Park – Res med Lundbergs

Biltur Kyoto-Kanasawa tur och retur

Om jag är i ett land som det är praktisk möjligt och tillåtet att köra bil själv i så bara måste jag ta en tur. I Japan är det fullt möjligt om man trivs med vänstertrafik och har ordnat ett internationellt körkort.

Vi hyrde bil i Kyoto och styrde norrut mot Kanazawa där vi stannade i tre nätter. På vägen dit, på en extra tur norrut och sen på vägen tillbaka till Kyoto fick vi se platser som inte tillhör de stora sevärdheterna. En liten dos av japanernas egna utflyktsmål helt enkelt.

Slättlandet i Toyama med Hida-bergen i bakgrunden.

Några mil norr om Kyoto ligger Biwasjön, som är Japans största insjö. Här stannade vi vid Shirahige Jinja templet med en ”flytande” torii (portal som symboliserar ingången till ett shinto-tempel då man lämnar det världsliga bakom sig). Just här går tyvärr vägen precis vid sjökanten med ett vägräcke som förstör de fina fotomöjligheterna… Nitiska vakter stoppade också mina tappra försök att korsa vägen. Men som tur är fanns en lösning. Ett fototorn har uppförts som alternativ till att bryta mot trafikreglerna och riskera livet!

Nästa stopp blev Nishiyama park i staden Fukui. Parken är känd för att i maj blommar 50 000 azaleor i parken. Nu i mars så är attraktionen istället de 1000 körsbärsträden som står i full blom.

De gröna buskarna är azaleor, så det är säkert fint när alla blommar.

Den i det stora hela väl tillrättalagda trafiken i Japan har några störiga inslag om man ska förflytta sig längre sträckor. När ”riksvägar” passerar tätorter så ligger affärer och restauranger på rad, anpassade för att köra bil till. Lite amerikansk stil på det hela (förutom att det finns trottoarer i Japan och inte bara vägar). Trafikljus dyker upp med jämna mellanrum och en snittfart på kanske 30-40 km/h blir det. Alternativet är betalmotorvägar, men då blir det dyrt, i alla fall med europeiska mått mätt. Cirka 30 kronor per mil får man räkna med.

En av dagarna i Kanazawa tog vi en tur norrut runt halvön Noto i japanska havet. Fösta biten går längs kusten. Fina stränder som är skyltade som strandvägar, och det är de verkligen.

Chirihama stranden, eller snarare strandvägen.

Längst uppe norr på halvön ligger risterrasserna Shiroyone Senmaida. Tyvärr inte riktigt säsong för att beundra dessa i slutet på mars.

På vägen tillbaka till Kanazawa körde vi längs den fina Amaharashi-kusten med utsikt mot bergen kring Nagano.

Från Kanazawa till Kyoto körde vi vägen genom bergsområdet kring Mount Haku, ett av Japans tre heliga berg. Vägen steg allt högre och plötsligt var det snö och vi hamnade i skidområdet Taira. Det verkade stängt för säsongen, men det visade sig finnas några tappra skidåkare som ville åka några sista åk innan snön var helt borta!

Vidare längs denna bergsväg finns några traditionella bergsbyar med halmtakshus. Branta tak nästan ner till marken för att snön skulle glida av.

Byn Gokayama består bara av några få hus.

Byn Shirikawa är större och lockar fler turister. Här är bebyggelsen lite blandad av gammalt och nytt.

Ett sista stopp nära Kyoto blev staden Ōmihachiman. Här finns ett vackert gammalt centrum med kanaler och körsbärsträd förstås! Tidigare var detta en viktig handelsplats i Omi-provinsen från medeltiden och några hundra år framåt.

Sen var vi tillbaka i Kyoto för ett andra stopp. Genom att bo i en annan del av staden så känns det som att komma till ett nytt ställe. Fortsättning följer.

Mittpunkten

Efter mycket letande hittade jag en skog att promenera i på den platta delen av Mallorca. I inlandet alltså. Det finns verkligen inte mycket av den varan eftersom mycket mark är privat. Utanför byn Lloret de Vistalegre finns den lilla skogen Sa Comuna som är ett naturreservat. Tydligen har det varit gemensam/kommunal mark sedan 1767.

Inte direkt någon jätteskog får man tillstå, men tillräcklig för en promenad med lite välbehövlig skugga så här på sensommaren.

Grönt och fint trots flera månader med nästan inget regn.

Ingen trängsel i skogen direkt, men två personer mötte vi i alla fall i dessa coronatider. Munskydd behövs inte så det är bara att insupa så mycket frisk luft det bara går.

Sa Comuna har också turen att ha en geografisk ”upplevelse”. Här finns Mallorcas geografiska mittpunkt. Fantastiskt att den finns just här och är tillgänglig för alla istället för att den råkat hamna på en motorväg eller på någons tomt 🙂 . En minnessten är rest på platsen så att man inte missar möjligheten att befinna sig på mittpunkten.

I skogen finns också en bronsåldersgrav, Sa Cova d’en Dainat, i form av en liten grotta med uthuggen ingång.

En gammal brunn finns här också. Säkerligen en viktig plats förr i tiden och kanske en anledning till att detta varit kommunal mark under flera hundra år.

Bortom Taipei

Så var det dags att lämna Taipei för att få se lite mer av Taiwan. Vi gav oss iväg, i hyrd bil, i sydvästlig riktning. Målet var Jiji. Anledningen till att vi åkte just hit är lite oklar… vi är sådana som gillar att se nya platser och lockas inte alltid av kända sevärdheter utan njuter mer av att få ta del av annorlunda vardagsliv. Cyrielle och Linus var med på noterna!

Även utanför Taipei kändes allt välordnat, bra vägar och lugn trafik. Det var bara det där med regnet som verkade bli vår ständige följeslagare.
Ett stopp var planerat i Rainbow Village i staden Taichung. Nu snackar vi street art! 2010 började krigsveteranen Huang Yung-Fu, då 85+, färglägga sin omgivning efter hot om att kvarteret skulle rivas och det verkar fungera. Husen är kvar och lockar nu massor av turister.

Tänk vad lite (eller mycket) färg kan göra!

Så till Jiji, en stad med ca 11 000 invånare i en bergig men bördig del av landet! Inte en västerlänning siktades under våra två dygn där. Gillas!
Boendet, Kurumba, gillades också!

Fräscht och trevligt med en mycket pratsam receptionist/frukostvärdinna/guide som skrattande försökte berätta ALLT om Jiji för oss. Hennes engelska haltade något så det mesta pratade hon in i en liten översättarmanick som sedan rapade upp allt på svenska.

Vi strosade runt i staden, både med och utan paraply, och kollade in:

Gigantiskt kamferträd – mycket smärtstillande kamferolja skulle kunna utvinnas här!

Arkitektur, portal, flodfåra och vackra tempel (säkert ett i varje kvarter)!

Här odlas det drakfrukt. Färdigförpackad!

Vi ägnade oss även åt ”disaster tourism” genom ett besök vid Wuchang-templet. Det kollapsade i en stor jordbävning 1999 och har sedan fått stå orört.

Sedan hade vi fått tips på bra restauranger. Lokala sådana. Vi beställde genom att kryssa för det vi ville äta, frågan var om vi var mest sugna på 麵條 eller 雞肉糖醋? Inte helt lätt, men det blev bra.

Supergod mat! Och ölen hämtade man själv i kylen så där var vi säkra!

Vi hade olika önskemål med saker vi ville se i området, David hade landets största sjö Sun Moon Lake högst på sin lista och Cyrielle ett tehus. Linus och jag var inte så pålästa, men jag drog till med Paperchurch (för att det stod med på en liten papperskarta vi fått).

Kyrkan var dock inte mycket att hurra för. Istället ägnade vi oss åt att studera fjärilar i parken.

Även tehuset, Antique Assam Tea farm, betade vi av snabbt och lyckades sedan köra vilse så vi istället hamnade på ett vackert teplantage i en palmskog.

Så till sist Sun Moon lake, där var det såhär fint. Och notera, inget regn!

En sådan här vacker gravplats måste man ju bara stanna till vid!

https://www.thetastyroutes.com/taiwan-road-trip-to-the-small-town-of-jiji/

I Linus och Cyrielles blogg kan man läsa mer!

Taipei

Taiwan och huvudstaden Taipei hade jag väldigt lite koll på innan vi bestämde oss för att åka dit. Det var tack vare att vi ville hälsa på sonen och hans sambo, Linus och Cyrielle, på deras 5 månader långa Asien-tur, som vi hamnade just här. Tur var väl det för det är ett väldigt trevligt land!

Taipei som storstad käns lite svår att placera in i något fack. Inte riktigt likt någon annan asiatisk metropol som vi besökt. Mycket välordnat, vänliga människor och bra mat. Lite som en blandning av Hongkong och Singapore kanske, men det var något som fattades för att det ska vara ett ställe att återvända till.

Taiwan kallas officiellt för Republiken Kina som sedan 1949 är skilt från Folkrepubliken Kina på fastlandet. Denna delning skedde när Chiang Kai-shek och 1,5 miljoner människor, många av dem militärer, flydde hit efter inbördeskriget i Kina.

En storslagen anläggning mitt i Taipei är byggd som en minnesplats för Chiang Kai-shek. Relativt få turister och ett väldigt regnande de första dagarna gjorde att vi nästan fick hela området för oss själva.

Chiang Kai-shek på sin tron, med vakter som byttes varje timme.

Minnesplatsen var värd ett återbesök när regnandet upphört och det till och med var lite blå himmel.

Buddism och Taoism är de största religionerna i landet. Ett besök på det 300 år gamla Longshan-templet satsade vi på när det regnade som mest. Templet är en helgedom för Buddism, Taoism och Konfusianism.

En del äldre kvarter i staden är bevarande i form av ”old streets”. Den äldsta av dem är Dihua street med anor från 1600 talet. Shopping är det som gäller, som på de flesta gator.

Den mest kända byggnaden i staden är Taipei 101, som var väldens högsta byggnad under ett antal år på 00-talet. 101 våningar och design inspirerad av bambu!

Vi tog också en tur till utkanten av tunnelbanesystemet för att besöka de varma källor som finns i förorten Beitou, som ligger vid foten av en slocknad vulkan. Vattnet vid källan är definitivt inte badbart. Nära 100 grader och svavel och radonhaltigt… Flera hälsobad finns och har funnits i närheten som drar nytta av det varma vattnet efter det svalnat något. Det blev dock inte något bad för oss eftersom våra badkläder inte uppfyllde den tuffa kravspecen i det publika badet…

Vi bodde i en lägenhet i ett helt valigt bostadsområde i distriktet Da’an. Taxichaufören som körde oss dit stannade en stund extra för att se att vi inte hade hamnat helt galet 🙂 .

Da’an distriktet hyser också en fin park, som skapades på 90-talet när man rev några kvarter med diverse illegala bosättare och svartbyggen.

Bottle palms och bambu i Da’an Forest Park.

Det blev många och långa promenader runt om i stan, till allt från gamla slitna historiska kvarter till moderna shoppinggator.

Bopiliao Historical Block och det lite mordernare Shi-men Ting-området

Först blöta av ihållande ösregn, sen blöta av svett och utmattade av tryckande värme.

Huashan 1914 Creative Park, en sake-fabrik som nu blivit kulturhus. 38 grader i skuggan och ”real feel” 45…

Ett måste att besöka i Taipei är någon av stadens alla nattmarknader. Den största av dem är Shilin med fokus på street food. Som tur var hade vi Linus och Cyrielle med som pålästa matguider så att vi vågade prova lite mer. Mer Asiatiska mathistorier finns på deras blogg TastyRoutes!.

Utbudet av mat är stort och det är tydligt att det är just maten som drar folk till nattmarknaderna.

Vi tog chansen att prova en del specialiteter, som till exempel Pork Pepper Bun (Hu Jiao Bing). En kryddad köttfärsröra i en bulle som bakas i speciella ugnar där bullarna sätts fast på innerväggen. Lite som Naan-brödsugnar.

Ett säkert sätt att ta reda på vad som är de bästa matställena är att titta efter köer. En lång kö till ett svampgrillningsställe såg lockande ut! King Oyster Mushroom, eller Kungsmussling på svenska, serverades grillade med ett urval av kryddor. En riktig delikatess.

Linus och Cyrielle tålmodigt väntande i svampkön:

När det gäller drycker är bubble tea, eller boba, en nödvändighet att smaka. En taiwanesisk ”uppfinning” från 80-talet. Kallt te i olika former blandat med tapiokakulor, som sen intas med ett tjockt sugrör för att få i sig ”bubblorna” i lagom takt. Brown sugar milk tea-varianten var riktigt god!

Dumplings är också en specialitet som i Taiwan också går under namnet wonton. små friterade eller kokta degkryten med någon fyllning av kött, grönsaker eller fisk. Ätes som de är, doppade i soja eller i en soppa.

Dumplings i gathörnet och à la Din Tai Fung-restaurang

Vill man prova en kaka, eller kanske mer en bulle så är japanska mochis ett tips. En risdegsbulle med någon fyllning i. Vi provade en mangomochi. Degen smakar som obakad bulldeg ungefär. Gott tyckte jag, men fick inte medhåll från Camilla.

Valet föll på mangomochi i det digra utbudet.

Taiwanesisk frukost är också ett speciellt kapitel, med bröd och sojamjölk i huvudrollerna! Cyrielle och Linus hade hittat ett frukostställe med garanterad kö (alltså värt att vänta på!). Fuhang Soy Milk (i Zhongzheng-distriktet) öppnar 5.30 på morgonen och sedan är det mer eller mindre kö som gäller hela förmiddagen. Salt eller söt, varm eller kall sojamjölk i en skål och baguett-liknande bröd med någon fyllning. Personalen är grymt effektiv så det tog inte mer än en kvart ungefär att ta sig fram till där man beställde.

När det gäller dryckeskultur så måste jag förstås propagera för lokala ölbryggerier. Den vanligaste ölen heter rätt och slätt Taiwan Beer. Som vanligt helt OK att dricka då lokal öl oftast är bäst! Men, det finns flera lokala småbryggerier här som på fler och fler platser i världen. Vi fick chansen att prova en riktigt bra Chocolalate stout från Taiwan Head Brewers.

Mmmm, chocolate Stout. Den rostade malten i stout ger en viss chokladsmak, men i denna bryggd så är lite kakaobönor tillsatta för att det ska smaka riktigt gott!

Fira del Vi

Fira de Vi i Pollença, en årlig vinfestival, som håller till i klostret Sant Domingo de Pollença. Det var 16 gången i år, men första gången för oss. Mycket trevligt!

Det var också trevligt att vi valt att stanna en natt på hotell.

Parentes:
(Tanken var att jag skulle ge David en hotellnatt i Pollença i födelsedagspresent. Eftersom jag inte kan/vågar boka via bokningssajter (sant) bad jag sonen om hjälp att boka den 4-5 maj. Han kollade på hotell, men undrade varför jag ville ha den helgen när vinfestivalen var helgen efter.
Ja, jag är vimsig. Nej, jag har ALDRIG köpt eller bokat något via det där internettet.)
Pinsamt. Kanske 9,5 av 10 i pinsamhetspoäng.

Det visade sig i alla fall att alla hotell i Pollença var fullbokade (den rätta helgen) så jag bokade istället i Puerto Pollença, 6km bort. Där bodde vi på enkla, men fräscha, Hotell Panorama och hyrde cyklar för att ta oss till vinfestivalen. Mycket smidigt för oss som gillar att cykla.

Tillbaka till Fira del Vi. Man betalar sitt inträde (12 €) och får då ett glas som man använder till provsmakningen. I inträdet ingår även fri provsmakning av viner från mer än 40 vinproducenter, de flesta mallorkinska. Lärorikt men livsfarligt! Speciellt eftersom det inte finns något ätbart att köpa på området och inte heller någon alkoholfri dricka, inte ens en flaska vatten! Hick!

Cyklarna vi hyrde hade vi även på söndagen och då passade vi på att ta en cykeltur på cirka fyra mil. Vi cyklade mot Alcudia och målet var fågelreservatet S´Albufera som ligger 5 km söder om Alcudias hamn. Ett stort naturskyddsområde, med infocenter där man utan avgift kunde hämta en inträdesbiljett. Man fick lov att cykla omkring i de flesta delarna (men att jogga var däremot förbjudet). Cykel rekommenderas verkligen, det var annars en lång transportsträcka från parkeringen till själva naturskyddsområdet.

Vi såg inte många fåglar, men kan ändå rekommendera S´Albufera. Mitt mål var att få se flamingos, men de höll sig undan. Eller så är de helt enkelt inte här denna årstid. Eller så är de aldrig här.
Som wannabe-ornitolog har jag inte en aning!

Jag får kanske nöja mig med de flamingos jag såg utanför Cordoba i påskas!

På vägen tillbaka till Puerto Pollença cyklade vi ut till kusten och då visade det sig att vi var på Playa del Muro, den strand som ofta klassas som Mallorcas finaste. Här tog vi ett dopp.
Nej, skojar bara, vi är ju inga vinterbadare…

Fortet!

I ”vår” by finns även ett gammalt fort, Torre d´en Pau, från 1600-talet. Ett historiskt torn som använts för att hålla koll ut i palmabukten för att undvika piratanfall!

Sedan armén övergav området har kommunen tagit över marken och det är nu en allmän park som ska rustas upp.

Vildkatterna matas regelbundet och de ser ut att må bra!

Mondragó

Sydöstra Mallorca består av en enda lång klippkust med otaliga små badvikar inskurna i berget. Några av dem ligger i en naturpark med namnet Mondragó som vi ägnade ett besök så här på sensommaren 🙂 .

Framförallt är det känt som ett fågelområde, men de flesta kommer nog för strändernas skull eller för att vandra längs några av de mycket välordnade små stigarna.

En spansk helgdag till minnet av Columbus landstigning i Amerika visade sig vara en perfekt dag för park och strandbesök. Att det är 27 grader i luften och ca 23 i vattnet i mitten av oktober är helt fantastiskt. Alla spanska stränder är också mycket tillgängliga. Inga privata stränder, utan istället välordnat med ett litet café (förstås) och fritt fram att sola och bada. Det finns ju länder som inte riktigt fungerar på det sättet när det gäller stränder… (inga nämnda och inga glömda).

Cala Mondragó är en större havsvik med två fina stränder, S’Aramador och Cala de sa Font de n’Alis.

I parken ska det också finnas annat än fåglar. Algerisk igelkott, balearisk padda och sköldpadda är några exempel, men ingen av dem vågade visa sig denna dag. Barrträd och krokusliknande blommor fick vi nöja oss med.

Utsikten kan man i alla fall inte missa.

Blått vatten och kalkklippor som gröpts ur och ruggats upp av tusentals år av havet, regn och vattendrag.

En bit in från havet är det odlingsmark som gäller till stor del. Allt inhägnat av stenmurar. Överflödet på sten i marken kan man lätt inse har varit ett problem.

Bellver

Målet för dagens promenad anas där uppe på höjden, nämligen Bellverborgen i Bellverparken.

Borgen började byggas när någon av James -kungarna (Jaume I eller II) regerade och färdigställdes i början av 1300-talet.
Till att börja med var tanken att det skulle fungera som en bostad för kungen.

Ovanligt, och ovanligt fint, med en helt cirkulär byggnad!

Byggnaden användes som fängelse i början av 1700-talet då här pågick spanska tronföljdskriget med flera europeiska länder inblandade.
Politiska fångar har hållits isolerade här i omgångar och under det spanska inbördeskriget hölls över 800 republikaner fängslade här!

Nu är det hela ett museum, City History Museum, och befolkas främst av turister!

Storslagen utsikt med hela Palma nedanför tallskogen!

Just idag var det något jippo med rovfåglar och TV-inspelning på gång!

Det bubblar och det ryker!

Nya Zeeland ligger på ”Ring of fire” vilket betyder vulkaner, varma källor och tyvärr jordbävningar då och då. Vi har tagit oss till staden Rotorua som det verkligen bubblar och ryker om. Vi valde att ta oss till området Wai-O-Tapu eller ”heliga vattnet” om man kan sin maoriska. Här finns all geotermik man kan önska sig! Speciellt häftigt är alla färger från olika mineraler. Var glada att lukt inte kan skickas via nätet! Det är inte bara vattenånga i röken, det är svavelväte också… luktar inte godis kan man säga.

Champagnepoolen med sina bubblor och orangefärgad kant.

Djävulens badkar, nej där vill man nog inte trilla i.

Stekpannan med sin lite brända botten.

Det fanns också en gejser vid namn Lady Knox, som hade utbrott varje dag klockan 10.15. Mycket underligt tyckte vi, men det verkade stämma och alla bänkade sig för att se om det verkligen kunde finnas en gejser som var så punktlig (och som dessutom snällt anpassade sig till sommar- och vintertid…). Alla väntade med spänning på vad den lilla vulkanen skulle göra.

Och mycket riktigt, Lady Knox fick ett vältimat utbrott 10.15.

Nu fanns det förstås en hake med det hela. Genom att mata ladyn med rätt kemikalier, något i stil med tvättmedel, men lite mindre miljöfarligt, byggdes trycket upp och utbrottet kom på beställning och varade sådär lagom längre som turisterna ville ha det. Ja, ja, allt är ju inte helt naturligt här i världen, men fint var det.

Varma källor finns inte bara på tillrättalagda turistområden. Minst lika spännande är det att gå i till exempel Roturuas stadspark där ankdammarna är ersatta med rykande hetvattendammar och bubblande gyttjepölar! Det ryker lite här och var ifrån marken och man undrar vad som kan hända om det ”kokar över” .

East coast från en cykelsadel

Cykla är en av sakerna som vi saknar jämfört med ”hemma” i Lund. I Singapore cyklar man inte gärna i trafiken. Det är helt enkelt inte meningen. De fåtal som ändå ger sig ut cyklar på trottoarerna… parkcykling är däremot populärt, speciellt längs långsmala East coast park som löper platt och bra en sådär 1,5 mil längs sydkusten (östra sydkusten till skillnad från västra sydkusten :smile:). Trots suget efter att cykla är stort har vi inte hyrt cyklar här tidigare, troligen för att risken är stor att man får en alldeles för liten cykel och får trampa tungt med knäna uppe vid öronen (för det är ju så asiater verkar vilja ha det av någon anledning jag inte förstår).

Nu fick vi till sist för oss att prova och det blev inte så tokigt trots allt. Vi valde kategorin vanlig cykel och inte en familjecykel med plats för småbarn på ”instrumentbrädan”!

Vill man inte hårdsatsa på cyklandet finns det alltid något som händer längs vägen. Att grilla är populärt och troligen inte så upprörande som när folk grillar längs Malmös stränder (då skrivs det sura inlägg i tidningen om att det luktar och är störande…).

I äkta Singaporeanda så är förstås grillplatsanvändandet organiserat! Man bokar sin favoritgrillplats på nätet och betalar så där en 80 kronor i hyra. Sandslott går alltid att beskåda vid ”Castle beach” – var annars :smile:.

Just denna dag var det segeltävlingar och åskådarna hade bänkat sig. Hoppas att seglarna kan navigera rätt bland lastfartygen som ligger på kö till hamnen.

Vi tog oss bortom East coast och körde lite tempolopp längs ”Changirakan”. 6 km spikrakt längs landningsbanorma. Jag provade på plane spotting några minuter, men det hände inget spännande…

Kabelskidåkning i en lagun kan man också beskåda, eller prova på om man nu vågar. Jag tycker mer det liknar kite surfing utan drake.