Res med Lundbergs

Res med Lundbergs -

Dublin’s fair city…

Första stopp på vår nostalgitripp till Irland var Dublin. Det är alltid en skön känsla att komma hit på besök! Det är 30 år sedan jag var här första gången och det är drygt 20 år sedan vi bodde här under några år. Oj, vad tiden går…

Mycket är sig likt. De traditionella pubarna är fulla med folk, speciellt i After Work-tider.

Varför krångla till det? Går man på en pub är det för att dricka en god öl eller?

Shoppinggatorna har inte blivit alltför ”förstörda” av de stora kedjorna. Grafton street, som är huvudgågatan på sydsidan (söder om floden Liffey alltså) är sig lik.

The Grand Canal (som inte är så speciellt stor, men desto charmigare) är kvar med sina slussar och några flodbåtar.

Norrsidans lite slitna shoppinggator har piffats upp med ett nytt monument, the Spire, spiran, som står mitt på O’Connell street. 120 meter hög och ser ut att försvinna upp i himlen.

Den stora skillnaden mot för sådär 20 år sedan är att centrum blivit så mycket mer tillgängligt att promenera i. Flera områden som tidigare var ”no go zoner” är nu charmiga kvarter med caféer och udda butiker. Tidigare var det verkligen en del områden i centrum som man blev rekommenderad att inte ens köra igenom och om man hamnade där skulle man definitivt låsa bildörrarna… Nu strosade vi istället runt och letade caféer i området Stoneybatter:

Finns det mysiga kaféer är det värt att gå några steg extra. The Green Door Bakery, är ett minimalt fik, med två sittplatser 🙂 och goda bakverk, med en vit dörr…

Ett annat område nära Guinnessbryggeriet är kvarteren kring Francis street.

Helt nya moderna affärs- och bostadskvarter har växt upp de senaste åren kring floden Liffey och de gamla hamnområdena. Som i många andra städer…

Är man i Dublin så måste man förstås ta en tur i Temple Bar-området. För 30 år sedan var hela området på väg att rivas. Som tur är gjorde man inte det. Sakta blev istället området ett bar-, restaurang och nöjesområde. Nuförtiden ganska turistiskt, men med mycket charm.

Dublins dörrar är något som inte går att undvika. De gamla gregorianska husen i centrum är ganska gråa och oansenliga, men en vacker dörr ska det vara! I någon klatschig färg.

Vi gjorde också en tur ut till Sandyford där vi bodde och tittade till vårt ”korsvirkesradhus”, som hade åldrats med stil och såg likadant ut som för 22 år sedan då vi lämnade.

🇸🇪

Tillägg till nedanstående rader: Alltså, jag låter som en gnällspik men egentligen var våra Lundaveckor precis lika bra som vanligt. Note-to-self, minst fem veckor i Lund nästa sommar!

Summering av 3 veckor i Lund

Varmt – för varmt! 33,7 en dag…

Torrt – för torrt! Inte en droppe regn på hela tiden. Skogsbränder på många platser i Sverige!

Granada

I vårt utforskande av spanska städer var det nu dags för Granada i Andalusien. En ganska liten stad med en mycket känd sevärdhet: Alhambra.

Granada ligger vid foten av Sierra Nevada där snön fortfarande låg kvar på topparna efter en lång skidsäsong. Närheten till bergen märks i staden också. Den gamla moriska stadsdelen Albayzín med smala gränder ligger på en kulle. Ibland så smalt att man kan klättra på väggarna!

Många fina gränder och torg finns här, med trevliga kaféer och restauranger.

En del gator liknar Marockanska marknadsgator och har samma typ av utbud och stil.

Det betyder också att det finns bra Marockansk mat, som till exempel Hummus att tillgå. Gott!

Som belöning för att vandra upp för gatorna och trapporna i Albayzín får man en fin utsikt över palatset och borgen Alhambra.

Granada har ett litet shoppingområde också med solskydd för att klara den stekheta sommaren. Nu i början av juni var det lite beskedligare temperaturer. Lagom för stadsvandring helt enkelt.

En annan trevlig stadsdel är det tidigare judiska området Realejo. Under den moriska tiden var detta ett område där den judiska befolkningen bodde. Ja, även här lutar gatorna och trapporna är långa och många. Kanske enklare att ta bilen 🙂 .

Nu för tiden finns här trevliga gator och torg med diverse tapasbarer och annat. Men, Realejo är nog mest känt för sin gatukonst.

All gatukonst drog inte till sig de stora skarorna av åskådare…

Sen var det då dags för ett besök på Alhambra, Ett UNESCO väldsarv som jag förstås inte kan missa. Även här krävdes vandring upp för backe för att nå fram. Med fin utsikt som belöning.

Eftersom detta räknas som en av de mest besökta sevärdheterna i Spanien så undrade vi om det skulle gå att komma in utan långa köer eller kanske till och med inte komma in alls. Det viasde sig inte vara några problem att komma in och se det mesta av området, men till huvudpalatset Nazaries krävdes tidbokning i förväg, så det missade vi. Fina små lusthus och trädgårdar kunde vi njuta av i alla fall.

Sommarpalatset Generalife ingick också i besöksrundan.

Efter allt detta kulturarvstittande så tyckte Camilla det var tillräckligt. Jag tog en tur till i staden och besökte den udda kyrkan San Juan de Dios. Här är det verkligen ”all in” med utsmyckning.

 

Vägen får vara målet!

Gårdagens utflykt blev inte som jag tänkt. Inte alls! Tanken var att vi skulle ta oss till Cala Agulla nordost om Artá för att där njuta av sol och bad i en lugn och ganska orörd badvik. Istället blev det:
Promenad, fyra km, från Cala Mesquida till Cala Algulla – så långt allt väl.

Redan innan vi kom fram till Cala Agulla hörde vi ett gäng brölande killar (tyskar) som lät som om de kollade på en viktig fotbollsmatch och när vi såg stranden möttes vi av den här vyn. Solstolar! Ackompanjerade av bröl. Jag ogillar per automatik stränder med solstolar och parasoller, framförallt om jag förväntat mig en orörd strand… Att det duggregnade gjorde inte saken bättre!

Vi åt vår medhavda matsäck under en skev tall och började sedan gå de fyra kilometrarna tillbaka. Då fick David syn på det! Ett torn. På en höjd! Vi missar aldrig en höjd och definitivt inte en höjd med en ruin på. Så vi började knata uppför. Duggregnet höll i sig. Svetten rann! Låter som ett plågsamt äventyr, men faktiskt inte.

Lite jobbigt blev det dock när stigen vi gick på, när vi var på väg ner, bara försvann. Jag gillade det inte och mitt skadade knä gillade det inte alls! Det dippande humöret svängde när vi

1.   Hittade stigen.

2.   Såg fina getter överallt.

Väl nere på stranden, Cala Mesquida, svalkade vi oss i havet och däckade sedan på varsin handduk. Vaknade till, solen sken och vi var plötsligt omgivna av dinglande snoppar… Oooops, detta var visst nudistdelen av stranden!

Klädde på oss och gick mot bilen. Ville då även se Cala Torta som var 20 minuters promenad åt andra håller. Orkade verkligen inte mer promenad så tog bilen dit, det tog minst 30 minuter pga av berg som medförde omväg! 

Men alltså Cala Torta, så fint och så goda fiskrätter de såg ut att leverera i den lilla chirunguiton (strandbaren). Inga nakna gubbs, fin strand och härligt barhäng – hit vill jag igen!

Två calas och en marknad

Att det finns många badbara vikar (calas) och stränder på Mallorca har säkert framgått av tidigare blogginlägg. Det är till och med så att det efter våra 3 år på ön finns mängder kvar att upptäcka. Spanjorerna verkar ha mycket god koll på siffror och statistik, så enligt säker källa finns det 262 stränder på ön, från några meter långa till sådär 1 mil.

På den sydliga delen av östkusten finns två väldigt fina badvikar med bara en liten bit emellan.

Cala s’Almunia är inte mycket mer än en klippskreva, men med otroligt fint vatten. Ett perfekt ställe att hoppa från klipporna om det hade varit lite varmare vatten och luft…

Några små hus och en båtplats ryms i den lilla viken.

En stig leder till badviken intill: Caló des Moro.

 

Det är brant och handlar nästan om att klättra för att komma ner till vattnet.

 

Ganska fullt med folk fast det inte riktigt är säsong och vädret inte är superbra. Hur ska det bli till sommaren?

 

Trots vädret är väl detta ändå livet på en pinne?!

Det får definitivt bli ett återbesök när vattnet är badbart (uppåt 25 grader alltså!).

Klipporna utåt havet stupar brant nedåt och stigarna längs kanterna är inget för den med svindel!

Vikarna ligger bara nån kilometer från staden Santanyí. Det var lördag och det betyder marknad.

Så, det blev ett stopp där också för att köpa lite viktiga saker som små skålar och lite rädisor 🙂 .

På vattenjakt i bergen

Denna vinter har varit ovanligt regnig och spåren av detta kan man skåda på olika sätt uppe i bergen, så vi tog en tur för att kolla läget.

Fösta målet var dricksvattendammarna ovanför Sóller för att se hur mycket vatten det finns att konsumera under kommande torra sommar 🙂 . Men på vägen kommer man igenom byn Fornalutx, som alltid är värt ett kaffestopp!

Vattenreservoarerna är överfulla. Det var inte riktigt så för två år sedan. Då var de nästan tomma. Lätt att se i denna då och nu bild.

Tanken var att vandra runt dammen, men det funkade inte. Överfulla parkeringar och bilar överallt i vägrenar och diken. Ändå är det inte turistsäsong än på allvar… Vi styrde vidare bland cyklister och hårnålskurvor till en avlägsen strand som sägs vara bland de vackraste på ön.

Cala Tuent ligger granne med den mer populära viken Sa Calobra, men denna fina lilla badstrand är verkligen värt ett eget besök.

Så här en tidig vårdag var Cala Tuent mycket lugn och nästan folktom.

Nästa stopp i vattensökandet gick till Ses Fonts Ufanes. Ett skogsområde vid foten av Tramuntanabergen med en underjordisk vattenkälla som ligger så nära ytan att skogen ”svämmar över” när det har regnat tillräckligt mycket för att fylla på reservoaren.

Det är inte så ofta som skogen fylls av vatten och vi visste inte om det regnat tillräckligt eller var vi skulle leta. En fin skog var det i alla fall.

Men, till sist lyckades vi lyssna oss fram till var vattnet fanns. Det bubblade upp vatten lite här och var och bildade små bäckar.

Skogen är en ekskog och tillgången till vatten verkar ha gjort att produktionen av ekollon varit stor och många små nya ekar var på gång.

Påsklov

Ojojojoj, tiden rusar och påsklovet swischade förbi i rekordfart! Vi startade med några dagar i Passo Tonale i Italen för att åka skidor. 15 personer var samlade, 14 hurtiga skidåkare och så jag. Gillar visserligen att åka skidor men fick avstå i år på grund av knäskada (kan i efterhand tyckas något korkat att spela fotboll med eleverna på en rast veckan före planerad skidresa och där dra på sig en sträckning av ett ledband)! Men jag kunde promenera, läsa och njuta av en och annan bombardino trots allt!

Det där med att sitta i solgasset och njuta blev det också lite si och så med.

Efter Italien väntade Lund på oss och där hade vi turen att Lovisa och Marcus anlänt några dagar tidigare så de hade bunkrat upp med lite nödvändigheter, som sill, leverpastej, Bregott och kanelbullar!

Lovet avslutades sedan i Stockholm där vi bland annat roades av My fair lady! Och av de här…

Den slutliga lösningen på kattproblemet

Vildkatter var tidigare ett problem i Palma, som i många andra städer i Sydeuropa. För ett antal år sedan tog kommunen tag i detta på ett lite annorlunda sätt.

Projektet CES skapades. På svenska blir det ”FSS”, Fånga, Sterilisera, Släpp. Vildkatter fångas alltså in, steriliseras och släpps på godkända kattmatarplatser, en sorts kattreservat alltså. I Palma finns 108 sådana kattkolonier! Kravet är att det finns frivilliga som anmäler sig och registreras som kattmatare. Det kommunala projektet står för kontrollen av att fångade katter är friska och för steriliseringen. De som matar katterna står för mat och kontroll.

Det kanske mest synliga stället ligger precis intill Palmas strandstråk och är bebott av ett flertal katter.

Svårt att säga hur många i och med att de gömmer sig bland stenarna. 30 katter skulle jag gissa att det finns där. Katterna ser ganska välmående ut och får mat regelbundet.

Sen kan man också tro att det är det mest råttfria delen av stranden 🙂 .

Ett annat kattreservat ligger i det gamla fortet i vår by Es Coll d’en Rabassa.

Där serveras maten på en gammal bardisk. Förnämligt!

Det går att läsa mer på www.csmpa.palma.cat. Nej, det är inte en speciell kattdomän, det är en katalansk adress!

Garachico – Andra stoppet på Teneriffa

Efter staden La Laguna var målet att hitta någon by vid kusten med lite genuin charm, dvs utan för många sol- och badturister och utan höghushotell. Valet föll på Garachico på Teneriffas nordvästkust.

Det är en by med 5 000 invånare som uthärdat och överlevt många katastrofer genom åren. Bränder, pesten, jordbävning, flodvågor och den värsta, 1706, då vulkanen Trevejo hade ett utbrott som begravde större delen av staden under ett tjockt lavalager. Men, byn har byggts upp varje gång och det är inte konstigt att invånarna trivs med detta fantastiska läge.

Så här i slutet av februari och på en ö ute i Atlanten kan det blåsa en hel del. Vi hade några riktigt blåsiga dagar, med full storm emellanåt.

Vinden tillsammans med fuktig luft från havet (gissar jag att det berodde på) gjorde att regnbågen syntes över byn flera timmar i sträck. En snygg inramning till bilderna utan manipulation!

Garachico är en liten by, så här blev det inte några 30 000-stegspromenader. Men flera rundor bland alla fina gator och torg blev det.

 

Bara ett par hotell finns att välja på, alla inhysta i vackra gamla hus, som till exempel Gara som vi bodde på.

En udda sevärdhet är den gamla stadsporten där alla behövde passera för att komma in och ut ur byn innan vulkanutbrotten begravde den. Nuförtiden framgrävd ur lavan så att man kan beskåda den en bit ner i marken.

Byn är också känd för sina naturliga ”badpooler” som skapats när lavaströmmarna nådde havet. Något bad i dem var inte läge för denna gång…

Om man tvunget ska bada finns en liten svart strand i utkanten av byn. Det är inte lätt att smälta i i omgivningarna med vintervitt skinn 🙂 .

Bad var dock inte något vi provade på. Aningen för kallt och blåsigt…

Vi kunde inte avhålla oss från några utflykter med bil i omgivningarna. Uppe i bergen en bit från Garachico ligger Masca, en samling hus med en otillgänglig placering på en bergsrygg. Ett häftigt ställe att placera en by på!

Vägen till och från Masca är en sevärdhet i sig med smala slingriga vägar som jag tycker om.

Planen var att en dag ta oss upp till Teide, spaniens högsta topp. Snöklädd och fin så här års. Tyvärr var inte vädret riktigt pålitligt. Ibland såg allt väldigt inbjudande och lätttillgängligt ut…

, men plötsligt så dök det upp moln och blåst och planerna fick ändras.

Det får väl bli nästa gång vi besöker ön…

Teneriffa

Vecka 9 = sportlov och vi styrde kosan mot Teneriffa. Så himla sportigt blev det dock inte… Vädret visade sig nämligen inte från sin bästa sida, om man inte gillar storm och regn då förstås!

Vi startade med tre nätter i staden San Cristobal La Laguna, en studentstad i nära anslutning till öns huvudstad Santa Cruz. La Laguna är en mysig stad, med ett fint historiskt centrum med hus i kolonialstil, som finns med på Unescos:s världsarvslista (jag börjar tro att David väljer resor utifrån dessa världsarv).

Nu är jag väl inte den som får gåshud av vacker arkitektur direkt, men det blev många härliga promenader i denna vackra stadskärna, både med och utan paraply!

 

Växter på tak fångade visst mitt intresse!

En dag spatserade vi ca 30 000 steg (det mesta i nedförsbacke) och hamnade då i Santa Cruz. Där åt vi lunch, fikade, tog en öl, ja sådant som vi gör när vi är ute och går! Jag kan också ha tillbringat ohemult mycket tid i butiken Ale-Hop, för att titta på och kanske köpa småprylar som jag ”villhövde”!

Vi vill alltid se oss omkring så mycket det bara går så en dag tog vi bussen till Punta del Hidalgo, gick till byn Bajamar, lunchade och hann med en buss tillbaka till La Laguna precis innan ett nytt regnväder drog in!