Då var det dags för ett besök i Palma igen. Oktober är en perfekt månad vid Medelhavet och denna gång fick vi dessutom besök av vänner.
Turen började denna gång i Bordeaux där Freja hade anlänt. Franska barnbarnet nummer 2!
Efter några dagar gav vi oss i väg mot Palma. Sträckan klarades denna gång av på en dag. Cirka 60 mil till Barcelona, en eftermiddagsfärja till Alcùdia och sen de sista milen till Palma. Start kl 6 på morgonen och ”hemma” i Palma vid halv 9-tiden. Ganska smidigt får man säga.
Perfekt med besök som ser till att vi kommer ut på lite utflykter. Vandringar i berg och raviner önskades. Det hela började med vad vi valde att kalla ”promenad” upp till La Trapa (ruinerna av ett trappistkloster) ovanför byn Sankt Elm.
Det kändes inte så utmanande med en promenad, hade varit värre om det vore en vandring ”smile” . Hyfsat jobbigt var det i alla fall. 400-500 meters stigning och en liten bit med rep som hjälp uppför och nedför…
Någon dag senare när vi hämtat oss så var det dags för ravinpromenad i Torrent de Pareis vid Sa Calobra. En plats vi gärna återvänder till för den häftiga naturen. För min del är det också för att köra på vägen sista biten från Tramuntanabergen ner till havet. Serpentinvägar är så häftiga!
Torrent de Pareis är en typisk spansk ”torrflod” (som namnet antyder). Här kan man alltså vandra i flodbädden om det inte regnat nyligen.
Denna gång tog vi oss längre in i ravinen än vi gått tidigare. Vid denna vackra passage var det dags att vända:
På vägen tillbaka med bil till Bordeaux bestämde vi oss för att stanna två nätter i någon nordspansk stad som vi inte besökt tidigare. Valet föll på Huesca i Aragonien.
Första stopp efter färjan till Barcelona blev Penelles, den lilla byn med årlig gatukonstfestival, som jag hade besökt innan, men som är väl värd att återvända till.
Festivalen startade för göra byn mer populär och öka självkänslan. Det verkat ha fungerat för det kom en hel busslast med turister medan vi var där.
Huesca visade sig vara en typisk spansk småstad, dvs väldigt trevlig med gågator, barer, caféer och restauranger. Tyvärr lite begränsat folkliv denna Spaniens nationaldag som vi lyckades pricka in.
Eftersom vi hade en hel dag i Huesca så körde vi förstås en runda i närområdet. Ett av målen var den vackra medeltida byn Alquézar. vacker natur och en fin by med smala gränder.
Sista dagsetappen till Bordeaux gick via en väg över Pyrenéerna som vi inte kört tidigare. Valet gjordes för att kunna beskåda en station! Ja, inte vilken station som helst utan den i Canfranc.
En gigantisk station mitt i ingenting som byggdes för att klara den ökande handeln mellan Spanien och Franrike. Under andra världskriget var stationen en viktig handelspunkt där volfram skickades till vapenindustrin i Tyskland och tyskt guld skickades på andra hållet. Efter kriget hopade sig problemen med urspårningar, bränder och annat. Förfallet satte in, men tillsist började en renovering och sedan några år tillbaka är detta ett 5-stjärningt hotell!
Färden fortsatte sen över Pyrenéerna. Vackra landskap är det som gäller.
Ett sista fikastopp längs vägen blev det i den lilla staden Orthez.
Tillbaka i Bordeaux väntade en vecka med alla tre barnbarnen samlade!
