och att kunna stanna över natten och se lite av det lokala kvällslivet också.
Vi inledde med en promenad till kustbyn Alcanada med anor ifrån både romartiden och morerna. Nuförtiden är det en semesterby, med en liten strand och en golfbana.
På strandpromenaden i Alcanada råder ett stort lugn. De som bor här året om har det väldigt stillsamt så här i december månad.Cala Poncet är öde och tom.
Ett gammalt vakttorn finns kvar som påminnelse om att det inte bara är ett nyanlagt samhälle.
På vägen passerade vi ”semesterAlcudia” för en lunch i solen. En vältajmad paus denna annars väldigt regniga höst på Mallorca.
Vinskådning är en ädel konst!
Alcudia gamla stad ligger som de flesta gamla samhällen på Mallorca en bit från kusten för att man skulle kunna skydda sig från angrepp från havet. Och om inte det räckte så byggdes en ringmur runt det lilla samhället. Muren är fortfarande kvar till stora delar efter alla hundratal år som gått.
En julprydd huvudport in till Alcudia gamla stad.
De smala gränderna var nästan helt folktomma denna decemberhelg. Hade det varit på sommaren skulle det varit tjockt med turister större delen av dygnet.
Vi bodde i ett lite udda hotellrum en våning upp på en innegård. Helt ensamma kändes det som, men hade det varit säsong hade det nog varit full fart eftersom innergården hyser en grillrestaurang. Så här årsvar den helt stängd.
Vårt charmiga rum på andra våningen på Can Simó Petit Hotel.
Några promenader i gränderna blev det, inte minst för att njuta av folktomheten.
Efter två veckor med uselt väder och regn mer eller mindre varje dag kändes det som en bra idé att besöka ett vattenfall och hoppas på att det denna gång skulle vara vatten i fallet. Två gånger tidigare har vi tagit oss dit men inte sett en droppe vatten.
Mellan byarna Orient och Bunyola rinner bäcken Torrent d’Orient. Torrent är ju ett passande namn på vattendrag i dessa trakter eftersom de oftast är just torra 🙂 .
Väl framme vid fallet Salt d’es Freu insåg vi och andra vandrare att det inte bara var vatten i själva fallet utan också på vägen dit. Om man inte var utrustad med höga stövlar eller ville blöta ner skorna så fick det bli att vada över barfota.
Det är inte bara vanliga nyfikna som söker sig hit utan också sportare som går, klättrar och hoppar lite överallt.
Vacker natur är det och det var tydligen inte bara vandrare och sportare som tagits sig hit.
Tänk att det finns skogsrå på Mallorca också!
Bara att få se grön och frodig mossa känns lite exotiskt och vackert.
Efter vattenfallet körde vi vidare längs Tramuntanabergen till byn Caimari som är känt för oliver och olivolja. Just denna helg så var det den årliga olivfestivalen Feria de s’Oliva. Den firas i slutet av november, mitt i olivernas skördetid.
Det finns tydligen hundratals olika sorters oliver att välja mellan, alla med sin speciella karaktär. Det räcker alltså inte att veta att det finns gröna och svarta oliver…
Fina små gränder i Caimari! Och tröttnar man på oliverna kan man ju ta en drink i nåt marknadsstånd!
Zaragoza; äntligen en ny spansk stad att undersöka! En långhelg på grund av Todos los Santos, eller Alla helgons dag, och huvudmålet var Valencia för att hälsa på Lovisa och Marcus. Men en femdagarsledighet räckte också till att besöka Zaragoza som vi aldrig varit i tidigare. Det är Spaniens femte största stad och huvudstad i regionen Aragonien.
Den gamla stenbron Puente de Piedra över floden Ebro.
Zaragoza är en av de många spanska städer som grundades av romarna. I detta fall av kejsar Augustus ca 14 år före kristus.
Staden har ett brokigt förflutet som har satt sina spår. Först romersk, sedan gotisk, arabisk och sedan spansk stad. Det syns bland annat på stilen hos den stora basilikan Nuestra Señora del Pilar.
Vi hade mindre tur med vädret som just denna alla helgons helg bestod mest av regn och gråa moln. Men det stoppar inte oss inte från stadspromenader.
Gågatan Alfonso I
Kring det stora torget i centrum, Plaza del Pilar, ligger två katedraler, ett museum med lämningar av det gamla romerska torget och ett vattenfall i form av Sydamerika för att hylla La Hispanidad, eller spanskheten helt enkelt.
Plaza del Pilar, 500 meter långt och gott om helgfirande Zaragozabor.Här under det brokiga huset finns rester av det gamla romerska torget.Sydamerikakarta som ett vattenfall… Dock utan vatten just nu.Grundaren själv ser ut att peka bort från både centrum och saluhallen.
Den gamla stadskärnan var överfull med barer och restauranger och ett kvarter, kallat El Tubo, är speciellt känt för sina pintxos- och tapas-barer. Calle Estebanes är mest tapasbartät. 17 barer på 170 meter gata!
Vi väntar på att något tapasställe äntligen ska öppna 🙂 . Vi var tapassugna på tider som inte är normala, typ vid 12 på dagen och vid 5 på eftermiddagen.
Pintxos är tyvärr en bristvara på Mallorca, så vi passade på att prova så många som möjligt när chansen fanns.
Zaragozsaborna verkar också uppskatta alla dessa barer och restauranger. Uteserveringarna var fyllda med lokalbefolkning som passade på att fira långhelg när regnet gjorde lite uppehåll ibland. Vi var lättledda att följa trenden och jag kan erkänna att det blev mer av matkultur än historisk kultur på denna tur.
Fullt på uteserveringarna trots nästan turistfritt i staden.
Efter Zaragoza styrde vi söderut mot Valencia. På vägen passerade vi vinområdet Cariñena som lyste i fina höstfärger denna tidiga morgon. Vi blev lite överaskade över färgprakten. Mallorcas vinfält ser inte ut riktigt så. Där torkar nog bladen och faller av innan det hinner bli höstkallt.
Det blev några avstickare från motorvägen för att köra omkring bland vinrankorna och beundra höstfärgerna.
Även om Valencia bara är knappt 30 mil söder om Zaragoza så kändes det som en annan klimatzon denna helg. Plötsligt nära 30 grader varmt. En ganska hög temperatur för att vara den 1 november i Spanien.
Vi hann med några promenader i staden förstås. I det charmiga området El Carmen till exempel med all sin gatukonst/klotter.
Trots pandemi och nära nog noll turister under lång tid, så finns motståndet mot turismen kvar och skyltas på lite olika sätt. Här som ytterligare en väggmålning:
En turist mer = en granne mindre. Aporofobi, fattigdomsfientlighet, är ett nytt ord för mig.
Även i Valencia blev det ett pintxosstopp. Ett återbesök på favoritstället Malafama i stadsdelen Cabanyal.
Malafama, väl värt ett besök om man gillar pintxos!
Som sagt, mat var en röd tråd för denna långhelg. Lovisa och Marcus tog med oss till en riktigt bra asiatisk restaurang, inhyst i en överbyggd innergård med lite asienkänsla.
Massor av smårätter att välja bland. Till exempel råbiff med senapsglass, ja varför inte, men inte så asiatiskt…
Sedan kan man inte besöka Valencia utan att gå en runda i Turiaparken och när man går förbi natur- och vetenskapsmuséet måste man bara fotografera!
Sommarvarma kvällar på uteserveringar är inte så dumt i november!
Så var det slut på semestern och dags att köra hem igen. Ca 240 mil till Barcelona för att sedan ta färjan sista biten till Palma. En tur genom åtta länder med tre lite längre stopp fick det bli så att det kändes som semester och inte bara som sträckkörande.
Om turen norrut hade lite av ett vindistrikttema så var det berg som gällde nu. Alperna passerade vi två gånger! Ja, inte fram och tillbaka utan först söderut till Italien och sedan västerut till Frankrike.
Många vackra bergsvyer blev det längs vår väg hem, som här i närheten av San Bernadino i Schweiz.
Första stoppet blev Würzburg i Bayern. En universitetsstad, det märktes på folklivet på alla restauranger och kaféer. Massor med folk och inte lätt att hitta plats på uteserveringar (för det vill man ju ha i dessa smittotider). Den långa vinbaren som sträckte sig över den gamla bron över floden Maine är det tydligaste exemplet på detta!
Ett landmärke som inte gick att missa är fästningen Marienberg på en höjd vid floden. En promenad i hettan de cirka 80 höjdmetrarna upp dit blev det.
Vinodlingarna med Frankenviner framför fästningen ser nästan lodräta ut. Ja, det går inte att undvika vindistrikt helt på en tur genom mellan- och sydeuropa.
Nästa stopp blev Stresa vid Maggioresjön i Italien. På vägen dit passerade vi både Österrike och Schweiz för att det är närmsta vägen.
Här var målet att bada i sjön, gå en bergspromenad och förstås beundra den fina utsikten över sjön och byarna som ligger som ett pärlband längs sjön.
En promenad i ordentlig uppförsbacke till byn Campino betalade sig med en fin utsikt, men tyvärr inget café som vi trodde. Vi är nog för vana vid spanska förhållande med ett café i nästan varje kvarter.
Tacksamt med skog och skugga på vägen upp mot Campino.Utsikt från Campino över de fyra Borromeiska öarna.
I vanliga fall kunde man ha tagit linbana upp på berget Mottarone, men nu är den stängd och kommer säker att vara det länge. Det var här som en gondol föll ner och 14 personer dog i slutet av maj. Så oerhört hemskt och helt ofattbart att ett säkerhetssystem som skulle förhindrat detta medvetet var avstängt på grund av tekniskt strul.
Stresa är ett litet samhälle med 5000 invånare och säkert minst lika många turister. Framför allt handlar det om ”lyxturism” eller vad man ska kalla det. Stilen på raden av hotell längs sjön antyder i alla fall det.
Inne i Stresa by finns små fina gränder och torg. De flesta av dem vimlar av turister, men letar man vidare så finns här en del mysiga torg med barer och restauranger.
Italiensk mat på ett litet italiensk torg, vad mer kan man önska? Trattoria Due Piccioni heter stället, de två duvorna alltså…
Från Stresa är det snabbt och lätt att ta sig ut till de Borromeiska öarna. Jag valde Isola Bella som är den största av dem. Större delen av ön är ett palats byggt av släkten Borromeo med början på 1600-talet.
Palatsets trädgård är pampig den med.
En liten fiskeby får också plats på ön. Men, tyvärr överfull med turister, vilket känns ovant i dessa pandemitider och nästan ger en släng av agorafobi.
En och annan öde gränd, utan souvernirbutiker fanns det ändå på Isola Bella.
Varmt var det också, en bra bit över 30 grader. Men, det kunde varit värre, för hela medelhavsområdet led av en värmebölja i veckan som vi körde söderut. Syrakusa på Sicilien slog europeiskt värmerekord med en notering på nästan 49 grader.
Värmen och pandemin betyder att alla vill sitta ute på restauranger. Med augusti, högsäsong och mycket turister blir det överfullt. Tur då att det är helt OK att ta med sig beställningen ut i friska luften!
Väl så bra sittplats istället för inne på en överfull restaurang!
På vägen mot Frankrike var det dags för nästa alppassage. Precis innan franska gränsen tog vi en liten avstickare för att få lite skidortskänsla även om det är mitt i sommaren. Sestriere bjöd på stekande sol och typ 30 grader varmt. Ingen riktig skidkänsla alltså.
Grönt och fint i skidbackarna!Sol, solstol och en Bombardino! Bara snön som fattas.
Sista övernattning längs vägen blev byn Briançon i de franska alperna. Kanske mest känd som cykel- och motorcykelmecka för dem som vill ha riktigt tuffa alpvägar att köra på. Route des Grandes Alpes passerar här och är en tuff utmaning om man är cyklist.
Utkanterna av Briançon i dalen med floden Durance.
Briançon är en fin gammal stad innanför murar som är en del av ett fort byggt av Vauban på 1600-talet. Vauban var en expert på fort- och citadellbyggande. Därför tillhör försvarsanläggningen i Briançon ett UNESCO världsarv tillsammans med andra Vauban-byggen i Frankrike. Ja, ett UNESCO-arv är ju alltid värt ett besök 🙂 .
Grande Rue, huvudgatan i Briançon.
Därifrån var det sedan dags för de sista 70 milen till Barcelona och färjan hem. Vi hade faktiskt tid för en liten avstickare till byn Collioure nära spanska gränsen. En by med gamla anor eftersom här finns en naturlig hamn. Nu för tiden en turistmagnet som badort och en liten gammal stadskärna. Trängseln i byn och på stranden följde inga covid-avstånds-rekommendationer… Vi lyckades i alla fall ta oss ner i vattnet för ett välbehövligt dopp i den 37-gradiga värmen.
Som vanligt i dessa pandemitider så behövs koll på vilka regler som gäller i respektive land. Med risk att bli tjatig om detta så kommer här ändå en liten resumé för att minnas hur det var under denna annorlunda tid i världen.
På det stora hela känns det också hyfsat smittsäkert att resa med egen bil genom Europa. Med åtta länder att resa genom är det omöjligt att läsa sig till varje lokal regel och restriktion.
Grunden är att covidpass behövs för att komma in i EU-länder om man kommer från rödlistat land, vilket Sverige för tillfället var. Ingen kontroll vid gränserna dock, men krav på detta om man ska övernatta. Frankrike har tagit ett steg till och kräver covidpasset för att sitta inomhus på caféer/restauranger. Skanningen har kommit igång på de flesta håll så det är lätt att bara visa QR-koden i telefonen. Många fransoser ogillar detta och det var demonstrationer på många håll, så också i lilla Briançon.
Till och med Linus på linjen har blivit indragen i vaccin- och covidpassdebatten…
Munskydd är också ett måste, inomhus och utomhus om man inte kan hålla avstånd, i de länder vi passerade (utom Sverige…). Exakt hur munskydd ska användas är enklast att ta reda på genom att titta på hur andra gör. Det räckte dock inte i Tyskland där FFP2-klassade masker krävs (de som ser ut som en anknäbb alltså). Vi blev tillsagda i en butik och fick förklarat att kunder behöver ett sådant, men personalen behöver bara vanliga ”kirurgmunskydd”. Låter konstigt, men om man provat FFP2-maskerna så inser man att personalen skulle sakta kvävas av att ha dessa en hel dag..
Från Colmar är det bara några mil till tyska gränsen och autobahn. Nästan ”hemma” känns det som, men ändå 120 mil kvar. Vi satsade inte på sträckkörning utan tog en övernattning i Goslar. Passade bra för det är precis halvvägs och är en fin liten stad i Hartzbergen.
Goslar med alla sina vita och svarta korsvirkeshus.
Dagsetappen kan sammanfattas med ett ord: REGN. Vädret varierade mellan lätt regn och ösregn. På radion diskuterades vilka tyska ord som bäst beskrev ösregn. Översvämningar och många döda rapporterades det sen om i västra Tyskland. En fruktansvärd katastrof i både Tyskland och Belgien.
Goslar är ett före detta gruvsamhälle med en gammal stadskärna (ett UNESCO-världsarv!) med vackra gamla hus i massor.
Mest kända byggnaden är ”Siemenshuset” som ägdes av släkten som grundade Siemens.
Goslar kallas kejsarstaden eftersom här byggdes ett kejsarpalats på 1000-talet.
Kejsarpalatset finns kvar efter många om- och tillbyggnader.
Vi bodde på ett trevligt hotell i utkanten av gamla staden. Hubertus hof kan rekommenderas.
Efter en sista etapp ”hem” via Danmark kan man konstatera att vaccinationsbevisen som man kan skaffa sig efter 2 covid-19-vaccinationer + 2 veckors väntan på immunitet gjorde det lättare att resa genom länderna på vägen. Från 1 juli var planen att alla EU-länder skulle kunna utfärda sådana och vi lyckades fixa dessa i tid till avfärd. Jag ett svenskt bevis och Camilla ett spanskt. Om inte vi haft dem hade kravet varit ett max 48 timmar gammalt negativt antigentest. I princip ett test per landsgräns om man inte sträckkör genom landet. EU har ju gemsamma regler kring dessa covidbevis så länge som det inte blir större utbrott i något land eller region. Pandemin ändrar sig snabbt och tyvärr var delar av Spanien, däribland Balearerna och Valencia, på väg att ”rödlistas” av en del länder.
Kontrollerna av covidbevisen fungerar lite olika beroende på vad man gör och var man är. Vid väggränserna finns inga kontroller, det är i princip omöjligt med den trafik som råder. Kanske var det en stickprovskontroll vid första betalstationen in i Frankrike, men vi såg väl så gamla ut så vi borde vara vaccinerade och blev inte stoppade.
I Frankrike fick vi visa dem på hotellet nära spanska gränsen för att få checka in, men inte på nästa hotell i Lyon. I en vinbutik behövde vi lämna telefonnummer för att man skulle kunna bli kontaktad om smitta upptäcks.
I Tyskland var det striktare (blir man överraskad?). För att ta en kaffe på ett rastställe längs autobahn fick vi både visa covidbevis och fylla i ett formulär med adress och telefonnummer. Hela restaurangen var tom, förutom vi, men regler är regler. På hotellet fick vi också visa våra bevis.
På större delen av resan har det också varit krav på mascarilla/masque/maske inomhus och när man inte kan hålla avstånd till andra utomhus. Men kraven lättade i Danmark och finns ju inte i Sverige. Det känns lite skrämmande att inte ha mask i butiker efter att vi har varit vana vid det sedan snart ett och ett halvt år. Vi följer rekommendationerna och kör utan mask så länge den just nu låga smittspridningen i Skåne håller i sig.
Bilresan norrut fortsatte upp längs Rhônedalen via den stora trafikproppen Autoroute du Soleil. Denna fredag var fransmännen framför allt på väg söderut för att fira helg eller semester. De 20 milen från Lyon i norr och Orange i söder var en mer eller mindre stillastående kö i tre filer. Vi däremot kunde köra ganska fritt åt ”vårt håll” och studera eländet på andra sidan mitträcket.
Nej, inte Autoroute du Soleil utan en trevlig liten sidoväg längs Rhône och vinodlingar.
Vi gjorde ett stopp i den gamla staden Orange. Den stora sevärdheten här är den romerska teatern. En imponerande byggnad som står kvar till stora delar efter 2000 år. Den används fortfarande för konserter och kan ta uppåt 7000 åskådare. Jag fick ta den kulturella rollen för dagen och gjorde ett besök.
Teaterns nästan 40 meter höga fondvägg till scenen dominerar staden fortfarande efter 2000 år.
Ytterligare en bit norrut längs floden i byn Tain-l’Hermitage odlas ett av de finare Côtes du Rhône-vinerna .
Byn Tain-l’Hermitage med vinkullarna i bakgrunden.
Det blev ett stopp för att framför allt beundra vinfälten på den kulle som anses vara bästa platsen för vinodling i vindistriktet Hermitage.
Lavedeln blommar vid denna tid på året och Camilla spanar ständigt efter fält att titta närmare på. Längs vägen dyker de plötsligt upp ibland, men det är inte giltigt skäl att stanna för det på en motorväg 🙂 . Men lavendel kan tydligen konkurrera med de ädla Syrah-druvorna på sina ställen längs mindre trafikerade vägar där det går att stanna.
Sen var det dags för ett endagsstopp för att utforska Lyon. Frankrikes tredje största stad, men ändå inte mer än en halv miljon invånare.
Jag har passerat Lyon på motorvägen genom staden flera gånger, så nu var det verkligen dags att besöka staden på riktigt. Tre saker som jag hittade i mitt letande efter vad som är sevärt i Lyon var väggmålningar, floderna och matkulturen.
I den trevliga stadsdelen Croix-Rousse finns en imponerande väggmålning som skapades för att göra något åt en otroligt ful fasad och för att hedra den tidigare befolkningen i området som till stor del jobbade som vävare och kallades Canuts.
Fasaden i ursprungsskick. Inte någon höjdare!
Croix-Rousse ligger på en kulle norr om centrum och är väl värd ett besök!.
Gentrifieringen har tydligen startat i Croix-Rousse. Här ett plakat med upprop att stoppa utvecklingen mot lägenhetspriser på 10 000 € per kvadrat.
På vägen dit var planen att gå förbi en romersk amfiteater, men den var inte precis vad vi tänkt oss.
Vad har hänt med denna romerska amfiteaterruin? En camping, en sorts konstinstallation, eller vad?
Påpassligt nog dök det upp ytterligare en väggmålning med Lyons historia och historiska personer som tema.
Senare på dagen blev det en tur till stadsdelen Les États-Unis där arkitekten Tony Garnier har prytt ett antal husgavlar, i ett lite slitet bostadsområde, med art-decó-väggmålningar.
Vi spanade inte bara efter konst. Vi ägnade några promenader åt Lyons floder också. Frankrikes näst längsta flod, Rhône flyter ihop med bifloden Saône mitt i centrum. Floderna är kantade av gamla vackra byggnader.
Husen på Presqu’île (halvön som ligger mellan floderna) Rhône och Saône)Katedralen i gamla staden och basilikan på toppen av kullen Fourvière.
Sen var det det här med matkultur. Lyon är känt för att ha många fina gourmetrestauranger. Det är mycket sällan som vi väljer den typen av matställen och denna gång var inget undantag. Vi hamnade på restaurangen La Piazetta som hade en minst sagt underlig inställning till portionsstorlekar. Många gäster verkade chockade när maten serverades och de flesta bad om doggy bag när det var dags att gå (Frankrike lär ha en lag på att restauranger inte får slänga mat, så gästerna få rycka in och ta sitt ansvar 🙂 ). Vi fick också be om doggybag och lyckades sen inte ens äta upp resterna till lunch dagen efter…
Mitt i staden ligger det stora torget Bellecour. Här finns plats för stora aktiviteter och evenemang, men när det inte händer något speciellt så känns det mer som en öken.
Vår fortsatta tur från Lyon gick vidare norrut längs floden Saône och vindistriktet Bourgogne. Vi stannade till i det lilla vindistriktet Montrachet. Här produceras torra vita viner som är bland de dyraste i världen. Vi tittade på vinrankor och flaskor, det fick räcka och det var ju helt gratis!
Efter Bourgogne styrde vi kosan mot Colmar i Alsace för mer vinskådande!
