Nu var det riktigt länge sedan något hände på denna blogg. Delvis på grund av att vi just nu inte riktigt vet var vi bor och vad som är en resa värd ett inlägg.
Jag tog i alla fall en tur till Palma när hösten precis kommit till Lund. Runt medelhavet släpper inte sommarvädret taget detta år med värmerekord som staplas på varandra. Uppåt 30 grader varje dag.
Jag passade på att besöka ytterligare en ”cala” på Mallorca. Det lär finnas ett par hundra små vikar runt denna ö.
I utkanten av turistorten Peguera finns ett strövområde på en halvö med några fina små badvikar.
Stigar överallt i området runt Cala d’en Monjo.
Området är inte så stort så det handlar om en enkel promenad att ta sig från parkeringen till Caló d’en Monjo, munkviken alltså.
Ingen stor badvik, men vackert och det är nästan så att man vill ta ett dopp.
Härnäst blev det att packa bilen och köra till Bordeaux där vi skaffat en liten lägenhet. Vi återkommer om detta!
Det verkar inte ta slut på charmiga städer och byar längs vår tur i Spanien och Frankrike. Nu när vi vänt tillbaka hem igen så var sträckan Annecy-Barcelona (där färjan till Palma går) lite onödigt lång. Så en övernattning i Arles i Provence fick det bli.
Två kända saker i Arles är romerska lämningar och att konstnären Van Gogh bodde här en tid och flera av hans verk har lokala motiv som går att beskåda än idag.
Van Gogh’s målning Trottoarkaféet. Motivet finns kvar än idag och heter numera Café Van Gogh.
Den stora behållningen av Arles var att promenera omkring i alla de fina gatorna och gränderna.
En hörna av Place Voltaire med den trevliga restaurangen Crok’ Panda som vi åt på. Inte särskild provencalskt, men mycket gott!
Hela centrala Arles och speciellt gatorna väster om Rue Gambetta är riktigt pittoreska och ofta fulla av blommor och grönt.
Mycket mer provencalskt än så här blir nog inte ett kvartersbageri.
Under romartiden var detta en betydande stad. I centrum finns både en amfiteater för gladiatorspel, som på sin tid rymde 25 000 åskådare och intill finns en teater för skådespel. Två viktiga inslag i den romerska kulturen. Nuförtiden känns det väldigt överdimensionerat för den lilla staden som idag har cirka 50 000 invånare.
Den romerska amfiteatern är välbehållen och används fortfarande för olika evenemang.
Eftersom vi har vänner i Schweiz som vi gärna ville träffa så kom idén upp att träffas någonstans ”på vägen” mellan Palma och Luzern. Jag hade för mig att Annecy låg lämpligt till och skulle vara en fin stad vid foten av alperna, vid en sjö och med flod och kanaler som korsar centrala staden, så därför var förslaget att träffas just här och så blev det.
Staden visade sig vara överfull med turister fastän det är långt före den riktiga turistsäsongen. Anledningen visade sig vara att den årliga filmfestivalen för animerad film gick av stapeln just denna tid.
Att strosa runt i den gamla staden och beundra de fina husen och gränderna är ett måste.
Det är ett måste att stanna varje gång på bron Pont Perrière och fotografera palatset, Le Palais de I’Île, mitt i floden Thiou.
Det är alla kanalerna som gör Annecy så charmigt. Dessa har byggts och byggts ut under många århundraden för att sprida sjövattnet till hus och fabriker och troligen också för att de är vackra.
Vid kanten av Annecysjön ligger parken Jardins de l’Europé. Här finns en liten bro med namnet Pont Des Amours, kärlekens bro.
Bron Pont Des Amours är inte något speciellt, men utsikten är fin!
Längs sjön flockas uthyrare av alla möjliga sjöfarkoster. Till allas förvåning slog vi till på att ta en tur med en motorbåt! En svag utombordare gör att det går att köra på egen hand.
Full koncentration på att inte köra in på fel ställen och få böter av sjöpolisen 🙂Annecy-sjön i all sin prakt.
Tar man landvägen runt sjön blir det ca 4 mil. Vi funderade på att cykla en bit i alla fall, men i stekande sol var det bättre med en biltur runt sjön 🙂 . Dessutom visste vi att i andra änden av sjön fanns en landningsplats för paragliding, som vi ville se.
Söndagar är en marknadsdag i Annecys centrum med fokus på matvaror. Ost finns det förstås (vi är ju i Frankrike!). Tyvärr var det inte läge att köpa några färskvaror och transportera hem i flera dagar.
Såklart ville vi göra en sväng inom Bordeaux också! Främsta anledningen var barnbarnsgos, men vi hann med lite annat också!
Vi testade ett miljövänligt alternativ i vinturismens Mecka med La Bulle Verte som erbjuder elcyklar/elscooters vid 31 olika vingårdar i Frankrike, de flesta i Bordeauxområdet. När man sett sig omkring avslutas det hela med vinprovning!
På vingården Chateau Vieille Tour startade vi vår tur med elscooter. Vi snackar terränggående elscooters. Mycket häftigt! I en app fick man en karta som man kunde följa, där fanns både rutten och lite information om olika platser och sedan var det bara att tuta och köra i egen takt! Wrooom!!!!
Mycket trevligt att köra på ”vägar” bland vinodlingarna.Galet kul!
På vår tur längs Spaniens väst- och nordkust hade vi nu kommit till Kantabrien och byn Santillana del Mar. Detta var egentligen bara ett andraalternativ som stopp på vägen från Galicien till Bordeaux. Något ställe uppe i bergen kring Picos de Europa var huvudmålet, men där fanns inte mycket att välja på när det gällde boende vi denna tid på året. Det skulle visa sig vara ett mycket bra ”andrahandsval”. En väldigt charmig by!
Santillana del Mar sägs vara de tre lögnernas by. Det finns inget heligt här (Santi), det är inte ett platt landskap (llana som i ”platt”) och byn ligger inte vid havet (del Mar). Men det skulle visa sig vara en riktigt vacker by med kullerstensgator och många fina gamla hus.
Redan på 800-talet fanns klostret Santa Juliana här och på 1100-talet byggdes klosterkyrkan med samma namn. Detta ledde till att platsen blev populär och herrgårdar och palats byggdes i närheten.
En del av de vackra husen byggdes av återvändare från Amerika under 1500-talet som hade samlat på sig rikedomar och kunde bygga pampiga hus.
Byn ligger också på Jacobsleden (förstås, den går ju ”överallt”) och en promenad västerut från byn är populärt bland pilgrimerna. Jag tog en promenad till den lilla grannbyn El Arroyo. På vägenfrån byn var man på väg åt samma håll som vandrarna, men att vända tillbaka blev ju fel. Går någon både fram och tillbaka längs El Camino??
Vackra gröna kullar på vägen mot den lilla byn Arroyo.
Runt byn finns flera grottor som varit bebodda i årtusenden. Mest känd är Altamira-grottan med grottmålningar där de äldsta anses vara 36000 år gamla! Grottan kan inte besökas och museet som är byggt intill lockade inte oss.
Värmen och solen började så smått komma till norra Spanien och vi gjorde en utflykt till kusten och stranden Playa de los Locos. Tänkte att en ”galningarnas strand” skulle passa bra för inbitna badkrukor 🙂 .
Specialiteter när det gäller mat och dryck i Kantabrien är bland annat cider och getostar. Cidern ska hällas från flaska i glas på sådär en halvmeters avstånd för att få loss lite kolsyra. Ett visst spill får man räkna med…
På vägen mellan byn Combarro i Galicien och Santillana del Mar, som var vårt nästa stopp, finns mycket att titta på. Hela Galiciens nordvästhörn och sedan Spaniens nordkust. Alltför mycket för en enda dagstur, så vi tog en extra utflyktsdag från Combarro för att hinna med lite mer.
Jacobsledens symbol (pilgrimsmussla!) på Santiagos regnvåta gator.
Är man i Galicien så är ett besök i Santiago de Compostela ett måste. Har man dessutom gått små stumpar av ”El Camino”, Jakobsleden, lite här och där i byar och städer i Spanien och Frankrike så vill man förstås se slutmålet.
Tappra pilgrimsvandrare som blev allt fler ju närmare Santiago de Compostela vi kom.
Tyvärr tajmade vi en regnig dag som kan skyllas på ovädret Oscar som dragit in från Atlanten.
Den storslagna katedralen som är slutmålet för El Camino.Aposteln Jacobs reliker, enligt medeltida tradition, i en krypta i katedralen.
Efter Santiago de Compostela körde vi i samma riktning som den enda delen av Caminon som leder bort från Santiago de Compostella. ”Camino a Finisterre”, vägen till världens ände” slutar på halvön Finisterre, som på romartiden ansågs vara väldens ände. Det vill säga fastlandseuropas västligaste punkt. Nu är det inte riktigt så eftersom den västligaste punkten ligger i Portugal.
Här slutar vadringsvägen till världens ände.
En dag senare var vi på väg på allvar mot spanska nordkusten. Efter Galicien är det Asturien som gäller. Här är Katedralstranden, Playa de las Catedrales väl värd ett stopp. En brant skifferbergskust som håller på att gröpas ur av havet och det ständiga tidvattnet.
När det känns lagom med ett stop längs vägen finns det ofta någon liten by som kvalar in bland vackrast i Spanien, vackrast i Asturien eller något liknande. Puerto de Vega var ett sådant kort stopp.
En välhållen Renault 8 pryder sin plats i hamenen Puerto de Vega.
De sista milen innan Sentillana del Mar gjorde vi en avstickare för att se om de häftiga bergstopparna i bergskedjan Picos de Europa var synliga i det ganska molniga vädret.
I en av de många vikarna längs galiciska atlantkusten ligger den lilla fiskebyn Combarro. Här bokade vi ett Airbnb och stannade fyra nätter. Det visade sig vara en bra tid att vara här, vi slapp turistinvasion. Men fick iofs en del regn istället…
De historiska kvarteren precis vid strandkanten av floden Pontevedra kännetecknas av de många spannmålsmagasin som bevarats. Uppbyggda på pelare var tanken att man skulle slippa både fukt och gnagare när man lagrade spannmål.
Stenkorsen kan vara från 1700-talet och är ofta placerade i gatukorsningar.
Jungfru Maria ska blicka mot havet och Kristus mot land!Plaza da Fonte – på bilfria vägar kan man ha en fontän mitt i gatan!
Det finns gott om fina små stränder, flera meters skillnad mellan ebb eller flod!
Padrónstranden i lågvatten!Playa ChancelasHela byn ligger i en backe och vi bodde på högst upp, svettiga promenader men väl värt mödan!
Nästa stopp på bilturen var Salamanca. Detta var inte bara ett lagom stopp på väg mot Galicien utan en stad som verkligen är värd ett besök. Hela gamla staden är ett UNESCO världsarv och det är inte svårt att förstå varför.
En mycket fin stadskärna med många vackra byggnader och massor med uteserveringar. Man kunde lätt ha stannat några dagar där, men nu blev det bara en eftermiddag och kväll tyvärr.
En av de mest omtalade sevärdheten eller snarare aktiviteten är lustigt nog att försöka få syn på en groda på den rikligt utsmyckade universitetsbyggnaden 🙂
Vem kan hitta grodan? Helst utan tips och google-stöd!Ja vi hittade den! Det hela känns nästan som ett studentikost skämt. En groda på en döskalle på den vackra univesitetsbyggnaden…
Oavsett grodan så är universitetet sevärt på många sätt. Det är bland de äldsta universiteten i världen från år 1218 och dessutom är byggnaden bland de vackraste inte bara bland universitet utan också bland spanska byggnader överhuvudtaget.
För romarna var Salamanca en viktig stad. Den romerska bron över floden Tormes finns kvar och fungerar som gångbro in mot gamla staden. Byggdes för cirka 2000 år sedan. Undrar hur dagens broar ser ut år 4000…
Floden syns knappt, men finns där bakom träden. Spanska floder är för det mesta ganska vattenfattiga, men flodområdena är väl tilltagna för att klara översvämningar.
Katedralerna, den gamla och den nya, är också sevärda. Den gamla byggdes på 1200-talet och den nya byggdes 500 år senare vägg i vägg med den gamla.
Ett Plaza Mayor finns i alla spanska städer av någon betydelse. Torget i Salamanca är bland de största i Spanien och anses vara det vackraste.
Dagen till ära spelade en symfoniorkester på Plaza Mayor.Konstnärer fanns det lite överallt i staden för att avbilda alla sevärdheter.Till och md återvinningskontainrarna var sevärda. Ja, varför ska sopsortering vara ful och tråkig?
Nästa dag fortsatte färden mot Galicien. På vägen dit stannade vi till vid romarnas största guldgruva, Las Médulas. En del gruvgångar fanns det också, men framförallt hade ett helt bergsområde ”malts ned” för att komma åt guldet. Hela landskapet förändrades och är nu en häftig syn!
Utsiktsplatsen Mirador de Orellan där man kan beskåda gruvområdet, har också en liten picknickplats där vi intog en lyxlunch 🙂 .
Främsta anledningen till just denna väg mot Combarro i Galicien var att se de alltmer intressanta vinområdena Bierzo och Ribeira Sacra. Här produceras röda viner med framförallt druvan Mencía. Riktigt goda viner, speciellt för oss som blivit alltför vana vid Spaniens vanligaste röda druva Tempranillo.
Vingårdarna i Ribeira Sacra är små och klättrar på bergssluttningarna vid floden Sil.
Nackdelen med att bo på en ö är att det krävs att man bokar en färja om man vill göra en längre biltur. Färjorna mellan Mallorca och fastlandet är, hmm, ja vad ska man säga? Astråkiga? De går dagtid till Barcelona eller Valencia och tar 8 timmar! Men nu hade vi, David dårå, hittat en katamaran till Denia söder om Valencia som endast tog 5 timmar och cirka en av de timmarna var ett stopp på Ibiza. En fräsch båt dessutom!
Snabbt stopp på Ibiza för av- och påstigning.
Vårt första stopp på denna resa var Albacete, mest känt för sina knivar! Vi väljer oftast korta dagsetapper för att hinna se staden/byn vi övernattar i, speciellt om vi bara ska stanna en natt. Här startade vi med att promenera runt i stan med cirka 170 000 invånare. Vi gick och vi gick, målet var en öl på ett soligt torg. Sol och torg fanns det gott om, men tydligen var det glass man skulle äta här. Men så till sist uppenbarade den sig, bargatan.
Full med fulla människor som verkat hinka GT…En av sevärdheterna var Lodarespassagen från början av 1900-talet, vackra bostadshus med butiker på bottenvåningen.Turistfritt!Tjurfäktningsarenan – hur i hela friden kan det fortfarande förekomma tjurfäktning?!?!
Det var inget fel på Albacete, men en natt var alldeles lagom.
Så här ett tag efter att vi kommit hem från Japan har vi fortfarande några små betraktelser om landet som vi gärna vill förmedla.
Restauranger i massor
Restauranger är ett kapitel för sig i Tokyo. Utbudet är enormt med allt från enkla vardagsrestauranger till michelinrestauranger. En exakt siffra på antalet restauranger är svår, men mer än 137 000 verkar vara en allmän uppskattning. Trots utbudet så är det väldigt fullt på många ställen. Vid lunch och middag syns köerna lite här och var. Det verkar vara helt OK att stå i kö i allt från en kvart till en timme. Restaurangerna ordnar köandet på olika sätt, allt från digital köhantering till hederligt köaande på trottoaren.
Här är det sittande kö som gäller. Det är inte utserveringen som förbereds utan köplatser.
Luckor mellan husen
Alla hus har en lucka mellan sig och grannen, både låga radhus och höghus. Varför undrar man och förklaringen är jordbävningsrisken. Det sägs att Japan har cirka 1500 jordbävningar per år. De flesta är inte kännbara, men nästan dagligen kan man känna skalven någonstans i landet. Den stora jordbävningsrisken gör att hus måste byggas för att klara 7.5 på richerskalan och att det ska vara ett glapp till nästa hus, dels för att de inte ska stöta emotvarandra vid en jordbävning, dels för att hus rivs efter 25-30 år för att de ska vara så säkra som möjligt. Då är det praktiskt om det inte är ihopbyggda med grannen.
Det är inte så mycket som ryms i glappen mellan husen, men så är det inte därför de finns.
Aldrig långt till en flaska vatten
I nästan varje gathörn finns en varuautomat. Enligt statistiken finns det 4-5 miljoner automater i landet! Det betyder en automat per 25-30 invånare! Det är mest dricka som säljs (läsk, vatten, kaffe, öl, osv), men också annat ätbart. Automattillverkarna har hittat ett bra sätt att sprida sina produkter genom att hyra ut dem på rimliga villkor. Priserna är också helt OK. 100 yen (ca 8 kr) för en flaska vatten eller läsk. Att det fungerar och är så populärt beror mycket på att brottsligheten och skadegörelsen är låg i Japan så automaterna inte förstörs eller länsas.
Ett par automater precis nedanför trappan upp till vår lilla lägenhet i Hakone.
Kissa bör man annars dör man
Jag (Camilla) har en stark ovilja mot att använda toaletter på restauranger och barer eftersom de ofta känns så ofräscha. Så icke här! Vilken offentlig toa som helst funkar, det är rent, sitsen är uppvärmd och det finns alltid papper!
Spännande, och inte helt enkelt, med alla knappval som finns!
Renlighet är väl för övrigt Japans paradgren. Det är verkligen rent överallt, på enkla resauranger såväl som på marken i tunnelbanan.
Säkerhet
Hur i allsindar kan det det stå cyklar, både elcyklar och vanliga, parkerade mitt i stan hela natten endast låsta med tunna slanglås? Funkar inte i Lund. Funkar inte i Palma.
Lyxigt också att kunna gå var man vill utan att behöva tänka på om det är bra eller dåliga kvarter att promenera omkring i. Inte heller behöver man hålla koll på sina värdesaker, på många restauranger få man en korg att lägga väska och ytterkläder i. Korgen placeras sedan på golvet bakom en eller under stolen.