Att hitta billiga flygresor kring lov och helger är inte lätt. Därför krävdes det extra arbete att hitta någon vettig resa från Palma till Lund i närheten av höstlovet i olika länder. Till sist hittade jag ett perfekt alternativ med ett dygns mellanlandning i Verona. Flyg+hotell för hälften av vad andra alternativ skulle kosta. Sen var det inte fel att Verona är en mycket fin stad och lagom stor för att strosa runt i.
Verona ligger vid floden Adige i norra Italien. Den gamla staden omringas nästan av floden som slingrar sig fram från Alperna till Adriatiska havet. Full fart på vattnet efter att det regnat ganska ordentligt senaste tiden.
Den 2000 år gamla romerska bron Ponte Pietra står stadigt än idag.
Verona grundades av romarna och var så pass viktig att en av de största amfiteatrarna byggdes här under första århundradet efter Kristus.
Staden är full av lämningar från romartiden som på vanligt sätt ligger en ”våning ner” under gator och byggnader.
Fina gränder och torg är det gott om. Färgerna är klassiska italienska kulörer från gult till rött och brunt. Stadsarkitekterna verkar ha starkt inflytande på färgval, så väldigt få byggnader sticker ut med andra kulörer.
Shoppinggatan Via Giuseppe Mazzini är populär. Här flockas turisterna.Ett par steg in i tvärgatorna från shoppingstråket råder lugnet.
Piazzor är en en viktig del i italienska städer, antingen fulla av marknadsstånd eller inte:
Piazza Erbe är säkert vacker, men alla marknadsstånden skymmer sikten…Fontana Madonna framför ett vackert hus på PIazza Erbe.Piazza dei Signori där Dante står staty.
Veronas kanske största sevärdhet sett till antal besökare, trots den fina arenan, är nog en balkong kopplad till en uppdiktad historia… På en innergård vid huset Casa di Giulietta finns enligt legenden Julias hus och balkong i Shakespeares Romeo och Julia. Shakespeare själv lär aldrig ha varit i Verona eller ens i Italien, men den gamla berättelserna som han utgick ifrån kan ha varit härifrån.
En middag hann vi med, så det blev förstås pasta och lokalt Valpolicellavin på det stora torget Piazza Brà. Lite turistvarning på det, men en fin utsikt fik vi ai alla fall.
Ena sidan av det stora torget Piazza Brà med uteserveringar på rad.
En ny stad och ett nytt land att upptäcka! Budapest har länge varit på listan över ställen som jag vill besöka. Nu passade det bra som ett stopp på vägen från Lund till Palma. Första veckan i september kändes som en bra tid för att undvika allt för varmt väder för promenader i en storstad, men det visade sig vara fel. Så där 34 grader varje dag och strålande sol… Det fick bli långa siestor när det var som varmast.
Vi bodde på Pest-sidan av staden, dvs på den östra sidan av Donau. Det finns ingen gammal stadskärna eftersom allt förändrades under slutet av 1800-talet och framåt när Hauszmann skapade en stadsplan i stil med Paris. Raka gator, ganska höga hus och uppdelat i ett antal distrikt. Vi valde att bo i distrikt 7 som var de gamla judiska kvarteren. Tre synagogor i närheten varav en är Europas största. Nuförtiden är distrikt 7 mer ett restaurang- och barområde. Mest kända är de så kallade ruinbarerna som har tagit över en del fallfärdiga hus som stått tomma i decennier.
Szimpla Kert var den första ruinbaren som öppnades och det är fortfarande den mest kända.
Buda som ligger på den västra sidan av Donau var tidigare huvudstad i kungariket Ungern, så här ligger slottet på en höjd över staden.
Fullt med byggkranar kring slottet för att bygga upp och renovera pampiga gamla hus som förstörts i krig och revolter.
Vi kände inte för att ”bestiga” de 50 metrarna för att komma upp till slottet och stadsdelen Pest. Över 30 grader och hög luftfuktighet kändes för tufft. Vi tog det gamla kabeltåget upp istället. Lite av en turistfälla men vi slapp svettas i alla fall.
Uppe på kullen finns flera vackra gamla hus. Vid Fiskarbastionen ligger bland annat Mattiaskyrkan.
Utsikten är en annan anledning att ta sig upp på kullarna i Buda.
Överallt vi kommer letar jag efter gatukonst. I distrikt 7 fanns en del att beskåda. En blottad hussida mot någon rivningstomt lämpar sig väl för muralmålningar och dessutom kan man ju klämma in en ölbar på ödetomten också 🙂 .
Rubikskub är förstås porträtterad eftersom Rubik är ungrare.
Vi passade på att gå längs floden på söndagen och det visade sig vara helt rätt. Bilvägen är stängd och folk passar på att promenera, ta en öl spela sällskapsspel eller ta en båttur på Donau.
Turbåtarna på Donau är populära, men vi valde istället att promenera längs floden.Populärt värre med sällskapsspel!Kedjebon är ett måste att fotografera.
En bit norrut längs floden ligger den pampiga parlamentsbyggnaden.
Precis nedanför längs flodkanten finns ett minnesmärke över förintelsen i form av övergivna skor.
Budapests shoppinggata är Vàci Utca. De vanliga europeiska butikskedjorna kantade gatan, så det lockade inte till nån större shopping för vår del. Dessutom hade vi snudd på bagageövervikt, så det hade ändå inte rymts.
Det är skuggsidan av Vàci Utca som gäller i hettan.Månen hänger lågt i en tvärgata till Vàci Utca.
Vid ena änden av shoppinggatan ligger den stora saluhallen Nagycsarnok (det är inte lätt att minnas dessa ungerska namn för oss utlänningar…).
Det kanske mest kända med Budapest är kurbad och den största anläggningen är Széchenyi-badet. Vatten från heta källor blandas till en lagom temperatur i olika bassänger ute och inne. Vi gick dit framåt kvällen med förhoppningen att det skulle vara vackert i skymningen.
Vi var osäkra på regler och utrustning för att bli insläppta. Vi har blivit stoppade förr av regler som inte var lätta att förutse. I Taiwan blev det inget kurbad för jag hade för vida badbyxor… Széchenyi-badet visade sig vara ganska liberalt. Inget tvång på badmössa eller tajta badbyxor, men dock skulle man ha badtofflor när man inte var i poolerna. Det hade vi inga, men kontrollerna var obefintliga, så vi klarade oss.
Ett fantastiskt bad var det med 28 grader i utepoolerna. Precis lagom för att lätt kunna doppa sig.
Att ta sig runt i staden är ganska enkelt. Bussar, tunnelbana och det trevligaste sättet, spårvagnar. Ett av världens största spårvagnsnät finns här! Vi tog några turer med de gula spårvagnarna med diverse strul med app-biljetter som skulle betalas och sedan valideras utanpå spårvagnsdörrarna. Snabbt behövde det gå innan dörrarna stängdes. Vi åkte nog någon gratistur för att proceduren inte var helt enkel. Men, man kan ju alltid skylla på att man är turist.
Distrikt 8 var inom lagom gångavstånd från vårt hotell. Dessa kvarter kallas Slottsdistriket och här är husen lite pampigare än distrikt 7.
Skiftande byggnadsstilar och underhåll är det som gäller i distrikt 8. Flera trendiga restauranger och caféer, ofta med små uteserveringar på en P-plats på gatan.
Promenader var tufft i värmen till och med på kvällarna. Bra då att det fanns flera vattensprinklers som man kunde få en liten stunds svalka av!
Distrikt 7 och 8 är verkligen turistområden. Många hotell, men också ett stort utbud av privata lägenheter att hyra.
Ni som hyrt någon turistlägenhet med självcheckin vet vad dessa prylar är förnågot och att det är grymt turisttätt i denna trappuppgången –>
Vår kännedom om den ungerska maten är begränsad. Gulasch och Langos var i princip allt vi kände till. Gulasch känns mer som vintermat och inte något för 30-gradersvärme. Paprikakyckling förstod vi också är en nationalrätt.
Några paprikarätter provade vi: Kyckling + diverse inälvor (något för Camilla) och hel sötpotatis i paprikasås. Vi slog också till på en Sajtos tejfölös. En klassiker som smakade helt OK.
Restauranger var det verkligen ingen brist på i centrum. Gata upp och gata ner med uteserveringar.
Sommar i Lund betyder cykelturer! Oftast med cykeln på tåg i ena eller andra riktningen. Smidigt då det inte kostar något extra för cykeln, men också risk för trängsel och att det helt enkelt är fullt på cykelplatserna.
Tur vi hann trycka in cyklarna innan tågpersonalen hann stoppa kaoset.
Vi tog en tur runt Råbelövssjön från Kristianstad.
Norrut från Kristianstad längs ett fint cykelstråk.En picknic tog vi vid Ekestads badplats.Vackra vägar längs västra sidan av Råbeslövssjön.Helmer byggde en pampig villa i slutet av 1800-talet. Heter Helmershus heltenkelt.Lundahögarna passerades och skulle förstås bestigas. Nej vi var inte tillbaka i Lund, dessa ligger utanför Kristianstad.Sista stopp blev Vattenriket nära centrum i Kristianstad. Vattenreglering är A och O här när staden ligger ca 2,5 meter under havsytan.
Nästa runda var egentligen ett cafébesök med metropolerna Billeberga som start och Tågarp som slutstation. Ingen lång tur, men ett trevligt café är ju fullt tillräckligt.
Milsvid utsikt är det ofta på skånska slätten. Sensommar betyder tyvärr ganska tråkiga färger. Mest bara betor kvar att skörda.Att ha en mölla i trädgården som förråd eller vad det kan vara är lite häftigt.Flinckmans Café mitt ute i ingenting var målet. En lunch i skuggan fick det bli.
Innan sommaren var slut enligt kalendern, sista dagarna i augusti, cyklade vi från Lund till Barsebäck för att svalka oss med ett bad. Nästan 30 grader varmt i luften. Säkert svalt och skönt i vattnet, men är man badkruka så badar man ändå inte 🙂 .
Barsebäcks camping var förtfarande i full gång så här i slutet av augusti.Camilla hade bestämt ett stopp i Barsebäcks by för att spana in alpackor. De var inte speciellt intresserade av sällskap…
Tre veckor hade fransoserna inplanerade i Sverige denna sommar och om de hoppats på att få vara lite själv i vår lägenhet i Lund så misstog de sig! Vi missar helst inte en sekund av franska prinsessans närvaro.
UniversitetsplatsenMånga fina dagar – här svalka på vår balkong!
Sista veckan fylldes det på med fransoser och prinsessan fick vara med både mormor, morfar, farmor, farfar och sina föräldrar i en stuga på Orust (som vi lånat av fina vänner)!
Skål!
Varje gång jag åker på tur i Sverige slås jag av hur fint det är! Att vi hade tur med vädret gjorde ju inte saken sämre, det blev till och med några bad för oss som annars är badkrukor av rang!
Dessa är dock inga badkrukor!
Utflykter är förstås ett måste och vi hann med
Mollösund:
Promenad, fish&chips och bad blev det här!Svårbadat för både gamla och unga!
Pilane på Tjörn:
Stor och fin skulpturpark!
Lilla Brattön:
Hit åkte vi båt, badade och åt supersmarrig lunch!Hopptorn, lockar även badkrukor till bad!
Även i Lund var det full fart, mycket man vill göra och många man vill träffa! Det var under pandemin som vi fick upp ögonen för hur enkelt det är att ha släktträffar i picknick-form!
Picknick i Botaniska trädg¨årdenPicknick på Lomma beach!Bad med gammelmormor!
Från Tavira var det dags att åka tillbaka till Spanien igen. Första stopp var dagens udda sevärdhet, byn El Rocio. Här råder lite vilda västern-känsla. Alla gator och torg är sand och utanför husen träställningar att binda hästen vid.
Det stora dragplåstret är egentligen en staty i kyrkan av jungfru Maria och Jesusbarnet. Stora skaror vallfärdar hit vid pingst, gärna ridandes över sanddynerna till byn. Något kyrkbesök blev det dock inte för oss.
Området ruf El Rocio är ett stort delta till Guadalquivir-floden. Sand och små vattensamligar lite varstans och lägligt nog lite flamingos vid bygränsen.
Sevilla var sedan vårt mål för ett tvånättersstopp. Det är snart 10 år sedan vi var här för första gången och då tänkte att det är en riktigt trevlig stad som är värd ett återbesök. Trots att detta är Spaniens fjärde största stad känns centrum lagom stort för att strosa omkring i.
Några sevärda platser hade vi betat av förra gången och hoppade över nu, men det blev några återbesök också.
Den halvcirkelformade byggnaden runt Plaza España byggdes för den Ibero-Amerikanska utställningen 1929.Var och en av de 50 provinserna i Spanien har fått en egen nisch längs plazan. Vi upptäckte för sent att det var bokstavsordning som gällde och orkade inte gå tillbaka till Balearerna 🙂 .
Jag fastnade mest för området Alfalfa, med många gränder, torg och uteserveringar.
Gränder och fina hus i Alfalfa-området + damer som övervakade allt från balkongen.
Alamedatorget med sina Herkules & Caesar-statyer och kantat av restauranger och barer var något som vi absolut ville tillbaka till.
Matvalet blev marockanskt: Rödbetshummus!
Efter Sevilla blev det en lite längre etapp på 55 mil till Cartagena vid Medelhavskusten. På vägen var tanken att passera Europas enda öken som en liten udda företeelse, men det blev lite av en flopp.
För att kallas öken ska det regna under en viss gräns per år och vara sparsamt med växtlighet.
Cartagena är en välmående, inte så turistisk stad med en stor hamn, flottbas och massor av romerska lämningar.
Cartagena måste varit väldigt rikt under perioden som byggnaderna i centrum byggdes. Otroliga utsmyckningar som verkar bevaras väl när de renoveras.
Under romartiden hette Cartagena Carthago Nova, nya Cartago alltså. Det romerska arvet syns överallt och stora delar av centrum är arkeologiska utgrävningar. En imponerande romersk teater finns här också.
Teatern byggdes som ett påbud av kejsar Augustus och rymde 7000 åskådare. Nu var det bara vi och ett gäng påfåglar.
Sista dagen på roadtrippen gick till Denia och färjan hem till Palma.
Vi har följt gränsen mellan Spanien och Portugal hela vägen söderut och här längst i söder korsade vi den för två nätter i staden Tavira på Algarvekusten.
Den vitkalkade kyrkan Santa Maria do Castelo tronar bakom ringmuren!Många fina kullerstensgränder att gå vilse i!
Floden Gilão rinner genom staden, men det finns flera broar över vattnet. Finast är den romerska bron från 300-talet.
Muslimer bosatte sig här redan på 700-talet, men kristna återerövrade staden och framåt 1400-talet expanderade staden och blev Algarves kommersiella centrum. Traditionen med vackra kaklade hufasader kom med morerna.
Det är fler turister här än på de ställen vi stannat till på i Spanien, men absolut inte turistinvasion! Snarare en väldigt trevlig mix, både i shopping- och restaurangutbud!
Spaning efter flamingos i saltdepåerna!
Vill man bada i Atlanten får man tänka till, man kan vara nära stranden men ändå långt från havet! Kusten är på sina ställen väldigt brant och skillnaderna i tidvattnet påverkar tillgängligheten för bad! Lätt att vada ut när det är ebb, men plötsligt är det flod!
Stora variationer beroende på tidvattnet!
Från Tavira tar man sig enkelt med en badbåt till Ilha de Tavira, men vi valde att köra till Santa Luzia för att därifrån åka med ett litet tåg ut till ön. Målet var, förutom bad, att komma till en ankarkyrkogård (ja, det hamnar väl i kategorin udda sevärdheter!) på Barril Beach.
Minnesmärke för blåfenad tonfisk som på 70-talet var nära att utrotas!Även badkrukorna tog ett dopp i Atlanten!
En tur från Bordeaux till Palma kan gå direkt via motorväg till Barcelona eller som en roadtrip genom Spanien och Portugal. Jag väljer förstås det senare.
Ett tema för resan var udda sevärdheter. Saker som inte lockar de stora skarorna och som ibland kan bli lite av en flopp. En bit norr om Aranda finns vad som räknas som världens största skulptur kallad Territorio Artlanza.
Det hela startade för drygt 15 år sedan när keramikern Félix Yáñez fick det motigt under finanskrisen och bestämde sig för att skulptera något hemma i trädgården på ca 200 m2. En medeltidsbyggnad skulle det bli.
Det hela slutade inte där. Nu många år senare är det en hel by som täcker ca 30 000 m2 med allt som hör till i nästan naturlig storlek. Denna udda sevärdhet blev absolut ingen flopp.
Första övernattning blev i det lilla samhället Aranda de Duero mitt i vindistriktet Ribera de Duero.
Uteserveringar i varje hörn, det är så typiskt spanskt!
Vindistriktet Ribera de Duero är vid sidan av Rioja det mest kända i Spanien. Ribera-vinerna brukar vara något dyrare än Rioja och räknas som snäppet bättre. För besökare är vingårdarna/bodegorna inte lika tillgängliga. Troligen berodde det också på att vi var ute på fel tid, från lördag kväll till söndag förmiddag.
Floden Duero mitt i staden Aranda.
Vin odlas längs floden Duero, precis som namnet på området antyder. Landskapet är flackt och ligger på 700-1000 meter över havet. Precis som i Rioja är det den röda druvan Tempranillo som är vanligast.
Lite diskret längs vinvägen genom Ribera de Duero ligger bodegan Vega Sicilia, som räknas som ett av världens dyraste viner. 1600 kr för en flaska får man betala för den billigaste varianten på systemet.
En skylt och en glimt av vinodlingarna är det närmaste man kommer Vega Sicilia utan förbokning. Ja, vi hade ju inte köpt något även om vi kommit in 🙂 .
Nästa mål var staden Cáceres i regionen Extremadura. Denna dags udda sevärdhet var ödebyn Granadilla. På 50-talet beordrade Franco att byn, med anor från medeltiden, skulle tömmas då det skulle byggas en damm i området som skulle översvämma bybornas åkrar och betesmarker.
Huvudgatan i Grandilla. Staten som nu har ansvar för byn verkar sköta lite växter och annat. Lite makabert kan man tycka när de som bodde där skickades iväg.En del hus ser nästan bebodda ut, medan andra är ruiner.
Staden Cáceres med nästan 100 000 invånare är huvudorten i Extremadura. Här är det glest med turister och det uppskattar vi! En stad med brokigt förflutet med många kulturer som alla har lämnat spår efter sig. Romarna, morerna och goterna är några exempel under de senaste 2000 åren.
Går man ut på stan under siestan får man räkna med att det är öde.Ett försvarstorn från morernas tid på 1100-talet. Numera i hörnet av stora torget Plaza Mayor.
Vi lyckades pricka in en liten värmebölja under besöket med drygt 35 grader, så vi valde att leta upp något ställe utanför staden för ett bad. Ett gammalt stenbrott med namnet La Cantera utanför byn Alcántara blev målet.
Helt ensamma i badviken! Storkar fanns det många både i staden och på landet. Här ett flerfamiljsträd!Romarna har lämnat många spår efter sig i Extremadura. Här en romersk bro över floden Tejo. Fortfarande i gott skick och använd som bilväg!
Läsåret är slut och så fort Den blomstertid nu kommer klingat ut kastade jag mig på ett plan till Bordeaux. David var redan där, men det var inte till honom jag hade så bråttom! Två och en halv månad utan att få krama Léonore är minsann precis vad man klarar!
En som gillar att spexa!Läser in sig på svenska traditioner – Glad midsommar!
Förutom kramande stod köksfix på listan över saker som skulle betas av och nu är det bara lite finlir kvar sedan är vi nöjda med vår lägenhet!
En vår i Skåne utan bil betyder att man får hitta andra sätt att göra utflykter. Vi passade på att utnyttja Eurovision-veckans speciella skånekort på tågen. En överkomlig kostnad för att resa fritt i hela Skåne i en vecka och som vanligt kan man ta med cyklar gratis.
Första turen gick till Helsingborgstrakten. Vi hoppade av i Ramlösa och cyklade runt i den gamla Brunnsparken. Området räddades från rivning på 70-talet vilket man verkligen kan vara glad för. Många vackra gamla hus som var delar av en turistindustri på 1900-talets början kring det hälsosamma vattnet i källan.
Den gamla källan är fortfarande kvar bakom galler. Idag leds i stället vattnet till en fabrik i ett indistriområde där Ramlösa-flaskorna fylls och sprids över världen.
Efter ca 1 mils cyklande i utkanterna av Helsingborg hamnade vi i Ödåkra. Den gamla spritfabriken ”Spritan” var en storproducent av aquavit i början på 1900-talet. 1917 tvångsinlöstes fabriken av statliga Vin & Sprit och sedan gick det utför till nedläggningen på 70-talet.
Spritan lever ett nytt liv med butiker och caféer.
Sedan bar det av ner mot Öresundskusten där vi passerade Sofiero utan att gå in i rhododendronparken. Det var nån vecka för tidigt för full blomning.
Innan tåget hem passerade vi Helsingborgs ”Riviera” som var ganska folktom denna vårdag.
Nästa tur några dagar senare gick till Ringsjöarna. Planen var att ta tåget till Stehag för att sen cykla mot västra Ringsjön. Men, pågatåget var redan fullt med cyklar ifrån Lund och nästa tåg gick en timme senare. Vi hoppade i stället på första bästa tåg norrut och hamnade i Eslöv.
Det fick bli att starta turen därifrån. En extra mil cykling skadar förstås inte.
En picknicklunch vid en liten badplats vid västra Ringsjön blev första stoppet.
…Ringsjöarna. Same, same, but different 🙂 .Vägarna kring sjöarna är fina!
En fika på Bosjökloster var eftermiddagsplanen, men kaféet låg inne i klostret och krävde inträde först. ”Kultursnåla” som vi är så blev det en fika på golfbanekaféet intill i stället.
En badplats vid Västra Ringsjön.I denna lilla trädgård trodde vi man hade satsat på en udda getstaty, men det visade sig vara äkta vara 🙂 .
Tillbaka i Eslöv hägrade en After Bike-paus på torget framför hotell Stensson.
Denna vinter är våra resor lite begränsade till turer Lund-Palma-Bordeaux-Lund. Saker behöver flyttas runt i en sorts rockad och det gäller också bilen som hör hemma i Palma. Nu behövdes bilen i Bordeaux under ”sportlovet”. Jag ordnar gärna transporten Palma-Bordeaux. Det finns alltid något nytt att se längs vägen.
Mallorca så här mitt i februari betyder ett lite ”kyligt” väder (läs 16-17 grader på dagen och 10 på natten) och sol blandat med några enstaka regndagar.
Eftersom färjorna Palma-Barcelona går dagtid och tar 7-8 timmar så behövs en övernattning om man inte vill köra 60 mil på kvällen/natten till Bordeaux efter ankomst till fastlandet.
Jag valde en övernattning i Girona som visade sig vara ett trevligt ställe där man skulle kunna spendera mer tid.
Plaça de la Independència med restaranger i långa rader.
De judiska kvarteren med sina smala gränder tillhör de bäst bevarade i hela världen. De befolkades under 500 år från ca år 1000 till 1500.
Broarna över floden Onyar har funnits i olika skepnader under många hundra år. I slutet på 1800-talet fick Eiffel uppdraget att konstruera en av broarna.
Eiffel-bron. En järnkonstruktion som påminner lite om det kända Paristornet.Längs floden finns långa rader med vackra hus i matchade färger.
Plaça dels Raïms, eller druvtorget, är känt som Europas minsta torg. 24 kvadratmeter är inte mycket, men tydligen har denna lilla öppning bland gränderna funnits i 800 år och tidvis använts som en liten handelsplats.
Med lite vidvinkelperspektiv kan man ändå tänka sig att Plaça dels Raïms är ett litet torg…Gränder och gatukonst. Det är sådant som jag gillar.
Vägvalet över Pyrenéerna denna gång blev motorvägen längs medelhavskusten (Autopista del Mediterráneo). Det kändes säkrast så att man inte risker hamna på små snöiga vägar i något av de andra bergspassen.
Väl i Frankrike så tänkte jag att några riksvägar kunde vara trevligare och billigare än betalmotorvägar. GPSen valde dock kategorin ”asfalterade kostigar” över kullarna i vinområdet Roussillion.
Det hade säkert varit vackra vägar över kullarna i Roussillon, men sikten kunde varit bättre.
Byarna som passerades var få och små. Dessutom var det något som var upp-och-ner med dem. I alla fall var bynamnskyltarna det. Först trodde jag det var ett skämt, men efter flera byar med samma sak måste det finnas någon anledning. Efter lite efterforskning så förstod jag att detta berodde på en protest mot vad lantbrukarna anser vara orättvisa EU-regler.
