Taj Mahal!

En liten baktanke med att stanna till i New Delhi var att det inte är så långt till staden Agra och där ligger en sevärdhet värd att besöka.  Efter att ha övervägt tåg och egen bilkörning de drygt 20 milen från Dehi till Agra fick det bli en bil med tillhörande guide/förare. Stadstrafiken lyder mer djungelns lag än vanliga trafikregler.

Målet för turen var den 400 år gamla familjegraven Taj Mahal. Efter noggranna säkerhetskontroller och en något diskriminerande inträdesavgift som är 40 gånger högre för utländska turister (indier betalar 2 kr så det var OK ändå), så var vi framme.

Taj Mahal byggdes av stormogulen Shah Jahan till minne av hans älsklingshustru, Mumtaz Mahal, när hon dog 38 år gammal efter att ha fött sitt 14:e barn. Att bygget hamnade i Agra berodde på att det var huvudstaden i Mogulriket på den tiden.

Byggnaden i sig är kanske inte så unik, men med den vita marmorn som gör den till ett underverk. Bäst blir intrycket på lite håll, porten till området är strategiskt placerad så att man får en perfekt vy.

Det som ser ut som målningar är egentligen halvädelstenar som är slipade och inhuggna i marmorn. Ett tungt skäl till att det tog 20 år och 20 000 arbetare att bygga mausoleet…

Av bara farten har detta hantverk fortsatt och gått i arv och än idag slipas och karvas det för att tillverka lite mer påkostade souvenirer.

En annan “sevärdhet “är den enorma skoparkering som behövs när skor inte är välkomna på den vita fina marmorn.

Övriga Agra var inte lika välputsat som Taj Mahal. En hel del spännande gatuvyer fick vi i alla fall se ifrån bilrutan i någon av de välpackade bilköerna.

Keep on walking

Precis som Anna kommenterade var det inte meningen att vi skulle till Indien. Men enligt David var det bästa flygrutten om vi skulle till Malaysia och han ville absolut hit. Det ville inte jag. Då. Nu känns det som ett mycket bra beslut, många nya intryck från ett häftigt land! Hit kommer vi att åka fler gånger.

Min oro över att folk skulle vara för påträngande var (nästan) obefogad, visst kommer folk (män) fram stup i kvarten och vill visa oss BÄSTA shoppingen och BÄSTA turistbyrån, men ingen är otrevlig när man avböjer. Många verkar nyfikna, frågar om Sverige och berättar om New Delhi för oss, vi har inte sett många andra västerländska turister här.

Man kan undvika säljarna nästan helt om man bara vet vart man ska och har snabba svar. Inte som igår då… Jag gick ut före David(ca 10 minuter) och hann få många tips medan jag väntade i en gatukorsning (med karta och kamera till hands, säkert såg jag helt villrådig ut dessutom). Jag hann också konstatera att området vi tänkt shoppa i inte öppnade förrän 12.00. Därför blev det ändrade planer och tvekan från vår sida. Vi hamnade, efter tips från vänlig? indisk man, i en tuktuk som skulle ta oss till en basar med fina tyger och hantverk, men föraren släppte i stället av oss vid en butik som sålde mattor och möbler! Irriterande! Men det var bara att ta en ny tuktuk och betala ytterligar ca 4 kr för att åka till rätt ställe. Resten av dagen promenerade vi med bestämda steg, ibland åt fel håll visserligen, men hela tiden med bestämda steg!

Vädret är mycket behagligt, 15-20 grader på dagarna, så det är skönt att gå och promenaden ledde oss till India Gate, ett monument för att hedra de 90 000 soldater från brittisk-indiska armen som dödades under första världskriget. Där i närheten hittade vi även presidentpalatset som är skyddat av höga staket och beväpnade vakter, men grindarna är vackra…

Miami beach i Art Deco-stil

Så var det dags för den allra sista veckan på denna långa resa… Av någon anledning hamnade vi på Miami Beach, eller SoBe (South Beach) som det tydligen kallas för i äkta amerikansk stil. Vissa platser har man skapat sig en bild av utan att egentligen veta varför. Jag hade nog tänkt mig att Miami Beach skulle se ut ungefär så här:

En bred och lång strand kantad med skyskrapor. Det stämmer också, men inte helt. En stor del av SoBe byggdes som en modern turistort på 20-30-talen i Art Deco-stil. Med cirka 30 kvarter av hus i denna stil känns det som en enda stor arkitekturutställning.

Art Deco-stilen handlar om mycket runda former, geometriska mönster, pastellfärger och en del utsmyckning, som ofta liknar antika mönster.

Att det blev så enhetligt och just här berodde tydligen på att den tidigare ganska oansenliga badorten på Miami Beach delvis förstördes i en storm på mitten av 20-talet och att Art Deco-stilen kom ungefär samtidigt. Många ganska rika turister gjorde också att det fanns pengar för att ta ut svängarna lite när det gällde arkitekturen.

På 50-60-talet hade området blivit nedgånget och liknade mer en slum. Många ville riva alltihop och bygga nytt, men som tur var fanns det några som ville bevara det. Efter en hel del renovering blev det snabbt populärt igen.

Otroligt att man lyckats få en stil att slå igenom nästan helt i en hel stadsdel.

Husen passar bra ihop med gamla bilar, så ibland passar butikerna eller restaurangerna på att ställa upp någon gammal klenod på gatan utanför.

Även nya höghushotell har fått en touch av Art Deco för att passa in i omgivningarna. En god idé!

Till och med toaletterna passar in i stilen!

Här och där dyker det upp lite modernare konst också…

Everglades

En stor del av södra Florida är ett gigantiskt träskland, cirka dubbelt så stort som Skåne. Ett igenvuxet floddeltaområde skulle man kunna likna det vid. Och igenvuxet är det verkligen. Det går inte att gissa att det finns stora floder som rinner igenom området. Vi passade på att besöka den del som är nationalpark när vi ändå körde förbi.

Träskland passar ju perfekt för fisk, fågel och alligatorer. Det går inte att missa dem. Finns det en väg att gå på så behövs ett dike och det passar tydligen djuren perfekt. De bara ligger där och latar sig i solen.

Tydligen är det alligatorer som finns här och inte krokodiler. Vi funderar fortfarande på om man kan se skillnaden. Tydligen är det mest formen på huvud och käkar som skiljer. Inte så lätt alltså.

Hade man gått på gångarna ensam hade man nog tagit en ordentlig omväg runt dessa reptiler, men varningarna sa bara att man inte ska mata dem och hålla 5 meters avstånd från dem (troligen mest för att inte störa dem). De verkade dock mest trötta på alla turister och inte alls hungriga…

Av fåglarna var det anhinga, eller ormhalsfågel, som märktes mest. Dykandes, simmande som en orm, sittande för att torka vingarna eller flygande.

Vita hägrar finns det också överallt. Oftast inte så skygga för människor.

Gamar är också vanliga, men vi såg bara varningar för att de kunde skada bilarna på parkeringen… Inget besök i Everglades är komplett utan en galen tur med en airboat (fläktbåt kanske det ska heta på svenska?). Vi trodde man skulle se djur och natur på nära håll, men det handlade mer om att köra i rasande fart genom vassen och sedan prova några ”360’s” för att skrämma turisterna.

Som tur var hade vi en hightech-bil med backkamera så att vi inte backade på några ”odjur” :smile:.

 

Montreal


Igår fick vi en guidad tur i Montreal av Linus som varit där flera gånger. Han har visst ärvt sin mammas lokalsinne…

Montreal var fint och julpyntat och vi hann med att kolla in utsikten från Mount Royal, lunch i Chinatown, promenad i Gamla stan, fika i Latinkvarteren och en snabbtur i Old Harbour där vi höll på att frysa näsorna av oss i den bistra vinden.

Shoppingmöjligheterna var oanat många men vi passerade alla butiker utan att köpa något, vill undvika övervikt på planet (iaf för väskorna!)
Den personliga övervikten fick sig en boost på Juliette & Chocolate där vi mumsade på sagolikt goda brownies, som Salted Caramel (godast), Cheesecake Brownie och en med banan och Nutella i.

När vi ändå hade bil passade vi på att köra inom IKEA, där Linus vill köpa lite svenska nödvändigheter – men både kaviar och Abbasill var slut. IKEA är inte att lita på längre!

Imorgon lämnar vi vackra, men ack så kalla, Kanada för att ta oss till Florida. Det blir sista destinationen på vår resa och vi hoppas på ytterligare en släng av sommarvärme. Linus följer med oss dit och stannar en vecka, men Cyrielle stannar i Ottawa för att tentaplugga. Dagen innan Linus åker tillbaka till Ottawa sluter Lovisa upp i Miami. Det krävs lite logistik för att samla den här familjen!

Avslutar med lite vinterbilder från dagens promenad i Parc de Gatineau:


 

 

 

Ottawa

Efter 6 veckor med en sorts snabbspolning av årstider (sommar, vår, sommar, höst…) är vi nu framme vid vintern. Om inte annat ger det lite äkta julstämning så här i adventstider.

Promenerandes runt i Ottawa kan man konstatera att det är en trevlig och lagom stor stad. Från början en fransk-irländsk bosättning och nu en miljonstad mitt på gränsen mellan franskspråkiga Quebec och engelskspråkiga Ontario.

Parlamentsbyggnaden reser sig över allt annat i staden. Regeln som gäller är att inga byggnader får vara högre. Vi tog oss upp i klocktornet, eller fredstornet som det heter för att titta på staden. Att hitta in var inte lätt. Ett stort överskott av skyltar med texten ”ingång” var utställda lite slumpmässigt framför byggnaden. Efter att ha frågat en vakt mitt emellan två skylar med pilar åt motsatta riktningar, så kom vi in till sist.

Vyerna över staden ger nästan lite känsla av norra Sverige. Ändå ligger Ottawa på samma breddgrad som Venedig.

 

Konst verkar vara ett stort intresse. Skulpturer, statyer och väggmålningar finns lite överallt.

Ett trapphustak behöver ju inte vara vitt och kalt!

 

 

Och varför inte en stor spindel som staty utanför konsthallen!

Att riva gamla vackra hus är synd, men om inte annat kan man bevara fasaden och hänga upp den som ett konstverk :smile:.

Ett UNESCO världsarv kan Ottawa också stoltsera med. Den gamla kanalen genom staden, Rideau Canal från tidigt 1800-tal är populär, i alla fall när isen lagt sig och den förvandlas till en skridskobana.

Historia i alla ära, men vi har börjat bedöma platser utifrån deras kafékultur. Ottawa hamnar högt på vår lista, med många trevliga kaféer. Tyvärr hinner vi inte prova alla. Kaffedrickande är också konst!

En tur med ”kändisresor”

Så hamnade vi då i LA för att stycka upp turen mot Ottawa i lämpliga bitar :smile:.

Hollywood fick bli första målet. Vår plan var att promenera omkring och turista vem som helst. Kanske inte helt lätt att smälta in när allt handlar om film och filmstjärnor.

Jag lyckades hitta en favoritstjärna i alla fall :smile:.

För att gå ”all in” i Hollywoodkultur hoppade vi till och med på en kändisresor-tur!! Jag var lite skeptisk till att börja med. Såg framför mig Göran och Jolanta när de lyckas få syn på Robinson-Jesus (ni som sett Hipp Hipp vet vad det handlar om…). Men, nivån på kändisar är en annan i Beverly Hills och Bel Air. Lite spännande var det att se var personer som Madonna, David & Victoria Beckham, Sylvester Stallone, Jack Nicholson, osv. bor. Vi uppträdde som ”stalkers” bör och fotograferade på rätta ställena.

 

 

Vem kunde tro att Lady Gaga har ett så traditionellt och stilfullt hus??

Och över alltihop tronade förstås Steven Spielbergs lilla hus…

Otroligt att några kvarter med hus kan hysa så många mega-kändisar. Lite tragiskt att tänka sig vilket isolerad tillvaro de måste ha. Paparazzis ständiga vakande på gatan, ”kändisresor-bussar” i skytteltrafik som stannar och spanar. Vi fick veta att bästa stället att se en kändis ”ute i det fria” är att handla på en stor mataffär i Hollywood som har öppet 24 timmar. Mellan 12 och 6 på natten kunde det hända att kändisar vågar sig ut… Ett minst sagt underligt liv kan man tänka.

Pearl Harbor

Andra VÄRLDskriget var verkligen ett världskrig har vi förstått efter lite resande ”på andra sidan jorden”. Vartenda land vi varit i har haft en historia och minnesmärken kring detta krig. Utan att vara speciellt insatt i vad som hände i denna del av världen så är ju USAs startpunkt och slutpunkt i kriget välkända. Pearl Harbor och Hiroshima. I Honolulu har en del av Pearl Harbor gjort till en minnesplats och ett besökscentrum. För att vara i USA så måste man säga att de har hittat rätt nivå på det hela. Ingen överdriven försäljning och jippon, utan mer en plats att fundera över krigets fasor och sörja (med 2 400 döda i attacken finns det nog en hel del som är släkt med någon som var med). Denna balans är inte helt enkel att uppnå med 1,5 miljon besökare årligen…

Minnesplatsen över krigsfartyget Arizona är vad de flesta besökare kommer hit för. Skeppet skadades så svårt att det inte gick att rädda. Hälften av alla döda under attacken, eller cirka 1200, dog på detta fartyg.

Det ligger fortfarande på botten i hamnen där det sjönk på morgonen 7 december 1941. En ”minnesponton” har byggts tvärs över det sjunkna skeppet, bara fundamentet till kanontornen är kvar över ytan.

En u-båt som klarade hela kriget finns att besöka. Minnesstenar efter alla u-båtar som inte klarade sig är desto fler.

Man kan undra varför det behövdes 40-50 man ombord en u-båt av detta slag, när det verkar så enkelt att köra 🙂

I hamnen finns också skeppet Missouri, med en något mer positivt förflutet. Ombord undertecknades freden mellan Japan och USA i Tokyos hamn, några veckor efter Hiroshima/Nagasaki-bomberna.

Jodå, det finns en del krigsfartyg kvar nuförtiden också i Pearl Harbor.

Oahu runt

Efter några dagar i Waikiki började vi undra vad som finns på resten av ön, så vi tog en biltur Oahu runt. En snabbsammanfattning av dagen är: öde stränder!

4,5 miljoner turister på Oahu per år och ALLA ska trängas på en 2 kilometers strandremsa…  Men, Waikiki är ett välkänt ”varumärke”, så är det bara.

Vi hade planer på att se om det gick att hitta något boende kring vad som ofta räknas som en av världen 10 bästa stränder, Lanikai, men det visade sig vara omöjligt. Fastän vi hade adresser till ett par bed&breakfast, kunde vi inte hitta dem. Bara vanliga anonyma hus fanns där vi letade. Ett av dem hette till och med ”Hidden hideaway”…

Med ganska höga förväntningar besökte vi i alla fall Lanikai. En öde och fin strand, kanske till och med lite för öde…

Fördelen med att bara köra omkring utan för fasta mål är att det alltid dyker upp något oväntat. Plötsligt var det många snorklare i vattnet och alltså läge för att ta ett dopp. Rejält ojämn botten, men många fina fiskar var det, och givetvis STORA, som allt annat i landet :smile:.

I landet ”drive-in” vägs bristen på lokala boenden upp av bilåkande resenärer som kör fram till strandkanten (eller vart man nu ska). Om mesta delen av rundan var folktom, var det desto fler som tittade på några ynka meter strand på ”turtle beach”. Alla väntade på att några havssköldpaddor skulle simma upp på stranden, men sköldpaddorna visste vad de gjorde och tittade bara upp ibland för att se om det var tillräckligt lugnt, och det var det ju inte…

Vi fick nöja oss med en stilstudie i vattenbrynet.

På en ananasplantage mitt på Oahu förstod vi att Dole-burkarna man köper hemma i Sverige kan man tacka gamle James Dole för, som satte sin första ananas här på Hawaii år 1900. Ananasglassen var god kan vi rapportera!

Kanske skulle Dole, efter den gode James bortgång för så där 50 år sedan, hållit sig till ananas och då sluppit go ”bananas”…

NZ – The end

NZ-äventyret är över för denna gång, men resandet fortsätter och jag är förvånad att det känns så bra att leva i kappsäck. Man vänjer sig visst vid att ha samma skrynkliga och solkiga  kläder varje dag!

På en dryg vecka har vi hunnit se nästan hela Nordön. Naturen är skiftande och väldigt vacker, ungefär som en mix av det vackraste från Irland och Island kryddat med en massa gigantiska ormbunkar som ser ut att ha stått här sedan dinosauriernas tid!


Vart man än kör finns det stora beteshagar, mestadels med kor och får (44 miljoner får sägs det finnas i landet). Alla är inte nöjda med kvaliteten på ullen från fåren så det finns även flera farmar med alpackor (kameldjur från Anderna) – det måste vara ett av världens sötaste djur!

Mindre söt är då den icke flygkunniga  nationalfågeln kivi,  som bara finns vild här på NZ. Den är aktiv på natten, när David och jag snusar mot de elfiltar som verkar finnas på varje motell, så vi har inte fotat den live. Men så här ser den ut, typ.

 

En annan lokal fågel, lite finare än kivin, är pukeko (Purple Swamphen) som syns lite varstans i landet.

 

 

 

Igår besökte vi Waitomo Glowworm Caves, en kalkstensgrotta med fantasifulla droppstensformationer, där man fick glida omkring i en båt och kolla in alla lysmaskar  i taket – som en hel stjärnhimmel! Det som lyser är egentligen ena änden av den kokong som larverna spunnit in sig i. Den lyser för att locka till sig insekter som ska fastna i de långa (spindel)trådar som hänger ner under kokongen. Ur kokongen kommer sedan en munlös mygga som lever i några dagar bara för att para sig och lägga ägg, som blir till larver som …

Och JA, vi har fikat, Flat white är det som gäller och så en muffins med en klick smör till!

 

Och NEJ, Auckland är inte bara tomma pizzakartonger. Här är faktiskt ganska fint!

Imorgon reser vi vidare till Hawaii och trots att vi flyger i morgon landar vi idag (fredag) och får således två fredagar denna veckan! Hej datumlinjen!