Författare: Camilla

Ja, faktiskt, nu känns det som att vår vardag fungerar igen (bortsett från att det är galet trist att inte jobba)!

Det här med de olika faserna som Spanien skulle igenom för att så sakta få igång landet igen utan att utmana något virus känns som ett sammelsurium av regler.

I början av maj fick vi lov att gå ut för att träna, 6.00-10.00 eller 20.00-23.00 gällde för vår ålderskategori (ja det var eller, men vi tänkte och). Vi fick träna i hela Palma kommun dessutom. Det kändes så himla lyxigt även om det fortfarande var länge att hålla sig inne mellan tio på morgonen och åtta på kvällen (då fick man passa på att gå ut och handla mat…)!

Jag startade med att cykla gata upp och gata ner i Palma centrum.

Förra veckan, när bilden ovan togs, fick man träna på stranden. Om man var ensam. Hade personerna på bilden varit från samma hushåll hade de fått promenera tillsammans längs stranden under förutsättning att de var max 1 km hemifrån. Men inte träna och inte sitta ner och prata! Däremot var det tillåtet att sitta ner och prata på någon av alla uteserveringar som öppnat. Även om man inte var från samma hushåll. Var som helt på hela ön dessutom. Och gärna i sällskap upp till tio personer…

Från och med denna vecka får vi träna när vi vill.
Nej, det hade varit för enkelt!
Men när vi vill utom 10.00-12.00 och 19.00-20.00 då det  är reserverat för personer över 70 år och andra riskgrupper. När vi inte får träna eller promenera kan vi fortfarande handla och besöka barer. Vi får dessutom vara på stranden och bada i havet. Så det gjorde vi idag, i Sa Calobra. Serpentinvägen dit är fin, men läskig i vanliga fall då det susar fram galna cyklister här. Idag var det endast en och annan get som var ute och vimsade på vägen.

Ibland när jag är ute och går eller cyklar så stelnar jag till och tänker febrilt: Får jag vara här? Nu? Vad är klockan och vart är jag på väg? Och framförallt var är mitt munskydd (som nu är obligatoriskt på alla offentliga platser där man inte kan garantera ett avstånd på två meter)!

På måndag går vi in i fas 3, som är den sista. Det diskuteras fortfarande när turismen ska släppas på och vi diskuterar var vi ska tillbringa vår sommar. Stanna i Spanien eller köra till Sverige – det är frågan!

Det var ju lite av en slump att vi hamnade i Palma istället för i Lund när vi avbröt vår sydamerikaresa och då tänkte vi att det inte spelade så stor roll, vi känner oss hemma på båda ställena. Vi visste då att Spanien var satt i hemkarantän och att det skulle vara fyra dagar kvar av den karantänen när vi väl kom dit. Jo tjena! 4 dagar + 2 veckor + 2 veckor + 2 veckor skulle det visa sig att karantäntiden skulle bli för oss. Inför varje förslag till förlängning har jag varit helt säker på att det inte skulle bli av eftersom det känts så inhumant. Men alla förslag till förlängning har klubbats av kongressen och varje gång har känslan av att befinna sig i ett känslomässigt limbo förstärkts. Ingen Anders Tegnell här inte!

Så hur sammanfattar man 46 dagar i karantän? I stort kan vi summera det med att det varit helt OK, vi är två personer, vi trivs i varandras sällskap, vi bor i en rymlig lägenhet, vi har en balkong och vi har allt vi behöver! Dessutom är vi aningen introverta och det underlättar i ett sådant här läge!
Men, för all del, det var ju inte så att man gjorde glädjeskutt varje dag direkt! Inte heller kändes det som att vi kunde gnälla över småsaker med tanke på hur många andra som drabbats på riktigt (av allt från ekonomiska svårigheter till dödsfall).
Det var bara att gilla läget! 

En tröst är i alla fall att karantänen verkar ha hjälpt för att begränsa smittan. Sex dagar efter instängningen började så noterades det högsta antal nya fall på Balearerna. Sedan dess har det minskat stadigt och är nu sex veckor senare nära noll per dag. Det är bara att hoppas att det inte ökar igen när alla blir ”utsläppta”.

En del karantänregler var svåra att förstå och därmed provocerande:
Köra bil var OK, men endast en person i bilen åt gången. Detta drabbade två vänner som på väg till flygplatsen fick böter för att de åkte i samma bil. De är ett par, bor ihop och skulle resa tillsammans…
Taxibilar fick endast ta en passagerare åt gången. När vi kom från flyget fick vi därför ta varsin taxi hem… Hm, det gjorde att vi, om vi var smittbärare, fick chansen att smitta två taxichaufförer istället för en.
Promenader var förbjudna. Det gjorde att vi båda, dagligen, gick till olika affärer för att handla mat. Det hade varit mindre smittrisk om man fått röra sig utomhus en stund varje dag utan att behöva gå in i någon affär.
Barnen fick inte gå ut på sex veckor. Sex veckor, en evighet för ett barn! Man blir ledsen av blotta tanken på hur vissa barn haft det under denna karantän! De sista två veckorna ändrades reglerna och barn under 15 år fick vara ute och leka en timme varje dag i sällskap med en vuxen. 

Regelverket sa att vi endast fick gå ut för att handla mat (och uppsöka sjukvård om det hade behövts). Så vi handlade mat. Varje dag. Båda två (fast inte tillsammans, för det var inte tillåtet att vara ute med någon annan). Som värsta rebellen gick jag till matbutiker lite utanför vårt område, som köttbutiken Ca Na Paulina två km bort längs strandpromenaden. Att promenera längs strandpromenaden var tydligen mycket suspekt så där blev jag stoppad av polis vid fyra olika tillfällen och fick då tala om var jag bodde, varför jag var ute samt visa mitt kvitto från butiken. Klarade mig från böter varje gång och med tanke på att bötesbeloppen startade på drygt 6000 kr så var det med en lättnadens suck!

När man tänker tillbaka förstår man inte riktigt vad man gjorde med all tid. David har jobbat en del, men själv har jag varit permitterad. Svenska skolan har kört distansundervisning i alla årskurser men det är svårt att arbeta som elevassistent på distans. 

Träning är en viktig del av vår vardag så det försökte vi få till varje dag, jogging, zumba, cirkelträning och hopprep har vi roat oss med. Sedan har Netflix har räddat många timmar åt oss och när allt känts trist har digitala träffar med släkt och vänner varit bästa medicinen. Möjligen har ohemult mycket tid ägnats åt att tänka på mat, laga mat och att äta.

Men så söndagen den 26 april hände det sig att barnen skulle få gå ut, fortfarande med många restriktioner men efter sex veckor fick de äntligen vistas utomhus. 
Och, hör och häpna, då kom även ett förslag att vi över 14 år skulle få gå ut för att motionera. ”Redan” lördagen den andra maj skulle detta få ske och vi väntade otåligt för att se om det verkligen var sant. Och det var sant… 
En gång per dag mellan 6.00-10.00 eller 20.00-23.00 får vi promenera tillsammans med en person från samma hushåll inom 1 km hemifrån eller jogga/cykla i hela Palma kommun, men då ensamma.

Nu finns det även en plan, med fyra olika faser, för hur Spanien successivt ska ta sig ur karantänen helt. Restriktionerna är fortfarande många och alla rekommenderas bära plasthandskar och munskydd vid utevistelse!
Första fasen med start den 2 maj innebär att vi får vara ute för att motionera och då öppnar även frisörer.
Den 11 maj öppnar mindre butiker och barer med uteserveringar och man får förflytta sig över hela ön samt träffa andra människor igen.
Den 25 maj får barer och restauranger ha servering även inomhus och biografer, kyrkor och köpcentra öppnar.
Den 8 juni öppnar stränderna för badgäster och först i september kommer skolorna igång igen! Långledigt för mig alltså!
Turister från utlandet kommer eventuellt att få komma hit i slutet av juni. 

Nu tänker vi, förutom att se till att komma till en frisör ASAP, utforska vackra Mallorca utan att trängas med en massa turister. 

Hasta la vista!