Oahu runt

Efter några dagar i Waikiki började vi undra vad som finns på resten av ön, så vi tog en biltur Oahu runt. En snabbsammanfattning av dagen är: öde stränder!

4,5 miljoner turister på Oahu per år och ALLA ska trängas på en 2 kilometers strandremsa…  Men, Waikiki är ett välkänt ”varumärke”, så är det bara.

Vi hade planer på att se om det gick att hitta något boende kring vad som ofta räknas som en av världen 10 bästa stränder, Lanikai, men det visade sig vara omöjligt. Fastän vi hade adresser till ett par bed&breakfast, kunde vi inte hitta dem. Bara vanliga anonyma hus fanns där vi letade. Ett av dem hette till och med ”Hidden hideaway”…

Med ganska höga förväntningar besökte vi i alla fall Lanikai. En öde och fin strand, kanske till och med lite för öde…

Fördelen med att bara köra omkring utan för fasta mål är att det alltid dyker upp något oväntat. Plötsligt var det många snorklare i vattnet och alltså läge för att ta ett dopp. Rejält ojämn botten, men många fina fiskar var det, och givetvis STORA, som allt annat i landet :smile:.

I landet ”drive-in” vägs bristen på lokala boenden upp av bilåkande resenärer som kör fram till strandkanten (eller vart man nu ska). Om mesta delen av rundan var folktom, var det desto fler som tittade på några ynka meter strand på ”turtle beach”. Alla väntade på att några havssköldpaddor skulle simma upp på stranden, men sköldpaddorna visste vad de gjorde och tittade bara upp ibland för att se om det var tillräckligt lugnt, och det var det ju inte…

Vi fick nöja oss med en stilstudie i vattenbrynet.

På en ananasplantage mitt på Oahu förstod vi att Dole-burkarna man köper hemma i Sverige kan man tacka gamle James Dole för, som satte sin första ananas här på Hawaii år 1900. Ananasglassen var god kan vi rapportera!

Kanske skulle Dole, efter den gode James bortgång för så där 50 år sedan, hållit sig till ananas och då sluppit go ”bananas”…

NZ – The end

NZ-äventyret är över för denna gång, men resandet fortsätter och jag är förvånad att det känns så bra att leva i kappsäck. Man vänjer sig visst vid att ha samma skrynkliga och solkiga  kläder varje dag!

På en dryg vecka har vi hunnit se nästan hela Nordön. Naturen är skiftande och väldigt vacker, ungefär som en mix av det vackraste från Irland och Island kryddat med en massa gigantiska ormbunkar som ser ut att ha stått här sedan dinosauriernas tid!


Vart man än kör finns det stora beteshagar, mestadels med kor och får (44 miljoner får sägs det finnas i landet). Alla är inte nöjda med kvaliteten på ullen från fåren så det finns även flera farmar med alpackor (kameldjur från Anderna) – det måste vara ett av världens sötaste djur!

Mindre söt är då den icke flygkunniga  nationalfågeln kivi,  som bara finns vild här på NZ. Den är aktiv på natten, när David och jag snusar mot de elfiltar som verkar finnas på varje motell, så vi har inte fotat den live. Men så här ser den ut, typ.

 

En annan lokal fågel, lite finare än kivin, är pukeko (Purple Swamphen) som syns lite varstans i landet.

 

 

 

Igår besökte vi Waitomo Glowworm Caves, en kalkstensgrotta med fantasifulla droppstensformationer, där man fick glida omkring i en båt och kolla in alla lysmaskar  i taket – som en hel stjärnhimmel! Det som lyser är egentligen ena änden av den kokong som larverna spunnit in sig i. Den lyser för att locka till sig insekter som ska fastna i de långa (spindel)trådar som hänger ner under kokongen. Ur kokongen kommer sedan en munlös mygga som lever i några dagar bara för att para sig och lägga ägg, som blir till larver som …

Och JA, vi har fikat, Flat white är det som gäller och så en muffins med en klick smör till!

 

Och NEJ, Auckland är inte bara tomma pizzakartonger. Här är faktiskt ganska fint!

Imorgon reser vi vidare till Hawaii och trots att vi flyger i morgon landar vi idag (fredag) och får således två fredagar denna veckan! Hej datumlinjen!

En tur i ”Mordor”

Efter låglandet och varma källor är vi nu i Tongariro, som kanske är mer känt som Mordor i Sagan om Ringen. Kanske inte det mest smickrande att bli jämfört med ”skuggornas rike”, men man kan förstå att landskapet passade bra som just detta i filmen.

Vi tog först en biltur runt hela Mordor/Tongariro på Vulcanic loop. Mycket blandat landskap med allt ifrån gröna kullar med får på (ja, många får!)

till lavasandöken.

Mitt i alltihop dök det också upp en liten skidby med lite tyrolerkänsla! Säsongen är precis slut så det var ganska lugnt på byns after ski-ställen.

Är man i Tongariro bör man inte missa vandringsleden upp mellan vulkantopparna Tongariro och Ngauruhoe. Den sistnämnda är mer känd som Mount Doom från Sagan om Ringen-filmerna. För att skapa den rätta känslan laddade vi upp med lite DVD-tittande på motellet först. Gissar att alla har sett filmerna utom Camilla 🙂

En vandringsled i bergen kan tyckas en enkel sak, men det blev ganska strapatsrikt ändå. Vår packning är optimerad för Singapore och temperaturer som aldrig går under 20 grader. Därför kompletterades kläderna med mössa, vantar och ”fleeca”. Det verkade OK till att börja med. Lite sol och +5 grader och stigarna lutade bara lite. Men efter en halvmil började det ta emot. ”Djävulens trappa” började enligt ruttbeskrivningen. Vid första kraterkanten, efter 700 meters stigning, gick vi in i molnen (och väggen kändes det som) plus att det började snöa… Då tyckte vi det var dags att vända.

Hela tiden lyckades dessutom Mount Doom gömma sig i en retfull molnmössa.

Det bubblar och det ryker!

Nya Zeeland ligger på ”Ring of fire” vilket betyder vulkaner, varma källor och tyvärr jordbävningar då och då. Vi har tagit oss till staden Rotorua som det verkligen bubblar och ryker om. Vi valde att ta oss till området Wai-O-Tapu eller ”heliga vattnet” om man kan sin maoriska. Här finns all geotermik man kan önska sig! Speciellt häftigt är alla färger från olika mineraler. Var glada att lukt inte kan skickas via nätet! Det är inte bara vattenånga i röken, det är svavelväte också… luktar inte godis kan man säga.

Champagnepoolen med sina bubblor och orangefärgad kant.

Djävulens badkar, nej där vill man nog inte trilla i.

Stekpannan med sin lite brända botten.

Det fanns också en gejser vid namn Lady Knox, som hade utbrott varje dag klockan 10.15. Mycket underligt tyckte vi, men det verkade stämma och alla bänkade sig för att se om det verkligen kunde finnas en gejser som var så punktlig (och som dessutom snällt anpassade sig till sommar- och vintertid…). Alla väntade med spänning på vad den lilla vulkanen skulle göra.

Och mycket riktigt, Lady Knox fick ett vältimat utbrott 10.15.

Nu fanns det förstås en hake med det hela. Genom att mata ladyn med rätt kemikalier, något i stil med tvättmedel, men lite mindre miljöfarligt, byggdes trycket upp och utbrottet kom på beställning och varade sådär lagom längre som turisterna ville ha det. Ja, ja, allt är ju inte helt naturligt här i världen, men fint var det.

Varma källor finns inte bara på tillrättalagda turistområden. Minst lika spännande är det att gå i till exempel Roturuas stadspark där ankdammarna är ersatta med rykande hetvattendammar och bubblande gyttjepölar! Det ryker lite här och var ifrån marken och man undrar vad som kan hända om det ”kokar över” .

Coromandel

Den sömniga byn Whangamata hade vi valt för att kunna ta en tur på Coromandel. I brist på andra namn så fick fångskeppet Coromandel, som hälsade på i området i början på 1800-talet ge sitt namn till både en halvö öster om Auckland och en stad på samma halvö. Ja, varför inte…

Halvöns stora turistmagnet är Hahei med en vacker strand och häftiga kalkstensformationer är ett måste. Tyvärr inget badväder denna lite kyliga vårdag…

Det hade vi förstått av Linus som passerade förbi på sin Kiwitur för några år sedan. Vi hade koll på vad som skulle fotograferas och försökte efterlikna så långt det gick :smile:.

Hahei-byn är en typisk sömning turistort som får lite extra inkomster på att sälja spadar, som varje turist kan behöva om man ska gräva sitt eget varmvatten-spa på stranden intill.

Varma källor några tusen meter under stranden sipprar fram precis i vattenbrynet så att frusna badare kan värma sig! Riktigt hett var det om man borrade mer fötterna på rätt ställe. Stranden heter lämpligt nog Hot Water Beach och då är det inte havsvattnet man menar.

Nästa stopp var Cooks beach, döpt efter James Cook som var på besök inte bara i Australien, utan också här. Idag en liten by med det viktigaste: ett bibliotek!

Turen gick sedan via öde grusvägar. Plötsligt dök det upp en gris-, höns- och bi-skötare, som gärna ville visa upp sina ”vilda” djur som fritt vandrade omkring på vägen (ja inte bina förstås). Själv bodde han i ett plåtskjul. Det gällde att ha koll så att inga fripassagerare kom med.

En hel del ytterligare stopp blev det bara för att beundra utsikten.

Sydney on the Rocks

Sydney är en riktigt promenadvänlig stad och det gillar vi! En halvdag till fots och nästan 2 mil så lyckades vi ta en titt på både saker som måste ses och några mer udda områden.
Den engelska kolonin som byggdes i slutet på 1700-talet hade sitt centrum i vad som nu kallas “The Rocks”. Ett litet område med gamla byggnader som varit dömda att rivas under mer än 100 år, men som klarat sig kvar till en del ändå. Idag är det en livlig liten stadsdel med gallerier, pubar, restauranger, muséer och annat.


När engelsmännen kom hit hade aboriginerna levt i området i cirka 30 000 år. Deras levnadssätt och förhållanden ändrades snabbt i kolonin som byggdes upp. Från att ha varit ett friskt och välmående folk blev de nu utsatta för nya sjukdomar och för minskad tillgång till mat och rent vatten. Skillnaderna i kultur och levnadssätt var stora. Det finns inte mycket bevarat från den tiden innan engelsmännen kom eftersom urbefolkningen levde utan att lämna några större spår efter sig i naturen. Idag är nog en och annan didgeridoospelande person på gatan det mest påtagliga exemplet och det stämmer nog ganska bra med deras plats i samhället tyvärr.


Många engelska ort- och stadsdelsnamn återanvänds friskt i Sydney. Paddington är ett charmigt bostadsområde nära centrum med lite småstadskänsla.


Efter några dagar i det något stökiga Kings Cross med ett ganska skamfilat rykte beger vi oss nu till stranden några dagar i Bondi beach. Hoppas då på lite mer vårvärme.

”Transportsträcka” med fina stopp!


Det är lätt att köra bil i Australien (säger jag som inte kört en meter!), vänliga trafikanter och välskyltat. Man får hålla koll bara så att det inte hoppar ut en känguru eller två ur vegetationen längs vägarna.


Här är så vackert och finns så mycket att se att man får begränsa sig. Sträckan Brisbane-Sydney mäter på kartan ca 80 mil, men vi David har kört ca 200 mil!
Vår tur från Hunter Valley till Sydney gick via St Albans, Wisemans Ferry, Katoomba och  Blue Mountains, en givande omväg.

St Albans

Här Blue Mountains med Three Sisters.

Även Sydney verkar trevligt och jakarandan blommar! Fast vi bor visst i “red light district”, det var det ingen som sa när vi bokade :/

Noosa Head och Fraser Island

Vår plan var att besöka Fraser Island i onsdags, men vädergudarnas plan var att blåsa storm. Så vi blev kvar i Noosa Head en extra natt och sämre kan man ju ha det.
Noosa är en vacker plats på Sunshine coast, ca 15 mil norr om Brisbane.

Stränderna med finkornig sand känns oändliga, vågorna är höga och surfarna är många. Tröttnar man på strandlivet kan man vandra i nationalparken, spana efter surfare delfiner eller kanske bara sitta på ett av de många caféerna! Mysigt vilket som!

Blåsten avtog i alla fall och vi kom iväg på den guidade turen med fyrhjulsdriven buss till Fraser Island, världens största sandö (drygt 10 mil lång). Hit kom några skeppsbrutna britter i början av 1800-talet, några blev dödade men Eliza Fraser blev tillfångatagen av Aboriginerna som levde här. Eliza fritogs efter några månader och britterna använde sedan ön för att hålla aboriginer fångna.
Nu är den vackra sandön (med regnskog, mangroveträsk, ett 40-tal sjöar mm.) en stor turistmagnet, för stor menar många. Naturen och djurlivet far illa av tokiga turister som vill tänja alla gränser.
Vägarna är sandiga, eller snarare sandstranden används som väg! Lite si och så med trafikreglerna, blinkade man höger betydde det att man förväntade sig att det var högertrafik som gällde just då. Fast det fanns hastighetsskyltar, på vissa sträckor var maxfarten 80 km/h. Skumpigt värre!

Endast en gång körde vi fast och då var det lite stressigt eftersom tidvattnet var på väg in!

 

Av badet i regnvattensjön McKenzie blev man len och fin.

Rainbow Beach (på vägen mot Fraser), här är sanden färgad av olika mineraler som blåst hit från inlandet.

Australien motsvarar verkligen våra höga förväntningar inom alla områden utom ett – internetuppkopplingen! Så lååångsaaam…

Jag kommer säkert att sakna…

Att lämna Singapore efter ett drygt år känns lite underligt. Saker som nu är vardag kommer jag säkert att sakna en hel del.

Men, men, Singapore är ju inte väldens ände, så det går ju alltid att ta en tur hit igen om saknaden blir för stor.

Här är några troliga kandidater till saknad:

Att kunna ta bussen till ett litet stycke djungel och plötsligt känna det som man var någon annanstans än i storstaden. Tillräckligt stort för att man ska kunna gå vilse. Nyligen gick några skogsjoggare bort sig och fick efterlysas! Om inte annat kan det vara rätt svårforcerad terräng.

Att ta en tur till ”kontoret” då och då i affärskvarteren. På med långbyxor för att inte se ut som att man är turist. Oj, den här bilden är från en söndag. Då är det tomt och öde i CBD.

En promenad längs Boat Quay efter att ha sagt nej till alla påstridiga inkastare.

En runda runt marinan för att se om det finns ytterligare någon vinkel vi inte fotograferat.

En öl på något trevligt ställe och sådana har vi hittat många. Nya öppnar och gamla stängs i rasande takt, så det gäller att passa på.

Alla de annorlunda stadsdelarna, som Little India, China Town, osv. som att komma ”utomlands” :smile:.

Alla restauranger som vi har alldeles runt hörnet. Alltid mycket folk och ingen som tänker ”vad gör folk ute så här en vanlig måndagkväll…”. Singapore river, vår bruna flodgranne hyser tydligen 700 F&B-ställen (mat&dricka-ställen på ren svenska) på en sträcka av ett par kilometer.

Och så värmen förstås! Alltid svettigt och ibland mycket svettigt. Vi har lärt oss att det inte bara är vad som står på termometern som är viktigt. Fukt och brist på vind räknas det också. ”Real feel” är det som gäller. Över 40 i denna skala är det ofta, om det är uppåt 50 så är det riktigt varmt (i skuggan alltså, i solen är det värre). Allt och alla svettas, så även vinglasen :smile:.

Malackafloden

Malackafloden har gjorts turistvänlig på flera sätt. Här finns ett promenadstråk längs vattnet med uteserveringar, graffittimålade hus och ett antal båtar som, fullastade med turister, går i skytteltrafik fram och tillbaka.  Fast här luktar inte hallon…

  
Den färgglada graffittin är ett resultat av ett udda konstprojekt som startades av Malackas minister för några år sedan. Alla hus längs en lång sträcka skulle göras om till konstverk för att liva upp staden och temat skulle vara Malacka.


Följer man floden en bit kommer man till Kampong Morten, en välbevarad malaysisk by från 20-talet. Då var det många malajer som blev av med sina bostäder efterhand som staden Malacka växte upp och J.F. Morten räddade, tillsammans med två malaysiska män, en bit av träskmarken där man lät bygga Kampong Morten.

  

Hela området är som ett levande muséum, men tydligen finns det ännu mer info om man besöker Villa Sentosa.

Orkar man inte promenera mellan sevärdheterna finns det mång fina rickshaws att välja mellan. De flesta välpyntade och försedda med rejäla högtalare med den senaste dunkadunka-musiken, Gangnam style alltså!


Frukost med färsk frukt är väl aldrig fel. Här fanns även den lokala (och något dallriga) delikatessen (!?!) Nyonya cake, gjord på rismjöl, vatten. socker och pandan leaf (som jag fortfarande inte vet vad det heter på svenska).
1-0 till frukten!