Så har vi då äntligen kommit oss för att åka till Sydamerika. Jag har bromsat detta länge, känt att det skulle vara farligt och att jag inte är beredd att ta så stora risker längre. Men David (som ju står för nästan all planering) har nu slagit i mig att Chile, Argentina och Uruguay är säkra länder. Men allt är ju relativt…
Vi startar i Argentina, Buenos Aires närmare bestämt. Vi (ja, inte jag då alltså) hade bokat åtta nätter i BA till att börja med, men precis när vi skulle gå på 12-timmarsflighten mellan Madrid och BA fick vi veta att hotellet var avbokat. Hupp! Anlände därför till denna tremiljonersstad utan att ens ha ett boende bokat. Men det löste sig på plats, massor av hotellrum lediga till bra priser!
Vår vana trogen har vi satsat på promenader. Långa promenader! Här finns inte några direkta supersevärdheter men många sköna stadsdelar!
Något alla turister verkar vilja fotografera är detta…
Än så länge har vi mest örlat omkring på måfå. Skojar bara, David har memorerat en massa som han vill se. Till exempel den här fantastiska bokhandeln, belägen i en gammal teater.
El Ateneo Grand Splendid – världens vackraste bokhandel?
Värmen gör att folk söker skugga, som här under trädet Palo Borracho (fyllepinnen), kanske inte det officiella namnet men så säger folk här att det heter.
Jetlaggen inbjuder till tidiga morgonpromenader!
Mafalda, från i humorserien Mafalda alltså, tecknad av argentinaren Quino 1962 lockar också en del turister till sina kvarter i utkanten av San Telmo.
Linus och Cyrielle träffade vi senast i Taiwan, nu har de flyttat till Bordeaux och finns därmed endast drygt en timmes flygresa från Palma. Till Bordeaux kan man resa av flera anledningar, vin är en sådan…
Sist vi var här turistade vi inte så mycket i själva staden utan njöt mer av vackra omgivningar, fina vingårdar och smarriga viner. Därför valde vi nu att bo ganska centralt i Bordeaux, på gränsen till området Saint-Michel där vi hittade många fina gator!
Härifrån hade vi gångavstånd till det mesta så det blev mycket traskande varje dag. Dessvärre även en del plaskande!
Ett annat område vi gillade skarpt var Chartrons, ett hipsterområde som var mysigt även en regnig och ganska stängd klämdag!
Rue Notre Dame
En dag guidade Cyrielle oss runt området Sauternes, känt för sina söta vita viner. Vi startade med Château Doisy Daëne.
Provsmakade ett vin som endast tillbringat 2 veckor i sin jästunna Det vi inte drack upp hälldes tillbaka i tunnan!
Vinmakaren var mycket noga med att hans gård inte riktigt tillhörde Sauternes utan snarare Barsac. Sedan 50-talet tillverkas här även ett torrt vitt vin och det testade vi tillsammans med tre söta viner. Jag hade inte en aning om att söta viner kunde vara så goda!
Måste dock erkänna att jag tyvärr inte har tillräckligt välutvecklade smaklökar för att kunna bli lyrisk av riktigt ”fina” viner, så det där L’Extravaganca-vinet blev inte ens min favorit!
Turen gick sedan vidare till Château d’Yquem, här var det mer principen se men inte röra som gällde!
Mögelsvampar som gör så att druvorna skrumpnar och sockerkoncentrationen blir högre.
Nu snackar vi exklusiva viner, druvorna på en vinranka ger ett glas vin!
Den skånske vinsamlaren, Nils Stormby, valde att auktionera ut sina viner 2007 för att undvika att hans arvingar skulle ”komma hit och plocka en Yquem till en tillfällig chokladmousse”. Några av Yquem-flaskorna såldes på auktonen för cirka 97 000 kronor styck! Skål på det!
Även staden Bordeaux är en trevlig bekantskap, man kan summera våra dagar här med att vi åt och drack, drack och åt. Och promenerade!
En av stadens sevärdheter är, inte helt oväntat, ett vinmuseum – Cité du Vin! Här kan man tillbringa timmar med att lära sig allt om vinets historia från år 6000 f.Kr till nutid.
Byggnaden är en sevärdhet i sig!
En annan sevärdhet är världens största byggda vattenspegel, Miroir d’eau, placerad mellan Place de la Bourse och floden La Garonne.
Canelé är en lokal specialitet, ett bakverk med mjukt innandöme med smak av rom och lite karamelliserad yta.
Middag hos Cyrielles föräldrar, finviner och gåsleverpastej i trevligt sällskap! Spårväg med gräs, precis som det ska bli i Lund!
Mallorkinerna är mästare på festivaler av olika slag. Allt kan firas med en ”fira” – snigelfestival, ölfestival, aprikosfestival, vinfestival (förstås), mandelfestival och så vidare. Varje by verkar ha sin grej och det handlar nog alltid om något som kan ätas eller drickas.
För några veckor sedan var det dags för melonfestival i byn Vilafranca de Bonany och vi var förstås på plats. Förvånade både över byns storlek, utbudet och antalet besökare som trängdes i värmen. För övrigt en by som vi helt missat tidigare, men som gav mersmak! Man kunde provsmaka melon, lära sig om olika sorters meloner, ta reda på vem som hade lyckats odla fram den tyngsta melonen och förstås köpa meloner!
Allt handlade förstås inte om meloner, andra utställare fanns också på plats och man kunde köpa allt från plastiga plastleksaker till fina handgjorda smycken.
Som vi har cyklat! I Köpenhamn, i Malmö, i Lund, på Österlen och förstås ett antal gånger till och från Lomma!
LommaSkåne är platt, men inte när man cyklar uppför Brösarps backar!Malmö
I Malmö hittade vi även detta (inte av en slump, slump är inget för David, han kollar allt i förväg):
Nordic Street Food i de gamla lokstallarna i Kirseberg!
Och som vi har badat. Eller inte! Men vi har varit vid flera olika stränder/badplatser och känt på det kalla vattnet!
Alldeles för många gånger har vi fått cykla snabbt för att hålla undan för regnet!
Vi har också betat av listan över saker vi saknar när vi är i Palma, som släktträffar, kompishäng, Ballerinakex, och grillkvällar. Grillat är godast och något vi längtar efter varje sommar när vi kommer till Lund!
Vad gör väl lite regn när man få äta kolgrillat i trevligt sällskap i Yngsjö?
Fyra veckor har vi fått njuta av svensk sommar och nu är vi redo för Mallorca igen!
Sommar i Lund och stockrosorna blommar längs kullerstensgatorna!
Varje sommar när vi är i Sverige försöker vi få till en cykelutflykt till Köpenhamn. Vissa år blir det inte av på grund av regnrisk varje dag och förra åter blev det inte av för att det var så varmt. Känns osannolikt att det faktiskt var så soligt och varmt flera veckor i sträck.
Men i år kom vi iväg, lyckades dessutom lura med oss mina systrar med respektive så vi var sex personer med cyklar som skulle med tåget över Öresundsbron. Det sägs att ”cykelvagnen” kan ta nio cyklar (cykeln åker på barnbiljett) och det stämmer säkert om där inte är några barnvagnar eller resenärer med resväskor! Men det är där ju eftersom många av dom som åker över bron är på väg till/från Kastrup! Trångt var det, men fram kom vi!
Köpenhamn är ett cykelparadis! Visserligen mycket trafik, det är ju en miljonstad, men så himla välordnat för cyklister med 30 mil cykelbana. Dessutom är de danska cyklisterna mästare på att cykla i stadstrafik – det är visst inte vi! Vi glömde räcka ut handen när vi skulle svänga, glömde göra stopptecken när vi skulle stanna och eftersom vi inte alltid hade koll på vart vi skulle så cyklade vi ibland i fel fil.
I Nørrebro blev det lite hur som med cykelbanorna…
Vi har sällan något givet mål när vi cyklar i Köpenhamn, njuter mest av cykla i nya miljöer och gör täta stopp för mat och dryck.
Vi startade vår cykling med en tur till Bjerget. Ett berg i Köpenhamn! Med tanke på att Danmarks högsta berg, Møllehøj, endast är 170,86 möh så var förväntningarna rimliga Själv var jag säker på att Danmarks högsta berg var Himmelbjerget, men det var visst fel.
Turen gick sedan vidare via Havneringen förbi nybyggda bostadsområden där flera av lägenheterna har egen båtplats precis utanför köksfönstret. Vattnet sägs vara rent och det var årets varmaste dag så på några ställen simmade folk omkring i de små kanalerna!
Den livliga stadsdelen Nørrebro gillar vi skarpt, här finns allt från halalslaktat kött till hipstercaféer och microbryggerier. Något lokalt ölbryggeri står alltid på Davids lista, i år tog vi en öl på To Øl.
Ett väldigt trevligt stopp var Nordens största street food market, Reffen! Här ska entreprenörer få blomma och gourmander få njuta av ekologiskt odlad mat från hela världen. Allt så klimatsmart som möjligt!
När paltkoman infann sig var det bara att ta plats i en av de många solstolarna längs kajkanten. I turistspäckade Nyhavn blev vi lite törstiga och gjorde ett sista stopp innan hemfärd!
Nu hade foodiesarna åkt till Kina och vi till Vietnam, men vi gjorde vad vi kunde för att fortsätta hitta lokala specialiteter. Och mat värd att köa för!
Som en riktig rivstart började vi med en guidad matvandring, en present vi fått av…. ja, gissa vem! Anmälda till just denna guidning var David och jag. Punkt. Extra lyxigt alltså! Vår guide Emma visade oss (i ösregn förstås) matmeckat Hoi An!
Vi startade med denna rätt och jag som både hör lite dåligt OCH har svårt att ställa om till engelska med asiatisk accent fick fråga om flera gånger vad rätten hette. Till sist blev David trött på mig och förtydligade ”omelett, hon säger omelett”!
Ser inte ut som en omelett. Smakar inte som en omelett. Men gott, till och med ”köttbullen” fick godkänt!
Sedan var det dags för nationalrätten Phở , nudelsoppa med diverse tillbehör som vit (omogen) papaya, böngroddar, kött och chili. Och koriander, alltid koriander! Kul med guidad tur, för här landade vi på ett litet ställe på en bakgata som vi aldrig hade hittat till annars!
Här fick vi också veta att om det ligger papper och och skräp på golvet så är det ett tecken på att restaurangen är bra och har många gäster (så många att personalen inte hinner med att städa undan mellan varven).
Vi guidades vidare i staden, slurpade i oss en kaffe med kondenserad mjölk för att sedan avsluta med en Bánh mì – en baguette fylld med grönsaker, kött och en näve koriander. Baguetter (och annat bröd) blev populärt här under den franska kolonisationen, då det även blev fart på ölbryggandet i landet.
Bánh mì extra allt kostade ca 10 kr.Såhär såg det ut om man ville äta en Bánh mì i rusningstid! Kööööö!
Utbudet av restauranger kändes oändligt och det var svårt att välja, ibland fick sittvänligheten avgöra. Det ÄR svårt att njuta av middagen när man sitter på barnmöbler av plast!
Miss Vy är en välkänd kock med matlagningskurser och flertalet restauranger här i Hoi An. Vi testade en av dem, Morning Glory, där njöt vi av nudelrätten Cao Lau med tjocka nudlar, spröda rischips och marinerat fläskkött på toppen (vanlig street food som säljs lite varstans längs gatorna) och megasupergoda White rose dumplings, en lokal specialitet av dumplings gjorda på rismjöl och fyllda med räkgojs!
Jag som är en marknadsfreak strosade omkring på den lokala marknaden cirka varje dag. Frukt och grönt i överflöd!
Råkade även hamna på fågeldelen av marknaden och det var mindre trevligt. Speciellt det tillfälliga ”slakteriet” under bron!
Självklart fanns det även en nattmarknad i stan. Här åt vi varken grillade grodor eller bläckfisk, men däremot grillat rispapper med spännande fyllning!
Rääälia grååådor!
När det kommer till kakor och desserter tycker jag alltid det är svårt att hitta riktigt goda saker utomlands. Jag gillar ju ändå dammsugare och ballerinakex mest! Men testa måste man!
Uppifrån och ner: Sötbesk kaka med puffat ris! Bakom en meter av virat bananblad gömde sig en liten…. hm, degklump av sött rismjöl (glutinous rice flour, som trots namnet inte innehåller gluten)! Mangocake som var en rismjölsbulle med jordnötsfyllning. Den har förmodligen aldrig varit i närheten av en mango, men heter så eftersom den har samma form som en mangokärna.
Då var det godare med rambutan!Godast av allt, vietnamesiska vårrullar (eller färska vårrullar). Då får man gambla lite och äta både sallad och kalla räkor…Var ska vi torka all vår chili? Varför inte här på gatan?
Det kan väl kanske också hända att vi hamnade här, på The Hill Station, för att inmundiga lite europeiska delikatesser! Ost och vin is da shit!
Oklart varför David ser ut att ha en benprotes och gigantiska fötter, hahaha!
Så var det dags att lämna Taipei för att få se lite mer av Taiwan. Vi gav oss iväg, i hyrd bil, i sydvästlig riktning. Målet var Jiji. Anledningen till att vi åkte just hit är lite oklar… vi är sådana som gillar att se nya platser och lockas inte alltid av kända sevärdheter utan njuter mer av att få ta del av annorlunda vardagsliv. Cyrielle och Linus var med på noterna!
Även utanför Taipei kändes allt välordnat, bra vägar och lugn trafik. Det var bara det där med regnet som verkade bli vår ständige följeslagare. Ett stopp var planerat i Rainbow Village i staden Taichung. Nu snackar vi street art! 2010 började krigsveteranen Huang Yung-Fu, då 85+, färglägga sin omgivning efter hot om att kvarteret skulle rivas och det verkar fungera. Husen är kvar och lockar nu massor av turister.
Tänk vad lite (eller mycket) färg kan göra!
Så till Jiji, en stad med ca 11 000 invånare i en bergig men bördig del av landet! Inte en västerlänning siktades under våra två dygn där. Gillas! Boendet, Kurumba, gillades också!
Det regnade…
Fräscht och trevligt med en mycket pratsam receptionist/frukostvärdinna/guide som skrattande försökte berätta ALLT om Jiji för oss. Hennes engelska haltade något så det mesta pratade hon in i en liten översättarmanick som sedan rapade upp allt på svenska.
Vi strosade runt i staden, både med och utan paraply, och kollade in:
Gigantiskt kamferträd – mycket smärtstillande kamferolja skulle kunna utvinnas här!Arkitektur, portal, flodfåra och vackra tempel (säkert ett i varje kvarter)!Här odlas det drakfrukt. Färdigförpackad!
Vi ägnade oss även åt ”disaster tourism” genom ett besök vid Wuchang-templet. Det kollapsade i en stor jordbävning 1999 och har sedan fått stå orört.
Sedan hade vi fått tips på bra restauranger. Lokala sådana. Vi beställde genom att kryssa för det vi ville äta, frågan var om vi var mest sugna på 麵條 eller 雞肉糖醋? Inte helt lätt, men det blev bra.
Supergod mat! Och ölen hämtade man själv i kylen så där var vi säkra!
Vi hade olika önskemål med saker vi ville se i området, David hade landets största sjö Sun Moon Lake högst på sin lista och Cyrielle ett tehus. Linus och jag var inte så pålästa, men jag drog till med Paperchurch (för att det stod med på en liten papperskarta vi fått).
Kyrkan var dock inte mycket att hurra för. Istället ägnade vi oss åt att studera fjärilar i parken.
Även tehuset, Antique Assam Tea farm, betade vi av snabbt och lyckades sedan köra vilse så vi istället hamnade på ett vackert teplantage i en palmskog.
Så till sist Sun Moon lake, där var det såhär fint. Och notera, inget regn!
En sådan här vacker gravplats måste man ju bara stanna till vid!
Fira de Vi i Pollença, en årlig vinfestival, som håller till i klostret Sant Domingo de Pollença. Det var 16 gången i år, men första gången för oss. Mycket trevligt!
Det var också trevligt att vi valt att stanna en natt på hotell.
Parentes: (Tanken var att jag skulle ge David en hotellnatt i Pollença i födelsedagspresent. Eftersom jag inte kan/vågar boka via bokningssajter (sant) bad jag sonen om hjälp att boka den 4-5 maj. Han kollade på hotell, men undrade varför jag ville ha den helgen när vinfestivalen var helgen efter. Ja, jag är vimsig. Nej, jag har ALDRIG köpt eller bokat något via det där internettet.) Pinsamt. Kanske 9,5 av 10 i pinsamhetspoäng.
Det visade sig i alla fall att alla hotell i Pollença var fullbokade (den rätta helgen) så jag bokade istället i Puerto Pollença, 6km bort. Där bodde vi på enkla, men fräscha, Hotell Panorama och hyrde cyklar för att ta oss till vinfestivalen. Mycket smidigt för oss som gillar att cykla.
Tillbaka till Fira del Vi. Man betalar sitt inträde (12 €) och får då ett glas som man använder till provsmakningen. I inträdet ingår även fri provsmakning av viner från mer än 40 vinproducenter, de flesta mallorkinska. Lärorikt men livsfarligt! Speciellt eftersom det inte finns något ätbart att köpa på området och inte heller någon alkoholfri dricka, inte ens en flaska vatten! Hick!
Cyklarna vi hyrde hade vi även på söndagen och då passade vi på att ta en cykeltur på cirka fyra mil. Vi cyklade mot Alcudia och målet var fågelreservatet S´Albufera som ligger 5 km söder om Alcudias hamn. Ett stort naturskyddsområde, med infocenter där man utan avgift kunde hämta en inträdesbiljett. Man fick lov att cykla omkring i de flesta delarna (men att jogga var däremot förbjudet). Cykel rekommenderas verkligen, det var annars en lång transportsträcka från parkeringen till själva naturskyddsområdet.
Vi såg inte många fåglar, men kan ändå rekommendera S´Albufera. Mitt mål var att få se flamingos, men de höll sig undan. Eller så är de helt enkelt inte här denna årstid. Eller så är de aldrig här. Som wannabe-ornitolog har jag inte en aning!
Jag får kanske nöja mig med de flamingos jag såg utanför Cordoba i påskas!
På vägen tillbaka till Puerto Pollença cyklade vi ut till kusten och då visade det sig att vi var på Playa del Muro, den strand som ofta klassas som Mallorcas finaste. Här tog vi ett dopp. Nej, skojar bara, vi är ju inga vinterbadare…
Påsklov och fyra nätter i Andalusien. Skulle kunna innebära sol och bad eller varför inte en himla massa läsande av bra böcker? Ja varför inte? Svaret är David.
Han planerar alla våra resor och det blir alltid superbra, men det där med att chilla när man är ledig är inte riktigt hans grej! Så det blev fyra nätter på tre olika hotell i tre olika byar – allt för att hinna se och uppleva så mycket som möjligt!
Denna gång var fokus på fina vita byar, som det finns gott om i Andalusien.
De enkla husen är vitkalkade för att hålla värmen nere under sommarmånaderna och på många ställen känns det som om tiden stått stilla. Gränderna är smala och det är inte helt enkelt att hitta i dessa labyrinter.
Arvet efter morernas tid här visar sig både i arkitektur och mat.
Bilturen startade på flygplatsen i Granada och första målet var Cordoba. Mer om det i ett annat inlägg.
By nr 1 – Zuheros
Regnet hängde i luften och vi speedade genom byn, men hann nog ändå se det mesta i denna vita by med endast 740 invånare! En kaffe hann vi också med! Det är så vi ”jobbar” – gå, gå, gå, gå och sedan en fika som belöning!
By nr 2 – Zahara de la Sierra
”Det moriska örnnästet”.
Som så många av de vita byarna ligger Zahara på ett berg och ser ut att rinna nerför slänten. Vi lyckades hitta en parkering, gick en sväng i byn och hittade en bar där vi år lunch. Två rejäla mackor och två kaffe kostade €4.40 totalt, inga turistpriser här inte!
Utsikt över en damm i floden Guadalete.
By nr 3 – Arcos de la Frontera
Men sina 31 000 invånare är det kanske mer en stad än en by. Men vit är den! Här stannade vi en natt på det mycket trevliga hotellet Posada de las Cuevas.
I centrum slingrar sig gränderna uppför (och givetvis även nerför) berget och man blir andfådd även av kortare promenader, tur att det finns gott om barer och restauranger.
På ett torg kände David plötsligt igen sig och började grubbla över vilket ställe vi varit på som liknade Arcos de la Frontera så mycket, men kom inte på det. Själv kunde jag inte ens gissa eftersom jag inte alls kände igen mig. Och det var ju lite märkligt… då det visade sig att vi varit just i denna by, på detta torg, för endast 4 år sedan. Det kunde Google tala om för oss, för där finns all gps-historik samlad.
By nr 4 – Setenil de las Bodegas
Om många byar ligger på höjder så kändes det snarare som om Setenil hamnat på botten av en ravin, till viss del under bergen…
Man valde att bygga så både för att spara på byggmaterial och för att lättare kunna hålla ute värmen under sommaren och kylan under vintern.
Namnet Setenil kommer från det latinska septem nehil, nio gånger nej, som sägs vara det antal gånger katolikerna försökte ta tillbaka området från morerna.
By nr 5 – Frigiliana
Sista natten tillbringade vi i mycket fina Frigiliana, 6 km norr om Nerja.
Så. Himla. Fint!
Slingrande kullerstensgator mellan vitkalkade hus med röda tak som skapar en fantastisk kontrast mot den blå himlen. Gissar att himlen alltid är blå här…
Staden är delad i två delar en ny och en gammal, Morisco-Mudéjar, som också är den charmigaste.
Vill man ta del av historien om de moriska uppbrotten kan man läsa på de 12 keramiska plattorna som finns utspridda i de gamla delarna av byn.
Givetvis bör man även testa det söta moscatelvinet (muscat) som sägs passa bra till söta desserter, vi skippade desserten och körde direkt på vinet och det gick bra det med!
Detta var byar vi stannade till i, minst lika många passerade vi bara förbi för ska man speedturista kan man ju inte stanna överallt!
Idag, denna blåsiga påskafton, blev det en liten utflykt till den medeltida byn Montuïri.
En pittoresk, oexploaterad by på en kulle tre mil öster om Palma. Väl i byn körde vi mot centrum, men det var lite oklart var just centrum var, det var ingen metropol direkt – närheten till kyrkan fick avgöra.
Och där, precis framför kyrkan, hittade vi till och med en restaurang, Cafe can Pieres, där vi beställde Pa amb oli, alltså bröd med olja! Kan det vara något?
Jomenvisst, denna mallorkinska specialitet kan vara mycket god eller mycket tråkig (tänk torr macka med lite skinka på).
Denna var mycket god, kanske Mallorcas bästa? Mums på det!
