En tur i ”Mordor”

Efter låglandet och varma källor är vi nu i Tongariro, som kanske är mer känt som Mordor i Sagan om Ringen. Kanske inte det mest smickrande att bli jämfört med ”skuggornas rike”, men man kan förstå att landskapet passade bra som just detta i filmen.

Vi tog först en biltur runt hela Mordor/Tongariro på Vulcanic loop. Mycket blandat landskap med allt ifrån gröna kullar med får på (ja, många får!)

till lavasandöken.

Mitt i alltihop dök det också upp en liten skidby med lite tyrolerkänsla! Säsongen är precis slut så det var ganska lugnt på byns after ski-ställen.

Är man i Tongariro bör man inte missa vandringsleden upp mellan vulkantopparna Tongariro och Ngauruhoe. Den sistnämnda är mer känd som Mount Doom från Sagan om Ringen-filmerna. För att skapa den rätta känslan laddade vi upp med lite DVD-tittande på motellet först. Gissar att alla har sett filmerna utom Camilla 🙂

En vandringsled i bergen kan tyckas en enkel sak, men det blev ganska strapatsrikt ändå. Vår packning är optimerad för Singapore och temperaturer som aldrig går under 20 grader. Därför kompletterades kläderna med mössa, vantar och ”fleeca”. Det verkade OK till att börja med. Lite sol och +5 grader och stigarna lutade bara lite. Men efter en halvmil började det ta emot. ”Djävulens trappa” började enligt ruttbeskrivningen. Vid första kraterkanten, efter 700 meters stigning, gick vi in i molnen (och väggen kändes det som) plus att det började snöa… Då tyckte vi det var dags att vända.

Hela tiden lyckades dessutom Mount Doom gömma sig i en retfull molnmössa.

Det bubblar och det ryker!

Nya Zeeland ligger på ”Ring of fire” vilket betyder vulkaner, varma källor och tyvärr jordbävningar då och då. Vi har tagit oss till staden Rotorua som det verkligen bubblar och ryker om. Vi valde att ta oss till området Wai-O-Tapu eller ”heliga vattnet” om man kan sin maoriska. Här finns all geotermik man kan önska sig! Speciellt häftigt är alla färger från olika mineraler. Var glada att lukt inte kan skickas via nätet! Det är inte bara vattenånga i röken, det är svavelväte också… luktar inte godis kan man säga.

Champagnepoolen med sina bubblor och orangefärgad kant.

Djävulens badkar, nej där vill man nog inte trilla i.

Stekpannan med sin lite brända botten.

Det fanns också en gejser vid namn Lady Knox, som hade utbrott varje dag klockan 10.15. Mycket underligt tyckte vi, men det verkade stämma och alla bänkade sig för att se om det verkligen kunde finnas en gejser som var så punktlig (och som dessutom snällt anpassade sig till sommar- och vintertid…). Alla väntade med spänning på vad den lilla vulkanen skulle göra.

Och mycket riktigt, Lady Knox fick ett vältimat utbrott 10.15.

Nu fanns det förstås en hake med det hela. Genom att mata ladyn med rätt kemikalier, något i stil med tvättmedel, men lite mindre miljöfarligt, byggdes trycket upp och utbrottet kom på beställning och varade sådär lagom längre som turisterna ville ha det. Ja, ja, allt är ju inte helt naturligt här i världen, men fint var det.

Varma källor finns inte bara på tillrättalagda turistområden. Minst lika spännande är det att gå i till exempel Roturuas stadspark där ankdammarna är ersatta med rykande hetvattendammar och bubblande gyttjepölar! Det ryker lite här och var ifrån marken och man undrar vad som kan hända om det ”kokar över” .

Coromandel

Den sömniga byn Whangamata hade vi valt för att kunna ta en tur på Coromandel. I brist på andra namn så fick fångskeppet Coromandel, som hälsade på i området i början på 1800-talet ge sitt namn till både en halvö öster om Auckland och en stad på samma halvö. Ja, varför inte…

Halvöns stora turistmagnet är Hahei med en vacker strand och häftiga kalkstensformationer är ett måste. Tyvärr inget badväder denna lite kyliga vårdag…

Det hade vi förstått av Linus som passerade förbi på sin Kiwitur för några år sedan. Vi hade koll på vad som skulle fotograferas och försökte efterlikna så långt det gick :smile:.

Hahei-byn är en typisk sömning turistort som får lite extra inkomster på att sälja spadar, som varje turist kan behöva om man ska gräva sitt eget varmvatten-spa på stranden intill.

Varma källor några tusen meter under stranden sipprar fram precis i vattenbrynet så att frusna badare kan värma sig! Riktigt hett var det om man borrade mer fötterna på rätt ställe. Stranden heter lämpligt nog Hot Water Beach och då är det inte havsvattnet man menar.

Nästa stopp var Cooks beach, döpt efter James Cook som var på besök inte bara i Australien, utan också här. Idag en liten by med det viktigaste: ett bibliotek!

Turen gick sedan via öde grusvägar. Plötsligt dök det upp en gris-, höns- och bi-skötare, som gärna ville visa upp sina ”vilda” djur som fritt vandrade omkring på vägen (ja inte bina förstås). Själv bodde han i ett plåtskjul. Det gällde att ha koll så att inga fripassagerare kom med.

En hel del ytterligare stopp blev det bara för att beundra utsikten.

Sydney on the Rocks

Sydney är en riktigt promenadvänlig stad och det gillar vi! En halvdag till fots och nästan 2 mil så lyckades vi ta en titt på både saker som måste ses och några mer udda områden.
Den engelska kolonin som byggdes i slutet på 1700-talet hade sitt centrum i vad som nu kallas “The Rocks”. Ett litet område med gamla byggnader som varit dömda att rivas under mer än 100 år, men som klarat sig kvar till en del ändå. Idag är det en livlig liten stadsdel med gallerier, pubar, restauranger, muséer och annat.


När engelsmännen kom hit hade aboriginerna levt i området i cirka 30 000 år. Deras levnadssätt och förhållanden ändrades snabbt i kolonin som byggdes upp. Från att ha varit ett friskt och välmående folk blev de nu utsatta för nya sjukdomar och för minskad tillgång till mat och rent vatten. Skillnaderna i kultur och levnadssätt var stora. Det finns inte mycket bevarat från den tiden innan engelsmännen kom eftersom urbefolkningen levde utan att lämna några större spår efter sig i naturen. Idag är nog en och annan didgeridoospelande person på gatan det mest påtagliga exemplet och det stämmer nog ganska bra med deras plats i samhället tyvärr.


Många engelska ort- och stadsdelsnamn återanvänds friskt i Sydney. Paddington är ett charmigt bostadsområde nära centrum med lite småstadskänsla.


Efter några dagar i det något stökiga Kings Cross med ett ganska skamfilat rykte beger vi oss nu till stranden några dagar i Bondi beach. Hoppas då på lite mer vårvärme.

”Transportsträcka” med fina stopp!


Det är lätt att köra bil i Australien (säger jag som inte kört en meter!), vänliga trafikanter och välskyltat. Man får hålla koll bara så att det inte hoppar ut en känguru eller två ur vegetationen längs vägarna.


Här är så vackert och finns så mycket att se att man får begränsa sig. Sträckan Brisbane-Sydney mäter på kartan ca 80 mil, men vi David har kört ca 200 mil!
Vår tur från Hunter Valley till Sydney gick via St Albans, Wisemans Ferry, Katoomba och  Blue Mountains, en givande omväg.

St Albans

Här Blue Mountains med Three Sisters.

Även Sydney verkar trevligt och jakarandan blommar! Fast vi bor visst i “red light district”, det var det ingen som sa när vi bokade :/

Noosa Head och Fraser Island

Vår plan var att besöka Fraser Island i onsdags, men vädergudarnas plan var att blåsa storm. Så vi blev kvar i Noosa Head en extra natt och sämre kan man ju ha det.
Noosa är en vacker plats på Sunshine coast, ca 15 mil norr om Brisbane.

Stränderna med finkornig sand känns oändliga, vågorna är höga och surfarna är många. Tröttnar man på strandlivet kan man vandra i nationalparken, spana efter surfare delfiner eller kanske bara sitta på ett av de många caféerna! Mysigt vilket som!

Blåsten avtog i alla fall och vi kom iväg på den guidade turen med fyrhjulsdriven buss till Fraser Island, världens största sandö (drygt 10 mil lång). Hit kom några skeppsbrutna britter i början av 1800-talet, några blev dödade men Eliza Fraser blev tillfångatagen av Aboriginerna som levde här. Eliza fritogs efter några månader och britterna använde sedan ön för att hålla aboriginer fångna.
Nu är den vackra sandön (med regnskog, mangroveträsk, ett 40-tal sjöar mm.) en stor turistmagnet, för stor menar många. Naturen och djurlivet far illa av tokiga turister som vill tänja alla gränser.
Vägarna är sandiga, eller snarare sandstranden används som väg! Lite si och så med trafikreglerna, blinkade man höger betydde det att man förväntade sig att det var högertrafik som gällde just då. Fast det fanns hastighetsskyltar, på vissa sträckor var maxfarten 80 km/h. Skumpigt värre!

Endast en gång körde vi fast och då var det lite stressigt eftersom tidvattnet var på väg in!

 

Av badet i regnvattensjön McKenzie blev man len och fin.

Rainbow Beach (på vägen mot Fraser), här är sanden färgad av olika mineraler som blåst hit från inlandet.

Australien motsvarar verkligen våra höga förväntningar inom alla områden utom ett – internetuppkopplingen! Så lååångsaaam…

Jag kommer säkert att sakna…

Att lämna Singapore efter ett drygt år känns lite underligt. Saker som nu är vardag kommer jag säkert att sakna en hel del.

Men, men, Singapore är ju inte väldens ände, så det går ju alltid att ta en tur hit igen om saknaden blir för stor.

Här är några troliga kandidater till saknad:

Att kunna ta bussen till ett litet stycke djungel och plötsligt känna det som man var någon annanstans än i storstaden. Tillräckligt stort för att man ska kunna gå vilse. Nyligen gick några skogsjoggare bort sig och fick efterlysas! Om inte annat kan det vara rätt svårforcerad terräng.

Att ta en tur till ”kontoret” då och då i affärskvarteren. På med långbyxor för att inte se ut som att man är turist. Oj, den här bilden är från en söndag. Då är det tomt och öde i CBD.

En promenad längs Boat Quay efter att ha sagt nej till alla påstridiga inkastare.

En runda runt marinan för att se om det finns ytterligare någon vinkel vi inte fotograferat.

En öl på något trevligt ställe och sådana har vi hittat många. Nya öppnar och gamla stängs i rasande takt, så det gäller att passa på.

Alla de annorlunda stadsdelarna, som Little India, China Town, osv. som att komma ”utomlands” :smile:.

Alla restauranger som vi har alldeles runt hörnet. Alltid mycket folk och ingen som tänker ”vad gör folk ute så här en vanlig måndagkväll…”. Singapore river, vår bruna flodgranne hyser tydligen 700 F&B-ställen (mat&dricka-ställen på ren svenska) på en sträcka av ett par kilometer.

Och så värmen förstås! Alltid svettigt och ibland mycket svettigt. Vi har lärt oss att det inte bara är vad som står på termometern som är viktigt. Fukt och brist på vind räknas det också. ”Real feel” är det som gäller. Över 40 i denna skala är det ofta, om det är uppåt 50 så är det riktigt varmt (i skuggan alltså, i solen är det värre). Allt och alla svettas, så även vinglasen :smile:.

Malackafloden

Malackafloden har gjorts turistvänlig på flera sätt. Här finns ett promenadstråk längs vattnet med uteserveringar, graffittimålade hus och ett antal båtar som, fullastade med turister, går i skytteltrafik fram och tillbaka.  Fast här luktar inte hallon…

  
Den färgglada graffittin är ett resultat av ett udda konstprojekt som startades av Malackas minister för några år sedan. Alla hus längs en lång sträcka skulle göras om till konstverk för att liva upp staden och temat skulle vara Malacka.


Följer man floden en bit kommer man till Kampong Morten, en välbevarad malaysisk by från 20-talet. Då var det många malajer som blev av med sina bostäder efterhand som staden Malacka växte upp och J.F. Morten räddade, tillsammans med två malaysiska män, en bit av träskmarken där man lät bygga Kampong Morten.

  

Hela området är som ett levande muséum, men tydligen finns det ännu mer info om man besöker Villa Sentosa.

Orkar man inte promenera mellan sevärdheterna finns det mång fina rickshaws att välja mellan. De flesta välpyntade och försedda med rejäla högtalare med den senaste dunkadunka-musiken, Gangnam style alltså!


Frukost med färsk frukt är väl aldrig fel. Här fanns även den lokala (och något dallriga) delikatessen (!?!) Nyonya cake, gjord på rismjöl, vatten. socker och pandan leaf (som jag fortfarande inte vet vad det heter på svenska).
1-0 till frukten!

Malacca, Melaka, Malacka,…

En sista utflykt från Singapore innan det är dags att dra vidare…

Malacka kan tydligen stavas hur som helst. Dessutom kan man mena lite olika saker med Malacka (svenska stavningen…). Vi befinner oss i staden Malacka, i delstaten Malacka, på halvön Malacka vid sundet Malacka.

Kanske inte så konstigt med stavningen eftersom staden styrts av fem olika länder under 500 år: Portugiser, Holländare, Britter, Japaner och Malajer. Det gör staden till en blandning av olika kulturer som syns lite här och var.  En riktig trevlig mix som bland annat gör att engelska är det andra officiella språket och alla verkar kunna det riktigt bra. Inte dumt om man till exempel ska fråga om varför svarta kycklingar är svarta på marknaden :smile:.

Lite historia lyckades vi beta av i forma av A’Famosa, portugisiskt fort, rivet av britterna för att inte holländarna som tog över skulle kunna försvara sig. Den gode Raffles (han som grundade Singapore) såg personligen till att åtminstone denna port bevarades.

I kategorin udda sevärdheter hittade vi också en kinesisk kyrkogård som hade några gravplatser där någon person kanske hade fått hela huset med sig till ”andra sidan”.

Harmony street, som fått sitt namn troligen för att alla tre huvudreligionerna har tempel på en och samma lilla gata, i harmoni med varandra kan man tro? Där hittade vi ett kafé med bra kaffe som blev något av ett stamställe, om man nu kan vara stammis efter tre dagar… Och ja, varför inte parkera en blommig folkabuss i kaféet?

Helgkvällar är det nattmarknad på Jonker street som ligger mitt i de gamla världsarvskvarteren i Malackas China Town. Krimskramsförsäljning på gatan och många konst- och antikaffärer i husen.

Mat av olika slag finns förstås också. Dumplings (knyten med allehanda innehåll) var populärt och vi blev tvungna att prova när till och med barnen verkade sugna.

 

Tyvärr var det inte så gott som det såg ut…

Nu har värmlänningarna åkt tillbaka till Singan, så ikväll får vi klara oss själv 🙁 .

En tur till Buangkok

Buangkok ligger i Singapore och ska inte förväxlas med någon stor Thailändsk stad. Tvärtom är Buangkok mycket litet. Det är Singapores sista kampong, eller liten by på malajiska. Byn byggdes på mitten av 50-talet då en Mr. Sng köpte ett stycke mark på ca 12 000 kvm för att flytta in i ett av de hus som fanns där och för att hyra ut tomter till andra för att bygga fler hus. Totalt finns här 28 hus av traditionell malaysisk stil. Idag är det en riktig idyll, som ligger i nordöstra delen av Singapore, nästan där tunnelbanan tar slut.

Sedan 50-talet har det hänt desto mer runt omkring denna lilla by. Hus och byar som de i Buangkok har rivits för att ge plats till höghus. Utan att bygga på höjden går det inte att växa från 1 till 5 miljoner invånare på denna lilla ö. Därför är nu Buangkok den enda kvarvarande byn. Byn har fått stor uppmärksamhet i media och byborna är trötta på alltför närgångna besökare som tydligen praktiskt taget går in i husen och tittar. Vi var lite mer försynta och tassade försiktigt omkring och fotograferade. Vi var de enda utomstående på plats, så det handlar inte om några turisthorder i alla fall.

Området ligger mitt i en liten skogsdunge med fruktträd och växtlighet av alla de slag.

Fastän det idag ligger mitt i förortsområdena, verkar tiden stå stilla och det råder en helt annan atmosfär än på gatorna runt omkring. Omställningen måste vara enorm att flytta härifrån till en lägenhet.

En del av husen är enkla och byggda som det ser ut, med vad som har funnits tillhands.

Det kanske mest fascinerande med historien bakom kampong Buangkok är att byn är kvar och troligen kommer att få vara det ett tag till. Mr. Sng som ägde byn är inte längre i livet. Hans fyra barn äger området idag. Tre av dem har flyttat till andra boenden men en dotter bor kvar. Hon lever ett enkelt liv och samlar fortfarande in hyra från de som bor i byn. Några tusen kronor i månaden tydligen. Avgifterna har inte höjts på 40 år! Hon vill inte sälja marken och lämna byn för den har ett stort värde för henne och syskonen. Rätt naturligt kan man tycka. Men, 12 000 kvm land i Singapore är värt en del och för många hade försäljning varit MYCKET lockande. Tomten är värderad till ca 180 miljoner kronor… Det är skönt att veta att det finns människor som väljer natur, enkelt leverne och att bevara det gamla framför ett liv i lyx och överflöd.

Där området tar slut tar höghusen vid. Hade inte ägarna valt att behålla byn så hade det väl sett ut som så här i kampong Buangkok också…

Det kan låta som om allt gammalt är jämnat med marken i Singapore, men så illa är det inte. det finns mängder med ”shop houses” kvar från mitten på 1800-talet och framåt. Totalt ca 5 000 stycken är ”K-märkta” och ska bevaras för framtiden.