Atacama

Så var vi tillbaka i San Pedro de Atacama efter drygt två och ett halvt års pandemiavbrott. De sista dagarna här i slutet av mars 2020 avfolkades byn på turister och allt stängde ner efter hand. Vi ville gärna komma tillbaka just hit för att se vad som hänt med byn när det mesta av det man levde av försvann.

Caracoles, gågatan i centrala San Pedro.

Det var skönt att se att gatorna nu vimlade av turister igen. Lite tur i sammanhanget är att San Pedro bara förlorat en turisthögsäsong eftersom pandemin slog till när här var på väg mot höst och vinter (maj-september alltså). Vi pratade med några som hade jobbat här när det stängde ner och fick reda på att många som arbetade i byn var från grannländerna och därför åkte hem när det stängde ner. De som var kvar hade det tufft, men samhället hade hjälp till en hel del.

Mycket har också renoverats och fixats till för de kommande säsongerna som man hoppades skulle komma. En del gator till exempel är stenlagda istället för sand/grus som innan.

Förutom att strosa runt på byns gator och gränder så var det en del utflykter i öknen som lockade.

Vi bokade en färdig tur ut i öknen. Olikt oss och sanningen är att vi försökte hyra en bil istället, men inga lediga bilar fanns. Att turismen är tillbaka starkt igen är tydligen en överraskning för vissa branscher.

Dessa fantastiska vägar!
Frukost dukades upp mitt på den södra vändkretsen. Här kommer solen att stå i zenit om en månad.

San Pedro ligger på en högplatå på ca 2400 meter över havet och vissa av platserna att besöka ligger på ännu högre platåer. Vi stannade vid Piedras Rojas där en timmes promenad i långsam takt stod på programmet.

Saltsjön Aguas Calientes var målet för promenaden.

Det låter som en lätt vandring, men nu var vi på 4200 meters höjd och syretillgången lite begränsad. Det gick förvånansvärt bra, men kändes som att man gjort ett rejält träningspass när vi kom tillbaka. En turdeltagare mådde sämre och blev beordrad cocabladste som botemedel. Alla blev också erbjudna detta redan till frukost om i fall att 🙂 .

Piedras Rojas betyder helt enkelt röda stenar.

Otroligt att det finns en del växtlighet som gör slätterna gröna på vissa ställen. Atacama räknas som världens torraste plats (polerna räknas inte med här). Genomsnittlig nederbörd i hela Atacama är ca 1 mm per år och det finns delar av öknen som inte haft regn på 500 år!

De fåtal växter som finns på vissa ställen får förlita sig på havsdimma som kan ge vatten via luften. Några djur kan sedan leva här på den sparsamma växtligheten och vattnet.

En gråräv, som kanske mest lever av matrester från turisterna nu för tiden och en nandu, som liknar en liten struts, men inte är det.

Vi stannade sen vid Lagunas Altiplanicas. Två laguner vid foten av vulkaner.

Laguna Miniques nedanför en rad vulkaner som också kallas Miniqes.

Sista stopp var Laguna Chaxa mitt ute i saltöknen Salinas Atacama. Största delen av öknen består av torr lera med salt.

Salinas Atacama, ett enormt område av lera och salt.

På några ställen finns laguner med grundvatten som är perfekta fiskevatten för flamingos och andra fåglar.

I byn kunde vi också konstatera att:

Fler ”systembolag” tillkommit i form av ”hål i väggen”-butiker. Alkohol säljs bara i dessa speciella butiker.

Långa öppettider och manuell service, kanske något för systembolaget att ta efter?

Pisco sour är en klar favorit! Den skulle skydda mot covid sas det förra gången vi var här och vem vet kanske det stämmer.

Lokalt producerad pisco, dvs druvsprit + citron, äggvita och sockerlag = Pisco Sour.

Hundstatus: väldigt högt, men de var i alla fall inte efterhängsna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *