BA-stadsdelarna Palermo och San Telmo

Utforskandet av Buenos Aires, BA, går vidare och stadsdelarna Palermo och San Telmo lockade med framförallt en hel del gatukonst, men också med trevliga kaféer och barer.

Buenos Aires är stort till ytan, så låånga promenader blev det. Stora delar av staden följer spansk stadsplanering från kolonialtiden, vilket betyder raka gator och ett ofta perfekt rutnät. Det gör det lätt att hitta och är inte någon större utmaning för lokalsinnet.

Första målet var Palermo, som ligger ca en halvmil från centrum. Vi tog tunnelbanan dit, kallad Subte. Grymt billigt är det. Ca 3 kronor för en resa hur långt som helst i systemet. Söker man info om tunnelbanan så påstås det att några linjer är mer ”civiliserade” än andra. Tar man en ociviliserad linje få man räkna med att vara försiktigare med sina saker och att folk tränger sig. Lite underligt kan man tycka. Annorlunda var det också att stöta på försäljare som vandrar runt i vagnarna och håller långa säljtal för tex mobilskal eller annat.

Väl framme i utkanten av Palermo började sökandet efter konstverk.

Första anhalten var en ett väggporträtt av Frida Kahlo. Varför just en mexikansk konstnär vet jag inte, men hon är ju känd för sina självporträtt så det är ju lite logik i det.

Runt det lilla torget Julio Cortázar hittar man diverse gatukonst och ”birrerior” som barerna ibland kallar sig för. Ett italienskt arv antagligen. Italienare var en stor invandrargrupp i början av 1900-talet. En upptäckt är att bryggeripubar och hantverksöl är väldigt vanligt här. Nästan varje pub har ett utbud av egna brygder till väldigt bra priser, typ 15-20 kr för en pint.

Plaza Julio Cortázar

Alla möjliga, mer eller mindre udda husväggar finns att beskåda.

Till och med vägarbetet matchar!
Denna restaurangingång lägger man definitivt märke till!

En del lite enklare och snabbmålade…

Hus med utsmyckning är viktigt! Alla medel verkar tillåtna. Varför krångla till det 🙂 ?

Ja, mycket finns att titta på i dessa kvarter.

Nästa dag var det dags för nästa lite slitna men charmiga stadsdel, San Telmo. Det är en av de äldsta delarna i BA, som nu börjar bli lite trendigt och ett tillhåll för turister som vågar sig utanför centrum.

Även här är gatukonsten en stor del av sevärdheterna. Vi kryssade runt mellan kvarteren för att hitta lite mer eller mindre konstig gatukonst.

Jag är den som vill planera en rutt i förväg för att inte missa något, Camilla vill hellre gå på måfå och chansa 🙂 .

Undrar vem som bor i detta ”trevliga” hus?

Centrum av San Telmo är Plaza Dorrego, med den anrika Bar Dorrego som funnits här i 130 år.

En marknad finns också med en blandning av mat och antikviteter.

Styckning på gång i köttbutiken.

På söndagar är det gatumarknad som gäller. Denna söndag var det dock lite för svettigt för vår smak.

Färgglada och trevliga är en bra sammanfattning på dessa två stadsdelar i BA.

Buenos Aires

Så har vi då äntligen kommit oss för att åka till Sydamerika. Jag har bromsat detta länge, känt att det skulle vara farligt och att jag inte är beredd att ta så stora risker längre. Men David (som ju står för nästan all planering) har nu slagit i mig att Chile, Argentina och Uruguay är säkra länder. Men allt är ju relativt…

Vi startar i Argentina, Buenos Aires närmare bestämt. Vi (ja, inte jag då alltså) hade bokat åtta nätter i BA till att börja med, men precis när vi skulle gå på 12-timmarsflighten mellan Madrid och BA fick vi veta att hotellet var avbokat. Hupp! Anlände därför till denna tremiljonersstad utan att ens ha ett boende bokat. Men det löste sig på plats, massor av hotellrum lediga till bra priser! 

Vår vana trogen har vi satsat på promenader. Långa promenader! Här finns inte några direkta supersevärdheter men många sköna stadsdelar!

Något alla turister verkar vilja fotografera är detta… 

Än så länge har vi mest örlat omkring på måfå. Skojar bara, David har memorerat en massa som han vill se. Till exempel den här fantastiska bokhandeln, belägen i en gammal teater.

El Ateneo Grand Splendid – världens vackraste bokhandel?

Värmen gör att folk söker skugga, som här under trädet Palo Borracho (fyllepinnen), kanske inte det officiella namnet men så säger folk här att det heter.


Jetlaggen inbjuder till tidiga morgonpromenader!

Mafalda, från i humorserien Mafalda alltså, tecknad av argentinaren Quino 1962 lockar också en del turister till sina kvarter i utkanten av San Telmo.

Alla dessa fina små byar på Mallorca!

När vi inte har något speciellt för oss så brukar jag leta upp någon ny by på ön som vi inte besökt. Sen blir det en tur dit för en lunch eller fika.

Biniaraix i Sóller-dalen

Två nya fynd är byarna Biniaraix och Mancor de la Vall, båda ligger vackert vid foten av Tramuntana-bergen.

Sista biten till Biniaraix tog vi oss gående från Sóller. En promenad på ca 2 km genom citrusfruktodlingarna.

Vägen genom byn är så smal att det knappt går att mötas. Vespa passar säkert bättre!

Vinterlugnt och stilla i de små gränderna!

Centrum utgörs av torget Plaça de la Concepció, som inte är mycket mer än en gatukorsning med ett gigantiskt träd. Ett café finns förstås och deras Pa amb oli (torrt, oljat och vitlöksgnuggat bröd med goda pålägg, en specialitet àla Mallorca) var riktigt fin!

Biniaraix är startpunkten på en gammal stenlagd vandringsväg, kallad Barranc de Biniaraix. Vi provade bara en liten bit av sträckan. Resten får vi ta en annan gång. Vill man gå riktigt långt kan man ta sig hela vägen till klostret Lluc en bra bit bort bland bergen.

Vatten i bäckarna tillhör ovanligheterna!

Mancor de la Vall är en lite större by med 1500 invånare. Så stor att den är en egen kommun.

Mancor de la Vall från ovan.

Byn har gamla anor och området lär vara bebott sedan bronsåldern.

Så här mitt i vintern är det väldigt stilla och tyst. Vi mötte fler katter än människor på den lilla promenaden genom byn.

Som sig bör finns det alltid något café eller restaurang att besöka. Ingen rusning här heller…

Byns speciella helgon är Santa Lucia och ovanför byn ligger en kyrka och kloster tillägnat henne.

Fin utsikt över byn var det.

Bordeaux! Bordeaux!

Linus och Cyrielle träffade vi senast i Taiwan, nu har de flyttat till Bordeaux och finns därmed endast drygt en timmes flygresa från Palma. Till Bordeaux kan man resa av flera anledningar, vin är en sådan… 

Sist vi var här turistade vi inte så mycket i själva staden utan njöt mer av vackra omgivningar, fina vingårdar och smarriga viner. Därför valde vi nu att bo ganska centralt i Bordeaux, på gränsen till området Saint-Michel där vi hittade många fina gator!

Härifrån hade vi gångavstånd till det mesta så det blev mycket traskande varje dag. Dessvärre även en del plaskande!

Ett annat område vi gillade skarpt var Chartrons, ett hipsterområde som var mysigt även en regnig och ganska stängd klämdag!

Rue Notre Dame

En dag guidade Cyrielle oss runt området Sauternes, känt för sina söta vita viner. Vi startade med Château Doisy Daëne.

Provsmakade ett vin som endast tillbringat 2 veckor i sin jästunna Det vi inte drack upp hälldes tillbaka i tunnan!

Vinmakaren var mycket noga med att hans gård inte riktigt tillhörde Sauternes utan snarare Barsac. Sedan 50-talet tillverkas här även ett torrt vitt vin och det testade vi tillsammans med tre söta viner. Jag hade inte en aning om att söta viner kunde vara så goda!

Måste dock erkänna att jag tyvärr inte  har tillräckligt välutvecklade smaklökar för att kunna bli lyrisk av riktigt ”fina” viner, så det där L’Extravaganca-vinet blev inte ens min favorit! 

Turen gick sedan vidare till Château d’Yquem, här var det mer principen se men inte röra som gällde!

Mögelsvampar som gör så att druvorna skrumpnar och sockerkoncentrationen blir högre.

Nu snackar vi exklusiva viner, druvorna på en vinranka ger ett glas vin!

Den skånske vinsamlaren, Nils Stormby, valde att auktionera ut sina viner 2007 för att undvika att hans arvingar skulle ”komma hit och plocka en Yquem till en tillfällig chokladmousse”. Några av Yquem-flaskorna såldes på auktonen för cirka 97 000 kronor styck! Skål på det!

Även staden Bordeaux är en trevlig bekantskap, man kan summera våra dagar här med att vi åt och drack, drack och åt. Och promenerade!

En av stadens sevärdheter är, inte helt oväntat, ett vinmuseum – Cité du Vin! Här kan man tillbringa timmar med att lära sig allt om vinets historia från år 6000 f.Kr till nutid.

Byggnaden är en sevärdhet i sig!

En annan sevärdhet är världens största byggda vattenspegel, Miroir d’eau, placerad mellan Place de la Bourse och floden La Garonne. 

Canelé är en lokal specialitet, ett bakverk med mjukt innandöme med smak av rom och lite karamelliserad yta.

Middag hos Cyrielles föräldrar, finviner och gåsleverpastej i trevligt sällskap!
Spårväg med gräs, precis som det ska bli i Lund!

Luftballong-EM

Det går att tävla i det mesta. Till och med i luftballongflygning. EM i denna udda sport går av stapeln vartannat år och denna gång var tävlingarna förlagda till Mallorca. 100 ballonger från 25 länder deltog.

Det pågick under fem dagar med flygningar morgon och kväll. Det fanns inte mycket info om tävlingen på nätet och att hitta exakt var och när det var lämpligt att titta på detta var inte lätt. Vi förstod att nåt skulle hända ikring ett ”gräsflygfält” utanför Manacor.

Ja! Kanske var vi nu på rätt plats för EM-tävlingarna 🙂

Skyltningen var nästan obefintlig, men när en karavan av bilar med ballongkorgar på släp dök upp så var det nog rätt plats vi hittat.

Vi parkerade i ett ”dike” och promenerade in. Vi bänkade oss bakom ett plastband bara några meter från ballongfararna med en känsla av att så här nära kan man inte vara. Ballongen får ju inte plats.

Korgarna låg på plats och en liten bit ballong var uppdragen ur förvaringspåsarna, men annars hände inte mycket.

En liten röd flagga spelade en viktig roll i sammanhanget. Efter mer än en och en halv timme så hissades en gul flagga istället. Vinden hade mojnat tillräckligt. Nu kändes det som något var på gång. Fem minuter senare hissades till sist den gröna flaggan!

Nu gick startskottet! Full fart på de tävlande. Ut med ballongerna, snabbt in med luft och på med brännarna. Avspärrningarna var för nära, publiken fick flytta på sig, full aktivitet, vem skulle lyfta först?

Än så länge ser det lugnt och välorganiserat ut.

Men sen blev det kaos! Plötsligt var fältet fyllt av enorma ballonger som knappt fick plats. De är ju cirka 25 meter i diameter och avståndet mellan dem var inte stort.

Kamp om luftrummet!

Vilken häftig upplevelse det blev! Alla åskådare sprang fram och tillbaka med något som bara kan beskrivas som ett stort WOW!

Det tog bara 5 minuter för de första att lyfta och efter 10 minuter var alla iväg.

Kaos och knuffar i starten!

Vad tävlingen exakt gick ut på förstod vi inte. En utstakad rutt ska följas och det finns måltavlor på 10 meter i diameter längs vägen. Flera uppgifter ska utföras som inte en oinvigd har koll på. Vem som vann? Ja inte ens det har vi lyckats få reda på. Men, det viktgaste är ju inte att vinna…

Saltodlingar vid Ses Salines

Salt var guld värt förr i tiden. Så viktigt att till och med ord för lön refererar till salt. Salary på engelska, salario på spanska!

Medelhavet är saltrikt och på många håll utvinns den ädla varan. I närheten av den fina stranden Es Trenc på Mallorca finns en ”saltfabrik” som både utvinner stora mängder industrisalt och matsalt men också ett speciellt gourmet-salt som är lite av ett hantverk.

Salt, salt, salt…

Vi besökte saltindustrin och gick med på en guidad tur för att förstå hur saltet utvinns.

Grundprincipen är enkel: havsvatten leds in i dammar och sedan låter man solen och värmen dunsta bort vattnet så att saltet blir kvar och kan samlas ihop.

Industrisalt och ”vanligt” matsalt utvinns ur stora dammar där saltet lägger sig på botten och sedan används en grävmaskin för att skrapa ihop det.

Lagras gör saltet i stora högar.

Det finaste saltet som utvinns kallas för ”flor de sal” och kräver speciell omvårdnad. I mindre bassänger och med perfekt väderlek (sol, varmt, svaga vindar och inget regn) så växer i kristaller på vattenytan.

Detta skördas försiktigt med skrapa och sorteras sedan för hand för att rensa bort orenheter.

Inte alls skördetid just nu… Man får tänka sig att det är ett vitt lager på ytan, färdigt att lyfta med skrapan.

Resultatet blir ett ”lyxsalt” som tydligen inte bara skördas på ett speciellt sätt utan innehåller mer andra mineraler än vanligt salt.

Nu var det inte bara salt som lockade utan också möjligheten att se flamingos. De kommer hit för att frossa i små räkdjur och bli rosa av ätandet.

Men, inga flamingos i sikte och fel dag att skörda salt… Stora saltberg fick vi se i alla fall och en intressant rundvandrig var det.

Via Verde – Cykling längs gamla järnvägar

Som på många andra ställen så finns det nedlagda järnvägar på Mallorca. När det begav sig fanns 10 tåglinjer och 25 mil järnväg på ön.

I nordöstra hörnet av Mallorca fanns linjen Artá-Manacor som blev klar 1921. En sträcka på ca 3 mil som förband några små samhällen längs vägen.

På 1960-talet var hela järnvägsnätet på Mallorca omodernt och konkurrensen med biltrafiken blev för stor. Linje efter linje lades ner.

Efter flera försök att senare rusta upp järnvägarna gav man till sist upp och lade för ett tag ner alla tankar på spårbundna transporter. Sträckan Artá-Manacor blev istället cykel- och promenadväg som drivs av en spansk organisation som arbetar med att bevara den gamla järnvägskulturen.

Vias Verdes kallas de och finns över hela Spanien. 270 mil allt som allt!

Nu när den värsta sommarhettan har lättat lite var det dags att testa Mallorcas Via Verde. En sträcka på ca 3 mil mellan Manacor och Artá.

Vi startade i Artá eftersom där finns en cykeluthyrning i gamla stationshuset där ”spåret” börjar.

Vår första etapp blev ca 200 meter. Sen var det dags för kaffe! Ja vi hade ju kört bil från Palma, så det var fullt förståeligt 🙂 .

Sedan bar det av på en lite längre etapp. Det hela började med en behaglig svag nedförsbacke till byn Son Servera. Att det var nedför förstod vi dock inte förrän på vägen tillbaka när det definitivt var UPPFÖR hela denna sträcka…

Underlaget längs hela vägen är grus. Ofta väldigt grovt grus eller till och med stenar. Kanske har ytlagret spolats bort med de kraftiga regn som varit de senaste dagarna. Lite skumpigt var det i alla fall. Hela sträckan är en enda lång allé av nyplaneterade träd. Det kommer att bli riktigt skuggigt och fint om några 10-tal år!

Banan går genom vackra och gaska öde områden ut mot Mallorcas ostkust.

Mitt i all lantlig idyll skymtar Cala Millor vid kusten. Ett av de mer turistiga ställena på ostkusten.

Nästa by är Son Carrió. Kyrkan på toppen, mitt i byn, som det ska vara!

De gamla stationerna är alla fint renoverade och färdiga för någon verksamhet (caféer, barer, 🙂 ), men tyvärr inget liv i dem ännu. Kanske förståeligt eftersom det inte var många fler än vi som cyklade eller gick längs banan.

Stationshusen i Son Servera, Son Carrió och San Sant Llorenç. I samma stil och fint renoverade.

Långa sträckor av banan är kantad med Berlinmurliknande cementblock. Troligen för att skydda mot nedfallande sten från sidorna, men det verkar lite underligt på vissa ställen och är inte så vackert.

Några konstverk pryder de gråa blocken. Betydligt trevligare!

Jordklotet pressas på sitt innehåll…

Det rullade på så pass bra att vi inte gjorde något stopp förrän i Sant Llorenç efter 21 km. En fin liten by som blev känd vida omkring för ett år sedan när floden genom byn svämmade över och 13 personer dog i vattenmassorna. Hemskt att tänka sig att det kan bli en sådan katastrof av 170 mm störtregn. Ett hårt slag mot detta lilla samhälle.

Mycket vatten ser det ut att kunna rymmas i flodfåran genom Sant Llorenç, men inte nog för att stoppa översvämningskatastrofen 2018.

Sant Llorenç tyckte vi var ett bra ställe att vända tillbaka mot Artá i. Ett stopp i Son Servera blev det också.

Som sig bör i Mallorcas små byar: en liten gågatebit, ett torg, fina små uteserveringar och en lugn och skön stämning!

Sista milen tillbaka till Artá var som sagt en lååång lite seg uppförsbacke… Vi trampade tappert på och tog ett antal selfies som omväxling.

Cykla bör man…

Det kan påpekas, efter denna sorgliga utveckling för spårbunden trafik på Mallorca, att det nuförtiden finns tre nya sträckor med lokaltåg som förbinder Palma med Inca, Sa Pobla och Manacor.

Melonamelonamelona…

Mallorkinerna är mästare på festivaler av olika slag. Allt kan firas med en ”fira” – snigelfestival, ölfestival, aprikosfestival, vinfestival (förstås), mandelfestival och så vidare. Varje by verkar ha sin grej och det handlar nog alltid om något som kan ätas eller drickas.

För några veckor sedan var det dags för melonfestival i byn Vilafranca de Bonany och vi var förstås på plats. Förvånade både över byns storlek, utbudet och antalet besökare som trängdes i värmen. För övrigt en by som vi helt missat tidigare, men som gav mersmak!
Man kunde provsmaka melon, lära sig om olika sorters meloner, ta reda på vem som hade lyckats odla fram den tyngsta melonen och förstås köpa meloner!

Allt handlade förstås inte om meloner, andra utställare fanns också på plats och man kunde köpa allt från plastiga plastleksaker till fina handgjorda smycken.

Eller beundra byggarna av ett personligt torn! (mer om det finns här: http://resmed.lundbergs.me/?s=torn)

En miljövänlig karusell!

Sommarsummering 2019

Som vi har cyklat! I Köpenhamn, i Malmö, i Lund, på Österlen och förstås ett antal gånger till och från Lomma! 

Lomma
Skåne är platt, men inte när man cyklar uppför Brösarps backar!
Malmö

I Malmö hittade vi även detta (inte av en slump, slump är inget för David, han kollar allt i förväg):

Nordic Street Food i de gamla lokstallarna i Kirseberg!

Och som vi har badat. Eller inte!
Men vi har varit vid flera olika stränder/badplatser och känt på det kalla vattnet!

Alldeles för många gånger har vi fått cykla snabbt för att hålla undan för regnet!

Vi har också betat av listan över saker vi saknar när vi är i Palma, som släktträffar, kompishäng, Ballerinakex, och grillkvällar. Grillat är godast och något vi längtar efter varje sommar när vi kommer till Lund!

Vad gör väl lite regn när man få äta kolgrillat i trevligt sällskap i Yngsjö?

Fyra veckor har vi fått njuta av svensk sommar och nu är vi redo för Mallorca igen! 

Sommar i Lund och stockrosorna blommar längs kullerstensgatorna!

Köpenhamn

Varje sommar när vi är i Sverige försöker vi få till en cykelutflykt till Köpenhamn. Vissa år blir det inte av på grund av regnrisk varje dag och förra åter blev det inte av för att det var så varmt. Känns osannolikt att det faktiskt var så soligt och varmt flera veckor i sträck.

Men i år kom vi iväg, lyckades dessutom lura med oss mina systrar med respektive så vi var sex personer med cyklar som skulle med tåget över Öresundsbron. Det sägs att ”cykelvagnen” kan ta nio cyklar (cykeln åker på barnbiljett) och det stämmer säkert om där inte är några barnvagnar eller resenärer med resväskor! Men det är där ju eftersom många av dom som åker över bron är på väg till/från Kastrup! Trångt var det, men fram kom vi!

Köpenhamn är ett cykelparadis! Visserligen mycket trafik, det är ju en miljonstad, men så himla välordnat för cyklister med 30 mil cykelbana. Dessutom är de danska cyklisterna mästare på att cykla i stadstrafik – det är visst inte vi! Vi glömde räcka ut handen när vi skulle svänga, glömde göra stopptecken när vi skulle stanna och eftersom vi inte alltid hade koll på vart vi skulle så cyklade vi ibland i fel fil.

I Nørrebro blev det lite hur som med cykelbanorna…

Vi har sällan något givet mål när vi cyklar i Köpenhamn, njuter mest av cykla i nya miljöer och gör täta stopp för mat och dryck.

Vi startade vår cykling med en tur till Bjerget. Ett berg i Köpenhamn! Med tanke på att Danmarks högsta berg, Møllehøj, endast är 170,86 möh så var förväntningarna rimliga Själv var jag säker på att Danmarks högsta berg var Himmelbjerget, men det var visst fel.

Turen gick sedan vidare via Havneringen förbi nybyggda bostadsområden där flera av lägenheterna har egen båtplats precis utanför köksfönstret. Vattnet sägs vara rent och det var årets varmaste dag så på några ställen simmade folk omkring i de små kanalerna!

Den livliga stadsdelen Nørrebro gillar vi skarpt, här finns allt från halalslaktat kött till hipstercaféer och microbryggerier. Något lokalt ölbryggeri står alltid på Davids lista, i år tog vi en öl på To Øl.

Ett väldigt trevligt stopp var Nordens största street food market, Reffen! Här ska entreprenörer få blomma och gourmander få njuta av ekologiskt odlad mat från hela världen. Allt så klimatsmart som möjligt!

När paltkoman infann sig var det bara att ta plats i en av de många solstolarna längs kajkanten.
I turistspäckade Nyhavn blev vi lite törstiga och gjorde ett sista stopp innan hemfärd!