Trainspotting med förhinder

Trainspotting i Singapore är inte en lätt uppgift längre. Sista tåget gick för ett år sedan… Nedlagda stationer och spår kan man fortfarande titta på och idag var det öppet hus mellan gamla centralstationen Tanjong Pagar i centrala/södra Singapore och lokalstationen Bukit Timah. Tills för ett år sedan var hela järnvägen och stationsområdena en del av Malaysia eftersom Singapore var slutstation för tågen från Butterworth i norra Malaysia och britterna hade hyrt ut marken i ett 999-årskontrakt i början av 1900-talet.

Det går fortfarande att ta tåget från Singapore in i Malaysia, men stationen ligger nu direkt vid gränsen så att alla tull och pass-kontroller kan göras innan man stiger på och inte efter två mils resa. Under drygt 10 års tid var järnvägsresan i Singapore en resa genom ”tvåmansland”, till skillnad för ingenmansland som det brukar vara. Passkontrollen in i Malaysia var på slutstationen i centrala Singapore medan passkotrollen för att lämna Singapore var 2 mil bort vid bron till Malaysia. Lite udda lösning!

Vad som ska hända med de gamla stationerna och banvallen genom hela Singapore är inte klart ännu, men det verka bli en ”grön korridor” med vandrings- och cykelleder vilket inte låter så dumt!

Tanken med dagens öppet hus var att folk skulle kunna gå längs gamla banan mellan två stationer och njuta av natur och gamla minnesmärken. Promenaden var på cirka 1 mil och startade därför tidigt för att undvika värmen. Tyvärr var vi lite långsamma denna söndagmorgon och tänkte att vi kunde gå en liten bit i alla fall. Nu är inte organisation det Singaporianer är bäst på och det gick inte att läsa ut av programmet var och när man kunde gå och var man kunde ta sig ut och in från spårområdet. Det visade sig att det inte fanns någon genomtänkt plan överhuvudtaget. De som gått 1 mil och äntligen var framme vid målet möttes av en låst grind och fick snällt klättra eller gå tillbaka 🙂

Vi fick i alla fall se den gamla centralstationen från 1930-talet och känna lite av atmosfären från svunna tågtider.

Ba-Ba-Ba-Bangkok

 

Vissa platser är lättare att gilla än andra, kan inte sätta fingret på vad det är. Vi gillar Bangkok och har gjort så i alla år ända sedan 2000 när vi var här för första gången. Man får helt enkelt positiva vibbar av att vistas här, fast jag har hört folk som hävdar motsatsen och så ska det väl vara. Smaken är som baken!

Nu är det nio år sedan vi var här senast och Bangkok är sig likt, fast då (2003) såg våra kids ut såhär…

Eftersom vi varit här tidigare behöver vi inte rusa in i alla turistfällorna på en gång utan kan ta det lugnt och softa omkring. Shopping är svårt att undvika och vi tog oss till det nya Level 21, som är uppbyggt som en flygplats där de olika våningarna representerar olika världsdelar. Fint, men vi valde att äta lunch istf  att shoppa. Vad kan en lunch kosta på ett modernt shoppingcentra i Bangkok? Jo ca 70.
Baht alltså, så det blir drygt 15 kronor för en lunch för två personer med dricka till!

Vi gillar att promenera, men valde ändå att testa en tuk-tuk.  Kanske inget klokt beslut, pojkvaskern körde som om han var odödlig och vi blundade och höll tummarna. Det funkade bra!

Nu bor vi på Khao San Rd, varken David eller jag vet riktigt hur det gick till. Här håller alla backpackers till, boendena är enkla, barerna ligger tätt, maten är billig och god (vilken mat är godare än thaimat i Thailand?), allt finns att köpa dygnet runt, alla (utom 2) är unga och vackra… men vi trivs! Smolket i bägaren skulle kunna vara den här krabaten som glupskt roffar åt sig av offergåvorna som är utställda på ett restaurangbord…

Tempelbesök hör väl också Bangkok till och vi styrde kosan mot Wat Arun, Gryningstemplet. Enda kruxet var att ta sig över Chao Phraya river utan att behöva betala turistpris och det lyckades vi nog med. Enkel biljett kostade endast 75 öre! Templet, som är byggt i Khmerstil, är dekorerat med porslin som tidigare använts som ballast på båtar från Kina. Fint!

  

Vart man än går står det folk och säljer diverse prylar. På den här gatstumpen fanns det allt från läsglasögon till stekta bananer…

 

 

 

Nästa gång vi kommer till Bangkok vill vi bo på Soi Rambuttri , där vi fastnat för den västra sidan av gatan. (Rambuttri är en parallellgata till Khao San Rd)

Imorgon åker vi hem, till Singan alltså!

Finansskyskrapor och helt vanliga gränder

Så slutade det i alla fall att regna och blev disigt istället. tydligen inte bara fukt i luften utan smogen har förföljt oss från Beijing (eller är det så att städer med några 10-tals miljoner invånare inte har så hälsosam luft…). Första målet var finanskvarteren och ett av världens högsta hus.

Plats 5 eller nåt, beroende på hur man räknar. En ”utsiktsbro” på 100:e våningen och 475m över gatan, placerad i toppen på kapsylöppnaren (eller vad man nu försökt efterlikna), var som gjord för svindel med glasgolv lite här och där. Intressant att se hur folk reagerade när de kom ur hissarna. Jag behövde också viss tillvänjning och gick helst på balkarna mellan glasen först.

Väl nere på marken behövde Camilla lite huvudmassage. Jag avstod…

Sedan en runda i kvarteren kring Old Shanghai road.

En gränd med bättre begagnade vitvaror.

Märk speciellt de spännande tvättupphängningarna som fanns lite överallt i stadens el/teleledningar.

Sen lite chili som tydligen behövde torka lite på gatan.

 

Så mycket bättre!

Om Beijing var precis som jag föreställt mig så är Shanghai så mycket bättre. En väldigt trevlig stad med sina drygt 18 miljoner invånare!

För 30 år sedan var Shanghai en föraktad stad, nu är den något resten av Kina ser upp till och vill efterlikna. Här är mångkulturellt och man hittar god mat från världens alla hörn, skyskraporna är moderna och de gamla delarna av staden är mycket charmiga.

Med paraplyet i högsta hugg har vi ätit i Xintiandi, besökt parken Yuyuan från Mingdynastin och vimsat lite i basarerna däromkring, strosat i gamla stan, fönstershoppat både på Nanjing Rd och Huaihai Rd, tackat nej till väldigt många klockförsäljare, hittat en mysko marknad och gått otaliga kilometer i regnet! Ändå har vi bara varit här ett drygt dygn!

En liten burfågel kanske?

Fina parken Yuyuan hade säkert varit ännu finare i solsken, men man kan visst inte få allt!

    

Korgar med cikador till salu. Men varför?

Vi har dock sluppit att bli shanghaiade, dvs vi har inte överdoserat några droger och hamnat vilse… Inte kan man väl hamna fel när skyltningen är såhär tydlig?

Den förbjudna staden & Nanluoguxiang

Den förbjudna staden var från början bara för de utvalda, dvs de som hade makten i ”mittens rike”. En sluten stad i staden med palats, religiösa byggnader och bostäder för upp till 10 000 personer. Staden byggdes i början på 1400-talet och har använts fram till 1911 då republiken Kina bildades. Det mest slående är de stora öppna platserna som verkar rymma långt fler än de som bodde där. Det känns som om man tänkt på de stora skaror turister som nu flockas här.

Bränder efter åska har varit ett problem under seklerna som gått, så nu får drakar och annan utsmyckning finna sig i att viras in i åskledare.

Under Qing-dynastin blev ett av de gamla husen utrustat med en telefonväxel. Det fanns telefoner på en handfull ställen i Kina då så det bör inte ha varit så svårt att slå rätt nummer.

Utanför den förbjudna staden ser verkligheten helt annorlunda ut. Pekings täta bostadsområden, Hutonger, breder ännu ut sig över stora områden mitt i staden. Hutonger är stora kvarter med ett tätt nät av gator och gränder. Planeringen skapades redan när befolkningen var mongolisk och hästar var viktiga. Alla hus behövde en inhägnad innergård, samtidigt som hästarna behövde fri lejd till vatten, därav de många murarna och gator som känns som labyrinter.

Idag har en del Hutonger blivit populära tillhåll för turister, speciellt av backpackertyp, med caféer, restauranger och barer i långa rader. På något sätt så dras vi till den typen av områden var vi än kommer… Här några stilstudier från området kring Nanluoguxiang-gatan.

Från Clemenstorget till Himmelska fridens torg

Så var det dags att dra österut igen. Ett antal miljonstäder har vi tänkt studera innan det är dags för Singapore igen. Beijing är första stopp. Som vanligt kan vi inte låta bli att ta en runda på staden så fort vi kommit fram. En promenad som ledde till Himmelske fridens torg. En disig söndagseftermiddag med ganska sparsamt med folk kan man tänka sig. Det gick till och med att ta ganska folktomma bilder.

Torget har en lång historia med början någon gång på 1400-talet då ”den förbjudna staden” anlades för Mingdynastins härskare. Porten till ”staden” eller palatset ligger i torgets ena ände. Då var porten ett tempel som användes till offerceremonier. 1949 användes porten då Mao utropade folkrepubliken Kina.

På 60-talet behövdes mer plats och torget byggdes ut för att kunna hysa 1 miljon personer.  Förövrigt har byggnader och minnesmärken lagts till lite då och då, som till exempel en teater och ett nationalmuseum.

Det är inte bara torget som är väl tilltaget. Vägarna runt om har gott om filer, även till en och annan cykel, om det nu syns i diset som säkert inte bara är soldis.

På vägen hann vi med lite shoppinggator också och hittade en lämplig söndagsbutik som till och med fått ett svenskt namn. Låter säkert exotiskt på kinesiska! Fast, så väldigt lat tycker jag inte denna söndag blev.

Domkyrkosyrener….

De 700 000 besökare som kommer till Lunds domkyrka varje år har fått en ny mötesplats, domkyrkoforum, som invigdes i december förra året. Byggnaden har ritats av den spanska arkitekten Carmen Izquierdo och den har varit föremål för många och långa diskussioner. Men nu står den här!


Fasadplåten är nu gyllengul, men kommer att bli mörk inom ett par år och glaspartierna ska prydas med olika  bibelcitat, dikter och andra texter.

I grunden har man gjutit in en tidskapsel med tidstypiska ting för att ge en bild av domkyrkan, den kristna tron och Lund som stad, som en hälsning till dem som hittar den när huset någon gång i framtiden rivs!
Domkyrkoforum är tänkt som en gästfri mötesplats och just idag var den nästan helt gästfri, alltså fri från gäster…

  

 

Om byggnadens utseende diskuterats så är de inget emot de diskussioner och protester som kretsat kring några syrénbuskars flytt. Domkyrkan fick formulera ett antal punkter med fakta kring syrénflytten för att lugna upprörda lundabor:

  • Syrenerna kommer att tas bort och ersättas med ett antal träd mellan vilka bänkar kommer att placeras.
  • Sticklingar har redan tagits från syrenplantorna och själva syrenbusken kommer att bevaras på en plantskola.
  • Syrenerna kommer att återplanteras i Lundagårds sydvästra hörn, nära Kyrkogatan och på ungefär samma avstånd från Domkyrkan som de är planterade på idag.
  • Den siktlinje som det i olika sammanhang har talats om handlar om ett önskemål från antikvariska intressenter om att återskapa den siktlinje som fanns på medeltiden från Klosterkyrkan till Liberiet.

Personligen tycker jag att det bästa med byggnaden är att den ger bra lä för alla som gillar att fika på Ariman!

 

Kul i KL!

5,5 timmars behaglig bussresa med Marina för att göra KL på ett dygn och sedan ta bussen tillbaka till Singan. Varför inte, lixom?

KUL: Att resa är bland det roligaste jag vet. Här var det svårt att se sig mätt på alla vackra tyger! Eller rättare sagt: Det gick inte att se sig mätt, man var var tvungen att köpa lite också…

  

KUL I MÅTTLIGA DOSER: Säljarna i Chinatown ”Special price for you young ladies, cheap cheap!

“KUL”: Lilla söta biljettförsäljerskan I Twin Towers som tyckte att jag skulle köpa biljetter för seniorer (55+)… I det läget kunde jag glatt svarat ja och sparat en slant, istället blängde jag på henne tills hon insåg sitt misstag och tog fullt betalt!
Till de ca 450 meter höga tvillingtornen kan man köpa biljetter till olika turer jämnt fördelade under dagen, allt är mycket välordnat och det släpps 800 biljetter/dag. Stopp ett är på bron mellan tornen på 42:a våningen och stopp två är på näst översta våningen.
Där är det bättre att njuta av utsikten än att stå och fundera över vad som skulle hända om det blev ett jordskalv…

MINDRE KUL: Jamek Moskén. Inget fel på moskén i sig, men alla besökare måste sätta på sig lånekläder för att visa sin respekt – effekten blev den motsatta! Klädda som en filur ur Harry Potter respektive en påskkärring var det väldigt svårt att vara seriös!

  

Svettiga promenader i Nha Trang

En dos kultur kan behövas som omväxling till strandlivet. Vi turister tycker att staden bäst ses till fots även om det är sådär en 33 grader och sol. Det tycker inte lokalbefolkningen. All förflyttning ske per moped/motorcykel. En grov uppskattning efter några dagars promenerande är att man ser en person per 500 som går jämfört med att köra moped. Gågata är ett helt okänt begrepp. Drive-in är smartare. Trottoarerna är mopedparkering, man handlar från mopeden på marknaden,

man kör på trottoaren om det är fullt på gatan, man parkerar precis utanför affären man ska till (pga att trösklarna i butikerna är för höga, annars hade man kört in), man parkerar sin moped hemma i vardagsrummet om det ligger direkt mot gatan…

Överallt mopeder, till och med när vi fotograferade gatubarberaren kom det med en moped på köpet.

Moped fungerar inte i vatten, så ska man ut till sin båt använder man en stor korg, eller vad man nu ska kalla det (Coracles på engelska, någon som vet vad de heter på svenska?).

Sen var det ju det där med kulturen. Nha Trang har inga världsunika sevärdheter, men några tempel finns alltid att ha som mål för sin promenad. Vi promenerade till Po Nagar från 800-talet som byggdes för att hedra guden Cham. Idag är det ett tempel för Cham-Hinduer.

På området fanns traditionellt klädda väverskor som visade upp gamla vävtekniker. Kanske var inte hela klädseln gammeldags dock 🙂

En annan svettig promenad gick till ett buddhisttempel som heter Long Son. En stor Buddha-staty kunde beskådas efter 150 trappsteg i den sköna värmen. Av en slump hittade jag en specialeffekt på kameran som säkert är tänkt för just Buddhor, eller?

Halvvägs ned för trappan fanns en liggande Buddha med fötterna först.

Orientens Paris

Att ha varit en fransk koloni sätter sina spår. Ho Chi Minh City kallas ibland för orientens Paris. En tur i distrikt 1 längs huvudgatan Dong Khoi påminner faktiskt om Frankrike en del. Här finns katedralen Notre Dame förstås, om än inte lika pampig som originalet.

Vackra hotell och kaféer i fransk kolonialstil ligger samlade här. Inrättningar som stängdes ned under kommunisttiden efter som det inte passade sig med sådana nöjen då. Allt öppnades sedan efterhand som samhället förändrats.

Ett pampigt post- och telegrafkontor fungerar fortfarande om än med en del souvenirförsäljning och annat för att hålla uppe affärerna. Allt under den stora tavlan av Ho Chi Minh…

På tal om kommunikation så finns det en del att förfäras över längs gatorna, speciellt för en gammal televerkare som jag.

Även helt vanliga hus är sevärda med sin speciella smala form. Man betalar tydligen skatt efter husets bredd längs gatan så därför är husen smala och djupa :-). Ja vad gör man inte för att undvika skatt…

 En promenad i staden är alltid fascinerande med alla dessa motorcyklar. Enligt uppgift sådär en 4 miljoner stycken i HCMC… Att trafiken flyter på som den gör är ofattbart. Se bara denna stilstudie i ordnat kaos! Detta är ändå en korsning med trafikljus.