Minisemester i Porto Cristo

En övernattning på något trevligt ställe är något helt annat än att köra dit en sväng på dagen. Att dessutom passa på under lågsäsong gör det hela ännu bättre. Så här i mitten av november har de flesta turistorter på ön stängt ner och det finns bara ett fåtal hotell som går att boka.

Vi valde Porto Cristo på östkusten för att vi inte har varit där mer än för ett kort lunchstopp för flera år sedan.

Med ca 7000 invånare är Porto Cristo ett ”riktigt” samhälle som lever året om och inte bara under sommaren.

En liten sandstrand inne i viken finns det. För övrigt är det svårbadat.
Längst inne i den slingrande viken ligger de minsta båtarna.
De vanliga bostadsgatorna känner man igen från alla andra mallorkinska små samhällen.

Byn verkar leva o frodas trots, eller kanske tack vare, att det inte är ett stort charterresmål. Husen renoveras eller ersätts med nya och förändringen kan vara stor:

Vår idé var att hyra cyklar och ta en tur längs kusten och en bit inåt landet. För att kunna ta lite backar utan bekymmer så tänkte vi prova elcyklar, men alla cykeluthyrare hade tagit semester. Som tur var hyrde hotellet ut cyklar, men utan el.

Vi cyklade norrut så nära kusten som möjligt. Byar och turistorter ligger på rad, så det är inte mycket ödekust på denna del av ön.

Första byn längs kusten utanför Porto Cristo är S’illot med viken Cala Morlanda. En riktig idyll.
Runt nästa hörn uppenbarade sig turistorten Sa Coma.
Här på stranden i Sa Coma tog vi ett dopp 6 veckor tidigare efter att ha varit på djurpark med Léonore. Då var det fullpackat med folk så man knappt kom ner till vattnet. Annat var det nu!

De stora turistorterna med stora hotellkomplex är nästan helt folktomma så vi fick leta ett tag efter lunchställen som var öppna. I Cala Millor, som är en känd charterort hittade vi några ställen att stanna på.

Efter Cala Millor styrde vi inåt landet med sikte på Son Servera och den gamla järnvägsleden som är ombyggd till gång- och cykelväg under namnet Via Verde.

Lungt och fridfullt att rulla fram på den gamla banvallen.

Sådana finns på flera ställen i Spanien, men bara en på Mallorca. Här har vi cyklat tidigare. För fem år sedan tog vi sträckan Artá Sant Llorenç. Nu svängde vi av i byn Son Carrió med sikte tillbaka mot Porto Cristo.

Nedförsbacke från Son Carrió tänkte vi, men först uppför!

Vi ägnade oss också åt lite kändisspaning då Porto Cristo är känt för att Nadal har sitt hus och sin båt här. Det var dock chanslöst att få se honom för han var i Málaga och tränade för Davis Cup.

Nadals båt och hus (ett grått hus i bakgrunden) på samma bild!

Nästa dag var det promenad som gällde längs kusten söderut med Cala Murta som mål.

Cala Murta i sikte. Stigen dit var inte den bredaste…

En väldigt trevlig minisemester blev det. Fantastiskt att kunna komma till trevliga ställen som detta, bara 1 timmes biltur bort.

Skånska cykelturer

Sommar i Lund betyder cykelturer! Oftast med cykeln på tåg i ena eller andra riktningen. Smidigt då det inte kostar något extra för cykeln, men också risk för trängsel och att det helt enkelt är fullt på cykelplatserna.

Tur vi hann trycka in cyklarna innan tågpersonalen hann stoppa kaoset.

Vi tog en tur runt Råbelövssjön från Kristianstad.

Norrut från Kristianstad längs ett fint cykelstråk.
En picknic tog vi vid Ekestads badplats.
Vackra vägar längs västra sidan av Råbeslövssjön.
Helmer byggde en pampig villa i slutet av 1800-talet. Heter Helmershus heltenkelt.
Lundahögarna passerades och skulle förstås bestigas. Nej vi var inte tillbaka i Lund, dessa ligger utanför Kristianstad.
Sista stopp blev Vattenriket nära centrum i Kristianstad. Vattenreglering är A och O här när staden ligger ca 2,5 meter under havsytan.

Nästa runda var egentligen ett cafébesök med metropolerna Billeberga som start och Tågarp som slutstation. Ingen lång tur, men ett trevligt café är ju fullt tillräckligt.

Milsvid utsikt är det ofta på skånska slätten. Sensommar betyder tyvärr ganska tråkiga färger. Mest bara betor kvar att skörda.
Att ha en mölla i trädgården som förråd eller vad det kan vara är lite häftigt.
Flinckmans Café mitt ute i ingenting var målet. En lunch i skuggan fick det bli.

Innan sommaren var slut enligt kalendern, sista dagarna i augusti, cyklade vi från Lund till Barsebäck för att svalka oss med ett bad. Nästan 30 grader varmt i luften. Säkert svalt och skönt i vattnet, men är man badkruka så badar man ändå inte 🙂 .

Barsebäcks camping var förtfarande i full gång så här i slutet av augusti.
Camilla hade bestämt ett stopp i Barsebäcks by för att spana in alpackor. De var inte speciellt intresserade av sällskap…

En cykeltur i Köpenhamn

Ett absolut måste på sommaren är en cykeltur i Köpenhamn. Det är smidigt att hoppa på tåget i Lund med cyklarna och sedan efter en halvtimme rulla av på någon station i Köpenhamn.

Nu var det inte riktigt så smidigt denna gång då det precis hänt en olycka på stationen i Lund och all trafik var stoppad i nästan två timmar.

Upptäckterna på rundan denna sommar blev häftiga bostadsområden, stadsbadplatser och innovativa gräddbullar.

Efter att ha krånglat oss ur ett överfullt tåg i Tårnby på Amager så siktade vi på 8tallet eller Åttan helt enkel. Ett bostadshus med speciell design.

Sen bar det vidare ut på fälten vid Kalvebod Fælled.

Utdikade våtmarker är typiskt för Amager, tills det byggs något nytt häftigt bostadsområde.

Danskarna är otroliga på det där lilla extra när det ska byggas hus. Hela området längs inre hamnen och gatan Islands brygge är riktigt häftigt.

Ja varför inte? En badstrand vid kanten av en hamnkanal mitt i centrala Köpenhamn!

Ett besök på street food-området Reffen längst ut i hamnområdet är aldrig fel. Perfekt cykelavstånd från centrum!

Mindre populärt med en plats i solen när det är uppåt 30 grader. Vi valde skugga, indiskt och ÖL!

Denna varma sommardag lockade ut mängder med köpenhamnare till ett bad i hamnen. Vi ville inte vara sämre och passade på att prova på för första gången i Köpenhamns centrum.

Friskt i vattnet var det. Det är vad man kallar det för när det är svinkallt, typ 18 grader…
Här gäller det att inte vingla eller stanna. Full fart gäller inte minst för att så många har elcykel.

Sen cyklade vi vidare genom stadsdelen Vesterbro och hittade av en slump en liten källarlokal med gräddbullar i alla dess former som specialitet. Eftersom detta är Danmark och här heter det flødebolle, så får det bli gräddbulle på svenska.

Valet föll på vit choklad och saltade nötter! Anker Chokolade heter stället.

Att Köpenhamn är en cykelstad visste vi, men denna gång var det helt galet med cyklister. Kör man inte ordentligt i sin fil, missar att göra tecken vid stopp eller sväng blir det kaos. En av broarna över Søerne från centrum ut till Norrebro lär vara den mest trafikerade. Cirka 40 000 cyklister per dag. Helt otroligt!

Sista stopp blev vinbaren Vinum Historia nära Torvehallerne, som serverade en ost- och skinkbricka som heter duga 🙂 .

Påsklov hej och hå!

Hotell Port Mahón – a room with a view!

Det blev en svajig start på påsklovet. En elev visade sig bära på covid-smitta precis veckan före påsklovet, covid-skolaenheten kontaktades och hela klassen hamnade i 10 dagars karantän. Det gjorde att lovet för mig startade två dagar tidigare än beräknat, men även att de första dagarna av lovet fick spenderas i karantän. Turligt nog var ingen annan i klassen smittad! Eller tur och tur, det var såklart tack vare munskydden som vi bär hela dagarna…

Under påsken skärptes covid-restriktionerna i Spanien och alla provinser försattes i perimeterkarantän, dvs man fick inte lämna sin region om man inte hade särskilda skäl. Och eftersom att hälsa på släkt inte räknas som särskilda skäl kunde vi inte åka till Valencia som vi så gärna vill. Däremot påverkar denna perimeterkarantän inte turismen från andra länder. Det gjorde att – håll i er nu – 50 flyg per dag från Tyskland kunde landa under hela påskveckan!

För vår del blev det hemester, Menorca blev vårt mål! Närmare bestämt Mahón, med nästan 30 000 invånare, på den östra delen av Menorca. 

Vi tog den snabba katamaranen från Alcudia till Ciutadella på tisdagen, strosade (gick vilse) i Ciutadella och körde sedan upp på öns högsta berg – Monte Toro 350 möh! 

Tidens gång: en generation bygger jesusstaty och nästa master!

Onsdagen var tänkt till vandring, när vi vaknade var det 20 grader och strålande sol. Eller nej, det är visst fult att ljuga, det var 7 grader, molnigt och väldigt blåsigt! Så vi satte oss i bilen och körde en sväng, finns alltid något mål som David stjärnmärkt på sin karta!

Det blev en snabb promenad i byn Es Grau.

Sedan köptes snabbnudlar som avnjöts till lunch sittandes i hotellsängen! Framåt eftermiddagen visade sig solen och vi vågade oss ut igen. Promenerade längs Cami de Caballo i sydostlig riktning, fikade i en by och promenerade lite till. Jag tänker alltid att vi promenerar, vandra låter så pretto! 

På torsdagen blev det varken promenad eller vandring, istället hyrde vi cyklar. Och solen sken!

Sant Lluis – ingen rusningstrafik!
Cyklade längs en utmärkt cykelväg – möjligen en cykelväg för terrängcyklar!

Målet var byn Binibeca Vell, en av de stora turistmagneterna på Menorca! Tipset var att inte åka hit under turistsäsong för då skulle byns charm gå förlorad i turisthysteri! Nu var här turistfritt, sånär som på de cyklande svenskarna! Fiskebyn skapades som ett turistcentrum på 60-70-talet och husen, som alla är vitkalkade, är byggda så tätt att man går omkring som i labyrinter i området. 

Lite kulturella var vi också på cykelturen. Talaiotiska lämnningar finns det gott om på ön!

Talaioter, bronsåldersfolk som levde på de baleariska öarna från 2000 fkr tills romarna kom kring år 0. De byggde stenhus, stengravar och stenstoder. Det finns många lämningar just på Menorca och David vill gärna se dem alla…

Midsommar

Vi blev allt lite knäppa av all tid i karantän, nästan så det kändes läskigt att vara bland folk och vi har verkligen inte träffat många vänner sedan dess. Två par närmare bestämt. Efter noggrant övervägande vågade vi oss på en hotellnatt över midsommar. I Cala Rajada fanns det ett öppet hotell, men när vi bokat blev vi förflyttade till ett betydligt lyxigare hotell, där vi dessutom fick en svit med egen bubbelpool! 

Bubbelpool tarvar cava!

Oklart om det var en del av lyxen eller om någon bara haft otur när hen tänkte, för visst är det lite underligt med badkar i sovrummet och TV infälld i badrumsspegeln?

Cala Rajada ja, drygt 15 000 hotelbäddar finns det här och av dessa var det kanske bara de cirka 10 på vårt hotel som var bokade? För mycket folk var det inte. Inte någonstans.

Men vi lyckades hitta en cykeluthyrning som var öppen och cyklade lite härsan och tvärsan här uppe i det nordöstra hörnet av Mallorca. Dessvärre var backarna fler än cykelbanorna men det blev ändå några mils cykling. Älskar att cykla!

Det fanns många tecken på att det i vanliga fall är många tyskar som semestrar här. Heidi Schnitzelhutte (med tyskt Y) var ett sådant!

Om det var öde i Cala Rajada så var det inget emot vad det var i Cala Millor, som vi nådde längs vår cykling söderut. Här kändes det som om vi vunnit på lotteri när vi hittade en restaurang som var öppen!

Servitris med munskydd och menyn på QR-kod!
Cala Millor – en spökstad!

Cyklade man tvärs över udden från Cala Rajada hamnade man på Cala Agulla, här har vi varit tidigare. (https://resmed.lundbergs.me/?s=Agulla)

Via Verde – Cykling längs gamla järnvägar

Som på många andra ställen så finns det nedlagda järnvägar på Mallorca. När det begav sig fanns 10 tåglinjer och 25 mil järnväg på ön.

I nordöstra hörnet av Mallorca fanns linjen Artá-Manacor som blev klar 1921. En sträcka på ca 3 mil som förband några små samhällen längs vägen.

På 1960-talet var hela järnvägsnätet på Mallorca omodernt och konkurrensen med biltrafiken blev för stor. Linje efter linje lades ner.

Efter flera försök att senare rusta upp järnvägarna gav man till sist upp och lade för ett tag ner alla tankar på spårbundna transporter. Sträckan Artá-Manacor blev istället cykel- och promenadväg som drivs av en spansk organisation som arbetar med att bevara den gamla järnvägskulturen.

Vias Verdes kallas de och finns över hela Spanien. 270 mil allt som allt!

Nu när den värsta sommarhettan har lättat lite var det dags att testa Mallorcas Via Verde. En sträcka på ca 3 mil mellan Manacor och Artá.

Vi startade i Artá eftersom där finns en cykeluthyrning i gamla stationshuset där ”spåret” börjar.

Vår första etapp blev ca 200 meter. Sen var det dags för kaffe! Ja vi hade ju kört bil från Palma, så det var fullt förståeligt 🙂 .

Sedan bar det av på en lite längre etapp. Det hela började med en behaglig svag nedförsbacke till byn Son Servera. Att det var nedför förstod vi dock inte förrän på vägen tillbaka när det definitivt var UPPFÖR hela denna sträcka…

Underlaget längs hela vägen är grus. Ofta väldigt grovt grus eller till och med stenar. Kanske har ytlagret spolats bort med de kraftiga regn som varit de senaste dagarna. Lite skumpigt var det i alla fall. Hela sträckan är en enda lång allé av nyplaneterade träd. Det kommer att bli riktigt skuggigt och fint om några 10-tal år!

Banan går genom vackra och gaska öde områden ut mot Mallorcas ostkust.

Mitt i all lantlig idyll skymtar Cala Millor vid kusten. Ett av de mer turistiga ställena på ostkusten.

Nästa by är Son Carrió. Kyrkan på toppen, mitt i byn, som det ska vara!

De gamla stationerna är alla fint renoverade och färdiga för någon verksamhet (caféer, barer, 🙂 ), men tyvärr inget liv i dem ännu. Kanske förståeligt eftersom det inte var många fler än vi som cyklade eller gick längs banan.

Stationshusen i Son Servera, Son Carrió och San Sant Llorenç. I samma stil och fint renoverade.

Långa sträckor av banan är kantad med Berlinmurliknande cementblock. Troligen för att skydda mot nedfallande sten från sidorna, men det verkar lite underligt på vissa ställen och är inte så vackert.

Några konstverk pryder de gråa blocken. Betydligt trevligare!

Jordklotet pressas på sitt innehåll…

Det rullade på så pass bra att vi inte gjorde något stopp förrän i Sant Llorenç efter 21 km. En fin liten by som blev känd vida omkring för ett år sedan när floden genom byn svämmade över och 13 personer dog i vattenmassorna. Hemskt att tänka sig att det kan bli en sådan katastrof av 170 mm störtregn. Ett hårt slag mot detta lilla samhälle.

Mycket vatten ser det ut att kunna rymmas i flodfåran genom Sant Llorenç, men inte nog för att stoppa översvämningskatastrofen 2018.

Sant Llorenç tyckte vi var ett bra ställe att vända tillbaka mot Artá i. Ett stopp i Son Servera blev det också.

Som sig bör i Mallorcas små byar: en liten gågatebit, ett torg, fina små uteserveringar och en lugn och skön stämning!

Sista milen tillbaka till Artá var som sagt en lååång lite seg uppförsbacke… Vi trampade tappert på och tog ett antal selfies som omväxling.

Cykla bör man…

Det kan påpekas, efter denna sorgliga utveckling för spårbunden trafik på Mallorca, att det nuförtiden finns tre nya sträckor med lokaltåg som förbinder Palma med Inca, Sa Pobla och Manacor.

Köpenhamn

Varje sommar när vi är i Sverige försöker vi få till en cykelutflykt till Köpenhamn. Vissa år blir det inte av på grund av regnrisk varje dag och förra åter blev det inte av för att det var så varmt. Känns osannolikt att det faktiskt var så soligt och varmt flera veckor i sträck.

Men i år kom vi iväg, lyckades dessutom lura med oss mina systrar med respektive så vi var sex personer med cyklar som skulle med tåget över Öresundsbron. Det sägs att ”cykelvagnen” kan ta nio cyklar (cykeln åker på barnbiljett) och det stämmer säkert om där inte är några barnvagnar eller resenärer med resväskor! Men det är där ju eftersom många av dom som åker över bron är på väg till/från Kastrup! Trångt var det, men fram kom vi!

Köpenhamn är ett cykelparadis! Visserligen mycket trafik, det är ju en miljonstad, men så himla välordnat för cyklister med 30 mil cykelbana. Dessutom är de danska cyklisterna mästare på att cykla i stadstrafik – det är visst inte vi! Vi glömde räcka ut handen när vi skulle svänga, glömde göra stopptecken när vi skulle stanna och eftersom vi inte alltid hade koll på vart vi skulle så cyklade vi ibland i fel fil.

I Nørrebro blev det lite hur som med cykelbanorna…

Vi har sällan något givet mål när vi cyklar i Köpenhamn, njuter mest av cykla i nya miljöer och gör täta stopp för mat och dryck.

Vi startade vår cykling med en tur till Bjerget. Ett berg i Köpenhamn! Med tanke på att Danmarks högsta berg, Møllehøj, endast är 170,86 möh så var förväntningarna rimliga Själv var jag säker på att Danmarks högsta berg var Himmelbjerget, men det var visst fel.

Turen gick sedan vidare via Havneringen förbi nybyggda bostadsområden där flera av lägenheterna har egen båtplats precis utanför köksfönstret. Vattnet sägs vara rent och det var årets varmaste dag så på några ställen simmade folk omkring i de små kanalerna!

Den livliga stadsdelen Nørrebro gillar vi skarpt, här finns allt från halalslaktat kött till hipstercaféer och microbryggerier. Något lokalt ölbryggeri står alltid på Davids lista, i år tog vi en öl på To Øl.

Ett väldigt trevligt stopp var Nordens största street food market, Reffen! Här ska entreprenörer få blomma och gourmander få njuta av ekologiskt odlad mat från hela världen. Allt så klimatsmart som möjligt!

När paltkoman infann sig var det bara att ta plats i en av de många solstolarna längs kajkanten.
I turistspäckade Nyhavn blev vi lite törstiga och gjorde ett sista stopp innan hemfärd!

Ett sista stopp

Vi avslutade vår irlandstripp i County Mayo´s turisttäta stad Westport – en pärla på många vis!


Westport House sägs vara Irlands vackraste byggnad, möjligen något svårt att avgöra från denna bild. Deras afternoon tea lär vara fantastiskt och hade vi inte ägnat oss åt speed-tourism hade vi hunnit kolla om det var sant!

Great Western Greenway

Vår enda heldag i Westport satsade vi på cykling, David ville egentligen bestiga  det heliga berget Croagh Patricks topp, 750 möh, men det lyckades jag avstyra! Direkt på morgonen kunde vi konstatera att vädret kanske inte var optimalt för cykling, men vi åkte iväg med en shuttlebus till Achill för att sedan därifrån cykla de 42 kilometrarna tillbaka till Westport. Efter dagens tredje regnskur gav vi så oss iväg på våra hyrda cyklar. Det gick som tåget, oklart om det berodde på att vi cyklade på en nedlagd järnväg eller på den starka medvinden.

Vilket landskap, så idylliskt men inte många träd att skula under om behov skulle uppstå!

Behov uppstod! Vi klarade skur fyra och fem bra och lyckades sedan tajma den sjätte skuren med en lunch i Newport.

Sedan var det endast 11 km kvar och vi lyckades ta oss hela vägen utan att bli blöta!

Slut på irlandssemestern för denna gången – en får tacka!

Verifierad av MonsterInsights