Sevärdheter – Sida 9 – Res med Lundbergs

Vackra Cameron Highlands

Slingriga serpentinvägar ledde oss upp till VACKRA Cameron Highlands och byn Tanah Rata. Mysig by med boenden i olika prisklasser och trevliga restauranger, men ganska turistigt (faktiskt så turistigt att här finns ett Starbucks).

1885 fick en snubbe vid namn William Cameron i uppgift kartlägga det höglänta området 20 mil norr om Kuala Lumpur och av honom har området fått sitt namn.
Hela området är fantastiskt VACKERT med bra klimat. Som vi har njutit av att det ”bara” varit 20 grader varmt! Här odlas grönsaker, jordgubbar och teplantagerna ligger tätt.
Vi avnjöt te och scones på Boh-plantagen. Det skulle man kunna göra om. Och om. Och om. Och om.

Gunung Brinchang är högsta toppen med sina 2036 möh och hit kan man ta sig med bil, hehe! Här finns också Mossy forrest, en lagom mossig skog…

Har jag sagt är här är obeskrivligt VACKERT?

Tempelgrottan Batu Caves

I en av Kuala Lumpurs förorter stannade vi till för att titta på ett hinduiskt pilgrimsmål. En stor kalkstensgrotta gjordes om till tempel för guden Murugan för drygt 100 år sedan.

272 trappsteg leder upp till ingången bakom en stor guldstaty av Murugan själv, men först måste en flock hungriga duvor passeras 🙂

Trapporna är en utmaning i sig,. Fast, när man såg drickaleverantören kånka och bära så kändes det lite lättare…

Aporna som spanar efter allt som kan tänkas ätas är också ett hinder. Minsta prassel med en påse så är det kört. Även inne i grottan jagade de stackars turister.

Vill man se en grotta i originalskick finns det en ”dark cave” att besöka. En guidad tur kändes bra med tanke på vårt helt ensamma besök i Niah-grottan där Camilla inte ville (läs vågade) besöka de djupaste och mörkaste delarna. En guide är också bättre på att peka ut en del smådjur som man lätt hade missat i mörkret. Sniglar, spindlar, ormar (fick vi dock inte se) och tusenfotingar.

Fladdermöss behövde ingen berätta att det fanns. 2 meter tjockt lager med guano, som det så fint heter, eller fladdermusskit helt enkelt, fanns på sina ställen. Inte underligt med en kvarts miljon fladdermöss som bor i grottan… Tydligen populärt att samla in och använda för gödsling eller till sprängämnen.

Singapores näst största ö – Pulau Ubin

En resa till ”granitön” blir som en resa i tiden, bakåt i tiden. Här bröts det granit fram till någon gång på 60-talet och sedan dess har tiden nog stått stilla här.

Nu lockar ön till sig turister och här är fantastiskt charmigt! Från Changi Village tar man en båt ut till ön, båtarna följer inga tidtabeller utan kör när det är minst 12 personer ombord. Väl på ön förstår man att det är cykla man ska göra här – så med varsin hyrcykel cyklade vi glatt mot öns östra del där det gjorts en fin spång i utkanten av ett mangroveträsk, Chek Jawa Wetlands, så att man torrskodd ska kunna spana efter ödlor, krabbor, sjöstjärnor m.m. Rekommendationerna är att man besöker ön vid lågvatten.

Nästan som att cykla på Ven -underbart!
Men visst måste det vara
värmen som gör att minsta lilla uppförsbacke känns som ett helt berg?

Häftigt med vildsvin (ganska tama) och apor (ganska vilda)!

Här pågår också ett projekt för att få tillbaka näshornsfåglarna till Singapore, ser ut att gå bra!

Clarke Quay

Singapore utvecklas i racerfart och Clarke Quay har genomgått en snabb förändring från mangroveträsk till handelscentrum och sedan vidare till hypat inneställe med massor av barer/restauranger/nattklubbar! Om man tar sig från Marinan förbi Boat Quay kommer man först till Clarke Quay och sedan till Robertson Quay (där vi bor).

Längs hela floden finns restauranger och barer, men det mesta hålligånget finns vid Clarke Quay. Svårt att tänka sig att här en gång fanns mangroveträsk…

Sir Stamford Raffles steg iland här 1819 och det byggdes snabbt upp ”varuhus” där kineser och européer bedrev handel i stor skala och båtar med omlastat gods åkte i skytteltrafik mellan skeppen i hamnen och kajen.
Stora godsmagasin från fyra kvarter har renoverats (dock inte varligt för att bevara det gamla) och över gatorna mellan kvarteren finns regn/solskydd och, såklart, aircon!

Många ungdomar samlas på bron, Read bridge, över Singapore river för att förfesta innan de örlar in på någon nattklubb! Lovisa och Pepe bestämde sig för att kolla in någon av nattklubbarna och sällade sig till de glada gängen på bron. Och stannade där till klockan fyra i morse… så någon direktrapport från nattklubb blev det inte!

Trädgårdar vid Bukten

Det är inte varje dag det öppnar en ny park mitt i staden! Nu i helgen var det i alla fall dags för Gardens by the Bay att slå upp portarna efter så där en fem års ”planterande”. Tydligen har Singapore en del pengar över till parker, närmare bestämt 5 miljarder, som behövdes för detta bygge.

Nu är det inte bara planterande som anläggarna har sysslat med. Två rejäla växthus och ett antal metallträd ingår också. Metallträden ska nog bli grönare efterhand när växterna har fått fart.

Det har tagit lite tid, men snart har man vant sig vid att det inte är som hemma i Lund. Växthus är till för exotiska växter som kräver årstider och torr luft, vanliga tropiska växter trivs bäst utomhus.

Ett av växthusen i parken innehåller tematrädgårdar från bland annat Medelhavet. Där ”Exotiska blommor” (Penséer tex 🙂 ), kaktusar och olivträd kan få den torka de behöver.

Är det torrt måste träden samla vatten när det bjuds. Då kan resultatet bli så här (ett flaskträd om jag har rätt för mig):

I det andra växthuset är det höglandsklimat i tropikerna som gäller. Ett vattenfall på 35 meter kan man beskåda från marken eller från ”bergsstigar” som inte är lämpliga för svindelkänsliga.

Asiatiska naturupplevelser kräver också trädtoppsgångar. Alla nationalparker av rang har en sådan… Här kommer metallträden väl till pass. Vi får ta det nästa gång. Med regn och åska i luften verkade inte metallträden så smarta att bestiga just nu.

Trainspotting med förhinder

Trainspotting i Singapore är inte en lätt uppgift längre. Sista tåget gick för ett år sedan… Nedlagda stationer och spår kan man fortfarande titta på och idag var det öppet hus mellan gamla centralstationen Tanjong Pagar i centrala/södra Singapore och lokalstationen Bukit Timah. Tills för ett år sedan var hela järnvägen och stationsområdena en del av Malaysia eftersom Singapore var slutstation för tågen från Butterworth i norra Malaysia och britterna hade hyrt ut marken i ett 999-årskontrakt i början av 1900-talet.

Det går fortfarande att ta tåget från Singapore in i Malaysia, men stationen ligger nu direkt vid gränsen så att alla tull och pass-kontroller kan göras innan man stiger på och inte efter två mils resa. Under drygt 10 års tid var järnvägsresan i Singapore en resa genom ”tvåmansland”, till skillnad för ingenmansland som det brukar vara. Passkontrollen in i Malaysia var på slutstationen i centrala Singapore medan passkotrollen för att lämna Singapore var 2 mil bort vid bron till Malaysia. Lite udda lösning!

Vad som ska hända med de gamla stationerna och banvallen genom hela Singapore är inte klart ännu, men det verka bli en ”grön korridor” med vandrings- och cykelleder vilket inte låter så dumt!

Tanken med dagens öppet hus var att folk skulle kunna gå längs gamla banan mellan två stationer och njuta av natur och gamla minnesmärken. Promenaden var på cirka 1 mil och startade därför tidigt för att undvika värmen. Tyvärr var vi lite långsamma denna söndagmorgon och tänkte att vi kunde gå en liten bit i alla fall. Nu är inte organisation det Singaporianer är bäst på och det gick inte att läsa ut av programmet var och när man kunde gå och var man kunde ta sig ut och in från spårområdet. Det visade sig att det inte fanns någon genomtänkt plan överhuvudtaget. De som gått 1 mil och äntligen var framme vid målet möttes av en låst grind och fick snällt klättra eller gå tillbaka 🙂

Vi fick i alla fall se den gamla centralstationen från 1930-talet och känna lite av atmosfären från svunna tågtider.

Ba-Ba-Ba-Bangkok

Vissa platser är lättare att gilla än andra, kan inte sätta fingret på vad det är. Vi gillar Bangkok och har gjort så i alla år ända sedan 2000 när vi var här för första gången. Man får helt enkelt positiva vibbar av att vistas här, fast jag har hört folk som hävdar motsatsen och så ska det väl vara. Smaken är som baken!

Nu är det nio år sedan vi var här senast och Bangkok är sig likt, fast då (2003) såg våra kids ut såhär…

Eftersom vi varit här tidigare behöver vi inte rusa in i alla turistfällorna på en gång utan kan ta det lugnt och softa omkring. Shopping är svårt att undvika och vi tog oss till det nya Level 21, som är uppbyggt som en flygplats där de olika våningarna representerar olika världsdelar. Fint, men vi valde att äta lunch istf att shoppa. Vad kan en lunch kosta på ett modernt shoppingcentra i Bangkok? Jo ca 70.
Baht alltså, så det blir drygt 15 kronor för en lunch för två personer med dricka till!

Vi gillar att promenera, men valde ändå att testa en tuk-tuk. Kanske inget klokt beslut, pojkvaskern körde som om han var odödlig och vi blundade och höll tummarna. Det funkade bra!

Nu bor vi på Khao San Rd, varken David eller jag vet riktigt hur det gick till. Här håller alla backpackers till, boendena är enkla, barerna ligger tätt, maten är billig och god (vilken mat är godare än thaimat i Thailand?), allt finns att köpa dygnet runt, alla (utom 2) är unga och vackra… men vi trivs! Smolket i bägaren skulle kunna vara den här krabaten som glupskt roffar åt sig av offergåvorna som är utställda på ett restaurangbord…

Tempelbesök hör väl också Bangkok till och vi styrde kosan mot Wat Arun, Gryningstemplet. Enda kruxet var att ta sig över Chao Phraya river utan att behöva betala turistpris och det lyckades vi nog med. Enkel biljett kostade endast 75 öre! Templet, som är byggt i Khmerstil, är dekorerat med porslin som tidigare använts som ballast på båtar från Kina. Fint!

Vart man än går står det folk och säljer diverse prylar. På den här gatstumpen fanns det allt från läsglasögon till stekta bananer…

Nästa gång vi kommer till Bangkok vill vi bo på Soi Rambuttri , där vi fastnat för den västra sidan av gatan. (Rambuttri är en parallellgata till Khao San Rd)

Imorgon åker vi hem, till Singan alltså!

Finansskyskrapor och helt vanliga gränder

Så slutade det i alla fall att regna och blev disigt istället. tydligen inte bara fukt i luften utan smogen har förföljt oss från Beijing (eller är det så att städer med några 10-tals miljoner invånare inte har så hälsosam luft…). Första målet var finanskvarteren och ett av världens högsta hus.

Plats 5 eller nåt, beroende på hur man räknar. En ”utsiktsbro” på 100:e våningen och 475m över gatan, placerad i toppen på kapsylöppnaren (eller vad man nu försökt efterlikna), var som gjord för svindel med glasgolv lite här och där. Intressant att se hur folk reagerade när de kom ur hissarna. Jag behövde också viss tillvänjning och gick helst på balkarna mellan glasen först.

Väl nere på marken behövde Camilla lite huvudmassage. Jag avstod…

Sedan en runda i kvarteren kring Old Shanghai road.

En gränd med bättre begagnade vitvaror.

Märk speciellt de spännande tvättupphängningarna som fanns lite överallt i stadens el/teleledningar.

Sen lite chili som tydligen behövde torka lite på gatan.

Så mycket bättre!

Om Beijing var precis som jag föreställt mig så är Shanghai så mycket bättre. En väldigt trevlig stad med sina drygt 18 miljoner invånare!

För 30 år sedan var Shanghai en föraktad stad, nu är den något resten av Kina ser upp till och vill efterlikna. Här är mångkulturellt och man hittar god mat från världens alla hörn, skyskraporna är moderna och de gamla delarna av staden är mycket charmiga.

Med paraplyet i högsta hugg har vi ätit i Xintiandi, besökt parken Yuyuan från Mingdynastin och vimsat lite i basarerna däromkring, strosat i gamla stan, fönstershoppat både på Nanjing Rd och Huaihai Rd, tackat nej till väldigt många klockförsäljare, hittat en mysko marknad och gått otaliga kilometer i regnet! Ändå har vi bara varit här ett drygt dygn!

En liten burfågel kanske?

Fina parken Yuyuan hade säkert varit ännu finare i solsken, men man kan visst inte få allt!

Korgar med cikador till salu. Men varför?

Vi har dock sluppit att bli shanghaiade, dvs vi har inte överdoserat några droger och hamnat vilse… Inte kan man väl hamna fel när skyltningen är såhär tydlig?

Den förbjudna staden & Nanluoguxiang

Den förbjudna staden var från början bara för de utvalda, dvs de som hade makten i ”mittens rike”. En sluten stad i staden med palats, religiösa byggnader och bostäder för upp till 10 000 personer. Staden byggdes i början på 1400-talet och har använts fram till 1911 då republiken Kina bildades. Det mest slående är de stora öppna platserna som verkar rymma långt fler än de som bodde där. Det känns som om man tänkt på de stora skaror turister som nu flockas här.

Bränder efter åska har varit ett problem under seklerna som gått, så nu får drakar och annan utsmyckning finna sig i att viras in i åskledare.

Under Qing-dynastin blev ett av de gamla husen utrustat med en telefonväxel. Det fanns telefoner på en handfull ställen i Kina då så det bör inte ha varit så svårt att slå rätt nummer.

Utanför den förbjudna staden ser verkligheten helt annorlunda ut. Pekings täta bostadsområden, Hutonger, breder ännu ut sig över stora områden mitt i staden. Hutonger är stora kvarter med ett tätt nät av gator och gränder. Planeringen skapades redan när befolkningen var mongolisk och hästar var viktiga. Alla hus behövde en inhägnad innergård, samtidigt som hästarna behövde fri lejd till vatten, därav de många murarna och gator som känns som labyrinter.

Idag har en del Hutonger blivit populära tillhåll för turister, speciellt av backpackertyp, med caféer, restauranger och barer i långa rader. På något sätt så dras vi till den typen av områden var vi än kommer… Här några stilstudier från området kring Nanluoguxiang-gatan.