Årets andra decembervecka var rejält upphackad av helgdagar. Tisdag: Konstitutionsdagen. Torsdag: Den obefläckade avlelsen (ja det heter faktiskt så…). Decembervädret var också helt perfekt, med 20 grader och nästan bara sol! Därför bestämde vi att fredagen var en typisk klämdag och åkte på minisemester till Mallorcas nordösthörn. Här runt bergen, som är nationalpark och kort och gott heter ”Parque natural de la Península del Llevant”, finns flera fina städer och byar och dessutom en hel del vandringsleder.
Huvudorten är Artá som ligger i inlandet vid foten av bergen. Över staden tronar borgen med en något oklar, men med minst en 1000-årig historia. Ett bra ställe att ta skydd mot pirater och andra inkräktare.
Precis utanför centrum finns bronsåldersbyn Ses Paisses. Här bodde Taioter för nästan 3000 år sedan. Ett folkslag som fanns på Mallorca och Menorca fram till ca år noll.
Nästa stopp var Cala Rajada, en semesterby på Mallorcas östkust. Det är alltid lika fascinerande att besöka turistbyarna på vintern.
Nästan allt är stängt, ortsbefolkningen tar över på de få restauranger som kan hålla öppet. En väldigt lugn och behaglig stämning, men ibland lite för ödsligt. Sommarens skuggor är som fastbrända på väggarna!
Sista utposten innan nationalparken tar vid är den lilla byn Cala Mesquida. En fin strand och en by som bestod av idel för säsongen tomma semesterbostäder.
Även om det inte är oändliga avstånd på Mallorca så passade vi på att stanna över natten i en liten by på nordkusten. Colonia Sant Pere är en liten by i Alcudiabuktens östra del. Utsikt mot Alcudia, långt bort i fjärran:
Nordösthalvön sedd från luften:
Vi hittade ett trevligt hotell i Colonia Sant Pere, som hade gått in i lite vinterdvala (det kändes som vi var ensamma på stället).
Colonia Sant Pere är en bra start för vandringar upp i bergen i…Parque natural de la Península del Llevant… Först blev det vandring några kilometer längs kusten till byn Betlem som är sista utposten innan naturreservatet tar vid.
Sen styrde vi stegen upp i bergen med klostret Hermita de Betlem som mål. 55 minuter upp och 40 minuter ner utlovade skyltarna, men det verkade väl optimistiskt för oss. Pauser behövs ju också, om inte annat för att beundra utsikten!
Till slut hittade vi klostret och kyrkan som byggts med frivilliga insamlingar. De ursprungliga eremiterna startade med lite enklare medel i början av 1800-talet. Då fanns bara en ruin från Morernas tid.
Vägen hem från Colonia Sant Pere gick via nästa ort i Alcudiabukten: Can Picafort. Inte mycket som händer där heller på vintern (ett lugnt och behagligt tempo alltså). Ett strandkonstverk hann vi med att titta på i alla fall.
Vilka härliga bilder från en härlig långhelg! Vilken himla tur att ni infört klämdagar i den delen av världen också 😉