Klosterbesök och vandring i Lluc

Oj! Här har jag varit lite slarvig och glömt publicera ett gammalt inlägg… Jag trycker på publicera nu och låtsas som det är december 2017  igen!

I norra delen av Tramuntanabergen ligger klostret Lluc. Vi har passerat förbi här tidigare, men då bara sett en enorm parkering och tänkt att det verkar vara ett populärt ställe. Nu var det dags att utforska detta närmare.

Klostret grundades på 1200-talet, men området lär ha varit en helig plats sedan mycket långt tillbaka. Lluc är nuförtiden museum, restauranger och hotell där man kan bo i de gamla klostercellerna.

Numera alltså hotell, restauranger (förstås) och ett museum.

Vandringen var vårt egentliga mål med turen och som vanligt handlade det om en del av vandringsleden GR221, som vi har betat av andra delar av tidigare. 

Vi siktade norrut från Lluc i riktning mot Pollença. På vägen passeras Refugi son Amer, ett vandrarhem och restaurang i en gammal gård.

Turen slingrar sig upp emot en utsiktspunkt där klostret går att beskåda.

Vacker utsikt och en perfekt plats för en pick-nick under ett ”slangbellaträd” 🙂 .

Felanitx och Sant Salvador

Det var ett bra tag sedan vi utforskade nya ställen på ön. Det finns ju många som är värda att återvända till…

Felanitx är en liten stad på östra sidan av Mallorca. Den ligger lite mitt emellan huvudvägarna österut från Palma, så vi har missat detta ställe hittills.

Stadens centrum är torget La Plaça Espanya med ett antal uteserveringar. Perfekt ställe för en lunch alltså!

En trevlig liten inlandsstad med mycket lite turister, trots att det är mitt i högsäsong. Ganska skön stämning alltså. Troligen lever staden upp på söndagar då det är marknad.

Precis utanför staden ligger ett antal bergstoppar och på den högsta av dem finns det gamla klostret Sant Salvador.

På de olika topparna finns ett kors och en Jesusstaty att beskåda.

Men, bäst av allt är utsikten från denna 500-meters topp mitt på den ganska platta östra delen av ön.

Augusti betyder ju hett och varmt, så ett dopp fick det bli i närmsta badvik. Byn Portocolom har flera fina små stränder med tillhörande chiringuitos (strandbarer).

County Clare och county Galway

Stopp 2 på västkursturen var Galway. På vägen dit passerade vi den kanske största turistmagneten på Irlands Atlantkust: Cliffs of Moher. Det var verkligen imponerande! Över 200 meter stup och stigar som inte kan rekommenderas om man är det minsta höjdrädd!

OBS att de små ”myrorna” på toppen är besökare som ringlar fram.

Vi hade turen att få en av de sista besöksparkeringsplatserna. Det korkade igen ordentligt med bilar på den lilla smala vägen till klipporna. 1,5 miljoner besökare per år är inte lätt att hantera via en lite ”kostig”! Men, lite skönt ändå att man inte förstört landskapet med breda vägar.

I närheten av Cliffs of Moher ligger surfarstranden Lahinch. Tyvärr för kallt för att prova på vare sig surf eller bad 🙂 . För 24 år sedan provade Linus och Lovisa på lite strandspring där i alla fall.

Galway som är Irlands fjärde största stad är väl värt ett besök. Ett antal kanaler, små forsar och laxtrappor var riktigt häftigt att se.

Det är floden Corrib som leds runt i flera små och stora vattenvägar genom stadens centrum.

Floden är bland de kortaste i Europa, 6 km, men mängden vatten är stor. I mitten av 1800-talet blev översvämningsproblemen för stora, så då byggdes alla möjliga lösningar för att undvika översvämningar, utnyttja vattenkraften och behålla laxarna. En fantastisk ingenjörskonst!

Att ha båt på Irländska västkusten kräver lite eftertanke utöver det vanliga. Att segelbåten ska kunna stå på sina fenor (det heter säkert något finare på båtspråk 🙂 ) är viktigt när ebben sätter in!

Galways centrum har förändrats till det bättre under de 24 år som gått sedan vi var där senast.

De charmiga pub- och butiksgatorna i det som kallas Latin Quarter har blivit gågator.

Husen är sig dock väldigt lika då och nu:

Vi, eller i alla fall jag, är ganske rastlös (eller nyfiken kanske?). Därför tog vi en liten utflykt från Galway på vår ”körfria” dag… Coral beach var målet. En korallstrand så här mitt i ödemarken. Synd bara att vädret sällan inbjuder till korallstrandsbad.

Efter Galway bar det av norrut längs kusten. En liten sträcka upp bland bergen i närheten av byn Clifden kallas Sky road. Det lät ju trevligt så den provade vi. En fantastisk utsikt, men kanske inte riktigt uppe i skyn ändå.

Nästa stopp blev nationalparken Connemara, som är känd för sina ponnys. Två sådana var lägligt placerade vid ingången till nationalparken. En var tydligen ständigt trött och sov liggande, så en informationsskylt påpekade att det var normalt så man skulle inte larma att den höll på att dö.

Förövrigt är Connemara grönt och skoglöst, med en fantastisk utsikt var man än går.

Sista sträckan in mot Westport, som var vårt nästa mål gick längs Irlands enda fjord, Killary.

Irland sydväst

Efter Dublin var det dags att köra västerut. På Irlands västkust har vi inte varit sedan Dublinåren, så det var verkligen dags för ett återbesök. Förhoppningen var att det fortfarande var karg och öde natur som väntade och inte bilköer med turister.

På vägen mot Killarney, som var fösta mål, stannade vi i Kinsale som vi minns som en riktigt fin liten by på sydkusten utanför Cork.

Ja, bycharmen var fortfarande kvar!

Killarney hade vi valt för att det är en bra utgångspunkt för Ring of Kerry, som är en 20-milatur runt kusten på halvön utanför Killarney. Vi tog en mycket kortare tur genom Gap of Dunloe istället för hela rundan och det var ett bra val.

En mycket smal väl slingrar igenom ett litet pass mellan bergen.

Kanske var det vår tidigare start med frukostpicknick som gjorde att det var nästan helt öde. Två cyklister och ett antal lila får var de enda levande varelserna längs hela vägen. Otroligt!

Efter ”gappet” öppnas vidderna och Black Valley breder ut sig. Inte heller här en själ i sikte!

I utkanten av Killarney, på vår väg tillbaka, finns en nationalpark med diverse vandringsleder, vattenfall och GRÖNA skogar!

Killarney är en fin liten stad med en hel del turister. Pubar, pubar och några små butiker. En middag blev det på Flesk Bar 🙂 .

Smart sätt att utnyttja en gammal telefonkiosk, men kodlås på dörren verkar lite skumt… :

Dublin’s fair city…

Första stopp på vår nostalgitripp till Irland var Dublin. Det är alltid en skön känsla att komma hit på besök! Det är 30 år sedan jag var här första gången och det är drygt 20 år sedan vi bodde här under några år. Oj, vad tiden går…

Mycket är sig likt. De traditionella pubarna är fulla med folk, speciellt i After Work-tider.

Varför krångla till det? Går man på en pub är det för att dricka en god öl eller?

Shoppinggatorna har inte blivit alltför ”förstörda” av de stora kedjorna. Grafton street, som är huvudgågatan på sydsidan (söder om floden Liffey alltså) är sig lik.

The Grand Canal (som inte är så speciellt stor, men desto charmigare) är kvar med sina slussar och några flodbåtar.

Norrsidans lite slitna shoppinggator har piffats upp med ett nytt monument, the Spire, spiran, som står mitt på O’Connell street. 120 meter hög och ser ut att försvinna upp i himlen.

Den stora skillnaden mot för sådär 20 år sedan är att centrum blivit så mycket mer tillgängligt att promenera i. Flera områden som tidigare var ”no go zoner” är nu charmiga kvarter med caféer och udda butiker. Tidigare var det verkligen en del områden i centrum som man blev rekommenderad att inte ens köra igenom och om man hamnade där skulle man definitivt låsa bildörrarna… Nu strosade vi istället runt och letade caféer i området Stoneybatter:

Finns det mysiga kaféer är det värt att gå några steg extra. The Green Door Bakery, är ett minimalt fik, med två sittplatser 🙂 och goda bakverk, med en vit dörr…

Ett annat område nära Guinnessbryggeriet är kvarteren kring Francis street.

Helt nya moderna affärs- och bostadskvarter har växt upp de senaste åren kring floden Liffey och de gamla hamnområdena. Som i många andra städer…

Är man i Dublin så måste man förstås ta en tur i Temple Bar-området. För 30 år sedan var hela området på väg att rivas. Som tur är gjorde man inte det. Sakta blev istället området ett bar-, restaurang och nöjesområde. Nuförtiden ganska turistiskt, men med mycket charm.

Dublins dörrar är något som inte går att undvika. De gamla gregorianska husen i centrum är ganska gråa och oansenliga, men en vacker dörr ska det vara! I någon klatschig färg.

Vi gjorde också en tur ut till Sandyford där vi bodde och tittade till vårt ”korsvirkesradhus”, som hade åldrats med stil och såg likadant ut som för 22 år sedan då vi lämnade.

Granada

I vårt utforskande av spanska städer var det nu dags för Granada i Andalusien. En ganska liten stad med en mycket känd sevärdhet: Alhambra.

Granada ligger vid foten av Sierra Nevada där snön fortfarande låg kvar på topparna efter en lång skidsäsong. Närheten till bergen märks i staden också. Den gamla moriska stadsdelen Albayzín med smala gränder ligger på en kulle. Ibland så smalt att man kan klättra på väggarna!

Många fina gränder och torg finns här, med trevliga kaféer och restauranger.

En del gator liknar Marockanska marknadsgator och har samma typ av utbud och stil.

Det betyder också att det finns bra Marockansk mat, som till exempel Hummus att tillgå. Gott!

Som belöning för att vandra upp för gatorna och trapporna i Albayzín får man en fin utsikt över palatset och borgen Alhambra.

Granada har ett litet shoppingområde också med solskydd för att klara den stekheta sommaren. Nu i början av juni var det lite beskedligare temperaturer. Lagom för stadsvandring helt enkelt.

En annan trevlig stadsdel är det tidigare judiska området Realejo. Under den moriska tiden var detta ett område där den judiska befolkningen bodde. Ja, även här lutar gatorna och trapporna är långa och många. Kanske enklare att ta bilen 🙂 .

Nu för tiden finns här trevliga gator och torg med diverse tapasbarer och annat. Men, Realejo är nog mest känt för sin gatukonst.

All gatukonst drog inte till sig de stora skarorna av åskådare…

Sen var det då dags för ett besök på Alhambra, Ett UNESCO väldsarv som jag förstås inte kan missa. Även här krävdes vandring upp för backe för att nå fram. Med fin utsikt som belöning.

Eftersom detta räknas som en av de mest besökta sevärdheterna i Spanien så undrade vi om det skulle gå att komma in utan långa köer eller kanske till och med inte komma in alls. Det viasde sig inte vara några problem att komma in och se det mesta av området, men till huvudpalatset Nazaries krävdes tidbokning i förväg, så det missade vi. Fina små lusthus och trädgårdar kunde vi njuta av i alla fall.

Sommarpalatset Generalife ingick också i besöksrundan.

Efter allt detta kulturarvstittande så tyckte Camilla det var tillräckligt. Jag tog en tur till i staden och besökte den udda kyrkan San Juan de Dios. Här är det verkligen ”all in” med utsmyckning.

 

Två calas och en marknad

Att det finns många badbara vikar (calas) och stränder på Mallorca har säkert framgått av tidigare blogginlägg. Det är till och med så att det efter våra 3 år på ön finns mängder kvar att upptäcka. Spanjorerna verkar ha mycket god koll på siffror och statistik, så enligt säker källa finns det 262 stränder på ön, från några meter långa till sådär 1 mil.

På den sydliga delen av östkusten finns två väldigt fina badvikar med bara en liten bit emellan.

Cala s’Almunia är inte mycket mer än en klippskreva, men med otroligt fint vatten. Ett perfekt ställe att hoppa från klipporna om det hade varit lite varmare vatten och luft…

Några små hus och en båtplats ryms i den lilla viken.

En stig leder till badviken intill: Caló des Moro.

 

Det är brant och handlar nästan om att klättra för att komma ner till vattnet.

 

Ganska fullt med folk fast det inte riktigt är säsong och vädret inte är superbra. Hur ska det bli till sommaren?

 

Trots vädret är väl detta ändå livet på en pinne?!

Det får definitivt bli ett återbesök när vattnet är badbart (uppåt 25 grader alltså!).

Klipporna utåt havet stupar brant nedåt och stigarna längs kanterna är inget för den med svindel!

Vikarna ligger bara nån kilometer från staden Santanyí. Det var lördag och det betyder marknad.

Så, det blev ett stopp där också för att köpa lite viktiga saker som små skålar och lite rädisor 🙂 .

På vattenjakt i bergen

Denna vinter har varit ovanligt regnig och spåren av detta kan man skåda på olika sätt uppe i bergen, så vi tog en tur för att kolla läget.

Fösta målet var dricksvattendammarna ovanför Sóller för att se hur mycket vatten det finns att konsumera under kommande torra sommar 🙂 . Men på vägen kommer man igenom byn Fornalutx, som alltid är värt ett kaffestopp!

Vattenreservoarerna är överfulla. Det var inte riktigt så för två år sedan. Då var de nästan tomma. Lätt att se i denna då och nu bild.

Tanken var att vandra runt dammen, men det funkade inte. Överfulla parkeringar och bilar överallt i vägrenar och diken. Ändå är det inte turistsäsong än på allvar… Vi styrde vidare bland cyklister och hårnålskurvor till en avlägsen strand som sägs vara bland de vackraste på ön.

Cala Tuent ligger granne med den mer populära viken Sa Calobra, men denna fina lilla badstrand är verkligen värt ett eget besök.

Så här en tidig vårdag var Cala Tuent mycket lugn och nästan folktom.

Nästa stopp i vattensökandet gick till Ses Fonts Ufanes. Ett skogsområde vid foten av Tramuntanabergen med en underjordisk vattenkälla som ligger så nära ytan att skogen ”svämmar över” när det har regnat tillräckligt mycket för att fylla på reservoaren.

Det är inte så ofta som skogen fylls av vatten och vi visste inte om det regnat tillräckligt eller var vi skulle leta. En fin skog var det i alla fall.

Men, till sist lyckades vi lyssna oss fram till var vattnet fanns. Det bubblade upp vatten lite här och var och bildade små bäckar.

Skogen är en ekskog och tillgången till vatten verkar ha gjort att produktionen av ekollon varit stor och många små nya ekar var på gång.

Den slutliga lösningen på kattproblemet

Vildkatter var tidigare ett problem i Palma, som i många andra städer i Sydeuropa. För ett antal år sedan tog kommunen tag i detta på ett lite annorlunda sätt.

Projektet CES skapades. På svenska blir det ”FSS”, Fånga, Sterilisera, Släpp. Vildkatter fångas alltså in, steriliseras och släpps på godkända kattmatarplatser, en sorts kattreservat alltså. I Palma finns 108 sådana kattkolonier! Kravet är att det finns frivilliga som anmäler sig och registreras som kattmatare. Det kommunala projektet står för kontrollen av att fångade katter är friska och för steriliseringen. De som matar katterna står för mat och kontroll.

Det kanske mest synliga stället ligger precis intill Palmas strandstråk och är bebott av ett flertal katter.

Svårt att säga hur många i och med att de gömmer sig bland stenarna. 30 katter skulle jag gissa att det finns där. Katterna ser ganska välmående ut och får mat regelbundet.

Sen kan man också tro att det är det mest råttfria delen av stranden 🙂 .

Ett annat kattreservat ligger i det gamla fortet i vår by Es Coll d’en Rabassa.

Där serveras maten på en gammal bardisk. Förnämligt!

Det går att läsa mer på www.csmpa.palma.cat. Nej, det är inte en speciell kattdomän, det är en katalansk adress!

Garachico – Andra stoppet på Teneriffa

Efter staden La Laguna var målet att hitta någon by vid kusten med lite genuin charm, dvs utan för många sol- och badturister och utan höghushotell. Valet föll på Garachico på Teneriffas nordvästkust.

Det är en by med 5 000 invånare som uthärdat och överlevt många katastrofer genom åren. Bränder, pesten, jordbävning, flodvågor och den värsta, 1706, då vulkanen Trevejo hade ett utbrott som begravde större delen av staden under ett tjockt lavalager. Men, byn har byggts upp varje gång och det är inte konstigt att invånarna trivs med detta fantastiska läge.

Så här i slutet av februari och på en ö ute i Atlanten kan det blåsa en hel del. Vi hade några riktigt blåsiga dagar, med full storm emellanåt.

Vinden tillsammans med fuktig luft från havet (gissar jag att det berodde på) gjorde att regnbågen syntes över byn flera timmar i sträck. En snygg inramning till bilderna utan manipulation!

Garachico är en liten by, så här blev det inte några 30 000-stegspromenader. Men flera rundor bland alla fina gator och torg blev det.

 

Bara ett par hotell finns att välja på, alla inhysta i vackra gamla hus, som till exempel Gara som vi bodde på.

En udda sevärdhet är den gamla stadsporten där alla behövde passera för att komma in och ut ur byn innan vulkanutbrotten begravde den. Nuförtiden framgrävd ur lavan så att man kan beskåda den en bit ner i marken.

Byn är också känd för sina naturliga ”badpooler” som skapats när lavaströmmarna nådde havet. Något bad i dem var inte läge för denna gång…

Om man tvunget ska bada finns en liten svart strand i utkanten av byn. Det är inte lätt att smälta i i omgivningarna med vintervitt skinn 🙂 .

Bad var dock inte något vi provade på. Aningen för kallt och blåsigt…

Vi kunde inte avhålla oss från några utflykter med bil i omgivningarna. Uppe i bergen en bit från Garachico ligger Masca, en samling hus med en otillgänglig placering på en bergsrygg. Ett häftigt ställe att placera en by på!

Vägen till och från Masca är en sevärdhet i sig med smala slingriga vägar som jag tycker om.

Planen var att en dag ta oss upp till Teide, spaniens högsta topp. Snöklädd och fin så här års. Tyvärr var inte vädret riktigt pålitligt. Ibland såg allt väldigt inbjudande och lätttillgängligt ut…

, men plötsligt så dök det upp moln och blåst och planerna fick ändras.

Det får väl bli nästa gång vi besöker ön…