Midsommar

Vi blev allt lite knäppa av all tid i karantän, nästan så det kändes läskigt att vara bland folk och vi har verkligen inte träffat många vänner sedan dess. Två par närmare bestämt. Efter noggrant övervägande vågade vi oss på en hotellnatt över midsommar. I Cala Rajada fanns det ett öppet hotell, men när vi bokat blev vi förflyttade till ett betydligt lyxigare hotell, där vi dessutom fick en svit med egen bubbelpool! 

Bubbelpool tarvar cava!

Oklart om det var en del av lyxen eller om någon bara haft otur när hen tänkte, för visst är det lite underligt med badkar i sovrummet och TV infälld i badrumsspegeln?

Cala Rajada ja, drygt 15 000 hotelbäddar finns det här och av dessa var det kanske bara de cirka 10 på vårt hotel som var bokade? För mycket folk var det inte. Inte någonstans.

Men vi lyckades hitta en cykeluthyrning som var öppen och cyklade lite härsan och tvärsan här uppe i det nordöstra hörnet av Mallorca. Dessvärre var backarna fler än cykelbanorna men det blev ändå några mils cykling. Älskar att cykla!

Det fanns många tecken på att det i vanliga fall är många tyskar som semestrar här. Heidi Schnitzelhutte (med tyskt Y) var ett sådant!

Om det var öde i Cala Rajada så var det inget emot vad det var i Cala Millor, som vi nådde längs vår cykling söderut. Här kändes det som om vi vunnit på lotteri när vi hittade en restaurang som var öppen!

Servitris med munskydd och menyn på QR-kod!
Cala Millor – en spökstad!

Cyklade man tvärs över udden från Cala Rajada hamnade man på Cala Agulla, här har vi varit tidigare. (https://resmed.lundbergs.me/?s=Agulla)

Vägen får vara målet!

Gårdagens utflykt blev inte som jag tänkt. Inte alls! Tanken var att vi skulle ta oss till Cala Agulla nordost om Artá för att där njuta av sol och bad i en lugn och ganska orörd badvik. Istället blev det:
Promenad, fyra km, från Cala Mesquida till Cala Algulla – så långt allt väl.

Redan innan vi kom fram till Cala Agulla hörde vi ett gäng brölande killar (tyskar) som lät som om de kollade på en viktig fotbollsmatch och när vi såg stranden möttes vi av den här vyn. Solstolar! Ackompanjerade av bröl. Jag ogillar per automatik stränder med solstolar och parasoller, framförallt om jag förväntat mig en orörd strand… Att det duggregnade gjorde inte saken bättre!

Vi åt vår medhavda matsäck under en skev tall och började sedan gå de fyra kilometrarna tillbaka. Då fick David syn på det! Ett torn. På en höjd! Vi missar aldrig en höjd och definitivt inte en höjd med en ruin på. Så vi började knata uppför. Duggregnet höll i sig. Svetten rann! Låter som ett plågsamt äventyr, men faktiskt inte.

Lite jobbigt blev det dock när stigen vi gick på, när vi var på väg ner, bara försvann. Jag gillade det inte och mitt skadade knä gillade det inte alls! Det dippande humöret svängde när vi

1.   Hittade stigen.

2.   Såg fina getter överallt.

Väl nere på stranden, Cala Mesquida, svalkade vi oss i havet och däckade sedan på varsin handduk. Vaknade till, solen sken och vi var plötsligt omgivna av dinglande snoppar… Oooops, detta var visst nudistdelen av stranden!

Klädde på oss och gick mot bilen. Ville då även se Cala Torta som var 20 minuters promenad åt andra håller. Orkade verkligen inte mer promenad så tog bilen dit, det tog minst 30 minuter pga av berg som medförde omväg! 

Men alltså Cala Torta, så fint och så goda fiskrätter de såg ut att leverera i den lilla chirunguiton (strandbaren). Inga nakna gubbs, fin strand och härligt barhäng – hit vill jag igen!