eller inte!
Det gamla fängelset i Palma byggdes 1950 och lades ner för nästan 15 år sedan. Hela området har varit stängt sedan dess, men tydligen inte omöjligt att ta sig in i för graffitin blomstrar! Tanken är att hela det gamla fängelset ska blomstra, med fokus på kultur!
Idag var det öppet för Swing och foodtrucks – tyvärr verkar det ha blivit en flopp. Eller möjligen var det bara så att vi var för tidiga, vi var där 16.00 och det öppnade 15.00. Man vet aldrig med spanska tider!
Kanske blir det med tiden så att de 12 000 kvadratmetrarna av sjangserat (hur f-n stavas det ordet?) fängelseområde blir ett vackert och levande kulturkvarter. Hoppas kan man ju alltid!
Vi bestämde tidigt oss för att vi inte skulle hinna med ett besök i Krugerparken och letade därför bra safari inom räckhåll från Kapstaden. Ganska snabbt fastnade min reseledare, tillika gps och make för Addo Elephant National Park.
Reservatet inrättades 1931 för att rädda just elefanterna som förde en tynande tillvaro här då, tydligen fanns det endast 11 elefanter kvar i området. Många hade skjutits för elfenbenets skull och många dödats av bönder som tröttnat på att få sina grödor förstörda.
Antalet elefanter är nu uppe i cirka 600 och naturligtvis ger reservatet skydd åt fler djurarter, som kudu, zebra, afrikansk buffel, antiloper, vårtsvin med flera.
Alla snackar om ”the Big Five” och menar då afrikansk buffel, noshörning, lejon, leopard och elefant. I Addo har de ”the Big Seven”! Då reservatet även omfattar en del i Indiska Oceanen räknar man med vithaj och knölval.
Själv var jag mest intresserad av att få se elefant, giraff och zebra. Och pingviner (fast inte under safarin då)!
Vi var helnöjda efter förmiddagen i Addo och inte blev det sämre av att vi bokat till eftermiddagen/kvällen i närliggande privatägda Schotia park.
I parken hade man tidigare problem med att elefanterna välte massor av träd, men detta har man lyckats råda bot på genom att placera bikupor runt träden. Kittlar tydligen inte dödsskönt med bin i snabeln! Det skulle bönderna ha vetat i början av 1900-talet.
Redan innan vi kom fram till Cala Agulla hörde vi ett gäng brölande killar (tyskar)
Vi åt vår medhavda matsäck under en skev tall och började sedan gå de fyra kilometrarna tillbaka. Då fick David syn på det! Ett torn. På en höjd! Vi missar aldrig en höjd och definitivt inte en höjd med en ruin på. Så vi började knata uppför. Duggregnet höll i sig. Svetten rann! Låter som ett plågsamt äventyr, men faktiskt inte.
Lite jobbigt blev det dock när stigen vi gick på, när vi var på väg ner, bara försvann. Jag gillade det inte och mitt skadade knä gillade det inte alls! Det dippande humöret svängde när vi
Vi vill alltid se oss omkring så mycket det bara går så en dag tog vi bussen till Punta del Hidalgo, gick till byn Bajamar, lunchade och hann med en buss tillbaka till La Laguna precis innan ett nytt regnväder drog in!
