Montuïri

Idag, denna blåsiga påskafton, blev det en liten utflykt till den medeltida byn Montuïri.

En pittoresk, oexploaterad by på en kulle tre mil öster om Palma. Väl i byn körde vi mot centrum, men det var lite oklart var just centrum var, det var ingen metropol direkt – närheten till kyrkan fick avgöra.

Och där, precis framför kyrkan, hittade vi till och med en restaurang, Cafe can Pieres, där vi beställde Pa amb oli, alltså bröd med olja! Kan det vara något?

Jomenvisst, denna mallorkinska specialitet kan vara mycket god eller mycket tråkig (tänk torr macka med lite skinka på).

Denna var mycket god, kanske Mallorcas bästa? Mums på det!

Fängslande

eller inte!

Det gamla fängelset i Palma byggdes 1950 och lades ner för nästan 15 år sedan. Hela området har varit stängt sedan dess, men tydligen inte omöjligt att ta sig in i för graffitin blomstrar! Tanken är att hela det gamla fängelset ska blomstra, med fokus på kultur!

Idag var det öppet för Swing och foodtrucks – tyvärr verkar det ha blivit en flopp. Eller möjligen var det bara så att vi var för tidiga, vi var där 16.00 och det öppnade 15.00. Man vet aldrig med spanska tider!

Kanske blir det med tiden så att de 12 000 kvadratmetrarna av sjangserat (hur f-n stavas det ordet?) fängelseområde blir ett vackert och levande kulturkvarter. Hoppas kan man ju alltid!

Citrusdalen

Medelhavsområdet är känt för sina citrusfrukter i alla dess former. Mallorca är inget undantag, här finns också en apelsinsort som siktar på att bli ett eget varumärke: Sóller-apelsiner.

Det verkar som citrusfrukterna sitter kvar på träden för evigt. Oavsett när på året man ser dem är det fullt med frukt. Riktigt så är det inte, men skördetiden är lång, från oktober ända tills nya blommor kommer en bra bit in på våren. Små citrusfrukter skördas först, som til exempel mandariner, sedan olika apelsinsorter som Navel (bra att skala och äta) och Canonet (bra för juice). Sedan mitt i vintern de beskare Minneolas (bra för marmelad). Efter det citroner.

Till sist de stora grapefrukterna.

Framförallt Sóllerdalen på Mallorca är en riktig idyll, en citrusdal helt enkelt. Massor med små trädgårdar med citrusträd i alla former, bara att njuta av utsikten!

Givetvis har man en apelsinfestival varje år, Fira de la Taronja. Ja, apelsinfestival på mallorkin helt enkelt. Med apelsinfontän på torget!

Ibland verkar det också kunna skapas udda citroner. Undrar om det är godkända av EU när det gäller formen 🙂 ?

Att spanjorerna föredrar att pressa apelsinjuice själva är ganska tydligt i butikerna. Nästan inga färdiga juicepaket, men desto fler säckar med apelsiner att köpa och pressa själv eller så finns det pressmaskiner i butiken så att man kan pressa sig en flaska!

Jag har anammat detta och intar ett par pressade apelsiner varje dag. Gott!

Klippstränder de bästa är…

Söder om Palma, förbi turiststränderna, finns ett antal små fina klippstränder. Är det dessutom mitt i vintern har man stränderna, eller kanske rättare sagt klipporna, för sig själv. Vädret är ofta till och med skönare än på sommaren. 17-18 grader och sol är helt perfekt!

På playa Cala Blava kan man välja sandstrand eller klippor. Ingen trängsel vid denna tid på året, bara fiskmåsar och vågor. Vi valde klippor förstås!

En bit längre bort från Palma ligger Badia Blava. Branta klippor ner mot havet, men en välordnad badplats som mål.

Lätt att hitta parkering var det 🙂

Vi har också gjort en ordentlig studie för att hitta bästa stället för en picknick på vintern eller ett dopp på sommaren. Efter en cykeltur på hösten hittade vi dessa små vikar på en sträcka av 2,5 km från Arenal och söderut.

Sa Cova Baixa
Cala Mosques
Sa Pesquera Plana
Ses Lleonardes
Caló des Cap d’Alt
Moller de can tem des café
S’Almadrava
Caló Fort – Efter några trappor ned!

Och, vinsten gick till Ses Lleonardes som är en lagom stor klippstrand med bra bad på sommaren!

Stellenbosch

Sista anhalt på resan var Stellenbosch, mitt i vindistrikten i bergen nordöst om Kapstaden. Här är det verkligen vin som gäller! Staden är omringad av vinodlingar och vintillverkare.

Stellenbosch är en fin liten stad med många vackra gamla hus och gator. Den kallades ibland Eikestad efter alla ekar som grundaren i slutet av 1600-talet lät plantera. En del gator är fortfarande kantade med ekar.

Stellenbosch har också ett universitet med vinutbildningar så klart, men också med inriktning på konst. Det märks i staden där nästan varje gathörn har ett litet konstverk och universitetshusen var vackra i sig!

I form av annorlunda cykelställ till exempel. Dock såg vi inte någon cykel parkerad i dessa, men de är kanske för fina för att användas 🙂 .

Många vackra 1800-talshus fanns att beskåda under en promenad i centrum.

Nelson Mandela har fått en plats i parken framför stadshuset.

Men, nu var det framförallt vinet som skulle utforskas! Två dagsturer till två vingårdar per dag. Camilla provade och jag var chaufför.

Alla ställen hade ett mycket praktiskt upplägg för provningar. Man betalade 40-50 Rand (ca 25-30 kr) och fick då sitta ner och prova 4-5 olika viner ur deras utbud. Mängden vin var också fullt tillräcklig för 2 personer (definitivt om en var chaufför och bara smuttade lite). Handlade man sedan något så var provningen ibland gratis. Mycket bra idé för att göra det enkelt för besökarna!

Naturen och odlingarna runt vingårdarna är helt fantastik och bara dessa vyer är tillräckligt för ett besök.

Vingården Rust en Vrede var en höjdpunkt för ett fantastiskt vin. Tydligen Nelson Mandelas val av vin till Nobelprismiddagen i Oslo.

Boschendal var ännu en vacker vingård med gott vin!

Spier var värt ett besök för vinets skull, men också för en fin anläggning och park och för att de hade provningsvarianter med vin+choklad eller vin+ost som alternativ. Camilla satsade på vin+choklad. Ett bra val!

Även inne i Stellenbosch kan man dricka gott vin, i ett vijnhuis till exempel!

Sydafrika är inte bara ett vinland. Det fanns mängder med lokala ölbryggerier och ölsorter att prova också! Trevligt!

Sen var det det där med säkerhet igen. Tråkigt att det verkar behövas elstängsel och taggtråd för att känna sig trygg… Vi tror inte att det är de äldre som är problemet, även om det såg ut så på varningsskyltarna!

Då var det slut på Sydafrikaresan för denna gång. Mycket fin natur och ett fantastiskt klimat. Inte omöjligt att vi återvänder någon gång. Men, det där med att återvända är ju inte riktigt vår grej 🙂 .

Safari

Safari i Addo,
eller Addo nasional olifant park som vi säger på afrikaans😜
Det lär vara nyttigt att ibland gå utanför sin komfortzon och jag hade på känn redan från början att safari i Afrika kunde bli en sådan utmaning! Så är jag ju också en fegis på många sätt… Vi bestämde tidigt oss för att vi inte skulle hinna med ett besök i Krugerparken och letade därför bra safari inom räckhåll från Kapstaden. Ganska snabbt fastnade min reseledare, tillika gps och make för Addo Elephant National Park.
Reservatet inrättades 1931 för att rädda just elefanterna som förde en tynande tillvaro här då, tydligen fanns det endast 11 elefanter kvar i området. Många hade skjutits för elfenbenets skull och många dödats av bönder som tröttnat på att få sina grödor förstörda.Antalet elefanter är nu uppe i cirka 600 och naturligtvis ger reservatet skydd åt fler djurarter, som kudu, zebra, afrikansk buffel, antiloper, vårtsvin med flera.Alla snackar om ”the Big Five” och menar då afrikansk buffel, noshörning, lejon, leopard och elefant. I Addo har de ”the Big Seven”! Då reservatet även omfattar en del i Indiska Oceanen räknar man med vithaj och knölval.Själv var jag mest intresserad av att få se elefant, giraff och zebra. Och pingviner (fast inte under safarin då)!Vi var helnöjda efter förmiddagen i Addo och inte blev det sämre av att vi bokat till eftermiddagen/kvällen i närliggande privatägda Schotia park.
Fantastisk äventyr (extremt välorganiserat, kunnig guide, massor med djur fick vi se, stora ytor, få bilar) och visst var det häftigt (och sjuuukt läskigt) att glida förbi en meter ifrån både noshörning och gigantisk lejonhane i en öppen Landrover, men hur är det för djuren?

I parken hade man tidigare problem med att elefanterna välte massor av träd, men detta har man lyckats råda bot på genom att placera bikupor runt träden. Kittlar tydligen inte dödsskönt med bin i snabeln! Det skulle bönderna ha vetat i början av 1900-talet.

Garden Route

Sedan ska det ju, som alltid när man är med David, köras lite bil också – Garden Route närmare bestämt. Rutten som från början startade i Heidelberg och var cirka 30 mil lång är nu nästan 70 mil för det är med Garden Route som med Österlen i Skåne, något oklart var den börjar och slutar eftersom turistmagneter ger klirr i kassan.

Vi susade iväg österut från Kapstaden och hade några mål längs vår väg mot Mossel Bay där vi skulle övernatta, vi hade dock inga planer på äventyrsturism och lockades inte av varken hajsafari, surfing på sanddyner eller världens högsta bungyjump! Då var fin natur mer intressant för vår del och naturen är oslagbar, så otroligt vackert att man måste stanna med jämna mellanrum bara för att njuta. Och fotografera! Dessa dök upp när vi kört en bit och vi blev ganska förvånade.

Babianer på vägen, det visade sig att de är vanliga här och varningsskyltarna duggar tätt. Böter för den som matar dem!

En pingvinkoloni var mitt mål och till en (två, men det återkommer jag till) sådan kom vi i Stoney Point vid Bettys Bay. Lite av en dröm faktiskt att få se pingviner i sin rätta miljö. Fast det känns inte som deras rätta miljö när det är 30 grader varmt och de struttar omkring på solvarma klippor. Den endast 65 cm höga Afrikanska pingvinen är utrotningshotad och finns endast längs Namibias och Sydafrikas kust.

Hermanus hade vi fått tips om att det skulle vara en trevlig by och av kön att döma för att ta sig in i byn med bil verkade det stämma. När bilen hittat en p-plats kunde vi se att det säkert var en trevlig by, men just såhär mitt i julledigheten något överbefolkad så vi lunchade och körde vidare. Allting vi har ätit har varit så fantastiskt gott, fina råvaror tillagade med kärlek på varenda liten restaurang.

När vi lämnat Hermanus och körde vi inåt landet mot Republiken Swellendam och landskapet skiftade från gröna skogar till stora fält där det ganska nyligen skördats.

Väl framme i Mossel Bay hann vi inte mer än äta en supergod middag i byn och sova på det väldigt ombonade och hemtrevliga B&B Aqua Marina!

Sedan blev det mest stopp längs stränder, först Wilderness där det var ganska folktomt och inte många som badade på grund av starka strömmar (och säkerligen för att det var iskallt i vattnet)!

I Knysna, Sydafrikas ostronhuvudstad, nöjde vi oss med att fota en kyrka där gången kantades av Afrikas liljor.

I Nature´s Valley stannade vi för att äta vår medhavda picknick och njuta lite av solens värmande strålar.

Ännu en folktom gigantisk strand där nästan ingen badade, istället höll folket till här – vid en lagun där vattnet inte såg jätteinbjudande ut…Här såg vi också denna rödögda fågel, en kapstrandskata, vanlig längs kusten i södra Afrika.

Sista dagen, när vi egentligen var på väg till flygplatsen körde vi en liten omväg för att få se pingviner även på Boulders Bay söder om Kapstaden. Mycket fascinerande djur!

 

Kapstaden

Efter långt funderande blev det till sist dags att prova på Sydafrika! De flesta som varit där har varit väldigt nöjda, så varför inte? Första stopp var Kapstaden under ett par dagar.

Staden känns väldigt uppdelad för en turist. Området kring Long street (huvudgata i centrala Kapstaden), som vi bodde intill hade fokus på nattliv med barer, udda butiker och restauranger med afrikanskt tema.

Många fina gamla hus med typiska ”snidade” järnbalkonger.

Här kämpade vi mot juldagarnas fåtaliga öppettider för att hitta någon trevlig restaurang. Till sist lyckades vi i alla fall få bord på den riktigt trevliga Mama Afrika. Ett mycket bra ställe för mat med lite lokal stil.

 

En bit utanför centrum i den gamla hamnen finns ”den andra delen” av Kapstaden.

Waterfront är en ny stadsdel helt enligt senaste mode för en gammal hamn, med kanaler, flotta lägenheter, hotell, köpcentra och massor av restauranger.

Här fullkomligt myllrar det av turister (kanske för att det inte är öppet någon annastans i staden en helgdag…). Vill man se annat än turister kan man alltid sälskåda i hamnbassängerna. För att säkert få se dem över ytan har en egen rastplats ordnats där de lätt kan beskådas. Nej, den är inte död, bara trött.

Ett absolut måste i Kapstaden är Taffelberget. Detta platta berg, ca 1000 meter högt, syns från de flesta ställen i staden och ska helst vara med som en kuliss på ett bra foto 🙂 . Mer, eller mindre tillrättalagt och med mer eller mindre moln på toppen.

Upp till toppen tar man sig med linbana. Det är lämpligt att ha flera dagar att välja på för ett besök eftersom det ofta ”fastnar” en molnmössa på toppen. Vi lyckades inte så väl, så det blev en del dimmiga bilder från den lilla promenaden och på Dassies, eller klippgrävlingar på svenska, som det kryllade av och som gärna visade upp sig.

Längs kusten nedanför Taffelberget finns flera vackra förorter med fina stränder. Vi besökte Camps Bay med en hel del turister och julbadande kapstadsbor.

En annan del av Kapstaden, med ett annorlunda förflutet är Bokaap.

Ett antal kvarter med låga färgglada hus klättrar uppför slänten på Signal Hill. Husen började byggas i slutet på 1700-talet som hyresbostäder till slavar som främst kom från Malaysia. Då var kapprovinsen en holländsk koloni och husen kallades ”huurhuisjes” (visst är det lätt att förstå holländska ibland 🙂 ). Husen var då alla vita. En bit in på 1800-talet frigavs slavar, som då kunde köpa husen istället. För att markera friheten målades husen i alla möjliga färger och så är det än idag.

En väldigt charmig stadsdel! Trist för de som bor där att det blir en turistattraktion av deras bostäder…

Som vanligt i storstäder letar jag efter områden med ett skamfilat förflutet, som har börjat att leva upp och bli tillgängliga för fler med caféer, barer, gatukonst, udda butiker osv. Jag hade förstått att Woodstock, som ligger en bit från centrum, skulle kunna var ett perfekt ställe att besöka. Men, säkerhet är viktigt att tänka på i Sydafrika tyvärr, så vi frågade om det var OK att promenera dit på dagtid. Dessvärre blev svaret att det inte var att rekommendera och det var inte för risken att bli överfallen av lejon…

Ta en taxi var förslaget. Synd. Det är inte samma sak. Lösningen blev att vi körde dit när vi kom tillbaka till Kapstaden en vecka senare med hyrbil.

Ja, det var kanske inte bästa området att gå omkring i. Risker är svåra att bedöma.

En hel del fin gatukonst finns här och en del spännande restauranger och bryggeripubar, men det blev bara en runda i bil denna gång. Det blir säker ett väldigt trevligt område med tiden.

Skillnaden mellan välbärgade områden i Kapsstaden och vad som nog får kallas som slumområden är enorm. I förorterna finns stora områden som har skapats för att alla ska få någonstans att bo med en viss grundstandard. Det finns tillgång till el, vatten, toaletter till i stort sett alla. Nej, vi besökte inte någon sådan stadsdel på allvar. Det blev en del vyer på avstånd. Dessa stadsdelar kan vara enorma, som till exempel Khayelitsha med 400 000 invånare, som ligger öster om Kapstaden.

Längre ut på landet var det mer luftigt mellan husen.

Det lär finnas guidade turer i slummen, men det skulle kännas väldigt underligt…

Kort sagt är kontrasterna stora i Kapstaden och det kändes som om ett mellanting mellan lyx och slum saknades.

La Trapa

Det finns många vandringar att välja på i Tramuntana-bergen. En av de mer kända för sin fina utsikt är sträckan från Sant Elm till klosterruinen La Trapa. Start i den lilla byn Sant Elm som ligger vid ”vägens slut” i sydvästra hörnet av Mallorca.

Nu i mitten av oktober börjar vädret bli bra för vandringar. Cirka 25 grader och sol. Perfekt! Eller ja, kanske lite för varmt fortfarande…

Vandringen upp till klosterruinen är första (eller sista beroende på hur man ser det) på vandringsleden GR221 (ja den har vi skrivit om många gånger…). Ingen officiell skyltning om rätta vägen tyvärr, troligen för att det är delvis privat mark som passeras. Speciellt tveksam blir man när det lutar kraftigt uppför och man inte vet om man behöver gå tillbaka.

Steniga stigar slingrar upp för berget.

Men, Camilla har dock gått här med skolbarn och guide, så jag var inte bekymrad 🙂

Utsikten havet och ön Dragonera är fantastisk. Ja, kanske ser ön ut som en drake som namnet antyder, eller kanske inte.

Efter knappt 4 km uppför och lite nedför är man framme vid La Trapa. Cirka 360 meter över havet på högsta punkten och en del enklare klättring på sina ställen.

Klosterruinen håller på att renoveras för att bli ett övernattningsställe. Terrasserna för odling på denna torra plats visar att det nog inte var så enkelt att leva här tidigare. Klostret grundades för 200 år sedan av Trapistmunkar.

På muren längst ut såg det inbjudande ut att sitta och ha picknick, men det fick räcka med en bild och sedan kändes det bäst att flytta in en bit. En svagt lutande mur och 250m stup bakom kändes inte OK för min del.

Soliga september!

När vi kom tillbaka till Palma i augusti drabbades jag av en, för mig, okänd åkomma. Hemlängtan. Jag längtade till Sverige så mycket att jag inte kunde uppskatta något här, absolut inte den förlamande värmen!

Men nu känns det som vanligt igen, Palma är hemma och det är här vi vill vara! Den värsta värmen har gett med sig och nu är det njutbart att vistas utomhus även dagtid! Mycket njutbart dessutom.

Igår styrde vi kosan mot stranden Portals Vells, precis bortanför Magaluf. Mycket fint!

Precis i närheten finns även två andra stränder, Platja del Mago (Portals Vells II) och Playa del Rey (Portals Vells III) samt en stor grotta man kan gå in i.

Här finns, förutom badmöjligheter i turkost vatten, även en liten gratisparkering, solstolar att hyra och en fiskrestaurang.