Känslan när man inte kan språket går inte att beskriva!
Det är kul att flytta, börja på nytt jobb, få nya vänner, bo i ett nytt land, få nya vardagsrutiner, ja det mesta som hör till en utlandsflytt är kul. Men att inte förstå språket är inte kul.
Det kan vara svårt att beställa mat när man äter på restaurang, väldigt svårt att beskriva vilken frisyr man vill när man är hos frisören och extremt svårt med myndighetskontakter! Då har jag ändå fått mycket hjälp från jobbet och vår skolassistent, först med att fixa N.I.E-nummer (som kan jämföras med ett personnummer) då hon åkte med till myndigheten där det skulle fixas och hjälpte till med allt. Jag stod bara ett halvt steg bakom henne och log fånigt…
I veckan skulle jag fixa mitt uppehållstillstånd/arbetstillstånd på Ajuntamente nånting! Av skolassistenten fick jag en plastficka med en vägbeskrivning och kopior av allt som behövdes som pass, lägenhetskontrakt och N.I.E-nummer. Och en post-it där det stod på spanska vad jag ville säga med ett litet ”por favor” på slutet!
Känslan när jag satt där mittemot myndighetspersonen och väntade på att hon skulle knappa in alla uppgifterna i datorn, utan att kunna säga ett vettigt ord på spanska är obeskrivlig. Man känner sig helt korkad (även om jag, i ärlighetens namn tycker att det kanske vore bra om typ invandrarmyndigheten kunde åtminstone liiite engelska)!
Tidigare har vi bott på Irland och i Singapore, engelsktalande länder där man kunde göra sig förstådd och därmed var det relativt lätt att komma in i det nya livet! Till och med när vi bodde i Sundsvall kunde vi göra oss förstådda!
Här förstår vi nada, noll – inte ett skit för att tala klarspråk. Men nya utmaningar är alltid kul och med tanke på att jag nu har tillstånd att vara här i tre år så ska jag väl hinna lära mig några viktiga fraser. Men tills vidare kör jag med:
No hablo español!
