Efter en knappt två timmars flygresa rakt österut från Jujuy hamnade vi i Puerto Iguazú. Det är den argentinska delen av ett stadsområde runt ”treriksröset” (inte ett rös precis eftersom skärningspunkten är mitt i en flodkorsning) mellan länderna Argentina, Paraguay och Brasilien.
Till Iguazú kommer man framförallt för att se vattenfallen, som är ett av de nya sju naturliga underverken i världen.
Från ganska torra och hanterliga 30 grader i Jujuy hade vi nu hamnat i tropiskt fuktiga 30 grader. Ordentligt svettigt var det!
Vattenfallen i Iguazú är inte världens högsta och inte de med mest vattenflöde, men här finns flest fall på samma ställe. Uppåt 300 fall finns här beroende på hur mycket det regnat och en de har en fallhöjd på upp till 80 meter!
Vi utrustade oss med massor med vatten och vandrade runt på den nedre och övre rutten kring fallen.
När flödet är som störst bildar huvudfallen ett sammanhängande tre kilometer brett fall.
Det är verkligen vattenfall överallt längs utsiktsrutterna. Stora, små, breda och smala. Helt otroligt!
Fallen ligger i nationalparken Iguazú där det finns en del vilda djur värda att varna för.
Några stora kattdjur såg vi inte, som tur var, men väl kapucinapa och coatis (en halvbjörn).Matgästerna fick sitta i bur för att slippa tiggande apor och coatis! Inte helt djurfritt ändå. En ödla hade skrämt upp några på bänkarna 🙂 .
Nationalparken vimlade också av fjärilar av olika sorter. Vissa mer närgångna än andra.
En ”Anna’s eighty-eight”-fjäril och en Sälgskimmerfjäril (tror jag).
Staden Puerto Iguazú är framförallt en plats där besökarna till fallen bor och ett ställe för brasilianare att handla billigt vin och olivolja.
Avenida Brasil, en bargata i centrum av Puerto Igoazú.
Vi flyttade oss sedan med taxi några kilometer över till den brasilianska sidan och staden Foz do Iguaçu. Vi hade bokat en hotellnatt för att vara nära flygplatsen och ett tidigt morgonflyg till Rio. Det visade sig vara en överdådig golfresort. Inte alls vårt normala hotellval, men man kan ju anpassa sig 🙂 .
Vattenfallen kan beskådas från den braslianska sidan också. Men enligt utsago lär Argentinasidan vara bäst. Vi valde att inte pröva om det är så utan vi tog istället en promenad i Foz do Iguaçu för att äta lunch. Slutsatsen av det blev att sydbrasilianarna helst äter buffé. Det kändes inte riktigt lockande i den tropiska värmen.
Avenida Brasil. Ja, den finns i Foz do Iguazú också. Inte bara på Argentina sidan.
Hundstatusrapporten från Iguazú kan beskrivas som att antalet lösdrivande hundar är ganska lågt och att katterna har stärkt sina ställningar istället.
Hotellkatt och hotellhund. Jag föredrar det första alternativet.
Nu känns det lite som att speedturisterna tappat fart! Vi valde att stanna ett tag här i norra Argentina och har övernattat i Salta, Cafayate och Jujuy.
Nu senast i Jujuy, en stad så mycket större än vi trodde, 200 000 invånare, men för turister mest som en hubb för sightseeing i området. Vi hade en hel dag oplanerad, what börjar åldern ta ut sin rätt? Dagen ägnades åt promenad på stan och ett besök i den botaniska trädgården. Sex kronor per person betalade vi i inträde och det var inte a walk in the park som vi tänkt oss. Snarare en djungeltur på en kulle där vi inte såg en enda blomma, visst tänker man att det ska finns blommor i en botanisk trädgård? Men många träd var namngivna, om man nu vill lära sig spanska trädnamn! Vi gick o gick o gick i den 30-gradiga värmen och såg myror, färgglada fjärilar och flera olika fågelarter. Haha, mer spännande än så blev det inte!
Utsikten var i alla fall fin!
Värmen var förvånansvärt lätthanterlig trots att det var över 30 grader varje dag. Den torra luften gör sitt till och så lite eftermiddagsbris på det!
Julpyntat statshus i Jujui.
En dag besökte vi byarna Parmamarca och Humahuaca. I Humahuaca på drygt 3000 möh vinglade vi omkring (jag tappar visst balanssinnet på höga höjder), åt lunch, och vinglade vidare. Byn grundades på 1500-talet och är ett starkt centrum för bevarande av ursprungsbefolkningen Quechuafolkets kultur och traditioner.
Kullerstensgator överallt!Monument för att hedra argentinska frihetskämpar i början av 1800-talet.
Vi ville inte missa den lilla vackra och färgglada byn Purmamarca beläget vid foten av Cerro Siete colores (de sjufärgade bergen) – här kunde man stannat några nätter!
Sedan var det det här med pengar… Hur svårt kan det vara? Man kan ta ut pengar i uttagsautomat men med hög avgift. Dessutom blev två av våra uttag avbrutna (det stod tydligt att ingen transaktion kunde göras), men sedan var pengarna ändå dragna från kontot! Omvänt var det med det vi lyckats betala med kort (butiker, bensin och några restauranger), där har det trillat in pengar på kontot i efterhand och vi gissar att det är växlingskursen Euro/argentinska pesos som justerats. Men vi fattar ingenting! Överlägset bästa sättet att komma över argentinska pesos har i alla fall varit att växla på antingen Western Union eller små växlingskontor, mycket bra kurs!
Här är ett annat ställe med bra växlingskurs, en souvenirbutik…Purmamarca: Ett johannesbrödsträd från 1594! Och en man från 1960!
Hundstatus: Lika samma överallt, alltid ett par lösa hundar inom synhåll!
En fördel med Salta är att det ligger nära de häftiga bergsvägarna upp i Anderna. Vi passade på att testa två av vägarna upp mot höjderna från Salta: vägen upp mot Paso Sico, som leder över till Chile och vägen upp till Cafayate. Sen kunde vi inte låta bli att ta en tredje tur norrut från Jujuy när vi bodde där i några dagar.
Vägen upp mot Paso Sico följer dels Rio Rosario, dels den gamla järnvägen där Tren de los Nubes (”tåget till molnen”) går.
Vägen stiger långsamt mot 4000 meters höjd vid passet Abra Blanca.
Berg i alla dess former och färger kräver fotostopp med korta mellanrum!På de mer låglänta delarna växer gigantiska kaktusar.
Längs vägen finns några spridda hus, men inget som kan kallas byar. Skolor finns det några stycken och vid en av dem längs vägen hittade vi en empanada-restaurang som räddade vår lunch.
Vårt mål, eller helt enkel där vi tänkte vända tillbaka mot Salta var den väldigt nedgångna byn San Antonio de los Cobres. Byn är bland de högst belägna i Argentina (ca 3800 möh). Anledningen till att byn finns är att det är en gruvarbetarby och har en station för Tren de los Nubes när den banan är i drift. Nu var den stängd för underhåll och repratationer. Troligen för att det var läge att passa på när pandemin slog till.
Inte mycket grönska i bergbyn San Antonio de los Cobres.
Byborna är tydligen unika för att de har utvecklat en mutation som gör dem mer resistenta mot arsenikförgiftning! Området har 10 gånger högre arsenikhalter i vattnet än vad som är säkert.
Dagen efter var det dags för nästa utfärd. Vi skulle stanna några nätter i Cafayate och turen upp dit var en upplevelse i sig själv.
Det blev flera stopp för att beskåda olika klippformationer, raviner och berg med alla möjliga färger.
Djävulens hals, eller Garganta del Diablo, är en ravin som vattnet har karvat ur i berget.Bara några hundra meter vidare längs vägen finns ravinen som kallas Amfiteatern.Så fina vägar! Som att köra omkring i ett vykort!
När vi sedan efter Cafayate och Salta tillbringade några dagar i staden Jujuy så lockade de mångfärgade bergen längs ruta 9 norrut mot gränsen till Bolivia till ytterligare en biltur upp i Anderna. Vi hade bokat en hyrbil hos en firma för att de hade öppet även på södagar. Men, när vi kom för att hämta var det ingen där. Efter 1 timme lyckades vi få kontakt med dem och efter mycket pappersarbete få ut en bil. Vi kollade så att vi kunde lämna samma dag kl 19. Vi påminde sen att vi var på väg en halv timme i förväg, men ingen var där ändå! Så trött man blir. Vi fich lämna bilen på gatan utanför och senare på kvällen lyckades vi få firman att hämta nycklarna där vi bodde.
Vi fick i alla fall en fin tur i bergen när vi väl kom iväg.
Busshållplatser finns lite här och där längs vägen utan att det ser ut som någon bor i närheten.I Maimará ligger en begravningsplats helt otroligt vackert!
Bergen har färgats av olika mineraler som lösts ut och eroderats av vatten och vind. Bergen är som konstverk!
Efter byn Humahuaca var det grusväg som gällde i sådar 3 mil för att nå utsiktspunkten Mirador de los 14 Colores del Hornocal där bergen med 14 färger kan beskådas. Nu var vi på 4350 meters höjd och känslan är att kroppen är seg som klister 🙂 .
Tyvärr var vädret inte på vår sida. 8 grader, blåst och lite snöfall… Bergen kunde skymtas genom molnen ibland.
Utsikten i verkligheten en molnig dag…Utsikten presenterad på flygplatsen i Jujuy som den ser ut i fint väder och med lite filterfixning…
Sedan var det dags att vända om och köra ner igen. Vackra vyer i kurvorna:
Så har vi turistat även i studentstaden Salta, med smeknamnet La Linda (den vackra)! En mycket trevlig stad om än inte ”linda” i mina ögon!
Från Cerro san Bernardo ser man hela staden. Hit upp kan man åka linbana eller gå de 1021 trappstegen. Eller köra bil – det gjorde vi!
Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör att man trivs på en plats, men direkt när vi kom till Salta så kändes det hemtamt. En sak som påverkar oss mycket är hur taxiservicen fungerar. Haha, så drygt det låter. Men såhär, på vissa flygplatser/stationer blir man erbjuden taxi av 20 personer samtidigt, ingen vill köra med taxameter och man känner sig lurad hur man än gör! På andra ställen, som här i Salta, finns det en taxikö och alla kör med taxameter. Chauffören, en pojkvasker med en skrotbil, som körde oss var förvånad när vi hade adress till ett bostadshus och inte ett hotell. Han satt kvar i bilen en stund, kom sedan efter oss för att försäkra sig om att vi verkligen kommit rätt. Det hade vi, ett boende via Airbnb var bokat.
Vi har, vår vana trogen, promenerat omkring och kollat in staden ur olika vinklar.
På något underligt vis hamnade vi även på ett museum, Museo de Arqueologia de Alta Montana (MAAM). Mycket intressant! Här finns arkeologiska fynd från toppen av vulkanen Llullaillaco (6700möh). Bland annat hittade man 1999 tre mumifierade barn från Inkafolket, mycket välbevarade. Troligen är det så att barnen drogats och offrats i slutet av 1400-talet och sedan begravts i snön.
Fotoförbud rådde, men en tavla fick jag ta ett kort på!
Saltakatedralen är från 1882. Många katedraler har jag sett i mitt liv, men aldrig tidigare en rosa!
Man kan tro att kön är till katedralen, men det är kö till en bank…Även Iglesia de San Fransisco är rosa!
I centrum finns torget/parken Placa de 9 Julio, kantat av kaféer och restauranger. Här finns även två gågator, helt befriade från europeiska klädkedjor!
I Salta fick även marknadsfreaken sitt: Mercado Artesanal med finfina traditionella souvenirer, San Martin med krimskrams och piratkopior och så Mercado san Miguel där man kunde köpa allt från kycklingfötter till blinkande julbelysning! Många kvinnor i min ålder köpte nävar med kokablad, kanske till kvällens fredagsmys?
På Calle Balcare, restauranggatan, trivdes vi inte riktigt! Madre Mia vilket kaos! Restaurangerna ligger vägg i vägg, alla har sitt eget band som spelar så det dånar ut på gatan, massor av folk i åldrarna 30 och uppåt (även barnfamiljer) samlas här på kvällen för att äta. Bland borden går det även omkring barn i behov av pengar, några tigger andra säljer saker, servitriserna hälsar glatt på dem när de kommer och de är välkomna! Men sorgligt ändå såklart!
När natten kommer kommer även ungdomarna, dressed for success (dvs halvnakna!), och restaurangerna förvandlas till nattklubbar!
Annat man reagerar på när man kommer till Argentina är allt meck med pengar. Svindyrt att ta ut pengar i automat och ska man betala med kort bör det vara ett debitkort, på ett ställe kunde vi inte alls betala med kreditkort och på ett annat kunde vi välja att lägga på 10% på summan eller betala kontant! Har man pengar av annan valuta än argentinska pesos kan man växla dessa hos random snubbar som står utspridda lite varstans i stan! Ja, men det känns ju seriöst… För övrigt så går vi omkring med många tusen i fickorna, 1000 pesos är ca 60 kronor.
Stekande sol ger öde gator!Aldrig har jag ätit så goda empanadas som här!
Hundstatus: Åh, alla dessa hundar! Önskar vi var hundvana så vi kunde hantera dem bättre.
Vi spenderade några dagar i den lilla vinbyn Cafayate en bit upp i Anderna i provinsen Salta. Tanken var att få se vackra vyer, prova lite vin och bo i ett lite mindre och lugnare samhälle. Så blev det verkligen.
Cafayate räknas som väldens högst belägna vinområde. Från 1800 meters höjd till 3000 meter ligger alla vingårdarna. Det hade inte fungerat i Europa där vintrarna är kalla, men här närmare ekvatorn är det en fördel med lite höjd.
Här odlas framför allt de typiska argentinska druvorna Malbec för röda viner och Torrontés för vita viner.
Vi besökte några vingårdar för att prova. En del gör riktigt bra viner, som till och med når Systembolaget.
El Esteco är bland de mest kända Cafayate-vinerna.I en del odlingar var vinrankorna mer som träd än små buskar. Vi funderar fortfarande på varför…
Sen är det ingen nackdel att Cafayate-distriktet ligger otroligt vackert i Calchaquíes-dalen. Ja, det en dal mellan höga berg även om ”botten” ligger på nästan 2000 meter.
Rankat bland de bästa vinerna från Cafayate är de från Finca Las Nubes (”molngården”).Bodegan Los Nubes i änden av en 5 km grusväg från Cafayate.
Cafayate ligger längs Ruta 40. En 500 mil lång riksväg från södra till norra Argentina.
Ruta 40 är delvis grusväg. Vi fick aldrig reda på vad som dolde sig bortom denna milstolpe för vi vände tillbaka till asfalten. Hade man kört hela vägen hit från södra Argentina hade man betat av drygt 437 mil! Säkert en helt fantastisk tur! Kanske får prova nån gång 🙂 .
Vi körde en bit söderut längs Ruta 40 från Cafayate för att se ”vad som fanns bakom nästa krök”. Jag brukar spana efter sevärdheter och Camilla efter djur. När det gäller djur ska det helst dyka upp alpackor i dessa trakter, men så blev det inte denna gång.
Plötsligt dök det upp en avtagsväg mot ruinstaden Quilmes. Vi hade inte koll på vad detta handlade om, men körde en halvmil på en grusväg och hamnade i en mycket välordnad arkeologisk plats. Vi betalade inträde och blev uppmanade att gå igenom ett muséum och att se en infovideo innan vi fick vandra runt i utgrävningarna.
Biljettkontrollanten hade tillfällig hjälp av en lama!
Det blev mer ”kulturellt” än vad vi brukar satsa på, men var väldigt intressant. Quilmes-folket var en grupp urinvånare i norra Argentina som först stod emot Inkafolkets angrepp och sedan under 130 år stod emot spanska erövrarna, men sedan besegrades de av spanjorerna och deporterades till ett reservat i utkanten av Buenos Aires.
En ruinstad från Quilmesfolket vid bergets fot.
Detta blev sedan staden Quilmes. Att Quilmes också är en öl visste vi sedan tidigare 🙂 .
Byn Cafayate var en ganska avslappad upplevelse. Lite liv och rörelse kring torget mitt i byn. Tidigt på sommaren (i november alltså) är det inte högsäsong. Flera boenden verkade stängda och vi var nästan ensamma på vårt lägenhetshotell.
En åsna hade bosatt sig på torget i Cafayate. Chips verkade vara huvudsakliga födan. Sorgligt…
Hundrapporten från Cafayate blir att det finns hundar i varje kvarter, men att de inte är så störiga. Lite samma lugn som i byn i övrigt.
Vid vårt hotell var det nakenhundar som gällde. Inte så charmiga precis.
Tio timmars bussresa över Anderna för att komma till Argentina? Tillbringa mer än sex timmar på en höjd över 4000 m och sedan åka nerför på serpentinvägar? Ja, vi var sugna på den resan och är så nöjda! Det var mycket välorganiserat, fräsch buss och seriös busschaufför som körde mycket lugnt! Priset per person var ca 650 kronor.
Gränsövergången var inte snabb… först skulle alla kliva ur bussen och ta med ryggsäckarna och köa för att stämpla ut ur Chile, sedan ny kö för immigration till Argentina. Allt i ett litet rum där köerna korsade varandra. Efter det skulle bagaget hämtas (prompt från vänster sida av bussen trots att vi alla lastat in våra väskor på höger sida) och åka igenom scanning, de som hade mat med sig blev av med den. Vi hade lämnat vår lilla matkasse på bussen så vi slapp resa vidare med knorrande magar!
En vacker resa var det ialla fall! Högsta höjden är 4800 möh och då blir man andfådd av minsta ansträngning, som att tugga ett kex, snyta sig eller prata med långa meningar…
Växtligheten skiftar när man kommer över på den argentinska sidan av bergen, från små gula grästuvor till olika typer av gröna buskar. På den Argentinska sidan såg vi inte bara vacunjas utan även alpackor. Fatta ALPACKOR, måste vara världens sötaste djur!
Vi passerade även Salinas Grandes – en gigantisk saltöken!
Mendoza är en stad, en provins i Argentina, men
också ett vindistrikt. 2/3-delar av allt argentinskt vin produceras här.
Mendoza är delat i tre vinområden: Maipú, Luján och Valle de Uco. Alla tre ligger på en högslätt vid foten av Anderna. Väldigt platt så man kan inte tro att områdena ligger på runt 1000 meters höjd över havet.
Vårt besök visade sig vara väldigt vältajmat. Under en hel vecka pågick en festival för att fira att det är dags för årets vinskörd.
Är det vinfestival så är det!
Alla möjliga aktiviteter pågick och det fanns förstås ett vinprovningsområde med 50 bodegor (vingårdar) på plats. Inte alls seriöst och allvarligt. Mer med fokus på att ha trevligt och prova lite gott vin. Inte speciellt billigt för att vara i Argentina. 75 kr för att prova 6 enklare viner och 100 kr för 4 premiumviner.
Svårt med temperaturen på vin när det är typ 30 grader i luften.
Vi gjorde två turer ut i vinlandet. En cykeltur i utkanten av Mendoza till några bodegor och en biltur lite längre ut på landet.
Vår vincykeltur startade vid Mendozas spårvägs slutstation i stadsdelen och vinområdet Maipú. En mycket bra cykeluthyrare informerade om ett antal bodegor längs en lagom cykeltur.
Wine and Ride: ingen tvekan om varför man hyr cykel här!
Desquiciado = när man har mist kontrollen.
Vi valde 3 stycken som förbetalades till rabatterade priser för guidade turer med provning av vin eller bara för vinprovning. Priserna var cirka 30-40 kronor per ställe och då fick man prova 3-4 viner. Mycket trevligt och smidigt!
Ett stopp blev en sorts vinmuséum utan någon egen produktion. Ett udda ställe som heter Giol. Under början av 1900-talet var det Argentinas klart största producent av vin. En minst sagt industriell produktion med 300 stycken 10 000 liters jästunnor och en pipeline för vin till närmsta järnväg för att skeppa vin ut över världen.
Senare togs bodegan över av staten som drev den vidare utan att förändra något till 1980-talet. Då var allt så gammalt och omodernt så det fick bli ett muséum istället!
Många gamla tunnor står kvar obrukade på Giol. En paradtunna i fransk ek på 75 000 liter gick inte ner i vinkällaren så den fick vara kvar i värmen ovan jord.
Ett annat stopp på cykelturen var ett lite modernare ställe med vacker byggnad, modern utrustning och väldigt goda viner.
”Utsikt Anderna” betyder namnet och visst var utsikten fin (om än lite disigt denna varma dag).
Jästankar är inte alltid så vackra och gjorda av fransk ek. Betongbehållare är på återtåg och fungerar också bra, men är inte lika tilltalande utseendemässigt som tunnor…
Betongbehållare för att lagra vin på Vistandes vingård. Tankarna går inte direkt till vintillverkning dock…
Tre bodegor och några matstopp hann vi med på den nästan 3 mil långa cykelrundan på ibland ganska dåliga vägar.
Eftersom vi inte fick riktigt nog av vinprovningen per cykel tog vi en tur till med bil. Inte så smart att köra om man ska prova, så provandet fick Camilla ansvara för.
Denna tur gick till området Luján som ligger lite längre utanför Mendozas stad. Vi tänkte att det var lika lätt och bekvämt att stanna till på bodegor och be om en guidad tur eller provning, men så var det inte här. Stängda grindar och vakter som undrade om vi hade bokat.
Catena Zapata var stängt för reparationer, så vi fick nöja oss med en avståndssbild på den fina huvudbyggnaden.
Mendoza kan också stoltsera med sin egen ”champagne”. Vingården Chandon är en avknoppning till franska Moët & Chandon i Chapagnedistriktet, där var jag och provade champagne för 40 år sedan! Ränderna går aldrig ur.
Chandon àla Mendoza.
På Chandon i Mendoza görs espumantes (mousserande vin) av olika slag. Vi körde dit, men utan bokning kunde man inte göra så mycket. Vi fick i alla fall smaka på var sitt glas bubbel som tröst.
Efter att först blivit stoppade på den stora bodegan Terrazas de los Andes lyckades vi boka en tur lite senare på dagen.
Terrazas de los Andes, en vinfabrik av lite större mått med 3000 tunnor vin som väntar på att drickas upp 🙂 .
För att trösta oss för stängda och obokade bodegor gjorde vi ett stopp på vägen tillbaka i Maipú också. Bodegan CarinaE tillhör de mer bohemiska bodegorna där vi fick en trevlig provning i ägarnas kök med sovande hundar utspridda på golvet.
En av CarinaE’s ”vinhundar” glufsade på övermogna druvor.
Malbec är den vanligaste röda druvan, som har blivit Argentinas paraddruva. Den kom från Frankrike från början, men är inte så vanlig där längre då den inte klarade några frostiga vintrar på 1950-talet.
Malbec, Malbec, Malbec, duger till Barca också tydligen.
Bristen på regn i Mendoza gör att vinodlarna är beroende av bevattning. Närheten till Anderna gör att det finns gott om vatten i floderna, som tas tillvara på olika sätt. Traditionella vinodlingar har kanalsystem som används för att ”översvämma” odlingarna då och då. Nyare odlingar har droppslangar och liknande istället.
Gammaldags översvämningsbevattning.
Mycket vatten till druvorna ger större skördar men sämre kvalitet och tvärtom. Trenden nu är att minska bevattningen och satsa mer på kvalitet istället. Vinerna blir alltså bättre om druvorna pinas av vattenbrist.
Ibland kommer inte det behövliga nederbörden som regn utan som hagel. Därför är många vinodligar i Mendoza försedda med nät som håller ihop rankorna i smala rader.
Från bördiga vindistrikt bär det nu av till öknen. Atacama nästa!
Vi har tagit en liten paus från turistandet, det är många intryck att smälta! Från BA flög vi ca 100 mil rakt västerut och hamnade då vin-meckat Mendoza, checkade in på ett airbnb med bra wifi och stor takterrass och här har vi passat på att njuta av att laga vår egen mat, att kunna tvätta och att titta på Svtplay… Men vi har såklart kollat in omgivningarna, Mendoza är inte bara vingårdar utan dessutom en skön stad som är lätt att promenera i.
Gott om skuggande träd och det är ju bra med tanke på att det är 35 grader varmt!
Mest har vi nog hängt i General San Martin Park, ett perfekt rekreationsområde med flera utegym, joggingspår, caféer, djurpark, konstgjord sjö och wifi! Parken skapades efter en jordbävning 1861, då många allvarliga sjukdomar härjade i staden (som kolera och difteri). Man satsade på kanaler för avrinningsvatten och rent dricksvatten åt besökarna. De pampiga grindarna beställdes av en sultan som ångrade sig och inte ville ha dem. Istället hamnade grindarna som en entré till parken och kondor med utbredda vingar fick ersätta de symboler för islam som fanns från början.
Lyxigt med drickbart kranvatten!I parken finns även berget Cerro de la Gloria med ett monument på toppen till minne av Andernas armé som fightades för att få Argentina att bli självständigt. Råkade visst bo nära ”ölgatan” också! Där låg barerna som på ett pärlband, nästan alla med egna ölsorter (för 15 kr/pint). Salud!
När rastlösheten kickade in hyrde vi en bil och tog oss upp en bit i Anderna. Vi passerade en häftig by vid den lilla kurorten Punte de Inca. Stenbron har skapats av varma källor som löste upp vissa mineraler i berggrunden.
Målet var att få se Aconcagua som med sina 6962 möh är det högsta berget utanför Asien.
Rio Mendoza är i princip helt torrlagd!Aconcagua med snö på toppen!
Vissa har lite kul åt att jag har cirka noll koll när det kommer till planering av våra resor (lite gliringar får jag ta emot, men jag kan tänka mig att ännu fler har kul lite i smyg…). Det bjuder jag på!
Puente Viejo – sevärdheten i byn San Antonio de Areco
Men ibland tänker jag till! Just att vi skulle ta några nätter på en estancia var faktiskt min idé och jag valde Cinacina efter tips i någon blogg jag läst. Mycket fint och avkopplande!
En eftermiddag samlade vi allt mod vi hade och anmälde oss till en timmes ridtur. Spännande, och ganska läskigt när man är helt ovan vid hästar.
Som riktiga guachos!
Cinacina ligger precis i utkanten av byn San Antonio de Areco, cirka 10 mil från Buenos Aires. En trevlig liten by där man emellanåt fick känslan av att tiden stått stilla. Värt ett besök om man gillar stora herrelösa hundar. Men det gör man ju inte…
Efter den lilla staden El Calafate körde vi en bit norrut längs Anderna. En bit av vägen är R40 som är en av världens längsta riksvägar. 500 mil från södra till norra Argentina. Vi skulle bara avverka några mil av dessa, men troligen återkommer vi om några mil till längre norrut lite senare.
Långa raka vägar och inget som stör utsikten. När vi närmade oss målet syns anledningen till att orten finns alls: berget Fitz Roy med några lika spetsiga grannberg.
Jag älskar serpentinvägar, men Patagoniens raka vägar är inte dumma heller!
En skön och lugn stämning råder i byn där de flesta är vandringsklädda back-packers och där seneftermiddagarna ägnas åt After Walk på någon pub med hantverksöl (lokal öl från byn kan man gissa). Mycket trevligt!
Åker man hit så är det vandringar upp i området kring Fitz Roy som gäller. Många välpreparerade vandringsleder för de flesta smaker.
Första dagen valde vi en cirka 4 timmar (tur och retur) lång vandring upp till fina utsiktsplatser mot Fitz Roy och till sjön Lago Capri.
En picknick vid sjökanten. Hur fint som helst!
Är man klätterproffs kan man ju fortsätta upp till
toppen! Fitz Roy lär vara ett av världens svåraste berg att bestiga, trots
”bara” 3400 meters höjd. Blåsigt, ofta dimma och så är det ju väldigt brant
🙂 .
Nästa dag trappade vi ner lite på vandrandet med en tur på ca 3 timmar. Om första dagens vandring var väl skyltad, så var det sämre med starten på denna tur. Vi gissade på en stig som startade från byn för att nå en utsiktsplats mot bergen Cerro Torres och Cerro Solo, vilket som tur var blev helt rätt.
Lite molnigare denna gång, men ändå en fantastisk
vy!
Cerro Solo ser ut som en perfekt skidbacke även så här på sensommaren.
Byn El Chaltén började byggas först 1985 då det tvistades om gränsdragningen mellan Argentina och Chile. Argentina började bygga en turistby och då blev det ju tydligt att detta var en del av Argentina.
Med bara 700 invånare och nog minst lika många turister är det ingen större ort, men mycket charmig med hus av alla de sorter.
Nybyggarandan kan lätt ses på vissa ställen. Först en tomt med en husvagn sen ett plåthus och sedan byggs det ett tegelhus!
När det var dags att vända tillbaka mot El Calafate insåg vi att det vore bra att tanka. Närmsta mack är 22 mil bort… Jo, det fanns ett tankställe i byn, men det ser inte ut som det brukar! Vi hade tur med kön som bara var några bilar lång. Kvällen före var det nog 20-25 bilar som skulle tanka från den enda pumpen.
Ingen vacker mack, men desto finare utsikt.
På vägen tillbaka till El Calafate var det djurspaning som gällde. Några fynd gjorde vi. Guanaco, som finns lite här och där längs vägarna, en pampasräv och en bälta!
Efter turen i Patagonien bär det av norrut till en estancia ute på Pampas.
